I januari läste jag om Northanger Abbey av Jane Austen, på engelska och svenska parallellt. Köpte den svenska på 1990-talet, en vacker upplaga i kartonnage med initierat efterord av Lisbeth Larsson. Den tillkom säkert i svallvågorna av den då nya feministiska litteraturforskningen och har en tacknämlig översättning. Som anglofil sörjer jag att inte alla Austens verk finns utgivna i uppdaterade svenska upplagor. Alla är omistliga storartade klassiker.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
2012-01-28
Jag, Robot - Isaac Asimov (1950)
Isaac Asimov, robotens gudfader, föddes i vad vi idag kallar Vitryssland, men kom till USA med sina föräldrar redan som 3 åring och blev med tiden professor i biokemi.
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
2012-01-19
Henry von Ofterdingen - Novalis (1802)
En annan av mina önske-trådar just nu, är att sakta leta mig fram över det tidiga 1800-talet. Mest av allt drar naturligtvis Jane Austen, att få läsa om och sjunka in i alla hennes verk. Att verkligen läsa Ivanhoe, inte bara se filmen på nyårsafton, samt läsa om von Kleist och ETA Hoffman. Jane Austens och Walter Scotts realism vs de andras romantiska fantasterier.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Djävulens fjäder - Minette Walters (2005)
Den första deckare jag läst av Minette Walters - lite oturligt. Såväl min far som min sambo tyckte att den var olidlig att läsa. Tjatig. Och jag kan hålla med.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Ninas resa - Lena Einhorn (2005)
Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Slumpens spöke - William S Burroughs (1995)
En av trådarna jag skulle vilja följa, nu när jag åter är fri att läsa vad jag vill, är litteraturens förnyelsen under efterkrigstiden. I Frankrike kom 'Le nouveau roman', jag läste Marguerite Duras' Moderato cantabile (1958) i höstas. I USA under samma tid växte BEAT-rörelsen fram. När jag börjar peta i den dyker William S Burroughs upp som en något äldre mentor till det unga gänget. Hans genombrott, Naked Lunch (1957), tillhör väl det man borde läsa som en milstolpe. Men den finns inte på mitt bibliotek, och inte blir jag tillräckligt frestad att köpa den (finns ju alltid på engelska) av NE:s beskrivning "narkotikaberoende och våldsinriktad homosexualitet". Våld och narkotika har jag alltid klarat mig utan.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
2012-01-17
Rosens namn - Umberto Eco (1980)
År 2011 blev för mig ett 'mellanår', en rejäl svacka med få inlägg. Nu har jag hämtat mig och tar åter tag i min egen nöjesläsning, ... :D
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
2011-12-30
Gilda (1946) vs hårdkokta deckare
Jag kopplade av med en klassisk film igår kväll. Den gick på reklamfri TV-kanal, trevligt nog. Första andningspausen. Avslutade mina två populärkurser en vecka före Julafton. Sedan dess har det varit jämnt skägg med julstädning, julmat, julgodis - för att inte tala om bokslut på jobbet. Gjorde sista förberedande beräkningen igår, idag kan jag pusta ut och är ledig några dagar framöver. Skönt! Ett sådant här år när det är så få julhelgdagar i veckan hade vi trott att många fler än vanligt skulle jobba. Våra snickare ville hellre jobba än förlora semesterdagar. Men det har varit helt dött på telefon och mail. Vi behöver pusta här uppe i det nordiska mörkret. Nu är soltimmarna så få att energin tryter. Jag skulle gärna göra som björnen, denna den mörkaste månaden.
Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.
Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?
Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.
Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.
Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.
Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.
Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.
Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.
En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.
Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.
Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.
Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.
Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?
Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.
Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.
Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.
Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.
Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.
Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.
En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.
Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.
Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.
2011-11-05
Moderato cantabile - Marguerite Duras (1958)
Min suktan efter kursfri läsning, gjorde att jag idag kopplade av med en gammal Duras-roman, Moderato cantabile (1958). En gång i tiden läste jag även den som kurslitteratur, när jag började plugga franska på universitetet direkt efter gymnasiet. Det var lite chockartat då, tempot på universitetet, med mina ganska knackiga gymnasie-kunskaper i franska. Säkert läste jag den igen några år senare, minns inte på rak arm. Första läsningen upplevde jag det vackra språket, texten var ett konstverk, i 'nouveau roman'-stil, men jag hade nog svårt att hänga med i historien. Jag önskade mig något mer realistiskt, lättbegripligt.
