Den röda nyckeln - Gösta Unefäldt (2011)

Har just gjort ännu ett nedslag bland svenska deckarförfattare och denna gång läst två polisromaner av Gösta Unefäldt, vars första deckare kom 1979, varefter han fortsatt att med jämna mellanrum berätta om sina poliser i Strömstad som löser brott, fram till den senaste, Den röda nyckeln, som finns med på årets bokrea.

Hittade en av de äldre, Polisen och mordet i stadshuset (1992; filmad som Polisen och pyromanen) bland böcker jag ärvt, och blev förvånad över att den fick Svenska Deckarakademins pris "årets bästa svenska kriminalroman 1992". Jag antar att det rådde en svacka i det svenska deckarskrivandet på den tiden. Bland annat lad man sådan brist på kvinnliga deckarförfattare att man några år senare beslöt att instifta en tävling för att få fram just kvinnliga deckarförfattare. Första året vann Liza Marklund, som bekant, och satte igång deckardrottning-trenden även här i Sverige. Det jag saknade i Polisen och mordet i stadshuset var en genomtänkt synvinkel, vilket gjorde läsningen förvirrande. Större delen av tiden tycks skeendet registreras av 'en fluga på väggen', dvs vid telefonsamtal får vi bara höra replikerna från personen i samma rum som flugan, inga kommentarer eller förklaringar. Ändå kan i andra stycken flera personers observeras med ironiska kommentarer, som hur än roliga var och en för sig, flyter ihop och får mig att undra vem sjutton som kan veta och inflika detta? För egentligen vet vi inget om personerna, hela karaktäristiken ligger på ytan. Helt utan anledning får man veta allas ögonfärg och tandstatus (vilket nästan alltid är vita som i tandreklam), men inte mycket mer. Samt plötsligt en kommentar ovanifrån, som på sid 244 (en bok för alla pocket, 1996):
"I en av stugorna glimtade ett blåvitt ljus, som förkunnade att de boende just förrättade kvällsandakt framför husaltaret." Inte något en fluga skulle ha tänkt ut, och vi läsare får tänka efter och associera till TV-ljuset.

Ett undantag vad gäller karaktärer är den storvuxne polisen Evald Larsson, han sticker ut och får lite mer kött på benen, vilket väcker mitt intresse och skapar bilder och medkänsla i mig. 

Jag känner att författaren tänker i bilder, utan att renodla synvinkeln, och gärna roar sig med ironi. Inte konstigt att historien blev TV-film. Brottsintrigen inleds med ett mord på en kommunpolitiker, men glider genast över i en lång utredning av pyromanbrott, som i slutet huxflux visar sig ha samma gärningsman. Den lösningen är lika förvirrande som bristen på synvinkel. Det går liksom inte ihop, och är väl något vi sväljer endast framför TV:n när allt går för fort för att vi ska hinna tänka efter och protestera. Å andra sidan avslutas romanen med en epilog kring förvirrade rättsliga påföljder, domens överklagan, är förövaren en regelrätt pyroman eller inte ... 

Efter detta blev Den röda nyckeln en mycket positiv överraskning för mig. Denna polisroman är mycket medvetet filmisk, då en stor del av boken tänks utspela sig under en tingsrättsförhandling, men där meningar inte avslutas utan överflyttas i tillbakablickar i olika närvarande personers tankar. Denna gång finns ingen förvirring vad gäller synvinkel och nästan alla personer föräras djupare porträtt. Här tänker jag inte avslöja intrigen. Läs den, det är den värd. Ett slutna-rummet-mysterium, men med en lika ovanligingång som utgång. Och även denna avslutas med en epilog kring det rättsliga efterspelet. Denna gång kan jag lista ut brottslingen, ungefär samtidigt som förfataren påpekar att vi säkert vet, vid detta alget, - tvärtemot romanen från 1992, där det inte tycks finans några ledtrådar som låter läsaren följa med. I Den röda nyckeln finns det ändock en viss liten möjlighet att jag som läsare misstagit mig, så jag läser vidare för att få min misstanke bekräftad och samtidigt åter möta poliserna från tidigare bok, och betraktar de förändringar som hunnit ske på dessa 19 år.

