Vi Bookar, Krokar och Rothar - Hjalmar Bergman (1912)

Undertitel: Ur en stadskrönika

När jag läser denna 'krönika' av ett samhälles utveckling under 1800-talet, inspirerat av Bergmans hemtrakt Örebro, får texten mig att både tänka bakåt till Selma Lagerlöf och framåt till Kerstin Ekman. I Bergmans föregående bok och genombrott, Hans nåds testamente, sprudlade humorn kring herrgårdsadelns svanesång. Framgången gjorde att han ville fortsätta på historien. 

Romanen tog dock en egen vändning, även om karaktärerna från Rogershus dyker upp i utkanten av denna historia, så handlar denna roman främst om individer som haft betydelse för stadens utveckling, borgare och fabriksarbetare, och har ett betydligt gråare atmosfär av slit och släp. Bergman håller på att skapa sitt eget romanlanskap, Bergslagen, även om Wadköping i dess mitt ännu inte fått sitt namn. 

Likt Lagerlöf samlar han säger ur det förflutna, men helt utan romantik och sentimentalitet. Han skapar något modernare. Historien har inte någon allvetande berättare som sitter inne med hela 'sanningen'. Berättelsen snitslar sig fram likt rykten. Vi får aldrig någon otvetydig sanning, inget svar på livets frågor. Allt är ett sammelsurium av berättelser som människor skapar om sig själv och andra, inte minst de rykten som vi dömer andra efter, liksom de skenheliga livslögner vi har om oss själva. 

Doktor Roths älsklingssats: "Folk vill vara i fred /.../ och man ska låta dem vara i fred. Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd." (s.147)

Kerstin Ekman skildrar också samhällets utveckling, utifrån människors berättelser om sig själva, att det är det som gör oss till människor, att vi skapar våra liv genom våra myter om oss själva och andra, ett evigt inre berättande, som kan ge nya möjligheter och infallsvinklar. Men som lika ofta fastnar i gamla hjulspår. Bergmans karaktärer fastnar också ofta i gamla hjulspår. 

Bergman granskar sin hembygds omvälvningar, genom en rad egenartade individer, som får representera bland annat de frikyrkliga sekternas framväxt och maktkamp och skenhelighet. Sektledaren Benjamin Hagelin menar att hur än död Kristus är, så fungerar Jesus namn som försäljningsargument. Krönikan anger inga årtal, men känslan är att vi i slutet nått fram till sekelskiftet 1900, när ekonomisk liberalism tar fart, där inre klick, en elit, fortsätter att utestänga majoriteten, såväl arbetare som tänkare, och deras väg tillgång till förbättringar och välstånd. Bigotta fördömanden och småsinthet tillhör vapnen och leder till ökat våld. Pengarna styr. 

Det är intressant att läsa om Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner med detta bredare perspektiv, att hitta var karaktärerna dyker upp igen, och hur samhället växer och förändras. 

En biodlares död - Lars Gustafsson (1978)

Nu har jag läst den femte och sista fristående delen i serien "Sprickorna i muren". Serien har varit ett myllrande collage av mänskliga - och omänskliga - yttringar, samtidsfakta och fantasier. Men i sista boken snävar vi in på kroppen. Vi får läsa spridda anteckningar av den cancersjuke Lars Westin, f.d. folkskolläraren, som förtidspensionerat sig, och efter skilsmässan bara har sina bikupor att dela tiden med. 

Gustafsson säger själv i baksidestexten, att "ljusens läcks ett efter ett - som i Haydns avskedssymfoni, - cirkeln smalnar." Men hur än dystert sjukdom och död kan tyckas, så lättar Gustafsson upp stämningen med ständiga infall i helt andra riktningar. 

Del 5, "När Gud vaknade" är en helt fantastisk skapelse. Jag hade meditationsmusik på i hörlurarna när jag läste, 417 Hz, vilket var helt perfekt, för texten fyllde mig med salighet. Här ett utdrag:

"Hon svävade som en jättelik klockmanet, tretton parsec i genomskärning, underbar att se med sina ständiga skiftande rosa, gröna och djupblå färgtoner som hela tiden skiftade under manetklockans genomskinliga yta. Åt hela den bottenlösa rymden runtomkring, ljusår i alla riktningar gav hon ett slags friskhet. /.../ För denna underbara och  unika varelse, äldre än universum och egentligen främmande för både rum och tid, och alltså på en gång både äldre och yngre än allt skapat, både större än rummet i dess helhet och  mindre än den minsta elementarpartikel var tjugo miljoner års sömn mindre än sömn."

Plötsligt efter 20 miljoner år har denna modergudinna uppfattat människornas ihärdiga böner, såväl om världsfred som mindre upphöjda drömmar, och i ett slag uppfyllt dem. Ibland är Gustafssons tygellösa fantasi helt underbar. 

Min egen privata upptäcktsfärd i böckerna, på temat människans fem sinnen, mötte dock motstånd. Min hypotes att hitta 'smaksinnet' i femte boken är mycket svagt underbyggt. Gustafsson var väl rökare, och kanske inte hade något smaksinne kvar, inte nog för att väcka hans intresse. Jag har inte hittat någon referens till smaker i någon av böckerna. Måste kanske läsa om första boken, 'Herr Gustafsson själv", den läste jag inte med de glasögonen. Jag vet att det pratades en hel del om ett matlagningsrecept på abborre, men ingenting om smaken. Så än så länge är det bara i just denna sista bok jag funnit det lilla jag funnit. 

En biodlares död inleds med berättaren Gustafssons sista framträdande. En kall morgon i Texas, kryper han ur en sovsäck och får en plåtkopp "med svart bittert kaffe". "Det var en morgon i oktober 1974. Jag drack det bittra, heta kaffet." Och upprepar lite senare, som alltid, "Vi ger oss inte. Vi börjar om igen." Och då berättar han sista historien, som blir om vännen från Väster Våla i Västmanland, som gick bort i cancer våren 1975. Resten av boken är dennes efterlämnade anteckningar. Bland annat minnen från barndomen, på sidan 129 ett barndomsminne från 1940-talet. "Jag minns fortfarande smaken av det tunna, liksom vidbrända kaffe som vi brukade få på den tiden." (Alla kursiveringar är mina.)

Trots alla livliga referenser till synintryck, dofter och ljud, här detta de enda två 'smak'-referenser jag hittat. Lars Westins farmor hade en glasskål med karameller, Lars själv säljer honungen hans bin tillverkat. Men ingenstans omnämns smaken. Det bittra kaffet skulle då vara den enda ledtråden. Och visst är livet bittert inför smärtor som leder till döden. Det saknas också verklige kärleksobjekt. 

Det finns en kvinna han beundrat på avstånd. Men när han efter skilsmässan beslutat sig för att prata med henne och presentera sig, ångrar han sig när han kommer så nära att han upptäcker några varfyllda kvisslor, som små finnar, på hennes hud. Så de utbytte aldrig namn. De blev inte bekantare än så. Detta är ett av ljusen som släckts. Kärleksintressena. 

En möjlighet är att huden, känseln i huden, kanske inte var fokus i första boken. Jag måste läsa om den och dubbel kolla om jag hittar några smak-intryck. Jag minns inga. Eftersom biodlarens död rör kroppen och fokuserar mycket på smärta, kan det vara så. Men jag tänker att det är mer djupare liggande nerver, eller? 

Naturligtvis är detta mina egna tankar, och har inget med författarens egna uttalade förutsättningar att göra. I Första boken presenterade han den 'fiktive' berättaren Herr Gustafsson, som är samlande kärna för alla disparata historier, andra boken granskade den svenska landsbygden på väg att avfolkas, tredje boken ville skildra maktens cirklar, fjärde boken - Sigismund' steg ner i det kollektiva undermedvetna, med drömmar och mardrömmar. 

Naturligtvis är Gustafsson inspirerad av Dante, han vill granska sin samtid, och ser världen som en vandring genom Skärseld, med Helvetiska mardrömmar, och förhoppningar om att någonstans finna Paradiset, om inte annat så efter döden. Lars Westin funderar på om Paradiset kanske upplevs som en evig orgasm (mest fokuserade känselintrycket!), men inser att han snabbt skulle tröttna och vilja få en paus. I hans tillstånd skulle 'frånvaro av smärta' vara det verkliga paradiset. Alltså befinner sig alla friska människor i paradiset, eller hur? 

Men för en variant på Dante hade det bara behövts tre böcker, inte fem. I alla fall är böckerna i mina ögon intressant läsning, och så komplexa att jag gärna läser om dem, för att hitta nya trådar. 

Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen - Lars Gustafsson (1976)

Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit? En sorts experimentell metaroman, om skrivandet och samhället, medan det håller på. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt i hans egen fantasi, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid, som är allt annat än påhitt. Samtiden är den hårda muren han vill hitta sprickor i. Läsandet ger mig en närhetskontakt, även om jag ibland undrar hur allt hör samman. 

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt med den ena påhittade karaktären efter den andra, ofta är de delpersonligheter, spektra, av honom själv ... jag kan inte sammanfatta texten. Här tänker jag bara dra i en eller annan tråd. Musik. Ljud och avsaknaden av ljud. Det finns många fler.  

Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, militärdiktaturer, krig ... han nämner till och med Norrmalmstorgsdramat. I romanen befinner sig Gustafsson själv fortfarande i Berlin, intill den dystra grå muren, så oöverstiglig, men som han försöker hitta sprickor i. Men 1973 var det svårt. Inte konstigt att författaren går genom skärselden, känner att världen är ett dårhus och fasar för att bli galen. 

I efterhand vet vi att serien fick fem delar. I de tidigare tre delarna har jag hittat kontakten till kärleksobjekt via känselsinnet, luktsinnet och synsinnet - jag tänker att fem böcker stämmer med människans fem sinnen. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som mitt i en depression. 

Gustafsson skapar Konstnärinnan G, för att hon ska träffa ett avtal med djävulen, förutom att bli framgångsrik, med kravet att hon en enda dag får leva en annan människas liv, i förhoppningen om att det ska vidga hennes förståelse av människolivet. När hon stiger ner i helvetet, är det renoverat till en utopi, oföränderligt steril, saknar den helt kärlek och hon inser att i den 'utopin' skulle hon drivas till vansinne. En social utopi, utan barn, utan kärlek. När den sköne demonen, som samtidigt har något uråldrigt reptilt över sig, snuddar vid henne glimmar en obehaglig, närmast pornografisk eld till i henne, så intensiv, att G kan 'höra' hans hjärta. Vanligen känner vi pulsen, hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, han beskriver hennes frisyr, att hon fäster hårknuten på ett sätt som lämnar 'öronen fria', så som hans mormor Emma brukade ha håret. Han litar bara på kvinnor med öronen öppna på det sättet. Bara med dem kan han uttrycka sig ytterst uppriktigt. Mormor var den enda han litade på som barn. Lyssnarna är de rätta människorna. 

Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, som tog in den färggranna soluppgången, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som möter tutande bilar, och Faunen visslande härma alla fåglar, så det blir en hel konsert. Så vi kan tänka på Debussys flöjtstycke 'En fauns eftermiddag'. Romanen strör in en mängd tonsättarnamn, Monteverdi, Mahler, Bartok, Beethoven med flera. Hans barn sjunger Tysklands nationalsång. Andra ljud noteras också, som fåglar, trafik, åska, skvalande vatten, jakthorn, stridsvagnar som dundrar förbi. 

Hur människorna låter är lika viktigt, som hur dom ser ut, för att inte säga viktigare. Moster Clara, som är växeltelefonist på Riksbanken, har en spinnande mjuk altröst, allt hon säger 'låter som musik'. Och liksom ett öra både kan vara öppet eller täckas för, liksom andra kan vara lomhörda, noterar Gustafsson att Berlin är en så stor stad att när åskan mullrar i ena änden, hörs den inte alltid i den andra. Och 1945 hade alla svenskar slagits av stumhet inför allt Sven Jerring berättat i radion. 

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen, med gravmonument i sten i Krakow.  En aspekt av Gustafsson så klart, deprimerat förstenad (och likadant skägg tycks de ha). Trots att Mozart hör till de tonsättare som inte nämns i boken, får Sigismunds stenmonument mig genast att tänka på operan 'Don Giovanni', där Don Juans lättsinnighet straffas genom att en stenstatyn, Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' åt de teorier som säger att människan skapat sin Gud som en Fadersgestalt, och menar att vårt Ego fått stå modell. Och vår inre kritiker är ständigt beredd att skälla ut oss. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund, som pockar på hans uppmärksamhet, men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inres kritiska ego?

Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks stamma ur Gustafssons västmanländska barndom, där hans morbror Stig uppfann en cykel med så många växlar att han kommer upp i bilhastigheter, i den farten blåser en frihetsvind runt cyklisten, kallad 'Monteverdivind'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet. 

Men genom allt brummar en orgelton, en ångestton, som tycks grundläggande för hela universum, under hans depression på 1970-talet. Samhället upplevt som dårhus. Vilket också skapar stråk av humor genom denna roman.  

Tarzan, apornas son - Edgar Rice Burroughs (1912)

Myten om Tarzan, skapad 1912 av den amerikanske äventyrsförfattaren Edgar Rice Burroughs, har levt kvar och skapat mängder av varianter inom populärkulturen. Jag läser av nyfikenhet. 1912 stod världen på tröskeln till första världskriget, militarism och den starkes rätt var fortfarande glorifierat. Den koloniala eran hade redan uppnått sin kulmen och stod inför ett sammanbrott. 

Sin tids kiosklitteratur, obearbetad text överlastad av superlativ. Humorn är kliché, som den virrige professorn, och tjänsteflickan som ständigt svimmar av rädsla. Andan är såväl romantisk och sentimental, som våldsam och full av fördomar. Det är ett vilt fabulerande äventyr som inte frågar efter realism. Författaren väjer inte för enkla schabloner och fördomar. 

Den brittiske  gentlemannen, Lord Graystoke, på väg till Afrika med sin gravida hustru, sätts iland av myterister på en 'öde' djungelkust (ca 1889), med all sin packning. Han bygger där en enkel stuga åt dem, där hustrun föda en son, som är nära ett år när föräldrarna dör av det hårda livet/vilddjur i djungeln. Sonen blir omhändertagen av en gorilla-hona, och överlever med bravur, utvecklar styrka och smidighet i trädtopparna, som en medlem i en gorilla-flock. Med tiden finner Tarzan stugan och utforskar alla saker där. 

Daniel Defoe lät 1709 Robinson Crusoe klara sig själv på en öde ö, med hjälp av förråd från skeppsvraket som förlist. Den 'ädle vilden', var en stereotyp som uppstod med romantikerna kring år 1800. Rudyard Kipling skrev 1894 om hur Mowgli växte upp bland vargar. Så författaren har ett litterärt arv att bygga på. 

Tarzan vet inget om sin mänskliga bakgrund, han har endast lärt sig gorillornas språk, men kan även tala med elefanter och lejon. Vilket är lite märkligt eftersom dessa är savanndjur och Tarzan lever med gorillor i regnskog med höga träd där han svingar sig i lianerna. Så trots att han inte har någon kunskap om mänskliga språk, hittar han de ABC-böcker och andra texter som föräldrarna haft med sig, och lär sig själv läsa och skriva (!), utan kunskap om hur det låter/uttalas.

Till fördomarna hör både sättet att beskriva gorillorna som blodtörstiga och aggressiva, och även att den svarta ursprungsbefolkningen som trots allt finns i närheten, genast stämplas som kannibaler. Tarzan söker aldrig direkt kontakt med dessa människor, men spejar och stjäl deras giftpilar och kläder. Han har nämligen utifrån sin ABC-bok klurat ut att han själv är en människa, eller åtminstone en ap-människa, eftersom han ser gorillahonan Kala som sin mor. Författaren tycks förutsätta, att eftersom Tarzan är son till en engelsk lord, så äger hans gener hög intelligens, en gentlemans ideal och är som synes ett språkligt geni. Samtidigt som den djuriska miljö han växt upp får honom att framstå som kallblodig mördare - vid behov. Han fann i tonåren sin fars kniv, vilket gav honom ett övertag inför farliga djur. 

Kärnan i Tarzan-myten visar fram sin tids frågor kring mänskligheten. Är vi djur? Apor? som 1800-talets utvecklingsteorier hävdade, våldsamma och snara att mörda, och äta upp varann? Eller har människan en medfödd intelligent gentlemannaetik? Eller ligger detta bara i vissa 'vita' gener?

Nåväl, det här är en äventyrsbok, år 1909 sker ytterligare ett myteri på samma ställe, och en amerikansk virrig professor, som söker en gammal sjörövarskatt, sätts iland, precis vid Tarzans stuga, och bestjäls på skatten, överges med sin dotter Jane och två andra män, varav en är kär i Jane och visar sig vara Tarzans kusin, som övertagit arvet efter lord Graystoke. Men den intrigen tänker jag inte berätta något om. 

Notera dock, att eftersom Jane är en amerikansk flicka, är hon den stereotypt friare kvinnotyp vid förra sekelskiftet som kan ifrågasätta i alla fall en del av sitt samhälles fördomar. Hon kan röra sig bland män, mer än en viktoriansk brittisk flicka kunde. Hon kan uppröras över de fördomar andra visar denne hjälpsamme djungelman, som räddar dem från den ena kritiska situationen efter den andra. Men visst, svart tjänsteflicka har hon med sig. 

Till slut kommer dock ett fransk kolonialt fartyg med soldater, till deras hjälp. Av någon anledning skrev Lord Graystoke sin dagbok på franska, varför Tarzan aldrig lyckats tyda den. I slutet kommer dock den franske militären d'Arnot, som Tarzan räddat och vårdat, att lära honom franskt tal. Obs! Tarzan läste engelska men talade franska! Han lär sig också franska civiliserade seder, och d'Arnot klurar ut Tarzans ursprung, långt innan Tarzan själv förstår dem.

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

Körkarlen - Selma Lagerlöf (1912)

Omläsning av Körkarlen, länge sedan sist. Det enda jag brukar ha svårt med är slumsyster Ediths totala självuppgivelse. Det låg naturligtvis i tiden, självuppgivelsen, att offra sig. Obehaget är just romantiserandet av offerrollen. Även om Edith for symbolisera Frälsningsarmén, tidens kristna rörelser. Men som någon klok person sagt: Du kan aldrig bli så fattig att du kan rädda andra från fattigdom, du kan aldrig bli så sjuk att du kan bota andras sjukdomar. 

