Satansverserna - Salman Rushdie (1988)

Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.

Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.

Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och  muslimskt, där jag saknar referensramar.

Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)

Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.

Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.

Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som  schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.

Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom? 

På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.

Imamens fall - Nawal El Saadawi (1988)

Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.

Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.

Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.

Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.

Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.

På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)

Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.

Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.

Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.

Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.

Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet.  Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.

"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."

'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem  utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)

Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)

På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.

sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."

PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.

Och tiden står stilla vid Nilen - Nawal El Saadawi (1974)

Denna egyptiska roman utgavs av Ordfront 1987, den första av Nawal El Saadawi (född 1931) på svenska. Jag läste den kort därefter och den etsade sig fast i mitt minne. En 160 sidor kort roman, berättad rent och rakt upp och ner, hur än drastiskt det är som sker. Romanen skiljer sig enormt mot hennes noveller i Törst (1977), som jag skrev om här för ett par år sedan, så suggestivt och intrikat upplagt berättande om känslomässiga mysterier.

Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.

Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.

Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.

Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.

I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom  kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
 
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.

Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...

Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.

Nya dikter - Gustaf Fröding (1894)

Frödings andra diktsamling skiljer sig obetydligt från den första. Den innehåller dessutom dikter som han arbetade på redan innan första samlingen utgavs, kanske valdes de bort eller var inte färdiga.

Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.

Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt. 

Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Passionen - Jeanette Winterson (1987)

Den svenska upplagan 2007, har ett förord som Winterson skrev 2005, där hon berättar att hon 1986 hade läst en bok om Venedig och genast förälskat sig i staden och därför ville skriva om den. Hon hade aldrig varit i Venedig, men för henne är 'skrivandet' det som 'gör något verkligt'.

Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.

Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.

Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala  vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.

Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.

Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.

Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden -  hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.

Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.

Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört,  eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.

Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?

Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.

Lille Eyolf - Henrik Ibsen (1894)

Ibsen skrev denna korta pjäs om ett äktenskap i kris 1894, och som så ofta fick den urpremiär i Berlin, januari året efter. Titelkaraktären, Lille Eyolf, är paret Allmers handikappade son. Pjäsen är ett ormbo av känslomässiga förvecklingar, där en rad skuldfrågor stöts och blöts. Psykologiserande kring spänningar i olika relationer, där svek väcker skuld som kväver passionen.

Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.

I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.

Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.

Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.

Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.

Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.

Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.

Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.

Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)

Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.

Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.

Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.

Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.

Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.

Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.

Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.

Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.

Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.

Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.

När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.

Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.

Hur motsägelsefullt är inte det?  Och världsfrånvänt...

The Diary of a Nobody - George & Weedon Grossmith (1892)

George Grossmith (1847-1912) studerade juridik och hans bror Weedon (1854-1919) ville bli porträttmålare, men båda hamnade i teatervärlden och var mycket framgångsrika som professionella komiker.

På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.

Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.

Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.

Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete,  val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.

Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.

Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.

The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)

Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.

1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.

I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.

Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.

Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.

Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.

Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.

Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.

Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.

Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.

Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.

I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.

Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.

WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.

The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande  anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.

Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.

Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.

Tolstoy and the Purple Chair - Nina Sankovitch (2011)

Boken har undertiteln "My Year of Magical Reading", vilket måste vara en medveten association till Joan Didions bok "The Year of Magical Thinking" (2005). Båda två bearbetar sorg. Jag hörde talas om Nina Sankovitchs bok när den just översatts till svenska. Det var i TV's litteratur-program Babel. Nina hade beslutat att läsa en bok om dagen under ett helt år och blogga om böckerna, och därefter utgavs denna bok om detta. Därför tänkte jag mig den som en samling bokanalyser, kanske av några böcker jag själv läst - kanske skulle jag kunna jämföra med mina egna läsupplevelser?

När jag nu sent omsider läser boken, på engelska, är det något helt annat som möter mig. Nina hade förlorat meningen med livet efter att hennes äldre syster dött i cancer. För att glömma sorgen började hon leva i ett allt högre tempo, men lyckades ändå inte ta sig ur sin sorg. Slutsligen beslöt hon ta en time-out, slicka sina sår genom att tilldela sig själv egen-tid varje dag, och tillskansa sig denna tid genom en utmaning, att läsa en medellåg roman per dag, då ingen fick störa henne, men då hon fick uppleva författarnas och karaktärernas slutsatser om livet.

Alltså en form av läs-meditation. Lyxen att få sjunka in i en god bok - varje dag. Andra kanske skulle gå in i sig själva via yoga, eller handarbeten eller växtodling. För en flerbarnsmamma som Nina, eller för alla oss som har arbete och omgivning med behov som vi tar hand om, är detta en åtråvärd lyx. Hennes make och fyra söner stödde henne. Visst låter det härligt!

Nu har jag läst boken om hennes upplevelser, och inser att det är en sorts självbiografi, som utvecklas ur de böcker hon läst. Endast sällan tar hon upp innehållet i böckerna, analyserar aldrig mer generella litterära aspekter. Hon läser endast de böcker som griper tag i henne från de första tio sidorna, oavsett om texten är högkulturell eller populär. För att inte riskera att bryta läsflödet, fick boken vara max 300 sidor. Projektet gällde en bok per dag - inga avsteg.

Jag har själv aldrig stött på en sann klassiker som inte varit lättläst och tillfredsställande. Även om det finns bottnar man inte uppfattar, så har en verklig klassiker något för alla. Även böcker som placeras i 'populära' genrer kan ofta ha innehåll som talar till oss och når fram till vårt inre vid en viktig tidpunkt i livet. Liksom humor - naturligtvis alltid lika viktigt.

