Under årets semester har jag läst Hanne-Lore Anderssons doktorsavhandling från 2008, Doxa och Debatt : litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Mycket intressant för mig, som ständigt funderar över vad det är för ett ämne jag gett mig in på - att läsa litteraturvetenskap. Det kanske låter underligt?
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
2010-08-05
2010-07-30
Deckar-läsning
Ingen sommar i hängmattan utan slölästa deckare! Vad är det som fascinerar så? Är det deckargåtan? Ungefär som korsordslösning? Det brukar jag och min sambo syssla med vid helgfrukostar. Att klura ut det omöjliga, blir så mycket möjligare när vi gör det tillsammans.
Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?
Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.
Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.
Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.
Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.
Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.
Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.
Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)
En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.
En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.
Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.
Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?
Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.
Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.
Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.
Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.
Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.
Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.
Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)
En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.
En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.
Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.
Ann Jäderlund
Under min mer litterära läsning snubblade jag över en intervju med Ann Jäderlund, en av Sveriges mer namnkunniga poeter. Som jag dock inte har läst. Men intervjun gjorde mig nyfiken. Den gjordes av Anders Olsson i Samfundet De Nios Litterära kalender 2003. Hon hade då tilldelats deras Stora Pris.
Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.
Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.
Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.
Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.
Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.
Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning
Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.
Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.
Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.
Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.
Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.
Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning
Världens dåligaste språk - Fredrik Lindström
Fredrik Lindström hör till de språkpedagoger som fascinerar. Världens dåligaste språk från 2000 - oj, redan 10 år! - är ypperlig. När jag lsäer den blir jag stolt över mitt språk. Titeln är ett citat från ett barn, som kategoriserar svenskan som det 'dåligaste språket'. Tror det är vanligt bland dagens amerikaniserade ungdomar. Även jag var anglifierad i min ungdom. Engelska blev mitt huvudämne på universitetet, så jag förstår fascinationen.
Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.
Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.
Mycket uppfriskande läsning!
Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.
Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.
Mycket uppfriskande läsning!
Sommar, sommar sommar ... !
Har haft semester nästan hela juli, med vissa kortare avbrott. Finns alltid saker man måste uppdatera. Viktigast av allt var väl när jag var in och betalade ut semesterlönerna :D
Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.
Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.
Som synes, ett somrigt sammelsurium.
Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.
Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.
Som synes, ett somrigt sammelsurium.
2010-07-04
Baba Jaga la ett ägg - Dubravka Ugresic (2007)
Mytserien tycks komma med två böcker om året. Så nu far det länge sedan sist. 1,5 år. December 2009 kom den svenska översättningen av Dubravka Ugresics bidrag: Baba Jaga la ett ägg. Ugresic är litterasturhistoriker, essäist och författare, från Kroatien, men lämnade hemlandet av politiska skäl 1993 och bor nu i Amsterdam.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
2010-06-21
Löpgravsvägen - Kari Hotakainen (2002)
Tog en sväng kring kommunbiblioteket och snubblade av en händelse över en liten bok av Theodor Kallifatides. Den dubbla längtan (1997). En kort bok enkelt skriven i första hand för den som lär sig svenska som andraspråk och använer den som bredvidläsning, övar upp läsförmågan. Inte desto mindre slök jag den. Kallifatides gör alltid kloka iakttagelser och reflektioner. Här kom det även in vissa självbiografiska upplysningar, som t ex att han studerat filosofi. Inte konstigt att det hans kriver är klokt eftertänksamt.
Boken var bara alltför kort och snabbläst. Så jag grep nästan pocketbok att ha på bussen. Denna gång en finsk roman, 2004 belönad med Nordiska årdets litteraturpris: Löpgravsvägen (utgiven 2002 i Finland). Romanen berättas helt i jag-form, men utifrån flera olika Jag. Huvudpersonen Matti är den huvudsakliga. Men ibladn dyker grannar och andra personer han kontronterar upp, så att den bild som vrerkade så klar, helt byter synvinkel.
