Guds drömmare - Alfhild Agrell (1904)

Alfhild Agrell (1849-1923), årsbarn med Strindberg, och även hon mest känd som pjäsförfattare på 1880-90-talen, gav plötsligt ut denna roman år 1904, hennes enda roman. En lite märklig hybrid, med både styrkor och svagheter. Svagheten är främst att jag bitvis har svårt att hänga med, när texten tycks bygga mer på dramatisk dialog, än på att ge mig tillräcklig information om vad som rör sig - både i karaktärerna och romanens idéer som helhet.

Romanen känns väldigt mycket som ett gränsverk, på gränsen till modernism. Prästen Åke, som är berättare, är en ung modern stockholmare, cyklist i knäbyxor, som hamnar i en ålderdomlig jämtländsk socken. Men den gamla 1600-talskyrkan är nerlagd och ersatt med ett nybygge, liksom prästgården som också är ett nybygge. Åke blir lite bresviken över detta, han har trots allt sökt sig bort från Stocksholm för att fördjupa sig i sitt kall. 

I Jämtland möter han genast Margareta, som är en förandligad ung kvinna, allt annat än jordad, lever helt på inkännande känslor för sin omgivning, såväl människor som ting. Hon är talangfull violinist, men kvävs av noter och bävar inför en konsertkarriär. Hon vill i själ och hjärta bara improvisera, tolka i toner det hon känner inför omgivningen. Även hennes familj kommer från Stockholm, familjen Åkerlind, även om hon själv trivs bäst i skogen. Tycke uppstår, men för Margareta är det enbart andligt, en själarnas sympati, men Åke blir alltmer fascinerad av henne och får svårt att släppa taget om Margareta som trots allt är helt ogripbar.

När det gäller det andliga finns det mycket i den här romanen, som känns märkligt och svårbegripligt. Alltså lutar jag åt att tolka hela historien symboliskt passionsdrama, vilket på många sätt hör hemma vid sekelskiftet 1900. Men hela texten är som en snårskog av möjliga och omöjliga idéer. Oheliga motsättningar, som domedagspredikanten utan församling, den kringstrykande baronen som saknar allt utom sin titel, och den ateistiska naturmodern. Är det det titeln står för? 'Guds drömmare', de är passionerade men saknar rötter och hembygd att landa i. Den moderna alienationen är på väg med stormsteg. 

Det roliga med den här nyutgåvan är att den i slutet innehåller recensioner av Oscar Levertin, Klara Johansson med flera samtida kritiker, men också en analys av en modern litteraturvetare, som ger flera möjliga ingångar till verket. Och inte behöver jag känna mig ensam när det gäller saker jag inte begripit i texten. 

På ett sätt känns det att Agrell är mer pjäsförfattare än romanförfattare, för att texten bygger mer på dialog än beskrivningar. Men det är en märklig hybrid, av realistiska utvecklingsroman, med den jordnäre unge Åke, men å andra sidan svårbegripliga andlighet, där jag lutar mer åt de då nya psykoanalytiska idéerna, om dold undermedvetenhet. Någonstans är modernismen på väg, med allt djupare psykologiska kriser. 

NP 1926 - Grazia Deledda

1926 blev för andra gången en kvinna Nobelpristagare i litteratur, Grazia Deledda (1871-1936), med motivationen: 

"för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem"

Deledda, född och uppvuxen i Nuoro på Sardinien, har öns natur och enkla obemärkta människor som huvudmotiv. Hon debuterade med en novell redan som 15-åring, och kom att skriva över 250 noveller förutom 26 romaner. Hennes internationella genombrott kom redan 1903 med Elias Portolù, varpå hon översattes till många europeiska språk, bl a svenska.  Wahlström & Widstrand var så snabba att den utgavs redan samma år i Sverige. 

Glädjande nog återutgavs denna roman 2018, i en svensk satsning att motverka glömskan av det fåtal kvinnliga nobelpristagare vi fått. Jag har nu läst Elias Portolù, och finner den lika levande och allmänmänsklig idag. Visst handlar det om fåraherdar och lantbefolkning på Sardinien för över hundra år sedan, men Deledda skrev enligt italiensk verism, dvs den realistisk stil som strävade efter att beskriva sanna människor i samtiden, och på Sardinien var Deleddas samtid mycket jordbunden. Och hennes naturnära stil blir aldrig omodernt eftersom det pratar om vårt ursprung. 

Lättläst och välskrivet, om Elias öde, tydliggör för mig den befrielserörelse för individen som inleddes vid förra sekelskiftet och tagit hundra år för att slå igenom och bli en självklarhet, och inte ens det för alla. För mig är temat individens känsla inför livet i motsats till omgivningens krav, krav som internaliserats tills vi inte klarar av att gå emot dem, hur än mycket hjärtat värker. Kärlek vs plikt. något människan kanske alltid brottats med, men 1900-talet känns som en lång och plågsam befrielsekamp för detta. 

Individualisering, hur vi ska kunna följa vår inre intution, det hjärtat säger är rätt för oss själva, när samhället och våra närmaste ställer upp fasta regler och plikter som de anser att vi ska lyda i första hand. Elias rådfrågar Zio Martinu, skogsmannen, som representerar livsvisdomen, mannen som vet att lyssna på sitt inre samvete. Han känner att Elias bör lyssna på sin kärlek, trots att det är broderns fästmö Maddalena som Elias fäst sig vid. För det är uppenbart att även Maddalena älskar Elias tillbaka. De är som gjorda för varann. Deras kärlek är den sann och ren. Maddalenas förlovning med brodern Pietro, handlar bara om ekonomiska förhandlingar, det materiella, och som sådant inte förankrat i själen och därmed inte varaktiga.

Men Elias äger inte självkänsla nog att följa sitt hjärtas röst, han vill inte såra sin bror, och friar därför inte till Maddalena innan hon och brodern begår misstaget att gifta sig. Broderns äktenskapet bär inte frukt, relationen blir svår. Men kärleken mellan Elias och Maddalena lever vidare, som ett lidande, eftersom de försöker att förneka den. Att förneka sin inre äkta känsla och intution gör den bara starkare och starkare. Vi får fler chanser, men vägen dit blir mer och mer komplicerad. Och priset till samhället blir högre och högre.  

Visst är det lätt att vara efterklok. Zio Martinu såg och rådde redan i början, men Elias vågade inte följa rådet. I stället följde han prästens råd, dvs tradition och pliktkrav, och studerade till präst, men precis som Martinu sagt honom, var det inte 'rätt orsaker' som gjorde Elias till präst. Livet fortsätter som ett lidande. Allt beroende på att människan försöker reglera sitt samhälle, hellre än lära sig lyssna till själen. Vi har glömt bort hur vi kan lyssna till vår egen inre röst, intutionen, vägen till vår egen lycka, vad som är rätt för oss själva. 1900-talet har sett rader av kollektiva katastrofer, när människor försökt inordna sig i kollektiva krav, där alla skall vara lika, hellre än att lyssna efter sin egen lycka och rena glädje. 

Detta är den enda boken jag funnit på svenska i dagsläget. Men jag har läst en del på italienska, bland annat en samling blandade noveller, Racconti sardi, varav en, Il mago, finns översatt till svenska (Magikern) i En bok för allas antologi Fler nobeller (2012). Deleddas italienska texter har en vacker klarhet, åskådligt gestaltat och är lättläst även för mig som bara lärt mig språket i andra hand via böcker. Med tanke på hur många noveller hon skrivit är urvalet i den jag läst litet, men antagligen representativt, för de speglar olika vinklar av Sardiniens natur och människor, om vidskepelse och tro, problem och smärtsamma känslor när kärleken pockar. 

Jag har också läst en roman hon skrev tio år efter genombrottet, Canne al vento (1913) som lär finnas på svenska som 'Rö för vinden'. Den läste jag första gången för åtskilliga år sedan när jag höll på att lära mig italienska, och hade då lite för bråttom för att riktigt sjunka in i den. Nu har jag läst om den och finner den ännu skönare än Elias Portolù. 

Canne al vento är en meditativ livsbetraktelse, mycket stämningsfull och uppfylld av Sardiniens natur och jordnära kultur, och speglar med episk bredd en mängd människor i en by en bit från huvudorten Nuoro (alltså  Grazia Deleddas barndomslandskap). 

Huvuddelen av histrorien berättas via den gamle mannen Efix, som hela sitt liv tjänat tre systrar, från den stolta markägande släkten Pintor, men den har nu sjunkit ner i fattigdom, vilket dock inte får systrarna att svälja sin stolthet. Efix är och förblir deras 'tjänare', odlar frukt och grönt på den lilla plätt jord som återstår. Trots att systrarna är för fattiga för att kunna betala honom, vill han dem allt gott och stannar i sin önskan att stödja och skydda. Han har också ett mord, eller 'vållande till annans död', att sona, men håller denna plåga hemlig in i det längsta. 

