NP 1916 - Verner von Heidenstam

"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"

Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.

Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?

Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.

Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.

Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.

Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.

Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags. 

Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
 
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?

Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.

1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...

Charlie Chan's triumf - Earl Derr Biggers (1928)

Jag tittar gärna igenom de begagnade böcker Myrorna säljer. Det mesta där är utgånget hos förlagen och alltid dyker det upp något jag blir nyfiken på. Inte minst halvfranska band från början av 1900-talet. Nu senast fann jag en bok med rött skinn på rygg och pärmhörn. Behind that Curtain, som 1938 översatts till svenska som Charlie Chan's triumf.  Earl Derr Biggers har satt en orubbligt lugn kines i huvudrollen som mästerdetektiv, vars asiatiska tålamod kontrasteras mot den kverulantiskt uppstressade amerikanske kriminalpolisen. Chan talar så artigt att språket känns högtidligt, dessutom uttrycker han sig gärna med ordspråk, vars metaforiska vishet Chan har på lager för varje upptänklig situation.

Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.

Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets nya kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.

Vattnets form - Andrea Camilleri (1994)

Kunde inte motstå att leta upp en Montalbano-deckare till. Vattnets form visade sig vara den första berättelsen om Salvo. Kan dock förstå att Modernista valde att inte inleda sin utgivning med den. Den är ganska kort och humorn och gemytet har ännu inte satt sig riktigt. Men det är trots allt här som karaktärerna introduceras. Så när man väl blivit biten är även denna ett 'måste'.

Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten.  Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.

Syskonmakaren - Lisa Jewell (2011)

Jag läser naturligtvis en del lättviktig litteratur. Nöjen för stunden får inte alltid ett inlägg  här. Dit hör t ex oinspirerade deckare.

Syskonmakaren tillhör feel-good-genren och är en riktig bladvändare. En relationsroman, som trots att den innehåller lika mycket manliga som kvinnliga karaktärer, väl antagligen attraherar främst kvinnor. Språket flyter lätt och historien i sig är högst läsbar, med ett ganska nytt tema - tre människor som i vuxen ålder fått reda på att de tillkommit via donerade spermier, och nu söker upp sina syskon, samt även sin biologiske far.

Tyvärr finns det mindre genomtänkta detaljer som gör boken mer lättviktig för mig, än vad den behövde vara. Som att Lydias mor målar om barnkammaren fem dagar efter att ha fött sitt andra barn. Fick man överhuvudtaget komma hem från BB så tidigt efter nedkomsten i början av 1980-talet? Nej jag tror inte att författaren har fött barn.

Något annat som hör till populärlitteraturen, är rikedom och flashiga yrken. Problemet är inte att en person sägs vara 'filmregissör', utan att inget i beskrivningen av karaktären får mig att tro på det. Möjligen att hon i mina ögon skulle kunna vara inblandad i produktion av reklamfilm? Kallas man då 'filmregissör'? Inte vet jag, men en grundbult i ett romanbygge är - trovärdighet. Och den finns inte alltid här.

Det som ändå är så tilldragande vid läsningen är alla sympatiska karaktärer, som i de beskrivna situationerna trots allt är mycket trovärdiga. Och att alla har varsin gåta som man vill läsa vidare för att få svaret på. Det tror jag är mycket viktigt för att behålla läsarens intresse. Och det lyckas Jewell mycket bra med här. Gåtan är ju då en förbindelselänk till deckargenren. Som läsare vill man ju gärna ha en gåta att fundera över.

Den siste vikingen - Johan Bojer (1921)

Så har jag läst ännu en norsk klassiker om fiskare. Och texten som jag i början upplevde som något luddig, växte för mig - till såväl ren poesi, som drama och utmejslad kulturhistoria.

Texten förmedlar ett hårt fiskarliv från slutet av segelfartygens era, i slutet av 1800-talet. Vi befinner oss bland män i små förhållanden, som riskerar livet genom att ro små båtar, för inte mer än sex man, ända upp till Lofoten, för att fiska torsk där mitt i vintermörkret, i dessa små båtar. Och för första gången känner jag att jag får insikt i hur livet verkligen kunde gestalta sig, hur arbetet gick till, hur några slet, medan andra väntade på att få köpa upp fångsten, varpå fiskarna bar iväg ut igen för att fånga mer och mer - så länge något fanns att få.

