Jaroslav Hasek skrev på tjeckiska mängder av noveller, men har gått till eftervärlen som skapare av soldaten Svejk, som trycktes postumt. Berättelsen inleds med tronföljarmordet i Sarajevo 1914, som ledde till första världskriget. Svejk framträder som en ogripbar blandning av oskuldsfull imbecill och maximalt slug person.
Humorn uppstår genom att Svejk med gott mod ställer upp på allt auktoriteterna kräver, men samtidigt drar allt till sin spets så att all auktoritet går om intet. Detta var alltså när Tjeckien fortfarande var en liten nedvärderad provins inom det Österrikisk-Ungerska väldet, och det Svejk 'ställer till' framträder som subversivt, början till kejsardömets fall. Härmed förlöjligas 1914 års upphåsade militarism, visar på det människofientliga i alltihop.
Boken förbjöds och brändes på bål - auktoriteterna var väl rädda för humorn. För mig idag känns den väl lång och tjatig. Jag idag som inte kan jämföra med den verklighet som kritiseras, upplever det som för mycket slapstick. Det gör den inte mindre klassisk och betydelsefull för sin tid.
2013-10-29
Tragedi på en lantkyrkogård - Maria Lang (1954)
I år har man plötsligt filmat några gamla 50-tals-deckare av Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Vilket naturligtvis genast ger bokförlaget anledning till nyutgåvor av hennes deckare och jag beslöt att köpa mig en av de vackra nyutgåvorna. Det blev Tragedi på en lantkyrkogård och jag valde efter omslaget. Tror det är Maria Langs sjätte deckare med Puck som jag-berättare.
Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?
Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.
Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.
Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.
När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.
Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.
PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)
Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.
Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?
Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.
Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.
Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.
När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.
Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.
PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)
Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.
2013-10-21
Begravningar är farliga - Agatha Christie (1953)
... och så blev det en Agatha Christie till trots att jag inte hade tänkt det. Det visade sig vara en sen Hercule Poirot, men utan den inspiration jag fann i de tidigare. Tydligen tjatade förlaget på henne om fler Poirot-historier, eftersom de var så populära, medan Agatha själv tröttnat på dem. Alltså får han inte dyka upp mer än minimalt, främst i slutet, för att knyta ihop påsen.
Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.
"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)
På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...
Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.
Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...
Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.
"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)
På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...
Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.
Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...
2013-10-17
Regnbågens tid - Unni Drougge (1997)
En bok som verkar ha bytt namn i senare upplagor till Operation Lynx. Min upplaga är alltså inte ny, den har fått vänta för att det är 400 sidor mikroskopisk text. Men nu har jag läst den. Och kan bara säga att hon är fantastisk på att skapa ett myllrande flöde av trovärdiga karaktärer, hur än olika, i ett landskap att sjunka in i. Det är inte den typ av bok jag skulle orka läsa om, men det är helt klart värt att en gång sjunka in i berättelsen och låta sig sugas med.
Historien berättas ur en mängd olika människors synvinkel, alla med sina olika sätt att tänka och uttrycka sig. Styrkan är att de myllrar fram i en tät vardag, människor med olika mål i livet, som på mig gör ett trovärdigt intryck, hur än extrema situationer. Ibland får texten mig att le inför deras stretande vardag, vilket är ett plus i kanten. Och mitt i allt detta vardagliga kommer något övernaturligt, eller UFO-liknande inkrypande, bit för it, skickligt insmuget, så jag köper det och sugs med, anar ett skräckscenario - de flesta karaktärerna tror ju inte på 'sånt', och jag som läsare vet inte mer än dom, får bara se lite mer.
Jo, det är professionellt skrivet.
Historien berättas ur en mängd olika människors synvinkel, alla med sina olika sätt att tänka och uttrycka sig. Styrkan är att de myllrar fram i en tät vardag, människor med olika mål i livet, som på mig gör ett trovärdigt intryck, hur än extrema situationer. Ibland får texten mig att le inför deras stretande vardag, vilket är ett plus i kanten. Och mitt i allt detta vardagliga kommer något övernaturligt, eller UFO-liknande inkrypande, bit för it, skickligt insmuget, så jag köper det och sugs med, anar ett skräckscenario - de flesta karaktärerna tror ju inte på 'sånt', och jag som läsare vet inte mer än dom, får bara se lite mer.
