Jag kan inte säga att jag förstår vad titeln betyder, varken den svenska eller den spanska, Amado amo, inte ens när jag läst ut romanen. Men jag jag läste den med förväntan, eftersom jag tyckte så mycket om hennes romandebut, Kärlekens förluster (1979) för sin samtidskänsla, det sena 1970-talet.
Jag väntade mig något läsvärt och blev också lyckligt uppfylld av Rosa Monteros sätt att skriva. Och kanske mest av allt känslan att jag inte greppar allt, utan att detta är en roman jag kan återkomma till, läsa om och om igen,
Lite märkligt, eftersom det handlar om människor på en reklambyrå på 1980-talet, under Yuppie-erans högkonjunktur, alltså inte mina hemtrakter. Montero tydliggör generationsskiftet, från det gamla gardet som skapat allt från scratch till de yngre som tycks få allt serverat. Men allt styrs av hierarkier de klamrar sig fast vid. Karaktärerna är huvudsakligen män, förutom två förfördelade kvinnor - sekreteraren Conchita och kollegan Paula - förbigångna.
Texten följer huvudpersonen Césars irrande tankar. Och jag imponeras över hur irrandet får mig att vilja läsa om texten, finna trådarna i väven. Hans stjärna är i dalande, hans kreativitet har dunstat bort. Han försöker ignorera sin ställning som åsidosatt, vill övertyga sig om att han bara har precis vad han själv önskar - frihet. Drömmer sig tillbaka till tiden med Carla, den f.d. flickvännen, men när hon försvann försvann hans storhetstid. Ska han själv bli nästa offer för hierarkins utstötningsritual?
César trånar, men hur än stolt han försöker stå, låter han sig köpas av manskollektivet, rädd att hamna helt utanför. Boken har ingen talstrecksdialog, bara lösryckta bitar inbäddade i tanketexten, och jag njuter av att sjunka in i den.
2015-02-06
Drottningkronan - Ingrid Kampås (2013)
Femte delen i Historiska Medias serie "Släkten", tilldrar sig kring 1162-1187, med en liten epilog 1205, och rör sig främst kring kung Knut Eriksson (regent 1167-1196) och hans drottning som vi inte ens vet namnet på. Det är naturligtvis ett tacksamt tema om man vill kunna brodera ganska fritt.
Kampås låter Knuts drottning heta Ester, och vara dotterdotter till helgonet Helena från fjärde delen. Av någon oförklarlig anledning brukar Knut kalla henne 'min blå'. Jag köper nästan ingenting i hennes livshistoria, allra minst hur hon hux flux blev gift med kung Knut, på korståg borta i Finland. För hur än provinsiellt det begynnande Sverige var vid den här tiden, hur än bondskt - så var titlar och äktenskapskontrakt enormt mycket viktigare då än nu. Idén om att 'Ester's släktskap med helgonet Helena var det som särskilt lockade Knut, är ju trots allt en listig förklaring, med tanke på hur stormännen och den unga kristna kyrkan tävlade om värdighet och gunst. Knut arbetade ju dessutom själv envetet för att få sin egen far, kung Erik Jedvardsson, helgonförklarad, vilket aldrig lyckats, men än idag kallas denne 'Erik den helige'.
Men hur än liten befolkningen var, så måste folk ha tryggat sig till varann, samlats och agerat betydligt mer formellt än vi inser idag. Inte kan Knuts drottning ha gått omkring nästan ensam, med en enstaka slavinna, vad skulle hon då med alla rasslande nycklar i bältet? Alltför få människor gör avtryck i boken, rymden känns alltför tom. Och hennes resor kors och tvärs i Europa på egen hand känns lika lättvindigt behandlade som Knuts 'pendlande' med sin 'ambulerande tingstjänst' i Sverige.
Ett problem är naturligtvis att Jan Guillou redan skrivit mycket övertygande om denna period i sina Arn-böcker. Där döptes drottningen till Cecilia Blanka, den vita, (enligt gammal obekräftad tradition Cecilia Johansdotter). Det är ju möjligt att hans bild var överdrivet strukturerat åt andra hållet, men jag får där ändå en tydligare bild av den historiska tiden i sig, vilken saknas hos Kampås, som även behandlar Birger Brosa mycket flyktigt.