En detalj dock, jag får inte ihop ålders-matematiken. Den beundrade polischefen Kronborg har gift sig med sin kollega Bitén, vilket förundrar vissa andra kollegor, eftersom det antyds att det skiljer minst femton år mellan dem. Dessutom står det att Pernilla Bitén redan var över 40 år, när de fick sitt gemensamma barn. Nu är dottern Emma redan mitt i tonåren ... det borde betyda att Pernilla är mellan 55-60. Och Kronborg således uppåt 75! Och fullt aktiv polis? Han måste älska sitt jobb. Gott ställt som han har, kan det inte bero enbart på dålig pensionsutveckling ...

En petitess, jag vet, men när man läser deckare så är det ju trots allt detaljer man sitter och granskar hela tiden, för att inte missa lösningar på mysterier. Så detta mysterium består för mig ...

Helenas hämnd - Maria Gustavsdotter (2012)

Historiska Medias gav förra året ut fjärde delen i sin serie Släkten. Denna gång behandlas åren 1133-1140 och utgår ur legenden kring det katolska helgonet Sankta Helena (Elin) av Skövde. Påve Alexander III lär ha helgonförklarat henne redan 1164, pga de under man upplevt kring hennes grav. Där finns också en källa friskt vatten som tillskrevs henne.

Enligt NE dödades hon pga blodshämnd. Helenas dotter utsattes för hustrumisshandel, varpå enligt wikipedia denne måg "dräptes av sitt eget folk", medan fränderna skyllde på Helena, och därpå dräpte Helena. Maria Gustavsdotter utgår från det aktuella i temat hustrumisshandel och menar att hon verkligen mördade sin måg för att rädda sin dotter. Ett indicium är ju att hon hann göra en pilgrimsresa till Jerusalem mellan mågens död och sin egen.

Romanen är läsvärd. I synnerhet pilgrimsrsan väckte nya bilder i mitt medvetande.

Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"

Hummerkriget - Heidi von Born (1983)

Ett litet uppror i den svenska trettiotalsidyllen, skulle jag vilja beskriva den här lilla boken. Uppror mot familjens patriark, som bara sett till sitt eget bästa och fått hela familjen att slava. 130 sidor, helt karaktärsstyrda. Vi vandrar mellan deras dallrande drömmar och känslor, allt frammanat via konkreta detaljer, t ex moderskärlek som en känsla inför sonens kalla knän. Ett intressant tilltal, som redan hunnit fylla 30 år.

Ett tag blir det dessutom olidligt spännande när hämnden pockar ...

Ludmila's Broken English - DBC Pierre (2006)

Såg att Ludmila's Broken English ligger med bland reaböckerna i år också. 19 kr för en engelsk pocket, billigt! Jag köpte den för två år sedan. Rea redan då. Det går alltså trögt för 'Pierre' här i Sverige, men så är han ju inte översatt heller. I den engelskspråkiga världen vann han dock mängder av priser vid sin debut 2003, inte minst för sin humor.

Och humor är väl det Ludimila... bygger på, och en mycket drastisk svart humor. Folk faller som käglor, värre än i en deckare om seriemord. Men nej, det är ingen deckare. I början hade jag lite svårt att hänga med i de tvära kasten, storyn är full av frustrerade människor, som möts i en gigantisk kulturkrock, men ju längre jag läste ju mer satte sig humorn på tvären och banade väg för en viss medkänsla med all frustrerad egoism. Mitt i all galenskap öppnade sig oväntade insikte rom vårt samhälle, som man bara kan få när man betraktar det vi tar för 'självklart', ur en ny synvinkel.

I krig och kärlek är väl allt tillåtet, eller...? Där någonstans ligger temat, inklusive en rad märkliga komplikationer.

För alla oss som dansat argentinsk tango, kan jag avslöja att romanen innehåller en häftig scen kring tvillingbrödernas 'fotarbete'. I åskådarnas ögon såväl 'bloody scary' som 'fucking magic'.  Den scenen älskar jag!

