Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila." 

Till Damaskus (del 1) - August Strindberg (1898)

1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.

Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism. 

Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären. 

Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.

I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.

Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'.  Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.

Jude the Obscure - Thomas Hardy (1895)

 Jude the Obscure är Thomas Hardys sista roman, till stor del för all kritik den fick utstå, inte minst för sin sexuella frispråkighet. För den som läst flera av Hardys romaner känner man sig hemma i Wessex, landskapet han 'skapade' och stilen, tragedierna som utspelar sig i denna parallella värld, som ofta tilldrog sig i Hardys ungdom i mitten av 1800-talet.

Jude the Obscure känns lite anakronistisk för att den rör sig ute i ett avlägset lantligt landskap som tills tor del känns som 1850-talet, men samtidigt rör 'den nya kvinna' och dekadensen från 1890-talet. Romanens berättare säger också att Jude Fawley och hans stora kärlek, Sue Bridehead, och deras nya sätt att tänka ligger femtio år i framtiden. Och med tanke på hur mycket kritik den fick utstå så stämmer det. Idag, 125 år senare, är boken inte chockerande. Äktenskap är inte längre en förutsättning för att accepteras av samhället i stort. 

Berättelsen kom först i den amerikanska månadstidningen Harper, och var då nertonad för att inte chockera de konservativa läsarna. I bokform, november 1895 i både USA och Storbritannien, plockades dock alla strykningar och sexuella konsekvenser tillbaka in i texten. 

Jag hittade titeln i svensk översättning, som Jude Fawley : en själ på djupet (utg. 1900). 'Obscure' kan översättas 'i skymundan', i romanen används ordet om de enkla människor, som ingen lägger märke till, de går under radarn så pass att de kan få igenom sin skilsmässa i domstolen. Redan 1851 flyttades skilsmässomål från kyrkan till vanlig domstol, men i romanen tycks de ändå behöva ange orohet som skäl, ena partnern måste smutskastas. Men fattiga människor behandlades likgiltigt, de förväntades inte ha bättre etik och moral. 

Det ledde också till att de fördömdes av samhället och förlorade sina respektabla arbeten. Livsvillkoren sjunker. Hardys vindlande relationsintriger fram och tillbaka, som börjar med logik och ansvar och samvete, trasslas in i en blandning av omgivningen krav och urgammal vidskepelse och ekonomiska realiteter för att få arbete och överleva. 

Människorna kämpar för sina ideal och samveten, med fastnar i ett mönster av tragedi à Shakespeare eller de antika grekerna. Att barnen dör får mig att tänka på Medea, även om intrigen inte stämmer, mer än att barnen dör till följd av föräldrarnas synder. 

'Obscure' i romantiteln rör inte bara att det är en historia om enkla människor, som genom sin fattigdom är utestängda från högre utbildning - Jude lär sig ändå latin och grekiska helt på egen hand - eller kvinnors underordning som inte tillåts tänka själva - Sue tänker ändå själv och vägrar gifta sig år ut och år in, för att inte förlora sin självständighet och rätt att tänka själv.  

Det är så mycket mer som rör sig i skymundan, det gäller själen och samvetet, som måste pressas ner och gömmas undan. Men också att samhällets tryck och religiösa åsikter rör till det i deras tro och det uppstår en skuggsida i psyket, som verkligen rör till det, till karaktärernas liv blir allt mer absurd. Så å ena sidan är Hardys stil realistisk, ett tydligt samhällsmönster utforskas, men å andra sidan skriver han stilistiska tragedier, som inte kan sluta annat än med en djupdykning utan hopp. 

Ändå finns där svart humor, frustrerade sarkasmer, över mänsklig dårskap. 

A Shropshire lad - A E Housman (1896)

 Vackert illustrerad diktsamling, min upplaga från 2012 har återanvänt bilder av Agnes Miller Parker, skapade till 1940 års upplaga, vackra, men mycket svarta träsnitt. Flyhänt bunden vers, rytmisk, smekande. Men innehållet ... Man måste nog vara engelsman, med betoning på 'man' för att uppskatta helheten. Uppenbarligen  uppfattar engelska läsare 'man's helplessness against an achingly beautiful countryside'. 

