Onekligen enastående som debutroman. Länge undrade jag dock med viss otålighet vartåt berättelsen var på väg. Vad handlar den om? Men uttråkad blev jag aldrig.
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
2009-01-21
Hustrur och Bihustrur - Su Tong (1989)
Efter att ha läst Binu och den stora muren, plockade jag fram en liten novellsamling av Su Tong som En bok för alla återutgav 2001. Den består av endast två noveller och har namnet Den röda lyktan, det namn som novellen Hustrur och bihustrur fick som film av regissören Zhang Yimou.
Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.
Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.
Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"
Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.
Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva." Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.
Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."
När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.
Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.
Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.
Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.
Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.
Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.
Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.
Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.
Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."
Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.
" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."
Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.
En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.
Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.
Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.
Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"
Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.
Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva." Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.
Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."
När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.
Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.
Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.
Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.
Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.
Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.
Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.
Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.
Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."
Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.
" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."
Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.
En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.
2009-01-18
Ramses-gnäll, igen
1 december beskrev jag min aversion mot Christian Jacq's första bok om Ramses. Trots detta har jag nu (som busslektyr) läst även andra boken: Ramses - Evighetens tempel. Min dotter tycker att jag är galen som plågar mig själv. Problemet är att jag är historiefreak och intresserad av ämnet. Kan alltså inte låta bli att kolla ...
(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.
Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.
Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?
Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?
Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.
Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.
Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.
Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.
Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.
Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."
Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:
"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."
Detta är universella andliga sanningar.
Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.
Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.
(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.
Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.
Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?
Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?
Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.
Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.
Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.
Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.
Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.
Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."
Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:
"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."
Detta är universella andliga sanningar.
Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.
Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.
Haruki Murakamis födelsedag
Hittade just en intressant länk med en text av Murakami. Tydligen tagen ur en bok han editerat, med berättelser kring födelsedagar. Tydligen läser Murakami Jack London med stor behållning. Och sedan visade det sig att de dessutom är födda samma datum: 12 januari.
http://www.guardian.co.uk/books/2004/jan/10/fiction3
http://www.guardian.co.uk/books/2004/jan/10/fiction3
2009-01-17
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami (ca 1995)
Jag har just läst min första bok av Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen. I min svenska upplaga står det copyright 1997, medan NE anger 1994-95. Enligt Wikipedia kom den kom på japanska 1992-95 (Utgavs den i delar?) och på engelska 1997.
Nutid för berättaren Toru Okada i boken rör sig i alla fall från juni 1984 till december 1985. Men det görs många tillbakablickar till Andra Världskriget, med händelser från ca 1938-1948.
Varför är den förlagd tio år före utgivandet? Jag hittar minst två skäl. 1. För att åldern på personerna skall stämma med kronologin i boken, dvs anknytningen till världskriget. 2. För att den datorkommunikation som sker i boken är mycket föråldrad och stämmer med 1984 (uppkoppling mellan två datorer görs bara mellan två telefoner och access endast med lösenord) och inte genom det fria internet (och windows) som slog igenom ca 1994-95. Dessutom är det med tanke på bokens omfång mycket möjligt att han arbetat med idén ända sedan 1985, även om han gav ut andra skrifter de första åren.
Boken är en rejäl tegelsten på 740 sidor, så nu känner jag mig smått matt. Ett mästerverk? Hmm, ... jag förstår att den är ett internationellt genombrott för Haruki Murakami. Men vad vill han med romanen egentligen?
Jag greps genast av språket och Haruki Murakamis säregna värld. Detta är storartat, tänkte jag. Men så dök det upp scener, inte minst krig, våld och känslokyla, som vände pendeln för mig. Men boken berör mig. Hur skall jag beskriva Fågeln som vrider upp världen? Nationalencyklopedin kallar det en "surrealistisk dröm, verklighetsöverskridande, historiskt förankrad roman".
Historisk förankring har jag alltid uppskattat. Känslan av inblick i andra tider och andra platser. Det får jag verkligen här. Aldrig har andra världskrigets tragedier i andra delar av världen än Europa, kommit så nära inpå mig som i denna bok. Våldets avskyvärdhet. Människors ondska. Men minst lika mycket kallsinnighet för att överleva de order man förväntas fullfölja.
Huvudpersonen Toru Okada, möter herr Mamiya, och får höra en del av hans erfarenheter som löjtnant i krigstid. Grymheter som tagit livslusten ur Mamiya. Inte desto mindre överlever han, ordagrant överlever, mer än lever. Hans syn på livet blir att det finns ett öde som styr: "Allt var i själva verket förutbestämt av en utomstående kraft - skickligt förklädd till fri vilja. Den hade bara varit ett lockbete för att få honom att agera som ödet ville att han skulle göra /.../ Vem som helst kunde se att ödet styrde här och att individen inte räknades alls."
Jag kan känna igen mig. Min fria vilja kan kännas som en liten barkbåt i den stora forsen på väg mot havet. Jag ber att få hålla mig flytande. Även om jag kanske inte benämner det Ödet, utan lugnar mig genom att kalla det 'Mening' även om mitt lilla perspektiv har svårt att se helheten.
Bokens titel på engelska (och antagligen på japanska) är Nyckelfågelns krönika. Det finns även kapitel i boken som benämns så. En antagligen mindre säljande titel, innan man läst boken. Toru Okada får det som smeknamn. En liten plåtleksak, som kan dras upp i ryggen, och därigenom tvingas leva och genomföra handlingar som en marionett. Även om vi inte vill se våra liv på det sättet, så är det definitivt det som sker med alla soldater i krig, som tvingas utföra order. Liksom allt mänskligt flockbeteende.
En av personerna i boken kallas Kanel. Hans mor kallas Muskot och har fött upp honom på berättelser om kriget, egna erfarenheter, men främst faderns/morfaderns. Han skriver sedan ner dessa - vi hör talas om 17 delar av Nyckelfågelns krönika. På sid 636 står det om Kanels berättarstil: "... styrdes av antagandet att fakta kanske inte utgjorde sanningen och att sanningen kanske inte var faktisk. Frågan vilka delar av en berättelse som var faktiska och vilka som inte var det var inte särskilt viktig för Kanel." Det viktiga var inte vad någon hade gjort utan vad den personen kunde ha gjort.