Ninas läs-år börjar på födelsedagen i oktober, trampar igång och letar efter rutiner som hjälper. Först dominerar familjeminnen, som en nostalgisk resa, kvarhållandet av det förgångna. Det är naturligtvis ett äreminne över systern. Julen närmar sig. Det första som griper mig är julminnena. Hur hennes mor byggde sitt personliga jullandskap, genom att lägga ett lakan över sina böcker i bokhyllan och bygga ett helt landskap med en mängd samlade figurer, inte bara från vanliga julkrubbor, utan alla möjliga människor och varelser får vara med.

Vid juletid har läsrutinerna blivit så orubbliga att hon inte dras med i den vanliga stressiga julruschen. För att kunna fortsätta att läsa göra hon bara vad hon verkligen vill. Det blir den bästa jul hon haft, omgiven av sin familj, men utan alla måsten, väljer de vad som känns viktigast med julen.

Och så börjar insikterna ticka igång. Via läsningen börjar hon sätta sina egna behov i högsätet, samtidigt som hon bearbetar sorgen, genom att stöta och blöta sina erfarenheter med de inlästa erfarenheterna. Att Dickens i en av sina julhistorier menar att minnen är viktiga, att vi måste minnas även det negativa för att kunna förlåta. Men där vill Nina ännu inte hålla med. Att förlåta döden för att den tog  hennes syster, vore att acceptera att livet inte är rättvist. Och det kan hon ännu inte.

I en annan roman får bilden av hur vågor som möter varandra väver en komplicerad väv som är svår att tolka. Vilka är vågorna, hur bryts de? Vågornas vävda möte symboliserar hur komplicerat livet är, hur alla mänskliga möten påverkar varann, hur än omärkligt, ändå genomgripande. Ingen står ensam, allas handlingar påverkar varann i en kedjereaktion. Krig ger djupa ärrvävnader, liksom förluster, räsla och aggressioner. Vissa menar att människor alrig lär av historien. Att allt glöms bort. Där är böcker livsviktiga, för att vi inte ska glömma - utan kunna ta del av andras erfarenheter, nya och gamla.

Böcker låter oss också minnas att mänskligheten trots allt överlevt genom sin godhet och medkänsla. Att vi hjälper varann. Nina förstår genom böckerna att hon inte är ensam om sin sorg, att vi alla har många likheter, förutom spännande olikheter, och delar både smärta och glädje. Böcker speglar våra liv. Nina känner hur hon förändras. Alrig har hon suttit så still - som i sin lila läsfåtölj - och samtidigt upplevt så enormt mycket. Delat hela mänsklighetens samlade erfarenheter.

Att läsa en bok om dagen var Ninas metod att rensa sin hjärna, som om hon rensat ogräs i trädgården. Läsningen kudne vara smärtsam och utmattande, men drog alltid ut henne ur sorgens skuggor, ut till ljuset. Genom Knut Hamsuns Dreamers, inser hon vikten av att drömma, att bli klar över vår förmåga att se möjligheter och förverkliga planer. Vi måste leva här och nu.

"Joy is the only thing that slows the clock." En viktig maxim hon fann i en deckare redan som ung. Nu återvände tanken och blev viktig igen. Får Nina att släppa sorgen. Deckarmysterierna hjälper henne att tro på en möjlig ordning, trots kaoset i världen. Precis somhon själv skapar ordning genom att ta till sig de insikter hon finner via sitt läsande.

Insikten att det viktiga inte är vilka erfarenheter vi får i livet, utan vad vi gör av våra erfarenheter. Hur vi reagerar på dem, att se det positiva. Att vi faktiskt mycket oftare möter vänlighet, än motsatsen, inte bara från vänner, utan även från främlingar.

När Ninas Läs-år är slut, känner hon sig avslappnad. Ett år av förnöjelser, avkoppling, och ny näring, som fick allt annat arbete som pressade på, att kännas lättare. Läsningen rörde om i hennes liv, gav insikter och nya infallsvinklar. Och bäst av allt, genom att diskutera läsandet, fick hon allt fler kontakter. Via läsprat, har vi möjlighet att tala om våra liv och erfarenehter. Allt. Inga ämnen är tabu. Allt är tillåtet, alla åsikter tillåtna. Alla är vi en del av historien, alla med sin egen synvinkel. De kan vi dela med varandra.

Ninas Läs-år blev hennes sanatorium, liksom hennes far vistades på sanatorium efter andra världskriget, för att rensa tuberkulosen ur sina lungor, har Nina nu rensat ilska och sorg ur sitt liv, via ett berg av böcker. Hon har återhämtat sig och börjat leva på nytt. Efter att i tre år efter systerns död ha sprungit runt allt fortare och försökt 'leva' för dem båda, satte on sig ner, stilla. Slukade, smälte och begrundade böckerna, deras författare och karaktärer och slutsatser. JÄmförde hur de löst livets förvecklingar ochupptäckte humor, empati och gemenskap.

Det slutliga och viktigaste lärdomen kom från Lev Tolstoj, hans historia The Forged Cupon, som jag inte kan hitta svensk titel. Tydligen utgiven postumt. Första uppenbara insikten är att historien handlar om hur våra handlingar påverkar vår omgivning och sprider sig som kedjerekationer. Negativt eller positivt. Lurar vi någon leder det till elände, men tvärtom om vi erbjuder oss att stödja och hjälpa. Sista dagen sitter Nina i sin lila läs-fåtölj och inser att Lärdomen från Tolstoj är ännu djupare. Att meningen med livet definieras av hur vi reagerar på våra sorger och glädjeämnen, hur vi smider våra samband, om vi hjälper eller bestjäl varandra.