För mig är titeln missvisande, det var inte heller författaren själv som tänkte ut den. En helt klart säljande titel, med en lantlig känsla, men texten är för mig så nedslående, genom den ständigt närvarande döden. Naiva unga män går ut i kriget, förväntas utföra hjältedåd, men dör. Och då trycktes den ändå 18 år före första världkriget. Men blev en storsäljare tydligen redan till Boerkriget 1899-1901, och detta fortsatte vid flera krig. Som nämnt ovan även 1940, i början av andra världskriget. En tunn skrift att stoppa i bröstfickan och läsa när man längtar hem. Men dystert. 

Där finns även självmord och dikter som pratar om fängelse och avrättningar. Visst finns naturen närvarande, men mest som myllan under vilken den unge mannen snart skall sluta sina dagar, eller under vilken en flickväns f.d. fästman, redan begravts. Jag hoppas vi aldrig mer kommer tillbaka till en så dyster värld, bakom så 'heroiska' ideal.

Men visst är det tydligt så heroiskt och symboliskt 1890-talet var, bland klassikerna från det årtionden tycks diktsamlingarna dominera, så även i Sverige, med Heidenstam, Fröding, Karlfeldt. Manliga idealister. 

Rand - Jan Kjaerstad (1990)

För ganska många år sedan var den norske författaren Jan Kjaerstad (f. 1953-) med i ett svenskt litteraturprogram (kanske Babel?). Jag blev intresserad av hans sätt att beskriva sitt skrivande och strax därefter hittade jag Rand på rea. Men boken hamnade långt in i en hylla bakom andra böcker, återfann den inte förrän vid en omsortering av just den hyllan för två veckor sedan.  

Först blir jag besviken, att det handlar om en seriemördare, och att historien är så meningslös och splittrad. I början är enda behållningen att historien tilldrar sig i Oslo, och att jag som var i just Oslo för ett drygt år sedan, kan känna igen mig. Tänker att lokalkännedom brukar höra till vissa deckarförfattares signum. Boken tilldrar sig från sommar 1989 till Påsk 1990, som omtalas som den snöfattigaste i mannaminne. Jag minns den också, jag var nybliven mamma, och i Stockholm kom inte en snöflinga på hela vintern. Sedan dess har klimatet varit ovanlgit milt.

Enligt bokens omslag utbildade sig Jan Kjaerstad först till Teolog, vilket inte tynger boken i sig, men man kan ana sig till en djupare filosofisk ådra. Boken är varken en deckare eller en polisroman. Utan en postmodern blandskapelse som hör hemma i det sena 1980-talet. Jag inser att en (av många) uppslag till romanen är den hysteriska mördarjakten i Sverige efter mordet på Olof Palme. Ju längre utredningen på går desto mer uppgiven blir utredningsledaren, Zakariassen. De saknar ett 'huvudspår', utredningen blir som 'ett lokomotiv utan skenor'. Medan utredningens databas av tips sväller och blir allt vidare, till att snart nog inbegripa det mesta.

För mig är det framförallt en 'metaroman' alltså en roman om att skriva romanen, eftersom berättaren är mördaren själv, som försöker berätta allt som händer och hur morden uppfattas av media och polisen. 

Boken är full av tre-punkts-pauser (...) och kommentarer i parenteser. Jag tröttnar fort på detta, på det ofullgångna. Men det är antagligen ett medvetet stildrag. Mördaren/berättaren verkar ha svårt att se sig själv, och slutför därför inte de tankar som kan avslöja något djupare om honom själv. 

Vilket också är berättarens dilemma. "Till och med det moderna är förgängligt" säger berättaren på ett ställe, vilket tycks vara en blinkning åt Postmodernismen. Romanens universum försöker också förstå sig på 1980-talets nya filosofier som Kvantfysik och holografiska paradim. Att inget är en slump, att varje del innehåller helheten, att allt hänger ihop, hur än slumpmässigt mördandet verkar.  

Det går så långt att berättaren/mördaren, som är dataexpert, själv blir anlitad i utredningsarbetet, polisen hoppas få nya infallsvinklar från hans 'helt utomstående' (!) sätt att tänka 'utanför boxen'. Alltså en paradox i sig själv, vilket polisen inte vet. Berättaren inser snart att det inte finns några gränser för människans inbillningskraft. 