Han betraktar sig själv och omgivningen som 'rön för vinden', livsödet blåser och vi böjer oss, blir redskap för så väl oss själva som andras, oavsett om vi förstår det eller inte. Det tjänar inget till att motsätta sig sitt öde, går vi emot vinden går vi av. Återigen tolkar jag det inte som omoderna katolska ideal, utan ett sätt att försöka lära sig att lyssna på sin intution och känslan för den underliggande meningen med livet.  

Men det finns också en hel del humor i Deleddas texter, som med värme visar på mänskliga svagheter, som fattigadelns improduktiva stolthet, och svårigheterna att hantera pengar och alkohol och avundsjuka. Hennes historier rör brott och skuld, realistiskt gestaltat med åskådliga starka känslor. Det som känns allmänmänskligt bestående, är att hennes romaner hyllar vanliga enkla människor, som brottas med svåra etiska problem, de blir utstötta och utmanar majoritetens värdenormer. Men deras strävan är att komma till harmoni med sitt livsöde, utan att ge avkall på sitt eget inre. Något vi alla har behov av i livet.  

Som sagt är Deleddas italienska vackert och rent, och passar mig som inte har det som modersmål. Inser att det var ju faktiskt inte heller Deleddas modersmål, Hon växte upp i en liten ort på Sardinien där man talade Logudorese, en lokal latinsk dialekt. Där gick hon endast fem år i vanlig folkskola. Därefter lästa hon i hemmet, där en släkting ärde henne italienska, latin och franska. Sedan fördjupade hon sina litteraturstudier på egen hand, samtidigt som hon skötte hushållet. Hon var alltså länge autodidakt hemmadotter. 

Grazias Deledda var idogt verksam författare från 1886, livet ut. Hennes far dog 1892, när hon var endast 21 år. Hennes bror blev familjeöverhuvud och lär ha supit upp familjeförmögenheten. Grazia flyttade 1899 till Calgari, huvudort på Sardinien, där hon träffade Palmiro Madesani,. De gifta sig året därpå, 1900 och bosatte sig i Rom, där de stannade livet ut. Maken var ämbetsman vid Finansdepartementet. Grazia skötte hushållet, födde två söner, och gav ut i genomsnitt en roman om året. Och som sagt från 1903 internationellt firad. Men någon utlandsresa gjorde hon inte förrän 1927, när hon reste till Stockholm för att ta emot Nobelpriset. 

 

Grazia Deledda är väl värd att läsa - en värdig nobelpristagare. De två romaner jag läst är episka och poetiska, med bredd i frågeställningarna, alltifrån klassmotsättningar, individens fria vilja, känslors livsavgörande kraft, hur våld och ondska drabbar. Och frågan hur brott kan sonas eller ej. Och i synnerhet i Canne al vento är naturen och landskaået en mycket levande spegel för den jordnäre Efix.

Herr Arnes penningar - Selma Lagerlöf (1904)

 Det första jag tänker på varje gång jag hör titeln Herr Arnes penningar, är att man gjorde stumfilm av den redan 1919. Letar jag mer info ser jag att den bearbetats till skådespel i Tyskland redan 1917 av 1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann och regissören Max Reinhardt. En annan lustighet är att Lagerlöf ändrat slutet i den tyska upplagan jämfört med den svenska. I den svenska kommer kvinnor från Marstrand och hemtar hem Elsalills döda kropp, medan hon i den tyska hämtas hem av sina döda anförvanter. Det är väl en smaksak vad man föredrar, den tyska trycker alltså mer på det övernaturliga och spöklika i historien. 

När Herr Arnes penningar dykt upp i brev av Lagerlöf som jag läst, skriver hon att den var mycket lätt att skriva, fantasin flödade lätt, men Sophie Elkan och kritikerna var inte lika roade. Men uppenbarligen blev den populär hos läsare och filmpublik. En klassiker. En spökhistoria? I alla händelser en thriller, kanske den första på svenska? Återigen är Lagerlöf förnyare.

Antar att Herr Arnes penningar har tolkats på många olika sätt, så som det blir med klassiker. För mig är temat djupt psykologiskt, som alltid är Lagerlöf psykolog. Det är en mordhistoria, med fiskhandlaren Torarin och den föräldralösa Elsalill som huvudpersoner. Båda två får intuitiv kontakt med de döda, som vill tala om vilka som är förövare och alltså förväntar sig att dessa straffas, medan Torarin och Elsalill i det längsta blundar inför sin intution, det som kommer från hjärtat, och i stället försöker lyssna till egot, hjärnans kohandlande. Torarin känner sig för svag för att anklaga soldater med macho image, och Elsalill förförs av kärleksfraser och tanken på att kanske få lämna sillrenserskornas liv och återkomma till ett mer privilegierat liv hon en gång föddes in i, innan hennes föräldrar dog. 

Att våga lita på sin intution, hellre än på vad andra säger åt oss, är en allmänmänsklig fråga, något alla måste lära sig. Vägen till vår egen livsväg. En svag självkänsla låter sig utnyttjas. 

Viktigt vad gäller Lagerlöfs utförande av intrigen, är hur hon använder vädrets makter. Iskylan och frånvaron av normalt vårväder, blir som en huvudkaraktär, en gudskraft. För nr människorna inte lyssnar till sin intution hårdnar kylan och håller fast de skyldiga tills sanningen börjar gå upp för det motvilliga psyket. Vårstormen ligger på lur och börjar bryta isen när insikterna växer hos Elsalill, men stoppas åter när hon ångrar sig. Först när kaptenen i det infrusna flyktskeppet, inser att det år brottslingar som han skall forsla, och då inte tvekar utan agerar kraftfullt enligt sin känsla - då först frigörs mer normalt vårväder, som gör att livet kan återgå till det normala med normala vårtidsväxlingar. 

Markens gröda - Knut Hamsun (1917)

Åren går så fort - men nu har jag äntligen läst Markens gröda, den roman som gav Hamsun Nobels litteraturpris 1920. För ovanlighetens skull angavs detta specifika verk i prismotivationen. Och det hann bara gå tre år mellan utgivning och priset, vilket var vad Nobel hade önskat, att det skulle vara aktuellt. Vilket vanligen är svårt, böcker kan behöva ligga till sig innan man vet om det är ett vin värt att lagra eller inte. 

Och nog lever den oförtrutet, lika oförtrutet som karaktärerna i romanen. Jag hittade en utgåva från 1970-talet, översatt av Eva Seeberg, och med vackert illustrerat omslag, av nybyggarna som skapar sitt universum på bergets sluttning. En härlig roman, värd att läsa och läsa om. Det är livskraft i hela boken, hur än många problem som tillstöter så löser det sig med hjälp av kreativ idoghet. Och detta skrev mitt under första världskriget. Och priset kom två år efter krigsslutet. Kanske ansåg Akademin att detta var den livskraft som behövde stöd just då.

Historien är fräscht berättad, språket och intrigen. Klart är att det är nybyggaren som är hjälten och framtiden, markens män och kvinnor, inte de som längtar in till de nya städerna. Inte de som försöker sig på affärsspekulationer. Det verkliga värdet är materiellt, enligt boken, jorden och grödorna och djuren. Så jag förstår att boken fick en nyutgåva under 1970-talets 'Gröna våg'. 

Alla romanens karaktärer är trovärdiga och intressanta. Inte minst Geissler, som beundrar den kreativa sidan hos nybyggarna. Han är alltid beredd att hjälpa den som hjälper sig själv, och avvisa den som inte kan klara sig själv. Alltså behöver han nästan aldrig hjälpa de äkta 'nybyggarna'. I stället muttrar han småsurt åt den som smiter undan och inte kan ta ansvar. Geissler är dock i sig själv en lite underlig figur, som kommer och går, ingen vet hur eller var eller när. Har han pengar eller är han lusfattig och bara spelar på folks fantasi, en skådespelare? Man kan se Geissler som författarens alter ego.

Det står inga årtal i boken, men utvecklingen följer drygt en generation, dvs från att Isak börjar bryta mark på allmänningen i unga år, hur han får Ingrid som maka, och hur deras barn växer upp och söker partners, medan deras egen styrka efter lång kamp trots allt börjar tappa av. Dessa cirka fyrtio år tilldrar sig antagligen från 1880-talet fram till tidigt 1900-tal. Svenskar omnämns i början så det känns som unionstid, där folk rör sig över gränsen. Mot slutet nämns något om att svenskarna numera betraktas som utlänningar, vilket borde vara efter unionens upplösning 1905.