Vad vi gör för varandra är vad som överlever. Vad Ninas syster gjorde så länge honlevde, lever kvar än idag. Och Nina har lärt sig att acceptera att förlåtelse är möjlig - både att förlåta sig själv och sin omgivning. Kärleken överlever döden.

Alla behöver en egen vrå att dra sig tillbaka till och hitta sig själv. Sluta aldrig läsa.

Gitarr och dragharmonika - Gustaf Fröding (1891)

1891 var ett märkesår för svensk litteratur - debutår för två geniala värmlänningar, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Båda oförändrat läsvärda. Och som landsbygdsromantik tillhör de min sommarläsläsning.

Frödings debut, Gitarr och dragharmonika, blev unikt framgångsrik för en diktsamling. Upplaga på upplaga sålde slut. Kritikerna var enigt positiva, men själv var han intagen på sjukhem, utan begrepp om sin plötsliga popularitet.

Samlingen inleds med en programdikt som förklarar titeln - dragspel som det folkliga, medan gitarren då ännu var mer begränsad till de högre samhällsklasserna. Samlingen blandar alltså det folkliga och det mer högstämda, högkulturella. Och att dessa motpoler symboliseras av instrument visar hur nära musiken Frödings texter ligger. Till Frödings genialitet hör den inneboende musikaliska rytmen, som gör texten så sångbar. Det känns självklart att associera till musik.

Diktsamlingens 61 dikter är indelade i fyra avdelningar, kring olika teman, varav den första heter just "Värmländska visor'. Inte bara de tonsatta dikter, som vi alla hört, sjunger i mitt inre. Alla Frödings texter smälter fram på tungan, och det var denna avdelning som kom folk att rusa till bokhandeln. 'Det var dans bort i vägen på lördagsnatten..."

Melodin finns i orden, framhäver dem, i fullständig harmoni. Som den dansare jag alltid varit, har rytmen alltid varit det primära för mig. Så till den grad att mer tillämpade ordvändningar, kan försvinna bakom en taktfast metern. Och då tacksamt sökt mig till modernisternas frigörelse från rim och meter. Hos Fröding uppstår aldrig det problemet. Ord, meter, rytm, alliterationer och rim, allt löper i harmoni med varann. Det är rent välljud och klara bilder som frammanas

Denna inledande avdelning har dessutom ett folkligt humoristiskt porträttgalleri, ibland raljant som om Prosten 'rund som en ost' och andra mer udda krumelurer. Erk och Maja, och de trätande Jan Ersa och Per Persa, är på ständig visit i diverse korsord. Frödig såg de svaga människorna, drabbade av sociala orättvisor, och gestaltade dem alltid med inkännande medkänsla.

Men allt är inte Värmland hos Fröding, oftast växer hans gestalter utåt, som ringar på vattnet, ut i världen. Fröding läste ständigt och  mycket, Värmland blandas med internationellt kulturstoff. Det provinsiella bryts mot det exotiska, eller antika klassiker eller Bibelns historier, gör det närliggande mer allmängiltigt. I synnerhet i sista avdelningen, 'Likt och olikt', gör han virtuosa stilimitationer på  klassika texter. Mycket av dessa är texter som inte längre läses, och därför blir svårare att relatera till idag. Men i annat, som när Bibelns Höga visa utspelar sig bland granarna i den Värmländska skogen, det lever än idag, friskt och förföriskt.

Staffan Bergsten berättar i sin bok om Gustaf Fröding (1999) även om hans släkt och syskon. Värmland var inte större än att de bildade klasserna, med familjerna Fröding, Lagerlöf och Tegnér var släkt med varann, och alla tagit del i tränäringens uppgång och fall under andra halvan av 1800-talet. Fröding drömde sig tillbaka, intresserad av historien, förutom det rent litterära via Bibeln, det fornnordiska och Antiken, som avspeglas i hans texter.

Att välståndet ebbat ut, med träindustrins nedgång pga utländsk konkurrens, tolkade han på Antikens vis, som en allmän degenerering från den urtida guldåldern. Båda Gustafs föräldrar fick med tiden psykiska problem, ingen av hans fyra systrar gifte sig, ingen av dem fick barn. Hans familj ebbade ut. Redan som gymnasist fastnade han i alkoholismens garn, och kom aldrig ur det. Han såg sig själv som 'degenererad', förväntade sig inte annat än att dö psykiskt svag. Man kan fråga sig hur mycket psykisk sjukdom han egentligen led av, annat än just alkoholens nog så stora abstinensproblem.

Andra avdelningen heter 'Griller och grubblerier'. Även om Fröding gärna ironiserade över sig själv, för att ta loven av sina depressioner och tillkortakommanden, så fanns där också ångest och oro. Oro för saker vi idag inte tar så allvarligt på, som Fröding tog alltför allvarligt. Vissa av dikterna, t ex slutdikten om En fattig munk ifrån Skara. är dock underbart allmängiltigt inkännande.

Han var intagen på nervklinik många gånger - bland annat i ett helt år 1890. Utan tillgång till alkohol lyckades han sammanställa hela sin debutdiktsamling där. Med tanke på kvalitén, kan det itne ha varit något fel på hans psyke. Men så snart han skulle åka hem, försvann han in i alkoholens krogvärld, så pass att han hamnade på ett nytt nervhem, och inte var kontaktbar när hans epokgörande dikter utkom i maj 1891.