Så hur skulle jag reagera idag, 30 år senare? Lyckligtvis hade jag inget problem med språket. Trots att jag inte medvetet fördjupat mina kunskaper, kändes det ändå som om språket sjunkit ner på fast botten. Texten flödade friskt rakt igenom alla 115 sidorna på några timmar. Den är inte lång, bara alldeles tillräcklig. Jag kände mig sitta både i och bredvid huvudpersonen Anne Desbaresdes hela texten igenom. I boken hittade jag en urklippt recension av Karl Erik Lagerlöf, DN 18 augusti 1986, då det tydligen kom en svensk utgåva. Han menar att hela boken "låter som en gammal ballad eller folkvisa" och menar att det beror på att Duras "konsekvent benämnar huvudpersoneon med hela namnet. Hon tillåter sig inte intimiteten att säga bara Anne." Och det är en så sann insikt. Kvinnan har ett långt knastrigt namn, som tycks vi betrakta henne neutralt, som en 'Ebbe Skammelson'. Men ändå är det något i språket som får mig att sjunka in i och ta del av Annes overklighetskänsla. Någonstans tycks boken öppna alla slussar i mig.
I hela första halvan av boken upplevde jag Annes son som den största behållninen. Barnet, den lilla pojken, så levande och självklar, fantastiskt realistiskt skildrad, en självklar symbol för verkligheten, livet vid sidan av den närmast 'avdomnade' modern. Pojken lever i nuet, och söker trygghet i modern, hur än frånvarande hon är själsligt. Han kan rusa in och stjäla sig en kram eller smekning och därigenom återfå kraft och trygghetskänslan nog att ge sig av ut igen. För varje kapitel blir han tryggare i sig själv, hittar en kompis, går egna vägar. I takt med detta blir modern allt mer lösgjord från verkligheten, hamnar i en fantasivärld. Metafiktivt kan man säga att Anne, som gång på gång förundras över att hon en gång fött barnet, haft det i sin kropp, alltmer känner att hon bara 'hittat på barnet', att hon är författaren och barnet är texten som frigör sig och lever sitt eget liv när författaren väl är klar med texten. -- Man kan även ta det ett steg längre, att barnet är den tidigare skapelsen, en tidigare text, och nu frigör hon sig från den, medan hon skapar en ny med mannen på cafét.
Men det finns mängder av möjliga symboliska betydelser.
- Jag lade märke till att barägarinnan hela tiden stickar i rött yllegarn. Vilket plötsligt fick mig att associera till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där två kvinnor sitter och stickar i svart yllegarn. En sorts symbol för såväl ödesgudinnor, som vakter vid porten ner i underjorden. Men här är det alltså rött garn. Varför rött? Kärlek. Blod. Mord. Död. Det röda garnet väckte i mig även bilden av en blodig navelsträng, mellan modern och barnet, mellan konstnären och dess skapelse. Ett band som skall klippas.
Kortromanen börjar nästan som en deckare, med ett mord. Det blir som en fixering för Anne, att ta reda på varför, Anne och mannen Chauvin pratar sig in i en känsla som de föreställer sig kan ha drivit offret och förövaren i detta 'crime passionnel' de bevittnat. Detta är också en sorts psykologisk thriller. Det är inte frågan om att klara upp ett brott, här finns ingen detektiv, utan en växande känsla av obehag inför något som kan tyckas oundvikligt, en fara. Men det ligger en suggererande passion i faran. Något oemotståndligt. Och en undran, varför?, och önskan att förstå såväl förövaren som offret. Ändå konstaterar texten mot slutet att det är omöjligt, man kan aldrig förstå ...
Jag värjer mig dock texten igenom mot idén om kärlek som en dödsdrift. I stället omvandlar jag symboliken och tänker på hur orgasmen ofta liknats vid 'den lilla döden'. Texten kan tyckas sträva mot att mannen skall mörda kvinnan. Men är det inte egentligen den sexuella föreningen som texten strävar mot? Den som i vår kultur länge var mer oanständig att tala om, än om våld. Än idag är det mer våld än sex på film. Sex självcensureras, våld framhävs alltmer realistiskt. Här är det dessutom förbjuden åtrå, otrohet, eftersom kvinnan är gift och är mor.
Och trots att paret bara träffas i en bar så är hon stämplad som den 'otrogna' kvinnan, folk vänder bort blicken. Kvinnan från det fina dyra kvarteret, företagsledarens hustru, sitter på en billig hamnkrog och dricker sig full på vin, tillsammans med en arbetslös hamnarbetare. Kan det bli oanständigare? Vore det inte till och med rätt att hon fick offra livet för en sådan skamlöshet?
Så det är inte döden hon önskar sig, utan att få ge sig hän i passionen. Men hon vågar ändå inte. Hon går där ifrån, men vid det laget är hon redan stämplad som en dålig kvinna. Och sitt barn får hon inte längre följa till pianolektionerna, hon har förverkat det ansvaret. Hon drack för mycket vin, hon var ovan och drack så hon tvingades kräkas ur sig allt billigt vin. Då vaknar hon och inser att detta är inte en passion hon vågar leva med, det var en illusion, en dröm...