Nåväl, nu har jag närläst Körkarlen och fokuserar det själsliga. Selma Lagerlöf var själv övertygad om att människor har en själ som överlever döden, och var modig nog att bygga sin historia kring detta. Hon hade redan som ung läst och beundrat Dickens Julsaga (Christmas Carol), där Scrooge för sitt hårda skal uppmjukad genom att möta själsliga nivåer av sitt liv. Och när nu hennes samtid kämpade mot den utbredda tuberkulosen som grasserade bland den fattiga befolkningen, och de bad Lagerlöf att skriva något informativt kring detta, började en idé växa i den riktningen. 

Till historien hör att Lagerlöf av sin franske översättare fått en bok med Bretagnska folksägner, där fanns  Dödens Körkarl, den som dör vid tolvslaget på nyårsafton får uppdraget att åka runt och frigöra de döendes själar ett år framåt. Hon valde den för att gestalta hennes syn på själen, och myt för nyårsnatten, i Dickens julaftons-anda, men rotad i det tidiga 1900-talets sociala elände och grasserande lungsot. Victor Sjöström gjorde en klassisk stumfilm av historien 1921, klassisk genom sin trickfilmning av andevärlden, vålnaderna och vagnen som rör sig genomskinliga, osynliga i den vanliga realistiska världen. 

För det Lagerlöf har lyckats med redan i sin text, är att få läsaren att ta till sig och tro på denna andliga halvvärld, gränsen mellan liv och död där tid och rum inte existerar. På samma gång var Lagerlöf mycket intresserad av den nya psykologin och det undermedvetna - det andliga blir en dimension av vårt undermedvetna. Lagerlöf var en djupt psykologisk författare, även om hon framstått som en 'sago-berättare', så är det psyket i symbolisk form. 

I New Age termer blir slumsyster Edith och den 'onde slusken' David Holm, närmast som Twin Flames, en tudelad själ, som dras till varann, men bara möter problem som måste lösas, men de hinner inte göra det i detta livet. men de möts helt kort i dödens ögonblick, och Edith blir som en skyddsängel som ger David stöd och styrka att bättra sig, när han - efter sin nära-döden-upplevelse vid Nyårsnattens tolvslaget - försöker hinna hem till hustrun, som planerar att ta livet av sig och barnen. Hur än melodramatiskt detta låter, så lyckas Lagerlöf göra det till en thriller fram till sista sidan. 

Historien har flera bihistorier, alla människor vävs samman i en psykologiskt trovärdig väv, där människors livsöden påverkar varann. I själens närhet är det lätt att uppfyllas av den universella kärleken som håller världen samman. Men tillbaka i livet är det tungt, tröga tankar, hämndbegär på grund av sviken kärlek, alkohol, sjukdom. Den lilla sårade människans ensamhet, innan hon inser att hon måste börja med sig själv. Förlåta oss själva och andra för våra brister. Det är inget offertänk!

Budskapet är: Låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas.

Körkarlen året innan David 'nästan' dör, är en gammal vän som vet med sig att ha förlett honom in i dåliga vanor, så han tar gärna på sig uppgiften ett år till, för att få lätta sitt samvete och se David rädda hustru och barn. 

Zuleika Dobson : an Oxford Love Story - Max Beerbohm (1911)

Den här boken liknar inte något jag hade väntat mig. Max Beerbohm (1872-1956) njöt av sitt studentliv i Oxford, och tidens Oscar Wilde dandyism, men tog aldrig någon examen. Han tecknade karikatyrer, serier och skrev essäer och kortare humoristiska texter. Zuleika Dobson är hans enda roman. Den utgavs 1911, året efter att han gifte sig med en amerikansk sig med en amerikansk skådespelerska, varpå de genast bosatte sig i Italien för gott. 

Mer än så visste jag inte när jag började läsa och till en början kände jag mig förvirrad över vad det var för text jag läste, lite smårolig, inte mer, efter ett par kapitel höll jag på att ge upp helt. Helt klart drev Beerbohm med det akademiska Oxford, flera kapitel i början känns segdraget ordrika, innan alla karaktärer presenterats, med förhistorier. I början undrar jag om historien sprungit ifrån humorn.  

Men jag är glad att jag inte gav upp, för kapitel för kapitel växte min insikt om storheten i humorn. Det engelska språket är njutbart hanterat av författaren. Kanske är det nödvändigt att man både har en viss uthållighet och en viss kännedom om det sena 1800-talet och sekelskiftets dekadens, för att man ska njuta av humorn. Det som slår mig är att ironin inte är satiriskt hård, snarare är det karikatyrtecknaren som överdriver karaktärerna, som författaren trots allt ser på med med känsla, som med ett skimmer av gamla tider. Hela tiden tycks historien balansera på en egg, mellan sentimental pekoral och mycket medveten ironi. Allt görs trots allt med en paradoxalt mjuk medkänsla. 

Den moderna tiden har brutit in. Alla karaktärer är anti-hjältar, ingen är felfri, snarast är alla groteskt överdrivna, och verkar sakna alla normala känslor, men inte utan mjukhet. Zuleika Dobson själv är den Nya Tidens Kvinna, självförsörjande - hon visar trollkonster på teaterkabaréer över hela världen - men hon är 'oemotståndlig', männen är beredda att dö för henne. Här blir historien allt mer absurd. Och omvänd, just som dekadensens omvända värld. Männen dyrkar Jungfrun, som "the fairest witch that ever was or will be".  Alltså dualismen jungfru/madonna vs häxa/hora. 

Den manliga huvudrollen, the Duke of Dorset, presiderar över en akademisk herrklubb, en 'Junta', som på alla möten hedrat en Jungfru som på 1700-talet tagit livet av sig av olycklig kärlek. Men när Zuleika kommit till Oxford och förvridit huvud på alla studenter, bara genom ett ogripbart charm, hon har 'Det' ett 'det'att existera, byts denna 1700-tals jungfru Nellie O'Mora, ut genom en sorts allmän konsensus och alla är plötsligt beredda att dö för Zuleika, den nya tidens media-gudinna. Alltså omvända roller, männen ska dö för kvinnorna, inte tvärt om. Men de är inga offer, de gör egna aktiva val. 

Därimot kan vi ifrågasätta om det verkligen handlar om kärlek mellan könen. The Duke of Dorset är egenligen fullständigt känslokall, och egentligen är det hans 'föredöme' som får alla andra unga män att följa hans exempel, att ta livet av sig, förutom att de beundrar bilden av Jungfru-kvinnan med 'Det'. 

Jag kan undra hur mycket Beerbohms roman påverkats av att han själv gift sig med en amerikansk skådespelerska. Detta var visserligen redan under stumfilmens dagar, men det var väl än tydligare då, när skådisarna spelade helt på sitt utseende. Inte ens sin röst kunde de dela med sig. En ytans media-gudinna. För allting handlar om yta. 

Dessutom kliver Max Beerbohm själv in i historien. Först nämner Zuleika att hon träffat den där författaren, som gett henne 'tricket' hur hon ska bli litterär, utan att behöva läsa böcker. Författaren pläderar för sig själv, om hur han avslöjar historien för oss, länge förvarnar oss för svåra upplevelser, och förklarar att den fördelen har inte karaktärerna själv när katastrofen inträffar. Han talar också med musorna och guden Zeus själv beslutat att en historiker och en romanförfattare måste besitta helt olika inställningar. Historikern skall vara objektiv och hålla sig utanför texten, inte lägga till och dra ifrån. Under berättelsens gång visas också hur akademikerna är väldigt skeptiska, till den grad av de bortförklarar de sanna förhållandena, katastrofen, in i det sista. Medan en romanförfattare kan likt en ande kan kliva in i varje karaktärs känslor, och låta oss ta del av deras upplevelser. 

Det som väcker fler och fler skratt under kapitlens gång, är förutom den moderna 'absurdismen', är det mästerskap med vilket Beerbohm blandar högt och lågt. Som t ex den högstämda idén, att dö för kärleken, att ett liv utan kärlek är inget värt. Och så börjar det ösregna, och the Duke frågar sig plötsligt hur i allsindar någon vettig människa kan bosätta sig i England, som har så uselt klimat, han blir ju rent av suicidal! Vädret retar Duke mer än det faktum att han redan utsett just denna dag till sitt självmord. Det handlar bara om ära och stolthet. Men hur än mycket både Zuleika och Beerbohm kämpar för det 'eftermäle', de själva önskar få - oavsett vilka de kör över på vägen - så går det aldrig som de försöker planera. 

Likt Oscar Wildes texter, är Max Beerbohm roman fulla av klurigheter i texten, och med en humoristisk insiktfullhet. 

Änglahuset - Kerstin Ekman (1979)

Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv. 

I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former.  Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman. 

Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort. 

Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning.

Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda. 

Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"

Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens. 

Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor. 

Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist. 

Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.

Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör. 

Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är. 

Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.

Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."

Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."

