NP 1944 - Johannes V Jensen

Dansken Johannes V. Jensen (1873-1950) fick nobelpris 1944, men eftersom andra världskriget ännu pågick (inga litteraturpristagare utsågs 1940-43) blev det ingen fest, men hoppet om framtiden tycks ha återvänt detta år, även om priset fick hämtas först 1945. Prismotivering:

"för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi,
förenad med vittfamnande och djärv, nyskapande stilkonst"

Av Jensen har jag endast läst 16 av hans Himmerlandshistorier, i urval av Atlantis 1984, varav de flesta tillkom mellan åren 1898-1910. Men i näst sista berättelsen refererar Jensen till sin fars död 1923, så några måste ha tillkommit innan den samlade utgåvan med 31 berättelser utgavs 1933. Jensen föddes i det nordjylländska landskapet Himmerland, och det är denna bondebygd som är grunden för alla enskilda porträtt i dessa korta noveller. Jensen föddes in i en tid då Darwins utvecklingslära var det nya stora samtalsämnet och arkeologerna gjorde stora framsteg och upptäckter. Det var också härifrån och längre ner längs Nordsjökusten som man ansåg att germanerna höll till innan de tog sig över till England under forntiden. Jensen blev så fascinerad att han skrev en bokserie kring detta. 

Jensen fick lämna hembygden för storstaden för att studera medicin, men behövde pengar, började skriva och debuterade 1896 med en roman som ska handla om hur handlingsförlamade bondestudenter möter storstadslivets krav, den stora omställningen från urtida bondebygd till modernt upptrissat storstadsliv. För mig framträder Himmerlandshistorierna som ett försök att föreviga detta gångna, men under Jensens ungdom ännu fullt levande urtida bondeliv. Och det är absolut ingen bonderomantik, utan oftast ren kraftfull realism. Människan stiger fram likt djuren, ibland som offer, ibland herrar, och använder de metoder de kan för att överleva.

Livet var strävsamt och ofta hårt, som för blyga Kirsten, som visserligen fick gifta sig med bygdens eftertraktade smed, men till sist sedan både han och alla tre barnen dött före henne, förlorade förståndet. Hon hade fått "se för mycket" sa folk. Innan dess får hon berätta historien om "Den tyste Mogens", hur våldsamt det kan gå till när man inte klarar av att uttrycka sina känslor med ord. Det är tydligt att hon upplever sin tid som en brytningstid, hon skiljer på hur det var i hennes ungdom, när bönder 'skulle vara syndare', för vad skulle annars "nåden" (i den kristna dogmen) vara till för nytta. Men nu börjar även bönder bli 'kelna', tar till sig 'fint folks' manér, de som kan tala för sig, underförstått studerat stadsfolk. Medan umgänget i hennes ungdom var 'grovt, enkelt folk' för som hon säger "det fanns ingen för att beskydda oss utom vi själva." Och vad gäller kärlek gjorde de sig inte så mycket huvudbry, "det bar raskt ikull med oss". Ingen falsk polityr med andra ord. Jensens realism ligger till stor del i det folkligt drastiska.

Kirstens eget liv avverkas i novellen "Trettiotre år" som också är en betraktelse över tidens gång. Folk föds, sliter och dör. Endast luffarna, tiggarna, som tycks leva på alkohol, förändras aldrig, hos dem står tiden stilla. Men de åstadkommer heller ingenting och är lika skröpliga livet igenom. Medan de som sliter både blommar upp och tacklar av. En darwinsk utveckling?