Jag har just börjat läsa om Gösta Berlings saga från samma år, Selma Lagerlöfs debut. Den boken handlar just om 'sagorna' kring Värmlands guldålder, träpatronernas guldålder, bruken och herrgårdarna, när de stod på toppen, men var på vippen att förlora vad deras driftiga anfädrar från tidigt 1800-tal skaåat. Det sägs att Frödings farmors bror, kallad 'den vandrande prästen' är förebild och inspiration till Gösta Berling, alkoholisten, den avsatte prästen, som lever på nåder med andra 'kavaljerer', parasiter på de få som ännu har pengar och driftighet.

NP 1925 - GB Shaw

George Bernard Shaw (1856-1950), fick Nobelpriset i litteratur 1925, med motiveringen:

"för hans både av idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet"

När jag tänker på Shaw är det naturligtvis främst filmatiseringarna av några av hans pjäser, som dök upp på TV när jag var barn. Främst musikalen My Fair Lady, där Julie Andrews lär ha gjort en enastående insats på scen i England, men då var för okänd i USA för att få göra samma insats på filmduken. Musikalen bygger alltså på Shaws pjäs Pygmalion (1912), som satiriserar hur sociala skillnader yttrade sig i språkbruk, alltså hur människor segregeras efter sin utbildning och sitt sätt att tala, hur vi dömer varandra utifrån det yttre, hellre än att se bakom denna yta och finna människors inre förmågor. Ett tema som har sitt värde än idag.

Shaw själv skulle inte ha accepterat musikalens romantiska slut, där språkprofessor Higgins och blomsterflickan i sista akten får varann, i ett 'lyckligt' slut. Det motsäger hans filosofi, att en kvinnan skulle foga sig efter mannen, i synnerhet inte en språkprofessor som anser att han själv har 'skapat' den nya eleganta Eliza, som talar standardengelska, istället för cockney accent. Shaw skrev till ett förtydligande slut i Pygmalion, där Eliza gifter sig med en av bipersonerna.

Shaw började som teaterkritiker på 1880-talet och inspirerades av Ibsens dramer, som ville problematisera samhällsproblem. Vilket är tydligt när Shaw började skriva teater på 1890-talet, inte minst 'den nya kvinna', skapad av kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet, kom att stötas och blötas.

Jag har just läst fyra av Shaws tidiga pjäser, Mrs Warren's Profession (1893),  Arms and Man (1894), Candida (1894) och Man and Superman (1902), som alla försöker vända uppochner på stelbenta konventioner. Förutom de rappa replikskiftena, så bygger Shaws satiriska humor främst på ombytta roller. Vi ska skratta åt att kvinnor beter sig som män och tvärtom, och därmed tänka efter och ifrågasätta. Så här drygt hundra år senare, är det mesta redan omkastat, många gamla konventioner är nedbrutna. På det sättet tillhör pjäserna en äldre era, även om det aldrig skadar att bli påmind om det, och se ifall vi fortfarande skrattar. Skratt utlöses oftast av att vi närmar oss en 'känslig gräns', mellan vad som är socialt tillåtet eller inte. På det sättet blir humor en barometer för var vi befinner oss på skalan. De omkastade könsrollerna är i alla fall än idag på agendan, inte minst tydligt genom hbtq och pride.

I Mrs Warren's Profession (1893) är dottern Vivie ett ytterst pragmatiskt mattegeni med universitets- examen, som får träffa sin mor för första gången. Pjäsen uppfördes inte förrän 1902 och rörde det för tiden oroande ämnet prostitution. Vivie får veta att modern aldrig varit gift, utan försörjt dem och dotterns skolutbildning, som prostituerad och bordell-ägare. I stället för att chockeras över detta, beundrar hon moderns födgeni. Vivie ser själv fram emot att få göra karriär inom matematik.. Hennes romans med unge prästsonen Frank Gardner, en slapp ung man som gärna blir försörjd av den idoga Vivie, kompliceras dock av att prästen hör till moderns stamkunder,  så det är möjligt, om än inte säkert att Frank och Vivie är halvsyskon. Samförståndet med modern upphör dock helt när Vivie inser att modern fortsatt med bordellverksamheten fastän hon numera är rik och inte behöver. Vivie krossar då modern hjärta genom att säga upp all kontakt med henne och börjar försörja sig själv med kontorsarbete i London, och bryter också med Frank och svär på att aldrig gifta sig.

Arms and the Man (uppförd 1894) var Shaws första framgång, och driver med den romantiska synen på krig och hjältar. I ett krig mellan serber och bulgarer 1885, gömmer sig schweizarem Bluntschli, legosoldat hos serberna, i bulgariska adelsflickan Rainas sovrum. Han är hungrig, hon ger honom  chokladpraliner och smeknamnet 'chocolate cream soldier'. Den idealistiska Raina intygar att den bulgariska adelns gästfrihet och moralkod gör att han kan känna sig trygg hos dem. Hon chockas dock av Bluntschlis pragmatism och cynism, som mer går ut på att överleva, än att ägna sig åt hjältedåd. Rainas far är major och hennes fästman Sergio ett idealistiskt brushuvud, som kastar sig ut i dumdristiska fältslag. Raina och hennes mor ger dock Bluntschli en av majorens rockar att smyga iväg i. Efter krigsslutet återvänder han med rocken, vid det laget har Raina och Sergio tröttnat på sina romantisk-idealistiska kärlekscharader. Sergio gifter sig hellre ha den jordnära smarta tjänsteflickan Louka, som vill uppåt i världen, och Raina har fastnat för sin Schweizare. Bluntschli friar när han inser att hon inte är så ung som hennes romantiska prat hade tytt på. Själv visar han sig vara en obotlig romantiker på kärlekens område, trots sin pragmatiska livsinställning i övrigt. När Rainas föräldrar vill protestera att dottern står över legosoldaten (trots att deras bibliotek inte innehåller mer än en handfull 25-öres romaner), så visar det sig att Bluntschli just ärvt åtskilliga lyxhotel efter sin far, vilket gör honom till betydligt rikare än hela bulgariska adeln. Och i fortsättningen kommer att ha personal som arbetar åt honom.