Liljecronas hem - Selma Lagerlöf (1911)

Jag trodde att jag hade läst det mesta av Selma Lagerlöf, men så hade jag missat den här. Liljecronas hem från 1911, tjugo år efter debuten med Gösta Berlings saga, som också innehåller ett kapitel om Liljecronas hem. Kanske blandade jag ihop korten av den anledningen. 

Liljecronas hem inleds med en storm år 1800, som ingen som varit med om den glömt. I den stormen är lilljäntan Nora ute och går, och hon är fortfarande lilljänta när boken slutar, så mer än ett eller två år tilldrar sig inte intrigen, som ligger någon generation, ca 30 år, före Gösta Berlings saga, och inspireras av samma trakt, några karaktärer dyker upp i yngre upplaga. Patron Altringer som ägde så många bruk lever och tar sig an Sven Liljecrona. I början får vi även se en glimt av en ung majorska, som vinkar från en hästdragen vagn som åker förbi. Inspirationen är främst Lagerlöfs far- och morföräldrars och deras föräldrars generation. Prästsläkten och vägen bort från upprepandets tradition. 

Boken är inte på något sätt fulländad, och det är väl också därför den glöms bort. Upplägget känns splittrat, mer än i Gösta Berlings saga. Hon var för stressad. 1909 vann Selma nobelpriset och ville göra sig förtjänst av det med nya storverk. Samtidigt som hon fått pengar nog att köpa tillbaka Mårbacka, hennes barndomsdröm, och hade fullt upp med återuppbyggnad. För att inte tala om alla som drog i henne, nu sedan hon blivit världskändis, och ville att hon skulle hålla tall i olika frågor, inte minst i Kvinnorösträttskampen. 

När hon väl befann sig på Mårbacka kom inspirationen tillbaka, det skulle bli en idyll från tidigt 1800-tal. Men det blev en märk bok, präglad av medvetenheten om kvinnors utsatthet och bristande möjligheter att göra sig hörda. 

Mina tips för att läsa Liljecronas hem: 1) Läs den så snabbt och koncentrerat som möjligt, i en eller två sittningar, för att inte tappa sammanhanget, som jag upplever som splittrat. Anekdoterna hon samlat på sig om sina äldre förfäder och deras trakt, gifter sig inte lika bra samman som i berättelserna kring Gösta Berling. Hon hade inte ro nog att knåda ihop alla trådar. En verklig släkthistoria är ju inte heller en sammanhållen intrig. 

Tips 2) Närläs boken. Vilket naturligtvis tar betydligt längre tid, att granska varje detalj. Hitta alla sammanhang med Selmas eget liv, hennes släkt, trådar till både Gösta Berlings saga och senare memoarböcker, som Mårbacka. Detta gör att boken växer och blir verkligt intressant. Som alltid. Motsträviga böcker mår oftast bra av att närgranskas.  

Selma var själv medveten om att hon fick för bråttom, att boken inte blev vad hon tänkt sig. Att perspektivet skiftar mellan olika personer är ingen nackdel. Lilljäntan, på sin första pigplats som 13-14-åring, ger ett uppfriskande nyfiket syn på alla underligheter hos prästfamiljen och därikring. Problemet är snarast att alltför mycket historier återberättas, snarare än gestaltas, som om intrigen betraktas i en omvänd kikarlins. Karaktärerna är oss för avlägsna.

Men psykologin finns där, och är som alltid intressant hos Selma Lagerlöf, och kvinnors värld, som aktualiserats av de nya tidernas stötande och blötande på 1910-talet. I boken finns alla generationer kvinnor kring år 1800, deras arbete och fastlåsthet i traditioner. Och i dessa äldre tider är psykologin oftast omtolkad i sagans land, och andevärlden. 

Sven Liljecrona har samma initialer som Selma Lagerlöf. Han lever för sin fiol, musiken, liksom Selma levde för att få skriva. Men Sven våndas när han tror att hans fiolspel har lett till kärestans död. Selma led också kval för att ha gått sin egen väg, hellre än att foga sig efter familjen, som hemmaflicka. Slutet på 'Liljecronas hem' handlar om att bryta sociala mönster och våga gå sin egen väg, och att våga tro på sin egen talang, att den inte bara ger smärta utan också är vägen till helande. 

Men huvudpersonen, prästdottern Maja Lisa (som var skapad efter Selmas farmor Lisa Maja) har en  oroande syn på kärlek, att hon skall offra sig, tanken är att de ska lida tillsammans, med förhoppningen att han ska komma ur sina psykologiska problem. Där saknas insikten att man inte kan hela någon annan genom att lida. 

Å andra sidan är det Sven som är Selma och hennes kamp att få tillgång till konsten/skapandet, för att hela sig själv. Selma har tagit steget bort från de förväntningar som man hade på kvinnor. Hon bröt traditionen och fick stor berömmelse, men inte utan stor ansträngning och problem att ta hand om.

Stensborg - Sven Lidman (1910)

 År 1908 gifte sig Sven Lidman (1882-1960) med Carin, dotter till finansmannen Ernest Thiel, vid den tiden en av Sveriges rikaste män. Samma år gifte sig Hjalmar Bergman med Stina. Båda paren befann sig 1909 i Rom och umgicks emellanåt. Och de två unga författarna Lidman och Bergman skrev där - på var sitt håll naturligtvis - i rasande fart sina genombrottsverk, båda på temat den svenska knapadelns upplösning, båda utgivna 1910. Kom det sig av en allmän tidsanda? Eller förekom ämnet i deras samtal? 

Hjalmar Bergmans språkliga fyrverkeri Hans nåds testamente, om en rad olika karaktärer i en utdöende herrgårdsmiljö, läste jag om för en dryg månad sedan, och skrev om här, att han lämnat svårmodet i sina ungdomsverks bakom sig, till förmån för en mer produktiv humor.  

Lidman som debuterat som poet 1904 i tidens symbolisk och dekadenta anda, hade nu helt tappat lust till den genren och drabbats av skrivkramp, och beslöt att övergå till realistisk prosa, för att tjäna samhället. Detta inleddes alltså 1910 med Stensborg. Den skiljer sig, trots de gemensamma grundtemat, stort från Bergmans roman, genom att vara mycket lågmält, och är främst en meditativ betraktelse centrerad på sin huvudperson Johan Silfverståål. Lidman kom dock att fortsatta med ytterligare fyra böcker, utgivna 1910-1913, om släkten Silfverståål, och dessa lär myllra av karaktärer.  

Jag har bara läst den första, Stensborg, vilken Svenska Akademin 1995 gav ut i serien Svenska Klassiker, antagligen i förhoppningen om att den inte ska glömmas bort. Och jag håller med om att den är klart läsvärd. Jag tar till mig det lågmält troskyldiga, oroas i början av den uppenbart hotande krisen. Ändå får boken ett tillfredsställande slut.   

Johan Silfverståål har i unga år ärvt herrgården Stensborg i Östergötland, som egentligen inte är stor nog att föda mer än en storbonde, men en förfader hade 1799 av "godsägarfåfänga" gjort om den till fideikommiss för att skänka släkten lite adelsglans. Men att hålla glansen uppe har lett till ständiga ekonomiska bekymmer. Johan har dessutom försörjningsbördan åt en yngre bror som studerar juridik, vilket skapar skulder, inte minst för att han vill hålla jämnsteg med sina mer  välbärgade studiekamrater. Johan har förlamats av traditionernas krav att hålla uppe den 'fina fasaden', han har blivit träl under tillfälligheter. 

Lidmans sätt att beskriva bondgården, och ägarnas försök att få den att likna en större herrgård än den verkligen är, gör att boken för mig känns så svensk. Det lilla fattiga Sverige, bondelandet med mer stolthet än rikedomar, där rik adel är begränsad klick, verkliga slott mycket få, och så väsensskilt från vad man kan se nere i Europa och i Storbritannien.  

Det lågmälda kommer av att Johan känner sig oerhört ensam, utan föräldrar måste han klara sig själv i den snabbt framväxande industrisamhället, med folkrika storstäder, så olika den landsbygd han är van vid. Samhället har fått en ny elit, intellektuella och bankmän/finansiärer dominerar. När Sverige övergår från naturaekonomi till pengaekonomi, är pengar en bristvara för de flesta. Alltfler lån och växlar kommer i omlopp, och med det alltfler förfalskade växlar. Detta innan personnumret uppfanns för att hålla koll på den växande mängden 'obekanta' som dök upp inte minst i storstäder där de kunde försvinna incognito.  

Johans bror Henrik bygger på sin karriär genom att förlovar sig med dottern i en rik finansfamilj som är roade av hans anrika adelsnamn, som en fjäder i hatten. Men detta gör Johans ekonomiska  bekymmer akuta. Bunden vid sin torva dagdrömmer han om gentila lösningar, som att låna ett kapital att fördubbla på casino i Monte Carlo. Med andra ord en oroande livslögn, som bara kan leda till att han förlorar allt. Johan förfalskar en växel, och i sina dagdrömmar har han goda intentioner att återlösa lånet i god tid. En plan dömd att misslyckas. 