Hon går därifrån och därigenom har hon livet i behåll ... men det oskuldsfulla barnet finns inte längre där. Det försvann med hennes egen inre oskuldsfullhet ...
Så hur skulle jag reagera idag, 30 år senare? Lyckligtvis hade jag inget problem med språket. Trots att jag inte medvetet fördjupat mina kunskaper, kändes det ändå som om språket sjunkit ner på fast botten. Texten flödade friskt rakt igenom alla 115 sidorna på några timmar. Den är inte lång, bara alldeles tillräcklig. Jag kände mig sitta både i och bredvid huvudpersonen Anne Desbaresdes hela texten igenom. I boken hittade jag en urklippt recension av Karl Erik Lagerlöf, DN 18 augusti 1986, då det tydligen kom en svensk utgåva. Han menar att hela boken "låter som en gammal ballad eller folkvisa" och menar att det beror på att Duras "konsekvent benämnar huvudpersoneon med hela namnet. Hon tillåter sig inte intimiteten att säga bara Anne." Och det är en så sann insikt. Kvinnan har ett långt knastrigt namn, som tycks vi betrakta henne neutralt, som en 'Ebbe Skammelson'. Men ändå är det något i språket som får mig att sjunka in i och ta del av Annes overklighetskänsla. Någonstans tycks boken öppna alla slussar i mig.
I hela första halvan av boken upplevde jag Annes son som den största behållninen. Barnet, den lilla pojken, så levande och självklar, fantastiskt realistiskt skildrad, en självklar symbol för verkligheten, livet vid sidan av den närmast 'avdomnade' modern. Pojken lever i nuet, och söker trygghet i modern, hur än frånvarande hon är själsligt. Han kan rusa in och stjäla sig en kram eller smekning och därigenom återfå kraft och trygghetskänslan nog att ge sig av ut igen. För varje kapitel blir han tryggare i sig själv, hittar en kompis, går egna vägar. I takt med detta blir modern allt mer lösgjord från verkligheten, hamnar i en fantasivärld. Metafiktivt kan man säga att Anne, som gång på gång förundras över att hon en gång fött barnet, haft det i sin kropp, alltmer känner att hon bara 'hittat på barnet', att hon är författaren och barnet är texten som frigör sig och lever sitt eget liv när författaren väl är klar med texten. -- Man kan även ta det ett steg längre, att barnet är den tidigare skapelsen, en tidigare text, och nu frigör hon sig från den, medan hon skapar en ny med mannen på cafét.
Men det finns mängder av möjliga symboliska betydelser.
- Jag lade märke till att barägarinnan hela tiden stickar i rött yllegarn. Vilket plötsligt fick mig att associera till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där två kvinnor sitter och stickar i svart yllegarn. En sorts symbol för såväl ödesgudinnor, som vakter vid porten ner i underjorden. Men här är det alltså rött garn. Varför rött? Kärlek. Blod. Mord. Död. Det röda garnet väckte i mig även bilden av en blodig navelsträng, mellan modern och barnet, mellan konstnären och dess skapelse. Ett band som skall klippas.
Kortromanen börjar nästan som en deckare, med ett mord. Det blir som en fixering för Anne, att ta reda på varför, Anne och mannen Chauvin pratar sig in i en känsla som de föreställer sig kan ha drivit offret och förövaren i detta 'crime passionnel' de bevittnat. Detta är också en sorts psykologisk thriller. Det är inte frågan om att klara upp ett brott, här finns ingen detektiv, utan en växande känsla av obehag inför något som kan tyckas oundvikligt, en fara. Men det ligger en suggererande passion i faran. Något oemotståndligt. Och en undran, varför?, och önskan att förstå såväl förövaren som offret. Ändå konstaterar texten mot slutet att det är omöjligt, man kan aldrig förstå ...
Jag värjer mig dock texten igenom mot idén om kärlek som en dödsdrift. I stället omvandlar jag symboliken och tänker på hur orgasmen ofta liknats vid 'den lilla döden'. Texten kan tyckas sträva mot att mannen skall mörda kvinnan. Men är det inte egentligen den sexuella föreningen som texten strävar mot? Den som i vår kultur länge var mer oanständig att tala om, än om våld. Än idag är det mer våld än sex på film. Sex självcensureras, våld framhävs alltmer realistiskt. Här är det dessutom förbjuden åtrå, otrohet, eftersom kvinnan är gift och är mor.
