Babels hus - P C Jersild (1978)

Efter en rad formexperiment från  Räknelära 1960, via Barnens ö (1976), har P C Jersild (f. 1935) här i Babels hus (1978) landat i 1970-talets socialrealistiska kollektivroman, den breda romanen, med Jersilds alldeles egen vinkling att se samhället genom det nya storsjukhuset, ett samhälle i samhället. 

Historien vandrar från person till person i snitslad bana - från mogna svarta vinbär i kolonilotten utanför (dvs juli månad) - tills kolonilottsägarens Primus Svensson avlidit i cancer i bukspottskörteln med komplikationer, ett halvår senare, och kremeras en snöig vinterdag. Romanen är fylld av trovärdigt gestaltade karaktärer. 

"Babels hus", likt tornet i Babel, är en hierarki med språkförbistring mellan alla inblandade. Och också en bild av hela samhället. En historia mer om sjuk vård, än vägen till hälsa. Utgiven 1978, sägs den av någon anledningen tilldra sig 1979 och in i 1980. Alltså en mycket nära framtid. Som så här 40 år senare fortfarande känns giltig. Sjukvården är än idag en mycket stor del av vårt samhälle. Hur än många försök till omstruktureringar och decentraliseringar, är hierarkien fortfarande huvudintrycket. Långvård och förtidspension ska i praktiken inte få finnas, men människans brist på kontroll över sin egen kropp, överlämnad åt akademiker med mer eller mindre brist på empati har inte ändrat sig nämnvärt. Likaså specialiseringen, den knappologiskt uppdelade människokroppen, för att vi förlorat helhetssynen på människan. Vilket är en av orsakerna till att Primus Svensson och andra i boken skickas runt och tappas bort.

Det var med Barnens ö och Babels hus - båda tidigt filmatiserade - som P C Jersild blev läst av stora läsarskaror. Och det med all rätt. Babels hus är mycket lätt att ta till sig och känna igen sig i.

G is for Gumshoe - Sue Grafton (1990)

Som alltid, älskar Sue Graftons sätt att skriva, alla detaljerade karaktärsporträtt och miljöer. Utan att det någonsin bli överlastat, bara glasklart filmiskt. Hårdkokt deckare. Smarta gåtor, flera trådar som vävs samman.

'Gumshoe', ett gammalt ord för privatdetektiv, någon som smyger fram på gummisulor. Kinsey jobbar på och möter i denna även en manlig kollega, som  hjälper henne, blir först hennes livvakt, och senare också hennes älskare. (Två år före filmen 'Bodyguard' med Kevin Costner). Glad att Kinsey äntligen får uppleva ett tillfredsställande möte, både kroppsligt och själsligt. Robert och Kinsey har beröringspunkter, men precis som i livet är de också motsatser, vilket är hur vi lär oss via erfarenhet.

Kinsey själv lever under hot, från ett tidigare fall - en våldsdådare hon hjälpte till att spåra upp. Men hennes eget arbete, rör en familj med svåra erfarenheter i barndomen, vilket varit handikappande för uppdragsgivaren, Irene Gersh, en erfarenhet hon förträngt sedan barndomen. I samma veva får vi veta 'lite' mer om Kinseys egen barndom, uppfostrad av sin moster (eller faster?) sedan hennes föräldrar dog i en trafikolycka. Hon får också chans att jämföra barndom med Robert Dietz vagabonderande familj.

Denna bok börjar dessutom med Kinseys födelsedag, 33 år den 5 maj, och att hennes hyresvärd Henry, precis blivit klar med renoveringen med Kinseys 'garage-bostad'. Helt bedårande har han låtit inreda den som en båt, där måste ju alla bekvämligheter få plats på liten yta. Kinsey har också fått ett sovloft, alltså för första gången en riktig säng, dessutom dubbelsängsbred, och möjlighet till rejäl garderob (trots att hon nästan saknar kläder att förvara där). Och där uppe, med fönsterutsikt både ut mot havet och bergen åt andra hållet, finns ett badkar.

Hårdkokt deckare även denna gång, då Kinsey jagas och hamnar i trafikolycka och blir beskjuten, men bär skottsäker väst. Hur länge ska Kinseys kropp orka alla dessa våldsamheter?

I avgrunden och andra noveller - H G Wells

H G Wells som novellförfattare - en positiv överraskning. Novellerna i detta urval översatt till svenska sträcker sig över flera årtionden, men är huvudsakligen skrivna mellan 1894-1903. Hans novellteknik känns modern på flera sätt. De är lättlästa och berör många för tiden nya ämnen.

Efter att ha läst både Tidsmaskinen och Världarnas krig, hade jag väntat mig mer från Science Fiction genrens barndom, och det finns sådana historier. Men inte enbart, inte ens i majoritet. Oftast rör historierna dock paranormala fenomen, även om det ibland kopplas till vetenskapliga undersökningar. Ofta påminner de om gotisk skräckromantik à la Edgar Allan Poe.