"Wombwell" är den enda berättelse där den yttre världen tränger sig på, den kommer via ett engelskt 'menageri', dvs en sorts cirkus som förevisar vilda djur. I den får bygdens doktor, som brukar stoltsera i 'stadskläder' och förakta de enkla bönder vars hälsa han skulle ta hand om, sig en törn. Han vill visa upp sina kunskaper i engelska och försöker prata med cirkusdirektören, som i sin tur inte bevärdigar honom en blick ens, varför han får känna på samma förakt som han visar sina bönder. Doktorns son Einar lyckas betydligt bättre med sin engelska, han får åka på kuskbocken på en av cirkusvagnarna. Han tillhör den generation som är på väg bort från lantbygden. Liksom det föräldralösa fattighusbarnet Lille-Niels. För den senare var detta en lyckodag, då omgivningen uppmärksammar honom på kuskbocken, att han har 'gott gry' förutom sitt osvikligt goda humör, vilket blir början på hans framtid ute i världen.

Min absoluta favorit i Atlantis volym är dock "Ane och kon", om en gammal kvinna och hennes ko. Aldrig har jag läst en sådan fantastisk, ingående och levade bild av en ko. Via kon inser man vilken omsorg den fattig kvinnan lägger ner på sin ko, inte mindre än om kon varit hennes barn. Så omhuldad har kon varit att hon minsann inte känner rädsla ens inför slaktare. Några exempel:
"Den var ju lite skarp i akterparitet och längs ryggbenen, men annars var det solitt alltihop."

Inte välståndets fetma och frodighet alltså, men välhållen på alla sätt. Att slaktaren klämmer på kons rygg är ett närmande som "den drog sig lite undan ifrån utan att bli stött." Men när han snärtar åt mulen "vibrerar [kon] förnärmat med ögonlocken".

Jag blir helt salig över denna inkännande beskrivning av en ko. Och inte tänker gumman sälja sin ko, nej, hon vill ju bara att kon - som är så ensam (som hon själv antagligen) - skall få roa sig lite på marknaden.

Om Solen vill - Heidi von Born (1993)

Hittade denna roman hos Myrorna. Den andra av Heidi von Born jag läser - och inser att jag hittills missat en poetisk romanförfattare av hög klass. Från första sidan ramlar jag in i huvudpersonen, Stefan 15 år, också kallad Nur, och hans svirrande tankar. Hans tankar åker bergochdal-bana, känslomässigt inför personer i omgivnignen. Det är känslor av olika slag som är huvudtemat. Oftast ett försök att hantera något svårbegripligt. Livet flyter från slutet av april fram till midsommar, från slutet av terminen till början av sommarlovet. Året 1953. Nur försöker bestämma över sig själv i en ständig dragkamp med omgivningen.

På romanens första sidan finns Nurs beskrivning av hur sömnen känns:
"Underliga bilder rusar genom hjärnan, de är som gjorda för att aldrig stanna, aldrig bli kvar. Inte ens färgerna! Man vaknar och där finns de som ett minne, som värker men som inte kan formuleras. En känsla av något oerhört som svischat förbi, någonting viktigt som aldrig går att få tillbaka."

Och först sedan jag läst fram till sista sidan inser jag att detta skulle kunna beskriva inte bara Nurs känsla inför sin sömn, utan också mina känslor inför att stiga in och ut ur hans tankevärld, min känsla inför hela denna roman.

The Electric Michelangelo - Sarah Hall (2004)

Detta är en roman som man verkligen ska ge sig tid att sjunka in i. Sarah Hall skapar en närmast magisk närvaro med sin täta prosa. Någon snabbläst action är det definitivt inte. Ibland kan meningsbyggnaden kännas lika livslång som huvudpersonens relaterade liv. Oftast används åtskilliga sidor att fördjupa sig i varje upplevelse. Och trots att livet tycks fyllt mest av elände, så löper där ändå ett stråk av det oväntade, av magi, av livets oförutsägbarhet, som gör läsningen värd sin tid.

Att huvudpersonen blir tatuerare till yrket ger också en extra dimension, kunskap om något jag själv känner föga till. Och Sarah Halls genomträngande förmåga att frammana en levande tidskänsla, med trovärdiga karaktärer, alltifrån tidig till sent 1900-tal - det är det som får läsuppelvelsen att stanna kvar i mig.

