Per Wahlöös debut, ursprungligen med titeln Himmelsgeten, är en fotbollshistoria, och dessutom klassisk påstods det, så då blev jag nyfiken trots att fotboll egentligen inte är min grej.
Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.
Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.
Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)
2014-02-18
2014-02-17
Geniet - Ivar Lo-Johansson (1947)
Geniet väckte vid utgivandet rabalder som pågick intensivt i minst ett år, men idag tiger litteraturhistorien still. "Geniet (1947) väckte mycket diskussion", står det i en handbok, inte hur eller varför. Det kan bero på att debatten inte rörde det litterära. Moralens företrädare var indignerade och sansade sig inte tillräckligt för att söka fler teman i sin läsning.
Min läsning idag finner en mycket komplex väv av olika teman, där huvudtemat för mig gäller vad Bourdieu på 1980-talet kom att kalla "kulturellt kapital". Hos Ivar Lo känner sig tonårspojken Kristian lurad av 'de vuxna'. Konst och litteratur ges värden som inget betyder för honom själv. De ingår helt enkelt inte i hans eget kulturarv, den fattiga statarmiljö/arbetarmiljö han växt upp i. Man kan dessutom läsa mellan raderna att de lägre klasserna räknades som 'kulturlösa', bara medel- och överklass ansågs 'äga kultur'. Och i den miljön är det inte individens uppskattning av t ex en tavla som har betydelse, utan åsatt 'marknadsvärdet'.
Romanen tar upp en anekdot om hur en man försöker sälja ett värdefullt konstverk av 'Goya', där han som ett experiment dolt signaturen under ramen. Men ingen expert inser att det är en Goya, de vägrar köpa, och ingen annan heller uppskattar motivet. Hur än mannen sänker priset, tycker ingen att tavlan är värd att betala för. Först när han knackar på hos en konstnär, ser denne genast att det är en Goya. Men en Goya för ett så lågt pris måste vara stulen, menar konstnären, och inte tänker han köpa stöldgods!
Kristian tror att de vuxna bara 'låtsas' förstå konstverken, inbillar varandra att där finns värden han själv inte kan finna i motiven, varför han beslutar att betrakta allt som humbug. Men all 'kultur' är en fråga om inlärning, om att dela ett 'kulturellt kapital', vilket Bourdieu menade att medelklass och överklass fick med sig hemifrån, gratis, som en självklarhet via modersmjölken. Allt detta står Kristian utanför, ensam, utan bas att utgå ifrån.
Ivar Lo ger oss Kristians perspektiv, generations-motsättningen, men vi kan bara gissa om författaren själv såg det som en klassresa mellan olika samhällsklassers kulturella kapital, vilket vi får räkna ut själva, utan pekpinnar.
Här kommer nästa tema in, 'geniet', den romantiska synen på skapargeniet, som unik, den som aldrig upprepar något inlärt, utan enbart frambringar snilleblixtar. Kristian är begåvad, har lätt för inlärning, men att vissa i omgivningen, främst Singel, ser honom som 'genial', gör bara att Kristian känner sig än mer ensam, utan bas att stå på, vilket leder till hans undergång. Genom hela boken förknippas 'geni' med 'idiot', den tunna linjen mellan snilleblixt och galenskap. Och likadant som med konstverken är det eftervärlden som bestämmer om det skapade är något genialt mänskligheten behöver, eller rena idiotin. (Ett exempel är Christopher Polhem, som räknas upp bland de 'svenska genierna', vars geniala mekaniska uppfinningar det tog eftervärlden 200 år att acceptera.)
Allt detta tal om genier, som övermänniskor, tillhör ju det som gör boken otidsenlig i dagens ögon. Det känns för mig som 1930-tals rasism, nazism, och är naturligtvis inspirerat av Romantikens skaparideal och Nietzsche, och på samma gång motsatsen till Realismen och Naturalismens materiella syn på människan. Jag tror att det ingår i det Ivar-Lo vill uppmärksamma och kritisera. Huvudtemat i Ivar Lo-Johanssons författarskap rör ju ständigt kollektivets för- och nackdelar. Vi behöver varandras stöd och trygghet, men riskerar samtidigt att bli kvävda av omgivningens krav. En roman ur den ensamma pojkens perspektiv, inledande en klassresa som gör honom helt skyddslös, är något helt motsatt hans tidigare berättelser om statarkollektiv, och upplevdes därmed av läsarna som helt främmande.
Intressant nog kom Geniet i ny upplaga så sent som 1980 i Bra Böckers klassikerserie, trots att kritiken ansåg romanen otidsenlig redan 1947. Inte begrep jag 1980 tonårspojkens problem, det NE kallar "pubertal sexualnöd". Det onani-tabu Ivar Lo upplevt i början av 1900-talet var ingen inbillning. Skämt om att hålla fingrarna ovanför täcket, var en gång tabu på fullt allvar. Debatten rörde sig främst kring Singels utrop: "Vi måste släppa till flickorna", den individualistiske liberale mannen Singels lösning. En absurd lösning ryckt ur sitt sammanhang.
