The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

Rit - Inger Edelfeldt (1991)

Rit är en novellsamling, vars titelnovell placerats sist och är ett helt magnifikt avslut på läsningen. Och i sig i mycket en paradoxal motsats till övriga historier.

Inger Edelfeldt är en gammal favorit för mig, med alltid lika lättflytande språk som glider igenom mig närmast motståndslöst. Även om historierna i sig innehåller mycket motstånd inuti karaktärernas psyke. Det är psykets gränsland, historier laddade med antydningar, som skapar spänning och får läsaren att flyta med i framåtrörelsen, nyfiken, men osäker.

I denna samling är karaktärerna ganska unga, identitetssökande. De brottas med olika sorters behov av symbios. Unga kvinnor med bristande självförtroende, som anar att deras behov av kärlek handlar mer om förmågan till fantasi, än verklighetsförankring. De kastar sig ut i det okända, drömmer och uppfylls, krockar med besvikelser. Undrar var felet sitter?

Oftast är det kommunikationen i olika relationer som tycks ouppnåelig. Drömmen om att få spegla sig i någon annan, att mötas i samma själsliga behov. Där balanserar karaktärerna hela tiden på den vassa eggen, har svårt att reda ut sitt kaotiska inre, med sina undermedvetna förträngningar och hemliga önskningar.

Ofta kommer därför sagan in i vardagsrealismen, skapar paradoxer. Om Fredrika/Fredag, i novellen "Rit" är både osäkrare och förslagnare än de tidigare kvinnliga huvudpersonerna, hon som alltid försökt ironisera bort sina önskningar, belönas rikare än någon av de andra, trots att hennes partner, Robinson, är den enda av historierna där  'hon och han' plötsligt, som av en händelse möts i samma symbios, möts i "riten" som förenar, så riskerar det ändå att bli en kraschlandning in i vardagen.

För den största faran är att förlora sig själv, sin förmåga till fantasi och skapande.

Det går alltid att fundera över möjliga symboler och koder i Edelfeldts historier. På vilket sätt anknyter novellen "Rit" till Robinson Crusoe, mer än huvudpersonernas 'alias'? De vill ha sin egen "ö", skapa något eget, utan inblandning från föräldrarnas förlegade världsbild. Varför är kvinnan 'Fredag'? Riskerar hon att 'förslavas', eller är hon bara närmare den själsliga naturen? Är alliansen mellan dem en ohelig allians? Är det för att Fredrika hela tiden sett upp till sin partner, rockidolen 'Robinson', men redan anar drag hos honom som återskapar den 'gamla världen', allt de velat lämna bakom sig?

The Idiots - Joseph Conrad (1896)

Conrads första tryckta novell, skriven när han var nygift och på smekmånad i Bretagne. Levande, lättläst, tankeväckande - men ändå svår - att kalla människor, i synnerhet barn, för 'idioter', gör den till en tragedi för mig. Påverkad av naturalismen ville Conrad åskådliggöra den unga moderns problem, fast i ett skruvstäd mellan samhället och kyrkan och tidens okunnighet.

Man kan alltid ana dubbeltydigheter i Joseph Conrads titlar. Här naturligtvis, att de som kallar barnen 'idioter', är de verkliga idioterna. Ja, att hela samhället var sjukt, så som det såg ut, det omöjliga i situationen, inte minst för modern själv. Överhuvudtaget kvinnors beroendeställning som börjat debatteras i slutet av 1800-talet.

Babels hus - P C Jersild (1978)

Efter en rad formexperiment från  Räknelära 1960, via Barnens ö (1976), har P C Jersild (f. 1935) här i Babels hus (1978) landat i 1970-talets socialrealistiska kollektivroman, den breda romanen, med Jersilds alldeles egen vinkling att se samhället genom det nya storsjukhuset, ett samhälle i samhället. 

Historien vandrar från person till person i snitslad bana - från mogna svarta vinbär i kolonilotten utanför (dvs juli månad) - tills kolonilottsägarens Primus Svensson avlidit i cancer i bukspottskörteln med komplikationer, ett halvår senare, och kremeras en snöig vinterdag. Romanen är fylld av trovärdigt gestaltade karaktärer. 