Detta för oss genast in i ett ställningstagande till vad litteratur är. Kanske är inte de enskilda detaljerna om vad vem gjorde 'sanna'. Men helheten frammanar en bild som väcker sanna känslor. Det sant mänskliga är att förmedla dessa sanna bilder, att väcka känslor som kan leda till insikter. Berättelser lever och andas, säger han. Det är Torus fantasi som har lärt honom allt han vet om sin fru Kumiko. Visst är det så! Vi lever i en familj och allt vi vet om dem har vår fantasi skapat. Oftast sann. Har något missförstånd snedvridit sanningen, så beror det oftast på våra egna inre snedvridningar ...
Vad betyder surrealism? Jag tänker först på Salvador Dalìs målningar och Luis Buñuels filmer. Så uppfattar jag inte Murakamis bok. För mig är det en mycket verkligare metafor för vår verklighet. Men det kanske är ordets egentliga betydelse. NE beskriver surrealistisk tendens som att förena verklighet och fantasi. Så fungerar Murakami på mig. Han slår an en sträng i mitt inre. Varje ord, varje mening är perfekt valt, klar och ren som källvatten (med andra ord en fantastisk översättning!). Inte en sekund grumlas min uppmärksamhet.
Här ett citat om att motionssimma: "... känner jag min kropp flyta fram naturligt genom vattnet, som om den bärs av en smeksam vind." Just som jag upplever Haruki Murakamis språk - eller i alla fall översättningen. En egenskap jag alltid letar efter i böcker, som får mig att vilja läsa mer. Detta trots att romanen även innehåller outhärdliga grymheter. Språket får mig att stå ut med grymheterna. Är det att förföra? Nej. Jag avstår från att blunda, så känslan kan sjunka djupare in i mig.
När man skruvar upp Nyckelfågeln i ryggen uppstår ett särskilt läte. Det är ett läte som bara hörs av människor på väg mot oundvikliga katastrofer. När deras vilja inget betyder. När de förvandlats till dockor. Vad vill Murakami? Han tillhandahåller inga pekpinnar, bara klara bilder för oss att betrakta. Och jag tror inte att det är för att vi ska acceptera vårt öde. Snarare att vi skall lystra när vi hör Nyckelfågelns läte, tecknet på att vi blivit marionetter, och försöka välja en ny väg. För även om man är en barkbåt utan styrsel så behöver man inte skjuta iväg torpeder. Det räcker att säga förlåt när man bufflar in i varandra.
Recensionscitaten på utsidan av boken talar om förförisk labyrint, oemotståndlig. Det håller jag med om. Någon 'hårdkokt deckare' kan jag dock inte kalla det, då den helt saknar poliser och deckare. Thriller känns inte heller som rätt ord, trots att jag hela tiden rör mig i ett mysterium jag vill få veta lösningen på. Och jag kan inte hålla med om att han beskriver en 'medvetet förbryllande ologisk värld'. Murakami försöker inte lura mig, han avslöjar en bit i taget av en mycket komplex värld, med komplexa människor. Och i vad skulle det ologiska bestå?
För mig är de vistelser på botten av djupa brunnar som sker i boken, metaforer för att ta sig in i kärnan av sitt eget psyke, sin egen själ, få kontakt med en djupare kunskap, som är större än vårt eget begränsade intellekt. Endast via metaforer kan vi ta oss dit in. Det är det vi har myter och romaner till. I denna mytiska värld är vatten bilden för det omedvetna och alla våra känslor. En torrlagd brunn är därför bilden av vårt inre när vi stängt av alla känslor och alla möjligheter att få näring från själen.
Toru och hans fru Kumiko har hemlighållit sitt innersta för varandra. För att nå fram till varandra måste de vara uppriktiga och våga visa sin inre sårbarhet. Istället flyr Kumiko från honom. Hon förklarar när han menar att hon hållits fången: "ingen kedjade fast mig /... (jag hölls fast) .../ med ännu starkare kedjor och vakter - de kedjor och vakter som bor i mig själv. /.../ Inuti mig själv fanns det förstås ett jag som ville rymma, men samtidigt ett fegt kuschat jag som givit upp allt hopp om att någonsin kunna fly."
I grund och botten är detta alltså ett psykodrama. I inledningen lever Toru och Kumiko en ordnad tillvaro i Tokyo. Förföriskt är det faktum att Mannen är hemmaman och tar hand om tvätt och mat och städning, medan hustrun har jobb och inkomst. Men så förbyts allt i total förvirring. Det inledande mystiska telefonsamtalet från en okänd kvinna, är egentligen ett rop på hjälp från hustruns inre, men vi får inte veta det. Vi befinner oss hela boken igenom i ett gränsland mellan dröm och verklighet, i ett sökande efter intuition och instinkt för att hitta hem igen, till den mark där vi kan förankra vår verklighet på nytt. Och mycket riktigt, i slutet kommer vattnet...
Hela bilden kompliceras dock av att det personliga vävs in i den japanska statens krigiska historiska bakgrund. Boken är fylld av symboler, som kräver flera genomläsningar. Dock talar omfånget emot det för min del. Så länge jag har fler böcker att läsa ... inte minst av Haruki Murakami.
Toru och Kumiko har en katt som först försvinner, en katt som symboliserar deras kärlek och förening, deras äktenskap. Men så länge innerligheten inte fördjupats har katten ännu inte fått något eget namn. Men när Toru väl beslutat sig för att hålla fast vid sin fru och inte ge upp sökandet efter henne, då kommer katten tillbaka och får ett eget namn: Makrill. Mums!
Nutid för berättaren Toru Okada i boken rör sig i alla fall från juni 1984 till december 1985. Men det görs många tillbakablickar till Andra Världskriget, med händelser från ca 1938-1948.