Temat rör skilsmässa, hur Matti försöker rädda äktenskapet och få sin fru och dotter tillbaka genom att skaffa dem det efterlängtade 'egna huset', ett klassiskt frontmannahus. Idag fallfärdigt som 'Tjernobyl', en osäkrad bomb. Det ger mig även viss insyn i fnisk historia - när soldater som tack för sin uppoffring, liksom karelska flyktingar - tilldelas små tomter och material att bygga sig ett eget enkelt hus att bo i. Och hur Matti menar att denmoralen finns inte längre. Nu vill mäklare köra över sanningen och få ut så mycket pengar som möjligt för det fallfärdiga, bara pga 'läget'. Matti som är arbetslös hemma-man, hävdar dock att han är en 'hemmafrontsman', som satsat på kvinnans frigörelse, stått för hushållet medan frun 'sköter sin karriär'. En som det visar sig mycket 'subjektiv' tolkning av läget - lika subjektiva ur andra vinklar är alla de andra rösterna.
Intrigen utvcecklar sig hämnignslöst i en oväntad riktning. Rekommenderas!
Samhällskritisk humor!
Boken var bara alltför kort och snabbläst. Så jag grep nästan pocketbok att ha på bussen. Denna gång en finsk roman, 2004 belönad med Nordiska årdets litteraturpris: Löpgravsvägen (utgiven 2002 i Finland). Romanen berättas helt i jag-form, men utifrån flera olika Jag. Huvudpersonen Matti är den huvudsakliga. Men ibladn dyker grannar och andra personer han kontronterar upp, så att den bild som vrerkade så klar, helt byter synvinkel.
Temat rör skilsmässa, hur Matti försöker rädda äktenskapet och få sin fru och dotter tillbaka genom att skaffa dem det efterlängtade 'egna huset', ett klassiskt frontmannahus. Idag fallfärdigt som 'Tjernobyl', en osäkrad bomb. Det ger mig även viss insyn i fnisk historia - när soldater som tack för sin uppoffring, liksom karelska flyktingar - tilldelas små tomter och material att bygga sig ett eget enkelt hus att bo i. Och hur Matti menar att denmoralen finns inte längre. Nu vill mäklare köra över sanningen och få ut så mycket pengar som möjligt för det fallfärdiga, bara pga 'läget'. Matti som är arbetslös hemma-man, hävdar dock att han är en 'hemmafrontsman', som satsat på kvinnans frigörelse, stått för hushållet medan frun 'sköter sin karriär'. En som det visar sig mycket 'subjektiv' tolkning av läget - lika subjektiva ur andra vinklar är alla de andra rösterna.
Intrigen utvcecklar sig hämnignslöst i en oväntad riktning. Rekommenderas!
Samhällskritisk humor!
Det går an - CJL Almqvist (1839)
Efter enhel del funderade beslöt jag att skriva min terminsuppsats om ett av svensk realisms pionjärverk: Det går an (1839). Många har sagt 'den första svenska realistiska romanen'. Men det var nog innan Fredrika Bremer dammades av. Inte desto mindre, Det går an är fräsch, ett levadne mästerverk. Minns att jag tyckte om den redan som ung. Så det fick bli den, trots att Jane Austens Stolthet och fördom frestade mer. Men eftersom jag ville gå på djupet ville jag har en mer hanterbar text.
Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.
Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.
Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.
Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.
Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.
Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.
Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.
Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.
Vinden vände bladen - Elin Wägner (1947)
Och så har jag då äntligen fått tillfälle att läsa om Elin Wägners mästerverk Vinden vände bladen. Jag skrev det 4 januari, att jag ville läsa om den när jag fick tid över. Vårterminens slut-tenta lämnades in 7 juni. Jag har sedan dess varit delvis helt utpumpad, dränerad, men också frustrerad över den ovana bristen på tankemässiga aktiviteter. Trädgården har pockat på uppmärksamhet. Mycket ogräs att ta hand om så här års. Blev i höstas äntligen av med en stor hög med bräder (ca 3 x 6 m), skräpvirke som ockuperat marken i så pass många år att allt gräs och även ogräs utplånats. Så nu har jag tagit chansen och skapat en ny stor blomsteryta. Jag vägrar ha med svårarbetad gräsmatta. jag vill ha blommande växter, så detta fick bli platsen. Har flyttat en del växter från andra rabatter där det blivit trångt, frösått och även köpt några nya plantor. I mellanrummen får det bli klöver så länge. Det är näringsrikt för jorden och bör motverka invasioner från ogräs.
Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.
Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.
2010-05-24
Pressa läpparna här - Agneta Klingspor (2009)
Jag borde inet sitta här och göra fler inlägg. Just nu är det Kursens sluttenta som gäller - att välje en roman (ur lärarens lista) för att göra en självständig analys. Men på bussen hem idag läste jag ut en tunn roman som legat i väskan ett tag, efter att först ha legat på sängbordet ett tag, men nu närmade den sig slutet. Detta har varit allt annat än lätt läsning, Agneta Klingspors Pressa läpparna här.
Allt annat än lättläst. Spränfylld av smärta. Som titeln visar handlar det mer om tvång än ömsesidig kärlek. Passionens smärta, där kärleken övergår i våld - bryter mot allt vad kärlek är. Det är tung läsning för att det reser sig väggar av protest inom mig. Kärleksparet heter Iris och Frank. Iris vänner förstår inte heller ur hon står ut, varför hon inte släpper och gör slut. Ändå känner hon att hon måste. Hon har något att fullborda - gå till botten med - problemet är bara att det finns flera bottnar under varje botten, innan hon kan landa och vända uppåt.
Och en stor del i smärtan ligger i att jag delvis kan känna igen mig. Jag kan också känna igen Frank i vissa relationer, om än inte med fysiskt våld inblandat. Men psykiskt våld kan var minst lika förnedrande och tillintetgörande för självförtroendet, ändå måste man igenomd et och ta sig upp på andra sidan.
Iris blir misshandlad. Hon polisanmäler och vägrar ta tillbaka trots lock och pock och hot. Men vid domstolsförhandlingarna förlorar hon ändå. Mannens svartsjuka, trots att det bara är ett hjärnspöke, räknas mer, än kvinnans bortslitna hår, skrubbsår och blåtira. Det är samhällets regler. Kvinnan har bara sig själv att lita till.
Kärlek är något som bor inne i människan. Den är inte bunden till en viss människa. Det är den som älskar, som äger kärleken. Det är några få 'jesuslika' personer förunnat att vara så osjälviska att de kan älska 'alla'. I oss andra måste insikten väckas att den kärlek vi förmår känna inte försvinner med en viss partner. Och kärleken i vårt inre är så dyrbar att den inte skall förslösas på den som inte har någon värme att ge tillbaka.
Det räcker inte med passion. Det räcker inte med att partnern är intelligent och smart. Det måste finnas ömsesidig värme.
Allt annat än lättläst. Spränfylld av smärta. Som titeln visar handlar det mer om tvång än ömsesidig kärlek. Passionens smärta, där kärleken övergår i våld - bryter mot allt vad kärlek är. Det är tung läsning för att det reser sig väggar av protest inom mig. Kärleksparet heter Iris och Frank. Iris vänner förstår inte heller ur hon står ut, varför hon inte släpper och gör slut. Ändå känner hon att hon måste. Hon har något att fullborda - gå till botten med - problemet är bara att det finns flera bottnar under varje botten, innan hon kan landa och vända uppåt.
Och en stor del i smärtan ligger i att jag delvis kan känna igen mig. Jag kan också känna igen Frank i vissa relationer, om än inte med fysiskt våld inblandat. Men psykiskt våld kan var minst lika förnedrande och tillintetgörande för självförtroendet, ändå måste man igenomd et och ta sig upp på andra sidan.
Iris blir misshandlad. Hon polisanmäler och vägrar ta tillbaka trots lock och pock och hot. Men vid domstolsförhandlingarna förlorar hon ändå. Mannens svartsjuka, trots att det bara är ett hjärnspöke, räknas mer, än kvinnans bortslitna hår, skrubbsår och blåtira. Det är samhällets regler. Kvinnan har bara sig själv att lita till.