Det dominerande intresset tycks dock vara det mänskliga psyket. Ett ämne som helt klart växte sig mycket starkt vid denna tid, som också såg pykoanalysen födas. Liksom Madame Blavatskys teosofi, som nämns i en av novellerna, med allt vad det innebar av djupdykningar i paranormala fenomen.

Historierna är läsvärda, inte minst för tidsatmosfären, detta måste ha varit ämnen som började intressera allt fler människor kring förra sekelskiftet 1900. Och därför gärna tryckte som noveller i tidningar.

En medborgare höjd över varje misstanke - Jan Guillou (1995)

3,5/5. Roligt att Kurt Wallander (Henning Mankells skapelse) får vara med som 'gästskådis'. Tydligen ett vänskapslån. Tionde och sista delen av de ursprungligt planerade 10 delarna om Hamilton. Alltså handlar det mest om att knyta ihop och avsluta, inklusive att få Hamilton själv ur vägen. Och hela idén med svenska spioner. Hamilton försöker reformera hela det svensk SÄK systemet, som det framställs i böckerna. Mycket handlar om kritik mot journalister, där Guillous alter ego, Erik Ponti tillhör de gamla i gamet, som motsätter sig modernt lättfångat skandalskriveri, till förmån för seriöst undersökande skriverier. En del svensk politik också, förstås. Mest intressant i nutiden 1995, eller för oss som minns, och därför kanske lite dammigt idag, men fortfarande finns sånt som är giltigt.

Så mycket av texten går på rutin, känns igen, blir därmed lättläst, inte så mycket tröttande marinmilitärt osv. Intressant är Hamilton själv, den dubble änkemannen, som fått både ex-fru och fru nr 2 och båda barnen mördade. Hur han biter ihop, och skapar sitt sista livsprojekt, som han rättfärdigar för sig själv, men som i slutänden visar hur psykiskt störd han blivit både av sitt spionliv och av att nära och kära mördats.

Supermanlighetens omedvetna sårbarhet. Det är faktiskt riktigt skickligt skildrat. Den insikten faller över mig efter läsningen, mer än under själva läsningen.

The War of the Worlds - H G Wells (1897-1898)

Litteraturhistoria, boken är över 120 år. Utgavs först som följetong i tidning 1897, och sedan som bok 1898. Med H G Wells uppstod Science Fiction genren som vi känner den idag. "Världarnas krig" är dessutom den första som handlar om en konflikt mellan människor och en utomjordisk ras.

Wells är mer filosofisk än action-inriktad. Boken skrevs i slutet av den viktorianska eran, och mitt under en intensifierad kolonialism. De första två tredjedelarna av boken rör främst människors panikartade rädsla och flykt undan de mars-varelser man tidigare löst fantiserat om som människoliknande, men som nu visar sig avvika på ett skrämmande sätt. Boken inleds alltså dystopiskt, inspirerad av Skräckgenren. Samtidigt kommenterar Wells att Marsmänniskornas hyperintelligens lett till egoistisk hybris, och liknar den vid förhållandet mellan Människor och myror, och det faktum att människors kolonialism även utrotat olika människogrupper, t ex Tasmanierna. 

HG Wells ser på varelsers utveckling ur en Darwinistiskt syn på evolutionen. Marsvarelserna blev så intelligenta att de inte längre behövde sina kroppar. Nu återstår bara hjärnan och händerna, därav egoismen. Den sista tredjedelen av boken visar sig dock marsvarelserna även ha en svaghet. De har inget försvar mot mänskliga bakterier, utan dör, liksom deras röda växter, som först trivs och tar över den vattenrika jordmånen kring Themsen. Människorna hade inget försvar mot dem, naturen ordnade själv urskillningen. Människorna får behålla Jorden.

Marsvarelserna här några nyheter med sig, som blivit standard i senare SF-genren. Deras främsta vapen är en Heat-Ray, med grönt ljus, vilket gör att jag associerar till laservapen. Viktigt att tänka på är också det rådande samhällsklimatet vid förra sekelskiftet, men framväxande militarismen, parallellt med anarkistiska utbrott. Människans krigiska vapen verkar först inriktad på skyttegravar, och marsvarelserna dödar med med svart rök påminnande om lava och askregn, medan jag även associerar till första världskriget med giftgaser 15 år senare. 

Nästa nyhet är robotar. Eftersom de intelligenta marsvarelserna numera består främst av hjärna, bygger de maskiner som utför allt, förutom sina enorma vapenmaskinliknande rustningar, också effektiva självgående maskiner, som rör sig som levande krabbor - robotar. Flygtekniken har dock ännu inte blivit allmänt känd. Eftersom Mars håller på att kallna och dess invånare behöver en ny hemmabas, kommer de för att etablera den på jorden, och använda jordvarelserna som näringskälla (de äter inte i vanlig mening, utan suger blod likt vampyrer). För att komma till jorden i metallkapslar, som om skjutna ur en kanon, en efter en. Först här på jorden börjar de experimentera vidare med konsten att flyga, bygger flygmaskiner/ufo. 