"Babels hus", likt tornet i Babel, är en hierarki med språkförbistring mellan alla inblandade. Och också en bild av hela samhället. En historia mer om sjuk vård, än vägen till hälsa. Utgiven 1978, sägs den av någon anledningen tilldra sig 1979 och in i 1980. Alltså en mycket nära framtid. Som så här 40 år senare fortfarande känns giltig. Sjukvården är än idag en mycket stor del av vårt samhälle. Hur än många försök till omstruktureringar och decentraliseringar, är hierarkien fortfarande huvudintrycket. Långvård och förtidspension ska i praktiken inte få finnas, men människans brist på kontroll över sin egen kropp, överlämnad åt akademiker med mer eller mindre brist på empati har inte ändrat sig nämnvärt. Likaså specialiseringen, den knappologiskt uppdelade människokroppen, för att vi förlorat helhetssynen på människan. Vilket är en av orsakerna till att Primus Svensson och andra i boken skickas runt och tappas bort.

Det var med Barnens ö och Babels hus - båda tidigt filmatiserade - som P C Jersild blev läst av stora läsarskaror. Och det med all rätt. Babels hus är mycket lätt att ta till sig och känna igen sig i.

G is for Gumshoe - Sue Grafton (1990)

Som alltid, älskar Sue Graftons sätt att skriva, alla detaljerade karaktärsporträtt och miljöer. Utan att det någonsin bli överlastat, bara glasklart filmiskt. Hårdkokt deckare. Smarta gåtor, flera trådar som vävs samman.

'Gumshoe', ett gammalt ord för privatdetektiv, någon som smyger fram på gummisulor. Kinsey jobbar på och möter i denna även en manlig kollega, som  hjälper henne, blir först hennes livvakt, och senare också hennes älskare. (Två år före filmen 'Bodyguard' med Kevin Costner). Glad att Kinsey äntligen får uppleva ett tillfredsställande möte, både kroppsligt och själsligt. Robert och Kinsey har beröringspunkter, men precis som i livet är de också motsatser, vilket är hur vi lär oss via erfarenhet.

Kinsey själv lever under hot, från ett tidigare fall - en våldsdådare hon hjälpte till att spåra upp. Men hennes eget arbete, rör en familj med svåra erfarenheter i barndomen, vilket varit handikappande för uppdragsgivaren, Irene Gersh, en erfarenhet hon förträngt sedan barndomen. I samma veva får vi veta 'lite' mer om Kinseys egen barndom, uppfostrad av sin moster (eller faster?) sedan hennes föräldrar dog i en trafikolycka. Hon får också chans att jämföra barndom med Robert Dietz vagabonderande familj.

Denna bok börjar dessutom med Kinseys födelsedag, 33 år den 5 maj, och att hennes hyresvärd Henry, precis blivit klar med renoveringen med Kinseys 'garage-bostad'. Helt bedårande har han låtit inreda den som en båt, där måste ju alla bekvämligheter få plats på liten yta. Kinsey har också fått ett sovloft, alltså för första gången en riktig säng, dessutom dubbelsängsbred, och möjlighet till rejäl garderob (trots att hon nästan saknar kläder att förvara där). Och där uppe, med fönsterutsikt både ut mot havet och bergen åt andra hållet, finns ett badkar.

Hårdkokt deckare även denna gång, då Kinsey jagas och hamnar i trafikolycka och blir beskjuten, men bär skottsäker väst. Hur länge ska Kinseys kropp orka alla dessa våldsamheter?

I avgrunden och andra noveller - H G Wells

H G Wells som novellförfattare - en positiv överraskning. Novellerna i detta urval översatt till svenska sträcker sig över flera årtionden, men är huvudsakligen skrivna mellan 1894-1903. Hans novellteknik känns modern på flera sätt. De är lättlästa och berör många för tiden nya ämnen.

Efter att ha läst både Tidsmaskinen och Världarnas krig, hade jag väntat mig mer från Science Fiction genrens barndom, och det finns sådana historier. Men inte enbart, inte ens i majoritet. Oftast rör historierna dock paranormala fenomen, även om det ibland kopplas till vetenskapliga undersökningar. Ofta påminner de om gotisk skräckromantik à la Edgar Allan Poe.

Det dominerande intresset tycks dock vara det mänskliga psyket. Ett ämne som helt klart växte sig mycket starkt vid denna tid, som också såg pykoanalysen födas. Liksom Madame Blavatskys teosofi, som nämns i en av novellerna, med allt vad det innebar av djupdykningar i paranormala fenomen.

Historierna är läsvärda, inte minst för tidsatmosfären, detta måste ha varit ämnen som började intressera allt fler människor kring förra sekelskiftet 1900. Och därför gärna tryckte som noveller i tidningar.

