NP 1923 - William Butler Yeats

"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"

Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.

Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.  
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.

Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.  

Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.

Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.

Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.

Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.

Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.

Nada - Carmen Laforet (1944)

Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungerar internationellt även utan något större hum om språket.

18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.

Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.

Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.

Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade  uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.

Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.

Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.

Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.

Kattöga - Margaret Atwood (1988)

Alldeles lysande.  Ingen kan som Atwood ge inträngande beskrivningar utan att bli tyngande. En tjock bok, men varje enskilt kapitel är som en delikat smakbit. Jag blir aldrig övermätt, varje mening bara frestar min aptit att läsa vidare.

Historien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.

Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.

Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.

Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.

Karl XII - Voltaire (1731)

Voltaires biografi över Karl XII är en faktaspäckad bedrift, som han började arbeta med redan på 1720-talet bara några år efter svenske kungens död. Voltaire skrev alltså om sin samtid och hade intervjuat många personer som varit inblandade i tidens storpolitik. Men han hade också tillgång till många skriftliga källor som entusiaster börjat samla in. Upplysningstiden seglar upp. Voltaires framställning är så faktaspäckad att det kan bli övermäktigt att försöka svälja texten för fort.

Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.

Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."

De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna (1983)

En bok för alla utgav för åratal sedan en antologi med finsk humor, Konstiga saker de skrattar åt. Jag kan hålla med om titeln. En lika annorlunda upplevelse är det att läsa Paasilinna, och De hängda rävarnas skog, tillhör definitivt en av hans bästa. Hans böcker brukar kallas skrönor, samtidigt som författaren behåller pokerfacet och betraktar sig som realist. Men hans böcker beolkas av en rad udda existenser, med en alldeles egen frejdig äventyrsinställning som driver dem ut i den ena strapatsen efter den andra.

Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...

Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde - Robert Louis Stevenson (1885)

Robert Louis Stevenson (1850-1894) skrev några oförglömliga historier under sitt korta liv. Dit hör Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Den läste jag, som så många andra, redan som barn. Men även när jag läser om den som vuxen, vilket händer då och då, uppskattar jag den lika mycket. Därför är det svårt att förstå att den höll på att bli en total flopp. Historier med en ung huvudperson förpassade författaren till 'barnboksfacket' och kom därför att ignoreras.

Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.

Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.

Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.

Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.

Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.

Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.

Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.

Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.

Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.

Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...

Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)

En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).

Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.

Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.

Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.

Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.

Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.

Pengar - Victoria Benedictsson (1884)

Den som är det minsta intresserad av Victoria Benedictsson, som skrev under alias Ernst Ahlgren, ska läsa Hennes döda kropp : Victoria Benedictssons arkiv och författarskap av litteraturprofessor Lisbeth Larsson (2008). Vid Victoria Benedictssons död, 1888, bara fyra år efter sin debut, fick hennes vän och yngre kollega Axel Lundegård ta hand om hennes efterlämnade manuskript, ett stort arkiv av pågående skrivprojekt. Han kom att i årtionden därefter redigera och ge ut dessa texter, ja i praktiken leva han på vad hennes texter inbringade.

Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.

Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.

Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.

Nu har jag läst Victoria Benedictssons romandebut Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.

Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.

Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.

Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.

Miraklet på Speedy Motors - Alexander McCall Smith (2008)

Del 9 om Damernas Detektivbyrå i Botswana. Anonyma hotbrev är en av de röda trådarna som rör sig obehagligt genom den i övrigt gemytliga historien. Mma Makutsis kommer allt närmare sitt äktenkap med fästmannen Phuti, när han går med på att köpa dem en lyxig dubbelsäng. Frågan är var den ska stå, eftersom de ännu inte har gemensam bostad. Problemen hopar sig när den inte ens kommer in genom dörren i enkla hem, samtidigt som Botswana får sitt mycket efterlängtade regn.

JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.

Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.

Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.

Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)

Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.

Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.

Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.

Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.

Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!

Sveket - Birgitta Trotzig (1966)

Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).

Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten  - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.

Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.

Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.

Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?

Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.

Det skrivna ordets tystnad - Torbjörn Lundgren (1993)

För mig är detta den perfekta romanen. Inte ett onödigt ord, utan levande, sparsmakad och full med talande mellanrum. Och för att det är en uppväxt och utvecklingshistoria, som dessutom skildrar samtiden från 1950-80-tal, en tid jag delvis kan känna igen mig i. Men inget skrivs oss läsare på näsan.

Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..

Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.

Emma Watson - Joan Aiken (1996)

Eftersom Jane Austen aldrig slutar att fascinera så många av oss, finns det också många som fantiserar vidare på olika sätt kring hennes historier. Jane Austen är så klassisk att historierna tål att sättas in i de mest skiftande kontexter. Om inte annat för att se vad som händer. Härom året kom P.D. James med en fortsättning på Stolhet och fördom, deckaren När döden kom till Pemberly. Den har redan hunnit filmatiseras.

Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'

Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.

Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.

Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.  

Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.

Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.

Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.

The Watsons - Jane Austen (ca 1804; oavslutad)

Jag har läst ungefär lika mycket som vanligt, men inte funnit ro att skriva här, så nu blir det en hel del att summera. Först en av höjdpunkterna: En för mig "ny" Jane Austen text, The Watsons. En romanidé hon arbetade på åren i Bath 1803-05. Men hon fann inte den skrivro hon behövde. Det blev 57 sidor innan hon slutligen övergav detta projektet.

När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.

Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.

Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?

Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.

Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.  

Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.

The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".

Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...      

Solstaden - Tove Jansson (1974)

En vuxenbok om att åldras. Tove Janssons läsare ville ha henne kvar i Mumindalen, medan hon själv ville slippa fri, utvecklas, uttrycka något mer. I denna roman hamnar vi i en soldränkt, halvsovande pensionärstillflykt i Florida.

Tonen växer fram, alltmer omisskännlig Tove Jansson. Den lilla staden i Florida är en lika soldränkt tillflyktsort som Mumindalen, lika naggad i kanten av oro, men med en mer beständig svärta. Karaktärerna är ett varierat typgalleri av egensinniga åldringar, på vandring mot solnedgången, pendlande mellan personlig visdom och insikter om utebliven personlig utveckling.

Som belysande kontrast finns det vackra kärleksparet Joe och Linda, de enda ungdomarna i denna mumifierade stad. På en utflykt till ett stycke orörd urskog, inhägnad för att betraktas, simmar de in på förbjudet område, likt Adam och Eva i Edens lustgård. Men det är uppbrottets tid, ytan krakelerar och de rör sig åt olika håll. Lindas kärlek är inte nog för Joe. Han söker sig till Jesusfolket, i hopp om att deras entusiasm och omfamningar, ska skänka mening åt hans liv.  

Gamla döva Thompson, som just uppspårats av den fru han hållit sig undan i sjutton år, fantiserar om en egen urskog, sitt eget Eden, och vandrar rakt ut i den inhägnade djungeln. I uppbrottets tid, när allt verkar förändras som mest, rullar allt vidare precis som vanligt, om än med viss förändrad rollbesättning. Rebecca Rubinstein har viljans kraft, hon vet att hon "kan vad som helst bara hon vet att hon behövs". Hon och miss Morris, tar över de gungstolar som döden nyss befriat.

Läsaren får dock erfara att verkligheten inte är given, utan skiljer sig mellan olika karaktärers intryck, det kan inte bli annat än tolkningar...