Candida (1894), en charmiga prästfrun, 33 år, har visserligen flirtat med den unge poeten Eugene, som fylld av idealistisk kärlek, vill frigöra Candida från hennes tillsynes självupptagne make, prästen Morell, och lösa henne från det ovärdiga smutsiga vardagslivets sysslor. Här har det alltså uppstått en rivalitet mellan en poetisk idealist och en kristen socialist, ständigt upptagen av sin församling, som beundrad föreläsare. Nu tvingas hustrun välja i kampen mellan rivalerna. Prästen, som aldrig tvivlat på sitt äktenskap, utan tagit hustrun för given, ansett sig oumbärlig för hennes beskydd, skakas i grunden när han inser att, hustrun visserligen väljer honom, maken, men gör det för att hon ser honom som den svagare, den som aldrig mött motgångar, och därför behöver hennes fortsatta stöd. 

Om de tre pjäserna ovan varit lättviktiga 'komedier', så är Man and Superman (1903) så betraktar jag denna text, fyra betydligt längre akter, snarare som ett filosofiskt läsdrama, som dessutom avslutas med ca 40 sidor lång text kallad "The Revolutionist's Handbook and Pocket Companion" som uppges vara skriven av huvudpersonen John Tanner, MIRC (= Member of the idle Rich Class). Självklart är det satir. Temat är Don Juan, och var ett önskemål han fått från Arthur Bingham Walkley. Utgåvan jag läst inleds dessutom med ett 30 sidor långt brev till denne Walkley där han förklarar sin tolkning, som avviker så mycket från andra Don Juan tolkare. Texten är otymplig, inte minst för att tredje akten innehåller en lång utvikning, där vi lämnar de nutida karaktärerna, varianter på Don Juan, Dona Ana och hennes far (statyn hos Mozart), och besöker helvetet där Juan, Ana, Djävulen och Statyn, samtalar. I synnerhet Don Juan breder ut sig i långa filosofiska utvikningar. Så det är inte konstigt att man vid premiären 1905 strök detta närapå sega avsnitt, och kvar fick en någorlunda lättviktig komedi. I sin helhet är har tiden lämnat texten långt bakom sig.

Shaw smälter samman tidens idéer från Darwinism (fortplantning med evolutionens urval) och Nietzsches övermänniskoideal (Superman) till att visa på att romantiska ideal aldrig kan vara grundvalen för äktenskapet. Det är en institution för fortplantning och omvårdnad, vilket mannen, Don Juan, försöker fly från. Men eftersom Naturen gör kvinnan till en fortplantningsmaskin, är det hon som jagar männen (Shaws könsrollsparadox). Och eftersom vi strävar efter att utvecklas till 'Superman', så krävs ett fritt urval av partners, inte inavel inom begränsade samhällsklasser.

De tre komiska akterna innehåller viktorianska konventioner som jagad hjälpte, hemligt bröllop i trots mot en dominant far, en försmådd hjälte som offrar sig för sin rival, och en skurkar som står i vägen för det lyckliga slutet. Shaw använder allt detta, men på ett helt eget, ofta farsartat, sätt, ingenting blir vad den viktorianska publiken väntade sig.

Shaws humor förlöjligar det konventionellt stelbenta, som tappat kontakten med sunt förnuft. Den lätta dialogen tuktar oss på en lång rad allvarligt menade områden. Den satiriska udden gör att man inte kan ta varje uttalande ord för ord. Dialogen ska öppnas, vi ska protestera, och tänka vidare.
Ofta leker Shaw med tes och antites, som slutar i syntes.

Man and Superman innehåller också cockney-accent, på ett sätt som förebådar Pygmalion. Både de outbildade, som tappat alla H, och den nya generationen, mekanisterna som lärt sig köra och reparera 'bilar', de nya uppkomlingarna som försöker komma upp i medelklassen och därför uttalar fler H än som ursprungligen ska vara där. Här känner man hur samhällsklasserna ställer sig allt brantare mot varandra. Striden mellan lillebror Irland och storebror England dyker också upp. Shaw var Irländaren som kom till England redan som 20-åring och sedan stannade och gjorde karriär.

Violet representerar bihistorien om den unga faderlösa kvinnan, som gifter sig i hemlighet med sonen till en utvandrad irländare, som nu tillhör de rikaste amerikaner - men helt utan tillräcklig polityr. Irland struntar han numera i. Hans mål är först och främst att hämnas på England genom att köpa upp de finaste slotten. Därför ska sonen Hector inte nöja sig med mindre än en adelsdam. Sonen avsäger sig faderns pengar av ren stolthet. Han arbetar säg hellre upp på egen hand. Violet vet dock bättre och lyckas tukta fadern, hon vet att de gamla slotten oftast är i mycket dåligt skick och inte värt de pengar de kostar. Hon vill inte slita och släpa i fattigdom i onödan.