Men det var inte alla år fisken kom ...

Ett rejält plus i kanten är att min upplaga var illustrerad med etsningar av Kaare Espolin Johnson, kanske att just det fördjupade upplevelsen av naturen och människans både litenhet och energiska styrka.

Utflykten till Tindari - Andrea Camilleri (2000)

Jag har alltid tyckt om de italienska kriminalfilmerna om kommissarie Salvo Montalbano. Alltså är det med glädje jag ser att Modernista börjat ge ut några av böckerna på svenska. Har läst den första nu och den infriar inte bara min förhoppning, utan är "mer". Karaktärerna är ungefär som i filmen - men "mer". I boken kommer jag in i Salvos tankevärld på ett helt annat sätt än i filmerna. Han kan ofta blir lite drastiskt fräck, vilket gör honom mänsklig och roar mig.

Förutom matintresset, blir det helt klart att han läser litteratur av alla slag, och refererar åt olika håll, både litteratur och historia. Vilket också roar mig. Kollegan Augello menar efter att ha lyssnat till Montalbanos hypoteser kring brottet de utreder, att han har fantasi nog för att skriva romaner när han blir pensionär. Då får vi liksom hos W Somerset Maugham en kommentar om att 'deckare' inte är en rumsren genre bland snobbiga kritiker.
 "Vill du in i litteraturhistorien med Dante och Manzoni?"
 "Då skulle jag skämmas."
 "Men skriv då dina deckare, punkt slut."

Inte desto mindre har Montalbano läst den italienska klassikern Manzoni och refererar till honom.

I övrigt är detta en polisroman, vi lär känna ett gäng poliskollegor, som försöker lösa brott i ett Sicilianskt samhälle dominerat av maffian. Polischefen är dessutom orolig att deras nära samarbete ska utvecklas till en 'egen sorts maffia' inom polisen, en grupp som gör vad de själva finner bäst, utan att låta andra får insyn. Med andra ord - en balansgång mellan ont och gott.

Lotusätaren och andra noveller - W Somerset Maugham (ca 1926-1946)

Lotusätaren och andra noveller är en samling spridda texter av Maugham, som Atlantis gav ut 1991. Jag har försökt hitta ursprungliga data om innehållet, inte lyckats helt, men kommit fram till att de verkar vara utgivna alltifrån 1925 till 1946. W Somerset Maugham var en mycket populär författare under sin livstid. Läste någonstans att han antagligen var 1930-talets bäst betalde författare.

Jag läser oftast hans texter med ett leende på läpparna, även om viss humor kan kännas lite bedagad. Men karaktärerna är alltid mycket levande, inte minst olika personers sätt att tänka och tala är så 'spot-on' att jag myser. I synnerhet roas jag av beskrivna litterära kulturkrockar, som poeter som inte kan tänka sig att läsa en deckare, osv. Det var tydligen samma sak i början på 1900-talet som nu på 2000-talet, att det är i populära deckare som pengarna ligger. Vilket i denna samling utreds i "Skapargnistan" (1926), och en något annorlunda vinkling kring dikter finns i "Överstinnan" (1946).

Annars hör till mina favoriter "Kyrkvaktmästaren" som jag inte hittat utgivningsår för. Annars har den en underbar slutknorr, om hur huvudpersonen kan vara tacksam att han avskedats från kyrkvaktmästarposten - för att han inte var läs och skrivkunnig - eftersom han då tvingades använda sin affärsmässiga fingerkänsla och blev förmögen på kuppen.

Däremot gillar jag inte "Mr Harringtons tvätt" (1928) som Atlantis placerat sist i sin samling. Den är alladeles för rörig för mig och poängen känns inget vidare. Antagligen var Maugham ute efter att återskapa den kaotiska känsla som rådde under världskriget och ryska revolutionen, men ändå köper jag den inte som helhet och hade inte velat få den som sista intryck när jag lägger ifrån mig boken.

Tio små negerpojkar - Agatha Christie (1939)

Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.

Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.

Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?

Källan eller brevet från fiskaren Markus - Gabriel Scott (1918)

Hittade denna för mig okända lilla bok, som tydligen är en norsk klassiker. Markus är en ensamstående sydnorsk fiskare i små omständigheter. Han är väl insatt i allt som har med fiskar och fiske att göra. Och trots att det inte tillhör mina intressen, så är det en skön läsning och ger mig detaljkunskaper jag aldrig trodde att jag skulle läsa om.

Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.

Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...

Howards End - E. M. Forster (1910)

En helt fantastisk roman, Howards End, och så märkligt att det tog 83 år innan den översattes till svenska. Men då blev det på Atlantis förlag, i serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen'. E.M. Forster är ju en helt omistlig författare. Hans böcker är få, men de är juveler. De flesta har väl åtminstone sett filmatiseringen av A Room with a View (Ett rum med utsikt)? Den har jag faktiskt ännu inte läst, utan alltså bara 'sett som film' några gånger. En kostym-film som jag 'upplevde' som 1880-tal, men jag måste läsa även den romanen för att se om Forster skrev så eller inte. Hans romaner rör sig kring förra sekelskiftet, innan första världskriget vände upp och ner på världen. Howards End är ju dessutom skriven flera år före både kriget och Titanic, en annan milstolpe för teknikens undergång.

Men jag upplever Howards End, och Forster, som mycket modern. Jag får en sorts Elin Wägner-känsla. De tillhörde samma generation - Forster var tre år äldre och debuterade bara två år före Wägner - och tycks mig ha samma förmåga att åskådliggöra det nya och omvälvande i sin egen tidsålder. De beskriver inte en svunnen stelnad värld. Det mullrar och rör sig, om än på djupet, under urberget, men en ny tid är på väg. Kvinnorna är delaktiga, inte passiva, och även om rösträttsdebatten ännu inte var avgjord så ingår den ångvälten som skakar deras mark.

"Skiljemuren mellan könen, som visserligen är i avtagande bland civiliserade människor, är fortfarande hög, och högre på kvinnornas sida", skriver Forster (s.80, övers. Maria Ekman). Just här rör det sig om att systrarna skämtar och släpper hämningarna bara när de är ensamma, men dämpar sig när brodern är närvarande. Romanen som helhet tar upp en betydligt djupare dubbelmoral, dvs hur kvinnor fördöms för handlingar som om män gör samma sak inte påverkar dem alls. Och då måste man strida "för kvinnor mot män" (s.346), handla efter känslan för vad som är rätt, hellre än att debattera 'rättigheter'. Brodern "stod över konvenansen; systern var i sin fulla rätt att göra vad hon ansåg rätt. Det är inte svårt att stå över konvenansen när vi inte lämnar kvar någon gisslan där; män kan alltid vara mer okonventionella än kvinnor" (s.369)

Forsters systrar Margaret och Helen är likt Jane Austens systrar i Förnuft och Känsla, just så olika i hur de agerar. Helen är helt uppfylld av sina känslor, människor är "tomma skal som hade omslutit hennes känsla" (s.371), hon agerar ut sina känslor. Medan Margaret låter förnuftet tygla dem, hos henne blir instinkter och intuition redskap, inte snaror. Mot slutet påpekar Margaret dessutom att mångfalden, olikheterna i människors temperament och förutsättningar (Jfr Austens fem olika systrar i Stolthet och Fördom) är en tröst, motverkar monotonin "i den dagliga gråheten" (s.403). Vi måste odla det vi själva tycker om, är bra på, känner för, inte försöka passa in i vad omgivningen förväntar sig.

Något annat Forster och Wägner har gemensamt, en tidsanda de delar och Forster uttrycker i Howards End, är oron över vart industrialismen tar vägen. Längtan tillbaka till 'jorden'. Howards End är namnet på en gammal bondgård som går i arv, även om inte mycket av jorden finns kvar, så befinner den sig tillräckligt långt från larmet i London, den hotande staden, det stressiga tempot, för att kunna symbolisera en motvikt mot ekonomiska orättvisor och miljöförstörelse. Howards End har underbara krafter. "Det dödar allt som är förskräckligt och får allt som är underbart att leva." (s.358) "Vårt hus är både framtiden och det förflutna". (s.405)

Det var Forsters förhoppning, men så kom första världskriget. 1800-talet blev inte en smutsens och stressens parentes som han hoppats. Det fortsatte genom hela 1900-talet, och nu står vi här på tröskeln till vår miljös vara eller inte vara. Vi måste äntligen ta tag i det som Elin Wägner och E.M. Forster varnade för i god tid. Därför är de fortfarande moderna författare, ligger i vår tid lika mycket som i sin egen.