Och hans dator hittar hela tiden samband i det som verkar helt meningslöst, och splittrat, överallt finns gemensamma tentakler, som kan binda samman alla olika offer för seriemördaren, även om det bara är födelsedatum eller matvanor.  

Paradoxen är sambanden i meningslösheten, att döden kommer plötslig, men inte tycks ha något alls med ondska att göra. Som läsare är det svårt att se annat än meningslöshet. Men berättaren/mördaren får kunskaper om de han dödar först efteråt, genom utredningen, och börjar genast uppskatta alla deras förtjänter, vad de uträttat, vad som intresserat dem, liksom varje författare som fördjupar sina karaktärer inför sina läsare. Samhället växer fram och berikas med globala förbindelser av olika slag.  

Theo Zakariassen, som polis, letar hela tiden ledtrådar i fragment, och menar att nyckeln till heten alltid 'ligger i fragmentet'. Berättaren/mördaren upplyfts av alla uppslag och infall som tycks öka meningen. Vid ett tillfälle tycker sig berättaren uppleva en epifani (uppenbarelse): "Han ser en miljard vintergator i ett hölje med namnet människan".  Människans obegränsade fantasi. 

Men han känner också att sinnenas upplevelser ligger bortom språket. Han förmår inte skriva ner dem. Han tycker sig finna meningen bara i en verklighet som saknar språk. Ord räcker inte till. Endast hela databasen är lösningen, en grandios design som inte kan reduceras. Symmetrin kan vi inte uppfatta när vi står mitt i den, den kan bara upplevas utifrån, som vid flygfotografering.  

Romanen inleds och avslutas med märklig oläslig text, och kartor över vårt solsystem, med pilar mot Jorden, och in mot Oslo. Har någon utomjording läst texten och redigerat? Vissa avsnitt tycks censurerade, i synnerhet berättarens tankar som rör sig mot en gudsupplevelse. Vid textens inledning och avslutning, på obegripligt språk, finns stämplar som om texten bemyndigats av något slag. Så blev det även något slags Science-Fiction av romanen.

Förklaringen till romanens titel, Rand, finner jag på sidan 157: "Jag tycker om den låga, bländande solen. Jag tycker om att man så ofta ser allt i motsljus, bara i silhuett så att säga, eller bara som form. Till oh med människor reduceras til ett slags randfenomen (som om alla människor vore marginaler?)"

Polisen Zakariassens förnamn är Theo, jag associerar till 'teo' i betydelsen 'gud'. 

Andra namn som lyfts fram är Mont Blanc, Montesquieu, Montaigne, Montezuma, och kanske fler, alltså en anknytning till höga berg, som man kan fundera över. Men romanen är för splittrad som helhet för att jag ska vilja läsa om den eller gräva ner mig i den.

På sidan 191 säger berättaren. "Jag är absolut ingen beudnrare av det moderna, det nya, i sig. För mig är det inte nytt. Det är något som har funnits där hela tiden, som potential."

Det är ingen ordning på mina papper - Bodil Malmsten (1991)

Detta är ett hopplock av olik texter, alltså dikter, notiser, kåserier, artiklar, intervjuer, så omisskännligt Bodil Malmsten, hennes blandning av skämt och allvar, högt och lågt. Och när jag tänker på det så är detta mixande helt klart ett barn av 1980-talets postmoderna estetik. 

Texterna tycks samlade främst från 1985-1990, och alltså kom i en gemensam bok 1991. Till exempel finns en text om ett besök våren 1989 vid den obegripliga muren i Berlin, alltså ett halvår innan den plötsligt revs och Glasnost verkligen fått effekt. 1991 var texternas innehåll vad som brände i folks medvetanden sedan några år tillbaka. 

Boken avslutas med dikten "Landet utan lov", nyskriven, med 25 sidor var väl inte nog för att tryckas som separat bok. Det är bokens höjdpunkt, ett omisskännligt 1980-tal, samlat, uppammar mängder av minnen för den som levde då. Bodil bevittnade en tid som kanske kan kännas avlägsen, men som var fröet till de stora förändringar som växt dessa 30 år.  