Min tolkning av romanen - som gav en så het debatt kring onani och sex i tonåren - blir att den ville få läsaren att inse att onani är fullständigt naturligt och oskyldig, tvärtemot den skräckpropaganda Kristian gick på, och självklart att föredra jämfört med tonårsgraviditeter, våldtäkter och könssjukdomar.
Min läsning idag finner en mycket komplex väv av olika teman, där huvudtemat för mig gäller vad Bourdieu på 1980-talet kom att kalla "kulturellt kapital". Hos Ivar Lo känner sig tonårspojken Kristian lurad av 'de vuxna'. Konst och litteratur ges värden som inget betyder för honom själv. De ingår helt enkelt inte i hans eget kulturarv, den fattiga statarmiljö/arbetarmiljö han växt upp i. Man kan dessutom läsa mellan raderna att de lägre klasserna räknades som 'kulturlösa', bara medel- och överklass ansågs 'äga kultur'. Och i den miljön är det inte individens uppskattning av t ex en tavla som har betydelse, utan åsatt 'marknadsvärdet'.
Romanen tar upp en anekdot om hur en man försöker sälja ett värdefullt konstverk av 'Goya', där han som ett experiment dolt signaturen under ramen. Men ingen expert inser att det är en Goya, de vägrar köpa, och ingen annan heller uppskattar motivet. Hur än mannen sänker priset, tycker ingen att tavlan är värd att betala för. Först när han knackar på hos en konstnär, ser denne genast att det är en Goya. Men en Goya för ett så lågt pris måste vara stulen, menar konstnären, och inte tänker han köpa stöldgods!
Kristian tror att de vuxna bara 'låtsas' förstå konstverken, inbillar varandra att där finns värden han själv inte kan finna i motiven, varför han beslutar att betrakta allt som humbug. Men all 'kultur' är en fråga om inlärning, om att dela ett 'kulturellt kapital', vilket Bourdieu menade att medelklass och överklass fick med sig hemifrån, gratis, som en självklarhet via modersmjölken. Allt detta står Kristian utanför, ensam, utan bas att utgå ifrån.
Ivar Lo ger oss Kristians perspektiv, generations-motsättningen, men vi kan bara gissa om författaren själv såg det som en klassresa mellan olika samhällsklassers kulturella kapital, vilket vi får räkna ut själva, utan pekpinnar.
Här kommer nästa tema in, 'geniet', den romantiska synen på skapargeniet, som unik, den som aldrig upprepar något inlärt, utan enbart frambringar snilleblixtar. Kristian är begåvad, har lätt för inlärning, men att vissa i omgivningen, främst Singel, ser honom som 'genial', gör bara att Kristian känner sig än mer ensam, utan bas att stå på, vilket leder till hans undergång. Genom hela boken förknippas 'geni' med 'idiot', den tunna linjen mellan snilleblixt och galenskap. Och likadant som med konstverken är det eftervärlden som bestämmer om det skapade är något genialt mänskligheten behöver, eller rena idiotin. (Ett exempel är Christopher Polhem, som räknas upp bland de 'svenska genierna', vars geniala mekaniska uppfinningar det tog eftervärlden 200 år att acceptera.)
Allt detta tal om genier, som övermänniskor, tillhör ju det som gör boken otidsenlig i dagens ögon. Det känns för mig som 1930-tals rasism, nazism, och är naturligtvis inspirerat av Romantikens skaparideal och Nietzsche, och på samma gång motsatsen till Realismen och Naturalismens materiella syn på människan. Jag tror att det ingår i det Ivar-Lo vill uppmärksamma och kritisera. Huvudtemat i Ivar Lo-Johanssons författarskap rör ju ständigt kollektivets för- och nackdelar. Vi behöver varandras stöd och trygghet, men riskerar samtidigt att bli kvävda av omgivningens krav. En roman ur den ensamma pojkens perspektiv, inledande en klassresa som gör honom helt skyddslös, är något helt motsatt hans tidigare berättelser om statarkollektiv, och upplevdes därmed av läsarna som helt främmande.
Intressant nog kom Geniet i ny upplaga så sent som 1980 i Bra Böckers klassikerserie, trots att kritiken ansåg romanen otidsenlig redan 1947. Inte begrep jag 1980 tonårspojkens problem, det NE kallar "pubertal sexualnöd". Det onani-tabu Ivar Lo upplevt i början av 1900-talet var ingen inbillning. Skämt om att hålla fingrarna ovanför täcket, var en gång tabu på fullt allvar. Debatten rörde sig främst kring Singels utrop: "Vi måste släppa till flickorna", den individualistiske liberale mannen Singels lösning. En absurd lösning ryckt ur sitt sammanhang.
Min tolkning av romanen - som gav en så het debatt kring onani och sex i tonåren - blir att den ville få läsaren att inse att onani är fullständigt naturligt och oskyldig, tvärtemot den skräckpropaganda Kristian gick på, och självklart att föredra jämfört med tonårsgraviditeter, våldtäkter och könssjukdomar.