B is for Burglar - Sue Grafton (1985)

Sue Graftons andra deckare om Kinsey Millhone, utgiven tre år efter den första, håller lika hög klass som den första. Hon har alltså inte stressat fram den. De utarbetade karaktärsporträtten är även nu den stora tillgången, liksom den elaborerade intrigen, som vi får följa under Kinseys envisa försök att lista ut hur allt hänger ihop.

Denna gång är karaktärerna dock jämnt fördelade mellan könen, med flera knepiga äktenskap och deras märkliga maktkamper. Intrigen nystar kring en rad olika bedrägerier, vilket gör att titeln lätt skulle kunna översättas till svenska som "B för bedrägerier", och stämma bättre än engelskan inbrott (burglar).

Bland karaktärerna finns offrets 85-åriga granne, Julia Ochsner, som genast blir Kinseys vän och gärna hjälper till att spana. Det piggar upp henne och ger lite mening åt livet.

Mer avslöjar jag inte. Mördaren är såväl girig, som våldsam och skrupulös. Någon djupare bild av samhället hittar jag inte denna gång.

Ett dockhem - Henrik Ibsen (1879)

Kunde ju inte hoppa över Ett dockhem, nu när jag har den i svensk översättning. Har tidigare alltid läst den på norska. En alltid lika levande text, flytande dialog, och denna gång inga masscener som inte kommer fram vid läsning.

Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.

Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)

Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor  skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.

Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.

Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.

Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.

PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.

Smärtgränsen - K Arne Blom (1978)

I helgen förströdde jag mig genom att ta en i högen av ärvda böcker. Det blev en något ovanlig polisdeckare från 1978. K Arne Blom debuterade 1971 i kölvattnet på Sjöwall-Wahlöö, och fortsatte att skriva en lång rad deckare fram till till millennieskiftet. Genren innebär ju att vi får följa en rad polisers arbete och privatliv, inga mästerdetektiver. Smärtgränsen inleds dock med att en rad privatpersoner börjar oroa sig över att en medmänniska 'kanske' försvunnit, dvs ingen känner mannen men han har promenerat exakt samma väg exakt samma klockslag under nästan sex års tid, och har nu plötsligt försvunnit. Alltså alldeles för vaga indicier för att vara ett fall för polisen. Även som läsare sitter jag ju där och förvånas över detta improviserade 'medborgargarde' som inte tar det som en naturlig sak att vanor inte är odödliga ...

Men visst vill man veta hur det går. Framför allt väcker denna deckare 1970-talsminnen. Folk var uppbragda över det nya 'kalla' samhället, där folk kunde dö ensamma, isolerade i sina små lägenhetskuber. En person som inte längre tar sin vanliga promenad blev genast ett oroande tecken på att 'något inte stod rätt till', och då borde omgivningen reagera. Och gör det här, när de inte kan få liv i polisen ...

1970-talet känns mjukare även brottsmässigt. Även om någon galning dödar hundar och katter, så sker i övrigt inga blodiga mord. Hotbilder finns, men egentligen trippar livet på ganska lugnt i deras småstad, även om poliser aldrig kan garanteras ledighet under helger när 'vanliga människor' är lediga och därmed en rad kriser krockar med önskan om julefrid.

Men yttervärlden finns där, oroande realistisk, och påminner om vad som var huvudnyheter i mitten på 1970-talet. Cypernkrisen, kriget i Angola och kanske mest av allt Baader-Meinhof-terrorismen ...

Dandy - Jan Guillou (2012)

Nu har jag läst även andra delen av Guillous Det stora århundradet. Även denna del behandlar 1900-talets två första decennier, men nu ur den tredje norske broderns synvinkel, Sverre. Och han har behändig nog hamnat i England och vill heller måla, som konstnär, än fortsätta sin tekniska bana. Behållningen av denna bok är naturligtvis alla kända namn inom Bloomsbury-gruppen, Virginia Woolf, Keynes, m fl, liksom hur svalt England mottog de nya konstriktningarna från Frankrike. Ändå känns det som en alltför smal synvinkel på Västeuropa tidiga nittonhundratal, enbart rikaste överklass, i en paradoxal atmosfär av både gryende sexuell normlöshet parallellt med homofobi.