I Monte Carlo växer också hans förakt för klassamhället, den överdriven lyx, fåfänga, ytligheter och oärlighet. Dagdrömmarnas såpbubblor brister. Han längtar hem och återvänder med en nyvaknad arbetsiver. Han börjar rusta upp sin gård, inser att han är företagsam nog att förbättra det som försummats. Johan inser att det är inaktiviteten som varit hans problem. Nu gifter han sig med pigan Klara, som föder hans barn och arbetar med honom på gården. 

Men han överlämnar sig också till rättvisan, med gott humör. Ärlighet blir hans ledstjärna. Fängelsestraffet tar han med jämnmod, att det dessutom gör att reglerna tar ifrån honom fideikommisset, bekommer honom inte. Han väljer det ärligare namnet Johan Stål, för att leva som bonde. Och allt slutar väl, för bror Henrik och hans rika fru är inte intresserade av en bondgård. De säljer den och då inträder ett konsortium av nära bekanta, som sett att Johan är den dugligaste att ta hand som gården, så åt dem får han även i framtiden ta hand om Stensborg, och leva där med sin nya familj. 

Som bonde är ensamheten skön, att få arbeta på sin egen torva är den livets mening han äntligen hittat hem till. Rörelse och aktivitet är vad livet är uppbyggt av. En enkel men hoppfull historia, och framför allt  känns den svensk.  

Min utgåva har ett förord av Knut Ahnlund som sammanfattar Sven Lidmans liv, och hur man kan läsa in hans livsfilosofi i romanen Stensborg. Hur han själv, tidigt faderlös, trots att han som barn beskyddats av en stoisk farbror, när denne dog, övergav hans asketiska livsfilosofi för att bli en njutningens Casanova och fåfäng lyriker, som tanklöst förhärligade sin uppenbara talang. I den litterära världen kände han sig alltmer ensam, som om han var en förfalskare av tvetydiga livsideal. Nu skulle prosan  bli hans väg tillbaka till ett ärligt liv, som en insats för samhället.      

Så tolkad är Stensborg en moralitet enligt hans nya livsideal. En symbolisk syndabekännelse. Att ha besegrat sin inre dekadentpoet. Johan bär sin skam med lätthet, han har redan återfunnit sin själsliga balans, vilket låter honom behålla sin stolthet, nu baserad - inte på ett adelsnamn - utan på sitt eget arbete, sin iver, en ärlig känsla.

NP 1934 - Luigi Pirandello

Luigi Pirandello (1867-1936), har länge varit en av mina favoriter bland nobelpristagarna i litteratur. Han fick priset 1934, med motiveringen

"för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst"

Men jag tycker lika mycket om allt annat jag läst av honom. Förutom sin dramatik, skrev han även dikter, en rad romaner och en stor mängd noveller. De är ofta korta, alltid dynamiska, där läsaren roas av tragikomiska händelser. Ja, absurditeter och paradoxer tycks ha funnits med hela författarskapet igenom, och det gör Pirandello till en mycket modern författare trots att det är hundra år sedan han stod på toppen av sin bana. För mig känns han tidlöst modern.

Texterna sysslar ofta med ett sökande efter identitet, karaktärernas inre psyke, och självbedrägerier, hur dessa både kan leda till galenskap, likaväl som ett sätt att överleva i en galen värld. Hans dikter och essäer har jag ännu inte snubblat över, men noveller har jag läst i spridda skurar ur olika samlingar, men långt ifrån alla, eftersom han skrev en överväldigande mängd.  Novelle per un anno (Short Stories for a Year) lär ha utgivits i 14 volymer på 1920-30-talen.  

Pirandello föddes in i en välbärgad familj på Sicilien, där de tidiga novellerna ofta rör sig i den lantliga miljön, med eldiga passioner, som inte får några lyckliga slut. Förväntningar går om intet. I vissa historier kryper obehaget fram, väckt av människors rädslor, människor bedrar sig själva. I engelsk översättning har jag läst "With Other Eyes "(1901), där Vittore Brivios andra hustru Anna, hatar minnet av hans första hustru, tills hon inser att det är maken som tvingade första hustrun till självmord. Alltså en psykologisk skräckhistoria.  I "A Voice" (1904) efterlämnar Marchesa Borghi en son, stilig men blind, samt en sällskapsdam med vacker röst. När sonen så står ensam i världen planerar dessa att gifta sig, Han är förälskat i hennes röst och Hon vill ta hand om honom, men när han då opererar sitt synfel för att även på se sin kärlek, flyr Hon, för att slippa se hans besvikelse. Andra seende finner henne vacker, men själv kan hon inte se sig själv så, och flyr därför undan sin egen möjlighet till ett lyckligt liv. Detta bara ett par exempel.

På svenska har jag hittat 'Flugan' (1904) i en äldre novellsamling, en märklig skräcknovell där Zarú plötsligt drabbas av böldpest, när han lagt sig att sova i ett stall, hellre än att skala mandlar för 'låg kvinnolön'. Medan han sover biter honom en pestsmittad fluga, och kvinnorna och hans förlovade bror Neli arbetar nästan hela natten för att bli klara. Alla blir rädda när de hittar Zarú med hög feber, blåsvart av bölder. Neli berättar om broderns sjuka för barberaren, som då skräms och råkar rispa Neli med rakkniven. En tillkallad läkare försöker förklara hur pesten kan spridas med insekter, men di blir byborna rädda och lämnar den sjuke att dö ensam, och vårdar hellre Nelis lilla rispa. För vem kan veta vilken av alla flugor omkring dem som kan smitta? Vad är sens moralen? Vad är vidskepelse?

"The Oil Jar" (1909), måste vara en av de mest kända novellerna, filmatiserad flera gånger. Jag har sett ett par versioner. Om en manshög lerkruka som spruckit i två delar, och ska lagas uppstår ett gräl och dumheten segrar, för att två grälsjuka gubbar vägrar lite på varann, så båda förlorar. I synnerhet den rika Don Lollò som beställt krukan som sprack, och inte litar på att Uncle Dima har ett klister som duger på egen hand. Läs den. Dråplig.

Bland paradoxerna, finns novellen "It's not to be taken seriously" (1910), där mannen som älskar att förälska sig, gifter sig med en fattiglapp som han kan sända bort, för att försäkra sig om att kunna fortsätta sitt fria ungkarlsliv, och ändå vara skyddad mot att tvingas in i ett äktenskap (han är redan gift). I "Think It Over, Giacomino!" (1910) får en gammal professor ett oväntat arv efter en bror utan familj. Professorn vill då att detta arv ska gå vidare och delas mellan hans femtio år yngre hustru, och hans favoritelev, en vacker ung man i hustruns ålder, med tanken att de ska gifta sig när han själv dör. En illusion, som blir en plåga för den unge mannen, som genast förlovar sig med en annan, för att slippa vänta på lärarens död. Alla måste skapa sitt eget liv. De äldre ska inte styra över de yngre.   

Översatt till svenska finns även novellen "Signora Frola och hennes måg signor Ponza" (1917), publicerad i En Bok för Allas novellsamling Nobeller. En typisk Pirandello-text, om hur relativ sanningen är och hur svårt vi har att förstå våra medmänniskors tankevärld. Novellen kan omöjligt reda ut vem som är galen och vems om bara låtsas, eller om båda bara låtsas. Och hur ska en utomstående kunna avgöra vad som är verkligt eller illusion? Eller, kanske allt är illusion?

Min absoluta favorit av Pirandellos texter, som jag dessutom läst flera gånger i original, är hans roman, Il fu Mattia Pascal (1904, på svenska 'Salig Mattia Pascal'). Det är en idéroman som precis som novellerna bygger på paradoxer, och väver ofta in komiska detaljer, men som alltid bottnar i allvarliga funderingar om människolivet. I romanen blir drömmen om den total friheten ett 'fängelse'. För i romanen, och i samhället, är frihet en illusion.  

Det här är en idéroman om identitet, att vara eller inte vara. Det är textens berättare som gett titeln - il fu, betyder ungefär den avlidne, dvs 'salig' - för att man av misstag tror att han drunknat, för när Mattia tröttnat på sin fru och gnatiga svärmor och utan ett ord eller spår ger sig iväg hemifrån, antar folk att han är den man som just drunknat vid kvarnen som Mattias far en gång ägt. Mattia har däremot rest till sin bror, lånat lite pengar och vandrat iväg mot Monte Carlo, och lyckas via nybörjartur vinna en hel del pengar på casino. När Mattia därefter läser om sin egen död i tidningen, tänker han 'Frihet!' Jag behöver inte återvända till fru och svärmor! Nu kan jag göra vad jag vill! Han kan leva incognito. Men så lätt blir det inte. 

Mattia reser runt under falskt namn, Adriano Meis, och förvandlas mer och mer till en skugga av sig själv. Utanför lagen beskärs hans livsrum alltmer. Han kan inte ens köpa sig en hundvalp till sällskap, saknar bankkonto, blir bestulen på pengar han försvarar löst i en byrå. Vad är en människa utanför samhällets ramar? Efter två år ger han upp och återvänder hem, en skugga som inte kan försvara sig med hjälp av samhällets regler, utan att avslöja sin verkliga identitet, visar det sig att hans fru gift om sig och fått barn. När han håller den lilla baby-flickan i famnen släcks hans hämndbegär, för att alla glömt honom så fort. Mattis medlidande väcks. Han kan inte ta ifrån barnet dess föräldrar. Han hade själv ett par tvillingflickor, som tyvärr dog i späd ålder, flickorna han älskade mer än deras mor. Deras död bidrog också till att han längtade bort från svärmor och hemby, vilket blev till en flykt undan livet. 