Bodil inleder dikten med ett citat från Vaclav Havel (ur Fjärrförhör), som jag vill upprepa här:

"Hopp är inte optimism. De tär inte en övertygelse om att något kommer att gå brfa, det är en visshet om att något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå."

Typhoon - Joseph Conrad (1902)

"Tyfon" är en långnovell (90 sidor) som Joseph Conrad började skriva 1899, och blev tryckt som serie i tidskrift januari-mars 1902, och sedan i bokform samma år. Denna har jag på svenska, i samma volym som "Negern på Narcissus" som Forum gav ut 1958. Båda dessa historier rör sig kring en svår storm, och hur liten människan är inför de enorma naturkrafterna, och behovet av solidaritet för att överleva. 

Men medan Narcissus var ett segelfartyg, i slutet av seglets storhetstid (vad handelsflottan anbelangar) så är Nan-Shan i Tyfon ett ångfartyg i östasiatiska farvatten, under siamesisk flagg. Vi känner förändringarnas vindar, både tekniskt, med ånga och elektriska lampor, och med politiska förändringar. Lasten är 200 kinesiska arbetare, kulis, på väg hem från arbeten i andra delar av Asien. Man ser ner på dem, de är 'last' inte 'passagerare'.  

Boxarupproret pågick 1899-1901 i Kina, en protest mot det ökade utländska inflytandet i landet. Det nämns inte i Conrads berättelse, men kan ändå ha påverkat innehållet, t ex att det engelska rederiet beslutat att låta ångaren gå under siamesisk flagg. Stormen har kastat runt skeppet så att kinesernas resetrunkar slagits sönder och deras innehåll, besparingar från två års arbete, spritts över mellandäck, vilket lett till slagsmål för att återfinna sina ägodelar, men eftersom stormen fortsätter lyckas det inte. 

Det ovanliga med berättelsen "Tyfon" är att Conrad ansträngt sig att lägga in mer humoristiska anslag än i sina tidigare historier. Alla karaktärer visar upp olika mänskliga svagheter. Kapten MacWhirr, till exempel, tolkar allt bokstavligt, vilket leder till komiska missförstånd mellan honom och förste styrman Jukes, som därför ser honom som korkad. Ändå försöker kaptenen, sina svagheter till trots, att lösa problem på bästa sätt. 

När det gäller kinesernas tillhörigheter är det förståeligt att de tror att man tagit ifrån dem deras dollarbesparingar. Kapten löser det dock genom att samla in allt och sedan dela det lika mellan allihop. Hans resonemang är att eftersom pengar inte är namnade efter ägare och man inte kan lita på att alla ärligt talar om hur mycket som tillhör var och en, hoppas han att kineserna ska vara nöjda med denna typ av rättvisa. Det olösliga problemet, får alltså denna lösning, när han själv delar ut pengarna, och kineserna nöjer sig, för de är medvetna om att ifall pengarna hade överlämnats till deras egna myndigheter att fördela, dvs mandarinerna, så skulle de ha försvunnit helt, eftersom mandarinerna var vana vid att leva på mutor. Samtidigt är Kapten nu glad att ångaren går under siamesiska flagg, så att engelska myndigheter slipper kopplas in med risk för långdragna undersökningar och domstols-förhandlingar. 

Med andra ord har den 'korkade' kaptenens bokstavliga stelbenthet i slutänden lugnat ner många upprörda känslor. Å andra sidan var det hans oerfarenhet med tyfoner som ledde till att de hamnade mitt i stormen av tsunami-vågor, så skeppets överlevnad hängde på en skör tråd. Lustigt var resonemanget när han inte förstod vitsen med att försöka segla runt en storm, som man inte ens visste hur svår den var, så länge man ännu inte stött på den! Att bara lita till det extremt låga mätvärdet på barometern dög inte. Själv börjar jag fundera på hur moderna skepp gör idag? Vill man alltid spara tid genom att ta sig rakt genom storm, eller följer man alltid meteorologernas varningar och seglar runt?

Berättelsen innehåller många fler lustigheter, orsakade av bristande kommunikation människor emellan. Något som tydliggör människans livsvillkor och ensamhet. 