Varför är den förlagd tio år före utgivandet? Jag hittar minst två skäl. 1. För att åldern på personerna skall stämma med kronologin i boken, dvs anknytningen till världskriget. 2. För att den datorkommunikation som sker i boken är mycket föråldrad och stämmer med 1984 (uppkoppling mellan två datorer görs bara mellan två telefoner och access endast med lösenord) och inte genom det fria internet (och windows) som slog igenom ca 1994-95. Dessutom är det med tanke på bokens omfång mycket möjligt att han arbetat med idén ända sedan 1985, även om han gav ut andra skrifter de första åren.
Boken är en rejäl tegelsten på 740 sidor, så nu känner jag mig smått matt. Ett mästerverk? Hmm, ... jag förstår att den är ett internationellt genombrott för Haruki Murakami. Men vad vill han med romanen egentligen?
Jag greps genast av språket och Haruki Murakamis säregna värld. Detta är storartat, tänkte jag. Men så dök det upp scener, inte minst krig, våld och känslokyla, som vände pendeln för mig. Men boken berör mig. Hur skall jag beskriva Fågeln som vrider upp världen? Nationalencyklopedin kallar det en "surrealistisk dröm, verklighetsöverskridande, historiskt förankrad roman".
Historisk förankring har jag alltid uppskattat. Känslan av inblick i andra tider och andra platser. Det får jag verkligen här. Aldrig har andra världskrigets tragedier i andra delar av världen än Europa, kommit så nära inpå mig som i denna bok. Våldets avskyvärdhet. Människors ondska. Men minst lika mycket kallsinnighet för att överleva de order man förväntas fullfölja.
Huvudpersonen Toru Okada, möter herr Mamiya, och får höra en del av hans erfarenheter som löjtnant i krigstid. Grymheter som tagit livslusten ur Mamiya. Inte desto mindre överlever han, ordagrant överlever, mer än lever. Hans syn på livet blir att det finns ett öde som styr: "Allt var i själva verket förutbestämt av en utomstående kraft - skickligt förklädd till fri vilja. Den hade bara varit ett lockbete för att få honom att agera som ödet ville att han skulle göra /.../ Vem som helst kunde se att ödet styrde här och att individen inte räknades alls."
Jag kan känna igen mig. Min fria vilja kan kännas som en liten barkbåt i den stora forsen på väg mot havet. Jag ber att få hålla mig flytande. Även om jag kanske inte benämner det Ödet, utan lugnar mig genom att kalla det 'Mening' även om mitt lilla perspektiv har svårt att se helheten.
Bokens titel på engelska (och antagligen på japanska) är Nyckelfågelns krönika. Det finns även kapitel i boken som benämns så. En antagligen mindre säljande titel, innan man läst boken. Toru Okada får det som smeknamn. En liten plåtleksak, som kan dras upp i ryggen, och därigenom tvingas leva och genomföra handlingar som en marionett. Även om vi inte vill se våra liv på det sättet, så är det definitivt det som sker med alla soldater i krig, som tvingas utföra order. Liksom allt mänskligt flockbeteende.
En av personerna i boken kallas Kanel. Hans mor kallas Muskot och har fött upp honom på berättelser om kriget, egna erfarenheter, men främst faderns/morfaderns. Han skriver sedan ner dessa - vi hör talas om 17 delar av Nyckelfågelns krönika. På sid 636 står det om Kanels berättarstil: "... styrdes av antagandet att fakta kanske inte utgjorde sanningen och att sanningen kanske inte var faktisk. Frågan vilka delar av en berättelse som var faktiska och vilka som inte var det var inte särskilt viktig för Kanel." Det viktiga var inte vad någon hade gjort utan vad den personen kunde ha gjort.
Detta för oss genast in i ett ställningstagande till vad litteratur är. Kanske är inte de enskilda detaljerna om vad vem gjorde 'sanna'. Men helheten frammanar en bild som väcker sanna känslor. Det sant mänskliga är att förmedla dessa sanna bilder, att väcka känslor som kan leda till insikter. Berättelser lever och andas, säger han. Det är Torus fantasi som har lärt honom allt han vet om sin fru Kumiko. Visst är det så! Vi lever i en familj och allt vi vet om dem har vår fantasi skapat. Oftast sann. Har något missförstånd snedvridit sanningen, så beror det oftast på våra egna inre snedvridningar ...
Vad betyder surrealism? Jag tänker först på Salvador Dalìs målningar och Luis Buñuels filmer. Så uppfattar jag inte Murakamis bok. För mig är det en mycket verkligare metafor för vår verklighet. Men det kanske är ordets egentliga betydelse. NE beskriver surrealistisk tendens som att förena verklighet och fantasi. Så fungerar Murakami på mig. Han slår an en sträng i mitt inre. Varje ord, varje mening är perfekt valt, klar och ren som källvatten (med andra ord en fantastisk översättning!). Inte en sekund grumlas min uppmärksamhet.
Här ett citat om att motionssimma: "... känner jag min kropp flyta fram naturligt genom vattnet, som om den bärs av en smeksam vind." Just som jag upplever Haruki Murakamis språk - eller i alla fall översättningen. En egenskap jag alltid letar efter i böcker, som får mig att vilja läsa mer. Detta trots att romanen även innehåller outhärdliga grymheter. Språket får mig att stå ut med grymheterna. Är det att förföra? Nej. Jag avstår från att blunda, så känslan kan sjunka djupare in i mig.
När man skruvar upp Nyckelfågeln i ryggen uppstår ett särskilt läte. Det är ett läte som bara hörs av människor på väg mot oundvikliga katastrofer. När deras vilja inget betyder. När de förvandlats till dockor. Vad vill Murakami? Han tillhandahåller inga pekpinnar, bara klara bilder för oss att betrakta. Och jag tror inte att det är för att vi ska acceptera vårt öde. Snarare att vi skall lystra när vi hör Nyckelfågelns läte, tecknet på att vi blivit marionetter, och försöka välja en ny väg. För även om man är en barkbåt utan styrsel så behöver man inte skjuta iväg torpeder. Det räcker att säga förlåt när man bufflar in i varandra.