För att inte tala om språket, det riktigt glimmar om engelskan, in i minsta detalj. Jag ska bara göra ett litet citat här, från ett avsnitt om en spektakulär brand under en vinternatt.

s.43: "Fire itself would have been incendiary beauty enough for one evening. But then, it snowed. First it snowed lightly, a flake or two on the heads of the bemused onlookers, like winter waving a handkerchief from a distant carriage of the train taking it away. Somebody close to Cy in the crowd cheered, presuming the snow would extinguish the blaze, as if one tear could put out the fire of a tormented heart! Then the wind turned, switched tracks, and brought with it an entire fast batch of plump snow, a blizzard in fact."

Det är min kursivering. En instucken bisats av poesi.

Novellisten O. Henry

Med tanke på att författaren bakom pseudonymen O.Henry skrev över 600 noveller kring förra sekelskiftet,  kan den lilla samling jag läst på svenska, utgiven av Atlantis 1979, inte räcka något heltäckande omdöme. Men trots att det är första genomläsningen upptäcker jag att jag redan har klara minnesbilder av flera av historierna - men som film. Hans texter blev snabbt populära och ofta snart nog filmatiserade.

Han skriver anekdotiskt, med värme och slutar alltid med en överraskande twist. Det mekaniska i att alltid invaggas i falska förväntningar, börjar jag genast värja mig mot, dummare än så är jag inte. Behållningen för mig är framförallt att han med så små medel lyckas levandegöra tiden och platsen - oftast - New York, kring år 1900. Larmande fattiga invandrarkvarter, som ändå tycks myllra av livskraft. Alla karaktärer stiger så mänskliga.

Sentimentaliteten gör texten föråldrad i jämförelse med till exempel Strindbergs ifrågasättande satir i Röda rummet. Mest störande är A Harlem Tragedy, som försöker raljera på temat hustrumisshandel, som om kvinnan medvetet provocerar fram misshandeln i olika grad med tanke på hur dyr 'försoningsgåva' hon önskar sig - suck.

Å andra sidan har många noveller ett psykologiskt tema. Kanske som en efefkt av att läsaren skall narras, lurar också karaktärerna sig själva mer än sina medmänniskor. Den vanliga mänskliga självupptagenheten, som inte är illa menad i grunden, och kan uttryckas med viss cynism.

The Last Leaf minns jag mycket väl från film. Novellen åskådliggör psykets påverkan på vår hälsa. När Johnsy har lunginflammation, misstänker läkaren att dystra tankar påverkar negativt. Väninnan förnekar kärleksbekymmer, varpå läkaren lovar göra vad han kan för stärka henne, eftersom hon är så klen, men bästa kenpet är alltid att tänka på något roligt. "Så snart patienten börjar räkna vagnarna i sin begravningsprocession skriver jag ner medicinernas botande förmåga med 50%."

Psykets påverkan. Av någon anledning identifierar hon sin hälsa med löven på murgrönan utanför fönstret, tänkar att hon och växten ska dö samtidigt. Så en granne målar ett löv på husväggen, som stannar och därför fungerar som sockerpiller tills livsviljan återvänder.

Röda rummet - August Strindberg (1879)

Läste om Strindbergs debutroman och stora genombrott. Än idag är den levande och läsvärd. Språktet är friskt flytande, enkelt men exakt, något helt nytt för sin tid. Man brukar säga att Röda rummet inleder den realism som dominerade svenskt 1880-talet. Förutom den berömda inledningen med utsikten över Stockholm uppifrån Mosebacke, finns inga skönskrivningar. Boken från första till sista sidan full med syrliga cynismer - som jag kan fnittra åt än idag. Det är roligt när någon med medveten udd pekar på mänskliga brister, alltifrånd et personliga, till ohederliga företagare till ineffektiva setatliga verk. 

Det är ju inte en roman med intrig i vanlig mening, utan mer ett kritiskt panorama. I bokens inledning står idealisten Arvid Falk en majdag och ser ut över Stockholms liv och rörelse, vi anar ljusare tider. Men de invånare i huvudstad som visas upp genom romanens 29 kapitel, smular sönder vår tro på människan och framtiden. Realismen stegar in och låter all romantisk syn på konst och snille gå upp i rök.