I romanen, som utspelar sig kring år 1900, är kvinnor fortfarande en handelsvara. Under sitt alias Adriano Meis lär han knäna den blyga Adriana, som känner sig förföljd av sin svåger. Systern dog innan hon han bli mor, vilket gör att svågern måste betala tillbaka hemgiften, men skulle slippa detta om  han kan gifta sig med den yngre systern, Adriana. Men Adriana har inga känslor för svågern, annat än obehag, för han är en ohederlig småfifflare. Det är han som stulit pengar av Mattia/Adriano, genom att dyrka upp hans låsta skåp, och har en epileptisk bror som medbrottsling, genom att låtsas sinnessvag.

Andra tidsmarkörer från romanens samtid är att den då populära teosofin omnämns, diskuteras, och att en del ägnar sig åt ande-seanser. Det är under en sådan som Adrianas svåger med sin bror lyckas stjäla pengar av Mattia/Adriano, och försöker påverka olika relationer/känslor, bl a att avstyra de nyvakna känslorna mellan Adriano och Adriana. Mattia/Adriano låtsas att pengarna inte försvunnit, eftersom det stulna beloppet motsvarar hemgiften, kan stölden befria Adriana från svågern. Hon förstår dock inte detta, hon hade hoppats avslöja stölden, och därigenom svågerns falskhet. Nu har även Adriano svikit henne, anser han, Och då begår Mattia, som Adriano, återigen ett 'låtsat självmord', för att kunna rymma fältet, hotad från flera håll, flera skurkar, rättslös utanför samhället. 

Vad är en människa? Rättslösa utanför samhällets organisation. Trots att Både Adriano och Mattia dödförklarats (av misstag) fortsätter Mattia Pascal slutligen att leva i hembyn, utanför lagen. För viktigast är att man har en familj. Han får husrum av en gammal släkting, och dessutom har han trots allt en son, fem år när boken slutar. Men sonen var utomäktenskaplig, och har därför inte fått Mattias Pascals efternamn, utan lever med sin mor och hennes make. Mattia kan i alla fall glädjas åt att sonen lever i välmåga, i samma by som han själv, om än inom ett annat äktenskap, 

Romanen innehåller så mycket intressanta detaljer, och klurigheter, att den är lika levande läsvärd idag som år 1904. Den innehåller mycket mer än vad jag skissat här ovan. Så jag rekommenderar alla att läsa den. Den är tidig och ytligt sett i traditionell romanstil. 

En annan roman jag läst, är dock kortare och i en helt annat stil, Kamera mannen Serafino Gubbios anteckningar, som gick som följetong 1915, kom som bok 1916, (rev. 1925). Serafino Gubbio har tillnamnet 'Kameran går' (Si Gira) från sitt yrke, han vevar kameran. Det här är alltså en historia från stumfilmens dagar, och kritiserar den nya förment 'objektiva' filmkonsten. Det mekaniserade, känslokalla. Vilket är en metafor för det nya mekaniserade samhället i stort. Alltså åter igen en idéroman, upplagd som en 'antiroman'. Kameramannen håller i pennan, och försöker vara kallt objektiv, likt kameran, den mekaniska uppfinningen som människan vill bli road av. Men det är svårt. I synnerhet som en vacker levande tiger skall offras på filmens altare, för att tjäna filmbolaget en förmögenhet på det 'verklighetstrogna'. 

Texten känns mycket modern, men är samtidigt skeptisk till futurismen som var högsta mode vid den här tiden. Pirandello såg i futurismen ett hot mot människors känslor och intelligens. På ett stiliserat sätt, genom en förment objektiv kameralins, ser vi skådespelare som aldrig lyckas kommunicera, blir offer för sina passioner, medan kameramannen försöker tolka vad som händer, har hänt, och ska hända. Ibland har han rätt, ibland misstar han sig. Alla har lager på lager med masker, som döljer och hämmar. 

På samma gång blir detta en metatext, kameramannen kan ses som författarens förhållande till sina karaktärer, hur objektiv kan han vara? Vad händer med hjärtat? Också detta är ett tema som återupprepas. Redan i novellen "A Character's tragedy" (1911), handlar om en författare som hemsöks av sina karaktärer, de vill bestämma själva hur deras öden framställd. Och så kommer en tragisk gestalt och vill ha sin historia omskriven. Han vill bli heroisk, och inte alls vara så som en tidigare författare skapat honom. Återigen en metatext, hur författares tankar brottas med sina texter. Att jag tar upp denna novell först nu, beror på att jag häromdagen läste en av Pirandellos främsta pjäser, med en liknande bas, en pjäs som förnyade scenkonsten och ledde till att Pirandello fick Nobelpriset. 

Jag talar om Sex Roller söker en författare (1921). Återigen ett idé-drama, och före sin tid. Det kom att inspirera senare moderna författares, anti-illusionsdramer. Pirandelli skriver alltid mångdimensionellt, och skapar så en paradoxal rundgång.  

I denna pjäs kommer sex 'ROLLER' till en teater med pågående repetitioner för en rad skådespelare. 'Rollerna' är oföränderliga, knutna till sin egen illusion. Men deras författare gav upp försöket att färdigställa en pjäs om dem, därför söker de nu någon som kan skriva ner deras livsdrama, så att en teater kan få framföra det. Skådespelarna är föränderliga 'människor', som tolkar texten på sitt sätt, och Rollerna protesterar, för de kan inte känna igen sig. Den författare som skapat dessa 'Roller', gav upp försöket att skapa ett färdigt skådespel.

Upplägget gör pjäsen till ett meta-drama, en text om hur dramatik skapas, med kommentarer om skillnader mellan t ex utläggningarna i en roman, mot vad hur detta känslodrama kan begränsas till dialog på teaterscenen, delvis p g a mediet, delvis p g a vad samhällsnormerna accepterar eller inte. Allt leder till kommunikationssvårigheter. Både för att alla människor är unika, precis som en regissör och en skådespelare tolkar texten alla lite olik, tolkar också läsaren eller publiken texten lite olika. Därför pratar vi ofta förbi varandra.  

Paradoxen handlar om verklighet vs illusion. Teaterscenen måste göra illusionen verklighetstrogen. För 'Rollerna' är illusionen det som ger dem liv. Utan illusionen finns de inte till. Detta har främst en psykologisk dimension. Att våra egon består av många olika inlärda roller för olika situationer, är för oss idag en psykologisk självklarhet, som jag antar var mycket nytt när pjäsen skrevs 1921. Eller var  Pirandello först med de tankebanorna? Det skulle inte förvåna mig, eftersom alla texter jag läst av honom är fulla av försök att se in i människors psyke. 

Skådespelarna har också sin yrkesstolthet och har ett lagarbete som de enskilda Rollerna inte kan acceptera. Litteratur är illusion, inte verklighet. Ändå kan litteratur vara mer generellt sant än verkligheten. Den förvandlar minne till konst. Och åskådaren förvandlar konsten efter sitt eget tycke och smak, sin egen erfarenhet, sin egen fantasi. Och Pirandello sprutar ur sig idéer vi kan grunna på och tolka vidare. 

Gudarna törsta - Anatole France (1912)

Så har jag slutligen läst Les Dieux ont soif (1912) ett sent verk av Anatole France (1844-1924), men ändå tio år innan han fick nobelpriset. Jag hade förväntningar på denna bok och de infriades.  Inte så konstigt eftersom jag alltid haft ett stort historieintresse. Romanen skildrar det Skräckvälde som Franska Revolutionen utmynnade i 1793-1794, från mordet på Marat fram till Robespierres avrättning, den blodigaste perioden, när folk dömdes till halshuggning på löpande band. Utan att vara särskilt inläst på perioden, känner jag ändå igen viktiga namn. Den som är mer inläst kan säkert anknyta till många fler namn som förekommer. 

Men det är inte nödvändigt för att ta till sig romanen. Anatole France har skapat ett brett landskap av karaktärer som bildar ett genomsnitt av de pågående revolutionära omvälvningarna och osäkerheten som rådde i samhället som just vänts upp och ner. Många olika åsikter möts och stöts, även om de enskilda karaktärerna kan uppfattas som karikatyrer, för något djup medger inte omfånget med så bred inriktning. Mängden karaktärer skapar variation och ett tvärsnitt av Paris när paranoian var som störst. Jag litar på Anatole France, som fransman, som inläst på tiden som tillhörde hans nära förfäders erfarenhet. Hans 'franska stil och lynne' är på hemmaplan. 

Med France 'vidhjärtade humanitet' och intresse för 1700-talet, tar författaren oss in i revolutionens nutid, då många närde förhoppningar, men ledde till än större desillusion. Hur de enskilda människorna dras in i kaos, o hur de ska försöka hantera det som inte går att hantera. 