Historien är väl värd att läsas än idag, inte minst för humorn och allvaret bakom humorn

Letters to Alice : On First reading Jane Austen - Fay Weldon (1984)

Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen. 

Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer. 

Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform. 

I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir. 

Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.

Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva. 

Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes. 

Ur askan i elden - Peter Robinson (1987)

 Sent om sider översattes första boken (från 1987) till svenska, så alla inspektör Alan Banks fans ska få veta hur allt började. 1987 hade den säkert varit medelgod, åtminstone mot slutet när trådarna knyts samman. För mig känns allting lite väl löst och ofokuserat, hyggligt för ett första försök, men inte mer. Går absolut inte att jämföra med min favorit, Sue Grafton, som hunnit skriva flera ypperligare deckare redan i början av sin serie på 1980-talet. 

En röd tråd i boken är jämställdheten mellan könen, 'inte bara kvinnliga poliser ska tvingas koka kaffe', den typen, och med fönstertittare och våldtäkt bland brotten, jämförs könens olika utsatthet. Banks försöker jämföra det med att själv ha blivit motad med revolver. Men Alan Banks känner sig utanför 'kvinnornas värld', frun anklagar honom för att 'aldrig kunna förstå' hur en kvinna känner sig i utsatta situationer som hon varit med om. Påståendet att det finns ett avstånd mellan könen som inte går att överbrygga ...? Ett tänkvärt ämne, som dock behandlas väldigt ytligt och schablonmässigt. Och därför känns mossigt avlägset idag.

Undrar ju över Jennys 'naturligt attraktiva utseende'. Vad är det??? Som hon dessutom antas ha 'försökt tona ner' (glasögon, håret i knut, säckiga kläder!). Berättaren är man, tydligen är han attraherad. Men det gör det inte allmängiltigt. Det finns ingen guldstandard för utseenden, även om vissa tror det. 

Ond bråd död i Venedig - Donna Leon (1992)

Donna Leon (f.1942) är amerikanska men skriver deckare från Venedig. Med tanke på att Donna Leon själv faktiskt lever i Venedig och har gjort det sedan 1981, gjorde att jag till slut skaffade mig några av hennes deckare, och nu har läst den första, om polisen Guido Brunetti. 

Brunetti är ingen mästerdetektiv, han går runt och intervjuar alla inblandade, blir intresserad av de inblandade människorna, lågmält begrundande implikationerna av det han hör. Denna första del kändes lite trög i uppstarten, offret är en tysk 'genial' dirigent som kommit till Venedig för att dirigera La Traviata. Först känns alla olika trådar lite väl långsökta, med dirigentens liv på 1940-talet, men i slutet knyts allt ihop riktigt bra. 

Venedig har jag varit i, men bara helt kort, så jag både känner igen mig och tycker om att få veta 'mer'. Karaktärerna är behållningen, även om det finns schabloner vad gäller det italienska. Kanske är det därför böckerna aldrig fått översättas till Italienska, hon lever ju där. Böckerna har översatts till 23 språk, men inte italienska. Men det är svårt att avgöra efter bara första boken.

Huvudbrottet i boken gäller pedofili, så vill man se samhällskritik så gäller det pedofili och kvinnors underordning i patriarkala samhällen. Anekdota bihistorier om byråkrati i Venedig tillhör också guilty pleasure underhållning.

Aliide, Aliide - Mare Kandre (1991)

Jag känner mig mycket kluven inför denna roman. Mare Kandre (1962-2005) är onekligen en mycket begåvad författare. Språkligt skulle texten ha kunnat klassificerats som 'prosalyrisk', om det inte varit för att det är en så dystopisk orgie i ett barns osäkerhet och rädslor. Vi befinner oss hela tiden inuti en 8-årig flickas upplevelse av sin värld och sina relationer, som något i grunden obegripligt. Oftast är det barnets blick, även om den vuxne författaren ibland lyser igenom, med information som inte känns som en 8-årings.

Romanen saknar intrig i vanlig mening, en av orsakerna till att texten tycks drar åt det prosalyriska hållet. Eller snarare, bitvis, en gotisk skräckvärld. Texten gestaltar ett barns psykiska inre värld, och blir därför både realistisk och bitvis absurd. Ljuspunkter tycks saknas helt. Miljön luktar hundpiss, är dammig, ostädad, det hon möter liknas vid tarmar, hundbajs, björnbär skrämmer likt utskurna blodiga inre organ. Allt i gotisk anda. Barnet upplever allt helt med hud och lukt och hörsel, mer än syn, och absolut inte med något färdigt intellekt. 

