1965, samma år Wahlöö började skriva Martin Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall, vann han Svenska Dagbladets litteraturpris för romanen Generalerna. Den avslutade vad Wahlöö själv kallade en trilogi, på temat militärdiktaturer. Hur makt och hot korrumperar. Inledde gjorde Lastbilen, 1962 och Uppdraget, 1963.
Jag upplever Generalerna som närmast farsartat svart, i sin nidbild av en fiktiv domstolsförhandling i en fiktiv militärdomstol i en fiktiv militärdiktatur. Den väcker det äckel i läsaren som den åsyftar att väcka. Om det är värt ett litterärt pris eller inte, handlar väl mest om att temat i romanen speglar vad som upptog folks tankar vid denna tid. Militärdiktaturer dominerar en stor del av 1900-talet, och stod högst upp på nyhetsmedias agenda på 1960-70-talen.
Jag hittar ingen djupare filosofi. Maktkampens 'segrare' omvandlar vad som skett, justerar ordval osv, för att stämma med den egna ideologin, men sitter själv löst i en ändlös våldsspiral. Ingen sitter säker, och resignationen är total.
2014-04-24
2014-04-21
Svart sommar - Maria Lang (1966)
Har hittat ännu en Maria Lang-deckare hos Myrorna. Denna är inte skriven i jag-form, vilket jag föredrar. Allt blir mer tuktat, mindre flamsigt prat. Vilar på en klar dialog.
Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.
Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).
Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?
Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?
Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.
Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).
Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?
Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?
2014-04-18
Lykke-Per - Henrik Pontoppidan (1898-1904)
Nu har jag äntligen läst den danske nobelpristagaren Henrik Pontoppidans mästerverk Lykke-Per, vars första utgåva var uppdelad i flera delar, vilket är begripligt med tanke på verkets längd. På svenska (Lycko-Per) delades den i tre delar och utkom 1918-1919. Tyvärr fanns bara tredje delen i behåll på mitt lokala bibliotek, men som den kom ut i dansk nyutgåva så sent som 2012, vilket är ren lycka för mig, för detta är ett mästerverk jag inte ville missa. 2017 blir det hundra år sedan Pontoppidan fick sitt nobelpris, kanske att det då kan vara läge för en svensk nyutgåva? Kanske i Brombergs nobelpris-serie?
Jag har alltså nu läst de 818 sidorna på danska, och med hjälp av ett litet dansk-svenskt lexikon för de svåraste orden gick det bättre än jag förväntat mig. Pontoppidan skriver så lättflytande och levande, med mästerliga dialoger, så min läsning strax slutade att vara en 'ansträngning'.
Detta är en mycket bred skildring av Danmark i slutet av 1800-talet, kring Georg Brandes storhetstid, när samhället började bubbla av entusiastisk skaparenergi. I romanens utkant finns en Dr Nathan inspirerad av Brandes. I centrum står Per Sidenius, från gammal luthersk prästsläkt. Vi får följa större delen av hans liv, hur han vill bryta upp ur allt det gamla hämmande, bli ingenjör och vara med om att skapa det 'Nya' starka moderna Danmark. Det myllrar av människor kring hans livsväg, som blir allt annat än rak och bred.
Alla beskrivna karaktärer är mästerligt levande, av trovärdigt kött och blod, med alla brister och all styrka verkliga människor har. Berättelsen vindlar fram, genom en period av social och religiös omvandling. Pontoppidan beskriver människorna så fantastiskt smidigt, alla stretar på så gott de kan i sina egna livsspår hur än svårt de har att förstå varandra - alla gör så gott de kan. Ingen blir 'fälld' i livets domstol. Även om författaren utgår ur en central allvetande berättare, får vi inget skrivet på näsan. Många antydningar får läsaren själv leta upp, saker karaktärerna inte ens själva är medvetna om. Allt är mästerligt autentiskt. Vi följer Per under ett mycket ambivalent liv fyllt av tvivel, i sökandet efter 'meningen', den snåriga instinktens väg för att försöka hitta sitt eget sanna jag. Och på den vägen möter han mängder med människor med sina egna helt skilda syner på livet och hur de ska ta sig igenom det.