Min svenska upplagan från 1958, som jag hittat på antikvariat, är vackert illustrerad av Bertil Bull Hedlund, vilket hjälper till att skapa en bild av Paris befolkning på 1790-talet. Jag var först lite avvaktande inför inledningen, med det ålderdomliga språket i den svenska översättningen, men antagligen speglar France metod i originalet att återskapa 1700-talet. Inledningen talar också en hel del om krocken mellan gamla och nya ideal genom exempel från konststilar som rokoko vs nyklassicism. Det överlastade sensuella ställs mot de nya rena idealen. 

Huvudrollen bärs också av en mer eller mindre misslyckad konstnär, Évariste Gamelin, nämnd som elev till den kände konstnären Jacques-Louis David (ur medelklassen, som ryckts med av revolutionsidéerna och kom att bli Napoleons officielle målare från 1799). Romanens huvudperson är dock inte så lyckosam, kan inte leva av sin konst, men med sina rena ideal som vill tjäna Republiken, leder till att han får tjänst som jurymedlem i revolutionsdomstolen. I dessa paranoians dagar är domstolar och häkten överfulla, på grund av allt angiveri och all misstänksamhet som rädslan skapat. 

Gamelins ideal växer med allt grövre rötter i hans känslkalla mylla. Medmänskligheten fryser inne,. Rättsmaskineriet blir allt mer summariskt. Gamla bekanta och släktingar, hamnar i giljotinen utan regelrätta domar, utan försvar. Det blir Gamelins fall, slutligen hamnar han själv under bilan. 

NP 1928 - Sigrid Undset

 "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv"

Sigrid Undset (1882-1949), norsk författarinna med dansk mor och norsk far, fick nobelpriset i litteratur 1928, med ovan motivering som främst inriktar sig på Kristin Lavransdotter (1920-22), vilket gör det smått ironiskt, att hennes första försök att bli utgiven, var en historisk roman, som refuserades med motiveringen att hon hellre borde försöka med en samtidsskildring. 

Sigrid Undsets far var arkeolog, så antagligen var hennes barndom uppfylld av entusiasm kring norsk forntid, i synnerhet den isländska sagan och norsk medeltid, ett intresse hon behöll hela livet, trots att fadern dog redan när Sigrid var 11 år. När jag läste Kristin Lavransdotter som ung, var jag för otålig. Liv Ullmans film var en upplevelse, men från boken minns jag mest en sorts trögläst sesghet, kanske pga ålderdomligt språk, som inte tilltalade mig då. Men jag ska göra ett nytt försök, för nu har jag läst några av hennes tidigare verk, som verkligen gjort mig entusiastisk.

Tidigt faderslös, äldsta dotter av tre, kunde inte Sigrid hoppas på högre studier. Efter handelsskola  fick hon börja på kontor från 17 år till 27. Men hon använde nätterna till att skriva romaner. Debuten blev en samtidsroman om ett problemäktenskap. Den har jag inte läst. Men redan 1909 återvände hon till medeltiden i Fortaellingen om Viga-Ljot og Vigdis (vilken jag nu läst på engelska, med titeln Gunnar's Daughter). Romanen tilldrar sig på 900-talet och är inspirerad av isländsk saga-tradition. Undsets text är ren och luftig, rakt på sak. Men ämnet var modernt, kvinnors utsatthet. Grundtemat våldtäkt och det psykiska lidandet det kan leda till. Den boken grep mig och raderade mina fördomar om Undset.  

Historia intresserar mig, tidsandans växlingar, men också oföränderliga inre kärnor. Undsets text blir en meditation kring detta, och är relevant än idag. Hon väver samman grundtemat kring våldtäkt och dess psykiska lidande, med forntida blodshämnd, heder som skall hämnas, öga för öga. En våldsspiral som levde kvar. När boken skrevs var spänningen mellan könen högst påtaglig och samtidigt växte krigiska stämningar runt om i Europa,krig på Balkan stod för dörren, liksom 1914 början till Första världskriget. 

Undset fortsatte också skriva samtidsskildringar av olika längd. Hennes stora genombrottet kom med romanen Jenny (1911), som Brombergs förlag gett ut i sin vackra Nobelserie. Jag sjunker snabbt in i texten om unga nordiska konstnärer i Rom, män och kvinnor, som umgås på ett 'nytt' sätt, längtar efter frihet och att gå sin egen väg. Men hur lätt är det? Det inledande pladdret växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910. Unga människor söker sin identitet. 1900-talet utlovar omvälvningar. Unga kvinnor söker via konsten (själen) en friare plats i det patriarkala samhället. De vistas helst i Italien, för även om solen inte alltid värmer, finns där ljus, natur och möjligheter att leva billigt. Men hur ska de finna sitt eget nya jag? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig för kvinnans själ. 

Jenny har höga etiska krav på sig själv, men vad ska hon göra när det inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara sex veckor. Sen dör barnet och det knäcker Jenny, medan omgivningens aningslösa moralkod tänker att det var det bästa som kan hända en ogift mor och ett barn som 'saknar far'. De förstår inte Jenny, att för henne är barnet och konsten ett med själen/livet. Jenny tappar sig själv. Hennes självkänsla bryts ner bit för bit, i relationer där hon kommer för nära männen. Hon kan inte dela deras dröm om kärlek. 

Jenny blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav på hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, känner det som ett ödets tecken att ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga författares romaner. Men Undset skriver ur en ny synvinkel. I slutet lever Jenny ändå kvar i sin bäste väns minne, Gunnar Heggen, en emanciperad 'ny man', som för sent insett betydelsen av sin djupa samhörighet med Jenny. Hennes sanna jag får bli en hemlighet i Gunnars inre, i den nye mannen. Där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platoniska vänskapskärlek - även om också Gunnar nu drömmer om att de fått mötas i kärlek.

Gunnar grunnade över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar (...) Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. (...) Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga (...) Men ändå - (...) Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

En mycket komplex idéroman, med olika synvinklar och frågor att meditera över, värdig ett nobelpris, trots att det inte var Jenny som gav Undset priset. Samtiden fick lite moralpanik för att den utmålade kvinnlig frihet och sexualitet. Undset låg lite före sin tid, utforskar den utopin kring 'den nya kvinnan' och hur vilsna männen blev kring sekelskiftet 1900. Jenny var fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Pryda läsare chockades av att hon ville föda sitt barn som ogift, och ändå skapa sig ett 'konstnärsnamn', en arbetande kvinnas namn gott nog åt sitt barn. Jenny ville strunta i sociala konventioner och följa sin själv, men omgivningen var inte redo. Men utopin misslyckades, barnet dog och därmed drömmen, och leder till Jennys psykiska sammanbrott, pådyvlad skammen. Jennys mål hade alltid varit att 'aldrig behöva blygas varken som människa eller som konstnär'. Verkligheten var starkare än utopin.  

Sigrid Undset hade lång erfarenhet som lågavlönad kontorist, nio timmar sex dagar i veckan, år efter år. Hon försörjde mor och två yngre systrar. Hon var väl insatt i kvinnors situation i samtiden. Hennes texter studerar olika kvinnor som fallstudier, hur de kämpar för att försörja sig i modernitetens städer. Och hur kvinnors förväntningar krossas och leder till desillusion. Kvinnorna ville ha mer än det monotona kontorsarbete som erbjöd kring år 1900.   

Undset skrev även noveller, både korta och lite längre. Novellsamlingen På livets skuggsida (1912; Fattige skjebner) har jag ärvt efter en moster i en vacker inbunden utgåva från 1931. Det är en rad  samhällskritiska betraktelser av samtidens armod, illusioner och desillusion. Oftast kontrasten mellan  fattig och rik, liksom lågavlönade kvinnor - kontorister, sömmerskor, hushållerskor - och den moderna tidens nya manliga ingenjörer. De flesta berättas i lättsam skvallrande dialogform, och kan på ett ytligt plan kännas lättsamma. Dialogen rör sig som svallvågor mellan olika personer, skiftande tankar, omdömen och fördömanden, pikar och stundvis medkänsla. Flera rör avundsjuka och kontrast mellan gifta och ogifta kvinnor, förutom ogifta kvinnors slit att försöka försörja sig. Vart är den 'nya kvinnan' på väg? Vilken position har hon ? Vad är hennes sanna jag? Är det synd om ogifta fröknar? De som inget vet om den gifta kvinnans vedermödor, utan kompenserar genom att fantisera och leva i sin dröm, hur än fattig verkligheten är.

Simonsen är mannen på samhällets botten, nära 60 år, som har svårt att behålla jobben, han kan tyckas slarvig och ointresserad, bristande företagsamhet, folk kan se ner på honom, även son och sonhustru som kommit sig upp. Men när vi möter honom tillsammans med yngsta dottern, inser man hur hjärtegod hans faderskärlek är. Så väsensskild från det gamla patriarkatet.  

Selma Böter är ungmön som kompetent kontorist, som de yngre kan tycka synd om, medan hon själv lever gott i sina fantasier. Var och en skapar sitt liv, oavsett fördömande skvaller.  (Det är väl samma avarter som det hat som lever på webben idag.) Denna historia kryllar av karaktärer, alla snurrande kring ett ingenjörskontor fullt av kvinnliga kontorister. 