Barnet, Aliide, uppfattar alla sina närmaste som känslomässigt avstängda. De flesta saknar egna namn, utskrivs oftast bara med initial. Familjen nämns med släktskapsord, förutom lillebror Idrok, den enda hon tycks ha någon sorts känslomässig samhörighet med, om än begränsad och skör.

Det är tungt att tänka sig att någon verkligen behöver uppleva livet så tungt och obegripligt, att så totalt sakna känslomässig kontakt. Aliide upplever att de alla stänger in sig så totalt i sig själva att de blir alienerade både från varandra ochs ig själva. Man anar att detta för Aliide är hennes eget sätt att överleva, så frågan är ifall det verkligen skulle vara likadant även om hon själv inte hade stängt sig inne i sin egen innersta smärta, som hon gör allt för att tömma och pressa ner i det omedvetna.

En tredjedel in i boken anar man en orsak. Det är när Aliide utan närmare förklaring kallas till skolläkaren för undersökning. Det är som om ingen informerat och förberett, och talat om vad detta handlar om - varför hon plötsligt måste klä av sig och låta en läkares stora gamla händer klämma på henne överallt. 

Man anar är att detta inte är upprinnelsen, den ursprunliga orsaken till ångesten, som gör att hon känner sig 'smutsig' och skändad. Det måste finnas saker som undertryckts, och undertryckts så väl, att de är svåra att gräva fram. Men vi får aldrig veta om den undertryckta orsaken är något hon själv drabbats av som mycket liten, eller om det är sammanblandat med vad hon hört på nyheterna om ett sexualmördat och styckat barn. Sammanblandat med andra skrämmande bilder från tidig barndom. Förutom familjens kyla, avsaknaden av 'äkta kärlek'. I slutet funderar Aliide att familjebandens 'beroende-förhållanden' omöjliggör kärlek.

Detta, att jag som läsare måste välja själv vad jag vill tro, kan vara både en styrka och en svaghet. Texten blir svår att glömma, frågorna stannar kvar, förföljer. Aliids slutliga lösning blir att tiga och le, så tomt som möjligt, leendet som en mur mot omvärlden. Och lär sig skriva, från de allra mest grundläggande orden. NEJ, kanske, VET INTE. För att en dag kanske kunna skriva sig ur sin tystnad. När hon blivit så vuxen att hon inte längre är beroende av andra vuxna. 

Hon inser att hon ännu inte kan se objektivt på omgivningen. Det är ju något som bara intellektet sysslar med. Inte känslorna.  

En levande själ - P C Jersild (1980)

Jersilds föregående historia, Babels hus (1978) var en i hög grad klassisk socialrealistisk roman, och lysande som sådan, trots att Jersild dittills favoriserat formexperiment. Redan 1980, är han tillbaka med nya experiment, denna gång i framtiden, med vetenskapliga experiment i SF stil.

Huvudkaraktären, Ypsilon, är en mänsklig hjärna vars hela kropp, förutom öronen och ena ögat, blivit, 'amputerad'. Ypsilon är alltså en helt frilagd hjärna som hålls vid liv i ett akvarium, Och inte bara har hela tankeförmågan i behåll, trots upprepade el-chocker "för att ta bort hens minnen", utan  även är uppfylld av känslor.

Jersilds första kliv in i 1980-talet tycks alltså röra mycket som kom att bli huvudintressen under hans samtid - identitet, etik kring individens rättigheter, och hur är vår hjärna konstruerad. Och hur står det egentligen till med kropp och själ? Sitter den i hjärnan, eller är den separat? Den sista frågan besvaras inte, trots romanens titel, däremot är den för tiden bärande idén att intellektet sitter i vänster hjärnhalva och känslor och konstnärlighet i höger hjärnhalva.