Kampås' text är dock lättläst och medryckande i sig, som roman betraktad. Jag tycker också om att Hildegard av Bingen dyker upp, och de avslutande avsnitten kring hur man löser falska angivelser till tinget. Det ger 'rättshistoriska' inblickar, som också ger mer kött åt historien.
Kampås låter Knuts drottning heta Ester, och vara dotterdotter till helgonet Helena från fjärde delen. Av någon oförklarlig anledning brukar Knut kalla henne 'min blå'. Jag köper nästan ingenting i hennes livshistoria, allra minst hur hon hux flux blev gift med kung Knut, på korståg borta i Finland. För hur än provinsiellt det begynnande Sverige var vid den här tiden, hur än bondskt - så var titlar och äktenskapskontrakt enormt mycket viktigare då än nu. Idén om att 'Ester's släktskap med helgonet Helena var det som särskilt lockade Knut, är ju trots allt en listig förklaring, med tanke på hur stormännen och den unga kristna kyrkan tävlade om värdighet och gunst. Knut arbetade ju dessutom själv envetet för att få sin egen far, kung Erik Jedvardsson, helgonförklarad, vilket aldrig lyckats, men än idag kallas denne 'Erik den helige'.
Men hur än liten befolkningen var, så måste folk ha tryggat sig till varann, samlats och agerat betydligt mer formellt än vi inser idag. Inte kan Knuts drottning ha gått omkring nästan ensam, med en enstaka slavinna, vad skulle hon då med alla rasslande nycklar i bältet? Alltför få människor gör avtryck i boken, rymden känns alltför tom. Och hennes resor kors och tvärs i Europa på egen hand känns lika lättvindigt behandlade som Knuts 'pendlande' med sin 'ambulerande tingstjänst' i Sverige.
Ett problem är naturligtvis att Jan Guillou redan skrivit mycket övertygande om denna period i sina Arn-böcker. Där döptes drottningen till Cecilia Blanka, den vita, (enligt gammal obekräftad tradition Cecilia Johansdotter). Det är ju möjligt att hans bild var överdrivet strukturerat åt andra hållet, men jag får där ändå en tydligare bild av den historiska tiden i sig, vilken saknas hos Kampås, som även behandlar Birger Brosa mycket flyktigt.
Kampås' text är dock lättläst och medryckande i sig, som roman betraktad. Jag tycker också om att Hildegard av Bingen dyker upp, och de avslutande avsnitten kring hur man löser falska angivelser till tinget. Det ger 'rättshistoriska' inblickar, som också ger mer kött åt historien.
2015-01-29
Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander McCall Smith (2002)
Första gången jag läste om Damernas detektivbyrå i Botswana blev jag inte imponerad. Jag fann historien luddig. Så det hann gå många år innan jag gjorde ett nytt försök, då med Vackra flickors lott. Trots att jag fortfarande fann stilen lite ogripbar kunde jag inte neka till det gemytliga i stilen. Och viss humor.
Kalaharis skrivmaskinsskola för män är därför tredje gången gillt, och för mig en fullträff. Jag börjar inse det medvetna i den 'simplistiska' stilen. Dessa 'deckare' ligger långt från de idag så vanliga blodiga skräckisarna. Några mord avhandlas inte, allt rör sig kring vardagspsykologi. Mma Ramotswe är bekymrad över att vanlig hövlighet tycks bli allt ovanligare, och hjälper främst till att lösa samvetsbekymmer människor emellan.
Det jag uppskattade så mycket i Kalaharis skrivmaskinsskola är att 'luddigheten', det småpratande lunket, är en stilistisk dimridå som läsaren erbjuds se igenom. På ytan efterfrågas 'moral', nästan sentimentalt - men snäppet under ytan visar sig livet mindre enkelt och tillrättalagt. På ytan arbetar man alltså för att bevara traditionell moral och hederlighet, men ändå blir man medveten om att 'allt inte var bättre förr', så enkelt är inte livet.