Men innan vi kommit så långt, redan i första akten, när äktenskapet fortfarande är hemligt, och hon chockerar omgivningen genom att vara 'gravid ogift', då ville Tanner (anarkisten, och moderne Don Juan Tenorio) stödja hennes mod, att bli utomäktenskaplig mor. Att hon blir arg för att alla genast misstänker 'det värsta', något hon aldrig skulle ha 'hemfallit' åt - bevisar alltså att hon hela tiden följt den äldsta mest konventionella av livsstilar. Än idag vet vi behovet av vida sociala skyddsnät för de föräldrar som tvingas ta hand om barn på egen hand. Det är inte så lätt och självklart som man tror.

Saint Joan (1924), om Jeanne d'Arc, bidrog säkert till nobelpriset 1925, men den har jag varken läst eller sett, trots filmatiseringen 1957.  Jag kommer dock att läsa den inom en snar framtid.

Eldens skugga - Per Wästberg (1986)

Detta är första delen i en romansvit om kabinettsekreterare Johan Fredrik Victorin. Den var först planerad som en triologi, Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991) men fick till slut även en fjärde del, Vindens låga (1993). Harmoniska titlar som fascinerat mig långt innan jag började läsa böckerna.

Johan Fredrik hör till en välutbildad högre medelklass, och tycks flyta omkring på sitt arbete inom UD utan något uttalat livsmål, annat än att sprida sin egen välbalanserade inställning utåt i världen, för att behålla ett välanpassat status quo genom de internationella relationer som ständigt pågår.

När hans hustru Gudrun, plötsligt vill skiljas, till synes utan anledning, står  han undrande som inför en gåta. Han behåller hela tiden sin egen balans, som är grunden i hela hans yrkesutövning, i hela hans självbild. Livet går vidare, men djupt inom honom börjar något gro och bryta fram, som ett ogräs som spräcker asfalten. Ett ifrågasättande av jaget, och det liv han trodde att han ägt.

Romanen är närmast en meditativt samtal, främst inom huvudpersonen, men även i de sporadiska, dialoger han för med människor i sin närhet, varav inget tycks nå in på djupet. I och med skilsmässan tvingas han ompröva sitt liv och sina relationer. När han gifte sig, förälskad i Gudrun, förväntade han sig att de med åren skulle växa samman. I stället tycks de bara ha glidit isär, i takt med hustruns söndervittrade illusioner. Johan Fredrik har varit för upptagen av sitt arbete för att märka något.

Han har svårt att förstå att Gudrun inte längre behöver deras kärlek, utan bara längtar efter friheten i ett eget autonomt liv. Hon vill finna sig själv, medan hans eget ego står som förlamad, undrande vari bristen består. Han funderar över tidigare relationer, hur han inte kunnat återgälda den kärlek han fått av tidigare älskarinnor, och hur hustrun nu avvisar honom på samma sätt.

Inför sitt nya tomma liv, väcks barndomsminnen kring en äldre barnlös släkting, en upptäcktsresande som levt en tid i Kamerun, och sedan aldrig slutat drömma om Afrika. Några få dagar i släktingens hem med hans Afrika-historier, tände en eld i Johan Fredrik om än med tiden djupt begraven, men som  undermedvetet bidrog till hans framtida yrkesval med internationella relationer.

Men dröm och verklighet står hela tiden långt ifrån varann, såväl hos släktingen, Knutson, som i hans eget liv. Han måste börja en resa, ett sökande, en omprövning. Knutson hann dö utan att de återsågs, nu vill han resa i hans fotspår, utan att säkert veta varför - antagligen för att söka sig själv.

Wästbergs prosa är suggestiv, drar in mig i sitt vardagslunk, där själen bryter fram allt oftare, när livet tycks ha förlorat sin mening. Det är ett ödesmättat sug, där det blir allt klarare att Johan Fredrik behöver något nytt att förhålla sig till.

Återigen blir det tydligt att Per Wästberg är en  utpräglad Stockholmsskildrare, där han detaljerat noterar hur staden förändrats med sin tid, när Johan Fredrik vaknat upp och åter börjar se, se sin omgivning, inte bara rusar förbi.

Gertrud kan bara erbjuda sin exmake fortsatt vänskap: "Vänskap har större avstånd, större glättighet, större välvilja - inte så mycket ängslan..." Men det räcker inte för Johan Fredrik. Han vill komma åter till passion, elden, i vars skugga han hamnat.

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist (1991)

Jag noterade genast att namn på karaktärer återkommer från Musikanternas uttåg (1978), t ex fostersystern Eeva-Lisa och modern Josefina Marklund. Men de två romanerna kan inte sägas ingå i någon 'serie'. De utgår från samma romanvärld, mer eller mindre fiktivt, men också djupt förankrat i Enquists självbiografi. En mytisk ombildning av författarens livserfarenheter.

Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008) tar bland annat upp hans alkoholproblem på 1980-talet, då han också fick problem att skriva romaner. Uppslukad delvis av teatervärlden, delvis av sitt nya äktenskap i Danmark, får han ingen ro att skriva romaner, det kräver mer än spridda stunder av inspiration. Han kan inte skriva alkoholpåverkad, vilket avskriver de gamla romantiska myterna om alkohol och droger som konstnärligt drivmedel.