2014-01-31
Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg (1912)
Läste just om Den allvarsamma leken (1912), för jag vet inte vilken gång i ordningen, och uppfylls genast av lyckokänslor. Söderberg har en sådan underbart sparsmakad stil.
Här är allt precis tvärtom mot vad jag skrivit i inläggen igår. Här finns inte ett enda onödigt ord. Allt flyter lekande lätt. Texten är luftig, kristallklar, behaglig även kring det obehagliga. En kortroman, som ändå behandlar 15 år i Arvids och Lydias liv. Men den berättas utifrån, i tredje person.
Den berömda titeln, som anspelar på kärlek, gör att jag mellan läsningarna glömmer bort att texten innehåller så mycket mer. Alla korta hänsyftningar till för den tiden dagsaktuella samtalsämnena, nyhetsstoff som var en så självskriven miljö för tidningsmannen Arvid, ger stadga både åt hans yrke som journalist och trots den 'korta' texten en trovärdig illusion av tidens gång, liksom att karaktärerna är levande människor som förändras. Söderbergs sätt att inflika nyhetsstoffet lyfter texten enormt i mina ögon. Via denna mer eller mindre bekanta historiska kontext, känner jag mig hemma i tidsandan.
Antagligen är det även luftigheten i texten som gör att jag känner mig mer medskapande och befryndad med Hjalmar Söderberg, så att jag kan lägga in mina egna värderingar, så till den grad att jag inbillar mig en sorts själslig samstämmighet. Större delen av boken tycker jag mig förstå, både Arvid och Lydia.
Ända tills jag når fram mot de sista sidorna, där uppstår inget AHA, ingen sens moral, ingen positiv ny insikt. Allting blir åter tvärtom. Där förvirrade ordtexter brukar nå fram till en ny insikt, väcker slutet hos Söderbergs i stället en besviken avsmak i mig. Hur kunde jag ha missat att hans kvinnosyn alls inte varit positiv, i balans med det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och medbestämmande. Jag blir påtagligt medveten om svartsynen. Visst Arvid känner sig sviken, men inte mer än hur han själv en gång svek, men nu gäller inte längre samma regler för kvinnor som för män. Plötsligt är Lydia svartmålad ...
Då känner jag mig lurad och tänker att just så måste Gun-Britt Sundström ha känt, då hon beslöt skriva sin egen version i För Lydia (1973). Det är definitivt dags att läsa om den, känna på hennes dialog med Söderbergs text...
Här är allt precis tvärtom mot vad jag skrivit i inläggen igår. Här finns inte ett enda onödigt ord. Allt flyter lekande lätt. Texten är luftig, kristallklar, behaglig även kring det obehagliga. En kortroman, som ändå behandlar 15 år i Arvids och Lydias liv. Men den berättas utifrån, i tredje person.
Den berömda titeln, som anspelar på kärlek, gör att jag mellan läsningarna glömmer bort att texten innehåller så mycket mer. Alla korta hänsyftningar till för den tiden dagsaktuella samtalsämnena, nyhetsstoff som var en så självskriven miljö för tidningsmannen Arvid, ger stadga både åt hans yrke som journalist och trots den 'korta' texten en trovärdig illusion av tidens gång, liksom att karaktärerna är levande människor som förändras. Söderbergs sätt att inflika nyhetsstoffet lyfter texten enormt i mina ögon. Via denna mer eller mindre bekanta historiska kontext, känner jag mig hemma i tidsandan.
Antagligen är det även luftigheten i texten som gör att jag känner mig mer medskapande och befryndad med Hjalmar Söderberg, så att jag kan lägga in mina egna värderingar, så till den grad att jag inbillar mig en sorts själslig samstämmighet. Större delen av boken tycker jag mig förstå, både Arvid och Lydia.
Ända tills jag når fram mot de sista sidorna, där uppstår inget AHA, ingen sens moral, ingen positiv ny insikt. Allting blir åter tvärtom. Där förvirrade ordtexter brukar nå fram till en ny insikt, väcker slutet hos Söderbergs i stället en besviken avsmak i mig. Hur kunde jag ha missat att hans kvinnosyn alls inte varit positiv, i balans med det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och medbestämmande. Jag blir påtagligt medveten om svartsynen. Visst Arvid känner sig sviken, men inte mer än hur han själv en gång svek, men nu gäller inte längre samma regler för kvinnor som för män. Plötsligt är Lydia svartmålad ...
Då känner jag mig lurad och tänker att just så måste Gun-Britt Sundström ha känt, då hon beslöt skriva sin egen version i För Lydia (1973). Det är definitivt dags att läsa om den, känna på hennes dialog med Söderbergs text...
Den sista cigaretten - Klas Östergren (2009)
Ord för ordens egen skull, var det som först dominerade mina tankar när jag i Julas började läsa Klas Östergrens Den sista cigarretten (2009), en enda lång trög monolog, länge i mina tankar hållen av en knarrig gnällgubbe i övre medelåldern. Han beskrivs till slut som författare med samma förnamn som Östergren, om än stavat med C - om jag minns rätt, för det stod bara på ett ställe, och jag känner inte att jag någonsin skulle vilja läsa om denna motsträviga roman.
Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.
Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...
Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.
Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?
Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.
Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.
Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...
Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.
Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?
Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.
Läsexempel Ord, Bild ...
Om jag tänker på vad jag läst det sista halvåret, ligger Strindbergs storhet i just konkretionen, som levandegör det mesta jag läst av honom. Poeten Heidenstam är naturligtvis bildskapare, men ofta i en kontext som känns avlägsen min egen. Jag har nyligen börjat smaka på Hans Alienus (1892), ett av Heidenstams tidiga prosaverk (om än med insprängda diktstrofer) så är det fyllt av ett symboliskt bildspråk, som främst rör Hans emotionella inre, och därför lämnar mig utanför kontexten.
Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.
Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".
Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.
Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.
Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.
Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.
Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".
Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.
Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.
Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.
2014-01-30
Ord vs. Bild - Abstrakt vs. Konkret
Och nu menar jag enbart i textform. Min läsupplevelse handlar ofta om textens större eller mindre förmåga att frammana bilder i mitt inre. Jag tröttnar snabbt på texter som inte tar hjälp av bilder (ordbilder). Ibland tänker jag att det är vårt nutida överflöd av rörliga bilder i film, TV, datorer, som skapar detta behov. Men olika människor upplever texter på olika sätt, vilket säkert beror på att vi är mentalt olika, en del mer inriktade på bild, eller ton och takt, medan andra kan ta till sig orden själva, oförmedlade. Det förra lär handla om högra hjärnhalvans dominans, medan det senare är vänstra hjärnhalvans dominans.
Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.
I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.
Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.
Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.
I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.
Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.
2013-12-25
Roparen - Stieg Trenter (1954)
Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.
Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.
Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.
Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.
Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.
God Jul - Jonas Karlsson (2013)
Ingen Jul är en riktig Jul utan en Jul-historia. Jonas Karlssons text kan väl snarast betraktas som en långnovell. Den är full av subtil, svart humor och så långt ifrån godhjärtad sentimentalitet som tänkas kan.
Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete, så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.
Eftersmaken är mörk.
Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete, så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.
Eftersmaken är mörk.
Kommissariens löfte - Friedrich Dürrenmatt (1958)
Ännu en brottshistoria av Dürrenmatts som är helt klart mer 'psykologisk' än 'lösning'. Kommissarie Matthäi blir helt fixerad vid att fånga mördaren, åsidosätter hela sin karriär och blir väl galen på kuppen. Var det verkligen för att han 'tvingats' lova det döda barnets mor att fånga den skyldige? Eller något annat snedvridet enkelspårigt inom honom själv?
Han finner aldrig den skyldige. Ett huvudtema tycks vara att verklighet och fiktion är två oförenliga storheter. Modernismen brottas verkligen emot den mänskliga lusten att få höra eller berätta 'en god historia'. Kampen mot det tillrättalagda, ända tills det blir obegripligt varför man vill berätta historien.
I synnerhet i detta fall när det mot slutet visar sig att under alla år som kommissarien jagar brottslingens skugga, och till slut blivit galen av sin bristande förmåga, så var mördaren redan död - dödad i en trafikolycka. Kan inte det trots allt tolkas som ett moraliskt ställningstagnade, att låta 'Gud straffa' den skyldige den snabba vägen?
Denna historia ger en mycket märkliga eftersmak...
Han finner aldrig den skyldige. Ett huvudtema tycks vara att verklighet och fiktion är två oförenliga storheter. Modernismen brottas verkligen emot den mänskliga lusten att få höra eller berätta 'en god historia'. Kampen mot det tillrättalagda, ända tills det blir obegripligt varför man vill berätta historien.
I synnerhet i detta fall när det mot slutet visar sig att under alla år som kommissarien jagar brottslingens skugga, och till slut blivit galen av sin bristande förmåga, så var mördaren redan död - dödad i en trafikolycka. Kan inte det trots allt tolkas som ett moraliskt ställningstagnade, att låta 'Gud straffa' den skyldige den snabba vägen?
Denna historia ger en mycket märkliga eftersmak...
2013-12-17
The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett (1911)
Jag fortsätter i ungdomsgenren. Titeln The Secret Garden (1911) tillhör de fantasieggande, som väckt idéer, långt innan jag läste den, men utan att komma i närheten av originalet. En bra titel gör mycket för att hålla en berättelse i klassiskt minne. För att läsaren själv skapar en stor del av läsupplevelsen.
Jag var inne på Narnia-spåret, att ta sig igenom en hemlig dörr, för att nå ett fantastiskt sagoland. I stället är historien skriven i en mycket realistisk stil. Det är en helt 'vanlig' trädgård, utan annan magi än naturens egna under. Det är där livskraften ligger. Karaktärerna är psykologiskt sanna, barn som lider känslomässig brist slår tillbaka med frustrerad ilska. Endast vänskap sinsemellan och inspirerade av vänner som vuxit upp i en positiv omgivning, kan hela dessa brister. Och miljön för detta är naturen själv, med sin energi och regenerativa förmåga.