Recensionscitaten på utsidan av boken talar om förförisk labyrint, oemotståndlig. Det håller jag med om. Någon 'hårdkokt deckare' kan jag dock inte kalla det, då den helt saknar poliser och deckare. Thriller känns inte heller som rätt ord, trots att jag hela tiden rör mig i ett mysterium jag vill få veta lösningen på. Och jag kan inte hålla med om att han beskriver en 'medvetet förbryllande ologisk värld'. Murakami försöker inte lura mig, han avslöjar en bit i taget av en mycket komplex värld, med komplexa människor. Och i vad skulle det ologiska bestå?
För mig är de vistelser på botten av djupa brunnar som sker i boken, metaforer för att ta sig in i kärnan av sitt eget psyke, sin egen själ, få kontakt med en djupare kunskap, som är större än vårt eget begränsade intellekt. Endast via metaforer kan vi ta oss dit in. Det är det vi har myter och romaner till. I denna mytiska värld är vatten bilden för det omedvetna och alla våra känslor. En torrlagd brunn är därför bilden av vårt inre när vi stängt av alla känslor och alla möjligheter att få näring från själen.
Toru och hans fru Kumiko har hemlighållit sitt innersta för varandra. För att nå fram till varandra måste de vara uppriktiga och våga visa sin inre sårbarhet. Istället flyr Kumiko från honom. Hon förklarar när han menar att hon hållits fången: "ingen kedjade fast mig /... (jag hölls fast) .../ med ännu starkare kedjor och vakter - de kedjor och vakter som bor i mig själv. /.../ Inuti mig själv fanns det förstås ett jag som ville rymma, men samtidigt ett fegt kuschat jag som givit upp allt hopp om att någonsin kunna fly."
I grund och botten är detta alltså ett psykodrama. I inledningen lever Toru och Kumiko en ordnad tillvaro i Tokyo. Förföriskt är det faktum att Mannen är hemmaman och tar hand om tvätt och mat och städning, medan hustrun har jobb och inkomst. Men så förbyts allt i total förvirring. Det inledande mystiska telefonsamtalet från en okänd kvinna, är egentligen ett rop på hjälp från hustruns inre, men vi får inte veta det. Vi befinner oss hela boken igenom i ett gränsland mellan dröm och verklighet, i ett sökande efter intuition och instinkt för att hitta hem igen, till den mark där vi kan förankra vår verklighet på nytt. Och mycket riktigt, i slutet kommer vattnet...
Hela bilden kompliceras dock av att det personliga vävs in i den japanska statens krigiska historiska bakgrund. Boken är fylld av symboler, som kräver flera genomläsningar. Dock talar omfånget emot det för min del. Så länge jag har fler böcker att läsa ... inte minst av Haruki Murakami.
Toru och Kumiko har en katt som först försvinner, en katt som symboliserar deras kärlek och förening, deras äktenskap. Men så länge innerligheten inte fördjupats har katten ännu inte fått något eget namn. Men när Toru väl beslutat sig för att hålla fast vid sin fru och inte ge upp sökandet efter henne, då kommer katten tillbaka och får ett eget namn: Makrill. Mums!
2009-01-06
Fler noveller av Herman Bang
Volymen De fyra djävlarna innehåller tre noveller till. De läste jag nu i helgen. De fyra djävlarna tilldrog sig inom cirkusvärlden, internationell i sig själv. En underbar dag handlar om när en pianist från Bayern besöker Finland för en koncert. Irene Holm, f d dansare eller åtminstone mindre bemärkt dansskoleelev, reser från ort till ort på landsbygden för att till sitt uppehälle tillföra danslektioner till ortens barn och ungdomar. Fröken Caja tilldrar sig på ett pensionat vars gäster främst är studenter och mindre bemedlade, men även en norrman och så dyker en barndomsvän upp, efter en längre vistelse i Sydamerika.
Helt klart en internationell atmosfär. Herman Bang levde större delen av sitt liv på resande fot. Han var journalist, föreläste och spelade teater, främst enmansföreställningar.
Alla dessa tre noveller: En underbar dag, Irene Holm, och Fröken Caja tilltalar mig. Jag har inget att invända. Den mänskliga osäkerheten väcker genklang i mig som sann. Jag förstår att det speglar någon del av hans egna erfarenheter som utanförstående, önskan att förmedla konst, till människor som ibland jublar, men ofta skrattar ut ansträngningen.
I En underbar dag, tänkar jag på att Fru Simonins tyska repliker inte översätts. Detta var alltså en tid då man räknade med att läsaren förstod tyska, ungefär som vi idag räknar med att alla förstår enkel engelska. I övrigt är histoirien mycket rörande. Ett misstag gör att pianisten, en sorts primadonna, skall äta middag i en mindre bemedlad mans familj där hans fru, mor till nio barn, i chock men ändå samlad, lyckas skapa en minnesvärd middag, via lånade pengar och hyrd kokerska. Det lyckas. Och det är rörande, insikten att denna middag blir som höjdpunkten i hennes liv, som en relief mot ett i övrigt fattigt och grått liv.
Herman Bang har betraktats som den ende konsekvente impressionistiske författaren. Jag tar in intrycken och undrar ifall detta gäller än idag? Eller om ingen än idag har lyckats så konsekvent?
Det jag känner när jag läser är att detta är filmiskt. Impressionismen är bilder. Om vi tänker på Claude Monets målningar så var de på nära håll en otalig mängd färgpunkter. Och först när man kliver flera meter bort från tavlan träder helhetsbilden fram. Då ser man om det är näckrosor eller vilket annat motiv det än gäller. Men först då, när man skapat ett avstånd.