The Thin Man - Dashiell Hammett (1934)

Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.

När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.

Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!

Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)

Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.

Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.

Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.

Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.

På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.

Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.

Tre rum på Manhattan - Georges Simenon (1946)

Simenon var en extremt produktiv författare och skrev inte bara om Maigret. 1970 kom Trois chambres à Manhattan (1946) ut på svenska i Bonniers Svalan-serie. En feberhett känslosam roman, kring den manliga huvudpersonens ångestfullt labila psyke.

Enligt baksidestexten kallade Simenon själv den för sin "första kärleksroman". En etikett jag själv inte riktigt vill hålla med om. Huvudpersonen, Francois Combe, frågar sig själv mot slutet om han ständigt skulle "upptäcka nya djup av kärlek som han måste nå?" (s.198). Men det han här kallar kärlek är egentligen tillit till sig själv, just det han förlorat efter en skilsmässa.

En man och en kvinna, båda separerade och vinddrivna själar i New York, är som magneter laddade med ångest, särkilt mannen är ångestladdad av sin ensamhet. De klickar fast i varann likt handbojor redan vid första sammanträffandet på en bar, och släpper därefter inte taget. De söker hela tiden närhet och bekräftelse av varann, som kompensation för sin egen brist på självkänsla.

Som synes ett psykologiskt spel, mer än något annat. Omvärlden är oförstående, alltså ett yttre hot han försöker bygga murar mot. Kvinnan, Kay, är hela tiden övertygad om att deras 'kärlek' är äkta. Medan han gradvis lär sig acceptera denna tilltro, rädd att bli förrådd, lurad, förnekad. Allt detta manar till fortsatt läsning, håller uppe spänningen. Hur ska det gå?

Tyvärr finns det två saker jag inte kan förlika mig med. Framför allt kvinnan undergivenhet. Det är en alltför bedagad syn på 'kärlek', kvinnlig underkastelse. Riktigt flagrant uppdagat när han misshandlar henne av ren svartsjuka. Och hon ser det som en 'kärleksyttring'. Usch! Och sen går de bara ut på stan, som om ingenting hänt, som om alla de knytnävsslagen mot ansiktet inte skulle ge blåmärken och svullnader. Lalalala ... livet går vidare. Tvi Usch!

Samt ett litet enerverande misstag. Att det konstateras att väninnans kylskåp är avstängt sedan tio dagar, och två sidor senare går mannen och hittar kallt kött att äta i samma kylskåp. Kanske fånigt av mig, men jag har svårt för sådana logiska missar. Två sidor gles text är inte nog för att jag ska glömma fakta. Kanske stoppade Simenon in passusen om det avstängda kylskåpet vid en senare bearbetning, när han vill poängtera kontrasten i hur känslomässigt kylig väninnan Jessies make Ronald är, som tänker på att stänga av kylskåpet i samma stund han avslöjat sin fru med otrohet och tvingar henne att resa bort med honom. Men ändå ... konsekvenserna måste tas med. Kött i ett avstängt kylskåp sedan tio dagar, kan inte vara kallt, troligen är det grönt och kryper av sig självt ...

Barbara - Birgitta Trotzig (1964)

Var väl lite tveksam efter De utsatta, om Birgitta Trotzig är så bra sommarläsning, men chansade nu på  Levande och döda : tre berättelser som inleds med berättelsen "Barbara". Och jag älskar den.

Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.

Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.

Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.

Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.

"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.

Maigret och oskulden - Georges Simenon (1942)

Det var så länge sedan jag läste Maigret att jag nästan glömt hur det var. Och detta är den första jag läst på svenska, hittade i ärvdahögen  Maigret och oskulden (Cécile est morte), En bok för alla, 1995.

Det första jag reagerar på är att Andra världskriget inte nämns alls, trots att boken skrevs 1942 och tilldrar sig i Paris. Hela atmosfären blir därför mycket neutral.

Det andra intrycket är att texten framstår som fragmenterad. Maigret betraktas utifrån, via kommentarer av t ex hans icke närvarande hustru, samtidigt som de splittrade scenerna blir som en bild av Maigrets egna intuitiva reflektioner, tankehopp.

Maigret är polis, inte privatdeckare. Ett första trendbrott?  En intuitiv humanist, som inte kan lösa alla gåtor men vill stödja de oskyldiga.