Under historiens yta ligger en rad idéer, basala symboler som bygger upp en mer magisk, livgivande kraft än hela Narnia-sviten tillsammans. Det realistiska blir alltmer magiskt fantasieggande för varje sida som går. Berättelsen handlar om transformationer, att vi alla har tillgång till kraften i positiva tankar, bara vi tar den till oss.
Och jag tar till mig hela historien, med lärdom och allt, genom dess narrativa kraft. Författaren kan allt om att skapa inlevelse, spänning, frågor som läsaren läser vidare för att få besvarade.
Jag var inne på Narnia-spåret, att ta sig igenom en hemlig dörr, för att nå ett fantastiskt sagoland. I stället är historien skriven i en mycket realistisk stil. Det är en helt 'vanlig' trädgård, utan annan magi än naturens egna under. Det är där livskraften ligger. Karaktärerna är psykologiskt sanna, barn som lider känslomässig brist slår tillbaka med frustrerad ilska. Endast vänskap sinsemellan och inspirerade av vänner som vuxit upp i en positiv omgivning, kan hela dessa brister. Och miljön för detta är naturen själv, med sin energi och regenerativa förmåga.
Under historiens yta ligger en rad idéer, basala symboler som bygger upp en mer magisk, livgivande kraft än hela Narnia-sviten tillsammans. Det realistiska blir alltmer magiskt fantasieggande för varje sida som går. Berättelsen handlar om transformationer, att vi alla har tillgång till kraften i positiva tankar, bara vi tar den till oss.
Och jag tar till mig hela historien, med lärdom och allt, genom dess narrativa kraft. Författaren kan allt om att skapa inlevelse, spänning, frågor som läsaren läser vidare för att få besvarade.
2013-12-06
The Enchanted Castle - Edith Nesbit (1907)
Engelsmännen har en lång tradition av magiska barnböcker, långt före Harry Potter. Edith Nesbit hade jag tidigare mest hört talas om för The Railway Children (1906), en engelsk klassiker för bokslukaråldern. Den lever än idag, även om mest som en bild av förra sekelskiftet.
Men The Enchanted Castle (1907) är underbart fantasifull och absolut inte förutsägbar, utan håller mig nyfiken ända till slutet. I centrum står en ring som uppfyller önskningar, och skapar en helt magisk värld, där allt kan hända. Men i botten på temat ligger funderingar kring önskningar, vilka konsekvenser de får, och om man måste lära sig att välja, ta rätt val, och prioritera. Men allt på ett mycket lekfullt inspirerande sätt.
Men The Enchanted Castle (1907) är underbart fantasifull och absolut inte förutsägbar, utan håller mig nyfiken ända till slutet. I centrum står en ring som uppfyller önskningar, och skapar en helt magisk värld, där allt kan hända. Men i botten på temat ligger funderingar kring önskningar, vilka konsekvenser de får, och om man måste lära sig att välja, ta rätt val, och prioritera. Men allt på ett mycket lekfullt inspirerande sätt.
2013-11-30
Sara Lidman - Hjortronlandet (1955)
För några år sedan läste jag om Sara Lidmans Tjärdalen (1953). Det är en så lysande berättad historia, en närmast obegripligt välgjord debut. En storslagen tragedi bland småfolk, i den norrländska skogen.
Och nu har jag läst Hjortronlandet (1955), en luddigare historia på ytan än Tjärdalen, men ett lika underbart språk. Det luddiga är som att gå med en liten hemlig kamera, smyga bland granarna, kika in i torp efter torp, tills torparnas historia växer fram. Ett stycke bygd är huvudperson. Först är myren, naturen, tidlös, det som sker kan ha skett närsom, ända tills Claudette fyller 15 år och året plötsligt är 1939 och cyklar och elektriskt ljus träder in på scenen. Då klarnar bilden.
Ecksträsk heter orten, som väl skall utläsas X-träsk, en generalisering, som talar om människors livsvillkor, såväl i förhållande till naturen som till mänskliga omgivningen. Den tidlösa byn, där det varit möjligt - för en och annan själ som velat och kunnat - att bara se det positiva, leva 'i god tro', blir plötsligt inför moderniteten alltför skör, medveten om begränsningarna. Klasskillnaderna som dömer folk på förhand.
Smärtan när de egna sköra valmöjligheterna krossas mot omgivande murar.
Och nu har jag läst Hjortronlandet (1955), en luddigare historia på ytan än Tjärdalen, men ett lika underbart språk. Det luddiga är som att gå med en liten hemlig kamera, smyga bland granarna, kika in i torp efter torp, tills torparnas historia växer fram. Ett stycke bygd är huvudperson. Först är myren, naturen, tidlös, det som sker kan ha skett närsom, ända tills Claudette fyller 15 år och året plötsligt är 1939 och cyklar och elektriskt ljus träder in på scenen. Då klarnar bilden.