I bakgrunden finns brytningstiden mellan rent bondeland och den nya ekonomin, med städer och fabriker. Där finns också teman kring kvinnans situation vad gäller att bli gravid ogift, och hur det leder till att barn föds i lönndom och kvävs. Och hur synen ändras, den sociala betydelsen bakom vad som sker, och att allt beror på att kvinnors problem att få bestämma över sitt liv, där de sitter mellan skål och vägg - giftermål och barn som tvång och återvändsgränd.

Som sagt, värd att läsa och läsa om - även om det idag är en försvunnen värld boken behandlar.

Musen och hans barn - Russell Hoban (1967)

Ett oväntat fynd, när dottern städade ut sina gamla böcker. Russell Hoban (1925-2011) verkar ha skrivit mycket för barn. Just Musen och hans barn (1967) känns dock mycket vuxen, för texten är inte lättläst, utan har ett rikt språk och tät text i 200 sidor, men kan fungera från bokslukaråldern, även om intrigen och ironin antagligen roar vuxna mer än barn. Inte många tonåringar skulle väl ta i en bok om plåtleksaker (utom möjligen den som är intresserad av mekanik, leksaker som rör sig när de skruvas upp). Men det är bara det ytliga temat. Intrigen i denna bok är så mycket djupare.  

Russel Hoban föddes i USA men kom senare i livet att flytta till Storbritannien. Britterna har en lång tradition av talande djur, som får exemplifiera alla möjliga och omöjliga mänskliga tokigheter. Hobans bok känns på det sättet som en blandning av Alice i Underlandet och Nils Holgerssons underbara resa. I stället för tomtar och pysslingar är det mekaniska plåtleksaker som är prisgivna åt skogens djur och fåglar. Har ännu inte läst 'Det susar i säven' så jag vet inte om det finns fler likheter där än att det förekommer en padda och möss och andra smådjur. 

Förutom det avancerade språket är intrigen full av våld och död - plåtleksakerna överlever bara just för att de är av plåt och inte kan slukas av hungriga djur. Men historien är spännande även för äldre läsare, från första till sista kapitel. Och som sagt full av vuxnas sätt att tänka. Som ett exempel, inledningen till kapitel 8.

"Manny Råttas invigningsfest var mycket lyckad. han hade bjudit alla de förnämsta i råttsocieteten och alla hade kommit, kvittrande och pipande av gott humör medan de klättrade uppför snörstegen till dockhuset. Gamla gråsprängda kämpar och deras mulliga, respektabla fruar nuddade morrhår med råttherrar som blivit släta i ansiktet av pur listighet och slanka unga skönheter med obestämbar anknytning till teatern. Flickråttor som nyss varit på sin första bal och flotta unga playboy-råttor, soptippens hela gyllene ungdom anlände i små skrattande grupper som tycktes stråla till och med i mörkret, medan darriga gamla änkeråttor kom i sällskap med magra konstnärsråttor med tovig päls, brinnande ögon och enorm aptit. Sist uppför stegen kom ett gäng enklare folk, hyrda lymlar, ljusskygga banditer och skumma affärsmän som det var klokt att hålla sig väl med."

Ett av många exempel på textens fyllighet, som skapar rika bilder åt vuxna läsare. Historien handlar om mekaniska leksaker som sålts från leksaksbutik som julklapp, men inte blivit långlivad utan gått sönder och hamnat på soptippen och där domineras av en tyrannisk råtta. Och hur dessa med hjälp av diverse smådjur och fåglar rymmer och jagas och slutligen skapar sig en egen familj och ett eget territorium och får hjälp att bli mer eller mindre 'självuppdragande' så de får ett 'visst' oberoende. Vi har ju trots allt ännu inte uppfunnit någon evighetsmaskin. 

Efter mycket gående och arbetande hade Musfar "börjat gå allt långsammare utan att märka det, och nu stannade han häpen då de båda fjädrarna som dragit upp varandra slutligen rullades ut helt, eftersom de för varje dag förlorat en smula energi på grund av friktionen. 'Jag är inte självuppdragande längre!' sa han. 'Nå', sa Groda, 'jag skulle inte tro att det finns någon som är helt och hållet självuppdragande. Det är sånt man har vänner till.' Han sträckte ut handen mot faderns nyckel för att vrida upp honom igen. 'Inte riktigt än', sa fadern. 'Det är skönt att vila en liten stund. Det har varit en lång väg."

The Perfectionists - Gail Godwin (1970)

 Gail Godwin (f.1937) fick sin romandebut med The Perfectionists. Jag läste den för 30 år sedan, och den står kvar i bokhyllan fast jag inte längre minns texten. Så nu läste jag om den, och grips genast av samma intresse som måste ha gripit mig första gången jag läste den.

Utgiven 1970 tillhör den en period som intresserar mig mycket. Och så gillar jag hennes klara stil. Den nygifta kvinnan Dane är huvudperson. Dane, hennes make John och dennes treåriga son Robin tillbringar en semestervecka på Mallorca. De har också med sig den unga kvinnan Penelope med förhoppningen att hon ska barnvakta sonen. John är psykoterapeut, i synnerhet specialist på drömmar, och Penelope är en av hans klienter. 

Hela händelseförloppet behandlas ur Danes synvinkel, med hennes motstridiga känslor inför äktenskapet och styvsonen och omgivningen. Varken hon eller övriga karaktärer är alltigenom 'trevliga'. Alla har de sina brister och olika svårigheter att navigera sin livssituation. Temat är psykoterapi, psykoanalys, hur Dane och John går in i sitt äktenskap utifrån en intellektuell tro att de kan mentalt navigera sig in i det perfekta äktenskapet, där allt kan redas ut mentalt. Men det visar sig också att de flesta verkliga känslor undertrycks. Analysen gör Dane till ett studieobjekt åt maken, och hon själv försöker acceptera allt han säger och se sig själv med hans ögon - åtminstone låtsas hon det.

Styvsonen Robin känns som en metafor för det inre barnet, sårbarheten. John har genast förklarat att det är hans eget inre barn, så John utgår ifrån att Dane ska ta hand om hans eget inre barn lika mycket som styvsonen. Medan Robin vägrar tala och känns nästan autistiskt avtrubbad, han tiger och stirrar tillbaka med iskalla blå ögon. Men också Danes oförmåga att ta hand om sin egen inre sårbarhet, sina egna inre behov. Hon anpassar sig till det yttre, men hur än mycket hon klamrar sig fast vid Robin, har hon svårt att få äkta kontakt. Han fortsätter att kissa på sig varje natt. 

Robin vägrar sova hos Penelope, det blir i praktiken Dane som hela tiden tar hans om Robin. Lite lite växer kontakten. Men de små framstegen bryts när John vill 'uppfostra' och 'sätta gränser', utan att ta hänsyn till Robins behov. Alla uppfattar det lilla barnet som en diktator, John vill säga ifrån. 

Det som stör mig med boken är slutet, när Danes tålamod plötsligt spricker och hon också vill kräva och sätta gränser, och när inget hjälper börjar misshandla Robin. När blev barn-aga förbjudet?

Men ska jag fortsätta med min analys med barnet som metafor även för Danes inre sårbarhet, så är scenen när hon nästan kväver Robin, alltså en metafor för att hon kväver sig själv för att stå ut i sitt 'perfekta' äktenskap. Hon ljuger för sig själv, att allt skulle var perfekt. 

Ensam - August Strindberg (1903)

Läste idag om Strindbergs lilla skrift Ensam, från 1903, en sorts meditation, skriven i jag-form, då han bara hade tio år kvar av livet. Han är åldrad, och uttrycker visdom och mildare sinnelag, trivs i ensamhet, mediterande. Han visar upp sin kreativa fantasi och vägen till intuition. När han inte längre sätter sig själv i centrum i strid med  yttervärlden, fokuserar han mer på inlevelse med grannar och grannskap, via sin fantasi/intuition/telepati. 

Jag ler när han skriver "... jag ville inte klaga, emedan jag håller på att vänja mig av med att klaga." Inför en ung nygift mans misslyckade affärsföretag, skriver han "Hans telefontråd sjöng så sorgligt i min vägg, även om nätterna."

Jag uppskattar denna lilla skrift, antagligen för att jag själv hunnit upp i övre medelåldern. Försonad med lidandet, ämnar berättaren nu "ta livets bittra kalkar som medicin". Han upplever en ny inre frid och stilla glädje.

"Ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever under tiden  på sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv."

PS. -- Samma år utgav Strindberg även en annan liten skrift, med titeln Sagor. Det är i den som den mästerliga realistiska kortnovellen 'Ett halvt ark papper' ingår. Ett liv, i alla fall ett ganska kort äktenskaps hela historia, på endast två sidor. Övriga historier, förutom ett par 'uppbyggliga' moralsagor kring högfärd, passar definitivt bättre just under beteckningen 'Sagor' - de växer fram, lekfullt, mest som modernistiska absurda drömsekvenser. Något Strindberg också utforskade i några pjäser. Men samlingen som helhet känns mycket splittrad, utan röd tråd. 