Kring sedlighetsbalen stöts och blöts välgörenheten, när de rika roar sig i nysydda klänningar, som de inte ens besvärar sig med att betala. De rikaste har störst skulder till de fattiga sömmerskorna, som jobbar nästan dygnet runt. De med mindre tillgångar, som inga skulder vill ha, är de som bemödar sig och därför tvingas betala lite mer, för att sömmerskan ska få det att gå ihop. Rika kunder är det som skapar bra PR, trots allt. En ojämlik ekvation. Men poeten in spe ser konstnären i sömmerskan, och fantiserar om hur hon skulle kunna få det bättre som 'kurtisan i Paris'. Vilket den strävsamma, om än skönhetslängtande, sömmerskan inte kan annat än skaka av sig som dumheter.  Ta betalt för kärlek? Inte vill hon hamna i 'smutsen'. Även denna historia har mängder av karaktärer.

Fröken Smith-Tellefsen - den naiva ungmön, energisk hushållerska och hängiven barnskötare åt den unge änklingen, gruvingenjören som sörjer sin hustru, men längtar efter närhet. Han både irriteras av 'sladdertackan' och tycker synd om och frestas av kvinnlig närhet i hemmet, men stöts också bort av samma intimitet, hennes 'körtelsjukdom'. Hon älskar dock han barn, i synnerhet den yngste som hon skött sedan han föddes, som om de vore hennes egna. De äldre barnen ser ner på henne för att hon 'får betalt' för att ta hand om den, samtidigt som hon gör mycket mer än hon får betalat för. En ojämn ekvation. När Ingenjören löser det genom att gifta sig med en syssling, måste hon ge sig av, och då känns livet förtvivlat tomt och förödmjukande. 

Men samlingen inleds med ett barndomsminne i jag-form, Det första mötet, om en flicka under tidens enkla levnadsförhållanden, som på sin födelsedag får sin första finare docka och hennes mamma har själv sytt en klänning till den. Men hon blir genast bestulen på den, och vi får se hur denna erfarenhet bearbetas i kluvna känslor. Hon  har ju alltid älskat sin gamla trasiga docka mest, den utan armar och ben som alla retat henne för. När hon sen råkar träffa en sjuk flicka, som lever under största armod, som visar sig ha fått just den stulna dockan i gåva, väcker det berättarens värsta rädsla att själv drabbas av sjukdom och så djupt fattigdom. Denna finns även i En bok för allas antologi Nobeller. 

Samlingen avslutas med en annan kort jag-text, ett minne från en sommar i Paris, om mötet med ett fattigt äldre föräldrapars kärlek till en närmast odrägligt grinig son, det enda barnet, bortskämt, viljan att bara se det positiva. Och sedan sorgen när barnet några månader senare dör i lunginflammation. De kluvna känslorna, både positivt och negativt. Texten heter Nickdockan. En billig porslinsfigur i holländsk folkdräkt, som rör på höften och nickar med huvudet. I det enkla minnet, kan dock nickedockan symbolisera såväl det automatiskt accepterandet till situationen, till sonen, till livet, till döden. Och Jag-berättaren, som inte kan möta den med annat än ett tyst nickande i avsked när hon åter reser hem till Norge. (Novellen innehåller så mycket mer, på sina korta sidor. Läs den.)

Undsets mästerskap är hennes förmåga att teckna oförglömliga karaktärer, såväl män som kvinnor. Inte bara i längre romaner, som Jenny och Kristin Lavransdotter, utan även i sina noveller, växer de fram med kraft efter bara några sidor.  

PS. år 2024 - Nu har jag läst om Kristin Lavransdotter i Gun-Britt Sundströms underbara nyöversättning från 2016. Säkert måste originalet vara lika språkligt underbart, det avklarnade, den realistiska klarheten som kom från Undsets intresse för de gamla isländska sagorna. Så böckerna är en pärla av realistisk klarhet så långt bak i tiden. 

Men samtidigt är intrycket fortfarande blytungt, det kommer av ämnet - som jag antagligen ville förtränga som ung - att magen knyter sig hela tiden jag läser, av att människorna var så omvälvda av blytung SYND, hela tiden. Livet synes så oerhört tungt. Det krävs nog en hel del livserfarenhet för att orka ta till sig och fundera över dessa andligt moraliska överväganden. Synd i förhållande till kvinnornas erfarenheter av utsatthet, och hur fördömanden av andra personer, vrides när synvinkeln flyttar mellan personer, och får dem att fundera över sina fasta värderingar. 

Hans nåds testamente - Hjalmar Bergman (1910)

Efter sina allvarliga ungdomsverk är Hans nåds testamente Hjalmar Bergmans första verk i raljant komediton, och början till hans geniala egenartade stil med komiska karaktärer i hans uppväxts bergslagsmiljö. En lättläst roman, som främst består av replikskiften, vilket också visar på Bergmans talang för skådespel. Och replikerna studsar mellan en rad mycket utpräglade karaktärer. 

När jag första gången, för många år sen, läste romanen, läste jag den för snabbt för att inse hur suverän hans stil och teknik är redan här. Texten kan lätt bli betraktad som en bagatell. Men Bergmans öga för olika karaktärers kroppsliga egenheter och rörelsemönster och framför allt hans öra för deras språk, hans förmåga att individualisera varje replik, gör att man utan minsta tvekan vet vem som säger vad. Alla karaktärer är utpräglade personligheter. De må ständigt vara omaka och tala förbi varandra, men jag som läsare blir snabbt bekant med var och en, och deras egen syn på sina liv - och tar det till mig.  

Allt tilldrar sig i en herrgårdsmiljö på utdöende. Eftersom baronens betjänt bär peruk, och baron själv snusar nyspulver, tänker jag först 1700-tal, men sen omtalas Napoleon, romanen Corinne (1807) och slutligen revolutionsåret 1848, vilket gör att jag antar att allt tilldrar sig under senare 1800-talet, troligen Hjalmar Bergmans egen barndom, där han säkert hämtat inspiration. Även om många av individerna kan uppfattas som karikatyrer, finns det alltid ett allvar och aningar om djup under ytan. 

Den utdöende äldre generationen styrs av sin desillusion inför livet, vilket leder till krampaktiga försök att intrigera sig till fördelar. Detta ställs i motsatts till ungdomarna Jakob och Blenda, som har en friskt förväntansfull oskuld över sig, där intriger inte blivit ett alternativ. Deras framtidstro lever och gror, i alla fall i början. Baron själv har ingen son som kan ärva egendomarna, men väl den 'oäkta' dottern Blenda, som herrgårdens hushållerska, Fru Lovisa Enberg, fått ta hand om, parallellt med sin några år äldre son, Jakob, också 'oäkta', ett kärleksbarn efter att Lovisa blivit änka. Jakobs far finns också bland herrgårdens betjänter, men håller sig på sin kant.

Men det är dessa unga 'oäkta' som är den nya tidens 'Äkta vara' för Bergman, i denna godmodiga satir över den äldre eran. Baron Roger sitter fast i gammalt tänkande, men vill ändå försöka bryta mot allt detta, och sätta käppar i hjulet för sin systers förhoppningar om arv - men han gör det genom en komplicerad intrig. Eftersom han själv inte fått gifta sig av kärlek, men tror sig veta att Blendas känslor ligger hos Jakob, vill han styra om så att de ska få varann. Med sin förvända logik beslutar han att utse Jakob, alltså 'oäkta' son till två av sina tjänare till sin universalarvinge, på villkor att Jakob gifter sig med hans egen 'oäkta' dotter Blenda. 

Men Blenda fungerar inte så. Hon har inte ens vetat, förrän nu, att det är baronen som är hennes far. Visst tycker hon om Jakob, men hon är ung och inte redo för äktenskap. Hon vill leva i nuet, leva ut sina drömmar, lyssna på sin egen själ, sin egen glädje, inte låsas in i vad andra bestämmer, oavsett om det innebär rikedomar. Hon har livet framför sig. Hon oroar sig inte. Hon är barnet, som ska bli den 'Nya Kvinnan' kring sekelskiftet. Den nya friska utopin. Även om männen i boken, liksom senare tiders litteraturkritiker, uppfattar henne som tanklös och nyckfull. Att lyssna till sina egna inre önskningar har sällan prioriterats. Det är något vi än idag behöver lära oss. 

Slutligen, Bergmans språk är så rent och vackert. Man kan förledas att se det som enkelt, men varje ord är noga utvalt. Jag rekommenderar hela boken, för det finns mycket att beundra, bara man bromsar upp och tar sig tid. Jag kan ta ett litet exempel ur högen: När Fru Lovisa Enberg får höra att hennes son i svartsjukan avfyrat ett skott, som skadat hans rival om Blenda, blir Lovisa som förlamad av chocken, och har svårt att finna ord, när Blenda stressar runt henne, och sen rusar vidare.   

s.210 "Lovisa stirrar efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra."

Det ligger psykologi under ytan på de orden. det behövs inte mycket mer för att bilden ska leva i min fantasi. Sådan är Bergmans storhet. 

Carola Hansson om familjen Tolstoj

Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.  

Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'. 

Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna. 

Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.

Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana. 

Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva. 

Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv! 

Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja. 

Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge. 

Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet. 

Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen. 

Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!

Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget,  fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma. 

En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet.