Har kopplat av med en smart feel-good. Det är Jules Moulins romandebut, men hon har tidigare skrivit manus till TV-serier som 'Vita huset' och 'Ensamma hemma', så hon är driven när det gäller story och dialog. En läsvärd lättviktare.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
2019-11-09
One : a novel - Richard Bach (1988)
En roman som bygger på kvantfysiska spekulationer, alldeles nytt för allmänheten då i slutet på 1980-talet, men idag börjar bli vardagsmat. Visst låg Bach i framkant...
Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...
I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.
Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...
I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.
2019-11-04
Dinas bok, Lyckans son, Karnas arv - Herbjörg Wassmo (1989, 1992, 1997)
Parallellt med de böcker jag skrivit om här, har jag sedan i somras även läst Wassmos trilogi om Dina, tre rejält långa episka böcker från norskt 1800-tal. De kan verkligen rekommenderas ifall man vill sjunka in i en rad känslosamma människoöden. Trots att böckerna till större delen tilldrar sig vid en liten kustort och dess utveckling från ren fiskeby på 1840-talet, till att på 1880-talet vara ett växande samhälle på gränsen till modernisteten, så kan man ana sig till yttervärlden vid horisonten, med de omvälvningar som pågår där. Naturligtvis mest genom Norges kontakt med Danmark, där Dinas son kom att studera till läkare, men också Dinas egen vistelse i Berlin.
Dinas bok (1989) handlar helt om hur Dina, senare gift Grönelv, hur olyckan drabbar henne redan som barn, då hon av en ren olycka blir sin mors baneman. Hon kommer hela livet att brottas med och vägrar foga sig i 1800-talets snäva kvinnoroll. Det är mycket som kan kännas anakronistiskt, i hur hon tar för sig på ett mer manligt än kvinnligt sätt enligt den tidens sociala regler. Även om det är just det som gör läsningen uthärdlig.
Familjeförhållandena blir komplicerade gång på gång, mycket på grund av att det oftast är äldre män som gifter sig med unga flickor. Och att kvinnor levde farligt, inte minst vid graviditeter riskerade de sitt eget liv. En ung flicka kunde därför bli styvmor åt jämngamla barn från tidigare äktenskap.
Denna första bok rörde sig kring 1840-50-tal. Skandinavism och motståndet mot unionen med Sverige nämns, revolter ute i Europa, liksom Krimkriget och kontakter med Ryssland via ishavet.
"Ett krig som inte har nån mening för dem som slåss, är alltid förlorat på förhand. Krig är den yttersta konsekensen av att folk är så rädda att dom slutar tala." (s.479)
Lyckans son (1992) heter andra delen och rör ca 1860-talet till mitten av 1870-talet. Då följer vi mer Dinas son Benjamin, då hon själv många år gömmer sig utomlands. "Det värsta är inteatt vara rädd utan att man inte förstår att man måste göra precis det man är rädd för! Då är man fri!" (sid 404)
Benjamin studerar medicin i Köpenhamn, och får som läkarstudent se kriget på nära håll, när de vårdar sårade vid Dybböl vid kriget mellan Danmark och Bismarcks Tyskland. Även kvinnor vårdar sårade och bröderna Brandes blir kulturledande. Ibsens Peer Gynt väcker uppmärksamhet.
Boken slutar med att Benjamin blir far, men barnets mor, en enkel flicka (sjukvårdare) dör i barnsäng. Chokartat eftersom Benjamin inte lyckas hjälpa henne. Men dottern tar han slutligen till sig.
Karnas arv (1997) handlar både om Benjamin och hans dotter Karna, som lider av epilepsi. Dina återvänder också efter många år, så alla öden kan knytas samman. 1880-talet, med drömmar om elektricitet och moderniteter dominerar. Böckerna innehåller som sagt många öden, grymma och upprörande, men lätta att sjunka in i, i synnerhet de två senare böckerna.
Även om författaren gav Dina Grönelv förutom sitt mattesnille, även en otrolig förmåga till makt, som känns otrolig, med tanke på att kvinnor var omyndiga vid den här tiden, är väl ingen idé att fördjupa sig i. Vi vill ju helst göra om historien, till något mer positivt än vad många upplevde när det begav sig.
Dinas bok (1989) handlar helt om hur Dina, senare gift Grönelv, hur olyckan drabbar henne redan som barn, då hon av en ren olycka blir sin mors baneman. Hon kommer hela livet att brottas med och vägrar foga sig i 1800-talets snäva kvinnoroll. Det är mycket som kan kännas anakronistiskt, i hur hon tar för sig på ett mer manligt än kvinnligt sätt enligt den tidens sociala regler. Även om det är just det som gör läsningen uthärdlig.