Elfenbensporten - Margaret Drabble (1991)

Älskar Margaret Drabbles stil och litterära universum. 1980 hittade jag The Millstone (1966) och blev så förtjust och road att jag sedan i snabb takt läste de flesta av hennes 1960-70-talsromaner, fram till The Middle Ground (1980). Sedan tystnade hon och jag tappade tråden, tills jag nyligen hittade Elfenbensporten från 1991, återutgiven på svenska så sent som 2014. Först efter att ha läst ut den inser jag att det är del tre i en trilogi, som inleddes 1987 - och alltså var de första böcker som bröt hennes tystnad på 1980-talet. Så nu kommer jag även att även leta efter del 1 och 2.

Blir lika fascinerad varje gång jag läser Drabble, hur hon lyckas dra in mig i sin text. Elfenbensporten är en fantastiskt myller som återskapar det glassiga 1980-talet, där privilegierade människor i väst flyter omkring ovanpå, oförstående inför katastrofen i Kambodja, det ogripbara, när de röda Khmererna söker efter sitt paradisiska ursprung på landsbygden, och ville avsäga sig allt västerländskt, allt modernt. Hur gick det? 

De röda khmerernas kamp som pågick ett drygt årtionde, ledde till att miljoner människor dog, ledde till att FN medlade och just 1991 fick till stånd ett avtal om att hjälpa till att återinföra demokrati. Drabbles roman låg alltså mitt i händelsernas centrum, även om den tilldrar sig några år tidigare, i slutet av 1980-talet när ingen längre kan förneka katastrofen.

Det är också lustigt att jag återfiann denna roman, just som jag så sakteliga håller på att läsa om många av Joseph Conrads böcker. Och det var på 1980-talet som vågorna gick höga kring Conrad, den odiskuterade postkoloniala kritiken, ett sent tydliggörande av rasism, Och eftersom Drabble kanaliserar sin samtids tankar via sina karaktärer får en av huvudkarkatärerna, Lix, sucka över Conrads texter, säger sig avsky dem och all rasism, förstår inte varför inte alla avskyr Conrads böcker och säger sig inte begripa vad Mörkrets hjärta handlar om. 

Samtidigt uppfattar jag Elfenbensporten som en slags variant på just Mörkrets hjärta, som tilldrog sig i Kongo i Afrika. Kambodja blir ett lika mörkt djungelområde hundra år senare, här i Sydostasien, lika oroande, obegripligt, ogripbart. Den mörka omedvetna skuggan i människans inre medvetande. Den blinda sidan, förnekandet.

Så vad betyder titeln 'Elfenbensporten'? Drabble är alltid litterärt sofistikerad, det finns trådar att nysta i det svårgripbara. Titeln är en. Tydligen ar symbolen 'Portar av horn respektive elfenben' använts litterärt alltsedan Homeros dagar, för att skilja på sanna  positiva visioner vs bedrägeri, självbedrägeri, falska illusioner. (Att just horn vs elfenben används, lär handla om likheter i den antika grekiskan, där ordet för 'elfenben' tydligen liknar 'bedrägeri', medan ordet för 'horn' handlar om att 'uppfylla' en föresats. 

Det är romanens tema både globalt, som konflikten i Sydostasien, men också vad som sker på det personlgia planet inom de olika karaktärernas liv. Så här finns det många möjliga metaforer att gräva i. Kanske kan man på svenska likna det vackra elfenbenet med 'skenet som bedrar', men också den moderna människans oförmågan att lita till sin inre intuition, och benägenhet att låta sig förföras av ytlig skönhet. Horn har i alla tider använts till redskap, kanske är det hållbarare än elfenben?

I slutet återfinns en anteckning efter den försvunne författaren Stephen Cox, som Liz rest till Sydostasien för att försöka återfinna. Men det är Liz väninna Alix, som bland Stephens efterämnade papper återfinner något han skrev 28 juni 1951, när han var endast 17 år. För Alix låter orden bekanta, men hon anteckningen är Stephens egna tankar, eller något han läst och velat spara:

"Illusionen att enkelhet existerade en gång i världen är analog med myten om Paradiset; den alstrar en känsla av att vara utestängd och i landsflykt. Men vad människan beträffar finns det inget Paradis, så det finns ingen känslans enkelhet; vi inbillar oss att vi en gång i tiden upplevde den, att vi en gång kände direkt och bara tog emot vad känslorna meddelade oss, men därigenom utesluter vi oss själva från en dimension som aldrig har existerat och som inte kan existera. Vi var inte där, för det finns ingen sådan plats; och det är inte genom att regrediera till enkelhet som vi kommer att uppnå frihet. Ty all form av enkelhet är påprackad blindhet, ett uteslutande av sanningen, liksom alla former av Paradis är detsamma som en uteslutning ur den enda verklighet vi har och som heter smärta. Hur frestande det än må vara att påstå att vi en gång i tiden varit oskuldsfulla, och att allt vi behöver göra för att bli fria är att ångra och sona, kan vi inte göra det: ty om oskuldsfullheten aldrig har existerat kan vi inte uppnå ett sådant välsignat tillstånd genom att återvända till den, och i våra fåfänga försök tappar vi molnet på den väg av korruption och komplexitet, misstag och förtappelse som vi måste vandra."

Helt klart rör detta romanens tema. Är det någon som vet om det är någon känd filosof som skrev detta senast 1951? Drömmen om att återvända till paradiset är omöjligt, eftersom livet aldrig varit paradisiskt enkelt.

Övermannen : en modern roman - Alfred Jarry (1902)

Alfred Jarry (1873-1907) blev inte gammal, men hann sätta spår i litteraturhistorien, en föregångare till absurdism och surrealism. Jag hade lättare att roas av Kung Ubu (1896), en pjäs som bland annat drev med Shakespeares Hamlet, uttryckt emr som Kasperteater. 

Övermannen är ett absurt hopkok, men som sådant modernt för sin tid, vilket också  romanens undertitel understryker. Jarry ville provocera, och ruska om sin samtid. Bokens tema är cykling och sex, vilket lär ha varit Jarrys huvudintressen. Och första meningen lyder: "Kärleksakten är en handling utan betydelse, eftersom man kan upprepa den i oändlighet." Det är  André Marceuils åsikt, romanens huvudperson. Omgivningen skrattar dock åt tanken att manlig virilitet skulle vara oändlig. 

I början konstateras också att människan skapade Gud, inte tvärtom. André Marceuil, är övermänsklig, såväl när han cyklar som när han utövar erotik, är han mer maskin än människa. Romanen tilldrar sig 1920, och är alltså en sorts tidig Science-Fiction, där människa och maskin tycks smälta samman, och alltså inleder den robot-romantik som blev så viktig i 1900-talets senare SF-filmer. 

Störst behållning har jag av mittenavsnittet, 'Loppet på tiotusen engelska mil', där fem män på en femmannacykel, tävlar mot ett snälltåg. Det intressanta är den detaljrika beskrivningen av det mycket snabba förloppet, vilket ger en sorts filmisk ultrarapid-kvalitet av de bilder den skapar åt mig. Beskrivningen av de fem männen, fastspända på sin femmannacykel gör att ekipaget i sig liknar ett lok med de helt synkront snurrande fem hjulen, och sägs överskrida 300 km/tim. Hur snabbt gick tågen i slutet av 1800-talet?

Jarry skapade begreppet 'patafysik', som lär vara vetenskapen om enskilda undantag, tvärtemot traditionell vetenskap som vill finna generella naturlagar. Marceuil tycks vara det mest övermänskliga undantaget, både var gäller cykling och sex, människa och mekanik blir maskin och utför bedrifter som bara hör SF-genren till. Maskinmänniskan bränsle är alkohol, dödligt för vissa. 

Visst finns det humor, kanske finns där fler ordlekar för den som läser boken i franskt original. Marceuils älskarinna, Ellen, väcker slutligen hans kärlek, när hon svimmat (efter 82 samlag på raken) och han tror att hon är död och gått honom förlorad för alltid. Då inser han att 'Ellen' faktiskt har samma uttal som franskans 'Hélène', alltså är hon symbol för den sköna Helena. 

Ännu ett tvärt kast, från fascinationen inför maskinsamhället, till nyväckt kärlek och död, likt 'Romeo och Julia' ? Och vid Marceuils tragiska död liknas han vid en korsfäst Jesus. Absurt, javisst, men också tragiskt. Och kan visst tolkas metaforiskt. 