Att samhället står vid randen av ett gammalt system som behöver omorganiseras, blir tydligt av kritiken mot statliga ämbetsverk. Medelklassen tycks ännu inte ha funnit sin plats och funktion, utan lever mest i en lånekarusell där man parasiterar på varann, ett pyramidspel som endast de som ligger steget före kan dra fördel av. Att ha en 'tjänst' på ett ämbetsverk garanterar varken arbete eller lön. Satiren visar upp dem som en 'herrklubb' dit mannen går för att läsa sin tidning eller intaga sin frukost. En livsstil som kan passa en välbeställd överklass, men inte mättar några kurrande magar.

Jag tror dock inte att man kan göra så lätt för sig att man kallar Arvid Falk för Strindbergs alter ego. Redan efter 18 månader har Arvid Falk gett upp sina litterära drömmar, vid insikten att litteratörens arbete är ett slaveri som hela tiden tummar på etiken. Han blir ämbetsman och gifter sig. Visst, Strindberg hade kämpat en stor del av 1870-talet kring rätt eller fel idealitet i sin pjäs Mäster Olof. Inför svårigheten att bli accepterad av etablissemanget, vände han på klacken och skrev Röda Rummet.

I romanen kunde Strindberg dela upp alla sina egna erfarenheter och känslor på många karaktärer. Jag ser Olle Montanus som en stark kandidat för Strindbergs pockande skugga. Kroppsarbetaren som gett upp det otacksamma slitet, och som självlärd filosof känner att han skulle kunna göra större nytta inom politiken, i striden mot orättvisorna. Men inte heller hans ideal har något rum i den tidens samhälle och han tar hellre livet av sig än ger upp. Han dränker sig, och ser det som ett värdigare slut. I fickan ligger hans sista ord, en anklagelseskrift, en lista över fel i samhället.

Och det är väl precis det Strindberg försöker göra med Röda rummet. Visserligen är han nygift med Siri von Essen och försöker hålla sig ren och snygg, och har ideal om ett jämlikt äktenskap. Men de drabbas nästan omgående av konkurs, och där nere på ruinens brant kan han solidarisera sig med den fattigaste arbetare, trots sin tjänst på Kungliga biblioteket. Strindberg måste jobba ihop varje krona han så gärna vill slösa bort. Så han sätter sig att skriva öppet om hur konstnärer, litteratörer o arbetare sliter ont, medan ohederlighet lönar sig. Kritiken må bära eller brista, blir det inte han sociala självmord, så kanske han kan tjäna ihop en slant ... och så blev det ju.

Den röda nyckeln - Gösta Unefäldt (2011)

Har just gjort ännu ett nedslag bland svenska deckarförfattare och denna gång läst två polisromaner av Gösta Unefäldt, vars första deckare kom 1979, varefter han fortsatt att med jämna mellanrum berätta om sina poliser i Strömstad som löser brott, fram till den senaste, Den röda nyckeln, som finns med på årets bokrea.

Hittade en av de äldre, Polisen och mordet i stadshuset (1992; filmad som Polisen och pyromanen) bland böcker jag ärvt, och blev förvånad över att den fick Svenska Deckarakademins pris "årets bästa svenska kriminalroman 1992". Jag antar att det rådde en svacka i det svenska deckarskrivandet på den tiden. Bland annat lad man sådan brist på kvinnliga deckarförfattare att man några år senare beslöt att instifta en tävling för att få fram just kvinnliga deckarförfattare. Första året vann Liza Marklund, som bekant, och satte igång deckardrottning-trenden även här i Sverige. Det jag saknade i Polisen och mordet i stadshuset var en genomtänkt synvinkel, vilket gjorde läsningen förvirrande. Större delen av tiden tycks skeendet registreras av 'en fluga på väggen', dvs vid telefonsamtal får vi bara höra replikerna från personen i samma rum som flugan, inga kommentarer eller förklaringar. Ändå kan i andra stycken flera personers observeras med ironiska kommentarer, som hur än roliga var och en för sig, flyter ihop och får mig att undra vem sjutton som kan veta och inflika detta? För egentligen vet vi inget om personerna, hela karaktäristiken ligger på ytan. Helt utan anledning får man veta allas ögonfärg och tandstatus (vilket nästan alltid är vita som i tandreklam), men inte mycket mer. Samt plötsligt en kommentar ovanifrån, som på sid 244 (en bok för alla pocket, 1996):
"I en av stugorna glimtade ett blåvitt ljus, som förkunnade att de boende just förrättade kvällsandakt framför husaltaret." Inte något en fluga skulle ha tänkt ut, och vi läsare får tänka efter och associera till TV-ljuset.