Jo, det är professionellt skrivet.
2013-10-16
Höstvind och djupa vatten - H-K Rönblom (1955)
Jag har hittat en ny - fast gammal! - svensk deckarförfattare. H-K Rönblom. Samtida med Stieg Trenter, men verkar ha fallit i glömska. Och det är synd, för det här var en angenäm läsupplevelse. Språket är stilistiskt så mycket bättre, trots att människorna karaktärerna omisskännligt befinner sig i svenskt 1950-tal. Dialogen flyter så det är ett nöje att läsa. Ofta finns där humor som lättar upp, liksom ironiska kvickheter som belyser mänskliga svagheter.
Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.
En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår. Tack för den vinken!
Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.
En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår. Tack för den vinken!
2013-10-10
NP 2013 - Alice Munro
"Den samtida novellkonstens mästare"
Årets nobelpristagare just avslöjad. Lätt att ta till sig och hålla med. Säkert är det också många som redan har någon av hennes novellsamlingar i bokhyllan ...
Årets nobelpristagare just avslöjad. Lätt att ta till sig och hålla med. Säkert är det också många som redan har någon av hennes novellsamlingar i bokhyllan ...
Isbjörnen - Henrik Pontoppidan (1887)
Åter till nobelpristagaren Henrik Pontoppidan (1857-1943). Han tillhör Selma Lagerlöfs generation och är helt klart lika läsvänlig. Han debuterade i början av 1880-talet med noveller och var redan från början en skicklig människoskildrare. En bok för allas antologi Nobeller (2008) har med hans novell "Idyll", men där saknas uppgifter om ursprung, en besvikelse för mig som alltid vill sätta in en text i dess kronologiska kontext. Men idag finns ju webben för detektivarbete, och där fann jag novellen med danska namnet "Bonde-Idyl", som ingick i hans samlingen Landsbybilleder (1883; Från landsbygden).
Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.
Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.
Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.
Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.
Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.
Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.
Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.
Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.
Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.
Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.
Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.
Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.
Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.
Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.
Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.
Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.
2013-10-07
Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt (1950)
Schweizaren Dürrenmatt var inte vad man kallar kriminalförfattare, men använde ibland genren i en sorts psykologiska deckare eller thrillers. I kortromanen Domaren och hans bödel (1950) tilldrar sig handlingen 1948 och så snart efter andra världskriget tycks allt bada i osäkerhet och misstänksamhet, all moral och etik tycks befinna sig på lösan sand.
Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan? Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.
Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.
Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.
Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.
Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan? Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.
Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.
Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.
Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.
2013-09-30
The Best of SAKI - Hector Hugh Munro
Saki var den pseudonym Munro (1870-1916) använde för allt han skrev. Specialiserad på noveller, blev han sannerligen mästerlig. Han skrev kort och koncist, men desto fler. Den urvalssamling jag hittat från collector's library, innehåller 60 st publicerade 1904-1919 (dvs delvis postumt), är alla på bara 5-8 sidor. Och på de sidorna möter vi riktigt elaka historier, fulla av svart humor. Var och en med sin oväntade vridning, inte komplicerat, men som väcker smått chockerade skratt genom att alltid bryta mot konventionerna.
Själv lär han ha sagt att han skrev "true enough to be interesting and not true enough to be tiresome". Sant. Inte en tråkig sida! Mänsklig ytlighet och dumhet och hämnd gång på gång. Och jag som normalt sätt inte attraheras av hämndhistorier, roas ändå av dessa. Som sagt, det finns något sant i historierna, trots intrigens farsartade utveckling. Till exempel barn utsatta för de vuxnas godtycklighet.
Ofta innehåller historierna djur av något slag, och mot dem står sig den mänskliga futtigheter.
Hans moderlösa barndom var tuff, han hade svårt att passa in. Hämmad av sin homosexualitet som samhället fördömde, blev han en outsider. Hans syn på människan blev alltigenom negativ. När första världskriget bröt ut gick han ut som frivillig trots sin ålder, 43 år, och dog av en kula i huvudet 1916.
PS. Saki måste ha varit en viktig inspiration för PG Woodehouse humor, men är alls inte lika stenhårt cyniskt mot överklass och snobbar.
Själv lär han ha sagt att han skrev "true enough to be interesting and not true enough to be tiresome". Sant. Inte en tråkig sida! Mänsklig ytlighet och dumhet och hämnd gång på gång. Och jag som normalt sätt inte attraheras av hämndhistorier, roas ändå av dessa. Som sagt, det finns något sant i historierna, trots intrigens farsartade utveckling. Till exempel barn utsatta för de vuxnas godtycklighet.
Ofta innehåller historierna djur av något slag, och mot dem står sig den mänskliga futtigheter.
Hans moderlösa barndom var tuff, han hade svårt att passa in. Hämmad av sin homosexualitet som samhället fördömde, blev han en outsider. Hans syn på människan blev alltigenom negativ. När första världskriget bröt ut gick han ut som frivillig trots sin ålder, 43 år, och dog av en kula i huvudet 1916.
PS. Saki måste ha varit en viktig inspiration för PG Woodehouse humor, men är alls inte lika stenhårt cyniskt mot överklass och snobbar.
2013-09-24
NP 1917 - Karl Gjellerup & Henrik Pontoppidan
Karl Gjellerup (1857-1919): "för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning"
Henrik Pontoppidan (1857-1943): "för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv"
1917 intensifierades första världskriget genom att USA och andra länder i Amerika gick med i konflikten, med andra ord är det nu verkligen ett globalt krig. Sverige var dock ännu ett fattigt bondeland, relativt perifert uppe i Norden, som försökte hålla sig neutralt. Svenska Akademien lät detta år två danskar dela på Nobels litteraturpris. Innebär ett delat pris att pristagarna är 'mindre värderade'? Eller var åsikterna inom Svenska Akademien så splittrade?
Gjellerup korades för sin rika diktning, där man återigen betonar 'höga ideal', ett begrepp som spökat alltsedan Nobel testamente öppnades. Pontoppidan korades däremot för sina "fullödiga beskrivningar" av samtida "danskt liv", vilket jag tolkar som realistisk samhällsprosa. Kanske kan man därför tolka Gjellerup och Pontoppidan som sin tids motsatta stilar, likt Heidenstam och Strindberg? Strindberg förespråkade i samtida debatt Leo Tolstoj, den store ryske realisten, till nobelpristagare, medan en annan typ av 'idealister' korades. Men 1917 tycks alltså båda riktningarna ha fått sitt.
Gjellerup och Pontoppidan var jämngamla, söner till präster, men fritänkar i 1880-talets vetenskapliga anda. Pontoppidans utvecklingsromanen Lykke-Per (1898-1904), räknas till huvudverken i dansk litteratur. Jag återkommer till honom när jag läst mer, för hans verk ges ut än idag och äldre utgåvor är inte svåra att hitta på antikvariat. Gjellerup är desto svårare.
Några av Gjellerups romaner finns digitalt inom Gutenbergsprojektet, men i övrigt hittar jag bara några tyska utgåvor. Vilket kan bero på att han var inspirerad av tysk idealism, gift med en tyska och levde i Dresden med henne från 1892 fram till sin död 27 år senare, dvs genom hela första världskriget. Han skrev dock på danska, och jag har försökt läsa på nätet, men tyvärr kan texten inte fånga mitt intresse och då känns det inte värt besväret att traggla mig igenom danskan. Jag ger upp. På wikipedia omtalas han som alltför kyligt reflekterande, att texterna mer liknar energiska tankeexperiment än diktverk. Jag hann inte uppleva det, men antar att det handlar om det vanliga problemet hos författare som har många tankar de gärna redovisar, så blir det mer som 'föreläsningar'. För att läsningen ska bli njutbar måste teorin gestaltas via karaktärernas handlingar och relationer.
Gjellerups intressen låg som sagt på det filosofiska planet. Han tog en teologiexamen, men skrev parallellt, inspirerad av Georg Brandes radikalism, romaner och dikter kritiska mot kristna dogmer. Han återgick dock snart till den tysk-danska idealismen, skrev dramer i grekisk stil kring individens etiska konflikter med samhällets lagar. Kärleken till hustrun inspirerade till diktsamlingen Min Kjaerligheds Bog (1889). Via Schopenhauer sökte han sig vidare mot 'indisk' filosofi och buddhism, för att mot slutet av livet återvända till barndomens kristendomen, en inte alltför ovanlig cirkelgång bland sökare. All denna idealism var alltså det som fångade nobelkommitténs intresse. Gjellerup dog två år efter att ha mottagit nobelpriset.
Henrik Pontoppidan (1857-1943): "för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv"
1917 intensifierades första världskriget genom att USA och andra länder i Amerika gick med i konflikten, med andra ord är det nu verkligen ett globalt krig. Sverige var dock ännu ett fattigt bondeland, relativt perifert uppe i Norden, som försökte hålla sig neutralt. Svenska Akademien lät detta år två danskar dela på Nobels litteraturpris. Innebär ett delat pris att pristagarna är 'mindre värderade'? Eller var åsikterna inom Svenska Akademien så splittrade?
Gjellerup korades för sin rika diktning, där man återigen betonar 'höga ideal', ett begrepp som spökat alltsedan Nobel testamente öppnades. Pontoppidan korades däremot för sina "fullödiga beskrivningar" av samtida "danskt liv", vilket jag tolkar som realistisk samhällsprosa. Kanske kan man därför tolka Gjellerup och Pontoppidan som sin tids motsatta stilar, likt Heidenstam och Strindberg? Strindberg förespråkade i samtida debatt Leo Tolstoj, den store ryske realisten, till nobelpristagare, medan en annan typ av 'idealister' korades. Men 1917 tycks alltså båda riktningarna ha fått sitt.
Gjellerup och Pontoppidan var jämngamla, söner till präster, men fritänkar i 1880-talets vetenskapliga anda. Pontoppidans utvecklingsromanen Lykke-Per (1898-1904), räknas till huvudverken i dansk litteratur. Jag återkommer till honom när jag läst mer, för hans verk ges ut än idag och äldre utgåvor är inte svåra att hitta på antikvariat. Gjellerup är desto svårare.
Några av Gjellerups romaner finns digitalt inom Gutenbergsprojektet, men i övrigt hittar jag bara några tyska utgåvor. Vilket kan bero på att han var inspirerad av tysk idealism, gift med en tyska och levde i Dresden med henne från 1892 fram till sin död 27 år senare, dvs genom hela första världskriget. Han skrev dock på danska, och jag har försökt läsa på nätet, men tyvärr kan texten inte fånga mitt intresse och då känns det inte värt besväret att traggla mig igenom danskan. Jag ger upp. På wikipedia omtalas han som alltför kyligt reflekterande, att texterna mer liknar energiska tankeexperiment än diktverk. Jag hann inte uppleva det, men antar att det handlar om det vanliga problemet hos författare som har många tankar de gärna redovisar, så blir det mer som 'föreläsningar'. För att läsningen ska bli njutbar måste teorin gestaltas via karaktärernas handlingar och relationer.
Gjellerups intressen låg som sagt på det filosofiska planet. Han tog en teologiexamen, men skrev parallellt, inspirerad av Georg Brandes radikalism, romaner och dikter kritiska mot kristna dogmer. Han återgick dock snart till den tysk-danska idealismen, skrev dramer i grekisk stil kring individens etiska konflikter med samhällets lagar. Kärleken till hustrun inspirerade till diktsamlingen Min Kjaerligheds Bog (1889). Via Schopenhauer sökte han sig vidare mot 'indisk' filosofi och buddhism, för att mot slutet av livet återvända till barndomens kristendomen, en inte alltför ovanlig cirkelgång bland sökare. All denna idealism var alltså det som fångade nobelkommitténs intresse. Gjellerup dog två år efter att ha mottagit nobelpriset.
2013-09-20
NP 1954 - Ernest Hemingway (1899-1961)
"för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i The Old Man and the Sea"
Så löd motiveringen för 1954 års Nobelpris i litteratur, till Ernest Hemingway (1899-1961).
Så löd motiveringen för 1954 års Nobelpris i litteratur, till Ernest Hemingway (1899-1961).
Jag har tidigare läst några andra av hans böcker, men nu har jag också läst den berömda långnovellen (70 sidor) från 1952, som jag minns mycket tydligt som film med Spencer Tracy (1958), på svartvit TV när jag var ung. Alltså visste jag hur hjärteknipande slutet är, men ändå blev min läsupplevelse inte alls vad jag väntat mig. Jag minns den gamle som närmast död efter striden med fisken och hajarna, och visst är han helt slut i boken, men den lille fiskarpojken står orubblig vid hans sida och ger mig upplevelsen att med pojkens hjälp kommer han att leva vidare.
Men nog blir jag lite förvånad att denna text omnämns i Akademiens prismotivering. Efter att nyligen ha läst Boijers mäktiga fiskarskildring Den sista vikingen, känns Den Gamle och havet betydligt tunnare. Det positiva stråket genom hela eländet, är också lite märkvärdigt. Gubben är okuvlig. Han pratar konstant med sig själv för att mota bort sina negativa föraningar, men jag saknar djup. Antagligen såg Hemingway denna fiskare som en 'primitiv' människans kamp mot havet och livet däri. Likt alla Hemingways hjältar är hans uthållighet enastående.
När vi nu sitter med facit i hand och vet att Hemingway kom att ta livet av sig efter allt djupare alkoholism, är det ju möjligt att läsa Den Gamles kamp mot Hajarna, som en symbolisk bild av Hemingways egen kamp mot alkoholismen, eller varför inte Media, som aldrig tröttnade på honom som galjonfigur. Hur än lyckosam i sitt arbete, hur än stor svärdfisk han fångar, så tas den ifrån honom av Hajarna, av snokande paparazzi och omgivningens dom. Att pojken i slutet tycks strunta i omgivningen och ta gamlingens parti, är ett försök att besvärja sitt eget öde. Men redan i början av texten omtalas att det dagligen pågår en illusorisk livslögn, att gamle Santiago spelar upp sin livslögn, och unge Manolin spelar med, hjälper honom att förneka livets elände.
Men till Hemingways grundtankar hör ju att i verkligheten väntar bara desillusion bakom varje illusion...
Men nog blir jag lite förvånad att denna text omnämns i Akademiens prismotivering. Efter att nyligen ha läst Boijers mäktiga fiskarskildring Den sista vikingen, känns Den Gamle och havet betydligt tunnare. Det positiva stråket genom hela eländet, är också lite märkvärdigt. Gubben är okuvlig. Han pratar konstant med sig själv för att mota bort sina negativa föraningar, men jag saknar djup. Antagligen såg Hemingway denna fiskare som en 'primitiv' människans kamp mot havet och livet däri. Likt alla Hemingways hjältar är hans uthållighet enastående.
När vi nu sitter med facit i hand och vet att Hemingway kom att ta livet av sig efter allt djupare alkoholism, är det ju möjligt att läsa Den Gamles kamp mot Hajarna, som en symbolisk bild av Hemingways egen kamp mot alkoholismen, eller varför inte Media, som aldrig tröttnade på honom som galjonfigur. Hur än lyckosam i sitt arbete, hur än stor svärdfisk han fångar, så tas den ifrån honom av Hajarna, av snokande paparazzi och omgivningens dom. Att pojken i slutet tycks strunta i omgivningen och ta gamlingens parti, är ett försök att besvärja sitt eget öde. Men redan i början av texten omtalas att det dagligen pågår en illusorisk livslögn, att gamle Santiago spelar upp sin livslögn, och unge Manolin spelar med, hjälper honom att förneka livets elände.
Men till Hemingways grundtankar hör ju att i verkligheten väntar bara desillusion bakom varje illusion...
Un Noël de Maigret - Georges Simenon (1951)
Har läst tre Maigret historier till, för att det är så trevlig franska i dem. Lätt att hänga med även om man är lite ringrostig. Simenon skrev närmast kopiöst mycket, även om de enskilda texterna inte är så långa. Kanske är det därför han verkar avsluta varje historia med datum - i Un Noêl de Maigret står det mai 1950 - och i två andra (Maigret se fache och La pipe de Maigret) står två olika datum under 1945, trots att böckerna har copyright 1947. Förlagen hann tydligen inte med ...