Romanen är så lång för att Pontoppidan vill berätta allt, varje fundering, varje snedsteg. Mängder av insikter och misstag sveper förbi, mycket kan omvärderas, så som sker under ett människoliv. Och det gör också att romanen inte är slut när jag läst klart, trots att Pers liv är över. Dessa 818 fullspäckade sidor är så rika att att jag kan fundera vidare, tolka vidare. Ingenting är fastslaget. Livet fortsätter...
Inte minst för Jakobe, den kvinna Per 'nästan' gifte sig med, men övergav i sista stund. Ett fantastiskt inkännande porträtt, lika mångfasetterat som alla andra. Med tanke på andra manliga författares böcker från denna tid, är detta kvinnoporträtt unikt stark. Pontoppidan är unik för att han inte låter henne gå under, trots att hon både föder barn utom äktenskapet och blir övergiven. Hon går inte under trots att mannen flytt sin kos. Hon växer och tar upp kampen och skapar ett eget livsverk, en skola för fattiga barn. Inte så att hennes liv går lätt, hon blir både fattig och förtalad, men hon ger inte upp. Hon är i grund och botten starkare än Per, och hur än olika de tror sig vara, känner jag som läsare där ett starkare samband i deras relation, än någon annan i romanen.
Även beskrivningen av Pers äktenskap med en troskyldig prästdotter, finner jag alldeles fascinerande, hur det sker mer eller mindre av 'misstag', utan att de inblandade själva inser det. Så som det ofta kan vara med relationer när man är ung, innan man ännu vet riktigt vad man vill, vart man syftar, vilket mål i livet man har. Men trots att de är så uppenbart omaka, stretar de på och uppfostrar sina barn, och ser till varandras goda egenskaper ... trots att båda två har en inre längtan efter något annat.
818 sidor dansk text, så levande att jag gärna läser om den igen. Andan i romanen känns så förunderligt modern och aktuell än idag
Jag har alltså nu läst de 818 sidorna på danska, och med hjälp av ett litet dansk-svenskt lexikon för de svåraste orden gick det bättre än jag förväntat mig. Pontoppidan skriver så lättflytande och levande, med mästerliga dialoger, så min läsning strax slutade att vara en 'ansträngning'.
Detta är en mycket bred skildring av Danmark i slutet av 1800-talet, kring Georg Brandes storhetstid, när samhället började bubbla av entusiastisk skaparenergi. I romanens utkant finns en Dr Nathan inspirerad av Brandes. I centrum står Per Sidenius, från gammal luthersk prästsläkt. Vi får följa större delen av hans liv, hur han vill bryta upp ur allt det gamla hämmande, bli ingenjör och vara med om att skapa det 'Nya' starka moderna Danmark. Det myllrar av människor kring hans livsväg, som blir allt annat än rak och bred.
Alla beskrivna karaktärer är mästerligt levande, av trovärdigt kött och blod, med alla brister och all styrka verkliga människor har. Berättelsen vindlar fram, genom en period av social och religiös omvandling. Pontoppidan beskriver människorna så fantastiskt smidigt, alla stretar på så gott de kan i sina egna livsspår hur än svårt de har att förstå varandra - alla gör så gott de kan. Ingen blir 'fälld' i livets domstol. Även om författaren utgår ur en central allvetande berättare, får vi inget skrivet på näsan. Många antydningar får läsaren själv leta upp, saker karaktärerna inte ens själva är medvetna om. Allt är mästerligt autentiskt. Vi följer Per under ett mycket ambivalent liv fyllt av tvivel, i sökandet efter 'meningen', den snåriga instinktens väg för att försöka hitta sitt eget sanna jag. Och på den vägen möter han mängder med människor med sina egna helt skilda syner på livet och hur de ska ta sig igenom det.
Romanen är så lång för att Pontoppidan vill berätta allt, varje fundering, varje snedsteg. Mängder av insikter och misstag sveper förbi, mycket kan omvärderas, så som sker under ett människoliv. Och det gör också att romanen inte är slut när jag läst klart, trots att Pers liv är över. Dessa 818 fullspäckade sidor är så rika att att jag kan fundera vidare, tolka vidare. Ingenting är fastslaget. Livet fortsätter...
