Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.
Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.
Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.
Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.
Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.
Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.
2016-12-20
2016-12-16
Fröken Julie - August Strindberg (1888)
Strindbergs främsta naturalistiska drama, Fröken Julie (1888), utspelar sig i ett herrgårdskök, där handlingen är koncentrerad till pjäsens speltid. Allt i en akt utan scenbyten, flyter dialogen smidigt från flirt och förförelsen, till okvädingsord, från dagdrömmar till krass verklighet, när en adelsfröken låter sig förföras av en betjänt. Från könsrollsdebatten i Fadren (1887) där hustrun spelar ut makens argument mot honom själv, omgestaltas striden i Fröken Julie till klasskamp, där betjänten försöker använda den sjunkande grevedottern som stege på sin livsväg uppåt.
Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.
I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie. Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...
Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.
Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.
En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.
Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.
I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie. Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...
Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.
Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.
En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.
2016-12-10
Fadren - August Strindberg (1887)
Dramatik var Strindbergs huvudområde ända från starten 1870, och det område där han kom att få störst inflytande. Men han skrev många historiska dramer och sagospel, innan genombrottet kom med Fadren : ett sorgespel i tre akter, Strindbergs första 'naturalistiska drama', även om Fröken Julie
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.
På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.
Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.
Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.
Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.
Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.
Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).
Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.
Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)
Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.
Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.
Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.
På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.
Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.
Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.
Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.
Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.
Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).
Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.
Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)
Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.
Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.
Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.
2016-11-27
Fru Marianne - Victoria Benedictsson (1887)
Ännu en frisk socialrealistisk roman av Victoria Benedictsson, skapad helt enligt hennes eget koncept. Den sysslolösa borgardottern Marianne accepterar ett frieri från en välbeställd, stilig 'bonde'. De känner knappt varann, så äktenskapet inleds i stort ett som om det vore arrangerat.
Och stöter också på problem.
Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.
Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.
Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.
Och stöter också på problem.
Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.
Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.
Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.
2016-11-25
Vindspejare - Agneta Pleijel (1987)
När Agneta Pleijel gav ut sin första roman 1987, hade hon redan en lång karriär bakom sig som kulturjournalist och litteraturkritiker, men skrev dessa år även en hel del dramatik.
Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.
Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?
Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.
Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.
Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.
Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.
Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.
Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?
Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.
Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.
Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.
Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.
2016-11-20
Blindträff - Hans Holmér (1995)
Hans Holmér (1930-2002) var väl mest känd för att han var länspolismästare när Palme mördades 1986 och tog på sig huvudansvaret för spaningarna, men avgick redan året därpå när hans stjärna dalade. Han skrev dock en rad polisromaner, som sålde bra under 1990-talet.
Nu har jag läst en av dem, Blindträff, med undertiteln polisroman. Huvuddelen av intrigen ses dock genom mördarens synvinkel. En kvinna så driven av hämndbegär att jag skulle kalla henne psykopat. Holmér gör inga psykologiska utläggningar. Bara visar att hon helt saknar spärrar, och fortsätter att planera det ena mordet efter det andra.
Av någon outgrundlig anledning är handlingen förlagd till 1987, alltså åtta år innan boken utgavs, utan att i övrigt placeras i 1987 års verklighet. Poliserna sköter sitt jobb, men är inga superhjältar. De gör sina misstag. Och slutet flaggar för att även om poliserna slutligen griper henne, så är det osäkert om 'bevisen' kommer att hålla i domstol.
Grundidén är att via 'sex' kan de flesta människor, om än inte alla, manipuleras och luras att göra misstag. En mycket lättläst bok, ett ständigt flyt av händelser, och karaktärer som flyter in och ut längs intrigen. Men den efterlämnar en bismak. Alla fruar är tydligen feta och osexiga, vilket gör männen till lätta byten. Historien saknar djup nog för att bli trovärdig. En ren bagatell att fördriva tiden i hängmattan med.
Nu har jag läst en av dem, Blindträff, med undertiteln polisroman. Huvuddelen av intrigen ses dock genom mördarens synvinkel. En kvinna så driven av hämndbegär att jag skulle kalla henne psykopat. Holmér gör inga psykologiska utläggningar. Bara visar att hon helt saknar spärrar, och fortsätter att planera det ena mordet efter det andra.