Ecksträsk heter orten, som väl skall utläsas X-träsk, en generalisering, som talar om människors livsvillkor, såväl i förhållande till naturen som till mänskliga omgivningen. Den tidlösa byn, där det varit möjligt - för en och annan själ som velat och kunnat - att bara se det positiva, leva 'i god tro', blir plötsligt inför moderniteten alltför skör, medveten om begränsningarna. Klasskillnaderna som dömer folk på förhand.
Smärtan när de egna sköra valmöjligheterna krossas mot omgivande murar.
2013-11-17
Red Harvest - Dashiell Hammett (1929)
Dashiell Hammett skapade en ny genre - den hårdkokte storstadsdetektiven. Att han själv jobbat som privatdetektiv ett tiotal år innan han började skriva, och gärna utgick från sina egna erfarenheter, är ett möjligt skäl till historiernas intryck av realism. Först skrev han noveller, ett vanligt forum förr i tiden, och skapade där den namnlöse Continental Op, som berättar i jag-form om sina deckaruppdrag. Han är också huvudpersonen och Jag-berättaren i den första längre historien, Red Harvest, först följetong 1927-28, men även utgiven som kriminalroman 1929.
Röd skörd, en blodig historia där gangstergäng och korrupta poliser skjuter ner varann tills stan riskerar att bli avfolkad. Att denna kriminalgenre skapades i USA och ingen annanstans känns logiskt. Det må sägas att historien vill beskriva den allienerande storstaden, men bortsett från det nya i miljön, så är det egentligen en moderniserad Vilda Västern-historia. Poliser och gangsters skjuter ner varann. Central pusseldeckargåta saknas. Mysteriet är vår osäkerhet inför om det finns någon hederlig person alls. Den officiella lagens arm är korrupt, inget att lita på.
Den ensamme starke mannen, en gång kanske pälsjägare i gränslandet mellan indianer och vita, som bara har sin egen integritet att lita till, har här blivit privat-deckaren på gränsen mellan vita poliser och skumma gangsters. Till och med denne starke man hamnar delvis i slagskuggan, kan tyckas misstänkt och använder tveksamma metoder för att slutföra sitt uppdrag. Ändå visar han sig i slutänden ha undgått att dras in i de korruptas skumma spel, och stått kvar på rättrådighetens sida.
Någon humor hittade jag inte i denna historia, inte som i Den gäckande skuggan, (1934), men språket är rent och mycket visuellt. Kapitlen föredömligt korta.
Röd skörd, en blodig historia där gangstergäng och korrupta poliser skjuter ner varann tills stan riskerar att bli avfolkad. Att denna kriminalgenre skapades i USA och ingen annanstans känns logiskt. Det må sägas att historien vill beskriva den allienerande storstaden, men bortsett från det nya i miljön, så är det egentligen en moderniserad Vilda Västern-historia. Poliser och gangsters skjuter ner varann. Central pusseldeckargåta saknas. Mysteriet är vår osäkerhet inför om det finns någon hederlig person alls. Den officiella lagens arm är korrupt, inget att lita på.
Den ensamme starke mannen, en gång kanske pälsjägare i gränslandet mellan indianer och vita, som bara har sin egen integritet att lita till, har här blivit privat-deckaren på gränsen mellan vita poliser och skumma gangsters. Till och med denne starke man hamnar delvis i slagskuggan, kan tyckas misstänkt och använder tveksamma metoder för att slutföra sitt uppdrag. Ändå visar han sig i slutänden ha undgått att dras in i de korruptas skumma spel, och stått kvar på rättrådighetens sida.
Någon humor hittade jag inte i denna historia, inte som i Den gäckande skuggan, (1934), men språket är rent och mycket visuellt. Kapitlen föredömligt korta.
2013-11-12
The Portrait of a Lady - Henry James (1881)
Ett mäktigt verk, 800 sidor i min upplaga (antagligen 600 sidor i standardstorlek), och med mycket hög densitet i texten. Man måste ha tid att låta sig sjunka in i texten på ett sätt som vårt liv idag sällan ger utrymme för. Jag har avnjutit ett kapital om dagen i snart två månader. För det är en njutning, bara man har tålamod.
Romanen har ytligt sett inte mycket till intrig. En ung amerikansk kvinna, Isabel, vars föräldrar inte längre finns i livet, reser till Europa med sin moster, träffar hennes familj och fler välbärgade sysslolösa amerikaner i Europa, gifter sig med en av dem, Osmond, som hon finner mest behaglig, men tvingas inse att hon blivit förd bakom ljuset, fastnat i fel omgivning, men anser sig inte kunna bryta upp, då det viktigaste är att leva konsekvenserna av sina val, hur än kärlekslöst äktenskapet är.