Inte minst för Jakobe, den kvinna Per 'nästan' gifte sig med, men övergav i sista stund. Ett fantastiskt inkännande porträtt, lika mångfasetterat som alla andra. Med tanke på andra manliga författares böcker från denna tid, är detta kvinnoporträtt unikt stark. Pontoppidan är unik för att han inte låter henne gå under, trots att hon både föder barn utom äktenskapet och blir övergiven. Hon går inte under trots att mannen flytt sin kos. Hon växer och tar upp kampen och skapar ett eget livsverk, en skola för fattiga barn. Inte så att hennes liv går lätt, hon blir både fattig och förtalad, men hon ger inte upp. Hon är i grund och botten starkare än Per, och hur än olika de tror sig vara, känner jag som läsare där ett starkare samband i deras relation, än någon annan i romanen.
Även beskrivningen av Pers äktenskap med en troskyldig prästdotter, finner jag alldeles fascinerande, hur det sker mer eller mindre av 'misstag', utan att de inblandade själva inser det. Så som det ofta kan vara med relationer när man är ung, innan man ännu vet riktigt vad man vill, vart man syftar, vilket mål i livet man har. Men trots att de är så uppenbart omaka, stretar de på och uppfostrar sina barn, och ser till varandras goda egenskaper ... trots att båda två har en inre längtan efter något annat.
818 sidor dansk text, så levande att jag gärna läser om den igen. Andan i romanen känns så förunderligt modern och aktuell än idag
2014-04-10
De tre små mästarna - Kerstin Ekman (1961)
Att Kerstin Ekman började som deckarförfattare är välkänt. De tre små mästarna (1961) är den första att avvika från sin tids standardmall för pusseldeckare. Först och främst miljön, att hon hittat fram till Norrland, och släpper in såväl tornedalsk finska, som samer. Samefrågor var väl betydligt mer på tapeten på 1960-talet än idag, när man överhuvudtaget började uppmärksamma diskrimineringen av minoriteter.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fru Bengtssons andliga uppvaknande - Caroline L Jensen (2010)
En mycket annorlunda humoristisk historia, som blandar mer allvarliga kommentarer till Gamla testamentets gudstro, med en mer farsartad humor. Fru Bengtsson har beslutat sig (jag avslöjar inte varför) för att försöka bryta mot samtliga Guds tio budor, och det är inte lätt med tanke på hennes i grunden goda natur och vilja att inte skada någon annan än sig själv. Jag får mig en hel del glada skratt, inte minst via bruket av schlagertexter .... läs så förstår ni.
Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?
Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.
Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?
Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.
En man som heter Ove - Fredrik Backman (2012)
De första kapitlen känns kanske lite tjatiga, en ständigt purken 'gubben' (trots att han bara är 59 år), men det är mest för att läsaren ska vänja sig vid Oves psyke. Därefter djupnar historien betydligt, blir en hel livshistoria, trots att intrigen bara pågår några veckor. Och allt är skrivet med varm humor.
Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.
Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.
Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.
Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.
2014-03-05
NP 1920 - Knut Hamsun
Knut Hamsun (1859-1952) fick sitt Nobelpris redan 1920 med en kärnfull kort motivering:
"för hans monumentala verk Markens gröda"Gör utpekandet av ett visst verk det till Hamsuns 'främsta'? Eller försökte kommittén ligga i linje med Nobels testamente, att premiera bedrifter nära i tid (skrivit 'de senaste åren'), Markens gröda utgavs 1917. Eller ville man lyfta fram denna lovsång till jorden och den okuvlige (norske) nybyggaren, som ett verk i rätt anda, och skilja det från tidigare mindre monumentala verk, trots att dessa texter gjorde honom berömd redan på 1890-talet? Funderingar jag inte kan ge svar på. Jag har ännu inte läst Markens gröda.
Jag började med genombrottsverket, Svält (1890), och kan bara konstatera att känslan är nyskapande. 1890 var många utleda på 1880-talets sociala debatter och Naturalismens 'objektiva' moraliserande granskning av samhället. Hamsun väljer en Jag-berättare genom vilken läsaren får uppleva ett sammelsurium av känslor och ologiskt handlande. Vi ser livet inifrån en svältfödd författares odistanserade, oreflekterade inre upplevelser. Alltså tvärtemot Emile Zolas yttre kirurgiska dissekering. Zola såg orsak och verkan, medan Hamsuns svältande författare har mycket svårt att samla sig till några sansade analyser. Han rör sig ständigt i febrig jakt på inspiration, inspiration till säljbar text, som kan ge honom mat för dagen. Men hungern leder oftare till mer hallucinationer än inspiration.