Författaren visar alltså upp karaktärernas förutfattade meningar och misstag, utan att varken skriva dem eller läsaren detta på näsan, samtidigt som vi får alla möjligheter att inte låta oss luras.
Kalaharis skrivmaskinsskola för män är därför tredje gången gillt, och för mig en fullträff. Jag börjar inse det medvetna i den 'simplistiska' stilen. Dessa 'deckare' ligger långt från de idag så vanliga blodiga skräckisarna. Några mord avhandlas inte, allt rör sig kring vardagspsykologi. Mma Ramotswe är bekymrad över att vanlig hövlighet tycks bli allt ovanligare, och hjälper främst till att lösa samvetsbekymmer människor emellan.
Det jag uppskattade så mycket i Kalaharis skrivmaskinsskola är att 'luddigheten', det småpratande lunket, är en stilistisk dimridå som läsaren erbjuds se igenom. På ytan efterfrågas 'moral', nästan sentimentalt - men snäppet under ytan visar sig livet mindre enkelt och tillrättalagt. På ytan arbetar man alltså för att bevara traditionell moral och hederlighet, men ändå blir man medveten om att 'allt inte var bättre förr', så enkelt är inte livet.
Författaren visar alltså upp karaktärernas förutfattade meningar och misstag, utan att varken skriva dem eller läsaren detta på näsan, samtidigt som vi får alla möjligheter att inte låta oss luras.
Sagan - Johan Wolfgang von Goethe (1795)
Böcker från 1700-talet är spännande, både för att det skiljer sig från vad man är van vid idag, och för att de experimenterade fritt och kom med nyheter. Goethes liv (1749-1832) och författande var långt och varierat. Sagan skrevs 1795 av en medelålders Goethe, men känns ändå som ett ungt verk. Franska revolutionen hade pågått i sex år och blivit allt blodigare. Sagan lär ingå i en samling berättelser, där tyska emigranter sägs ha flytt ur Frankrike och genom att berätta dessa historier försöker glömma sin samtids brutala verklighet.
Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.
Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.
2015-01-10
Coq Rouge - Jan Guillou (1986)
På min väg genom den svenska deckarhistorien har jag nu även avsmakat första delen i Guillous Carl Hamilton-serie - Coq Rouge - en 'svensk James Bond'. Den svenska paradoxen att han är 'byråchef' roar mig. Här förnyas den svenska deckargenren, efter årtionden av pusseldeckare.
Idén var att tvärtemot polisromanens gräsrotsperspektiv, som kommit att bli moralens förkämpe, i stället granska samhället uppifrån, ur spionperspektiv, vilket gav ett annat politiskt perspektiv. Påvisa hur osynliga marionettrådar uppifrån styr och för bakom ljuset, lägger ut dimridåer och medveten missinformation.
Erik Ponti (från Det stora avslöjandet (1974) och Ondskan (1981)) får också vara med på ett hörn, om än i en biroll denna gång. Hur än 'berömd journalist' misstänks han för samröre med terrorister och skuggas. Enligt uppgift en sann händelse ur Guillous eget liv och naturligtvis en alldeles för spektakulär händelse för att inte få hamna i en roman.
Hur än omständlig Guillous berättarstil kan vara, så glimmar resonemangen till med jämna mellanrum, tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe. I Coq Rouge förklaras hur lätt svensk lag kunde stämpla terrorister, "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist, utan blott terroristmisstänkt. Definition på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist."
Idén var att tvärtemot polisromanens gräsrotsperspektiv, som kommit att bli moralens förkämpe, i stället granska samhället uppifrån, ur spionperspektiv, vilket gav ett annat politiskt perspektiv. Påvisa hur osynliga marionettrådar uppifrån styr och för bakom ljuset, lägger ut dimridåer och medveten missinformation.
Erik Ponti (från Det stora avslöjandet (1974) och Ondskan (1981)) får också vara med på ett hörn, om än i en biroll denna gång. Hur än 'berömd journalist' misstänks han för samröre med terrorister och skuggas. Enligt uppgift en sann händelse ur Guillous eget liv och naturligtvis en alldeles för spektakulär händelse för att inte få hamna i en roman.
Hur än omständlig Guillous berättarstil kan vara, så glimmar resonemangen till med jämna mellanrum, tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe. I Coq Rouge förklaras hur lätt svensk lag kunde stämpla terrorister, "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist, utan blott terroristmisstänkt. Definition på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist."
2015-01-09
The Cricket on the Hearth - Charles Dickens (1845)
Dickens tredje 'julhistoria' talar varken om jul eller nyår, utan har undertiteln "A Fairy Tale of Home", med titelns syrsa som symbol för hemtrivsel. Dessutom kryllar där av engelska småälvor - vilka i Dickens tappning får levandegöra personers tankar - minnen och önskningar fyller luften som små tingeling-älvor som visar upp vackra och positiva scenarier.
Den här historien väcker mitt intresse från början, här känner jag Dickens fabuleringskonst på god väg igen. Tilltalet börjar med en jag-berättare, innan historien sätter igång, denna gång fördelat på tre kapitel, 'chirps', syrsans spel. Härifrån utvecklar sig dock historien till ett realistiskt relationsdrama, som tematiserar fantasi versus verklighet. Är det rätt att drömma sig bort ur sitt fattiga liv, som leksaksmakare Plummer, som inbillar sin blinda dotter att de lever gott, att kläder och hem saknar skavanker.
Här är karaktärerna åter rikt utvecklade och huvudtemat är den hjärteknipande frågan om äldre mäns äktenskap med unga flickor. Dickens sympatiserar med unga flickors rätt till kärlek, framför pengar. Den välbärgade företagaren Tackleton tillhör den cyniska scrooge-typen, som bara ser till sin egen bekvämlighet, men går miste om sin unga ovilliga brud på själva bröllopsdagen - och eftersom det är en Jul-saga, accepterar han sig besegrad, lär sig av sin vän John, och byter personlighet till social medkänsla.
Budbäraren John är Tackletons motsats. John är lyckligt gift med unga Dot, som blev mor redan första året. Men John äger medkänsla och drabbas av skrupler, känner sig skyldig som berövat henne ungdomlig kärlek, och beslutar därför att 'låta henne gå' (hur han nu har tänkt att en ung småbarnsmamma skall klara sig själv?). Dock visar det sig att deras äktenskap bygger på äkta kärlek över generationsgränsen. Alltså enligt Dickens ingen omöjlighet. Allt slutar lyckligt.
Historien har alltså en ansats till kritik av äktenskap som institutioner för manlig bekvämlighet, till förmån för äkta kärlek och omtanke.
Den här historien väcker mitt intresse från början, här känner jag Dickens fabuleringskonst på god väg igen. Tilltalet börjar med en jag-berättare, innan historien sätter igång, denna gång fördelat på tre kapitel, 'chirps', syrsans spel. Härifrån utvecklar sig dock historien till ett realistiskt relationsdrama, som tematiserar fantasi versus verklighet. Är det rätt att drömma sig bort ur sitt fattiga liv, som leksaksmakare Plummer, som inbillar sin blinda dotter att de lever gott, att kläder och hem saknar skavanker.
Här är karaktärerna åter rikt utvecklade och huvudtemat är den hjärteknipande frågan om äldre mäns äktenskap med unga flickor. Dickens sympatiserar med unga flickors rätt till kärlek, framför pengar. Den välbärgade företagaren Tackleton tillhör den cyniska scrooge-typen, som bara ser till sin egen bekvämlighet, men går miste om sin unga ovilliga brud på själva bröllopsdagen - och eftersom det är en Jul-saga, accepterar han sig besegrad, lär sig av sin vän John, och byter personlighet till social medkänsla.
Budbäraren John är Tackletons motsats. John är lyckligt gift med unga Dot, som blev mor redan första året. Men John äger medkänsla och drabbas av skrupler, känner sig skyldig som berövat henne ungdomlig kärlek, och beslutar därför att 'låta henne gå' (hur han nu har tänkt att en ung småbarnsmamma skall klara sig själv?). Dock visar det sig att deras äktenskap bygger på äkta kärlek över generationsgränsen. Alltså enligt Dickens ingen omöjlighet. Allt slutar lyckligt.