Så hur speglas detta i novellerna? Jo, som splittrade scener i en film. Ingen tolkar eller analyserar, bilderna flyger förbi mig. Det är inte förrän efter att jag läst novellen klart och börjar smälta mina egna intryck som bilden växer fram, och ger en djupare känsla. Bilden ger något djupare trots att det aldrig uttalats.
Detta som är intrycket av bra filmer. På samma gång som en bra bok kan vara omöjlig att filma, just för att en film huvudsakligen ägnar sig åt bilder som stormar förbi. och inte ger oss paus nog att smälta och analysera. Tid att smälta får vi göra efteråt. Vilket gör att jag inte minns en ytlig deckarhistoria eller liknande, för att det inte fastnar på min näthinna, jag fortsätter inte att analysera den, den sjunker inte till botten i mig. Som dock andra filmer kan göra.
En liten slutanmärkning. En tidsbild. I Fröken Caja säger hennes mor fru Canth apropå ett samtal kring Darwin: "Jag tycker om de nya tankarna, det är precis som om man förstod många saker hos oss människor bättre."
Den anmärkning gillar jag som tidsbild från 1880-talet, realismen i fotspåren på den nya tanken att vi människor också är djur.
PS. Fröken Caja rör ihop Remouladsås. Mums. Tänk att den fanns redan på 1800-talet.
Helt klart en internationell atmosfär. Herman Bang levde större delen av sitt liv på resande fot. Han var journalist, föreläste och spelade teater, främst enmansföreställningar.
Alla dessa tre noveller: En underbar dag, Irene Holm, och Fröken Caja tilltalar mig. Jag har inget att invända. Den mänskliga osäkerheten väcker genklang i mig som sann. Jag förstår att det speglar någon del av hans egna erfarenheter som utanförstående, önskan att förmedla konst, till människor som ibland jublar, men ofta skrattar ut ansträngningen.
I En underbar dag, tänkar jag på att Fru Simonins tyska repliker inte översätts. Detta var alltså en tid då man räknade med att läsaren förstod tyska, ungefär som vi idag räknar med att alla förstår enkel engelska. I övrigt är histoirien mycket rörande. Ett misstag gör att pianisten, en sorts primadonna, skall äta middag i en mindre bemedlad mans familj där hans fru, mor till nio barn, i chock men ändå samlad, lyckas skapa en minnesvärd middag, via lånade pengar och hyrd kokerska. Det lyckas. Och det är rörande, insikten att denna middag blir som höjdpunkten i hennes liv, som en relief mot ett i övrigt fattigt och grått liv.
Herman Bang har betraktats som den ende konsekvente impressionistiske författaren. Jag tar in intrycken och undrar ifall detta gäller än idag? Eller om ingen än idag har lyckats så konsekvent?
Det jag känner när jag läser är att detta är filmiskt. Impressionismen är bilder. Om vi tänker på Claude Monets målningar så var de på nära håll en otalig mängd färgpunkter. Och först när man kliver flera meter bort från tavlan träder helhetsbilden fram. Då ser man om det är näckrosor eller vilket annat motiv det än gäller. Men först då, när man skapat ett avstånd.
Så hur speglas detta i novellerna? Jo, som splittrade scener i en film. Ingen tolkar eller analyserar, bilderna flyger förbi mig. Det är inte förrän efter att jag läst novellen klart och börjar smälta mina egna intryck som bilden växer fram, och ger en djupare känsla. Bilden ger något djupare trots att det aldrig uttalats.
Detta som är intrycket av bra filmer. På samma gång som en bra bok kan vara omöjlig att filma, just för att en film huvudsakligen ägnar sig åt bilder som stormar förbi. och inte ger oss paus nog att smälta och analysera. Tid att smälta får vi göra efteråt. Vilket gör att jag inte minns en ytlig deckarhistoria eller liknande, för att det inte fastnar på min näthinna, jag fortsätter inte att analysera den, den sjunker inte till botten i mig. Som dock andra filmer kan göra.
En liten slutanmärkning. En tidsbild. I Fröken Caja säger hennes mor fru Canth apropå ett samtal kring Darwin: "Jag tycker om de nya tankarna, det är precis som om man förstod många saker hos oss människor bättre."
Den anmärkning gillar jag som tidsbild från 1880-talet, realismen i fotspåren på den nya tanken att vi människor också är djur.
PS. Fröken Caja rör ihop Remouladsås. Mums. Tänk att den fanns redan på 1800-talet.
2009-01-03
De fyra djävlarna - Herman Bang (1890)
Herman Bang föddes 1857, liksom de två danskar som 1917 fick dela på Nobelpriset i litteratur: Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan. Alla tre var prästsöner, men bara Herman Bang undgick att präglas av det. Bang blev faderslös som tonåring, antog tidigt en dandy-jargong, men fick ett tragiskt bespottat liv. Tine heter hans impressionistiska mästerverk. Han dog 1912 under en föreläsningsturné i USA.
I serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' finns en bok som samlar fyra noveller av Herman Bang. Titelnovellen, De fyra djävlarna, upptar halva boken.
Mina intryck? Kalla det gärna impressionism. En känsloberusning. De fyra djävlarna är trapetskonstnärer på cirkus. Varje dag en hård kamp alltsedan barnsben, för att överleva. Alla fyra, tätt ihop, kropp mot kropp, jobbar de, två unga män och två unga kvinnor. Ett kyskt samarbete. Åtminstone är Aimée en kysk flicka, som förlitar sig helt på sin partner Fritz.
Genast känner jag 1800-talets moral speglad i berättelsen. Kyskhet, blandat med det senare 1800-talets begynnande syn på människan som ett djur - med problem att styra över sina lustar.
På sid 66 talas det om kastrerade hundar. '... den sårade hunden med sina mattblanka ögon, nu är det här djuret mer mänskligt än människorna ... Ja, Tim hade rätt: Människorna var djur.'
/.../ Och de livets ögonblick då vi levde var djuriska...'