Även om Maigret är polis, och han delegerar uppgifter till sina underlydande, så skulle jag inte kalla det polisromaner i modern mening. Dessutom saknas samhällsperspektivet som vanligen brukar följa med i polishistorier. Polisen som skall upprätthålla ordningen, grubblar mer eller mindre över vart samhällets moral håller på att barka iväg, skulle man väl kunna säga. Att representera lagens ord men se att samhället förändras. Men jag saknar samhället i de Maigret-historier jag hittills läst, inga spår av världskrig eller andra historiska markörer.
Maigret är lika smart som Sherlock Holmes. Maigret lyckas, rökande sin kära pipa, skingra de rökridåer folk döljer sina brott bakom. Och brotten drivs, liksom hos Agatha Christie, av individers snikenhet, inga djupare orsaker än så.
En lustig detalj - av de fyra Maigret-deckare jag läst i sommar, inleds tre med att folk anar sig till att någon varit inne i deras hem medan de sov. Inget brott har begåtts, har de bara inbillat sig att någon varit där? Flyttat en aning på saker, letat, utan att finna vad de sökt. Är det en tillfällighet att jag råkat läsa just sådana intriger?
Även om Maigret är polis, och han delegerar uppgifter till sina underlydande, så skulle jag inte kalla det polisromaner i modern mening. Dessutom saknas samhällsperspektivet som vanligen brukar följa med i polishistorier. Polisen som skall upprätthålla ordningen, grubblar mer eller mindre över vart samhällets moral håller på att barka iväg, skulle man väl kunna säga. Att representera lagens ord men se att samhället förändras. Men jag saknar samhället i de Maigret-historier jag hittills läst, inga spår av världskrig eller andra historiska markörer.
Maigret är lika smart som Sherlock Holmes. Maigret lyckas, rökande sin kära pipa, skingra de rökridåer folk döljer sina brott bakom. Och brotten drivs, liksom hos Agatha Christie, av individers snikenhet, inga djupare orsaker än så.
En lustig detalj - av de fyra Maigret-deckare jag läst i sommar, inleds tre med att folk anar sig till att någon varit inne i deras hem medan de sov. Inget brott har begåtts, har de bara inbillat sig att någon varit där? Flyttat en aning på saker, letat, utan att finna vad de sökt. Är det en tillfällighet att jag råkat läsa just sådana intriger?
2013-09-16
NP 1916 - Verner von Heidenstam
"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"
Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.
Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?
Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.
Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.
Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.
Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.
Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags.
Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?
Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.
1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...
2013-09-09
Charlie Chan's triumf - Earl Derr Biggers (1928)
Jag tittar gärna igenom de begagnade böcker Myrorna säljer. Det mesta där är utgånget hos förlagen och alltid dyker det upp något jag blir nyfiken på. Inte minst halvfranska band från början av 1900-talet. Nu senast fann jag en bok med rött skinn på rygg och pärmhörn. Behind that Curtain, som 1938 översatts till svenska som Charlie Chan's triumf. Earl Derr Biggers har satt en orubbligt lugn kines i huvudrollen som mästerdetektiv, vars asiatiska tålamod kontrasteras mot den kverulantiskt uppstressade amerikanske kriminalpolisen. Chan talar så artigt att språket känns högtidligt, dessutom uttrycker han sig gärna med ordspråk, vars metaforiska vishet Chan har på lager för varje upptänklig situation.
Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.
Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets nya kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.
Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.
Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets nya kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.
Vattnets form - Andrea Camilleri (1994)
Kunde inte motstå att leta upp en Montalbano-deckare till. Vattnets form visade sig vara den första berättelsen om Salvo. Kan dock förstå att Modernista valde att inte inleda sin utgivning med den. Den är ganska kort och humorn och gemytet har ännu inte satt sig riktigt. Men det är trots allt här som karaktärerna introduceras. Så när man väl blivit biten är även denna ett 'måste'.
Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten. Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.
Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten. Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
