Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.
På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.
Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.
En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.
Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.
Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.
Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.
Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.
Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.
Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.
PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.
2012-09-22
Trainspotting - Irvine Welsh (1993)
Kultbok och kultfilm. Har sent omsider läst den på svenska och kan inte annat än beundra Einar Heckschers översättning. Det var länge sedan jag såg filmen, när jag läser kommer som vanligt tanken att jag borde se om den och se vad som liknar resp. skiljer sig. Samma sak med översättningen. Borde läsa om den engelska och se skillnaden. Var språket lika intressant på engelska? Jag blev ju så oerhört road av talspråks skriften på svenska, och att Heckscher fått de olika personerna att uttrycka sig så på olika slangsätt. Se hur gjordes det på engelska.
Förutom den språkliga njutningen är naturligtvis knarket och HIV en betydligt tyngre arsenal att ta sig igenom. Tänkvärt är avsnittet där Mark tänker igenom alla psykologer med sina egna teorier han mött, som alla på eget sätt försökt förklara 'varför' han blivit knarkare. Men han känner inte speciellt igen sig. Droger, liksom sprit, är ett sätt att lätta upp depressiva känslor inför vardagen. Egentligen är det väl grunden inte svårare än så. Ett andefattigt arbetslöst liv är ju i sig depressivt. Alla har vi väl våra egna manier för att lätta upp det - i jakten på lyckan. Jag har turen att bli lycklig av läsning. Andra kan ha musik osv. Men man msåte hitta sin positiva grej, innan man faller ner i meningslöshetskänslorna.
Att jag nyligen läst Stephan Mendel-Enks superbra bok Med uppenbar känsla för stil : ett reportage om manlighet (2004), gör att jag hela tiden är medveten om att romanen Trainspotting speglar enbart den manliga världen, manliga hierarkier och värderingar genomsyrar allt. 'Kompisgänget' som hela tiden har koll på varandra, vem som står över eller under, man pratar om att ställa upp för varandra, men egentligen handlar det om att utnyttja, ha ett nätverk när så behövs. Men det är samma nätverk som drar tillbaka in och ner den som försöker dra sig ur, komma på fötter.
Och kvinnorna blir aldrig annat än knullobjekt. De blir gravida eller får missfall. Får klara sig bäst dom kan någonstans i utkanten, i sin egen värld? Några andra sammanhang eller nätverk än knarkets finns inte. Ju mer påtänd, desto svårare med potensen, och därav mindre behov av kvinnor. That's it. Sociala sammanhang faller sönder. Slut-twisten handlar just om en lösning att dra sig ur knarkets nätverk, som är det enda som återstår. Frågan är väl om det var så klokt att just då resan till Amsterdam ...?
Förutom den språkliga njutningen är naturligtvis knarket och HIV en betydligt tyngre arsenal att ta sig igenom. Tänkvärt är avsnittet där Mark tänker igenom alla psykologer med sina egna teorier han mött, som alla på eget sätt försökt förklara 'varför' han blivit knarkare. Men han känner inte speciellt igen sig. Droger, liksom sprit, är ett sätt att lätta upp depressiva känslor inför vardagen. Egentligen är det väl grunden inte svårare än så. Ett andefattigt arbetslöst liv är ju i sig depressivt. Alla har vi väl våra egna manier för att lätta upp det - i jakten på lyckan. Jag har turen att bli lycklig av läsning. Andra kan ha musik osv. Men man msåte hitta sin positiva grej, innan man faller ner i meningslöshetskänslorna.
Att jag nyligen läst Stephan Mendel-Enks superbra bok Med uppenbar känsla för stil : ett reportage om manlighet (2004), gör att jag hela tiden är medveten om att romanen Trainspotting speglar enbart den manliga världen, manliga hierarkier och värderingar genomsyrar allt. 'Kompisgänget' som hela tiden har koll på varandra, vem som står över eller under, man pratar om att ställa upp för varandra, men egentligen handlar det om att utnyttja, ha ett nätverk när så behövs. Men det är samma nätverk som drar tillbaka in och ner den som försöker dra sig ur, komma på fötter.
Och kvinnorna blir aldrig annat än knullobjekt. De blir gravida eller får missfall. Får klara sig bäst dom kan någonstans i utkanten, i sin egen värld? Några andra sammanhang eller nätverk än knarkets finns inte. Ju mer påtänd, desto svårare med potensen, och därav mindre behov av kvinnor. That's it. Sociala sammanhang faller sönder. Slut-twisten handlar just om en lösning att dra sig ur knarkets nätverk, som är det enda som återstår. Frågan är väl om det var så klokt att just då resan till Amsterdam ...?
2012-09-17
NP 1919 - Carl Spitteler - Imago (1906)
Det första nobelpriset efter första världskriget gick till schweizaren Carl Spitteler (1845-1924) "med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling"(1900-04).
Han är nog en av de mest bortglömda nobelpristagarna och jag har inte läst detta epos, eller något annat diktverk av honom. Spittelers debutdikter 1880 gick helt emot 80-talisternas önskan att "sätta problem under debatt". Tidens mode var realism och naturalism, att nagelfara samhället, medan Spitteler ville återuppliva de grekiska idealen, skriva epos av homerisk bredd. Men hur än humanistisk hans målsättning var, blev det alltför filosofiskt för läsarna.
Men som med de flesta 'moderiktningar' slog pendeln snart över från realism och naturalism till en mer estetiserande symbolism, och då tycks det ha blivit högsäsong för Spittelers diktverk. Efter Olympisk vår kom hans tidigare diktverk ut i nya, ibland omarbetade upplagor, under de idealistiska åren fram till första världskriget. Och bäddade därmed för ett nobelpris i 'idealisk' stil.
Men han skrev även romaner och då i en naturalistisk stil. Jag beslöt att läsa romanen Imago (1906), som väckte intresse bland sekelskiftets psykologer (CG Jung, Freud m fl) och fick betydelse för psykoanalysens utveckling. Googlar man på Imago får man flest träffar på s.k. Imago-terapi, par-terapi. Boken fick jag fram via fjärrlån av en upplaga från 1922. Det finns inte många ex på svenska bibliotek. Vilket är synd. Att köpa finns boken naturligtvis på sitt originalspråk, tyska, men inte i någon aktuell engelsk upplaga, vilket är ovanligt för nobelpristagare. På spanska dök det dock upp en upplaga så sent som 2008. Den svenska upplagan från 1922 känns inte på något sätt gammal eller dammig, men nog är den värd att ges ut på nytt! Romanen är friskt levande och visar både författarens osvikliga psykologiska insikter och gränslöst tillåtande medkänsla med mänskliga svagheter.
Romanen roade mig enormt! Blev hans samtid lika road? Eller är det vår tids krassa syn på idealism som gör att så mycket i historien väcker min skrattlystnad. Nej jag tror inte det. Snarare är det den stora igenkänningsfaktorn i det psykologiska spelet som parat med en medkänslan helt utan sentimentalitet, gör läsningen så angenämt roande. Man kan säga att hela berättelsen försigår inuti huvudpersonen Viktors psyke, som blir som en provkarta på olika motstridiga inre röster (Jfr gärna Voice Dialogue-terapi). Han blir ett rö för stormvindarna i sina känslor. När jag försökte berätta för min dotter om hans hårdnackade försök att projicera ut sina ideal på omgivningen och hur detta slår över i motsatta negativa känslor, tycker hon att han låter galen. Men hela romanen är skriven med så stor medkännande insikt att all galenskap väcker medkänsla i mig som läsare. Och hur än fördömande Viktor är mot sin omgivning, och hur än lätt det är att sympatisera med honom, så köper jag som läsare inte hans negativa bild av omgivningen. Texten är sådan att jag sympatiserar med båda sidor. Och det är en konst! - som för mig är värt sitt nobelpris! ... trots att det inte var det han fick det för.
Det finns inget endimensionellt i romanen. Vi befinner oss inuti Viktor och ser hur hans frustrerade känslor förvanskar omgivning. Hans värld är likt klassicismen och eposet uppbyggt utifrån en 'objektiva' utblick på världen, utifrån Platons idévärld med ideala värden. Så uppfylld blir Viktor ständigt besviken ute i den verkliga världen, besviken på de bleka individer han möter här på jorden, så andefattiga mot hans ideal. Samtidigt blir Viktors inre kamp en mycket subjektiv föreställning och därmed urformen för en realistisk roman. Det var de engelska borgarna som på 1700-talet (Defoe, Richardsson etc) började intressera sig för individen, tvärtemot då rådande klassicistiska stilideal. I Spittelers roman fortgår denna dragkamp, som ett psykes utvecklingshistoria, på djuppsykologisk nivå. Det allegoriskt allmängiltiga kombinerat med individens förvrängda egenheter, väcker hos mig en allmän medkänsla åt alla håll.
Inuti Viktor pågår en allegorisk strid mellan hans Förstånd vs Hjärtat och Fantasin. Oftast förlorar hans Förstånd på kort sigt, utan att läsaren blir duperad. Texten som helhet ger en betydligt mer nyanserad bild. Och i slutänden är det inte ena sidan som vinner utan Viktor är en sammansmältning av alla sina inre egenskaper.
Viktor projicerar ut sina ideal på en skön kvinna, Theuda, som en sorts musa. När hon inte tycks honom hålla måttet inför hans ideal, delas hon i hans inre upp i en inre själslig platonsk idealbild Imago, medan hennes i hans tycke falska yttre är en Pseuda, förutom att hon naturligtvis fortfarande är en mänsklig individ, Theuda, som balanserar i den krassa verkligheten. En intrikat historia som det är mycket förståeligt att psykologer har tagit till sitt hjärta. Allt försigår i en vardaglig småstad, som Viktor reatar sig på. Överallt ser han fiender, men även detta är en förvrängning. Till skillnad från poeten Viktor har småstadens pojkar vuxit upp till realistiska ämbetsmän, som gift sig och bildat familj. Nöjda med detta enkla "träsk" som Viktor ser det.
Småstaden bildar den realistiska romanens vardagsram. Småskuren och enkel. Vilket retar gallfeber på Viktor när han svävar i det blå. Säkert kan en läsare sympatisera med Viktors kamp mot det småborgerliga. Men jag tror inte att det var ett ställningstagande författaren var ute efter. Spitteler var både författare av högstämda epos och gift barnafader som arbetat som lärare. Vilket kan vara värt att minnas när Viktor har mycket mycket svårt att acceptera Theudas far - trots att denne är död! - och ser dennes kamp för allmän folkskola, som en tvångströja att plåga alla barn med.
Den dubbelheten lever vi med än idag. Var skulle vår demokrati vara idag utan allmän skolgång? Samtidigt som många känner sig hämmade av att tvingas in i samma ram under så många år...
Och så en avslutande könsrollskommentar: Även om romanen naturligtvis innehåller ett äldre synsätt vad gäller kvinnor, så kan man tolka det som Viktors inre fantasivärld, vilket också är den ram kvinnorna tvingades leva inom på den tiden. De verkliga kvinnor som träder fram känns lika varmt levande mänskliga, som allt annat i romanen.
PS. Sedan jag skrev denna blogg har det kommit en fransk upplaga 2016. Och på tyska 2017. Varför inte en svensk?
Han är nog en av de mest bortglömda nobelpristagarna och jag har inte läst detta epos, eller något annat diktverk av honom. Spittelers debutdikter 1880 gick helt emot 80-talisternas önskan att "sätta problem under debatt". Tidens mode var realism och naturalism, att nagelfara samhället, medan Spitteler ville återuppliva de grekiska idealen, skriva epos av homerisk bredd. Men hur än humanistisk hans målsättning var, blev det alltför filosofiskt för läsarna.