Språket vindlar sig fram i långa långsamma meningar, som minutiöst noggrant noterar varje skiftning i de beskrivna karaktärernas tankeliv. Noggrannheten för mina tankar till den samtida naturalismen, om än inte Zolas granskning av den sociala miljön, utan är mer Flaubertsk, rör - kanske inte 'psykologi', för Henry James förmedlar inga analyser av sina karaktärer - utan redogör bara för skeendet, varje relationer, beteende, tankarnas vindlingar och bevekelsegrunder. Berättaren finns där hela tiden och kliver emellanåt fram för att förflytta oss längs tidslinjen, eller påminna om vad han tidigare berättat, som vi nu skall komma ihåg och återkomma till, osv. Men under större delen av texten rör sig Henry James inom och mellan de olika karaktärernas tankar. Vi får veta hur alla betraktar varandra och tolkar situationerna, med olika betoningar, med eller utan tankemässiga misstolkningar - författaren själv verkar inte analysera vad som sker. Inget moralisernade, inga omdömen, inga domar. Läsaren får 'betrakta'.
Vad som tycks inledas som en uppvaktningshistoria med komplikationer då tre 'goda' friare är inblandade, inleds nästan lika förförisk som hos Jane Austen (även om humorn saknas), men glider alltmer över i de obehagskänslor som Choderlos de Laclos' roman Farliga förbindelser (1782; filmad i flera versioner) väcker hos mig, inför den ondsinta manipulationen. När jag som ung läste The Portrait of a Lady blev jag djupt besviken över historiens negativa utveckling, där min romantiska identifikation med den frihetstörstande huvudpersonen Isabel, tvingas följa henne in i en för mig klaustrofobisk situation. Idag kan jag ta ett kliv bakåt och intressera mig för alla symboler i denna så mångbottnade historia. Henry James text är närmast en önskedröm för en närläsande litteraturvetare intresserad av att nysta i symboler. Enda problemet är att romanens längd och densitet gör det till ett jättejobb.
Att Henry James rör sig främst bland amerikaner som återvänt till Europa, öppnar upp temat om spänningen mellan den Gamla och den Nya Världen, liksom gamla och nya värden. Den naiva puritanska Isabel ställs mot det depraverade Europas sedesförfall, hur än fernissat och övermålat. Men bästa väninnan, Henrietta, likaså amerikanska, är allt annat än naiv. Hon tillhör de nya frispråkiga, yrkesarbetande kvinnorna, som inte låter sig låsas in som sköra porslinsfigurer. För romanen är en estetisk skönmålning av Isabel, ett estetiskt Porträtt, där samtliga karaktärer bara ser hennes yttre, vilket bara leder till att hon blir ett tillplattat, tvådimensionellt, inramad, instängd i den passiva kvinnans hämmande miljö. Den make hon väljer vill ha henne som sin privata porslinsfigur, utan egna åsikter och önskningar. Ett av alla de konstverk han samlat på sig. Eftersom den aktiva frispråkiga Henrietta finns med i historien, väcker Henry James tankar kring kvinnans frigörelse, den som just kring 1880 gick in i en första aktiv fas.
Mångdimensionellt skriver Henry James. Isabel blev ju faktiskt själv förförd av just den estetiska ytan hos sin blivande make Osmond. Hon gick själv frivilligt in i sitt öde, oerfaren som hon var, uppfylld av substanslösa illussioner om sig själv och livet. Hon såg Osmonds passivitet, hans medvetna val att ställa sig vid sidan av livet och karriären, som något positivt. 1880 var i Europa en brytningstid mellan den samhällstillvända Realismen (och Naturalism) och den idealiserande Symbolismen. Vilket Henry James här tycks vilja varna oss för att svälja med hull och hår. Hur än intresserad man kan vara av skönhet och ideal, så krävs det innehåll, att man har en konkret uppgift i livet, för att människan skall må bra. Osmond har visserligen sitt samlande, men även en dotter. Isabel fick ingenting.
Romanen har ytligt sett inte mycket till intrig. En ung amerikansk kvinna, Isabel, vars föräldrar inte längre finns i livet, reser till Europa med sin moster, träffar hennes familj och fler välbärgade sysslolösa amerikaner i Europa, gifter sig med en av dem, Osmond, som hon finner mest behaglig, men tvingas inse att hon blivit förd bakom ljuset, fastnat i fel omgivning, men anser sig inte kunna bryta upp, då det viktigaste är att leva konsekvenserna av sina val, hur än kärlekslöst äktenskapet är.
Språket vindlar sig fram i långa långsamma meningar, som minutiöst noggrant noterar varje skiftning i de beskrivna karaktärernas tankeliv. Noggrannheten för mina tankar till den samtida naturalismen, om än inte Zolas granskning av den sociala miljön, utan är mer Flaubertsk, rör - kanske inte 'psykologi', för Henry James förmedlar inga analyser av sina karaktärer - utan redogör bara för skeendet, varje relationer, beteende, tankarnas vindlingar och bevekelsegrunder. Berättaren finns där hela tiden och kliver emellanåt fram för att förflytta oss längs tidslinjen, eller påminna om vad han tidigare berättat, som vi nu skall komma ihåg och återkomma till, osv. Men under större delen av texten rör sig Henry James inom och mellan de olika karaktärernas tankar. Vi får veta hur alla betraktar varandra och tolkar situationerna, med olika betoningar, med eller utan tankemässiga misstolkningar - författaren själv verkar inte analysera vad som sker. Inget moralisernade, inga omdömen, inga domar. Läsaren får 'betrakta'.