Och trots att paret bara träffas i en bar så är hon stämplad som den 'otrogna' kvinnan, folk vänder bort blicken. Kvinnan från det fina dyra kvarteret, företagsledarens hustru, sitter på en billig hamnkrog och dricker sig full på vin, tillsammans med en arbetslös hamnarbetare. Kan det bli oanständigare? Vore det inte till och med rätt att hon fick offra livet för en sådan skamlöshet?
Så det är inte döden hon önskar sig, utan att få ge sig hän i passionen. Men hon vågar ändå inte. Hon går där ifrån, men vid det laget är hon redan stämplad som en dålig kvinna. Och sitt barn får hon inte längre följa till pianolektionerna, hon har förverkat det ansvaret. Hon drack för mycket vin, hon var ovan och drack så hon tvingades kräkas ur sig allt billigt vin. Då vaknar hon och inser att detta är inte en passion hon vågar leva med, det var en illusion, en dröm...
Hon går därifrån och därigenom har hon livet i behåll ... men det oskuldsfulla barnet finns inte längre där. Det försvann med hennes egen inre oskuldsfullhet ...
2011-05-29
NP 1965 - Stilla flyter Don - Michail Sjolochov (1928--1940)
"för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv"
Så löd motivationen för det Nobelpris, som Michail Sjolochov (1905-1984) fick 1965.
Verket skrevs på 1920-talet (ursprungsversion utgiven 1928-40) och behandlar människor från en kosack-by vid floden Don, från strax före Första världskriget, genom kriget, revolutionen och påföljande inbördeskrig. Den skrevs före stalintiden och känns därför frispråkig. Det är en levande text, med levande människor, som älskar och strider och dör. Människors tveksamheter inför att anpassa sig till den ena styrelse-gruppen efter den andra, när allt de vill är att få odla sin jord och leva i frid med sina käraste.
Jag tror på hela historien och känner att den ger mig en sann känsla för livet där och då, komplicerat av krig och politik. Dialogen är frisk och levande. Absolut värdig ett nobelpris!
B-kurser, Postkolonialism & Coetzee
Nio månader har passerat med intensivt B-kursläsande. Uppsatsskrivandet höll på i ett halvår och gav ingen tid över åt något annat. Parallellt gick en kurs koncentrerad på sociala analyser av litteratur. 1900-talet innebär där huvudsakligen världskrig, koncentrationsläger av olika slag och allmän uppgivenhet inför mänskliga tillkortakommanden. Gud är död. Människan gräver sin egen grav. Eländes elände. Ändå är det förvånande hur mycket bra litteratur som skapats kring detta. Som kämpar emot och får oss att trots allt repa mod. Att hitta det okuvliga i männisor som inte ger upp. Som i Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovits liv (1962). Eller Kurt Vonneguts underbara Slakthus 5 (1969). Jag har dragit mig i så många år för att läsa den, med tanke på ämnet, bombningarna av Dresden osv. I stället borde jag ha varit övertygad om att Vonneguts humor alltid går hem hos mig. Även här. Den är fantastisk.
Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.
Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.
Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.
Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.
2010-11-09
Mr Foe - J M Coetzee (1986)
Detta är andra gången jag läser Coetzees Robinsoniad-variant. Och det har tagit tid, för jag tycker inte mer om den denna gång än den första. Så varför plågar jag mig? Jag var väl osäker på om jag hade fattat allt förra gången ...
Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...
Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.
Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?
Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.
Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman? 1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...
Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...
Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.
Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?
Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.
Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman? 1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...
Stad i ljus - Eyvind Johnson (1927-1928)
Stad i ljus skrev Eyvind Johnson i Frankrike, där den gavs ut på franska först, 1927, och kom på Svenska först 1928. Boken tilldrar sig 14 juli i den nationalfirande staden Paris, som flimrar av fyrverkerier, liv och rörelse - medan huvudpersonen går runt och svälter.
En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fylld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?
Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt blir subjektivt inifrån en svältande närmast hallucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.
En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fylld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?
Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt blir subjektivt inifrån en svältande närmast hallucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.
Jonathan Swift
Jonathan Swift och hans satirer är ju kända, oavsett om vi läst dom eller inte. Gullivers resor från 1726, består dock av fyra olika resor, varav den första till Lilliputtarna är den mest kända. Andra små satirer har jag ju hört talas om, men inte läst. Så nu beslöt jag att göra det.
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
2010-10-27
Kära Ingen - Berlie Doherty (1991)
Jag har flera böcker igång samtidigt, för att tillfredsställa de olika behov jag har i olika sinnesstämningar. Ibland behöver jag läsning som även klarar yttre störningar.
En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.
Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.
Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)
50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)
Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.
En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.
Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.
Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)
50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)
Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