Men som med de flesta 'moderiktningar' slog pendeln snart över från realism och naturalism till en mer estetiserande symbolism, och då tycks det ha blivit högsäsong för Spittelers diktverk. Efter Olympisk vår kom hans tidigare diktverk ut i nya, ibland omarbetade upplagor, under de idealistiska åren fram till första världskriget. Och bäddade därmed för ett nobelpris i 'idealisk' stil.
Men han skrev även romaner och då i en naturalistisk stil. Jag beslöt att läsa romanen Imago (1906), som väckte intresse bland sekelskiftets psykologer (CG Jung, Freud m fl) och fick betydelse för psykoanalysens utveckling. Googlar man på Imago får man flest träffar på s.k. Imago-terapi, par-terapi. Boken fick jag fram via fjärrlån av en upplaga från 1922. Det finns inte många ex på svenska bibliotek. Vilket är synd. Att köpa finns boken naturligtvis på sitt originalspråk, tyska, men inte i någon aktuell engelsk upplaga, vilket är ovanligt för nobelpristagare. På spanska dök det dock upp en upplaga så sent som 2008. Den svenska upplagan från 1922 känns inte på något sätt gammal eller dammig, men nog är den värd att ges ut på nytt! Romanen är friskt levande och visar både författarens osvikliga psykologiska insikter och gränslöst tillåtande medkänsla med mänskliga svagheter.
Romanen roade mig enormt! Blev hans samtid lika road? Eller är det vår tids krassa syn på idealism som gör att så mycket i historien väcker min skrattlystnad. Nej jag tror inte det. Snarare är det den stora igenkänningsfaktorn i det psykologiska spelet som parat med en medkänslan helt utan sentimentalitet, gör läsningen så angenämt roande. Man kan säga att hela berättelsen försigår inuti huvudpersonen Viktors psyke, som blir som en provkarta på olika motstridiga inre röster (Jfr gärna Voice Dialogue-terapi). Han blir ett rö för stormvindarna i sina känslor. När jag försökte berätta för min dotter om hans hårdnackade försök att projicera ut sina ideal på omgivningen och hur detta slår över i motsatta negativa känslor, tycker hon att han låter galen. Men hela romanen är skriven med så stor medkännande insikt att all galenskap väcker medkänsla i mig som läsare. Och hur än fördömande Viktor är mot sin omgivning, och hur än lätt det är att sympatisera med honom, så köper jag som läsare inte hans negativa bild av omgivningen. Texten är sådan att jag sympatiserar med båda sidor. Och det är en konst! - som för mig är värt sitt nobelpris! ... trots att det inte var det han fick det för.
Det finns inget endimensionellt i romanen. Vi befinner oss inuti Viktor och ser hur hans frustrerade känslor förvanskar omgivning. Hans värld är likt klassicismen och eposet uppbyggt utifrån en 'objektiva' utblick på världen, utifrån Platons idévärld med ideala värden. Så uppfylld blir Viktor ständigt besviken ute i den verkliga världen, besviken på de bleka individer han möter här på jorden, så andefattiga mot hans ideal. Samtidigt blir Viktors inre kamp en mycket subjektiv föreställning och därmed urformen för en realistisk roman. Det var de engelska borgarna som på 1700-talet (Defoe, Richardsson etc) började intressera sig för individen, tvärtemot då rådande klassicistiska stilideal. I Spittelers roman fortgår denna dragkamp, som ett psykes utvecklingshistoria, på djuppsykologisk nivå. Det allegoriskt allmängiltiga kombinerat med individens förvrängda egenheter, väcker hos mig en allmän medkänsla åt alla håll.
Inuti Viktor pågår en allegorisk strid mellan hans Förstånd vs Hjärtat och Fantasin. Oftast förlorar hans Förstånd på kort sigt, utan att läsaren blir duperad. Texten som helhet ger en betydligt mer nyanserad bild. Och i slutänden är det inte ena sidan som vinner utan Viktor är en sammansmältning av alla sina inre egenskaper.
Viktor projicerar ut sina ideal på en skön kvinna, Theuda, som en sorts musa. När hon inte tycks honom hålla måttet inför hans ideal, delas hon i hans inre upp i en inre själslig platonsk idealbild Imago, medan hennes i hans tycke falska yttre är en Pseuda, förutom att hon naturligtvis fortfarande är en mänsklig individ, Theuda, som balanserar i den krassa verkligheten. En intrikat historia som det är mycket förståeligt att psykologer har tagit till sitt hjärta. Allt försigår i en vardaglig småstad, som Viktor reatar sig på. Överallt ser han fiender, men även detta är en förvrängning. Till skillnad från poeten Viktor har småstadens pojkar vuxit upp till realistiska ämbetsmän, som gift sig och bildat familj. Nöjda med detta enkla "träsk" som Viktor ser det.
Småstaden bildar den realistiska romanens vardagsram. Småskuren och enkel. Vilket retar gallfeber på Viktor när han svävar i det blå. Säkert kan en läsare sympatisera med Viktors kamp mot det småborgerliga. Men jag tror inte att det var ett ställningstagande författaren var ute efter. Spitteler var både författare av högstämda epos och gift barnafader som arbetat som lärare. Vilket kan vara värt att minnas när Viktor har mycket mycket svårt att acceptera Theudas far - trots att denne är död! - och ser dennes kamp för allmän folkskola, som en tvångströja att plåga alla barn med.
Den dubbelheten lever vi med än idag. Var skulle vår demokrati vara idag utan allmän skolgång? Samtidigt som många känner sig hämmade av att tvingas in i samma ram under så många år...
Och så en avslutande könsrollskommentar: Även om romanen naturligtvis innehåller ett äldre synsätt vad gäller kvinnor, så kan man tolka det som Viktors inre fantasivärld, vilket också är den ram kvinnorna tvingades leva inom på den tiden. De verkliga kvinnor som träder fram känns lika varmt levande mänskliga, som allt annat i romanen.
PS. Sedan jag skrev denna blogg har det kommit en fransk upplaga 2016. Och på tyska 2017. Varför inte en svensk?
2012-08-13
24 timmar i oktober - Caroline Giertz (2007)
24 timmar i oktober är en bok med stora mått av humor! Drastisk humor, det var länge sedan jag blev så här skrattsalig av att läsa. 'Frustrofeminism' - hon tar själv upp ordet - kanske man kan säga, men så mycket mycket mer.
Och ibland är det så totalt på kornet. Ett exempel: Jag kände igen mig, och storskrattade, åt att huvudpersonen Eva-Maria, gått så långt att hon inte bara ignorerat sig själv och i åratal satt sina barns och sin mans behov i första hand, utan att hon även är 'snäll mot maskiner'. Just det! Efter att ha tagit hand om ett hem, en familj, och som i mitt fall även ett kontor, en längre tid, då vet man att såväl kopiatorer och faxar, som tvättmaskiner, mår bäst av att man är snäll mot dom. Det uppstår mindre frustration om man pratar snällt med dom och lirkar lite, ungefär som man gör till blommor! Hahaha. Härligt beskrivet. Och jag insåg att jag lärt mig resonera likadant.
Och Eva-Marias make, som alls inte är någon dålig pappa, han älskar så klart sina barn, det är bara det att han har tankarna på annat håll mest hela tiden. Han har inte lärt sig känna in barnets behov, missar sambandet mellan gnäll och hunger/törst/bajsblöjor, ligger inte ett steg före och då blir det kaos. :D
Och ibland är det så totalt på kornet. Ett exempel: Jag kände igen mig, och storskrattade, åt att huvudpersonen Eva-Maria, gått så långt att hon inte bara ignorerat sig själv och i åratal satt sina barns och sin mans behov i första hand, utan att hon även är 'snäll mot maskiner'. Just det! Efter att ha tagit hand om ett hem, en familj, och som i mitt fall även ett kontor, en längre tid, då vet man att såväl kopiatorer och faxar, som tvättmaskiner, mår bäst av att man är snäll mot dom. Det uppstår mindre frustration om man pratar snällt med dom och lirkar lite, ungefär som man gör till blommor! Hahaha. Härligt beskrivet. Och jag insåg att jag lärt mig resonera likadant.
Och Eva-Marias make, som alls inte är någon dålig pappa, han älskar så klart sina barn, det är bara det att han har tankarna på annat håll mest hela tiden. Han har inte lärt sig känna in barnets behov, missar sambandet mellan gnäll och hunger/törst/bajsblöjor, ligger inte ett steg före och då blir det kaos. :D
2012-08-09
Den makedoniska höken - Clive Cussler (1973)
Clive Cusslers första Dirk Pitt historia. Lättviktig underhållning naturligtvis. Cussler har väl mutat in havet och dykare, som sitt specialområdet, även om det inte tar så stor bit i debuten. Inte skall man heller döma ut en författare utifrån debutverket. Men nog sneglade han på James Bond, om än på skämt. Först får vi veta att han minsann inte är någon James Bond, men några kapitel senare bedöms Pitts agernade som 'värdig Roger Moore', antingen är det här raskt marscherat eftersom Roger Moores första James Bond-film kom just 1973, eller så syftar det på deckarserien Helgonet, som gick större delen av 1960-talet, och även Snobbar som jobbar, med kompanjonen Tony Curtis, 1971-72, eller troligen på hela denna image.
Så hur ska jag annars genrebestämma den? Inte är det någon deckargåta som läsaren kan ta aktiv del av. Snarare undanhålls vi det mesta, fram till det långdragna slutet, där hjälten och boven byter information om hur de kom på varandra, och större delen är nytt och sånt vi inte kunnat lista ut. Seg läsning som inte väcker mitt intresse. Inte heller får vi ta del av samhällets orättvisor, även om storskurken är en överlevare från världskrigen och nazismen och lyckats hålla sig undan, och med det stora brottet knarklangning håller på att pacificera hela den amerikanska ungdomen. Det engagerar inte, utan är standardingredienser från den tiden. Även att simma och dyka för att hitta bovens hemliga tillhåll, är ju ett grepp man kan hitta i James Bond-filmer, men gör det varken till en äkta agent-historia, eller till Cusslers senare dykar-äventyr, vad jag förstår?
Så boken får väl mest ses som Cusslers första stapplande steg mot äventyret. Det finns dock en tidigare dirk Pitt historia har jag fåt tlära mig, men om tugavs tio år senare. Så det beror altlså på hur man räknar.
Så hur ska jag annars genrebestämma den? Inte är det någon deckargåta som läsaren kan ta aktiv del av. Snarare undanhålls vi det mesta, fram till det långdragna slutet, där hjälten och boven byter information om hur de kom på varandra, och större delen är nytt och sånt vi inte kunnat lista ut. Seg läsning som inte väcker mitt intresse. Inte heller får vi ta del av samhällets orättvisor, även om storskurken är en överlevare från världskrigen och nazismen och lyckats hålla sig undan, och med det stora brottet knarklangning håller på att pacificera hela den amerikanska ungdomen. Det engagerar inte, utan är standardingredienser från den tiden. Även att simma och dyka för att hitta bovens hemliga tillhåll, är ju ett grepp man kan hitta i James Bond-filmer, men gör det varken till en äkta agent-historia, eller till Cusslers senare dykar-äventyr, vad jag förstår?
Så boken får väl mest ses som Cusslers första stapplande steg mot äventyret. Det finns dock en tidigare dirk Pitt historia har jag fåt tlära mig, men om tugavs tio år senare. Så det beror altlså på hur man räknar.
2012-08-08
Spionen som kom in från kylan-John le Carré(1963)
Har just läst en klassisk spionroman från 1963. Politiska thrillers hade då trevat sig fram en längre tid, men John le Carré och titeln på hans genombrottsroman kom att etsa sig in som symboliskt begrepp, Spionen som kom in från kylan, inte bara för genren utan även som tidsbild för Kalla kriget. Romanen skrevs när Berlinmuren var ny; den stängdes helt först 13 augusti 1961, pga massflykt från öst till väst.
Delningen av Europa tycktes definitiv. Många år hade gått sedan krigsslutet 1945, ändå pågick kriget fortfarande, kallt och ideologiskt. Man fortsatte att smyga på varann, misstänka och misskreditera, med en fortfarande lika cynisk syn på människoliv.
Jämfört med den samtida James Bond-agenten, med sin sagobetonat osårbara hjältegloria, erbjuder John le Carré något betydligt mer realistiskt, trovärdigt. I stället för att enbart bli underhållna, har vi möjlighet att fundera lite djupare kring ideologier och annat. Visst, bokens huvudtemat är spänning, att väcka djup osäkerhet. Kontraspionage och dubbelagenter får oss att undra: Går det någonsin att lita på någon överhuvudtaget?
Krig mäter styrka. Ursprungligen kunde gruffet säkert jämföras med stångande råbockar, som vid riddartidens tornerspel, man mot man. Vinnarens överlägsna styrka, parad med självförtroende (auktoritet) att aldrig ge upp, kan beundras. Än mer positiv, är alla historier om hur två motståndare - t ex vid skolgårdsslagsmål - som upptäcker att de är jämnstarka, övergår från aggression till ömsesidig respekt. En inneboende moralkodex. Som visserligen inte inbegriper de svaga, annat än med misstänksamhet och möjligen som mottagare av den starkares storsinthet. Positivast hos Pippi Långstrump: 'Är man så stark, måste man också vara snäll!'
I början av John le Carrés roman finns spår av detta, huvudpersonen Leamas, liksom östblockets spioner, bedömer varann utifrån den professionalism motståndaren visar prov på. Stolthet förblindar. Den professionelle ser bakom motståndarens stolthet, eller lurar denne genom att låtsas vara förblindad av sin egen stolthet. Här börjar spelet, det som gör historien till lager på lager av förställning som kapslar in det ursprungligt hedervärda och medkänslan i oss. Grundvärderingar sätts ur spel. Stolthet och heder övergår till fåfänga och egoism.
Leamas flickvän Liz har läst sig till kommunismens positiva ideal, hon vill gärna stå upp för freden och jämlikheten, och ansluter sig till 'partiet'. Hon betraktar Leamas cynism inför dessa ideal och förklarar att det gör honom till en farlig fanatiker, den som inte vill omvända folk, utan har försvurit sig till hämnd. Även den som inte tror sig har någon "ideologi", styrs ändå oftast av något, om än omedvetet.
I spionens liv ingår lögn och förställning som en beräknad nödvändighet. Mest professionell är den som kan spela sin roll så bra att han tror på den själv. "Spionage är ingen sällskapslek", säger någon, det är blodigt allvar. Ändå är allt ett "spel", ett mycket cynisk spel där människor offras som bönder på schackplanen, utarbetad av en tänkande elit, utifrån statistik och sannolikhets-kalkyler, inte medmänsklighet. Att tänka, "huvudsaken är att Väst vinner", och då som medel skydda rasistiska förrädare för att inte själv bli avslöjar, är lika cyniskt som allt annat. Liz inser med fasa, att ingen av sidorna sett henne som en människa, utan bara som "ett växelmynt", försumbar i spelet som helhet.
Så visst är det en spänningsroman som griper tag och förtjänar sitt epitet som klassisk. Att den även var brännande som politisk thriller i sin samtid känns troligt, och för mig som nu ser i backspegeln väcker den tidskänslor. Men vad mer har den att erbjuda mig som läsare? Är jag medskapare eller bara betraktare? Jag tänker på distinkionen mellan kluriga deckargåtor där ledtrådar läggs ut för att locka läsaren att mäta sig med superdetektivens slutlednignsförmåga, respektive samhällskritiska polisromaner där vi skall väckas till insikt om orättvisor.
Spänningen i spiontemat byggs upp och förstärks kontinuerligt romanen igenom, som en sorts gåta, dubbelspelets gåta, vem lurar vem? Ledtrådar och misstankar lindar sig fram i en sorts hermeneutisk spiral. Vad var det jag sa? Nej kanske ändå inte? Eller? Samtidigt som vi ju faktiskt får allt djupare insikter om det fåfänga i spelet, ingen kan vinna, alla förlorar, men spelet fortsätter ändå i sin galna evighetsspiral...
Delningen av Europa tycktes definitiv. Många år hade gått sedan krigsslutet 1945, ändå pågick kriget fortfarande, kallt och ideologiskt. Man fortsatte att smyga på varann, misstänka och misskreditera, med en fortfarande lika cynisk syn på människoliv.
Jämfört med den samtida James Bond-agenten, med sin sagobetonat osårbara hjältegloria, erbjuder John le Carré något betydligt mer realistiskt, trovärdigt. I stället för att enbart bli underhållna, har vi möjlighet att fundera lite djupare kring ideologier och annat. Visst, bokens huvudtemat är spänning, att väcka djup osäkerhet. Kontraspionage och dubbelagenter får oss att undra: Går det någonsin att lita på någon överhuvudtaget?
Krig mäter styrka. Ursprungligen kunde gruffet säkert jämföras med stångande råbockar, som vid riddartidens tornerspel, man mot man. Vinnarens överlägsna styrka, parad med självförtroende (auktoritet) att aldrig ge upp, kan beundras. Än mer positiv, är alla historier om hur två motståndare - t ex vid skolgårdsslagsmål - som upptäcker att de är jämnstarka, övergår från aggression till ömsesidig respekt. En inneboende moralkodex. Som visserligen inte inbegriper de svaga, annat än med misstänksamhet och möjligen som mottagare av den starkares storsinthet. Positivast hos Pippi Långstrump: 'Är man så stark, måste man också vara snäll!'
I början av John le Carrés roman finns spår av detta, huvudpersonen Leamas, liksom östblockets spioner, bedömer varann utifrån den professionalism motståndaren visar prov på. Stolthet förblindar. Den professionelle ser bakom motståndarens stolthet, eller lurar denne genom att låtsas vara förblindad av sin egen stolthet. Här börjar spelet, det som gör historien till lager på lager av förställning som kapslar in det ursprungligt hedervärda och medkänslan i oss. Grundvärderingar sätts ur spel. Stolthet och heder övergår till fåfänga och egoism.
Leamas flickvän Liz har läst sig till kommunismens positiva ideal, hon vill gärna stå upp för freden och jämlikheten, och ansluter sig till 'partiet'. Hon betraktar Leamas cynism inför dessa ideal och förklarar att det gör honom till en farlig fanatiker, den som inte vill omvända folk, utan har försvurit sig till hämnd. Även den som inte tror sig har någon "ideologi", styrs ändå oftast av något, om än omedvetet.
I spionens liv ingår lögn och förställning som en beräknad nödvändighet. Mest professionell är den som kan spela sin roll så bra att han tror på den själv. "Spionage är ingen sällskapslek", säger någon, det är blodigt allvar. Ändå är allt ett "spel", ett mycket cynisk spel där människor offras som bönder på schackplanen, utarbetad av en tänkande elit, utifrån statistik och sannolikhets-kalkyler, inte medmänsklighet. Att tänka, "huvudsaken är att Väst vinner", och då som medel skydda rasistiska förrädare för att inte själv bli avslöjar, är lika cyniskt som allt annat. Liz inser med fasa, att ingen av sidorna sett henne som en människa, utan bara som "ett växelmynt", försumbar i spelet som helhet.
Så visst är det en spänningsroman som griper tag och förtjänar sitt epitet som klassisk. Att den även var brännande som politisk thriller i sin samtid känns troligt, och för mig som nu ser i backspegeln väcker den tidskänslor. Men vad mer har den att erbjuda mig som läsare? Är jag medskapare eller bara betraktare? Jag tänker på distinkionen mellan kluriga deckargåtor där ledtrådar läggs ut för att locka läsaren att mäta sig med superdetektivens slutlednignsförmåga, respektive samhällskritiska polisromaner där vi skall väckas till insikt om orättvisor.
Spänningen i spiontemat byggs upp och förstärks kontinuerligt romanen igenom, som en sorts gåta, dubbelspelets gåta, vem lurar vem? Ledtrådar och misstankar lindar sig fram i en sorts hermeneutisk spiral. Vad var det jag sa? Nej kanske ändå inte? Eller? Samtidigt som vi ju faktiskt får allt djupare insikter om det fåfänga i spelet, ingen kan vinna, alla förlorar, men spelet fortsätter ändå i sin galna evighetsspiral...
2012-08-06
Ofeliaetyderna - Rose Lagercrantz (2007)
Det känns som om allt jag läst av Rose Lagercrantz rör temat, svårigheter att nå fram till varann i kärleksrelationer. Ofeliaetyderna är definitivt det bästa jag läst av henne - och på det temat.
Texten är så måntydig och betydligt mer än en "tilldiktning" till Shakespeares Ofelia, i Hamlet, som det står på bokens baksida - "ett oväntat och fascinerande perspektiv på den fiktiva gestalten". Nej, tyngdpunkten är för mig snarast metatext; om författandets process och sammanfogning med livet. Att det alltid är HÄR och NU som ger liv åt konsten, oavsett om ämnet tycks avlägset.
Det nya vad gäller Ofelia skulle vara att hon inte blivit galen, inte tagit livet av sig. Nej hon är gravid. Barnet inuti henne, gör det omöjligt för henne att foga sig i att bli övergiven, förpassad till klosterlivet. Hon binder en botgörares krans av nässlor, men när hon ser Hamlets skepp grips hon av hoppet att han är på väg tillbaka, hon vill berätta att hans kall bli far, men faller ner i vattnet och drunknar av en ren olyckshändelse.
När jag började läsa Ofeliaetyderna, blev jag först besviken när jag insåg att berättaren var en manlig författare. Jag önskade mig en kvinnas nya synvinkel. Men den besvikelsen gick över desto djupare jag drogs in i berättelsen. Den kvinnlgia synvinkeln kan bara anas via den tystlåtna skådespelaren, Charlotte, författarens ungdomskärlek, som med en mjuk gest mot buken låter oss förstå sitt "välsignade tillstånd". Författaren börjar genast dikta i den banan. Ofelia var inte galen, hon var gravid. Shakespeare-experterna protesterar. Varför krångla till historien? Hamlet är inget kärleksdrama, utan handlar om falskhet och hämnd.
Författaren antecknar: "Upphovet till Ofelias barn är ingen annan än jag själv." (s.96)
Ett mångtydigt konstaterande, eftersom han åratal tidigare gjorde just skådespelerskan Charlotte med barn. Utan att få veta det, ser omgivningen till att skilja dem från varann. Efter detta 'svek' har de inte återsetts. Och båda mår dåligt av det. Så oavsett vad Shakespeare en gång tänkte när han skrev, är det skådespelerskan och författaren i sin essä och sina etyder, som lägger in sina egna erfarenheter för att väcka liv i dramat, här och nu!, relatera till sig själva och oss läsare och åskådare.
En läkare försöker få författaren att ägna sig mer åt den verkliga relationen, än rollfiguren Ofelia. Men för författaren är "ingenting på riktigt" förrän han tolkat det i ord och skrivit ner det. De mytiska gestalterna är till för att väcka våra egna historierna och egna gåtorna till liv. (s.113) En sorts arketypisk psykologi med andra ord. Men det är gnistor från verkliga liv, som ger dem liv. Så att vi kan berätta och tolka våra egna liv.
Men mot slutet börjar författarens fantasier nästan ta överhand, han måste stoppa sina egna tankar som ser Charlotte råka ut för samma 'olycka' som Ofelia. Men han hejdar sig, stoppar den negativa tanken. Och då kommer hon äntligen till honom och de kan fortsätta sin avbrutna relation.
Texten är så måntydig och betydligt mer än en "tilldiktning" till Shakespeares Ofelia, i Hamlet, som det står på bokens baksida - "ett oväntat och fascinerande perspektiv på den fiktiva gestalten". Nej, tyngdpunkten är för mig snarast metatext; om författandets process och sammanfogning med livet. Att det alltid är HÄR och NU som ger liv åt konsten, oavsett om ämnet tycks avlägset.
Det nya vad gäller Ofelia skulle vara att hon inte blivit galen, inte tagit livet av sig. Nej hon är gravid. Barnet inuti henne, gör det omöjligt för henne att foga sig i att bli övergiven, förpassad till klosterlivet. Hon binder en botgörares krans av nässlor, men när hon ser Hamlets skepp grips hon av hoppet att han är på väg tillbaka, hon vill berätta att hans kall bli far, men faller ner i vattnet och drunknar av en ren olyckshändelse.
När jag började läsa Ofeliaetyderna, blev jag först besviken när jag insåg att berättaren var en manlig författare. Jag önskade mig en kvinnas nya synvinkel. Men den besvikelsen gick över desto djupare jag drogs in i berättelsen. Den kvinnlgia synvinkeln kan bara anas via den tystlåtna skådespelaren, Charlotte, författarens ungdomskärlek, som med en mjuk gest mot buken låter oss förstå sitt "välsignade tillstånd". Författaren börjar genast dikta i den banan. Ofelia var inte galen, hon var gravid. Shakespeare-experterna protesterar. Varför krångla till historien? Hamlet är inget kärleksdrama, utan handlar om falskhet och hämnd.
Författaren antecknar: "Upphovet till Ofelias barn är ingen annan än jag själv." (s.96)
Ett mångtydigt konstaterande, eftersom han åratal tidigare gjorde just skådespelerskan Charlotte med barn. Utan att få veta det, ser omgivningen till att skilja dem från varann. Efter detta 'svek' har de inte återsetts. Och båda mår dåligt av det. Så oavsett vad Shakespeare en gång tänkte när han skrev, är det skådespelerskan och författaren i sin essä och sina etyder, som lägger in sina egna erfarenheter för att väcka liv i dramat, här och nu!, relatera till sig själva och oss läsare och åskådare.
En läkare försöker få författaren att ägna sig mer åt den verkliga relationen, än rollfiguren Ofelia. Men för författaren är "ingenting på riktigt" förrän han tolkat det i ord och skrivit ner det. De mytiska gestalterna är till för att väcka våra egna historierna och egna gåtorna till liv. (s.113) En sorts arketypisk psykologi med andra ord. Men det är gnistor från verkliga liv, som ger dem liv. Så att vi kan berätta och tolka våra egna liv.
Men mot slutet börjar författarens fantasier nästan ta överhand, han måste stoppa sina egna tankar som ser Charlotte råka ut för samma 'olycka' som Ofelia. Men han hejdar sig, stoppar den negativa tanken. Och då kommer hon äntligen till honom och de kan fortsätta sin avbrutna relation.
Mumindalen - Tove Jansson (1945-1970)
Förra sommaren ägnade min dotter och jag en hel del tid åt Mumindalen, läste oss igenom alla böckerna från första, Den stora översvämningen, som var Tove Jansons bokdebut 1945. Jag hann dock inte med den sista, Sent i november (1970), utan fastnade i den näst sista, smått dystra, Pappan och havet (1965) - och vips hade sommaren tagit slut. Sent i november hade passat som höstläsning, men då pluggade jag igen, så det fick bida ...
Men nu har jag läst den. Lite förvånande finns ingen i muminfamiljen med. Det visar sig att Sent i november är en sorts sidohistoria till Pappan och havet, trots att fem år gått mellan böckerna. I boken från 1965 hade familjen lämnat sin ljuva Mumindal och följt den rastlösa Pappan till en karg ö i yttersta havsbandet. En borderline-historia, kan man nog säga. Det är hans humörsvängiga mittlivskris som gör det hela lite dystert. Allt det ljuva, frodiga, grönskande i dalen, är utbytt mot ett kargt saltstänkt landskap som verkar sakna livskraft, genererar inget, utan bara ödar det lilla som fanns på lager. Barndomen är utbytt mot livets höst.
Trots att muminfamiljen saknas i Sent i november, så har Tove Jansson här åter mjuknat i kanterna. Hemma i dalen går Filifjonkan, Onkelskrutten, Snusmumkriken, Hemulen, homsan Toft och Mymlan och väntar på dem. Alla saknar dem, men är ändå säkra på att de skall komma tillbaka. Och på sista sidan syns lanternan i toppen på masten av mumintrollens båt, Äventyret, på väg tillbaka hem. Lugnet kan åter infinna sig. Karaktärerna lutar åt det äldre hållet, med Onkelskrutten i topp, med senila drag, försöker han bryta mot konventionerna och 'gå i barndom igen' ... men mer än så av barnsliga äventyr blir det inte.
Tove Jansson skrev inga fler böcker om mumintrollen. Hon fortsatte i stället med mer vuxenartade böcker, vilka jag är lika nyfiken på att läsa. Sommarboken, 1972, har jag läst flera gånger. Den tål att läsas om och är väl mest en allåldersbok, med den gamla kvinnan och barnbarnet ensamma på en ö i havsbandet. Temat går igen.
Mumindalen var ett helt eget universum, fyllt med distinkta karaktärer, alla med sin egen livsinställning. Ofta med en väl utvecklad egenhet, som Filifjonkans städmani, eller Hemulens storvulenhet. Ett autonomt sagouniversum som riktar förstoringsglaset mot olika mänskliga egenheter, förutom livet i sin helhet.
Men nu har jag läst den. Lite förvånande finns ingen i muminfamiljen med. Det visar sig att Sent i november är en sorts sidohistoria till Pappan och havet, trots att fem år gått mellan böckerna. I boken från 1965 hade familjen lämnat sin ljuva Mumindal och följt den rastlösa Pappan till en karg ö i yttersta havsbandet. En borderline-historia, kan man nog säga. Det är hans humörsvängiga mittlivskris som gör det hela lite dystert. Allt det ljuva, frodiga, grönskande i dalen, är utbytt mot ett kargt saltstänkt landskap som verkar sakna livskraft, genererar inget, utan bara ödar det lilla som fanns på lager. Barndomen är utbytt mot livets höst.
Trots att muminfamiljen saknas i Sent i november, så har Tove Jansson här åter mjuknat i kanterna. Hemma i dalen går Filifjonkan, Onkelskrutten, Snusmumkriken, Hemulen, homsan Toft och Mymlan och väntar på dem. Alla saknar dem, men är ändå säkra på att de skall komma tillbaka. Och på sista sidan syns lanternan i toppen på masten av mumintrollens båt, Äventyret, på väg tillbaka hem. Lugnet kan åter infinna sig. Karaktärerna lutar åt det äldre hållet, med Onkelskrutten i topp, med senila drag, försöker han bryta mot konventionerna och 'gå i barndom igen' ... men mer än så av barnsliga äventyr blir det inte.
Tove Jansson skrev inga fler böcker om mumintrollen. Hon fortsatte i stället med mer vuxenartade böcker, vilka jag är lika nyfiken på att läsa. Sommarboken, 1972, har jag läst flera gånger. Den tål att läsas om och är väl mest en allåldersbok, med den gamla kvinnan och barnbarnet ensamma på en ö i havsbandet. Temat går igen.
Mumindalen var ett helt eget universum, fyllt med distinkta karaktärer, alla med sin egen livsinställning. Ofta med en väl utvecklad egenhet, som Filifjonkans städmani, eller Hemulens storvulenhet. Ett autonomt sagouniversum som riktar förstoringsglaset mot olika mänskliga egenheter, förutom livet i sin helhet.
2012-08-01
Almayers dårskap - Joseph Conrad (1895)
Joseph Conrads debutroman, Almayers dårskap, är inte lika sofistikerad som hans senare verk. Men Conrads signum fanns där från början, och rakt igenom. Vad som på ytan kan sägas vara en äventyrshistoria från hav och kust, om en vit man vid gränsen till vildmarken, i ett halvhjärtat försök att samsas med malajer och andra muslimska folk, en historia fylld av intriger, och med ett rikt persongalleri lika levande som miljön, så är det ändå personernas inre, psykologiska liv som tycks uppta Conrad mest.
Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.
Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.
s.182f (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."
Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.
En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."
Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.
Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.
Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.
Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.
s.182f (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."
Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.
En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."
Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.
Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.
2012-07-27
NP 1915 - Romain Rolland
Att Första världskriget bröt ut 1914 är väl anledningen till att det inte delades ut något nobelpris i litteratur det året. Kriget blev, miljoner döda, men Sverige stod utanför och Svenska Akademien fortsatte sitt arbete. Nobels litteraturpris 1915 (utdelat 1916) gick till fredsivraren Romain Rolland (1866-1944), vilket jag tolkar som ett ställningstagande.
Prismotivering: "såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper"
Rolland befann sig i Schweiz vid krigsutbrottet och inledde en kampanj mot nationell fanatism. Han blev frontfigur för pacifism och strävan mot internationell förbrödring. Man ville bädda för en europeisk enhetskultur, en sorts kulturell föregångare till EU, kan tänka?
Att Akademien nämner Rollands "upphöjda idealism", syftar väl på Nobels villkor om 'idealisk riktning'. På mitt kommunbibliotek hittade jag Danton : revolutionsdrama i tre akter (1900), om Franska revolutionens skräckvälde 1794. Dramats karaktärer består av idel kända personer, revolutionspolitiker då första republiken skapades, varav de flesta miste livet i giljotinen detta år. Dramat utgavs 14 år före världskrigets utbrott, men en av karaktärerna, Hérault, säger i början: "Jag har olyckligtvis den åsikten, att man kan vara fiende till Europas regeringar utan att därför hata alla, som inte är fransmän. Jag hade vänner utomlands, och jag tyckte mig inte böra avstå från dem för att göra Billaud-Varenne och andra galningar av samma sort till lags."
Alltså redan här en paneuropeisk inställning. Värt att notera är att Dreyfus-affären som pågått sedan 1894 , hade delat Frankrike i för eller emot. Dreyfus ställdes inför krigsrätt både 1894 och 1899, dömd båda gångerna, delvis genom förfalskningar, men benådades av presidenten genast efter rättegången 1899. Rolland sympatiserade hela tiden med Dreyfus.
Jag hittar inte Hérault i NE, så jag antar att han är fiktiv. Han beskrivs som, "den siste representanten för l'ancien régimes belevenhet och spiritualitet, mycket lugn och självbehärskad". Kanske är han författarens alter ego, även om han arresteras och försvinner redan i Akt 1. Övriga karaktärer är politiker och skriftställare som tog livet av varann i sin strävan efter "renhet" i republikens sak. "Folkets röst" sjunker allt djupare när ledarna förklarar dem okunniga, djur som följer magen. Så politikerna bestämmer vilka som ska avrättas eller ej, och för att undvika upplopp vid domsluten, distraheras åhörarna genom att annonsera en matleverans. Det var stor matbrist 1794.
Romain Rolland vände sig mot sin tids exklusiva symbolism, l'art pour l'art. Han ville vara lättbegriplig för alla. Hans moraliska patos kritiserades ofta som en brist. Pjäsen Danton, om hur franska revolutionen urartade när den avlägsnar sig från 'folket' blir därmed moralisk, men utan pekpinnar. Revolutionens ledarna drivs av patos, målet får helga medlen. Men pjäsen åskådliggör också hur våld föder våld. Danton och hans vänner döms, och Danton inser att just så hade de själva tidigare dömt 'girondisterna'. Nu döms de själva av Robespierre, samtidigt som Vandiers sidorepliker förebådar att också Robespierre själv snart kommer att dömas till döden.
Jag associerar pjäsen till dagens TV-filmer med 'dokumentär bakgrund', patosfyllda historier om människors kamp mot orättvisor. Där allt är svart och vitt, och i slutet vinner Rätt alltid över Fel. Rolland tycks ha olika psykologiska bevekelsegrunder för de olika personernas handlande vid Franska revolutionen, oavsett om vi köper dem eller inte. Mänskliga svagheter verkar det dock vara ont om. Pjäsen återuppväcker dock mitt historieintresse, får mig att repetera kända fakta och spana efter nyare tankar. Som vid alla komplicerade historiska skeenden finns det nya saker att fundera kring.
Romain Rolland är annars mest omtalad för sina biografier över olika tonsättare, samt mastodontverket Jean-Christophe, 1904-12, tio löst sammanfogade historier. För många år sedan såg jag en TV-serie byggd på början av detta verk, om en tonsättares uppväxt. Det förbryllade mig att den kändes så biografiskt, och ändå var ren fiktion. Lika förbryllande var det franska namnet på vad som sägs vara en 'tysk' tonsättare.
Rolland befann sig i Schweiz vid krigsutbrottet och inledde en kampanj mot nationell fanatism. Han blev frontfigur för pacifism och strävan mot internationell förbrödring. Man ville bädda för en europeisk enhetskultur, en sorts kulturell föregångare till EU, kan tänka?
Att Akademien nämner Rollands "upphöjda idealism", syftar väl på Nobels villkor om 'idealisk riktning'. På mitt kommunbibliotek hittade jag Danton : revolutionsdrama i tre akter (1900), om Franska revolutionens skräckvälde 1794. Dramats karaktärer består av idel kända personer, revolutionspolitiker då första republiken skapades, varav de flesta miste livet i giljotinen detta år. Dramat utgavs 14 år före världskrigets utbrott, men en av karaktärerna, Hérault, säger i början: "Jag har olyckligtvis den åsikten, att man kan vara fiende till Europas regeringar utan att därför hata alla, som inte är fransmän. Jag hade vänner utomlands, och jag tyckte mig inte böra avstå från dem för att göra Billaud-Varenne och andra galningar av samma sort till lags."
Alltså redan här en paneuropeisk inställning. Värt att notera är att Dreyfus-affären som pågått sedan 1894 , hade delat Frankrike i för eller emot. Dreyfus ställdes inför krigsrätt både 1894 och 1899, dömd båda gångerna, delvis genom förfalskningar, men benådades av presidenten genast efter rättegången 1899. Rolland sympatiserade hela tiden med Dreyfus.
Jag hittar inte Hérault i NE, så jag antar att han är fiktiv. Han beskrivs som, "den siste representanten för l'ancien régimes belevenhet och spiritualitet, mycket lugn och självbehärskad". Kanske är han författarens alter ego, även om han arresteras och försvinner redan i Akt 1. Övriga karaktärer är politiker och skriftställare som tog livet av varann i sin strävan efter "renhet" i republikens sak. "Folkets röst" sjunker allt djupare när ledarna förklarar dem okunniga, djur som följer magen. Så politikerna bestämmer vilka som ska avrättas eller ej, och för att undvika upplopp vid domsluten, distraheras åhörarna genom att annonsera en matleverans. Det var stor matbrist 1794.
Romain Rolland vände sig mot sin tids exklusiva symbolism, l'art pour l'art. Han ville vara lättbegriplig för alla. Hans moraliska patos kritiserades ofta som en brist. Pjäsen Danton, om hur franska revolutionen urartade när den avlägsnar sig från 'folket' blir därmed moralisk, men utan pekpinnar. Revolutionens ledarna drivs av patos, målet får helga medlen. Men pjäsen åskådliggör också hur våld föder våld. Danton och hans vänner döms, och Danton inser att just så hade de själva tidigare dömt 'girondisterna'. Nu döms de själva av Robespierre, samtidigt som Vandiers sidorepliker förebådar att också Robespierre själv snart kommer att dömas till döden.
Jag associerar pjäsen till dagens TV-filmer med 'dokumentär bakgrund', patosfyllda historier om människors kamp mot orättvisor. Där allt är svart och vitt, och i slutet vinner Rätt alltid över Fel. Rolland tycks ha olika psykologiska bevekelsegrunder för de olika personernas handlande vid Franska revolutionen, oavsett om vi köper dem eller inte. Mänskliga svagheter verkar det dock vara ont om. Pjäsen återuppväcker dock mitt historieintresse, får mig att repetera kända fakta och spana efter nyare tankar. Som vid alla komplicerade historiska skeenden finns det nya saker att fundera kring.
Romain Rolland är annars mest omtalad för sina biografier över olika tonsättare, samt mastodontverket Jean-Christophe, 1904-12, tio löst sammanfogade historier. För många år sedan såg jag en TV-serie byggd på början av detta verk, om en tonsättares uppväxt. Det förbryllade mig att den kändes så biografiskt, och ändå var ren fiktion. Lika förbryllande var det franska namnet på vad som sägs vara en 'tysk' tonsättare.
Mitt kommunbibliotek hade endast del sex, Antoinette, och tyvärr blev den inte begriplig för mig, oavsett om det berodde på att jag inte läst tidigare delar, eller att den verkligen var ett sånt 'hopkok' som jag upplevde den. I denna del är Jean-Christophe endast med i slutet, som omedveten orsak till Antoinettes avsked, samt som tysk musiker vars framträdande i Paris blir utbuat av fransmännen.
Berättelsen börjar som småtrevlig landsortsbeskrivning, men övergår snabbt till melodrama och blir därefter patetiskt sentimental. Ett märkligt påstående av berättaren är 'faran med musik', dess "upplösande effekt", att fly in i musiken bort från den grå vardagen, sägs 'döda viljan'. Musiken tolkas alltså som passiviserande!?
Mot slutet roades jag dock av en rad vassa ironiska pikar, till exempel att. Frankrike benämns både "Revolutionens land", och "det mest vanebundna i världen". Detta apropå att studentexamen alltid tenteras årets hetaste julidagar, och kanske med "avsikt att tillintetgöra de olyckliga pojkarna som redan dignar under ämnenas vidunderliga mångfald, som censorerna själva till största delen voro okunniga om". - En rejäl känga åt skolan och lärarna.
Berättelsen börjar som småtrevlig landsortsbeskrivning, men övergår snabbt till melodrama och blir därefter patetiskt sentimental. Ett märkligt påstående av berättaren är 'faran med musik', dess "upplösande effekt", att fly in i musiken bort från den grå vardagen, sägs 'döda viljan'. Musiken tolkas alltså som passiviserande!?
Mot slutet roades jag dock av en rad vassa ironiska pikar, till exempel att. Frankrike benämns både "Revolutionens land", och "det mest vanebundna i världen". Detta apropå att studentexamen alltid tenteras årets hetaste julidagar, och kanske med "avsikt att tillintetgöra de olyckliga pojkarna som redan dignar under ämnenas vidunderliga mångfald, som censorerna själva till största delen voro okunniga om". - En rejäl känga åt skolan och lärarna.
PS 2024: Hittade en kort liten bok av Romain Rolland, Pierre et Luce (1920), som tilldrar sig från 30 januari till långfredag 29 mars 1918, kanske skrevs den också dessa månader, första världskrigets fjärde år, när Paris fortfarande var under ständig beskjutning av tyskarna, både via flygplan och kanoner på marknivå.
Historien handlar om två unga hjärtan mitt i denna spärreld, utnötta av kriget under sina mest formande tonår. En dag i metrons trängsel skakas passagerarna av ett bombanfall, så att Pierre och flickan Lucille knuffas mot varandra och tar varandras händer för att stödja varandra. När livet tycks så skört, och döden så nära, blir förälskelse det enda försvaret, för att göra livet uthärdligt. De förenas i en gemensam dröm om en framtid de egentligen inte tror på, men de klamrar sig fast vid varann, och upplever våren, fåglarna, växter som vaknar - parallellt med vapenmullret runt omkring dem. de vill inte ha det liv som kriget ger dem. Alla familjeband tycks vara udner upplösning, de fantiserar de om att själva skapa en kärleksfull vardag, efter egna lagar. På långfredagen (29 mars) beslutar de att följa en Jesus-procession till en Notre-Dame katedralen i Paris centrum. I kyrkan ber de Jesus viga dem - just som bomber får en av kyrkans pelare att rasa över dem. Alltså kan man säga att de fick bönhörelse.
Denna korta historia är huvudsakligen ren och enkel, en psykologisk besvärjelse, som sammanväver realism, med en romantisk dröm om ett bättre liv, fri från krig. Här finns inget tyngande patos, bara en förhoppning, som ingen vågade tro på våren 1918.
2012-07-09
Sommarmord - Lars Molin (1977)
En deckare med 'somrig' titel, som jag i flera år tänkt mig som semesterlektyr. Denna sommar blev det äntligen av. Lars Molin minns jag som TV-filmsskapare, i synnerhet Potatishandlaren och Fyra kärlekar. Jag var rejält nyfiken på hur tonen i deckartexten skulle vara.
Och jag är mycket belåten. Språket är avskalat och ändå fyllt av värme och närhet. Inget är grällt svart eller vitt, utan mänskligt komplext. Media får sig en känga för sin närgångna självsvåldighet, den nyhetshunger som gör att texten skapar världen efter egna ramar, snarare än rapporterar fakta. Ändå blir bilden inte enbart negativ.
För mig själv tillhör 70-talet en av mina favorit-epoker, vad gäller stämningar och tankebanor, och litterära förmågor. Att denna roman utgavs 1977, stärker detta mitt intresse.
En intressant vinkling av just Sommarmord är Lars Molins förmåga att skapa osäkerhet om vad som är 'sanning', eller vem som är 'skyldig'. Det blir aldrig uttalat, fallet avskrivs pga bristande bevis. Ändå finns ett 'offer' för media, som trots allt 'kan' vara den skyldige till mordet, även om läsaren kanske inte vill tro det. En annan möjlig kandidat avskrivs tidigt, på grunder som kan verka fasta, men kanske är alltför lösa ... ja, det är en intrikat historia, som inte släpper taget om mig långt efter att jag lagt ifrån mig boken.
Och jag är mycket belåten. Språket är avskalat och ändå fyllt av värme och närhet. Inget är grällt svart eller vitt, utan mänskligt komplext. Media får sig en känga för sin närgångna självsvåldighet, den nyhetshunger som gör att texten skapar världen efter egna ramar, snarare än rapporterar fakta. Ändå blir bilden inte enbart negativ.
För mig själv tillhör 70-talet en av mina favorit-epoker, vad gäller stämningar och tankebanor, och litterära förmågor. Att denna roman utgavs 1977, stärker detta mitt intresse.
En intressant vinkling av just Sommarmord är Lars Molins förmåga att skapa osäkerhet om vad som är 'sanning', eller vem som är 'skyldig'. Det blir aldrig uttalat, fallet avskrivs pga bristande bevis. Ändå finns ett 'offer' för media, som trots allt 'kan' vara den skyldige till mordet, även om läsaren kanske inte vill tro det. En annan möjlig kandidat avskrivs tidigt, på grunder som kan verka fasta, men kanske är alltför lösa ... ja, det är en intrikat historia, som inte släpper taget om mig långt efter att jag lagt ifrån mig boken.
2012-07-07
Youth - Joseph Conrad (1898)
Youth : a Narrative är en novell av Conrad som alltsedan 1902 brukar tryckas tillsammans med hans kanske mest berömda verk, Heart of Darkness. Båda historierna har en muntlig berättarstil, skriven utifrån den åldrande sjömannen Marlow som berättare i samma vänkrets, med övriga personer beskrivna utifrån sitt yrke, dvs advokaten, bokhållaren, företagsledaren etc, tysta begrundande hans ord över ett glas.
Youth går dock i ungdomens våghalsiga, förhoppningsfulla tonläge. Marlow berättar om sin första resa till 'Österlandet', med de för honom fantasieggande namnen Bangkok och Bali. Han ungdomliga iver gör att han bara ser till äventyret och inte oroar sig över att de befinner sig på ett läckande skepp som gång på gång riskerar att gå i kvav. Han vill dit, oavsett om han tvingas ro en räddningseka för att nå land.
Konstrasten mellan den unge mannens positiva inställning och de eländiga förhållandena på plats ger läsaren en levande belysande bild.
Youth går dock i ungdomens våghalsiga, förhoppningsfulla tonläge. Marlow berättar om sin första resa till 'Österlandet', med de för honom fantasieggande namnen Bangkok och Bali. Han ungdomliga iver gör att han bara ser till äventyret och inte oroar sig över att de befinner sig på ett läckande skepp som gång på gång riskerar att gå i kvav. Han vill dit, oavsett om han tvingas ro en räddningseka för att nå land.
Konstrasten mellan den unge mannens positiva inställning och de eländiga förhållandena på plats ger läsaren en levande belysande bild.
2012-07-05
Kättaren från Soana - Gerhart Hauptmann (1918)
Kättaren från Soana är en liten pärla på 186 sidor. Ska man bara läsa ett verk av Hauptmann är detta romanen att välja. Man har sagt att hans styrka ligger i miljöskildringar och denna roman är helt visst en lovsång till naturen och bergen i de italienska alperna. Men den är så mycket mer. Via en prästs vånda inför kärleken, hyllar romanen, via naturen, kärleken och livet. Och kvinnan blir symbol för just livet.
Strömningarna i det mänskliga tänkandet hade rört sig från det radikala 1880-talet, via sekelskiftets längtan tillbaka till skönhet och andlighet. Nu svänger pendeln åter bort från all hämmande förkonstling, mot drömmen om den fria naturliga människan som vågar bejaka sin djuriska natur. Romanen problematiserar borgerlighet och kristendom som missledande, men inte genom att agitera, utan genom att lovsjunga landskapet och kvinnan.
Den unge prästen som lärt sig frukta naturen och kvinnan som syndig, som djävulens listiga ränker, blir omvänd av naturens egen skönhet, Edens lustgård som är Moder natur. Han väcks till hänryckning.
"Och han tänkte på de otaliga ögon hos människor, fåglar, däggdjur, insekter och fiskar, med vilka naturen beskådar sig själv. Med en allt djupare häpnad började han fatta naturens oändliga moderlighet." (s.105, Åhléns förlag 1937) För att vi, hennes barn skall få upptäcka och njuta av allt. Han som varit helt blind, fången i sitt intellektuella resonerande, öppnar sig nu för kroppens alla fem sinnen, han börjar se, höra, lukta, smaka och känna världen och livet.
Förälskad i en herdeflicka, ett 'naturbarn', ser han i henne först Madonnan inkarnerad, oskuldsfull som en blomma. När han så kysser henne och därigenom korsar gränsen, har han alls inte drabbats av ett syndafall, utan tvärtom befriats och åter stigit in i Paradiset, som Guds son, Den nye Adam. Han lämnar kyrkan till förmån för kvinnan och livet i lustgården där inget kan hindra dem från att njuta livets frukter.
Eva, den av Gud skapade Urkvinnan är Frukten på Livets träd, det högsta undret, genom vilken han blir frälst till livet. I stället för ett syndafall, har han återvunnit paradiset i direkt närvaro av Skaparen. Gud alstrade kvinnan i sin kärlek, alltså upplever mannen sin högsta sällhet och största närhet till Gud just i kärleken till henne. Genom kärlekens frukt blir vi gudar ...
Som synes en hänryckt lovsång, som rycker mig med sig...
Strömningarna i det mänskliga tänkandet hade rört sig från det radikala 1880-talet, via sekelskiftets längtan tillbaka till skönhet och andlighet. Nu svänger pendeln åter bort från all hämmande förkonstling, mot drömmen om den fria naturliga människan som vågar bejaka sin djuriska natur. Romanen problematiserar borgerlighet och kristendom som missledande, men inte genom att agitera, utan genom att lovsjunga landskapet och kvinnan.
Den unge prästen som lärt sig frukta naturen och kvinnan som syndig, som djävulens listiga ränker, blir omvänd av naturens egen skönhet, Edens lustgård som är Moder natur. Han väcks till hänryckning.
"Och han tänkte på de otaliga ögon hos människor, fåglar, däggdjur, insekter och fiskar, med vilka naturen beskådar sig själv. Med en allt djupare häpnad började han fatta naturens oändliga moderlighet." (s.105, Åhléns förlag 1937) För att vi, hennes barn skall få upptäcka och njuta av allt. Han som varit helt blind, fången i sitt intellektuella resonerande, öppnar sig nu för kroppens alla fem sinnen, han börjar se, höra, lukta, smaka och känna världen och livet.
Förälskad i en herdeflicka, ett 'naturbarn', ser han i henne först Madonnan inkarnerad, oskuldsfull som en blomma. När han så kysser henne och därigenom korsar gränsen, har han alls inte drabbats av ett syndafall, utan tvärtom befriats och åter stigit in i Paradiset, som Guds son, Den nye Adam. Han lämnar kyrkan till förmån för kvinnan och livet i lustgården där inget kan hindra dem från att njuta livets frukter.
Eva, den av Gud skapade Urkvinnan är Frukten på Livets träd, det högsta undret, genom vilken han blir frälst till livet. I stället för ett syndafall, har han återvunnit paradiset i direkt närvaro av Skaparen. Gud alstrade kvinnan i sin kärlek, alltså upplever mannen sin högsta sällhet och största närhet till Gud just i kärleken till henne. Genom kärlekens frukt blir vi gudar ...
Som synes en hänryckt lovsång, som rycker mig med sig...
2012-07-03
NP 1913 - Rabindranath Tagore
1913 års Litteraturpris gick till indiern Tagore (1861-1941) för "hans dikters djup och höga syftning" samt "skönhet och friskhet". Han skrev på modersmålet bengali, men översatte med tiden själv många av sina verk till engelska, vilket snabbt spred hans rykte över världen och gjorde honom till nobelpriskandidat. Nobelkommitén tar till och med upp hans översättningar i sin prismotivering.
Tagore var först och främst poet, men skrev även skådespel, romaner, noveller, essäer, förutom att teckna, måla och komponera sånger. Han hade många bröder som sysslade med musik och teater och fadern var aktiv inom en religiös rörelse, som under 1800-talet önskade reformera Hinduismen, för att bli av med vidskeplser och återvända till den ursprungliga monoteism, som de uttydde ur Upanishaderna. Rabindranath Tagores uppväxt som yngste son i den miljön måste ha varit en ypperlig grogrund för hans egna estetiska, etiska och filosofiska funderingar. När han i mogen ålder även fick ta över skötseln av familjens egendom, och kom vid kontakten lantarbetarnas vardag, började han också intressera sig för sociala reformer och Indiens självständighet. Han diskuterade med Gandhi, mötte Einstein och korresponderade med Tolstoj.
Mitt folkbibliotek har en av Tagores novellsamlingar, Mashi och andra berättelser (1918), översatt till svenska 1920. Den innehåller fjorton ganska korta berättelser, som får mig att ömsom sniffa på ytan och emellanåt sjunka in i den flertusenåriga komplexa indiska kulturen, på en gång myllrande av folk och ändå stilla, med många nära relationer och ändå osynliga avstånd som skiljer individerna åt - allt så helt igenom mänskligt.
Jag känner hans psykologiska och själsliga insikter som äkta levande. Han skriver att trasiga föremål kan lagas, brottytan sättas ihop. Men när två människor skilts åt en tid, kan de aldrig återförenas på samma ställe och samma tid, "ty själen är ett levande ting och den växer och förändrar sig från det ena ögonblicket ill det andra." (s.96)
Relationer förändras, av omständighet eller andra relationer. Bedrägerier uppdagas, ofta självbedrägerier. Känslor som inte besvaras, trots hängivenheten, aningslöst, känslors flyktighet, ungdomligt oförstånd. "Ack, vad människohjärtat är dåraktigt!" (s.128)
Eller som oundvikliga livsöden. Det är något bitterljuvt över läsandet, utan att Tagore någonsin blir sentimental. Stänk av klarsynt humor, men med eftersmak av bearbetad sorg.
Startskottet till Tagores världsvida berömmelse kom när hans Gitanjali, utgiven 1910 på bengali, av författaren 1912 omvandlades till engelsk prosapoem, Song Offerings, med ett hänryckt förord av den irländske poet WB Yeats (även han med tiden nobelpristagare). Även om utgåvorna delvis skiljer sig till innehållet (tillägg resp. strykningar), så blev i ett slag Tagores själsliga allegorier erkända som universella sanningar.
Den engelska versionen är så poetiskt allegoriskt att jag associera till "Höga Visan", även om Tagore sällan rör sig i bröllops-metaforen utan i en mer rättfram hänförelse inför själen och världsanden, men även i brottningsmatcher på ett mer psykologiskt plan, med det egna inre jagets motsträvighet. Dessa prosadikter är tidlösa och texter att läsa om i meditativa stunder.
Intresserad som jag alltid är av människors barndomsminnen, har jag läst även hans sista skrift Chhelebela från 1940, i engelsk översättning kallad Boyhood Days. Amartya Sen förklarar dock i sitt förord att bengali gjorde sig av med genusbestämningar redan för 700 år sedan, och inte längre skiljer på pojkar och flickor, varför det kanske vore mer rättvisande att översättas "Barndom".
Man får veta att Tagore aldrig passade in i vanliga skolsystem, utan undervisades i hemmet, mest av sina äldre bröder. Han nämner i förbifarten ett skelett som fanns i deras hem, antagligen samma som finns med i en av hans noveller, "Skelettet", som sägs ingå i pojkarnas undervisningsmaterial. Tagore vande sig med skelettet som en naturlig företeelse, medan novellen fantiserar vidare med att skelettets ande, som aldrig tycks ha fått ro, återkommer och berättar om sitt livs kärlekstragedi - om det är fantasier eller sanning får vi aldrig veta.
Tagores barndom förflöt alltså på 1860-70-talen och han poängterar flera gånger lugnet som rådde, den totala stressbefrielsen jämfört med vårt moderna samhälle, och så mycket närmare naturen, med så mycket fler blommor och växter och hemgjorda beredningar av allt vad vi idag och alltså redan på Tagores 1930-tal köptes färdigt i affärer. Det som förvånar mig är hur han beskriver kvinnornas kläder och tillbakadragenhet. Sari beskrivs som ett modernt och fritt plagg, som man då ännu inte börjat använda, utan att kvinnorna gick insvepta i något som på mig låter som burka. I barndomen kände Tagore det som om kvinnorna gick omkring insvepta som 'kistor/gravar'. Familjen var hinduisk, ändå associerar jag detta till islamiska burka. Ändå ligger Bengalen i den östra delen av indiska halvön... undrar hur allt hänger ihop?
Tagore gick så långt i sina funderingar kring det bristande skolsystemet att han 1901 grundade en egen experimentskola, som skulle blanda tranditionella indiska ashram-metoder med mer västerländska metoder. All undervisning bedrevs utomhus under trädkronorna, ledordet var frihet. Även kristna lärare ingick. Skolan utvecklades till universitet 1921, och blev viktigt för återupplivandet av indisk konst, kultur och filosofi.
Tagore var först och främst poet, men skrev även skådespel, romaner, noveller, essäer, förutom att teckna, måla och komponera sånger. Han hade många bröder som sysslade med musik och teater och fadern var aktiv inom en religiös rörelse, som under 1800-talet önskade reformera Hinduismen, för att bli av med vidskeplser och återvända till den ursprungliga monoteism, som de uttydde ur Upanishaderna. Rabindranath Tagores uppväxt som yngste son i den miljön måste ha varit en ypperlig grogrund för hans egna estetiska, etiska och filosofiska funderingar. När han i mogen ålder även fick ta över skötseln av familjens egendom, och kom vid kontakten lantarbetarnas vardag, började han också intressera sig för sociala reformer och Indiens självständighet. Han diskuterade med Gandhi, mötte Einstein och korresponderade med Tolstoj.
Mitt folkbibliotek har en av Tagores novellsamlingar, Mashi och andra berättelser (1918), översatt till svenska 1920. Den innehåller fjorton ganska korta berättelser, som får mig att ömsom sniffa på ytan och emellanåt sjunka in i den flertusenåriga komplexa indiska kulturen, på en gång myllrande av folk och ändå stilla, med många nära relationer och ändå osynliga avstånd som skiljer individerna åt - allt så helt igenom mänskligt.
Jag känner hans psykologiska och själsliga insikter som äkta levande. Han skriver att trasiga föremål kan lagas, brottytan sättas ihop. Men när två människor skilts åt en tid, kan de aldrig återförenas på samma ställe och samma tid, "ty själen är ett levande ting och den växer och förändrar sig från det ena ögonblicket ill det andra." (s.96)
Relationer förändras, av omständighet eller andra relationer. Bedrägerier uppdagas, ofta självbedrägerier. Känslor som inte besvaras, trots hängivenheten, aningslöst, känslors flyktighet, ungdomligt oförstånd. "Ack, vad människohjärtat är dåraktigt!" (s.128)
Eller som oundvikliga livsöden. Det är något bitterljuvt över läsandet, utan att Tagore någonsin blir sentimental. Stänk av klarsynt humor, men med eftersmak av bearbetad sorg.
Startskottet till Tagores världsvida berömmelse kom när hans Gitanjali, utgiven 1910 på bengali, av författaren 1912 omvandlades till engelsk prosapoem, Song Offerings, med ett hänryckt förord av den irländske poet WB Yeats (även han med tiden nobelpristagare). Även om utgåvorna delvis skiljer sig till innehållet (tillägg resp. strykningar), så blev i ett slag Tagores själsliga allegorier erkända som universella sanningar.
Den engelska versionen är så poetiskt allegoriskt att jag associera till "Höga Visan", även om Tagore sällan rör sig i bröllops-metaforen utan i en mer rättfram hänförelse inför själen och världsanden, men även i brottningsmatcher på ett mer psykologiskt plan, med det egna inre jagets motsträvighet. Dessa prosadikter är tidlösa och texter att läsa om i meditativa stunder.
Intresserad som jag alltid är av människors barndomsminnen, har jag läst även hans sista skrift Chhelebela från 1940, i engelsk översättning kallad Boyhood Days. Amartya Sen förklarar dock i sitt förord att bengali gjorde sig av med genusbestämningar redan för 700 år sedan, och inte längre skiljer på pojkar och flickor, varför det kanske vore mer rättvisande att översättas "Barndom".
Man får veta att Tagore aldrig passade in i vanliga skolsystem, utan undervisades i hemmet, mest av sina äldre bröder. Han nämner i förbifarten ett skelett som fanns i deras hem, antagligen samma som finns med i en av hans noveller, "Skelettet", som sägs ingå i pojkarnas undervisningsmaterial. Tagore vande sig med skelettet som en naturlig företeelse, medan novellen fantiserar vidare med att skelettets ande, som aldrig tycks ha fått ro, återkommer och berättar om sitt livs kärlekstragedi - om det är fantasier eller sanning får vi aldrig veta.
Tagores barndom förflöt alltså på 1860-70-talen och han poängterar flera gånger lugnet som rådde, den totala stressbefrielsen jämfört med vårt moderna samhälle, och så mycket närmare naturen, med så mycket fler blommor och växter och hemgjorda beredningar av allt vad vi idag och alltså redan på Tagores 1930-tal köptes färdigt i affärer. Det som förvånar mig är hur han beskriver kvinnornas kläder och tillbakadragenhet. Sari beskrivs som ett modernt och fritt plagg, som man då ännu inte börjat använda, utan att kvinnorna gick insvepta i något som på mig låter som burka. I barndomen kände Tagore det som om kvinnorna gick omkring insvepta som 'kistor/gravar'. Familjen var hinduisk, ändå associerar jag detta till islamiska burka. Ändå ligger Bengalen i den östra delen av indiska halvön... undrar hur allt hänger ihop?
Tagore gick så långt i sina funderingar kring det bristande skolsystemet att han 1901 grundade en egen experimentskola, som skulle blanda tranditionella indiska ashram-metoder med mer västerländska metoder. All undervisning bedrevs utomhus under trädkronorna, ledordet var frihet. Även kristna lärare ingick. Skolan utvecklades till universitet 1921, och blev viktigt för återupplivandet av indisk konst, kultur och filosofi.
2012-07-01
Atlantis - Gerhart Hauptmann (1912)
Gerhart Hauptmann fick nobelpris 1912 främst för sin dramatik, men andra kritiker anser att han var störst som poet. Han fick nobelpriset redan som 50-åring och levde ytterligare 34 år under vilka han utvecklade sitt prosaskrivande.
Atlantis (1912), hans andra roman, har kallats hans första populärroman, men jag är nog för blasé för att uppleva katastrof-temat som thrillerartat. Romanen filmades dock redan 1913, som dansk stumfilm. Att den slog an så pass hänger antagligen ihop med parallellerna till Titanics undergång. Boken tilldrar sig visserligen 1892 (20 år före Titanic) - med en rad hänvisningar till 400-årsjubiléet av Columbus landstigning i Amerika. Men temat i boken rör sig kring en oceanångares undergång, ur symboliska och psykologiska synvinklar. När skrevs boken? Före eller efter Titanics undergång 14 april 1912? Förordet till en tidig svensk upplaga menar att Hauptmann beskrev skeppsbrottet innan Titanic gick under på sin jungfrufärd. Vilket kan väcka kalla kårar som en förutsägelse. Men texten behöver inte ha varit färdigredigerad, Hauptmann kan ha haft möjlighet att göra tillägg. Och på hösten samma år kom alltså Hauptmanns karriär att krönas med nobelpriset.
Intressant, både för romanens psykologiska tema och som en upplysande blinkning från författaren är en replik direkt efter skeppsbrottet, när några chockade överlevares tankar kretsar kring "om" respektiva "om inte". "The event is too general, too titanic, to be thought of in such a way. it is too fearful to be considered with reference to a singel individual and his puny fate." (Del 1, Kap LVI) Obs! too titanic (alltför gigantisk) - är för mig en ledtråd, som syftar på fartyge Titanic.
Ett social tema dröjer kvar från hans dramatik, genom att vardagen ombord på ångaren, som i romanen heter Roland, skildras genom olika samhällsklasser, från lyxen i första klass, betjänter, imigranter på mellandeck, och de sotiga eldarnas riskfyllda arbete i skeppets mörka innandöme.
Att romanen inte känns 'populär' för mig, beror på att jag upplever språket som trögflytande (tyskt? trots att jag läser i engelsk översättning?) och att romanen tycks sakna utarbetad intrig, då den mer intresserar sig för miljöskildringar som kan anses såväl symboliska som psykologiserande. Den längre första delen känns både trög och ryckig, både för att jag hela tiden kände mig osäker om vart romanen var på väg, och upplever huvudpersonen Frederick som onödigt psykologiskt labil. Den hoppiga rädslan ombord på skeppet, långt innan skeppet riskerar gå i kvav, kanske kan jämföras med flygrädsla?
Andra delen är något kortare och för mig mest intressanta, Frederick plus ett mindre antal överlevare från Rolands skeppsbrott, plockas upp av en mindre äldre båt, och förs till New York i ett lugnare tempo, där de chockas av larmet och stressen, teknikhetsen, komersialismen - där doller alltid väger tyngst - trafikstockningar, skyskrapor, enorma skrivmaskinsslamrande advokatkontor, köpta politiker, hyckleri och spel för gallerierna, där man kan vinna vad man vill genom att stämma motparten och skrika högst. - Allt som vi dag ser som USA:s kulturella baksida, fanns alltså redan här.
Detta är tyngdpunkten i romanens socialkritiska tema. Amerikas kommersialism, jämfört med det gamla Europas lugnare takt. Den tyska kolonin är redan alltför stor, menar man, hellre än att armbåga sig fram i ett själsdödande stresstillstånd, bör man återvända - om inte till Tyskland, så åtminstone till Europa. De är européer! - Alltså en mycket tidig europakänsla, från förkrigstiden. Den gemensamhetskänsla inom den konstnärliga övre medelklassen, som förlorade och fick stryka på foten årtionden framöver.
Imigranterna tycks antingen slita för brödfödan under drömmar om att återvända, eller lika slitsamt sträva för människosläktets framåtskridande enligt Marx och Darwins tankebanor - eller tjäna stora pengar på att sälja ut sin konst till högstbjudande - oavsett om de är dansare, skulptörer eller målare. Högt värderad europeisk (och japansk) konst har köpts upp genom dollarmiljoner och förts över som lyxföremål till USA, där dom hamnar på krogväggar och barer, över huvudet på de evigt drink-drickande bargästernas 'okunniga' blickar, som alls inte kan uppskatta verken för deras 'rätta värde', utan snarare hånar dem, till förmån för sin egen kitsch.