Denna andra del, understryker än mer än den första, att 1900-talet är en stora tugga att bita i. Bröderna Lauritzsen har vi kommit ganska nära, även om det är svårt att känna att de blivit 20 år äldre under böckernas gång, men i övrigt känns referenserna till samtidens kändisar närmast som en katalogaria byggd på konsthandböcker. Att en stor del av Sverres konst sjunker med Titanic, får mig att associera till Gerhart Hauptmanns roman Atlantis (1912) där en konstnärs hela tavelsamling försvinner i djupet och gör folk misstänksamma om han verkligen var den stora konstnär han påstår.

Vet att Ken Follet också för närvarande sitter och skriver på en Nittonhundratalshistoria. Jag blir mycket nyfiken på hur han tar itu med detta närmast övermäktiga ämne.

Sommarboken - Tove Jansson (1972)

Tove Janssons klassiska Sommarboken från 1972 är så härlig att den går att läsa hur många gånger som helst. Min pocket, som jag genom åren läst fler gånger än jag hållit räkningen på, är illustrerad - av Tove Jansson själv så klart - med små geniala bilder i svartvitt av havsvågor, klippor och växter. Dessa tillkom tydligen först 1976. Antagligen insåg man vid det laget att detta är en odödlig fullträff värd att satsa på.

På en närmast orörd ö i yttre skärgården befinner sig Farmor och barnbarnet Sophia. Ön erbjuder ett sorts ursprungligt paradis hela sommaren, omgivet av havet som skyddar mot civilisation, uppfostran och andra begränsningar. Relationen mellan barnet och åldringen är både innerlig och kärv. Båda är specialister på att utnyttja sin isolering till att njuta en trygg ensamhet tillsammans - en svår konst. De ät ytterligheter med många likheter. Fadern finns där men märks knappt, han tillhör den begränsade och begränsande medelåldern. "Dedär som är i rätt ålder" (s.61) som tror att de kan förbjuda barn och åldringar från allt som kan kallas riskabelt, saker som många anses för små eller gamla att göra och njuta av. Men det är fåfänga förbud. Barnet har sina medfödda instinkter och åldrigen sin livserfarenhet.

Livet på ön erbjuder det ursprungligt oföränderliga. Naturen som klarar sig bäst själv på egen hand. Att fadern försöker anlägga en trädgård med växter från Holland är ett fåfängligt sisyfosarbete, en parentes. Ibland flyter något av yttervärlden iland, någon gång passerar en båt. En sommar byggs ett nytt hus på en kobbe än längre ut. Först stör det deras horisont, att inte få vara ensamma i ödsligheten. Ägare är en direktör som säger sig söka det orörda och primitiva. Men med barn, tjänstefolk och vänner omkring sig har han svårt att ens klargöra för sig själv vad det är han söker.

Sophia kan inte låta bli att kritisera. "Snälla barn, sa farmorn otåligt, varenda människa måste få göra fel på egen hand." Det kan ta tid för direktörn att förstå sin egen idé ...

Lyssnerskan - Tove Jansson (1971)

Är nyfiken på vad Tove Jansson skrev efter Mumintrollen. Hittade denna novellsamling, Lyssnerskan, som alltså kom ett år innan Sommarboken. Alla berättelserna tycks handla om ensamma människor, oftast med kommunikationsproblem. Allt är avskalat, långt ifrån all sagostämning, som ett avståndstagande.

Även om det finns mer än en människa i berättelsen interagerar de inte, eftersom de inte tycks förstå varandra. Ibland finns konsten som uttrycksmedel, ett språk, men det är inte troligt att någon annan kommer att tolka det på samma stät som den som tecknat. Men mer än konsten finns naturen, den mäktiga, men ogripbara, som råder över oss.

När djur finns med, är de inte där i sin egen rätt, utan bara så som människan ser och tolkar dem, och är därför mer en bild av människans psyke, det psyket brottas med. Ibland vardagens tristess, ibland den respektingivande, obegripliga, naturen.