Kärleken tolkas som en djurisk drift och så länge vi äger den har vi förlorat vår mänsklighet. Vi lever bara som driftsvarelser med andra ord. Vid denna tid grundades alltså den åsikt vi har än idag, om mäns oförmåga att tygla sina lustar.
Aimée blir olycklig när Fritz plötsligt förälskar sig i en kvinnlig åskådare som kommer dag efter dag. Åskådaren blir hans älskarinna för en natt. Och genast börjar han hata henne för att han gett efter. Och Aimée börjar hata Fritz för att han förälskat sig i någon annan än henne själv.
Fritz skyller genast allt på 'dem', vilket tycks vara liktydigt med 'kvinnor som förför'. En natt i älskog och hans kropp är förstörd. Den han ägnat hela sin barndom och ungdom åt att forma till perfektion, har plötsligt tappat hela sin kraft. Och han ser sig omkring och skrattar åt alla människor som ägnar sig åt 'fortplantning' hur deras kroppar degenererar.
Aimée hatar det faktum att Fritz kroppsliga brister riskerar att spoliera deras arbete och samarbete, hon börjar hetsa honom att ta risker, högt uppe under kupolen, han faller - tack och lov i nätet - omskakad, inte död. Det pågår ett krig mellan man och kvinna.
Men höjdpunkten i deras cirkusföreställning är 'det stora språnget utan skyddsnät'. Publiken ryser, men de har aldrig arbetat säkrare. Men ändå, något starkare än intellektet tar över, de släpper och faller, först Fritz, sedan Aimée. Publiken flyr i förfäran.
Tragedi. Helt klart. Känslostyrt. Men inget jag kan relatera till ...
Det intressanta är att se hur spridd denna åsikt var under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal ... och delvis lever kvar än idag. En seglivad förvriden myt, med andra ord.
I serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' finns en bok som samlar fyra noveller av Herman Bang. Titelnovellen, De fyra djävlarna, upptar halva boken.
Mina intryck? Kalla det gärna impressionism. En känsloberusning. De fyra djävlarna är trapetskonstnärer på cirkus. Varje dag en hård kamp alltsedan barnsben, för att överleva. Alla fyra, tätt ihop, kropp mot kropp, jobbar de, två unga män och två unga kvinnor. Ett kyskt samarbete. Åtminstone är Aimée en kysk flicka, som förlitar sig helt på sin partner Fritz.
Genast känner jag 1800-talets moral speglad i berättelsen. Kyskhet, blandat med det senare 1800-talets begynnande syn på människan som ett djur - med problem att styra över sina lustar.
På sid 66 talas det om kastrerade hundar. '... den sårade hunden med sina mattblanka ögon, nu är det här djuret mer mänskligt än människorna ... Ja, Tim hade rätt: Människorna var djur.'
/.../ Och de livets ögonblick då vi levde var djuriska...'
Kärleken tolkas som en djurisk drift och så länge vi äger den har vi förlorat vår mänsklighet. Vi lever bara som driftsvarelser med andra ord. Vid denna tid grundades alltså den åsikt vi har än idag, om mäns oförmåga att tygla sina lustar.
Aimée blir olycklig när Fritz plötsligt förälskar sig i en kvinnlig åskådare som kommer dag efter dag. Åskådaren blir hans älskarinna för en natt. Och genast börjar han hata henne för att han gett efter. Och Aimée börjar hata Fritz för att han förälskat sig i någon annan än henne själv.
Fritz skyller genast allt på 'dem', vilket tycks vara liktydigt med 'kvinnor som förför'. En natt i älskog och hans kropp är förstörd. Den han ägnat hela sin barndom och ungdom åt att forma till perfektion, har plötsligt tappat hela sin kraft. Och han ser sig omkring och skrattar åt alla människor som ägnar sig åt 'fortplantning' hur deras kroppar degenererar.
Aimée hatar det faktum att Fritz kroppsliga brister riskerar att spoliera deras arbete och samarbete, hon börjar hetsa honom att ta risker, högt uppe under kupolen, han faller - tack och lov i nätet - omskakad, inte död. Det pågår ett krig mellan man och kvinna.
Men höjdpunkten i deras cirkusföreställning är 'det stora språnget utan skyddsnät'. Publiken ryser, men de har aldrig arbetat säkrare. Men ändå, något starkare än intellektet tar över, de släpper och faller, först Fritz, sedan Aimée. Publiken flyr i förfäran.
Tragedi. Helt klart. Känslostyrt. Men inget jag kan relatera till ...
Det intressanta är att se hur spridd denna åsikt var under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal ... och delvis lever kvar än idag. En seglivad förvriden myt, med andra ord.
Tine - Herman Bang (1889) & Impressionism
Tine av Herman Bang, är en dansk klassiker jag minns att jag läste när jag var ung och tog intryck av. Ett känsligt porträtt av en ung kvinna, mitt i krigets förvirring i Danmark. Boken utkom 1889, vid 25-årsminnet av kampen vid Danevirke och Dybböl 1864. Herman Bangs Tine var ämnad att väcka besinning. Skildrar kriget naket, icke-heroiskt. Vilket inte mottogs positivt av nationalistiska ivrare. Kriget ses endast leda till modlöshet.
Klockarens unga Tine ger sin oskuld åt jägmästaren, men överges. Det krigiska nederlaget speglas i ett kärlekens nederlag, den nedtrampade sköra individen, det intima i skuggan av den nationella katastrofen. Ett tragiskt kvinnoöde. Ett famlande efter kärlek. Herman Bang var homosexuell, antagligen visste han därför mycket om denna famlande smärta.
Vi är inte med ute på slagfältet. Vi är hos Tine och hos henne återspeglas allt, väder och vind, rapporter om dödade och sårade och stormningar. Berättelsen inleds med heroisk yvighet, men slutar med hur soldaterna släpar sig tillbaka från nederlaget. Blod och död virvlar i kaos. Herman Bang iakttar. Urskiljer ögonblick, situationer.