Historien har alltså en ansats till kritik av äktenskap som institutioner för manlig bekvämlighet, till förmån för äkta kärlek och omtanke.
2014-12-28
The Chimes - Charles Dickens (1844)
A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.
Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.
Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.
Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.
Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.
Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.
Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.
Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.
Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.
Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.
Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.
Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.
Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.
Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.
Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.
2014-12-20
Den mänskliga komedin - William Saroyan (1943)
Mot slutet kommer kärnan i hela bokens livsvisdom:
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)
Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.
Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)
Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.
Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)
Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.
Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)
Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.
Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.
2014-12-15
Arsène Lupin (1907)
När jag var barn gick gentlemannatjuven Arsène Lupin som TV-serie, men har filmats många fler gånger än så, och har blivit en ikon likt Sherlock Holmes och Hercules Poirot. De första novellerna om Lupin dök upp redan 1907 och tycks inspirerad av tidens anarkistiska strömningar.
En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.
Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.
Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.
En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.
Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.
Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.
2014-12-08
England Made Me / De skeppsbrutna - Graham Greene (1935)
England Made Me är en tidig roman av Graham Greene, som på svenska fick titeln De skeppsbrutna. Även vissa senare engelska upplagor använder titeln The Shipwrecked. Och är en liknelse med vilken den spekulerande affärsmannen Krogh beskriver sin livssyn:
"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)
En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932. I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.
Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.
Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.
Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.
Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.
PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?
"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)
En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932. I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.
Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.
Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.
Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.
Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.
PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?
2014-11-25
Dödläge - Sara Paretsky (1984)
Andra boken om den kvinnliga privatdetektiven V.I. Warshawski, (Deadlock; 1984), stilbildande för en ny feministisk syn på kvinnan. Sara Paretsky skrev i en medvetet protest mot kvinnobilden i deckargenren, alltid offer. Warshawski tar för sig, är tuff, slagfärdig - på alla sätt kapabel och myndig.
Men inte utan motstånd. Den äldre generationen, inte minst hennes döde fars gamle vän, Bobby Mallory, motsätter sig att kvinnor har 'manliga' yrken. Kvinnor ska enligt honom föda barn och stanna hemma hos sin familj. En kvinnobild 'Vic' (Victoria) Warshawski inte kan känna igen sig i. Eftersom alla arbetande kvinnor kallas vid förnamn, en inarbetad härskarteknik att förminska och omyndigförklara, medan varje man, hur än ung spoling, kallas 'Mr' + efternamn, går Vic konsekvent in för att benämna sig själv vid initialer, V.I. före efternamnet, för att ta bort det könsklassificeringen, det sårbara.
Paretsky inledde alltså en ny era inom deckargenren, den självmedvetet arbetande kvinnan, feministen som går mot strömmen. Kvinnliga detektiver hade funnits tidigare, redan på 1800-talet, men återkom nu i svallvågorna efter 60-70-talens kvinnokamp. PD James hade visserligen lämnat sin kommentar redan 1972, då hon läte en ung kvinna ta över sin kollegas detektivbyrå i Ett opassande jobb för en kvinna. Jag känner dock avgörande skillnader mellan böckerna, som visar på den fortgående samhällsutvecklingen under dessa tolv år.
Hos PD James, 1972 i England, såg även hennes jämnåriga på henne med misstänksamt tvivel på hennes yrkesval, och i slutänden får mästerdetektiven, Dalgliesh, ta över. Hos Paretsky 1983, i Chicago-trakten, är Warshawskis yrkesliv redan inarbetat, och misstänksamheten tycks främst vara en generationsfråga. Arbetande kvinnor börjar bli regel och starka kvinnor som Vic vägrar anpassa sig och låta sig begränsas.
Miljön i romanen är förutom Chicago, hela varvsindustrin i kris kring 'de stora sjöarna', The Great Lakes, på gränsen mellan USA och Kanada. Det råder snålblåst i såväl klimat som ekonomi, i ett område och en tid, som enligt Vics far endast bestod av 'Vinter och augusti'. Texten känns initierad och trovärdig.