Konstens stora roll kring sekelskiftet, gör att det sociala temat fått stryka på foten till förmån för konstnärerna. Visserligen är Frederick, och hans idealistiske amerikabosatte vän Peter, båda läkare, där Peter osjälviskt hjälper fattiga medmänniskor, medan Frederick gör det mer motvilligt och i slutänden önskar sig en okommersiell skulptörs vegeterande konstnärsliv, långt från pengars värde, bara med syfte att återfinna sig själv och skönheten, La Belle Epoque?, som kontrast till stress och pengar.
Innan dess har Frederick genomgått en andlig kris, vilket är romanens viktiga subplot. Han ser hela sitt liv som en rad skeppsbrott, symboliska och reella. Sekelskiftets andliga sökande, med kampen mellan vetenskap, Freuds drömtydning och tanken att vi kan få andliga budskap som förutsägelser, snirklar sig genom romanen i en aldrig sinande ström. Fredericks vänner kan förvånas över hans 'vidskeplighet', medan han själv upplever sina egna vision av döda medresenärer, som 'bevis' för att han har paranormala förmågor.
Författaren använder inga pekpinnar, läsaren får själv avgöra om det är bevis eller bara en rad psykologiska erfarenheter. Men skeppsbrottets 900 drunknade passagerare och några få överlevare, som alla exploateras i pressen och på annat sätt, har, som citatet ovan visar, väckt frågor kring "varför"? Fanns det förutsägelser jag borde ha lyssnat till för att slippa genomgå denna katastrof? Eller fanns det ett syfta med att just de som överlevde överlevde? Eller är allt en meningslös slump? Och varför var det just ett antal konstnärer som överlevde, som snabbt kunde börja tjäna pengar på sin nya berömmelse som överlevare? Är det symbler för samhällets kommersialisering? Men Fredrick fick till slut utföra en operation som räddade en arbetare från cancer - och kunde se det som meningsfullt och därigenom återfå sin psykiska hälsa.
En slutnot. Kvinnobilden känns ganska så dammig. Även om Fredrick försöker få omgivningen att inse att den verkliga hjältinnan vid skeppsbrottet var den osjälviskt kämpande, starka barnflickan/ tjänarinnan, som räddade flera liv utan att se till sitt eget. Frederick möter också en annan osjälvisk kvinna, Eva Burns, som själv överger konstbanan, men inte har något emot att osjälviskt stödja andra konstnärer, 'för konstens goda skull'. "Though her manner was calm and composed, there was secret passion and strong maternal instinct in her nursing. She seemed to have found her true vocation."
Än mer då den 'svenska unga kvinnan', Ingigerd Hahlström, som dansar på ett sätt som tiden upplevde som närmast 'oanständig', scenen 'Mara, or the Spider's Victim', vilket jag fantiserar var i Martha Graham's vid denna tid nya fria balettstil, som lät kroppen uttrycka passionerade känslor. Frederick förälskar sig passionerat, känner sig fast i hennes nät, medan hon själv inte vill annat än dansa och bli beundrad, och ägnar sedan hela boken åt att ta sig loss igen. Under den kampen liknar han henne dessutom vid en 'vampyr'. Känslokallt säger hon att hon inte kan påminna sig att hon älskat något annat än hundar och katter. - Man kan försvara henne med att hon är för ung och oerfaren. Många vill beundra henne. Andra ser henne som komersialismens offer.
Men hur än trögt min första genomläsning gick, så känns detta som en roman som kan vinna på att läsas flera gånger - alltså tvärtemot gängse populärlitteratur. När man vet slutet kommer säkert första delen av boken att kännas mer begriplig.
Atlantis (1912), hans andra roman, har kallats hans första populärroman, men jag är nog för blasé för att uppleva katastrof-temat som thrillerartat. Romanen filmades dock redan 1913, som dansk stumfilm. Att den slog an så pass hänger antagligen ihop med parallellerna till Titanics undergång. Boken tilldrar sig visserligen 1892 (20 år före Titanic) - med en rad hänvisningar till 400-årsjubiléet av Columbus landstigning i Amerika. Men temat i boken rör sig kring en oceanångares undergång, ur symboliska och psykologiska synvinklar. När skrevs boken? Före eller efter Titanics undergång 14 april 1912? Förordet till en tidig svensk upplaga menar att Hauptmann beskrev skeppsbrottet innan Titanic gick under på sin jungfrufärd. Vilket kan väcka kalla kårar som en förutsägelse. Men texten behöver inte ha varit färdigredigerad, Hauptmann kan ha haft möjlighet att göra tillägg. Och på hösten samma år kom alltså Hauptmanns karriär att krönas med nobelpriset.
Intressant, både för romanens psykologiska tema och som en upplysande blinkning från författaren är en replik direkt efter skeppsbrottet, när några chockade överlevares tankar kretsar kring "om" respektiva "om inte". "The event is too general, too titanic, to be thought of in such a way. it is too fearful to be considered with reference to a singel individual and his puny fate." (Del 1, Kap LVI) Obs! too titanic (alltför gigantisk) - är för mig en ledtråd, som syftar på fartyge Titanic.
Ett social tema dröjer kvar från hans dramatik, genom att vardagen ombord på ångaren, som i romanen heter Roland, skildras genom olika samhällsklasser, från lyxen i första klass, betjänter, imigranter på mellandeck, och de sotiga eldarnas riskfyllda arbete i skeppets mörka innandöme.
Att romanen inte känns 'populär' för mig, beror på att jag upplever språket som trögflytande (tyskt? trots att jag läser i engelsk översättning?) och att romanen tycks sakna utarbetad intrig, då den mer intresserar sig för miljöskildringar som kan anses såväl symboliska som psykologiserande. Den längre första delen känns både trög och ryckig, både för att jag hela tiden kände mig osäker om vart romanen var på väg, och upplever huvudpersonen Frederick som onödigt psykologiskt labil. Den hoppiga rädslan ombord på skeppet, långt innan skeppet riskerar gå i kvav, kanske kan jämföras med flygrädsla?
Andra delen är något kortare och för mig mest intressanta, Frederick plus ett mindre antal överlevare från Rolands skeppsbrott, plockas upp av en mindre äldre båt, och förs till New York i ett lugnare tempo, där de chockas av larmet och stressen, teknikhetsen, komersialismen - där doller alltid väger tyngst - trafikstockningar, skyskrapor, enorma skrivmaskinsslamrande advokatkontor, köpta politiker, hyckleri och spel för gallerierna, där man kan vinna vad man vill genom att stämma motparten och skrika högst. - Allt som vi dag ser som USA:s kulturella baksida, fanns alltså redan här.
Detta är tyngdpunkten i romanens socialkritiska tema. Amerikas kommersialism, jämfört med det gamla Europas lugnare takt. Den tyska kolonin är redan alltför stor, menar man, hellre än att armbåga sig fram i ett själsdödande stresstillstånd, bör man återvända - om inte till Tyskland, så åtminstone till Europa. De är européer! - Alltså en mycket tidig europakänsla, från förkrigstiden. Den gemensamhetskänsla inom den konstnärliga övre medelklassen, som förlorade och fick stryka på foten årtionden framöver.
Imigranterna tycks antingen slita för brödfödan under drömmar om att återvända, eller lika slitsamt sträva för människosläktets framåtskridande enligt Marx och Darwins tankebanor - eller tjäna stora pengar på att sälja ut sin konst till högstbjudande - oavsett om de är dansare, skulptörer eller målare. Högt värderad europeisk (och japansk) konst har köpts upp genom dollarmiljoner och förts över som lyxföremål till USA, där dom hamnar på krogväggar och barer, över huvudet på de evigt drink-drickande bargästernas 'okunniga' blickar, som alls inte kan uppskatta verken för deras 'rätta värde', utan snarare hånar dem, till förmån för sin egen kitsch.
Konstens stora roll kring sekelskiftet, gör att det sociala temat fått stryka på foten till förmån för konstnärerna. Visserligen är Frederick, och hans idealistiske amerikabosatte vän Peter, båda läkare, där Peter osjälviskt hjälper fattiga medmänniskor, medan Frederick gör det mer motvilligt och i slutänden önskar sig en okommersiell skulptörs vegeterande konstnärsliv, långt från pengars värde, bara med syfte att återfinna sig själv och skönheten, La Belle Epoque?, som kontrast till stress och pengar.
Innan dess har Frederick genomgått en andlig kris, vilket är romanens viktiga subplot. Han ser hela sitt liv som en rad skeppsbrott, symboliska och reella. Sekelskiftets andliga sökande, med kampen mellan vetenskap, Freuds drömtydning och tanken att vi kan få andliga budskap som förutsägelser, snirklar sig genom romanen i en aldrig sinande ström. Fredericks vänner kan förvånas över hans 'vidskeplighet', medan han själv upplever sina egna vision av döda medresenärer, som 'bevis' för att han har paranormala förmågor.
Författaren använder inga pekpinnar, läsaren får själv avgöra om det är bevis eller bara en rad psykologiska erfarenheter. Men skeppsbrottets 900 drunknade passagerare och några få överlevare, som alla exploateras i pressen och på annat sätt, har, som citatet ovan visar, väckt frågor kring "varför"? Fanns det förutsägelser jag borde ha lyssnat till för att slippa genomgå denna katastrof? Eller fanns det ett syfta med att just de som överlevde överlevde? Eller är allt en meningslös slump? Och varför var det just ett antal konstnärer som överlevde, som snabbt kunde börja tjäna pengar på sin nya berömmelse som överlevare? Är det symbler för samhällets kommersialisering? Men Fredrick fick till slut utföra en operation som räddade en arbetare från cancer - och kunde se det som meningsfullt och därigenom återfå sin psykiska hälsa.
En slutnot. Kvinnobilden känns ganska så dammig. Även om Fredrick försöker få omgivningen att inse att den verkliga hjältinnan vid skeppsbrottet var den osjälviskt kämpande, starka barnflickan/ tjänarinnan, som räddade flera liv utan att se till sitt eget. Frederick möter också en annan osjälvisk kvinna, Eva Burns, som själv överger konstbanan, men inte har något emot att osjälviskt stödja andra konstnärer, 'för konstens goda skull'. "Though her manner was calm and composed, there was secret passion and strong maternal instinct in her nursing. She seemed to have found her true vocation."
Än mer då den 'svenska unga kvinnan', Ingigerd Hahlström, som dansar på ett sätt som tiden upplevde som närmast 'oanständig', scenen 'Mara, or the Spider's Victim', vilket jag fantiserar var i Martha Graham's vid denna tid nya fria balettstil, som lät kroppen uttrycka passionerade känslor. Frederick förälskar sig passionerat, känner sig fast i hennes nät, medan hon själv inte vill annat än dansa och bli beundrad, och ägnar sedan hela boken åt att ta sig loss igen. Under den kampen liknar han henne dessutom vid en 'vampyr'. Känslokallt säger hon att hon inte kan påminna sig att hon älskat något annat än hundar och katter. - Man kan försvara henne med att hon är för ung och oerfaren. Många vill beundra henne. Andra ser henne som komersialismens offer.
Men hur än trögt min första genomläsning gick, så känns detta som en roman som kan vinna på att läsas flera gånger - alltså tvärtemot gängse populärlitteratur. När man vet slutet kommer säkert första delen av boken att kännas mer begriplig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