Ett undantag vad gäller karaktärer är den storvuxne polisen Evald Larsson, han sticker ut och får lite mer kött på benen, vilket väcker mitt intresse och skapar bilder och medkänsla i mig. 

Jag känner att författaren tänker i bilder, utan att renodla synvinkeln, och gärna roar sig med ironi. Inte konstigt att historien blev TV-film. Brottsintrigen inleds med ett mord på en kommunpolitiker, men glider genast över i en lång utredning av pyromanbrott, som i slutet huxflux visar sig ha samma gärningsman. Den lösningen är lika förvirrande som bristen på synvinkel. Det går liksom inte ihop, och är väl något vi sväljer endast framför TV:n när allt går för fort för att vi ska hinna tänka efter och protestera. Å andra sidan avslutas romanen med en epilog kring förvirrade rättsliga påföljder, domens överklagan, är förövaren en regelrätt pyroman eller inte ... 

Efter detta blev Den röda nyckeln en mycket positiv överraskning för mig. Denna polisroman är mycket medvetet filmisk, då en stor del av boken tänks utspela sig under en tingsrättsförhandling, men där meningar inte avslutas utan överflyttas i tillbakablickar i olika närvarande personers tankar. Denna gång finns ingen förvirring vad gäller synvinkel och nästan alla personer föräras djupare porträtt. Här tänker jag inte avslöja intrigen. Läs den, det är den värd. Ett slutna-rummet-mysterium, men med en lika ovanligingång som utgång. Och även denna avslutas med en epilog kring det rättsliga efterspelet. Denna gång kan jag lista ut brottslingen, ungefär samtidigt som förfataren påpekar att vi säkert vet, vid detta alget, - tvärtemot romanen från 1992, där det inte tycks finans några ledtrådar som låter läsaren följa med. I Den röda nyckeln finns det ändock en viss liten möjlighet att jag som läsare misstagit mig, så jag läser vidare för att få min misstanke bekräftad och samtidigt åter möta poliserna från tidigare bok, och betraktar de förändringar som hunnit ske på dessa 19 år.

En detalj dock, jag får inte ihop ålders-matematiken. Den beundrade polischefen Kronborg har gift sig med sin kollega Bitén, vilket förundrar vissa andra kollegor, eftersom det antyds att det skiljer minst femton år mellan dem. Dessutom står det att Pernilla Bitén redan var över 40 år, när de fick sitt gemensamma barn. Nu är dottern Emma redan mitt i tonåren ... det borde betyda att Pernilla är mellan 55-60. Och Kronborg således uppåt 75! Och fullt aktiv polis? Han måste älska sitt jobb. Gott ställt som han har, kan det inte bero enbart på dålig pensionsutveckling ...

En petitess, jag vet, men när man läser deckare så är det ju trots allt detaljer man sitter och granskar hela tiden, för att inte missa lösningar på mysterier. Så detta mysterium består för mig ...