Men inte utan motstånd. Den äldre generationen, inte minst hennes döde fars gamle vän, Bobby Mallory, motsätter sig att kvinnor har 'manliga' yrken. Kvinnor ska enligt honom föda barn och stanna hemma hos sin familj. En kvinnobild 'Vic' (Victoria) Warshawski inte kan känna igen sig i. Eftersom alla arbetande kvinnor kallas vid förnamn, en inarbetad härskarteknik att förminska och omyndigförklara, medan varje man, hur än ung spoling, kallas 'Mr' + efternamn, går Vic konsekvent in för att benämna sig själv vid initialer, V.I. före efternamnet, för att ta bort det könsklassificeringen, det sårbara.
Paretsky inledde alltså en ny era inom deckargenren, den självmedvetet arbetande kvinnan, feministen som går mot strömmen. Kvinnliga detektiver hade funnits tidigare, redan på 1800-talet, men återkom nu i svallvågorna efter 60-70-talens kvinnokamp. PD James hade visserligen lämnat sin kommentar redan 1972, då hon läte en ung kvinna ta över sin kollegas detektivbyrå i Ett opassande jobb för en kvinna. Jag känner dock avgörande skillnader mellan böckerna, som visar på den fortgående samhällsutvecklingen under dessa tolv år.
Hos PD James, 1972 i England, såg även hennes jämnåriga på henne med misstänksamt tvivel på hennes yrkesval, och i slutänden får mästerdetektiven, Dalgliesh, ta över. Hos Paretsky 1983, i Chicago-trakten, är Warshawskis yrkesliv redan inarbetat, och misstänksamheten tycks främst vara en generationsfråga. Arbetande kvinnor börjar bli regel och starka kvinnor som Vic vägrar anpassa sig och låta sig begränsas.
Miljön i romanen är förutom Chicago, hela varvsindustrin i kris kring 'de stora sjöarna', The Great Lakes, på gränsen mellan USA och Kanada. Det råder snålblåst i såväl klimat som ekonomi, i ett område och en tid, som enligt Vics far endast bestod av 'Vinter och augusti'. Texten känns initierad och trovärdig.
2014-11-19
The Return of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1904-1905)
Slutligen beslöt sig Doyle trots allt för att återuppliva Sherlock Holmes 'på riktigt' - inte bara låta Watson minnas utredningarna. Detta efter att han vunnit berömmelse och erkännande för andra texter, såväl prosa som pjäser och dikter, och dessutom blivit adlad (1902). Att utgivaren var beredd att betala stora summor för rättigheten bidrog naturligtvis. Han lovade en amerikansk tidskrift åtta historier, men det kom att bli 13 stycken, även utgivna i England, och senare samlade som The Return of Sherlock Holmes.
Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.
I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.
På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.
Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.
Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.
Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.
- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.
I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.
Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."
Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.
Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.
I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.
På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.
Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.
Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.
Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.
- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.
I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.
Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."
Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.
2014-11-18
Vildanden - Henrik Ibsen (1884)
Vildanden är nog den första Ibsen-pjäs hittills jag inte uppskattat. Ibsen tar här ett steg bort från 1880-talets rena samhällskritik, för att blicka in i det mänskliga psyket. Symbolismen växer sig allt starkare och Ibsen hakar på.
Normalt sett uppskattar jag symboler, men inte Vildanden som pjäs. Den förefaller mig närmast obscen. Mest för att jag inte kan tro på att man 'bygger' sig en skog på en vind, och fyller den med kaniner för att kunna 'jaga' där som på privat mark. Det påstås att konstruktionen är så välgjord att ingen av hyresgästerna störs av skjutandet. Nej - det köper jag inte.
Och varför skjuta på försvarslösa kaniner och en skadad vildand? Visst de är genomskinliga symboler. Pjäsens tema är livslögner.