Det enda i romanväg han utger är kortromanen, Nedstörtad ängel (1985), 140 glesa sidor, fyra historier lösryckta omstuvade. En kärleksroman om 'monster' - ett försök att gifta samman 'fult och ont' med självuppgivande agape-kärlek. Själv lyckas jag inte ta till mig metaforerna. Som mannen med två huvuden som som ska representera ett äktenskap som siamesiska tvillingar, en klaustrofobisk bild av ofrihet. Eller den unge mannen som mördar småflickor, ett psykopatiskt samlande på kärleksobjekt, och föräldrarna som förälskar sig i deras dotters mördare, tills han tar livet av sig.

Enquist omnämner den i självbiografin som sin bästa roman. Jag håller inte med. Nedstörtad ängel
passar dock in i sin tids frigörelse från 1970-talets socialrealistiska regler. Och är ännu ett uttryck för 1980-talets identitetssökande, stötande och blötande av det undflyende jaget, på jakt efter en ny  konstnärlighet.

För mig kommer det konstnärligt kreativa fram, med bravur, först i Kapten Nemos bibliotek (1991). Självbiografin beskriver hur tre olika behandlingshem mot alkoholism, misslyckats att hjälpa Enquist med AA-metoden. De två första rymmer han ifrån, i full ångest över att berövas sitt jag, via religiösa ideal. Den jämställer han med den jättebläckfisk som Kapten Nemo kämpar mot i Jules Vernes roman. Samma religiösa bläckfisktentakler han själv kämpat mot under sin egen uppväxt. Inte förrän det tredje behandlingshemmet, denna gång i Danmark, bryter mot reglerna och låter honom ha en ordbehandlare, bryts dödläget. Han kan skriva igen, får sin självkänsla åter. Skrivandet blir vägen tillbaka till livet.

Så i stället för att underkasta sig, blir Enquists räddning att skriva jag-romanen Kapten Nemos bibliotek. Han skriver sig bort från alkoholens grepp. Helt klart väver Enquist ihop sin egen släkts historia, och sin barndoms Västerbotten, med egna känslomässiga erfarenheter även på andra områden. Han knådar ihop kampen mot religionen, med andra identitetsnedbrytande erfarenheter, egna och andras. Så förstoras metaforerna, tar avstamp i verkligheten. Saga blir verklighet och verklighet blir saga.

Romanen blir en sorts deckarhistoria utan upplösning. Som de flesta texter jag läst av Enquist, blir varken han, eller jag som läsare, säker på vad som är fram eller bak. Inget kan tolkas helt svart eller helt vitt. Men jag kan ta till mig metaforerna i Kapten Nemos bibliotek, som allmängiltigt intressanta.
Romanen utgår ur den sanna historien om två spädbarn som förväxlats på BB, och att detta inte uppdagas förrän de är i 4-5 år. Efter en dom i Högsta Domstolen utväxlas pojkarna, när de är ca 6 år, och tvingas alltså byta hem och föräldrar. Visst låter det makabert? Att föräldrarna går med på att byta barn. Att en förälder ger upp barnet de levt med i så många år. Hur maktlös är man?

I Enquists roman utspelas detta först som ett realistiskt drama, som drabbar den förbryllade jag-berättaren, pojken som försöker acceptera och ta sitt identitetsbyte som något 'naturligt' men aldrig lyckas. Hur kunde modern avsäga sig honom? För mig blir historien också en metafor för författarens identitetsproblem skapade av alkoholproblemen. Att modern så lättvindigt byter ut sonen, och inte längre vill erkänna barnet hon uppfostrat. Det känns som alkoholistens utanförskap, hur han förkastas av sin familj, utestängs. Att under behandlingen tvingas frånsäga sig sitt jag, och förkastas av nära och kära, reducerad till ett sårbart skyddslöst småbarn.

I romanen framträder jag-berättaren som den mörkhåriga bortbytingen, har en 'tattare' nästlat sig in? Rasismen på den tiden inkluderade grannbyar... Medan bästa vännen, trevlige blonde Johannes, älskad av alla, får hans hem, det gröna huset, och hans mor. Johannes mor blir stum och galen innan hon snart dör, medan jag-berättarens egen mor hårdnackat tagit avstånd. Ju längre in i romanen vi kommer, ju mer känns Johannes som en låtsas-kamrat, en idealbild hos ett barn med kluven identitet. Han flyr in i litteraturen, ser sin Välgörare i pojkböckernas Kapten Nemo, ty den kristne människosonen har inte tid med honom.

Även Enquist söker sig hellre till litteraturen än till religionen. I självbiografin berättas hur hans far dog när Per Olov var bara ett halvår. Så han kände aldrig sin far, men fantiserade om honom som sin Välgörare, sin andlige beskyddare. Ännu en aspekt av denna identitetskris är att Enquists egen mor fick en son som var dödfödd några år före Per Olov, som fick överta 'döpojkens' namn. Brodern förevigades på ett 'dödsfoto', som seden var. Per Olov såg fotot och hörde berättelserna under hela sin uppväxt, vilket förvirrade honom redan som barn. Var det han själv som återfötts?

Fattigdom, kärlekslöshet, frireligiös stränghet, den straffande guden som skrämmer även Människosonen.

Döpojken återkommer i romanen som Eeva-Lisas dödfödde son, född för tidigt, som hon ber jag-berättaren att slänga i sjön, för att dölja synden och skammen. Fostersystern Eeva-Lisa skälls som 'tattare', för att hennes biologiska mor varit pianist, en synd hos de frireligiösa. Eeva-Lisa får skulden att ha dragit in Synden i hemmet, och fördärvat sonen. Även historien om Eeva-Lisa är en berättelse om Återuppståndelse. Likt alkoholistens återfödsel till ett nyktert liv. Så bär Eeva-Lisa på drömmen om kärleken, vägen till att återfödas.