Familjeförhållandena blir komplicerade gång på gång, mycket på grund av att det oftast är äldre män som gifter sig med unga flickor. Och att kvinnor levde farligt, inte minst vid graviditeter riskerade de sitt eget liv. En ung flicka kunde därför bli styvmor åt jämngamla barn från tidigare äktenskap.
Denna första bok rörde sig kring 1840-50-tal. Skandinavism och motståndet mot unionen med Sverige nämns, revolter ute i Europa, liksom Krimkriget och kontakter med Ryssland via ishavet.
"Ett krig som inte har nån mening för dem som slåss, är alltid förlorat på förhand. Krig är den yttersta konsekensen av att folk är så rädda att dom slutar tala." (s.479)
Lyckans son (1992) heter andra delen och rör ca 1860-talet till mitten av 1870-talet. Då följer vi mer Dinas son Benjamin, då hon själv många år gömmer sig utomlands. "Det värsta är inteatt vara rädd utan att man inte förstår att man måste göra precis det man är rädd för! Då är man fri!" (sid 404)
Benjamin studerar medicin i Köpenhamn, och får som läkarstudent se kriget på nära håll, när de vårdar sårade vid Dybböl vid kriget mellan Danmark och Bismarcks Tyskland. Även kvinnor vårdar sårade och bröderna Brandes blir kulturledande. Ibsens Peer Gynt väcker uppmärksamhet.
Boken slutar med att Benjamin blir far, men barnets mor, en enkel flicka (sjukvårdare) dör i barnsäng. Chokartat eftersom Benjamin inte lyckas hjälpa henne. Men dottern tar han slutligen till sig.
Karnas arv (1997) handlar både om Benjamin och hans dotter Karna, som lider av epilepsi. Dina återvänder också efter många år, så alla öden kan knytas samman. 1880-talet, med drömmar om elektricitet och moderniteter dominerar. Böckerna innehåller som sagt många öden, grymma och upprörande, men lätta att sjunka in i, i synnerhet de två senare böckerna.
Även om författaren gav Dina Grönelv förutom sitt mattesnille, även en otrolig förmåga till makt, som känns otrolig, med tanke på att kvinnor var omyndiga vid den här tiden, är väl ingen idé att fördjupa sig i. Vi vill ju helst göra om historien, till något mer positivt än vad många upplevde när det begav sig.
2019-10-20
The Bridge Across Forever - Richard Bach (1984)
Efter att ha läst Richard Bachs vackra 1970-tals 'fabler' om Måsen och Shimoda, den motvillige messias-figuren, visar det sig att The Bridge Across Forever (1984) är mer rakt på sak själviografisk.
Boken blir därför till stor del ett antiklimax, när verkligheten tränger sig på.
Och intressant. Trots Richard Bachs intuitiva andliga kunskaper (eller för att testa dem?), hamnade han i ekonomisk skattekris efter framgången med ovan nämnda bestsellers. Och förlorade allt. Hur vanligt är inte det - att vinna högsta vinsten och förlora den lika snabbt.
Bokens undertitel är 'a lovestory', och temat för boken är kärlek, hur det är att möta sin 'själsfrände', här i form av ett utforskandet av hans möte med Leslie Parrish, som blev hans hustru i över tjugo år, fram till 1999. I början har han svårt att lita på sig själv och sin omgivning, han vill inte sänka garden och tror att bästa lösningen är ständig omväxling. Här rivs verkligen alla illusioner läsaren kan ha haft.
De blir dock varandras stöd och utveckling. Lesli som tidigare kämpat mot Vietnam-kriget, får nu hjälpa den ekonomiskt okunnige Richard i kampen mot amerikanska skattemyndigheten - vilket inte lyckas, utan leder till konkurs. Under tiden kämpar de också mot olaglig skogsskövling av statliga bolag - vilket de lyckas hejda. Och i slutänden, när Bachs konkurs är överstånden - och han förlorat rätten till royaltyn på sina böcker, sju stycken inklusive tidigare nämnda bestsellers - kan de slutligen gifta sig, och Lesli satsar alla sina pengar på att köpa tillbaka rättigheterna, som auktionerades ut.
Större stöd kunde han inte haft. Alla deras farhågor vad gäller nära relationer, övervinns. I stället hjälper de varandra att utvecklas och expandera.