Vad som tycks inledas som en uppvaktningshistoria med komplikationer då tre 'goda' friare är inblandade, inleds nästan lika förförisk som hos Jane Austen (även om humorn saknas), men glider alltmer över i de obehagskänslor som Choderlos de Laclos' roman Farliga förbindelser (1782; filmad i flera versioner) väcker hos mig, inför den ondsinta manipulationen. När jag som ung läste The Portrait of a Lady blev jag djupt besviken över historiens negativa utveckling, där min romantiska identifikation med den frihetstörstande huvudpersonen Isabel, tvingas följa henne in i en för mig klaustrofobisk situation. Idag kan jag ta ett kliv bakåt och intressera mig för alla symboler i denna så mångbottnade historia. Henry James text är närmast en önskedröm för en närläsande litteraturvetare intresserad av att nysta i symboler. Enda problemet är att romanens längd och densitet gör det till ett jättejobb.
Att Henry James rör sig främst bland amerikaner som återvänt till Europa, öppnar upp temat om spänningen mellan den Gamla och den Nya Världen, liksom gamla och nya värden. Den naiva puritanska Isabel ställs mot det depraverade Europas sedesförfall, hur än fernissat och övermålat. Men bästa väninnan, Henrietta, likaså amerikanska, är allt annat än naiv. Hon tillhör de nya frispråkiga, yrkesarbetande kvinnorna, som inte låter sig låsas in som sköra porslinsfigurer. För romanen är en estetisk skönmålning av Isabel, ett estetiskt Porträtt, där samtliga karaktärer bara ser hennes yttre, vilket bara leder till att hon blir ett tillplattat, tvådimensionellt, inramad, instängd i den passiva kvinnans hämmande miljö. Den make hon väljer vill ha henne som sin privata porslinsfigur, utan egna åsikter och önskningar. Ett av alla de konstverk han samlat på sig. Eftersom den aktiva frispråkiga Henrietta finns med i historien, väcker Henry James tankar kring kvinnans frigörelse, den som just kring 1880 gick in i en första aktiv fas.
Mångdimensionellt skriver Henry James. Isabel blev ju faktiskt själv förförd av just den estetiska ytan hos sin blivande make Osmond. Hon gick själv frivilligt in i sitt öde, oerfaren som hon var, uppfylld av substanslösa illussioner om sig själv och livet. Hon såg Osmonds passivitet, hans medvetna val att ställa sig vid sidan av livet och karriären, som något positivt. 1880 var i Europa en brytningstid mellan den samhällstillvända Realismen (och Naturalism) och den idealiserande Symbolismen. Vilket Henry James här tycks vilja varna oss för att svälja med hull och hår. Hur än intresserad man kan vara av skönhet och ideal, så krävs det innehåll, att man har en konkret uppgift i livet, för att människan skall må bra. Osmond har visserligen sitt samlande, men även en dotter. Isabel fick ingenting.
2013-11-08
Den tappre soldaten Svejk - Jaroslav Hasek (1923)
Jaroslav Hasek skrev på tjeckiska mängder av noveller, men har gått till eftervärlen som skapare av soldaten Svejk, som trycktes postumt. Berättelsen inleds med tronföljarmordet i Sarajevo 1914, som ledde till första världskriget. Svejk framträder som en ogripbar blandning av oskuldsfull imbecill och maximalt slug person.
Humorn uppstår genom att Svejk med gott mod ställer upp på allt auktoriteterna kräver, men samtidigt drar allt till sin spets så att all auktoritet går om intet. Detta var alltså när Tjeckien fortfarande var en liten nedvärderad provins inom det Österrikisk-Ungerska väldet, och det Svejk 'ställer till' framträder som subversivt, början till kejsardömets fall. Härmed förlöjligas 1914 års upphåsade militarism, visar på det människofientliga i alltihop.
Boken förbjöds och brändes på bål - auktoriteterna var väl rädda för humorn. För mig idag känns den väl lång och tjatig. Jag idag som inte kan jämföra med den verklighet som kritiseras, upplever det som för mycket slapstick. Det gör den inte mindre klassisk och betydelsefull för sin tid.
Humorn uppstår genom att Svejk med gott mod ställer upp på allt auktoriteterna kräver, men samtidigt drar allt till sin spets så att all auktoritet går om intet. Detta var alltså när Tjeckien fortfarande var en liten nedvärderad provins inom det Österrikisk-Ungerska väldet, och det Svejk 'ställer till' framträder som subversivt, början till kejsardömets fall. Härmed förlöjligas 1914 års upphåsade militarism, visar på det människofientliga i alltihop.
Boken förbjöds och brändes på bål - auktoriteterna var väl rädda för humorn. För mig idag känns den väl lång och tjatig. Jag idag som inte kan jämföra med den verklighet som kritiseras, upplever det som för mycket slapstick. Det gör den inte mindre klassisk och betydelsefull för sin tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