En medborgare höjd över varje misstanke - Jan Guillou (1995)

3,5/5. Roligt att Kurt Wallander (Henning Mankells skapelse) får vara med som 'gästskådis'. Tydligen ett vänskapslån. Tionde och sista delen av de ursprungligt planerade 10 delarna om Hamilton. Alltså handlar det mest om att knyta ihop och avsluta, inklusive att få Hamilton själv ur vägen. Och hela idén med svenska spioner. Hamilton försöker reformera hela det svensk SÄK systemet, som det framställs i böckerna. Mycket handlar om kritik mot journalister, där Guillous alter ego, Erik Ponti tillhör de gamla i gamet, som motsätter sig modernt lättfångat skandalskriveri, till förmån för seriöst undersökande skriverier. En del svensk politik också, förstås. Mest intressant i nutiden 1995, eller för oss som minns, och därför kanske lite dammigt idag, men fortfarande finns sånt som är giltigt.

Så mycket av texten går på rutin, känns igen, blir därmed lättläst, inte så mycket tröttande marinmilitärt osv. Intressant är Hamilton själv, den dubble änkemannen, som fått både ex-fru och fru nr 2 och båda barnen mördade. Hur han biter ihop, och skapar sitt sista livsprojekt, som han rättfärdigar för sig själv, men som i slutänden visar hur psykiskt störd han blivit både av sitt spionliv och av att nära och kära mördats.

Supermanlighetens omedvetna sårbarhet. Det är faktiskt riktigt skickligt skildrat. Den insikten faller över mig efter läsningen, mer än under själva läsningen.

The War of the Worlds - H G Wells (1897-1898)

Litteraturhistoria, boken är över 120 år. Utgavs först som följetong i tidning 1897, och sedan som bok 1898. Med H G Wells uppstod Science Fiction genren som vi känner den idag. "Världarnas krig" är dessutom den första som handlar om en konflikt mellan människor och en utomjordisk ras.

Wells är mer filosofisk än action-inriktad. Boken skrevs i slutet av den viktorianska eran, och mitt under en intensifierad kolonialism. De första två tredjedelarna av boken rör främst människors panikartade rädsla och flykt undan de mars-varelser man tidigare löst fantiserat om som människoliknande, men som nu visar sig avvika på ett skrämmande sätt. Boken inleds alltså dystopiskt, inspirerad av Skräckgenren. Samtidigt kommenterar Wells att Marsmänniskornas hyperintelligens lett till egoistisk hybris, och liknar den vid förhållandet mellan Människor och myror, och det faktum att människors kolonialism även utrotat olika människogrupper, t ex Tasmanierna. 

HG Wells ser på varelsers utveckling ur en Darwinistiskt syn på evolutionen. Marsvarelserna blev så intelligenta att de inte längre behövde sina kroppar. Nu återstår bara hjärnan och händerna, därav egoismen. Den sista tredjedelen av boken visar sig dock marsvarelserna även ha en svaghet. De har inget försvar mot mänskliga bakterier, utan dör, liksom deras röda växter, som först trivs och tar över den vattenrika jordmånen kring Themsen. Människorna hade inget försvar mot dem, naturen ordnade själv urskillningen. Människorna får behålla Jorden.

Marsvarelserna här några nyheter med sig, som blivit standard i senare SF-genren. Deras främsta vapen är en Heat-Ray, med grönt ljus, vilket gör att jag associerar till laservapen. Viktigt att tänka på är också det rådande samhällsklimatet vid förra sekelskiftet, men framväxande militarismen, parallellt med anarkistiska utbrott. Människans krigiska vapen verkar först inriktad på skyttegravar, och marsvarelserna dödar med med svart rök påminnande om lava och askregn, medan jag även associerar till första världskriget med giftgaser 15 år senare. 

Nästa nyhet är robotar. Eftersom de intelligenta marsvarelserna numera består främst av hjärna, bygger de maskiner som utför allt, förutom sina enorma vapenmaskinliknande rustningar, också effektiva självgående maskiner, som rör sig som levande krabbor - robotar. Flygtekniken har dock ännu inte blivit allmänt känd. Eftersom Mars håller på att kallna och dess invånare behöver en ny hemmabas, kommer de för att etablera den på jorden, och använda jordvarelserna som näringskälla (de äter inte i vanlig mening, utan suger blod likt vampyrer). För att komma till jorden i metallkapslar, som om skjutna ur en kanon, en efter en. Först här på jorden börjar de experimentera vidare med konsten att flyga, bygger flygmaskiner/ufo. 