Jerusalem - Selma Lagerlöf (1901-1902)

Har nu åter läst den roman som cementerade Selma Lagerlöfs berömmelse, Jerusalem. Romanen utkom i två delar, "I Dalarne" till jul 1901,  och "I det heliga landet" till jul 1902. Det var många år sedan jag läste böckerna första gången, men de fanns i stora drag kvar i minnet, vilket är ett bra tecken på att det är en klassiker, den lever kvar. Ändå blir en ny läsning alltid en ny upplevelse, där man kanske fokuserar på nya vinklar av läsupplevelsen.

Helhetsintrycket består, romanen behandlar tidlösa mänskliga upplevelser av andlig och psykologisk art, värda att meditera över. Samtidigt som Lagerlöfs stil är lättflytande, en uppsjö av historier sprudlar ur henne med klart språk och snabb flykt i  handling och naturligt flyt i dialogen. Hon skriver 'modernt' genom att historien saknar allvetande berättare, i stället bärs historien fram av karaktärernas egna inre tankar, en inre monolog som röjer deras känslor och upplevelser. Och mängden karaktärer gör att vi får en mängd olika åsikter och känslor inför samma händelser. Därav behöver författaren inte själv välja sida, allt har sitt för och emot.

Det är en utvandrarroman, långt före Wilhelm Mobergs dito. Att den tilldrar sig bland bönder i slutet av 1800-talet kan kännas ålderdomligt, men handlade om Lagerlöfs egen samtid. Sverige var fattigt och en stor utvandrar-nation vid den tiden. Romanen bygger på en verklig händelse, om dalabönder som kände sig kallade och flyttade till Palestina och blev del av en amerikansk församling i Jerusalem. När Lagerlöf fick idén att skriva om dem, reste hon med Sophie Elkan ner till Jerusalem (och Egypten) och gjorde efterforskningar, och fick prata med de utvandrade svenskarna och fick också med sig hem från dem gåvor till släkt och vänner i socknen de lämnat. 

Men det är klart att Lagerlöf också diktar fritt och bygger en väv av händelser så den passar hennes egen frågeställning, som främst gäller smärtan att mista sina rötter och sitt föräldrahem, som hon och hennes familj förlorade Mårbacka. Kanske var det temat undermedvetet, så viktigt i hennes eget liv. Lika viktigt är kallet, kreativiteten, frågan hur man skall bryta sig ur begränsningar och våga lyssna till sin egen inre intuition, och sin egen väg i livet. Oavsett om det gäller författande eller annan kreativitet. Men karaktärerna uppfylls av inre samvetsstrider, alla berättade ur olika synvinklar.

Väckelserörelser låg i tiden kring 1900, liksom teosofin och andra andliga upplevelser. Också splittringen mellan olika samfund och olika religioner låg i tiden och är relevant än idag, inte minst vad gäller oron i mellersta östern. 

Det enda smolket i bägaren när jag läser, är att jag inte kan låta bli att känna tvekan inför eländet som tecknas i staden Jerusalem - torkan, sjukdomarna, alla dödsfall - att det så tydligt avspeglar den tidens koloniala syn på 'fattiga länder', som underutvecklade på grund av en sorts lokal inre 'slapphet', oföretagsamhet. Att det måste till en man av svensk bondesläkt, erkänd för sin ledarställning i socknen i Dalarna, för att väcka dem till insikt och kreativ aktivitet. 

Visst, det handlar om berättelsens inre dramaturgi, emigranternas inledande vilsenhet avtecknar sig i traktens torka, sjukdomar och död, som symboler för deras svåra väg, att våga tro på sitt kall, att finna målet - enighet mellan alla folk. Församlingens regler (inspirerad av den amerikanska Mrs Gordon, som förlorat sina barn vid ett skeppsbrott) liknar först mest klosterregler, med avhållsamhet och tjänande genom oavlönat arbeta. När bonden Ingmar Ingmarson, som stannade i Dalarna, i bok 2 gör sin egen vallfart till Jerusalem för att försöka hämta hem Gudrun, den unga kvinna han övergav i bok 1, så blir det Ingmars egen kreativa lust, som sprider sig till de utvandrande, och luckrar upp de hårda reglerna, till något mer meningsfullt, som upplevs som positivt för alla. 

Allt blir så mycket bättre när de i slutet börjar arbeta med de lantliga sysslor de är vana vid, och där återfinner mål och mening i sitt eget arbete, arbetet de övergav i Dalarna, som gör att de kan styra sig själva och inte bara yttre ledares förmaningar. Det magstarka var att det krävdes en dalmas, av en släkt alla sett upp till, för att ingjuta livsmod i dem. Det rörde upp smolket i mig. Där syns också grodden till Mobergs utvandrarroman. Och också myten om Sverige för 120 år sedan, företagsamheten som svenskar tog med sig. Men också lika väl kunde bruka här för att växa sig ut ur fattigdomen. 

Jag läste en artikel av Agneta Pleijel, som besökt 'American Colony', och hajat till när hon insåg att det inte var ett vanligt hotell, utan den exakta platsen för Lagerlöfs utforskande resa. Minns inte ifall Pleijel var där på 1980- eller 90-talet hade, men den fanns kvar över hundra år efter grundandet. Och Pleijel noterade (hoppas jag minns rätt) att Lagerlöfs bok var förbjuden läsning där. Jag kan förstå ifall de tyckte att beskrivningen av deras arbete var för negativ. I alla fall tog det inte lång tid innan man åter tillät äktenskap. Vilket väl borde vara en förutsättning för överlevnad och tillväxt i långa loppet. Församlingens huvudtanken var att försöka ena ett folk i splittring. Och den idén är relevant än idag. Än idag behöver vi lära oss tolerans för att minska split. 

Jag är inte ensam om att vara tveksam till delar av del 2. Folk älskade genast del 1, I "Dalarne", och tvingades sedan vänta i ett helt år på upplösningen, och då började den med mycket elände. När jag dessutom läser brev skrivna av Lagerlöf, inser man att hon själv ansåg att hon hade svårare att få ihop bra scenerna i Palestina i del 2, att det arbete gick trögare. Och att de kritiska rösterna inte var oväntade. Hon satte därför själv igång med att förbättra boken, vilken kom i en betydligt omarbetad upplaga 1909, och att det är denna senare upplaga av bok två som jag har läst (vilket jag först inte visste), och som är den som senare upplagor har följt.

I alla fall är alla avsnitt som utspelar sig i Dalarna (i både del 1 och 2) oerhört sköna att läsa. Dramaturgiskt fulländade, så som Lagerlöf är en mästare i. Hon var inte en religiös författare, men helt klart handlar detta sökande efter Gud, Kristus, om den inre rösten, intuitionen som människan alltid söker för att finna mening i sitt eget liv. Och i det sökandet ingår syner och andliga upplevelser, även då mer hedniskt oknytt. Alla ser och hör inte Kristus. Det kan vara lika viktigt att tro på älvor i en rosenbuske för att finna vägen till sin egen inre glädje och kreativitet. Vi ska vårda naturen, inte tro på de förkunnare som betraktar det sköna som djävulens frestelser. Ibland behöver man bryta upp för att komma bort från andras begränsningar, eller för att finna sin egen kreativitet. Även om man inte stannar på vallfartsorten, utan hittar tillbaka hem igen.

Lagerlöf var en värdig nobelpristagare för sin tid.

NP 1931 - Erik Axel Karlfeldt

Nobels litteraturpris 1931 fick en unikt kort prismotivering. "Erik Axel Karlfeldts diktning". 

Lika unikt är att han tilldelades priset postumt. Karlfeldt (1864-1931) erbjöds priset redan 1919, men avböjde, vilket låter sunt eftersom han själv satt i Svenska Akademin sedan l904 och ingick i Nobelkommittén som utsåg pristagarna. Men Akademin var uppenbart envist ihärdig. När Karlfeldt avlidit och inte kunde protestera, korades han. Undrar ifall Akademin kände ett behov av att höja statusen på sina egna medlemmar, med tanke på sin Nobelprisuppgift? (Priset 1919 gick i stället till Carl Spitteler, Schweiz.)

Efter af Wirséns död 1912, övertog Karlfeldt uppgiften som Svenska Akademiens ständige sekreterare och insåg att det fanns försummelser att åtgärda. Bara sex av de aderton var författare eller litteratur-forskare (vilket skulle kunna förklara raden tveksamma val bland de tidiga nobelpristagarna). Redan 1912 invaldes Verner von Heidenstam, 1913 litteraturhistorikern Henrik Schück, och 1914 Selma Lagerlöf. 1931 hade andelen ledamöter med skönlitterär anknytning ökat från en tredjedel till två tredjedelar.  