Intressant är att min svenska utgåva är från 2007, sägs vara den första (!) svenska utgåvan av originalversionen. Det tog alltså 90 år! Inledningsorden är berömda:
"Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania" (dvs Oslo).
Orden knyter boken till samma tradition som Strindbergs Arvid Falk, den fattige litteratörens irrande i den nya storstadens smältdegel. Men Hamsuns huvudkaraktär har mycket svårt att nå ut ur sitt eget inre. Han framställs inte heller som ett offer, annat än möjligen som offer för sina egna vanföreställningar. Hur än barskrapad, utsvulten, håller hans egen stolthet på att bli hans egen undergång. Får han ett mynt på fickan skänker han bort det, han vill inte 'verka' fattig, han vill att skenet ska bedra omvärlden. Det är inte förrän alldeles i slutet, han inser att den stoltheten kan leda till svältdöden. Var det svält som inspirerade Hamsun att skriva denna lättflytande text? Lättsmält är den, och allt annat än monumental.
Sen lästa jag Pan (1894), en stilistiskt ren text, omskriven som mästerverk. Inget monumentalt här heller, snarare en liten behändig historia. Allt snurrar kring en ung man, passionerad jägare, Glahn, som hellre är ute i naturen, än följer borgerliga umgängesregler. Detta är den första roman förlagd till den nordnorska naturen som skulle komma att uppfylla Hamsun (och Markens gröda), men om jag förväntat mig något naturromantiskt stråk i romanen, måste jag bli besviken. Ett tag blir jag också besviken på att det 'bara är ännu en kärlekshistoria med trubbel'. Ja, hela historien är som en evig olöslig 'terrorbalans' mellan två omedvetna unga själar. De kommer aldrig på samma våglängd och är lika omedvetna om sina dolda motiv som den hungrande litteratören i Svält. De skyller hellre på andra och varann, hellre än att tränga in i sina egna djupare motiv. Kärlekshungern är förvirrande ogripbar i deras psyke.
Men lagom tills jag tröttnat på att det främst är den unga kvinnan Edvarda, som utpekas som bortskämt nyckfull, tar romanen ett steg tillbaka från jag-berättandet, geom att introducera en ny berättare, utomstående vad beträffar huvudberättelsen, en rival som hyser agg till löjtnant Glahn, svärtar bilden av honom likaväl som Glahn tidigare svärtat bilden av Edvarda. Jag blir medveten om att inget i berättelsen kan tas för fakta. Allt är tolkningar, det kan aldrig i domstol avgöras vem som är mest förfördelad, 'vems fel' något är, vems sanning sm är mest objektiv, och så vidare.
Varför döpte han sin roman efter den grekiske herdeguden Pan? Det kan väl inte bara syfta på Glahns friluftsintresse eller lättretlighet? Pans bockfot kan ju associeras till djävulen själv. Dessutom kommer ordet panik, just från Pans tendens att frammana 'panisk skräck'.
För några år sedan läste jag en antologi noveller av nobelpristagare, sammanställd redan 1960. Där fanns en av Hamsun med titeln 'Erövraren', som jag inte minns, utan bara har en anteckning om att jag fann den vara en 'nattstånden Don Juan-historia', och var det humor så var det komplett misslyckat'. Jag har inte boken för att läsa om den, men tänker att Glahn är en sorts Don Juan, vilket retar hans rival oerhört. Så temat måste ha intresserat Hamsun. Det är också uppenbart hur vissa typer av historier åldras i takat med förändrade könsroller.
En bok för allas senaste samling korta texter av nobelpristagare, Fler nobeller, (2012) har med en ganska lång, flerdelad, historia av Hamsun, "Luffardagar", ur en novellsamling från 1905. Den historien tilldrar sig bland rastlösa luffare i Amerika. Texten flyter på, helt utan analyser, och utmynnar i samma gestaltande som de två romaner jag läst, om den psykiskt omedvetna människan, driven av instinkter, tanklöst drivande, den starkes överlevnad, genom sina egna egoistiska impulser.
Men efter vad jag förstår kom Hamsun in i en mer 'monumentalt' skapande, lämnade enskilda gestalters psyke, till att skildra ett myller av karaktärer, en samhällsväv. Så det blir väl ingen annan råd än att jag letar upp ett exemplar av Markens gröda, och tar del av den berättarstil som gav honom nobelpriset ...