Forskarna i boken vill göra sig av med känslobiten och jobbar på att amputera även den högra känslogärnan, varför de translanterar in en vänsterhänt människas högra hjärnhalva, för att göra om Ypsilon till enbart intellekt, utan känslor, och alltså överträffa vanliga mekaniska datamaskiner. Än mer SF är försöken att seda 'föda upp' sådana superhjärnor via aborterade foster som kopplas till superhjärnan.

Detta är naturligtvis en helt osannolik skröna, men vill väcka tankar om känslokall vinningslystnad, forskare som ser mer till sina intressen än till det bästa för de inblandade 'offren'.

Ett citat, som hör hemma i 1980-talet, kommer från Ypsilon, när hen för första gången får se sig själv i en spegel, en frilagd hjärna med ett löst skvalpande öga:

"När man länge skvalpat i ovisshet, är det en stor gåva att få en yttre identitet. Ett utseende."

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

Rit - Inger Edelfeldt (1991)

Rit är en novellsamling, vars titelnovell placerats sist och är ett helt magnifikt avslut på läsningen. Och i sig i mycket en paradoxal motsats till övriga historier.

Inger Edelfeldt är en gammal favorit för mig, med alltid lika lättflytande språk som glider igenom mig närmast motståndslöst. Även om historierna i sig innehåller mycket motstånd inuti karaktärernas psyke. Det är psykets gränsland, historier laddade med antydningar, som skapar spänning och får läsaren att flyta med i framåtrörelsen, nyfiken, men osäker.

I denna samling är karaktärerna ganska unga, identitetssökande. De brottas med olika sorters behov av symbios. Unga kvinnor med bristande självförtroende, som anar att deras behov av kärlek handlar mer om förmågan till fantasi, än verklighetsförankring. De kastar sig ut i det okända, drömmer och uppfylls, krockar med besvikelser. Undrar var felet sitter?

Oftast är det kommunikationen i olika relationer som tycks ouppnåelig. Drömmen om att få spegla sig i någon annan, att mötas i samma själsliga behov. Där balanserar karaktärerna hela tiden på den vassa eggen, har svårt att reda ut sitt kaotiska inre, med sina undermedvetna förträngningar och hemliga önskningar.

Ofta kommer därför sagan in i vardagsrealismen, skapar paradoxer. Om Fredrika/Fredag, i novellen "Rit" är både osäkrare och förslagnare än de tidigare kvinnliga huvudpersonerna, hon som alltid försökt ironisera bort sina önskningar, belönas rikare än någon av de andra, trots att hennes partner, Robinson, är den enda av historierna där  'hon och han' plötsligt, som av en händelse möts i samma symbios, möts i "riten" som förenar, så riskerar det ändå att bli en kraschlandning in i vardagen.

För den största faran är att förlora sig själv, sin förmåga till fantasi och skapande.

Det går alltid att fundera över möjliga symboler och koder i Edelfeldts historier. På vilket sätt anknyter novellen "Rit" till Robinson Crusoe, mer än huvudpersonernas 'alias'? De vill ha sin egen "ö", skapa något eget, utan inblandning från föräldrarnas förlegade världsbild. Varför är kvinnan 'Fredag'? Riskerar hon att 'förslavas', eller är hon bara närmare den själsliga naturen? Är alliansen mellan dem en ohelig allians? Är det för att Fredrika hela tiden sett upp till sin partner, rockidolen 'Robinson', men redan anar drag hos honom som återskapar den 'gamla världen', allt de velat lämna bakom sig?

The Idiots - Joseph Conrad (1896)

Conrads första tryckta novell, skriven när han var nygift och på smekmånad i Bretagne. Levande, lättläst, tankeväckande - men ändå svår - att kalla människor, i synnerhet barn, för 'idioter', gör den till en tragedi för mig. Påverkad av naturalismen ville Conrad åskådliggöra den unga moderns problem, fast i ett skruvstäd mellan samhället och kyrkan och tidens okunnighet.

Man kan alltid ana dubbeltydigheter i Joseph Conrads titlar. Här naturligtvis, att de som kallar barnen 'idioter', är de verkliga idioterna. Ja, att hela samhället var sjukt, så som det såg ut, det omöjliga i situationen, inte minst för modern själv. Överhuvudtaget kvinnors beroendeställning som börjat debatteras i slutet av 1800-talet.