Idealisten Gregers Werle tar som sin livsuppgift att avslöja sina medmänniskors livslögner, i förhoppningen att det ska få människor att växa andligen. Men han orsakar bara död och förödelse omkring sig. Hans ideologiske motsats är den pragmatiske doktor Relling, som menar att folk måste få behålla sina livslögner, så de kan stimuleras på sina egna premisser.
Relling blir därigenom betydligt mer sympatisk, även om de två ståndpunkterna är ytterligheter, och därför den ena inte mer sann än den andra. Dottern dör för egen hand - vilket skapar en bitter eftersmak. Liksom faderns egoistiska självupptagenhet och karaktärslöshet, som är minst lika skyldig till förödelsen som Gregers idealism.
Normalt sett uppskattar jag symboler, men inte Vildanden som pjäs. Den förefaller mig närmast obscen. Mest för att jag inte kan tro på att man 'bygger' sig en skog på en vind, och fyller den med kaniner för att kunna 'jaga' där som på privat mark. Det påstås att konstruktionen är så välgjord att ingen av hyresgästerna störs av skjutandet. Nej - det köper jag inte.
Och varför skjuta på försvarslösa kaniner och en skadad vildand? Visst de är genomskinliga symboler. Pjäsens tema är livslögner.
Idealisten Gregers Werle tar som sin livsuppgift att avslöja sina medmänniskors livslögner, i förhoppningen att det ska få människor att växa andligen. Men han orsakar bara död och förödelse omkring sig. Hans ideologiske motsats är den pragmatiske doktor Relling, som menar att folk måste få behålla sina livslögner, så de kan stimuleras på sina egna premisser.
Relling blir därigenom betydligt mer sympatisk, även om de två ståndpunkterna är ytterligheter, och därför den ena inte mer sann än den andra. Dottern dör för egen hand - vilket skapar en bitter eftersmak. Liksom faderns egoistiska självupptagenhet och karaktärslöshet, som är minst lika skyldig till förödelsen som Gregers idealism.
2014-11-17
Svenska öden och äventyr - August Strindberg (1882-1905)
1882 började Strindberg skriva historiska noveller, som utgavs häftesvis. Strindberg var sedan några år känd för sin radikala prosa, och nu vill han även ge sin historiesyn, dvs flytta fokus från kungarna till gäsrötterna. Jag har nu läst ett tiotal av de tidigare historierna, från 1880-talet, och uppskattar hans förmåga att genom sin gestaltande fabuleringskonst ge liv åt det förflutna. Varje novell sätter något kulturhistoriskt samhällsfenomen under luppen.
I "Odlad frukt" får vi följa en utblottad riddares vedermödor att finna ett sätt att försörja sig. Novellen åskådliggör det medeltida samhällets fasta samhällshierarki, där man föds in i sin samhällsklass och sitt yrke. Det är inte bara omöjligt för de fattiga att ta sig upp, utan lika omöjligt för adeln att söka arbeta ihop till brödfödan.
I "En ovälkommen", om det driftiga sladdbarnet Kristjan, vars driftighet dock misstänkliggörs som orättfånget rövat, då ingen annan lyckats lika bra. Han ställs utanför samhället och tvingas till vrak och likplundring - men då är paradoxen att hur än han vunnit sin rikedom, blir han ärad för den.
Andra noveller talar om skråväsendets begränsningar, eller de samhällsförändringar som inleds med boktryckarkonsten. I "Utveckling" gestaltas renässansens kast mellan kropp och ande, liksom mellan salig livsglädje och förtvivlan inför människans dödlighet. Från positivismens linjära tid, återgår vi till en tidens cirkelgång, eller åtminstone en betydligt segare spiral.
"Pål och Per" delar upp samhället i konkret arbetande bönder, dock ofta offer för naturmakterna, i kontrast till de handlande borgarna, beskrivna som parasiter - och hur hela samhället slits mellan dessa två grupper, som sitter som på ett ekonomins gungbräde, hur efterfrågan och tillgång balanserar dem mot varann, den enes död, den andres bröd, i ett evigt ekorrhjul. Det är skickligt och roande rappt framställt.