Karlfeldt var erkänd nationalskald, som fick tala direkt till folket vid högtider, respekterad för metrisk yrkesskicklighet, estetiskt lärd, passade in i tidens provinsiella nationalideal och konservativ poetisk estetik. Han målar med ordklanger, assonanser och alliteration, rimkonsten är mästerlig - i en tid när modernismens fria dikt stod för dörren. Någon har sagt att Karlfeldt brukade nynna när han diktade. För mig blir hans dikter aldrig lika uppenbart sångbara, som t ex Frödings dansanta rytmer, han är tyngre.   

Karlfeldt växte upp i en tid när Bibeln var viktig inspiration, oavsett om man var religiös eller inte, det påverkade språk och bilder, vilket idag kan göra Karlfeldt storvulen och svårtillgänlig. Bondepraktikans visdom låg än närmare hans hjärta, vilket kan tyckas än avlägsnare för de flesta idag.    

Karlfeldt är ingen enkelt skildrande naturlyriker. I stället binder han samman människa och natur mer mystiskt, psykologiskt och sensuellt, och den biten kan jag ofta ta till mig. Han lever med i årets kretslopp, med väder och vind, och intim växtkunskap. Även växterna hör till de lärda kunskaper som bara ett fåtal besitter idag. Så mycket går mig förbi, även om naturkänslan ofta väcker genklang i mig. Naturen som symbol för känslor och själstillstånd.

Karlfeldt avslöjar inte sina personliga känslor, allt blir omskrivningar via årstider och växter och lärda symboler och referenser. Han är i naturen. När jag kan följa med honom i den naturen, då väcks mitt intresse, men alltför ofta kan jag inte associera med hans lärda bilder, de blir då en vägg som avvisar mig, och den musikaliska klangen i orden ljuder då inte lika starkt i mig.   

Ordens musik finns där, rytmen - om än mer kyrkotung än livligt dansant som hos Fröding. Konsonanter och vokaler och rim går igen, upprepas likt musikaliska toner i ackord. Rimen går aldrig på slentrian, ofta känns de originella. Strofernas uppställningar och upprepningar, paralleller och kontraster, liknar också hur många tonsättare arbetar. 

Jag har senaste året läst alla Karlfeldts diktsamlingar och anar hans livsutveckling. Den första samlingen, Vildmarks- och kärleksvisor (1895) är ljust stämda naturdikter, där jag känner och sympatiserar med naturkontakten. Kanske inbillar jag mig, jag som har släktband till Dalarna, känslan att jag 'känner igen naturen', jag lägger väl in mina egna minnen i kombination med den omedelbara glädjen i naturens närhet. Dessutom var han ung och kärlekstörstande. Även om debuten inte är tekniskt fulländad, känns den innerligare och mer äkta än många senare, tekniskt virtuosa dikter. 

Andra samlingen, Fridolins visor och andra dikter (1898), gav mig inte vad jag väntat mig av titeln, något dansant och musikaliskt enhetligt, i stil med Bellmans typgallerier. För mig blev totalintrycket 'splittring'. Jag saknar den närhet till skogen som jag fann i debutsamlingen tre år tidigare. Enstaka dikter griper mig, men jag glömmer dem snabbt. Alla utom näst sista dikten, 'En fader', om en man som har en son i lönndom, en son han aldrig erkänt och nu har dåligt samvete över. Siar Karlfeldt om sin framtid, och de utomäktenskapliga barn han senare fick, eller fanns det fler tidigare?

Tredje samlingen, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) ger mig åter naturbilder jag kan relatera till. Karlfeldt är bäst när han lyfter fram natur och växter och låter dessa måla människan och livet via myter. Som 'Mikrokosmos', med temat de fyra elementen - jord, vatten, luft och eld. Den lärde Karlfeldt döljer sina känslor, bakom symboler och idéer från äldre tider. Det kan bli tungt. Hellre då lite humor som i dikten 'Fridolins dårskap', där jag anar en fejdigare självsyn. Karlfeldt lär ha haft en vinnande humor i levande livet, men visar inte så mycket av det i dikterna. 

Minnesvärda dikter för mig är 'Längtan heter min arvedel', 'Dina ögon äro eldar', 'Äppelskörd' och 'Kom i lunden'. Men samlingens andra del, 'Dalmålnignar på rim', i sin anda av kurbitsmålningar att lyfta fram vardagen i det lantliga Dalarna till biblisk höghet, trodde jag skulle ha fler minnesvärda dikter, men det var bara en som levde för mig, övriga känns föråldrade, svårtillgängliga, för att ge något vardagsnära idag. Den enda jag minns som levande är 'Jungfru Maria', som inleds: 

        "Hon kom utför ängarna vid Sjugareby 

         Hon är en liten kulla med mandelblommans hy 

         ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by"

Flora och Pomona (1906) visar tydligt att Karlfeldt nu är medelålders, livet är inte längre bara en blomstrande lustgård, där finns också titelns fruktgudinna 'Pomona', när erfarenheterna mognat har de tyvärr börjat kasta långa mörka skuggor över hans tidigare positiva sinnlighet. Jungfrun tycks nu alltmer som en illusion och överlagras av kvinnliga demoner. Men mycket döljs bakom 'lärda'  symboler och växtkunskap och myter. Samling innehåller många demoner och svarta hemliga känslor. 

Dikter som 'Nattyxne', 'Hjärtstilla' och 'Jordanden' visar fräna paralleller mellan växter och hans nya bild av kvinnan och erotiken, som mer förrädisk, ett subtilt hemlighetsmakeri kring passion, som inte chockerar läsarna, men väcker bittra skuggor, som när sinnligheten drar med sig veneriska sjukdomar. Därefter 'Beckblomster', svarta och fyllda med ångest, s.k. tjärblomster som enligt kommentaren i min upplaga folkligt associerat till 'helvetets straff'. Del 1, 'En frälst' tar jag till mig genom sin enkelhet, åter om medelålderns besvikelse ('min ungdom har torkat hän', osv). I del 2, 'En förtappad', ökar ångesten. 

Efter dessa kommer 'Häxorna', Karlfeldts mest originellaste och mest svårtolkade, det flammar och osar av demoni. Ytligt sätt lär han skildra häxprocessernas tid. Som alltid, svårtolkat blir omtalat, och har fått en rad tolkningar, alltifrån kampen mellan sinnlighet och social konvenans, till personliga relationer och jagets kluvenhet. Om jag struntar i de lärda referenserna och bara tolkar via min egen känsla, handlar den för mig om förra sekelskiftets demonifiering av kvinnor som bejakade sin sexualitet. Samtidigt känner jag det som om Karlfeldt lagt in mycket av sin egen blick i djävulen, han vet att kvinnor inte saknar sexuella känslor, nästan som om han skuldbelägger sig själv för att ha lockat fram dessa känslor i en tid när det fördömdes. Minst två kvinnor födde hans barn i hemlighet. Flera andra dikter handlar om hur modern, som fött sitt barn i skam/hemlighet, ändå hoppas på att hennes 'oäkta' barn ska kunna 'försona allt' och stiga till sin rättmätiga plats i livet. 

Jag har svårt att relatera till förra sekelskiftets dekadenta demoni. Så min favorit i denna samling är en ren översättning Karlfeldt gjort av en norsk folkvisa, som demonstrerar fasta könsroller som ett socialt spel, som sedan uppdagar att så behöver det inte vara, man kan råka ett gott ärligt hjärta och då slippa detta spel. Alltså ett ljusets bloss i allt det mörka.

    "Ja, när de rätta mötas,         Ungdom och fägring vika, 

      är allt i sitt rätta lag.            men hjärtat slår friska slag,

     Troget på väg de följas         kärleken håller sin värme

     i sämja och gott behag.        och varar till dödens dag."

Arbetet i Svenska Akademien blev alltmer betungande, Karlfeldt satt i Stockholm och längtade tillbaka till jorden i Dalarna. Då, 1913, drabbades han av svår lunginflammation som varade i två månader och krävde påföljande lång konvalescens. Och sen utbröt första världskriget 1914 och rysk revolution. 

Så i femte samlingen, från krigsslutets år, Flora och Bellona (1918), har Flora fått sällskap av krigsgudinnan Bellona. Själv kan jag med tanke på den förra demoniska samlingen, även associera till den giftiga växten Belladonna, känd inom häxkonsten, eftersom den ger hallucinationer. 

Karlfeldt har åldrats märkbart. 1918 var också det år då han slutligen gifte sig med sin trogna älskarinna (sedan 1901), Gerda, med vilka han redan hade fyra barn (äldsta sonen född 1903), som nu slutligen blev 'legitima'. Han har lämnat sin kvinnotjusande persona bakom sig, sent omsider stadgad som familjefar. Så här finns inga kärleksdikter. Temat är mörkt: sjukdom, åldrande och död. Behållningen är de sprickor i den blanka ytan som sjukdomstiden åstadkom, som i dikten 'Sjukdom' som relaterar till Karlfeldts egen sjukdomstid, vilket gör att även jag kan känna igen mig.