Eeva-Lisa fick en kavaljer, som blev den 'fiende' som därmed återförenade pojkarna, Johannes och berättaren. Varför övergav han Eeva-Lisa när hon blev gravid? Var det berättaren som skrämde bort honom, genom att såga ner detras mötesplats, älgtornet? Johannes, den snälle som alla tycker om, blir förrädaren genom att avslöja hennes graviditet för fostermodern. När Eeva-Lisa ska föda barnet, är det berättaren hon söker sig till, för att få hjälp. Inte Johannes, han försvinner, drunknar som förrädare. Johannes är den del av personligheten som skrev, han satt i Kapten Nemos bibliotek och samlade på liknelser.

Enquist menar att Kapten Nemo omslöt hans femton år i Danmark, som Nemos ubåt innesluten i en vulkan på en hemlig ö. En perfekt metafor. I ubåten finns biblioteket, alla erfarenheter, alla metaforer och hemliga drömmar. Alkoholistens lögner måste förintas, men AA-metoden fungerade inte. Han vill underkasta sig, men kan inte. Frälsarens obönhörliga bläckfiskarmar är på väg att krossa honom.

Berättaren försöker tolka Johannes texter, samlat i Kapten Nemos bibliotek. De handlar ju om berättaren själv. Han ser att Johannes "ljög ganska mycket", men å andra sidan var det inte egentligen lögner och undanflykter utan snarare som "Bibelns liknelser". Efteråt kan man alltid läsa det som "omskrivningar, med en liten kärna av sanning som han bakat in som stekfläsk i en palt."

Mot slutet inser berätaren att Johannes, förrädaren, börjat växa ihop med honom. "Det var hemskt, när man tänker på det." (s.205) När han sorterar Johannes texter ser han att "Han leker med mina namn, som om det skulle hjälpa. Han har strukit över mitt namn, kallar mig nu något annat. Det är tredje gången han ändrar mig. Skäms väl." (s.218)  Alldeles i slutet, när han är 'sjuk', kommer modern, och erkänner i förbigående: "Jag ångrar att jag bytte bort dig, lite grann. Johannes har ju aldrig egentligen funnits." (s.237)

Eeva-Lisa återuppstod som katt, i 16 dagar vistad de tillsammans i en grotta. Hon återuppståd som en sorts treenighet av Jesus-Jungru Maria-Maria Magdalen. Hon förväntar sig att han skall kunna lägga ihop själv vad det betyder. "Det är nu du ska bli vuxen. Men du måste lägga ihop. Om du inte gör det, då har det ju inte varit någon mening alls med mitt liv, min död, och min återuppståndelse. /.../ vad den återuppståndna Eeva-Lisa den natten förtalde mig. Det kan inte nedskrivas, det har jag förstått. Det kan bara läggas ihop." (s.240)

"Johannes återuppstod ju aldrig. Det är ju så, att om någon inte funnits, då kan han inte dö, och då kan han heller inte återuppstå. Han var min bästa vän, det var så jag hade velat vara, fast det var han
som blev förrädaren. Det försökte jag förklara för dem som förvarade mig. Men intet förstod de." (s.248)

Ju mer Enquist slåss mot det religiösa, desto mer andlighet finns det kvar där, att lägga ihop.

Musikanternas uttåg - Per Olov Enquist (1978)

En sjuttiotals-roman, dvs med starka 'dokumentära' inslag. Men också med en ton av skröna, även om jag har svårt att finna humorn som lär finnas i romanen. Humor är ju som bekant väldigt personlig, och beroende av tidsanda och omständigheter. För mig är det elände som tränger sig på, och folks  svårigheter att förstå sig på varandra och oviljan inför det okända.

Baksidestexten kallar den en "grym verklighetssaga om arbetarrörelsens mödosamma framväxt bland sågverken längs norrlandskusten" - och tilldrar sig 1903-1910. Alltså även detta ett typiskt ämne på 1970-talet. 'Rasismen' var mycket lokal, för hundra år sedan var grannorter som var motståndarna man inte förstod sig på. Riktigt illa var det att vara 'Stockholmare'.

Men det jag läser är snarast en kamp mellan könen, svårigheterna att förstår varandra. Enquist hävdar också att i Norrland var det kvinnorna som bestämde, eftersom männen ofta jobbade långt hemifrån i skogen eller på sågverk. Då höll sig kvinnorna till bibeln och religiösa regler. Många män framstår som maktlösa tofflor. Detta känns som en begynnande backlash när kvinnorörelsen blivit allt starkare under 1970-talet. Enquist har en alternativ bild att ge oss.

Har man läst Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008), framstår den bilden som en metafor för Enquists egen uppväxt, faderlös son till en starkt troende änka, problemen att frigöra sig från modern när fadern är frånvarande (avliden redan när sonen var ett spädbarn). Man slåss inte mot arbetsgivarna, utan mot sina mödrar och hustrur.

Kampen är också liten och obefintlig i jämförelse med storstrejken 1909 i resten av landet, poängteras.

Redan 1975, med debutpjäsen Tribadernas natt, hade Enquist kommit att ägna sig främst åt dramatik i över ett årtionde. Jag kommer mycket väl ihåg all uppmärksamhet den pjäsen fick. Där Strindberg och Siri får stå modell för könskriget. Sågs väl som en ny infallsvinkel, men den kunde jag inte ta till mig. Jag föredrar Lena Einhorns version i Siri. när det gäller den konflikten.