När den franske impressionistiske målaren Claude Monet mötte Herman Bang i Norge 1895 skaffade han sig Tine i fransk översättning, läste den och intygade med eftertrycka att Tine var en impressionistisk roman. Och den enda han kände till. Herman och Claude måste ha kommit bra överens. För just så uppfattade Herman Bang sin konstnärliga metod.
Mitt intryck är att de bilder han frammanar, hur än impressionistiska och intima, skapar en djupare förståelse på det breda allmänmänskliga planet.
Klockarens unga Tine ger sin oskuld åt jägmästaren, men överges. Det krigiska nederlaget speglas i ett kärlekens nederlag, den nedtrampade sköra individen, det intima i skuggan av den nationella katastrofen. Ett tragiskt kvinnoöde. Ett famlande efter kärlek. Herman Bang var homosexuell, antagligen visste han därför mycket om denna famlande smärta.
Vi är inte med ute på slagfältet. Vi är hos Tine och hos henne återspeglas allt, väder och vind, rapporter om dödade och sårade och stormningar. Berättelsen inleds med heroisk yvighet, men slutar med hur soldaterna släpar sig tillbaka från nederlaget. Blod och död virvlar i kaos. Herman Bang iakttar. Urskiljer ögonblick, situationer.
När den franske impressionistiske målaren Claude Monet mötte Herman Bang i Norge 1895 skaffade han sig Tine i fransk översättning, läste den och intygade med eftertrycka att Tine var en impressionistisk roman. Och den enda han kände till. Herman och Claude måste ha kommit bra överens. För just så uppfattade Herman Bang sin konstnärliga metod.
Mitt intryck är att de bilder han frammanar, hur än impressionistiska och intima, skapar en djupare förståelse på det breda allmänmänskliga planet.
2008-12-30
Kreutzersonaten av Lev Tolstoj (1890)
Leo Tolstoj, den störste författaren under senare delen av 1800-talet, har man sagt. En man som borde ha varit självklar kandidat till Nobelpriset, i livet till 1910. Hans rykte bygger främst på de stora breda episka berättelserna: Krig och Fred (1867-69) och Anna Karenina (1873-77).
Men han stannade inte där i det episka. Han ändrade sin stil, blev nyktert realistisk, kortfattad, dramatisk. Han lämnar aristokratin, rör sig bland köpmän, ämbetsmän och intellektuella borgare. Han lämnar individerna och landar pladask i olika existentiella berättelser. En av dem är Kreutzersonaten.
En av anledningarna till att han inte fick Nobelpriset. Berättelsen var färdig 1889, men ryktet om dess innehåll, gjorde att censurmyndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra den från att tryckas. Hans hustru besökte slutligen personligen tsar Alexander III för att utverka tillstånd. Den kom då att smygas in i tryckningen av hans samlade verk, del 13: 1890; först 1900 fick den tillstånd att tryckas som enskild bok. Men redan 1890 ledde Kreutzersonaten till att Tostoj bannlystes av Heliga Synoden.
Boken hade kopierats för hand långt innan den trycktes. Alla talade om innehållet. Varför?
Jag har just läst boken och inser att för att vara 1890 ger den ett mycket modernt intryck. Ett febrigt intryck. Ett svartsjukans känslosvall. En man som mördat sin hustru av ren, mer eller mindre besannad svartsjuka, blir frikänd i rätten, som anser otroheten bevisad. Men mannen frikänner inte sig själv. Han har vaknat upp och inser att hela äktenskapsinstitutionen är motbjudande, leder till koppleri.
Den febriga svadan förbryllar mig. Jag - över 100 år senare - är van vid svartsjuka och våld, som en daglig del i TV-utbudet. Det tråkar ut mig. Hans resonemang om äktenskapet som bara ett sätt att kanalisera mäns 'liderliga lustar' var naturligt symptomatiskt för sin tid. Att han går ännu ett steg vidare och anser att liderliga sällar är alltför rädda om sin hälsa för att besöka bordeller och därför insett fördelen med att förföra troskyldiga 'friska' hustrur till lättlurade män, det drar naturligtvis saken till sin spets. Kan det bli mer oromantiskt?
Å andra sidan ser jag hela hans utspel mest som förföljelsemani, beroende på det samhälle han levde i. Ta namnet på berättelsen, Kreutzersonaten, ett musikstycke av Beehoven. Mannen är så upprörd att han vill förbjuda uppförandet av så passionerad musik i salar med såväl män som kvinnor med urringade klänningar. Ah. Den typiska bilden av mannen som omöjligt kan behärska sig. Den bedragne mannen ser som enda anledning till sitt eget äktenskap hans eget behov att kanalisera sina lustar. Några känslor för sina barn tycks han inte ha. I hans ögon blev barnen inledningen till en sjuklig oro hos hustrun. osv.
Ändå rör sig detta tema om mer eller mindre undermedvetna känslor, i begynnelsen av psykoanalysen, när Freud satt och grubblade över sina nya teorier. För mig är denna febriga svartsjuka inte en självklar del av männens liv för att kvinnor blivit fel uppfostrade och lever för fritt eller får höra på musik (hans hustru blir förförd av en musiker i det att de spelar Kreutzersonaten ihop, på en fest med inbjudna gäster).
För mig handlar det om en förljugen tid, ett förlegat samhälle. Då äktenskapet ingicks per automatik, precis som Tolstoj inser, just för att kvinnan var förhindrad alla andra anständiga möjligheter till försörjning. Den svartsjuka och de gräl som uppstår kommer av egots kamp. Det river och sliter utan att förstå betydelsen av kärlekens givande och tagande.
Två individer som bildar ett hem behöver hitta en balans mellan sig. Hellre än att strida om vem som skall bestämma. Det är ju det allt handlar om - att inom paret respektera varandra som lika mycket givande och tagande.