Att jag saknar positiv samhörighet med naturen, är under omständigheterna inte konstigt. Några få finns, som 'Klagosång till en lantman' som skrevs redan 1909, men innehåller medelålderns höstkänsla. En resa till Öland 1917 ledde till en rad dikter till Ölands natur, men också ärar Stagnelius. Och några från Roslagen, men jag kan inte relatera. Jag saknar personliga referenspunkter. Varför vill nationalskalden skriva om häxors färd till blåkulla? Inte som häxorna i Flora och Pomona, utan nu mer ... barnvänligt? Lika ytliga tycks en del samhällskommentarer, som känns obegripliga, det ända som får mig att le är slutraderna i "I marsvind" (alltså 1917, när ryska revolutionen avsatte tsaren):

    

    "Vad bryr vi oss om tsaren? / Se staren, se staren."

Ett fyndigt rim, tolkar han den svenska opinionen eller sin egen önskan att hellre gå ut i naturen och fågelskåda, än prata politik? "Poeten och sångmön" inleds: "Ett dårhus och ett bårhus / är människornas krigande värld." Så poeten flyr till ungdomsminnen. Fridolin får tala för Karlfeldt, men även hos "I Fridolins spår" råder höst och förödelse: "O Fridolin, din borg är stängd / och skum och stum också."  Mot mitten kommer raderna "... frost och fukt förhärja fritt / din lustgård, Fridolin!"  

Med de dystra slutraderna:

                  "O Fridolin, din sång är tömd

                   och dömd och glömd också."

I dikten 'Testamente' tycks Karlfeldt vilja lämna över diktarmanteln till en yngre eldsjäl. Nog kände sig Karlfeldt förbrukad.

Karlfeldt sista samling, Hösthorn (1927), får dock se en nytändning, 1920-talet återvänder åter glädjen, 1921 köpte han Ollasgården i Sångs i Dalarna, och kunde åter njuta av naturen. Dikten 'Höstens glädje' visar redan med sin titel att livet inte är slut bara för att åldern stiger. och döden närmar sig, även den gallko som sinar kan glädjas. Oavsett om det nu är ironiskt eller inte, så finns en ålderns visdom som mjukar upp livets plågor.  

Naturen höst och vinter är allmängiltigt meditativ. Mognad, fullbordan, fäbodskulturens vallhorn som en variant av ymnighetshornet.  "Vandring" tycks tala till den yngre generationen: "Här är din väg, där spenslig björk / mot åsen byggt en ljus portik." och jämför med sig själv, åldrad: "Min väg går bort åt en annan trakt. / Den dunklar in i valv av gran". 

Det känns mer insiktsfullt än dystert. Även "Sub luna" om kärlek, dryck och sång, liv och död. Och "Aftonbön" (Sjugare den 6 april 1925)

    Jag vill till ro mig lägga

    i nattens svala sköt

    och stilla tankar dägga 

    ur allt vad jag led och njöt. /.../

   

"Eriksgata" tycks ta det historiska begrepp för en nyvald kungs riksresa, och göra Karlfeldts egen variant, hans förnamn var ju Erik, och talar här om sin kontakt med naturen 

    "Jag tar dig i ägo, du gamla skog, 

     och all din mystiska värld. 

     Jag hälsar dig, höjd över gångarens bog, 

     på denna min Eriksfärd. /... /

"till vildmarkens hemliga slott"... där tronen länge stått tom.

Den raden ger många möjliga tolkningar vid livets slut.

Och samlingens sista dikt "Vinterorgel" - är en värdig avslutning, naturens sömn i frostig kyla, väcker många bilder, som minner om livets kretslopp, likaväl som årets. Och trots sin skickliga rimväv känns den modern och fri och rörlig som en sommargardin. Trots att Karlfeldt alltid avvisade modernisimen Värd att läsas igen.  

Tre Systrar & Körsbärsträdgården - Anton Tjechov (1901 + 1904)

 "Tre Systrar" (1901) i fyra akter är märklig genom att det förflyter ett par år mellan varje akt. Så pjäsen visar livets flykt, hos mer eller mindre sysslolösa militärer och fyra kvinnor i den utbildade medelklassen. Tjeckov ser ironiskt på livet, personerna lyssnar sällan på varandra, de rör sig i sina egna tankar, hoppas och önskar, tror på förändring, men det mesta fortsätter i samma cirklar - oavsett att åren går. De sysslolösa börjar tänka att 'arbete' måste vara meningen med livet, men när de väl får arbete, tröttar de ut sig, inget är som drömmen.

Allt är en stämningsbilder. I synnerhet "Körsbärsträdgården" (1904) - en stämningsbild över Ryssland inte långt innan revolutionerna rullar igång. Tänker på Hjalmar Söderbergs som skapade ironiska stämningsbilder från Stockholm vid samma tid. Tänker också på Rilke som förälskade sig i den Ryska naturen och var rädd för det larmande Paris. Men nu hugger de ner trädgården, alla de vackra körsbärsblommen går om intet ...

Martin Bircks ungdom - Hjalmar Söderberg (1901)

Har läst om Martin Bircks ungdom, jag vet inte för vilken gång i ordningen sedan jag var ung, men jag växer aldrig ur den. Har alltid sympatiserat med den här boken, en författares barndoms- och uppväxthistoria. Var det den som väckte mitt intresse för uppväxtskildringar?

Den är så stilren, inte ett onödigt ord, språkligt skön att läsa. Bitvis är den ren och klar och allmängiltig som en saga. Och den blev Söderbergs genombrott, efter all kritik av debuten, Förvillelser, får han en hel del erkänsla. Viktigare idag, är att boken fortfarande lever och är läsvärd.

Texten är indelad i tre delar. Först, 'Den gamla gatan', 12 ganska korta kapitel, med barnets förundrade möten med världen och livet. Vänner som öppnar dörrar till nya erfarenheter. Man kan läsa det som saga, drömmar eller metaforer. Boken inleds med drömmen om de röda och blå blommorna, där Martins mor säger att han bara får plocka blå blommor, och när jag gör det, visar de sig ändå vara röda. En mardröm, hur han än gör blir det fel. Vilket blir som ett tema för svårigheten att hitta rätt i livet, med en ständig underström av låggradig ångest. 

En annan viktig bild är sprattelgubbe Röde Turken, som han tycker särskilt mycket om eftersom farbror Abraham som givit honom den förklarat att Röde Turken inte är en vanlig sprattelgubbe, utan tänker och menar att han sprattlar av egen fri vilja, och också slutar att sprattla av egen fri vilja. En närmast kuslig metafor för livet. Barnet gläds åt att sprattelgubben tänker och lever, medan vi vuxna inser oss bundna av trådar som hindrar individens frihet, samhällets krav och förväntningar.

s.50 "Så lades år till år, och nytt fick begrava gammalt, medan Martin långsamt övades i livets dubbla konst, att lära och att glömma."

Del 2, 'Den vita mössan' har 16 kapitel, en del av dem längre än i första delen. Martins insikter säger att en tredjedel av livets sanning har han fått av sina vänner, en andra tredjedel har han försökt lära in av sina lärare, och sen måste han själv komma fram till den sista tredjedelen av sanningen. Och det är inte det lättaste. Han börjar upptäcka dubbelmoralen i det oscarianska borgerliga samhället, och försöker lära sig att leva med det. Han vill bli författare, men vågar inte visa upp detta för sin omgivning, eftersom han tror att han då ska hånas för detta. Religionen är också en stor stötesten. Det är här de lite längre och mindre klara kapitlen dyker upp, men de flesta unga människor kan känna igen sig i Martins funderingar under vuxenblivandet.   

Den avslutande del 3, 'Vinternatten', är sex slutkapitel, med en sorts summering av status quo i  Stockholmslivets dubbelmoral. Martin har resignerat i sitt byråkratiska kontorsarbete, slutat fantisera om kreativt författande. Han har har funnit en kvinna att älska, men har inte råd att gifta sig, så de träffar varann i hemlighet. Slutkapitlen innehåller mycket inkännande och radikala insikter i kvinnors situation, både de som måste förbli ogifta och de som tvingas gifta sig utan kärlek. Sällsynt för sin tid. Men har gjort att texten lever än idag.

Kvinnan han älskar har fastnat i valet mellan ensamhet och kärlek i lönndom. Hon känner sig ha två  samveten. "Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och att det en gång skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå varför man fordom hade höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam och smuts och kallat den synd." Det andra samvetet var från barndomens enkla övertygelse att  man "... bara behövde vara snäll, så gick det nog bra." (s.133)                                                                          

Söderberg belyste sin tid, och även om kritiken sa att han var för resignerad och tröstlös, så kan man som ung i mötet med vuxenlivets hårda väggar ofta känna igen sig, och idag känna, att hur än jobbigt livet kan kännas, så har samhället utvecklas under 1900-talet och är på väg åt rätt håll.  