Helenas hämnd - Maria Gustavsdotter (2012)

Historiska Medias gav förra året ut fjärde delen i sin serie Släkten. Denna gång behandlas åren 1133-1140 och utgår ur legenden kring det katolska helgonet Sankta Helena (Elin) av Skövde. Påve Alexander III lär ha helgonförklarat henne redan 1164, pga de under man upplevt kring hennes grav. Där finns också en källa friskt vatten som tillskrevs henne.

Enligt NE dödades hon pga blodshämnd. Helenas dotter utsattes för hustrumisshandel, varpå enligt wikipedia denne måg "dräptes av sitt eget folk", medan fränderna skyllde på Helena, och därpå dräpte Helena. Maria Gustavsdotter utgår från det aktuella i temat hustrumisshandel och menar att hon verkligen mördade sin måg för att rädda sin dotter. Ett indicium är ju att hon hann göra en pilgrimsresa till Jerusalem mellan mågens död och sin egen.

Romanen är läsvärd. I synnerhet pilgrimsrsan väckte nya bilder i mitt medvetande.

Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"

Hummerkriget - Heidi von Born (1983)

Ett litet uppror i den svenska trettiotalsidyllen, skulle jag vilja beskriva den här lilla boken. Uppror mot familjens patriark, som bara sett till sitt eget bästa och fått hela familjen att slava. 130 sidor, helt karaktärsstyrda. Vi vandrar mellan deras dallrande drömmar och känslor, allt frammanat via konkreta detaljer, t ex moderskärlek som en känsla inför sonens kalla knän. Ett intressant tilltal, som redan hunnit fylla 30 år.

Ett tag blir det dessutom olidligt spännande när hämnden pockar ...

Ludmila's Broken English - DBC Pierre (2006)

Såg att Ludmila's Broken English ligger med bland reaböckerna i år också. 19 kr för en engelsk pocket, billigt! Jag köpte den för två år sedan. Rea redan då. Det går alltså trögt för 'Pierre' här i Sverige, men så är han ju inte översatt heller. I den engelskspråkiga världen vann han dock mängder av priser vid sin debut 2003, inte minst för sin humor.

Och humor är väl det Ludimila... bygger på, och en mycket drastisk svart humor. Folk faller som käglor, värre än i en deckare om seriemord. Men nej, det är ingen deckare. I början hade jag lite svårt att hänga med i de tvära kasten, storyn är full av frustrerade människor, som möts i en gigantisk kulturkrock, men ju längre jag läste ju mer satte sig humorn på tvären och banade väg för en viss medkänsla med all frustrerad egoism. Mitt i all galenskap öppnade sig oväntade insikte rom vårt samhälle, som man bara kan få när man betraktar det vi tar för 'självklart', ur en ny synvinkel.

I krig och kärlek är väl allt tillåtet, eller...? Där någonstans ligger temat, inklusive en rad märkliga komplikationer.

För alla oss som dansat argentinsk tango, kan jag avslöja att romanen innehåller en häftig scen kring tvillingbrödernas 'fotarbete'. I åskådarnas ögon såväl 'bloody scary' som 'fucking magic'.  Den scenen älskar jag!

B is for Burglar - Sue Grafton (1985)

Sue Graftons andra deckare om Kinsey Millhone, utgiven tre år efter den första, håller lika hög klass som den första. Hon har alltså inte stressat fram den. De utarbetade karaktärsporträtten är även nu den stora tillgången, liksom den elaborerade intrigen, som vi får följa under Kinseys envisa försök att lista ut hur allt hänger ihop.

Denna gång är karaktärerna dock jämnt fördelade mellan könen, med flera knepiga äktenskap och deras märkliga maktkamper. Intrigen nystar kring en rad olika bedrägerier, vilket gör att titeln lätt skulle kunna översättas till svenska som "B för bedrägerier", och stämma bättre än engelskan inbrott (burglar).

Bland karaktärerna finns offrets 85-åriga granne, Julia Ochsner, som genast blir Kinseys vän och gärna hjälper till att spana. Det piggar upp henne och ger lite mening åt livet.

Mer avslöjar jag inte. Mördaren är såväl girig, som våldsam och skrupulös. Någon djupare bild av samhället hittar jag inte denna gång.