Men han stannade inte där i det episka. Han ändrade sin stil, blev nyktert realistisk, kortfattad, dramatisk. Han lämnar aristokratin, rör sig bland köpmän, ämbetsmän och intellektuella borgare. Han lämnar individerna och landar pladask i olika existentiella berättelser. En av dem är Kreutzersonaten.
En av anledningarna till att han inte fick Nobelpriset. Berättelsen var färdig 1889, men ryktet om dess innehåll, gjorde att censurmyndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra den från att tryckas. Hans hustru besökte slutligen personligen tsar Alexander III för att utverka tillstånd. Den kom då att smygas in i tryckningen av hans samlade verk, del 13: 1890; först 1900 fick den tillstånd att tryckas som enskild bok. Men redan 1890 ledde Kreutzersonaten till att Tostoj bannlystes av Heliga Synoden.
Boken hade kopierats för hand långt innan den trycktes. Alla talade om innehållet. Varför?
Jag har just läst boken och inser att för att vara 1890 ger den ett mycket modernt intryck. Ett febrigt intryck. Ett svartsjukans känslosvall. En man som mördat sin hustru av ren, mer eller mindre besannad svartsjuka, blir frikänd i rätten, som anser otroheten bevisad. Men mannen frikänner inte sig själv. Han har vaknat upp och inser att hela äktenskapsinstitutionen är motbjudande, leder till koppleri.
Den febriga svadan förbryllar mig. Jag - över 100 år senare - är van vid svartsjuka och våld, som en daglig del i TV-utbudet. Det tråkar ut mig. Hans resonemang om äktenskapet som bara ett sätt att kanalisera mäns 'liderliga lustar' var naturligt symptomatiskt för sin tid. Att han går ännu ett steg vidare och anser att liderliga sällar är alltför rädda om sin hälsa för att besöka bordeller och därför insett fördelen med att förföra troskyldiga 'friska' hustrur till lättlurade män, det drar naturligtvis saken till sin spets. Kan det bli mer oromantiskt?
Å andra sidan ser jag hela hans utspel mest som förföljelsemani, beroende på det samhälle han levde i. Ta namnet på berättelsen, Kreutzersonaten, ett musikstycke av Beehoven. Mannen är så upprörd att han vill förbjuda uppförandet av så passionerad musik i salar med såväl män som kvinnor med urringade klänningar. Ah. Den typiska bilden av mannen som omöjligt kan behärska sig. Den bedragne mannen ser som enda anledning till sitt eget äktenskap hans eget behov att kanalisera sina lustar. Några känslor för sina barn tycks han inte ha. I hans ögon blev barnen inledningen till en sjuklig oro hos hustrun. osv.
Ändå rör sig detta tema om mer eller mindre undermedvetna känslor, i begynnelsen av psykoanalysen, när Freud satt och grubblade över sina nya teorier. För mig är denna febriga svartsjuka inte en självklar del av männens liv för att kvinnor blivit fel uppfostrade och lever för fritt eller får höra på musik (hans hustru blir förförd av en musiker i det att de spelar Kreutzersonaten ihop, på en fest med inbjudna gäster).
För mig handlar det om en förljugen tid, ett förlegat samhälle. Då äktenskapet ingicks per automatik, precis som Tolstoj inser, just för att kvinnan var förhindrad alla andra anständiga möjligheter till försörjning. Den svartsjuka och de gräl som uppstår kommer av egots kamp. Det river och sliter utan att förstå betydelsen av kärlekens givande och tagande.
Två individer som bildar ett hem behöver hitta en balans mellan sig. Hellre än att strida om vem som skall bestämma. Det är ju det allt handlar om - att inom paret respektera varandra som lika mycket givande och tagande.
2008-12-29
The Uncommon Reader - Alan Bennett (2007)
Haha, har just läst en rar liten bok av Alan Bennett, (mer känd som filmmakare) om motsatsen till den vanlige läsaren. Vem kan det vara? På svenska heter boken: Drottningen vänder blad. Jodå, huvudperson är Englands drottning. ... Trodde inte att engelsmän fick skiva så där om kungafamiljen ... ?
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
2008-12-27
Flicka möter pojke av Ali Smith (2007)
Hux flux har jag läst ut ännu en av böckerna i den internationella Mytserien:
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.
Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.
För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.
Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.
De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.
Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?
Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.
Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.
För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.
Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.
De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.
Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?
Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.
2008-12-26
Binu och den stora muren - Su Tong (2008)
Nu satte jag mig ner denna julefridens morgon och läste ut Su Tongs bidrag till den internationella mytserien: Binu och den stora muren.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
2008-12-25
CS Lewis' sci-fi fantasy
Efter att TV visade Narnia-filmen Lejonet och Häxan för några veckor sedan gjorde jag en utflykt i lättare busslektyr. Utflykt från tyst planet av CS Lewis. Den skrev 1938 och är naturligtvis mycket elementär som science-fiction betraktad. Ray Bradbury sa en gång i en intervju att han bara skrivit en enda Science fiction: Farenheit 451. Resten är Fantasy. Så okej då, CS Lewis är likt JRR Tolkien filolog, språkforskare, och även på denna resa till Mars, är han mer intresserad av invånarnas språk - hittar på det och låter huvudpersonen drömma om att skriva ett lexikon - än vad han intresserar sig för rymdfarkostens trovärdighet.
Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.
Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.
Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.
Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.
Pirater och kannibalism
Sitter just nu och tittar på Pirates of the Caribbeans : 2a delen (Död mans kista). Underbart fantasieggande saga. Alla moderna tekniska möjligheter gör sagan oerhört levande. För att inte tala om Johnny Depps oförlikneliga skådespeleri. Allt blir overkligt verkligt.
Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.
Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.
Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.
Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.
Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?
Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.
Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.
Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.
Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.
Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.
Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?
Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.
Polarexpressen
Juldagen 2008. Har just sett den animerade filmen Polarexpressen. Om den tvivlande pojken, på gränsen mellan barn och vuxen, som får åka Expresståg till Nordpolen för att träffa Tomten och för att inte förlora tron.
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