I den avslutande 'Vinternatten' förenas det unga paret i en vision av samhörighet, två ensamma människors kärlek som upplöser motsättningar, när de försöker mötas halva vägen, även om Martin känner dåligt samvete, eftersom han inser att det alltid är kvinnan som drar det kortaste strået. 

The Shadow-Line : a Confession - Joseph Conrad (1916)

Efter att ha läst ett antal av Conrads verk tillkomna kring sekelskiftet 1900, har jag nu gjort ett hopp fram till The Shadow-Line (skriven 1915, tryckt 1916 i tidskrift och 1917 i bok). Jag upplever genast texten som 'modernare', mindre viktoriansk, än de tidigare verken. Är det åren som gjort Conrad mer driven, påverkad av modernare texter? Idémässigt har han mognat. Eller kommer min känsla av att historien berättas i jag-form och att detta jag är en ung man? Rytmen känns snabbare, antagligen för att berättandet inte går omvägar via en eller flera berättare, och den unge jag-berättaren vill inte grubbla. 

Idén till berättelsen fick Conrad dock redan 1899, med arbetstiteln 'First Command'. Om den unge namnlöse man som tröttnat på att gå som styrman, säger upp sig och då helt apropå erbjuds en tjänst som kapten, att ta ett segelfartyg strandsatt i Bangkok - på grund av att dess kapten avlidit - och föra den tillbaka till Singapore. Självklart tackar han ja till detta möjliga steg i karriären.  

Conrads ursprungliga idé, liksom den slutliga titeln The Shadow-Line, anspelar på gränsen mellan sorgfri ungdom och vuxenlivets ansvar och krav, tröskeln att ta sig över för att nå mognad. 20-åringens känsla är att världen rör sig kring honom, men anar föga om vilka problem han kommer att ställas inför. Och som alltid hos Conrad är ett huvudtema samarbetet mellan sjömännen, hur de ställer upp för varandra. 

Erfarenheterna, utsattheten på havet, oskyddad inför naturkrafterna, och malarian från träsken kring Bangkok, är den tröskel som visar människans litenhet i universum. Och enligt Conrads synsätt är det först efter den insikten som individen har något att ge, i samarbetet i gruppen, som en av kuggarna. Alla unga har en övergångsrit att genomgå för att uppnå mognad. Det kräver tid och eftertanke.

I denna berättelse är det inte vinden som drabbar fartyget, utan tvärtom frånvaron av vind, en onaturligt långdragen stiltje, parat med malaria, som strax drabbar hela besättningen, utom den unge oerfarne kaptenen och hans hjärtsjuke allt-i-allo Ransome. Först hade förhoppningen varit att bara man lyckats ta sig från Bangkok ut till de livgivande havsvindarna, så skulle allt ordna sig. Men då drabbade stiltjen, orörligheten, frånvaron av rörelse och förändring.

Här är det viktigt att notera att medan Conrad skrev på denna berättelse, vilket gick trögt och pågick hela 1915, så pågick Första världskriget, med det tröstlöst låsta läget i Flanderns leriga skyttegravar. Miljoner dog, men läget tycktes lika oförändrat som stiltje på havet. Conrads äldste son, bara 17 år, ställde upp frivilligt, överlevde men sårades. Conrad våndas och identifierar sig i det symboliskt liknande läget, våndan och behovet av kamratskap mellan soldater liksom sjömän, och vägen till mognad. 

Idén från 1899, blev alltså inte fullbordad förrän Conrad såg en parallell till sin egen och andra unga sjömäns vånda på havet, som en möjlig jämförelse till sonens unga krigshärjade generationen. Olikheterna är yttre, inte inre. Skugglinjen är inre. Även om skalan skiljer sig enormt, med berättelsens 10-20 sjuka sjömän, jämfört med milijoner döda på Flanderns blodiga slagfält, så blir Conrads text mer hanterbar för läsaren.     

I Conrads text ställs jag-berättarens oerfarenhet i relief mot den hjärtsjuke Ransome, vars erfarenhet lärt honom att kontrollerar sina känslor och rörelser, och på det sättet hushålla med sin energi, medveten om dödens närhet. Lugn och anspråkslös, noterar han allt och ligger hela tiden steget före,  hetsar aldrig upp sig utan lycks sprida en tröstande trevnad omkring sig.   

När fartygets förre kapten avled blev de liggande i ett malaria-område vid Bangkok. Förste styrman, Mr Burns, som hoppats bli fartygets nye kapten, blir därför först rival till den unge jag-berättar kaptenen. Men han insjuknar strax, och rids av mardrömmar efter den döde kaptenen, som tycks ha varit ytterst labil intill döden. Mr Burns vidskepelse växer till irriterande spökhistorier. Ändå överges han inte, när han vädjar till den nye kaptenen och deras sjömansgemenskap. Hoppet var att få komma ut på öppna havet och andas friska hälsobringande vindar.   

Den unge oerfarne kaptenen som först inte velat lyssna till några råd, hur än välmenande, har börjat notera de stoiska sjömännens seghet och inser att problemen inte är riktad mot honom. De är alla små kryp i det stora universum. Besättnigen är helheten, hur än liten, som dock håller samman, oavsett vad. Efter flera veckors stiltje, omges de av ett ogenomtränligt mörker, varpå regn forsar som ett vattenfall ner över dem ur svarta moln. När de till slut räddas av en passerande ångbåt, känner den unge kaptenen att han åldrats åtskilliga år.

Jag-formen gör The Shadow-Line till en mycket rak och lättläst berättelse. Men tro inte att den är så enkel på djupet som den kan tyckas på ytan. Alla karaktärer är pusselbitar, möjliga att tolka metaforiskt. Eller som speglingar av frågor vi möter på vägen till mognad.  Liksom perioder när vi omges av mörker, av deprimerande förlamning, innan vi når vägen ut.  

Det är en annan Conrad, en 15 år äldre Conrad som skrivit, The Shadow-Line, än som skrev intrigen i Lord Jim. Det är uppenbart. Hjältar finns inte, alla har fel och brister, men om vi hjälper varann är inget olösligt. Alla sitter vi i samma båt, med samma sjukdom och död. Men om vi lever vårt liv kan vi paddla oss fram. 

Falk : a Reminiscence - Joseph Conrad (1901)

Karaktärsdriven långnovell, som så ofta hos Conrad. Centrerad kring etiska frågor. Eftersom jag nyligen läst 'Lord Jim', tänker jag på likheten, att första halvan av historien handlar om berättarens och läsarens förvirring inför huvudkaraktärens, här bogserbåtskapten Falk, underliga sätt att bete sig. Tills vi får veta hans olyckliga förhistoria. Då blir denna text plötsligt Conrads version av kannibal-temat, hur svält under sjönöd kan leda till att överlevnadsinstinkten tar över.

Liksom Lord Jim, dömer Falk sig själv. Att han blev vegetarian på kuppen gör det lätt för mig att sympatisera med honom, även om hans omgivning, som inte förstår skälet, anklagar honom för att vara 'snål' - att han vägra köpa kött, steka kött. De få som får veta vad som hänt möter honom med avsky. Bara berättaren själv, menar att man inte ska vara så pjoskig, åtminstone ska man inte döma utan att ta reda på omständigheterna. Berättaren säger diplomatiskt: "In all these tales, there is always a good deal of exaggeration."

Men 'Falk' är också till största delen en passionshistoria. Falks hunger efter kärlek är starkare än hungern efter mat. Han vill gifta sig med en ung kvinna han förälskat sig i, men vill inte dölja vad han varit med om, men tiden går för han har svårt att komma fram med sanningen. Flickan är föräldralös, men har levt i tio år med sin farbrors familj. Farbrorn visar ilsken avsky och avvisar Falk. 

Risken är är därför stor att Falk därmed ska förlorar sin kärlek. En liv utan kärlek är den utstöttes hunger jämförbar med fasan över att ha ätit människokött. Men berättaren medlar, och Falk och den unga kvinnan (som bara talar tyska) tycks dras till varann som tvillingsjälar, menade för varann, hon är medkännande i hans olycka, mer än någon annan.

Även om historien börjar trögs, utvecklas historien till något mycket läsvärt med flera bottnar värda att begrunda. Jag antar att Conrads många år på sjön, det stilla glidandet runt världen, instängd på liten yta med andra män, var en sorts grundskola för ett långsamt berättande, ett lugnt sätt att väcka nyfikenhet, när ingenting fanns som stressade. Sjömannens liv på de stora haven måste ha känts som om där fanns 'all tid i världen' - till skillnad från vår egen stressiga tidsålder med tusen järn i elden.