2014-02-18
Hövdingen - Per Wahlöö (1959)
Per Wahlöös debut, ursprungligen med titeln Himmelsgeten, är en fotbollshistoria, och dessutom klassisk påstods det, så då blev jag nyfiken trots att fotboll egentligen inte är min grej.
Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.
Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.
Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)
Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.
Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.
Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)
2014-02-17
Geniet - Ivar Lo-Johansson (1947)
Geniet väckte vid utgivandet rabalder som pågick intensivt i minst ett år, men idag tiger litteraturhistorien still. "Geniet (1947) väckte mycket diskussion", står det i en handbok, inte hur eller varför. Det kan bero på att debatten inte rörde det litterära. Moralens företrädare var indignerade och sansade sig inte tillräckligt för att söka fler teman i sin läsning.
Min läsning idag finner en mycket komplex väv av olika teman, där huvudtemat för mig gäller vad Bourdieu på 1980-talet kom att kalla "kulturellt kapital". Hos Ivar Lo känner sig tonårspojken Kristian lurad av 'de vuxna'. Konst och litteratur ges värden som inget betyder för honom själv. De ingår helt enkelt inte i hans eget kulturarv, den fattiga statarmiljö/arbetarmiljö han växt upp i. Man kan dessutom läsa mellan raderna att de lägre klasserna räknades som 'kulturlösa', bara medel- och överklass ansågs 'äga kultur'. Och i den miljön är det inte individens uppskattning av t ex en tavla som har betydelse, utan åsatt 'marknadsvärdet'.
Romanen tar upp en anekdot om hur en man försöker sälja ett värdefullt konstverk av 'Goya', där han som ett experiment dolt signaturen under ramen. Men ingen expert inser att det är en Goya, de vägrar köpa, och ingen annan heller uppskattar motivet. Hur än mannen sänker priset, tycker ingen att tavlan är värd att betala för. Först när han knackar på hos en konstnär, ser denne genast att det är en Goya. Men en Goya för ett så lågt pris måste vara stulen, menar konstnären, och inte tänker han köpa stöldgods!
Kristian tror att de vuxna bara 'låtsas' förstå konstverken, inbillar varandra att där finns värden han själv inte kan finna i motiven, varför han beslutar att betrakta allt som humbug. Men all 'kultur' är en fråga om inlärning, om att dela ett 'kulturellt kapital', vilket Bourdieu menade att medelklass och överklass fick med sig hemifrån, gratis, som en självklarhet via modersmjölken. Allt detta står Kristian utanför, ensam, utan bas att utgå ifrån.
Ivar Lo ger oss Kristians perspektiv, generations-motsättningen, men vi kan bara gissa om författaren själv såg det som en klassresa mellan olika samhällsklassers kulturella kapital, vilket vi får räkna ut själva, utan pekpinnar.
Här kommer nästa tema in, 'geniet', den romantiska synen på skapargeniet, som unik, den som aldrig upprepar något inlärt, utan enbart frambringar snilleblixtar. Kristian är begåvad, har lätt för inlärning, men att vissa i omgivningen, främst Singel, ser honom som 'genial', gör bara att Kristian känner sig än mer ensam, utan bas att stå på, vilket leder till hans undergång. Genom hela boken förknippas 'geni' med 'idiot', den tunna linjen mellan snilleblixt och galenskap. Och likadant som med konstverken är det eftervärlden som bestämmer om det skapade är något genialt mänskligheten behöver, eller rena idiotin. (Ett exempel är Christopher Polhem, som räknas upp bland de 'svenska genierna', vars geniala mekaniska uppfinningar det tog eftervärlden 200 år att acceptera.)
Allt detta tal om genier, som övermänniskor, tillhör ju det som gör boken otidsenlig i dagens ögon. Det känns för mig som 1930-tals rasism, nazism, och är naturligtvis inspirerat av Romantikens skaparideal och Nietzsche, och på samma gång motsatsen till Realismen och Naturalismens materiella syn på människan. Jag tror att det ingår i det Ivar-Lo vill uppmärksamma och kritisera. Huvudtemat i Ivar Lo-Johanssons författarskap rör ju ständigt kollektivets för- och nackdelar. Vi behöver varandras stöd och trygghet, men riskerar samtidigt att bli kvävda av omgivningens krav. En roman ur den ensamma pojkens perspektiv, inledande en klassresa som gör honom helt skyddslös, är något helt motsatt hans tidigare berättelser om statarkollektiv, och upplevdes därmed av läsarna som helt främmande.