För mig är den stora behållningen av boken de sista tjugo sidorna, när de under sina drömmar kan lämna kroppen i en så kallad 'Out-of-Body'-upplevelse, och genom att se varandra i dessa situationer får enmöjlighet att hjälpa varandra att to på upplevelsen, som något mer än ren fantasi. De kom också att börja föreläsa om sina andliga erfarenheter.
Det lustiga är att jag köpte boken år 2000, men av ett rent förbiseende inte läst den förrän nu. Enligt mig sker inget utan anledning. Jag hade själv en livsavgörande Out-of-Body upplevelse 1989, som präglar min syn på verkligheten, så där ger denna bok mig en ren igenkänningsfaktor. Det kunde jag ha läst och förstått mycket tidigare. Däremot finns andra erfarenheter i boken som egentligen inte aktualiserats förrän nu. Det som inleddes på 1980-talet har tagit längre tid än många hoppades då, men allt har sin tid.
Boken blir därför till stor del ett antiklimax, när verkligheten tränger sig på.
Och intressant. Trots Richard Bachs intuitiva andliga kunskaper (eller för att testa dem?), hamnade han i ekonomisk skattekris efter framgången med ovan nämnda bestsellers. Och förlorade allt. Hur vanligt är inte det - att vinna högsta vinsten och förlora den lika snabbt.
Bokens undertitel är 'a lovestory', och temat för boken är kärlek, hur det är att möta sin 'själsfrände', här i form av ett utforskandet av hans möte med Leslie Parrish, som blev hans hustru i över tjugo år, fram till 1999. I början har han svårt att lita på sig själv och sin omgivning, han vill inte sänka garden och tror att bästa lösningen är ständig omväxling. Här rivs verkligen alla illusioner läsaren kan ha haft.
De blir dock varandras stöd och utveckling. Lesli som tidigare kämpat mot Vietnam-kriget, får nu hjälpa den ekonomiskt okunnige Richard i kampen mot amerikanska skattemyndigheten - vilket inte lyckas, utan leder till konkurs. Under tiden kämpar de också mot olaglig skogsskövling av statliga bolag - vilket de lyckas hejda. Och i slutänden, när Bachs konkurs är överstånden - och han förlorat rätten till royaltyn på sina böcker, sju stycken inklusive tidigare nämnda bestsellers - kan de slutligen gifta sig, och Lesli satsar alla sina pengar på att köpa tillbaka rättigheterna, som auktionerades ut.
Större stöd kunde han inte haft. Alla deras farhågor vad gäller nära relationer, övervinns. I stället hjälper de varandra att utvecklas och expandera.
För mig är den stora behållningen av boken de sista tjugo sidorna, när de under sina drömmar kan lämna kroppen i en så kallad 'Out-of-Body'-upplevelse, och genom att se varandra i dessa situationer får enmöjlighet att hjälpa varandra att to på upplevelsen, som något mer än ren fantasi. De kom också att börja föreläsa om sina andliga erfarenheter.
Det lustiga är att jag köpte boken år 2000, men av ett rent förbiseende inte läst den förrän nu. Enligt mig sker inget utan anledning. Jag hade själv en livsavgörande Out-of-Body upplevelse 1989, som präglar min syn på verkligheten, så där ger denna bok mig en ren igenkänningsfaktor. Det kunde jag ha läst och förstått mycket tidigare. Däremot finns andra erfarenheter i boken som egentligen inte aktualiserats förrän nu. Det som inleddes på 1980-talet har tagit längre tid än många hoppades då, men allt har sin tid.
2019-10-13
25 innevånare i vintersagornas land - Göran Palm (2007)
Det här är En Bok för Allas urval av Göran Palms storverk, Sverige En vintersaga, vilket är något så ovanligt som en versberättelse med ca 50.000 versrader, utgiven i fyra delar - åren 1984, 1989, 1997, 2005. Och den är skriven på blankvers! Alltså den typ av orimmad vers som bland annat Shakespeare använder i sina pjäser - varje versrad består av tio stavelser, varannan obetonad, varannan betonad (ibland med en elfte obetonad stavelse).
Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.
Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet, när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.
Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.
Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.
Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.
Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.
Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet, när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.
Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.
Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.
Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.
2019-10-02
Illusions - Richard Bach (1977)
Illusions har den långa undertiteln The Adventures of a Reluctant Messiah. Jag läste den någon gång på 1990-talet och minns att jag älskade fabulerandet, som en sorts kombinerad intellektuell och andlig kullerbytta.
Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."
Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.
Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.
Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.
Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."
Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.
Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.
Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.
2019-09-28
Jonathan Livingston Seagull : a story - Richard Bach (1970)
Richard Bachs fabel om Måsen som vill mer än bara kuvas under flockens Jantelag i jakt på mat för dagen. Han vill förstå aerodynamiken och förfina sin flygförmåga till det yppersta. Han vill öva på sina talanger, och förmedla sin kunskap vidare, följa sin egen väg, oavsett vad andra tycker.
I början av 1970-talet sågs Richard Back som en förvaltare av Saint Exupérys arv, flygaren som funderar över varats andliga dimensioner. 1973 filmatiserades Jonathan Livingston Seagull, och fick ett soundtrack av Neil Diamond som låg på topplistorna och hördes mycket på radio. Boken kom på svenska samma år. Jag var för ung för boken, men musiken undgick ingen. Jonathan Seagull blev ett begrepp känt av alla. Fågel-allegorin passade tiden perfekt, efter 60-talets växande miljöproblem.
Boken köpte jag 2003, när filmen 30-årsjubilerade. Texten är en långnovell, illustrerad med många fågelbilder, tagna av flygfotografen Russell Munson. Bilderna understryker det eteriska. Idag hittade jag texten på Youtube, inläst av Richard Harris, skådespelaren som spelade Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Hans röst passar perfekt till innehållet. Jag följde med i texten och såg att det mesta är med, slutet är dock lite förenklat, några mås-karaktärer tas bort. Vilket både gör berättelsen renare men också tar bort en dimension som problematiserar Messias-tanken.
Budskapet är att följa sitt eget hjärta, man måste göra det som ger glädje heller än att anpassa sig. Insikten att livet är mer än dess materiella yta. Jonathan utforskar gränsen för sin förmåga. En tidlös klassiker för andliga sökare. Och när jag nu läser om den känns det som om allt den lär ut, det som var fabel 1970, är precis det vi håller på att lära oss idag 2019. Mer eller mindre medvetet.
Jonathan tror först att han dör och hämtas till himlen av två ängla-måsar, men inser snart att han bara nått en mer avancerad andlig kunskapsnivå. Någon 'himmel' finns inte, det är varken en plats eller en 'tid', utan något man är, en ständigt högre andlig kunskapsnivå, en allt större insikt om kärlekens livgivnade energi.
Tricket är att inse kärlekens och medkänslans allenarådande betydelse, svårast och kraftfullast. Om vi övar oss i vänlighet, i kärlekens natur, inser vi att vi är gränslösa, Bortom tid och rum, är allt vi har HÄR och NU. Tricket är att förlåta och hjälpa folk att förlåta sig själva. Vi ska flyga bara för att det ger oss glädje, allt vi gör ska vi göra av glädje.
Jonathan undrar hur det kan vara så svårt att övertyga en fågel att den är fri, att den bara behöver öva för att bli bra på att flyga. När en av hans elever undrar hur man ska kunna älska den som försökt skada en, svårar han: - Nej, man älskar inte hat och ondska. Vi måste öva oss i att se den sanna godheten i var och en, och hjälpa dem att se det i sig själva. Det är kärlek. Det är glädje.
I början av 1970-talet sågs Richard Back som en förvaltare av Saint Exupérys arv, flygaren som funderar över varats andliga dimensioner. 1973 filmatiserades Jonathan Livingston Seagull, och fick ett soundtrack av Neil Diamond som låg på topplistorna och hördes mycket på radio. Boken kom på svenska samma år. Jag var för ung för boken, men musiken undgick ingen. Jonathan Seagull blev ett begrepp känt av alla. Fågel-allegorin passade tiden perfekt, efter 60-talets växande miljöproblem.
Boken köpte jag 2003, när filmen 30-årsjubilerade. Texten är en långnovell, illustrerad med många fågelbilder, tagna av flygfotografen Russell Munson. Bilderna understryker det eteriska. Idag hittade jag texten på Youtube, inläst av Richard Harris, skådespelaren som spelade Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Hans röst passar perfekt till innehållet. Jag följde med i texten och såg att det mesta är med, slutet är dock lite förenklat, några mås-karaktärer tas bort. Vilket både gör berättelsen renare men också tar bort en dimension som problematiserar Messias-tanken.
Budskapet är att följa sitt eget hjärta, man måste göra det som ger glädje heller än att anpassa sig. Insikten att livet är mer än dess materiella yta. Jonathan utforskar gränsen för sin förmåga. En tidlös klassiker för andliga sökare. Och när jag nu läser om den känns det som om allt den lär ut, det som var fabel 1970, är precis det vi håller på att lära oss idag 2019. Mer eller mindre medvetet.