Ett dockhem - Henrik Ibsen (1879)

Kunde ju inte hoppa över Ett dockhem, nu när jag har den i svensk översättning. Har tidigare alltid läst den på norska. En alltid lika levande text, flytande dialog, och denna gång inga masscener som inte kommer fram vid läsning.

Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.

Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)

Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor  skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.

Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.

Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.

Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.

PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.

Smärtgränsen - K Arne Blom (1978)

I helgen förströdde jag mig genom att ta en i högen av ärvda böcker. Det blev en något ovanlig polisdeckare från 1978. K Arne Blom debuterade 1971 i kölvattnet på Sjöwall-Wahlöö, och fortsatte att skriva en lång rad deckare fram till till millennieskiftet. Genren innebär ju att vi får följa en rad polisers arbete och privatliv, inga mästerdetektiver. Smärtgränsen inleds dock med att en rad privatpersoner börjar oroa sig över att en medmänniska 'kanske' försvunnit, dvs ingen känner mannen men han har promenerat exakt samma väg exakt samma klockslag under nästan sex års tid, och har nu plötsligt försvunnit. Alltså alldeles för vaga indicier för att vara ett fall för polisen. Även som läsare sitter jag ju där och förvånas över detta improviserade 'medborgargarde' som inte tar det som en naturlig sak att vanor inte är odödliga ...

Men visst vill man veta hur det går. Framför allt väcker denna deckare 1970-talsminnen. Folk var uppbragda över det nya 'kalla' samhället, där folk kunde dö ensamma, isolerade i sina små lägenhetskuber. En person som inte längre tar sin vanliga promenad blev genast ett oroande tecken på att 'något inte stod rätt till', och då borde omgivningen reagera. Och gör det här, när de inte kan få liv i polisen ...

1970-talet känns mjukare även brottsmässigt. Även om någon galning dödar hundar och katter, så sker i övrigt inga blodiga mord. Hotbilder finns, men egentligen trippar livet på ganska lugnt i deras småstad, även om poliser aldrig kan garanteras ledighet under helger när 'vanliga människor' är lediga och därmed en rad kriser krockar med önskan om julefrid.

Men yttervärlden finns där, oroande realistisk, och påminner om vad som var huvudnyheter i mitten på 1970-talet. Cypernkrisen, kriget i Angola och kanske mest av allt Baader-Meinhof-terrorismen ...

Dandy - Jan Guillou (2012)

Nu har jag läst även andra delen av Guillous Det stora århundradet. Även denna del behandlar 1900-talets två första decennier, men nu ur den tredje norske broderns synvinkel, Sverre. Och han har behändig nog hamnat i England och vill heller måla, som konstnär, än fortsätta sin tekniska bana. Behållningen av denna bok är naturligtvis alla kända namn inom Bloomsbury-gruppen, Virginia Woolf, Keynes, m fl, liksom hur svalt England mottog de nya konstriktningarna från Frankrike. Ändå känns det som en alltför smal synvinkel på Västeuropa tidiga nittonhundratal, enbart rikaste överklass, i en paradoxal atmosfär av både gryende sexuell normlöshet parallellt med homofobi.

Denna andra del, understryker än mer än den första, att 1900-talet är en stora tugga att bita i. Bröderna Lauritzsen har vi kommit ganska nära, även om det är svårt att känna att de blivit 20 år äldre under böckernas gång, men i övrigt känns referenserna till samtidens kändisar närmast som en katalogaria byggd på konsthandböcker. Att en stor del av Sverres konst sjunker med Titanic, får mig att associera till Gerhart Hauptmanns roman Atlantis (1912) där en konstnärs hela tavelsamling försvinner i djupet och gör folk misstänksamma om han verkligen var den stora konstnär han påstår.

Vet att Ken Follet också för närvarande sitter och skriver på en Nittonhundratalshistoria. Jag blir mycket nyfiken på hur han tar itu med detta närmast övermäktiga ämne.