Brobyggarna - Jan Guillou (2011)

Jan Guillou har inlett en serie han kallar Det stora århundradet.  Att gapa över nittonhundratalet är naturligtvis att gapa över mycket. Inte desto mindre blir jag nyfiken. De första två delarna har utkommit, båda behandlar de två första årtiondena. Intressant är den udda infallsvinkeln, att utgå från Norge och tyska Östafrika, i första delen, Brobyggarna. Udda från vad vi är vana vid, och därför tillför det något nytt. Vi får en ensidig historia från andra hållet, kan man säga. En annorlunda partsinlaga. Och första världskriget utspelas här i Östafrika där tyskarna tydligen förblev obesegrade intill moderlandets kapitulation.

Det betyder inte att den inte kan ifrågasättas. Visserligen är jag inte insatt nog för att ifrågasätta. En av de bidragarna orsakerna till att tyskarna marscherade in så frimodigt i första världskriget, brukar betecknas som 'preusseriet'. Preussens monarki som arbetade för det tyska rikets enande, hade en militär med  kadaverdisciplin. Den tycks inte ha föjt med till kolonin i Östafrika. Å andra sidan, präglades den följande Weimarrepubliken efter krigsslutet av socialism ...

Annars är det detaljer jag opponerar mig mot, saker som känns anakronistiska. Det är ju alltid så inom den historiska genren, risken att slentrianmässigt tänka utifrån våra moderna förutsättningar. En sån detalj är när huvudpersonerna Lauritz och Ingeborg beskrivs som moderna genom att de inte bara delar sovrum utan även sover samman nakna. En ny sexualsyn är på väg, visst, någon måste ha bildat förtrupp, gärna då folk som förespråkade kvinnlig rösträtt. Å andra sidan kan inte värmen i dåtidens bostäder jämföras med dagens. Det drog, kylan främjade behovet av nattkläder på ett helt anant sätt än idag.

Och hur än mycket Lauritz beundrar sin hustru så känns det övermäktigt att hon inom sex år inte bara lär sig norska och pendlar tågledes Bergen-Kristiania för att utbilda sig till läkare och samtidigt genomgår minst två graviditeter. Visst hon hade barnflicka, vilket kan ha underlättat för Ingeborg att klara såväl moderskap som studier och yrke, då för hundra år sedan var det snarare regel att kvinnor tvingades välja - yrke eller familj. Men jag undrar ändå hur hon hann? Var läkarutbildningen kortare på den tiden? Och hur i allsindar kan det vara möjligt att förvåna någon med att man tagit doktorsgraden? En doktorspromovering kunde väl inte komma oförberedd, ens på den tiden?

Bildhuggarens dotter - Tove Jansson (1968)

Bildhuggarens dotter kom i nytryck 2003. En vacker bok, som även innehåller bilder från Tove Janssons bandom, föräldrar, deras hem och skulpturverkstad. Detta är inte en självbiografi i vanlig mening, utan en inblick i barnets värld. Alltifrån sommarvistelserna i morfaderns ljusa dalgång, till konstnärsateljens spännande värld med såväl skuggdjur som levande husdjur. Allt väcker aningar om muminvärldens bakgrund. Minen som elvt kvar i barnet och gödslat fantasin. Som den dagen då Tove författaren som barn kände sig alldeles lyckligt insnöad med modern, som om man endast kunde komma in genom takluckan på vinden, och modern säger att de har gått i idé - precis som hos Muminfamiljen.

Pamela - Samuel Richardson (1740)

För en månad sedan läste jag Pamela, som många anser vara det första exemplet på den nya engelska uppfinningen "realistisk roman", med all den begreppsförvirring det innebär på svenska, den nyhet som på engelska fick namnet "novel", som vi kallar 'den engelska romanen', för att den skiljer sig något från den franska romanen, som behöll namnet och mer av ämnet från den tidigare "romansen" (eng. romance) ett mer verklighetsfrämmande överklassnöje. En milstolpe som jag velat samla tankarna kring, men julruschen kom emellan ...

Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!

Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.

Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut  är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.  

Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.

Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:

"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)

Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...

Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!

Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!

Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!