Kärlek är något som bor inne i människan. Den är inte bunden till en viss människa. Det är den som älskar, som äger kärleken. Det är några få 'jesuslika' personer förunnat att vara så osjälviska att de kan älska 'alla'. I oss andra måste insikten väckas att den kärlek vi förmår känna inte försvinner med en viss partner. Och kärleken i vårt inre är så dyrbar att den inte skall förslösas på den som inte har någon värme att ge tillbaka.
Det räcker inte med passion. Det räcker inte med att partnern är intelligent och smart. Det måste finnas ömsesidig värme.
1800-talsromaner & Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (1902)
Nu i maj står främst 1800-talsromanen på schemat, alltifrån Jane Austens 'all-time-classics'. Hennes ironiskt klarögda människokännedom är bland det bästa jag vet. Via Balzac, Fredrika Bremer, Brontë, Flaubert, Maupassant, Dostojevskij, till Victoria Benedictsson, Hamsun och Selma Lagerlöf.
Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor. En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.
Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.
Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.
Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.
När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.
Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.
Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor. En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.
Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.
Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.
Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.
När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.
Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.
Ich bin ein Bibliothekar! - Christer Hermansson (2001)
Hur än stressat så måste jag a en pocketbok i väskan på bussen. I april hittade jag en verklig liten pärla. Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar! Man ska inte låta sig luras av titeln. Boken är på svenska. Och en mycket komisk sådan. För en gångs skull är det en bok om en bibliotekarie, som är skriven av en bibliotekarie, och därför är insatt i arbetet. jag blir alltid lite irriterad när författare väljer bibliotekarie-yrket för någon av sina karaktärer i tanken att de vet precis hur det går till på bibliotek. Men tji fick dom flesta.
Hermanssons historia är visserligen betydligt mer fantastisk än de flesta, men känns ändå äkta. Och naturligtvis handlar det om samhällskritik. Och man kan närmast säga i Voltaires Candide-anda. Huvudpersonen är obeskrivligt positiv till ALLT. Han köper allt den nya elit-bibliotekarien får för sig. Hans kollegor bryr sig mer om honom, än vad han bryr sig om sig själv, säger att nu måste han väl ändå bli lite mindre okritisk.
Det går inte att beskriva denna lilla roman, den måste läsas. Och det är ett rent nöje. Och helt olikt något annat jag läst.
Hermanssons historia är visserligen betydligt mer fantastisk än de flesta, men känns ändå äkta. Och naturligtvis handlar det om samhällskritik. Och man kan närmast säga i Voltaires Candide-anda. Huvudpersonen är obeskrivligt positiv till ALLT. Han köper allt den nya elit-bibliotekarien får för sig. Hans kollegor bryr sig mer om honom, än vad han bryr sig om sig själv, säger att nu måste han väl ändå bli lite mindre okritisk.
Det går inte att beskriva denna lilla roman, den måste läsas. Och det är ett rent nöje. Och helt olikt något annat jag läst.
Dramatisk april-maj, inkl. 1800-tals-dramatik
Kursstress har gjort att mina inlägg uteblivit i två månader. Förutom att vi varit på bröllop, tango, varpå jag blev dunderförkyld i två veckor och vännens förlossning krånglade till sig, så vi blev hundvakt för en 80 kilos Rottweiler i en dryg vecka. Inte heller visade det sig så enkelt att installera solelement som komplement som alla sa. Och manualer - when everything else fails, read the fucking manuel! - var tydligen något som bara vi amatörer läst ...
På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.
Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.
Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.
Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.
Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.
Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks. Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.
En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.
Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.
På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.
Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.
Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.
Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.
Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.
Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks. Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.
En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.
Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.
2010-03-31
Blåbärsmaskinen (2009)
En bok jag verkligen fäst mig vid är Nils Claessons bok med spridda minnen från barndomen och fadern Slas. Det är Slas som är blåbärsmaskinen, dvs trots hans kaotiska liv så har han förmågan att av detta kaos forma böcker och bilder som pluppar ut som blåbär - som folk älskar.
Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.
Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.
Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.
Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.
Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.
Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.
Diverse : satir och romantik
Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.
Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...
Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.
ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.
Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.
Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.
Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.
Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.
I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.
(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)
Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...
Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.
ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.
Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.
Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.
Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.
Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.
I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.
(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