Jonathan tror först att han dör och hämtas till himlen av två ängla-måsar, men inser snart att han bara nått en mer avancerad andlig kunskapsnivå. Någon 'himmel' finns inte, det är varken en plats eller en 'tid', utan något man är, en ständigt högre andlig kunskapsnivå, en allt större insikt om kärlekens livgivnade energi.
Tricket är att inse kärlekens och medkänslans allenarådande betydelse, svårast och kraftfullast. Om vi övar oss i vänlighet, i kärlekens natur, inser vi att vi är gränslösa, Bortom tid och rum, är allt vi har HÄR och NU. Tricket är att förlåta och hjälpa folk att förlåta sig själva. Vi ska flyga bara för att det ger oss glädje, allt vi gör ska vi göra av glädje.
Jonathan undrar hur det kan vara så svårt att övertyga en fågel att den är fri, att den bara behöver öva för att bli bra på att flyga. När en av hans elever undrar hur man ska kunna älska den som försökt skada en, svårar han: - Nej, man älskar inte hat och ondska. Vi måste öva oss i att se den sanna godheten i var och en, och hjälpa dem att se det i sig själva. Det är kärlek. Det är glädje.
2019-09-22
Satansverserna - Salman Rushdie (1988)
Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
2019-09-03
Imamens fall - Nawal El Saadawi (1988)
Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
2019-08-18
Och tiden står stilla vid Nilen - Nawal El Saadawi (1974)
Denna egyptiska roman utgavs av Ordfront 1987, den första av Nawal El Saadawi (född 1931) på svenska. Jag läste den kort därefter och den etsade sig fast i mitt minne. En 160 sidor kort roman, berättad rent och rakt upp och ner, hur än drastiskt det är som sker. Romanen skiljer sig enormt mot hennes noveller i Törst (1977), som jag skrev om här för ett par år sedan, så suggestivt och intrikat upplagt berättande om känslomässiga mysterier.
Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.
Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.
Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.
Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.
I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.
Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...
Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.
Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.
Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.
Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.
Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.
I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.
Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...
Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.
2019-08-15
Nya dikter - Gustaf Fröding (1894)
Frödings andra diktsamling skiljer sig obetydligt från den första. Den innehåller dessutom dikter som han arbetade på redan innan första samlingen utgavs, kanske valdes de bort eller var inte färdiga.
Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.
Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt.
Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.
Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt.
Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
2019-08-14
Passionen - Jeanette Winterson (1987)
Den svenska upplagan 2007, har ett förord som Winterson skrev 2005, där hon berättar att hon 1986 hade läst en bok om Venedig och genast förälskat sig i staden och därför ville skriva om den. Hon hade aldrig varit i Venedig, men för henne är 'skrivandet' det som 'gör något verkligt'.
Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.
Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.
Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.
Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.
Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.
Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden - hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.
Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.
Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört, eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.
Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?
Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.
Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.
Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.
Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.
Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.
Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.
Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden - hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.
Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.
Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört, eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.
Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?
Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.
2019-08-09
Lille Eyolf - Henrik Ibsen (1894)
Ibsen skrev denna korta pjäs om ett äktenskap i kris 1894, och som så ofta fick den urpremiär i Berlin, januari året efter. Titelkaraktären, Lille Eyolf, är paret Allmers handikappade son. Pjäsen är ett ormbo av känslomässiga förvecklingar, där en rad skuldfrågor stöts och blöts. Psykologiserande kring spänningar i olika relationer, där svek väcker skuld som kväver passionen.
Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.
I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.
Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.
Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.
Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.
Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.
Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.
Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.
Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.
I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.
Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.
Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.
Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.
Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.
Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.
Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.
2019-08-06
Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)
Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.
Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.
Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.
Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.
Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.
Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.
Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.
Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.
Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.
Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.
När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.
Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.
Hur motsägelsefullt är inte det? Och världsfrånvänt...
Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.
Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.
Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.
Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.
Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.
Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.
Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.
Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.
Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.
När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.
Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.
Hur motsägelsefullt är inte det? Och världsfrånvänt...
2019-07-28
The Diary of a Nobody - George & Weedon Grossmith (1892)
George Grossmith (1847-1912) studerade juridik och hans bror Weedon (1854-1919) ville bli porträttmålare, men båda hamnade i teatervärlden och var mycket framgångsrika som professionella komiker.
På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.
Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.
Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.
Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete, val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.
Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.
Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.
På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.
Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.
Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.
Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete, val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.
Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.
Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