Kombinationen Gothic-skräckgenre och filosoferandet, gör stilen både intressant, men också seg, mot mer moderna historier. Men helt klart skapade Wells här något helt nytt. 

Simone och jag - Åsa Moberg (1996)

Uppskattar verkligen Åsa Mobergs sätt att skriva och resonera. I den här boken jämför hon sitt eget liv med allt hon läst in sig på kring Simone de Beauvoir. Hon har ju även översatt flera av Beauvoirs böcker, så hon är väl insatt. Simone de Beauvoir hör till 1900-talets historia, inte minst som symbol för kvinnans växande självständighet, trots att hon själv inte såg det så. Hon var en av 'grabbarna' bland inne-filosoferna. Vilket naturligtvis beror på samhällsklimatet under mitten av 1900-talet.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.

Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'.  Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.

Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.

Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.

The Time machine - H G Wells (1895)

Första tidsresenären i litteraturhistorien. Tidigt science fiction äventyr, men äventyret är mer som en typisk viktoriansk 'reseberättelse', inte ett karaktärsdrama. Det dystopiska slutet hör antagligen också till nyheterna i genren.

H G Wells (1866-1946) lär ha varit övertygad socialist, men han var helt klart mer påverkad av Darwin än Marx. Det gotiskt dystopiska slutet, med jordens undergång, kanske var en varning från Wells sida - ville han väcka sin samtid ur sin tanklöshet? Men tankarna kring mänsklighetens undergång, känns dock även nära släkt med Antikens historier, där man alltid tycktes se människan som en degenererad avfälling från gudarnas guldålder.

Boken är mest intressant som litteraturhistoria. Det är en lättläst kortroman, men visst känns det att den är 125 år gammal. Frågan är var dagens SF skulle vara utan Wells? Jules Vernes skrev mer tekniskt inriktade äventyr, Wells inledde ett mer filosofiskt spekulernade över hur människan i sig själv skulle förändras, inte bara drömmar om tekniska framsteg.

I hennes majestäts tjänst - Jan Guillou (1994)

Jag närmar mig slutet på serien om den svenska spionen Carl Hamilton. Har just läst nionde delen av tio, som serien först var planerad. Sjätte delen, Vendetta, är fortfarande den jag fann mest spännande. Delvis för att jag själv hela tiden befarade att maffian skulle ge sig på hans familj, Hamilton som just fått en liten dotter. Allt tycktes dock sluta framgångsrikt.

Maffian är dock tillbaka i denna åttonde bok, i en av bihistorierna. Och nu i nionde delen kommer den stora hämnden. Hamilton är omgift och har fått en son med nya frun, hans gamla kärlek från Kalifornien. Både hennes son och fd man och Hamiltons dotter och ex blir brutalt mördade. Det nya hemmet med nya familjen måste byggas om, bli ett 'fort' för deras säkerhet. Intressant är att denna serie (startad i mitten av 1980-talet) hela tiden satt datakunskaper i centrum som den nya tidens viktigaste informationskanal. Och nu måste de dessutom se till att Tessie kan jobba hemifrån så mycket som möjligt, vilket är möjligt just via hemdatorer. 1996 kom statens rabatter till de anställda som ville köpa hemdatorer via sina företag. Idag, 25 år senare, under Corona-pandemin, jobbar många hemifrån, nu är allt detta inarbetat, som var så nytt för 25 år sedan.

Historien är skickligt komponerade, med tre röda trådar som håller igång Hamilton och hans kollegor, utan långa transportsträckor. Boken som helhet gestaltar det omöjliga att 'vinna' med våld. Våld föder våld. Livet blir ett fängelse, som leder till förluster av nära och kära.

Att denna del får en något svag fyra (till skillnad från Vendetta, som jag gav högsta betyg), beror mycket på bilden av Britterna. Jag vet att böckerna innehåller satir, och jag har roats mycket av satiren kring svenska egenheter i samhälle och politik. Men när det gäller Britterna känner jag inte igen mig. Saknar jag rätt referensram? Eller är jag alltför anglofil? Men mina möten med Storbritannien är helt annorlunda. Vilket väl inte är så konstigt. Vardagsliv och fiktiva spionhistorier är naturligtvis väsensskilda.

Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)

En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.

Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.

En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)

I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit -  hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.

Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.

Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.

Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.

Barnens Ö - P C Jerild (1976)

Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.

På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.

Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation?  Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?

Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.

Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)

Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.

Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med  närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.

Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.

Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.

Graham blir så manisk att han börjar använda  hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk  'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.

Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.

Medan natten lider - Fríða Á. Sigurðardóttir (1991)

Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.

Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.

Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.

När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.

Svanen - Guðbergur Bergsson (1991)

Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.

Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.

Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.

Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att  Svanen har hållit för tidens tand.