Kombinationen Gothic-skräckgenre och filosoferandet, gör stilen både intressant, men också seg, mot mer moderna historier. Men helt klart skapade Wells här något helt nytt. 

Simone och jag - Åsa Moberg (1996)

Uppskattar verkligen Åsa Mobergs sätt att skriva och resonera. I den här boken jämför hon sitt eget liv med allt hon läst in sig på kring Simone de Beauvoir. Hon har ju även översatt flera av Beauvoirs böcker, så hon är väl insatt. Simone de Beauvoir hör till 1900-talets historia, inte minst som symbol för kvinnans växande självständighet, trots att hon själv inte såg det så. Hon var en av 'grabbarna' bland inne-filosoferna. Vilket naturligtvis beror på samhällsklimatet under mitten av 1900-talet.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.

Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'.  Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.

Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.

Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.

The Time machine - H G Wells (1895)

Första tidsresenären i litteraturhistorien. Tidigt science fiction äventyr, men äventyret är mer som en typisk viktoriansk 'reseberättelse', inte ett karaktärsdrama. Det dystopiska slutet hör antagligen också till nyheterna i genren.

H G Wells (1866-1946) lär ha varit övertygad socialist, men han var helt klart mer påverkad av Darwin än Marx. Det gotiskt dystopiska slutet, med jordens undergång, kanske var en varning från Wells sida - ville han väcka sin samtid ur sin tanklöshet? Men tankarna kring mänsklighetens undergång, känns dock även nära släkt med Antikens historier, där man alltid tycktes se människan som en degenererad avfälling från gudarnas guldålder.

Boken är mest intressant som litteraturhistoria. Det är en lättläst kortroman, men visst känns det att den är 125 år gammal. Frågan är var dagens SF skulle vara utan Wells? Jules Vernes skrev mer tekniskt inriktade äventyr, Wells inledde ett mer filosofiskt spekulernade över hur människan i sig själv skulle förändras, inte bara drömmar om tekniska framsteg.

I hennes majestäts tjänst - Jan Guillou (1994)

Jag närmar mig slutet på serien om den svenska spionen Carl Hamilton. Har just läst nionde delen av tio, som serien först var planerad. Sjätte delen, Vendetta, är fortfarande den jag fann mest spännande. Delvis för att jag själv hela tiden befarade att maffian skulle ge sig på hans familj, Hamilton som just fått en liten dotter. Allt tycktes dock sluta framgångsrikt.

Maffian är dock tillbaka i denna åttonde bok, i en av bihistorierna. Och nu i nionde delen kommer den stora hämnden. Hamilton är omgift och har fått en son med nya frun, hans gamla kärlek från Kalifornien. Både hennes son och fd man och Hamiltons dotter och ex blir brutalt mördade. Det nya hemmet med nya familjen måste byggas om, bli ett 'fort' för deras säkerhet. Intressant är att denna serie (startad i mitten av 1980-talet) hela tiden satt datakunskaper i centrum som den nya tidens viktigaste informationskanal. Och nu måste de dessutom se till att Tessie kan jobba hemifrån så mycket som möjligt, vilket är möjligt just via hemdatorer. 1996 kom statens rabatter till de anställda som ville köpa hemdatorer via sina företag. Idag, 25 år senare, under Corona-pandemin, jobbar många hemifrån, nu är allt detta inarbetat, som var så nytt för 25 år sedan.

Historien är skickligt komponerade, med tre röda trådar som håller igång Hamilton och hans kollegor, utan långa transportsträckor. Boken som helhet gestaltar det omöjliga att 'vinna' med våld. Våld föder våld. Livet blir ett fängelse, som leder till förluster av nära och kära.

Att denna del får en något svag fyra (till skillnad från Vendetta, som jag gav högsta betyg), beror mycket på bilden av Britterna. Jag vet att böckerna innehåller satir, och jag har roats mycket av satiren kring svenska egenheter i samhälle och politik. Men när det gäller Britterna känner jag inte igen mig. Saknar jag rätt referensram? Eller är jag alltför anglofil? Men mina möten med Storbritannien är helt annorlunda. Vilket väl inte är så konstigt. Vardagsliv och fiktiva spionhistorier är naturligtvis väsensskilda.

Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)

En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.

Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.

En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)

I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit -  hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.

Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.

Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.

Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.

Barnens Ö - P C Jerild (1976)

Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.

På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.

Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation?  Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?

Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.