Långdragnare är "Lycksalighetens ö", genom att fördjupa detta samhällets helhetsperspektiv, ses spiralgången närmast som oundviklig. Historien utgår från Olof Rudbecks Atlantica, som under Sveriges stormaktstid ville se svenskarna som ättlingar från Atlantis Lycksaliga ö. Strindberg lyckas både med konststycket att förneka detta - då samhällets bedrövliga tillstånd är bevis nog för det - och sedan låta de 'hädiska förnekarna', deporteras och på den vägen finna en lycksalighetens ö, där de genomgår en samhällets utveckling bort från lyckan, glömmer sitt ursprung och återskapar samtidens smuts och elände. Allting med igenkänningens humor, t o m hur Atlantis ger upp hov till en ny religion, med ön som det förlorade Eden, som mänskligheten slängts ut ur, en gång verklighet, men vilket människorna snart glömt - den ursprungliga jämlikheten och endräkten - förvandlas till en utopisk hypotes. Det finns mycket tänkvärt i denna historia, som vinner på sin helhet.
I "Odlad frukt" får vi följa en utblottad riddares vedermödor att finna ett sätt att försörja sig. Novellen åskådliggör det medeltida samhällets fasta samhällshierarki, där man föds in i sin samhällsklass och sitt yrke. Det är inte bara omöjligt för de fattiga att ta sig upp, utan lika omöjligt för adeln att söka arbeta ihop till brödfödan.
I "En ovälkommen", om det driftiga sladdbarnet Kristjan, vars driftighet dock misstänkliggörs som orättfånget rövat, då ingen annan lyckats lika bra. Han ställs utanför samhället och tvingas till vrak och likplundring - men då är paradoxen att hur än han vunnit sin rikedom, blir han ärad för den.
Andra noveller talar om skråväsendets begränsningar, eller de samhällsförändringar som inleds med boktryckarkonsten. I "Utveckling" gestaltas renässansens kast mellan kropp och ande, liksom mellan salig livsglädje och förtvivlan inför människans dödlighet. Från positivismens linjära tid, återgår vi till en tidens cirkelgång, eller åtminstone en betydligt segare spiral.
"Pål och Per" delar upp samhället i konkret arbetande bönder, dock ofta offer för naturmakterna, i kontrast till de handlande borgarna, beskrivna som parasiter - och hur hela samhället slits mellan dessa två grupper, som sitter som på ett ekonomins gungbräde, hur efterfrågan och tillgång balanserar dem mot varann, den enes död, den andres bröd, i ett evigt ekorrhjul. Det är skickligt och roande rappt framställt.
Långdragnare är "Lycksalighetens ö", genom att fördjupa detta samhällets helhetsperspektiv, ses spiralgången närmast som oundviklig. Historien utgår från Olof Rudbecks Atlantica, som under Sveriges stormaktstid ville se svenskarna som ättlingar från Atlantis Lycksaliga ö. Strindberg lyckas både med konststycket att förneka detta - då samhällets bedrövliga tillstånd är bevis nog för det - och sedan låta de 'hädiska förnekarna', deporteras och på den vägen finna en lycksalighetens ö, där de genomgår en samhällets utveckling bort från lyckan, glömmer sitt ursprung och återskapar samtidens smuts och elände. Allting med igenkänningens humor, t o m hur Atlantis ger upp hov till en ny religion, med ön som det förlorade Eden, som mänskligheten slängts ut ur, en gång verklighet, men vilket människorna snart glömt - den ursprungliga jämlikheten och endräkten - förvandlas till en utopisk hypotes. Det finns mycket tänkvärt i denna historia, som vinner på sin helhet.
2014-11-10
Det stora avslöjandet - Jan Guillou (1974)
En tidig Guillou, hans andra. Hur hans alter ego Erik Ponti slutar studera juridik och blir journalist. Ligger alltså efter Ondskan i Ponti-kronologin. Pontis nya vägval handlar om att vilja göra skillnad, ägna sig åt djuplodande journalistisk som förändrar. Men verkligheten handlar mest om att jaga scoop för att öka upplagan, herrtidningarnas erotik-flirtande blomstrade, parallellt med självcensur och inavel.
Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.
Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