Intressant nog kom Geniet i ny upplaga så sent som 1980 i Bra Böckers klassikerserie, trots att kritiken ansåg romanen otidsenlig redan 1947. Inte begrep jag 1980 tonårspojkens problem, det NE kallar "pubertal sexualnöd". Det onani-tabu Ivar Lo upplevt i början av 1900-talet var ingen inbillning. Skämt om att hålla fingrarna ovanför täcket, var en gång tabu på fullt allvar. Debatten rörde sig främst kring Singels utrop: "Vi måste släppa till flickorna", den individualistiske liberale mannen Singels lösning. En absurd lösning ryckt ur sitt sammanhang.
Min tolkning av romanen - som gav en så het debatt kring onani och sex i tonåren - blir att den ville få läsaren att inse att onani är fullständigt naturligt och oskyldig, tvärtemot den skräckpropaganda Kristian gick på, och självklart att föredra jämfört med tonårsgraviditeter, våldtäkter och könssjukdomar.
Min läsning idag finner en mycket komplex väv av olika teman, där huvudtemat för mig gäller vad Bourdieu på 1980-talet kom att kalla "kulturellt kapital". Hos Ivar Lo känner sig tonårspojken Kristian lurad av 'de vuxna'. Konst och litteratur ges värden som inget betyder för honom själv. De ingår helt enkelt inte i hans eget kulturarv, den fattiga statarmiljö/arbetarmiljö han växt upp i. Man kan dessutom läsa mellan raderna att de lägre klasserna räknades som 'kulturlösa', bara medel- och överklass ansågs 'äga kultur'. Och i den miljön är det inte individens uppskattning av t ex en tavla som har betydelse, utan åsatt 'marknadsvärdet'.
Romanen tar upp en anekdot om hur en man försöker sälja ett värdefullt konstverk av 'Goya', där han som ett experiment dolt signaturen under ramen. Men ingen expert inser att det är en Goya, de vägrar köpa, och ingen annan heller uppskattar motivet. Hur än mannen sänker priset, tycker ingen att tavlan är värd att betala för. Först när han knackar på hos en konstnär, ser denne genast att det är en Goya. Men en Goya för ett så lågt pris måste vara stulen, menar konstnären, och inte tänker han köpa stöldgods!
Kristian tror att de vuxna bara 'låtsas' förstå konstverken, inbillar varandra att där finns värden han själv inte kan finna i motiven, varför han beslutar att betrakta allt som humbug. Men all 'kultur' är en fråga om inlärning, om att dela ett 'kulturellt kapital', vilket Bourdieu menade att medelklass och överklass fick med sig hemifrån, gratis, som en självklarhet via modersmjölken. Allt detta står Kristian utanför, ensam, utan bas att utgå ifrån.
Ivar Lo ger oss Kristians perspektiv, generations-motsättningen, men vi kan bara gissa om författaren själv såg det som en klassresa mellan olika samhällsklassers kulturella kapital, vilket vi får räkna ut själva, utan pekpinnar.
Här kommer nästa tema in, 'geniet', den romantiska synen på skapargeniet, som unik, den som aldrig upprepar något inlärt, utan enbart frambringar snilleblixtar. Kristian är begåvad, har lätt för inlärning, men att vissa i omgivningen, främst Singel, ser honom som 'genial', gör bara att Kristian känner sig än mer ensam, utan bas att stå på, vilket leder till hans undergång. Genom hela boken förknippas 'geni' med 'idiot', den tunna linjen mellan snilleblixt och galenskap. Och likadant som med konstverken är det eftervärlden som bestämmer om det skapade är något genialt mänskligheten behöver, eller rena idiotin. (Ett exempel är Christopher Polhem, som räknas upp bland de 'svenska genierna', vars geniala mekaniska uppfinningar det tog eftervärlden 200 år att acceptera.)
Allt detta tal om genier, som övermänniskor, tillhör ju det som gör boken otidsenlig i dagens ögon. Det känns för mig som 1930-tals rasism, nazism, och är naturligtvis inspirerat av Romantikens skaparideal och Nietzsche, och på samma gång motsatsen till Realismen och Naturalismens materiella syn på människan. Jag tror att det ingår i det Ivar-Lo vill uppmärksamma och kritisera. Huvudtemat i Ivar Lo-Johanssons författarskap rör ju ständigt kollektivets för- och nackdelar. Vi behöver varandras stöd och trygghet, men riskerar samtidigt att bli kvävda av omgivningens krav. En roman ur den ensamma pojkens perspektiv, inledande en klassresa som gör honom helt skyddslös, är något helt motsatt hans tidigare berättelser om statarkollektiv, och upplevdes därmed av läsarna som helt främmande.
Intressant nog kom Geniet i ny upplaga så sent som 1980 i Bra Böckers klassikerserie, trots att kritiken ansåg romanen otidsenlig redan 1947. Inte begrep jag 1980 tonårspojkens problem, det NE kallar "pubertal sexualnöd". Det onani-tabu Ivar Lo upplevt i början av 1900-talet var ingen inbillning. Skämt om att hålla fingrarna ovanför täcket, var en gång tabu på fullt allvar. Debatten rörde sig främst kring Singels utrop: "Vi måste släppa till flickorna", den individualistiske liberale mannen Singels lösning. En absurd lösning ryckt ur sitt sammanhang.
Min tolkning av romanen - som gav en så het debatt kring onani och sex i tonåren - blir att den ville få läsaren att inse att onani är fullständigt naturligt och oskyldig, tvärtemot den skräckpropaganda Kristian gick på, och självklart att föredra jämfört med tonårsgraviditeter, våldtäkter och könssjukdomar.
2014-01-31
Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg (1912)
Läste just om Den allvarsamma leken (1912), för jag vet inte vilken gång i ordningen, och uppfylls genast av lyckokänslor. Söderberg har en sådan underbart sparsmakad stil.
Här är allt precis tvärtom mot vad jag skrivit i inläggen igår. Här finns inte ett enda onödigt ord. Allt flyter lekande lätt. Texten är luftig, kristallklar, behaglig även kring det obehagliga. En kortroman, som ändå behandlar 15 år i Arvids och Lydias liv. Men den berättas utifrån, i tredje person.
Den berömda titeln, som anspelar på kärlek, gör att jag mellan läsningarna glömmer bort att texten innehåller så mycket mer. Alla korta hänsyftningar till för den tiden dagsaktuella samtalsämnena, nyhetsstoff som var en så självskriven miljö för tidningsmannen Arvid, ger stadga både åt hans yrke som journalist och trots den 'korta' texten en trovärdig illusion av tidens gång, liksom att karaktärerna är levande människor som förändras. Söderbergs sätt att inflika nyhetsstoffet lyfter texten enormt i mina ögon. Via denna mer eller mindre bekanta historiska kontext, känner jag mig hemma i tidsandan.
Antagligen är det även luftigheten i texten som gör att jag känner mig mer medskapande och befryndad med Hjalmar Söderberg, så att jag kan lägga in mina egna värderingar, så till den grad att jag inbillar mig en sorts själslig samstämmighet. Större delen av boken tycker jag mig förstå, både Arvid och Lydia.
Ända tills jag når fram mot de sista sidorna, där uppstår inget AHA, ingen sens moral, ingen positiv ny insikt. Allting blir åter tvärtom. Där förvirrade ordtexter brukar nå fram till en ny insikt, väcker slutet hos Söderbergs i stället en besviken avsmak i mig. Hur kunde jag ha missat att hans kvinnosyn alls inte varit positiv, i balans med det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och medbestämmande. Jag blir påtagligt medveten om svartsynen. Visst Arvid känner sig sviken, men inte mer än hur han själv en gång svek, men nu gäller inte längre samma regler för kvinnor som för män. Plötsligt är Lydia svartmålad ...
Då känner jag mig lurad och tänker att just så måste Gun-Britt Sundström ha känt, då hon beslöt skriva sin egen version i För Lydia (1973). Det är definitivt dags att läsa om den, känna på hennes dialog med Söderbergs text...
Här är allt precis tvärtom mot vad jag skrivit i inläggen igår. Här finns inte ett enda onödigt ord. Allt flyter lekande lätt. Texten är luftig, kristallklar, behaglig även kring det obehagliga. En kortroman, som ändå behandlar 15 år i Arvids och Lydias liv. Men den berättas utifrån, i tredje person.
Den berömda titeln, som anspelar på kärlek, gör att jag mellan läsningarna glömmer bort att texten innehåller så mycket mer. Alla korta hänsyftningar till för den tiden dagsaktuella samtalsämnena, nyhetsstoff som var en så självskriven miljö för tidningsmannen Arvid, ger stadga både åt hans yrke som journalist och trots den 'korta' texten en trovärdig illusion av tidens gång, liksom att karaktärerna är levande människor som förändras. Söderbergs sätt att inflika nyhetsstoffet lyfter texten enormt i mina ögon. Via denna mer eller mindre bekanta historiska kontext, känner jag mig hemma i tidsandan.
Antagligen är det även luftigheten i texten som gör att jag känner mig mer medskapande och befryndad med Hjalmar Söderberg, så att jag kan lägga in mina egna värderingar, så till den grad att jag inbillar mig en sorts själslig samstämmighet. Större delen av boken tycker jag mig förstå, både Arvid och Lydia.
Ända tills jag når fram mot de sista sidorna, där uppstår inget AHA, ingen sens moral, ingen positiv ny insikt. Allting blir åter tvärtom. Där förvirrade ordtexter brukar nå fram till en ny insikt, väcker slutet hos Söderbergs i stället en besviken avsmak i mig. Hur kunde jag ha missat att hans kvinnosyn alls inte varit positiv, i balans med det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och medbestämmande. Jag blir påtagligt medveten om svartsynen. Visst Arvid känner sig sviken, men inte mer än hur han själv en gång svek, men nu gäller inte längre samma regler för kvinnor som för män. Plötsligt är Lydia svartmålad ...
Då känner jag mig lurad och tänker att just så måste Gun-Britt Sundström ha känt, då hon beslöt skriva sin egen version i För Lydia (1973). Det är definitivt dags att läsa om den, känna på hennes dialog med Söderbergs text...
Den sista cigaretten - Klas Östergren (2009)
Ord för ordens egen skull, var det som först dominerade mina tankar när jag i Julas började läsa Klas Östergrens Den sista cigarretten (2009), en enda lång trög monolog, länge i mina tankar hållen av en knarrig gnällgubbe i övre medelåldern. Han beskrivs till slut som författare med samma förnamn som Östergren, om än stavat med C - om jag minns rätt, för det stod bara på ett ställe, och jag känner inte att jag någonsin skulle vilja läsa om denna motsträviga roman.
Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.
Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...
Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.
Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?
Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.
Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.
Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...
Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.
Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?
Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.
Läsexempel Ord, Bild ...
Om jag tänker på vad jag läst det sista halvåret, ligger Strindbergs storhet i just konkretionen, som levandegör det mesta jag läst av honom. Poeten Heidenstam är naturligtvis bildskapare, men ofta i en kontext som känns avlägsen min egen. Jag har nyligen börjat smaka på Hans Alienus (1892), ett av Heidenstams tidiga prosaverk (om än med insprängda diktstrofer) så är det fyllt av ett symboliskt bildspråk, som främst rör Hans emotionella inre, och därför lämnar mig utanför kontexten.
Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.
Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".
Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.
Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.
Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.
Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.
Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".
Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.
Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.
Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.
2014-01-30
Ord vs. Bild - Abstrakt vs. Konkret
Och nu menar jag enbart i textform. Min läsupplevelse handlar ofta om textens större eller mindre förmåga att frammana bilder i mitt inre. Jag tröttnar snabbt på texter som inte tar hjälp av bilder (ordbilder). Ibland tänker jag att det är vårt nutida överflöd av rörliga bilder i film, TV, datorer, som skapar detta behov. Men olika människor upplever texter på olika sätt, vilket säkert beror på att vi är mentalt olika, en del mer inriktade på bild, eller ton och takt, medan andra kan ta till sig orden själva, oförmedlade. Det förra lär handla om högra hjärnhalvans dominans, medan det senare är vänstra hjärnhalvans dominans.
Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.
I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.
Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.
Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.
I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.
Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.
2013-12-25
Roparen - Stieg Trenter (1954)
Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.
Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.
Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.
Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.
Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.
God Jul - Jonas Karlsson (2013)
Ingen Jul är en riktig Jul utan en Jul-historia. Jonas Karlssons text kan väl snarast betraktas som en långnovell. Den är full av subtil, svart humor och så långt ifrån godhjärtad sentimentalitet som tänkas kan.
Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete, så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.
Eftersmaken är mörk.
Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete, så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.
Eftersmaken är mörk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