Av någon outgrundlig anledning är handlingen förlagd till 1987, alltså åtta år innan boken utgavs, utan att i övrigt placeras i 1987 års verklighet. Poliserna sköter sitt jobb, men är inga superhjältar. De gör sina misstag. Och slutet flaggar för att även om poliserna slutligen griper henne, så är det osäkert om 'bevisen' kommer att hålla i domstol.
Grundidén är att via 'sex' kan de flesta människor, om än inte alla, manipuleras och luras att göra misstag. En mycket lättläst bok, ett ständigt flyt av händelser, och karaktärer som flyter in och ut längs intrigen. Men den efterlämnar en bismak. Alla fruar är tydligen feta och osexiga, vilket gör männen till lätta byten. Historien saknar djup nog för att bli trovärdig. En ren bagatell att fördriva tiden i hängmattan med.
2016-11-11
Trollkarlens stav - Terry Pratchett (1987)
Terry Pratchett (1948-2015) skrev 41 romaner placerade i sin fantasy-värld, Skivvärlden, The Discworld. Det är en platt värld uppburen av fyra elefanter som står på en 'världssköldpadda' som simmar genom världsrymden. Låter det unikt? Egentligen kommer denna bild från hinduisk mytologi. Pratchett anknyter hela tiden till en redan existerande tankevärld, och gör det med värme och humor. Allt vad människan kan tänkas ha förklarat och liknat vår existens vid, blir i hans Skivvärld en grundmurad realitet. Alltså är världen platt, Alltså finns häxor och trollkarlar och vättar.
Trollkarlens stav inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:
"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."
Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.
Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.
Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst
Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.
Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.
Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men de behöver inte läsas kronologiskt, de är mest fristående. Sista boken utkom 2015, Pratchetts dödsår. Det blir alltså inga fler. Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.
Trollkarlens stav inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:
"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."
Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.
Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.
Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst
Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.
Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.
Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men de behöver inte läsas kronologiskt, de är mest fristående. Sista boken utkom 2015, Pratchetts dödsår. Det blir alltså inga fler. Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.
2016-10-26
En hund begraven - Reidar Jönsson (1988)
En hund begraven är en sorts fortsättning på Mitt liv som hund, för att det är samma huvudperson. Och referenserna bakåt till första boken, även om de inte är många, är så pass kortfattade att man bör ha läst den för att hänga med till hundra procent. Å andra sidan skiljer sig historierna helt åt, tematiskt. Detta är en bok om mansbilder, sökandet efter den frånvarande fadern, sjömannen, hur Ingemar i övre tonåren - i praktiken föräldralös, inte bara moderslös - söker sig till sjömansyrket, söker manliga förebilder, och riskerar att själv bli en lika frånvarande far åt sin egen son ett drygt årtionde senare, trots att han då lämnat sjön.
Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.
Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.
Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat. Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.
Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:
s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."
Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.
Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.
Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.
Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat. Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.
Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:
s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."
Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.
2016-10-07
Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)
Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.
Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.
Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.
Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.
Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.
Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.
Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.
Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.
Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.
Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.
Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.
2016-09-30
Återstoden av dagen - Kazuo Ishiguro (1989)
Jag såg filmen (1993) när den var rätt ny. Anthony Hopkins och Emma Thompson är strålande skådespelare, liksom regissören James Ivory, som skapar den där lågmälda spänningen, som bygger upp och vidgas. Nu först hittade jag boken second-hand.
Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.
Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.
Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.
Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.
Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.
Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.
Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...
***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.
Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.
Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.
Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.
Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.
Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.
Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.
Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...
***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.
2016-09-29
Tjänstekvinnans son - August Strindberg (1886)
Strindbergs självbiografiska romanserie Tjänstekvinnans son, med undertiteln En själs utvecklingshistoria, berättas i tredje person om 'Johan'. Första delen om åren 1849-1867 har jag läst tidigare flera gånger. Och man pratar ofta om den som en mytbildning, deklarerat redan i titeln, att han kallar sin mor 'tjänstekvinna' och därigenom skapar sig en underdog position, en outsider-position. Men det finns inget som tyder på att familjen Strindberg var så luggsliten som han visar upp den.
Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.
Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.
Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.
Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.
Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.
Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.
Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.
Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.
Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.
Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.
Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.
Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.
2016-09-19
Dublin 4 - Maeve Binchy (1981)
Maeve Binchy (1939-2012), en av Irlands storartade berättare, blev journalist av en ren tillfällighet i början av 1960-talet, för att hennes far skickade in de brev hon skrev honom från sin tid på en israelisk kibbutz till en tidning, som genast tryckte dem.
Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.
Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980. Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.
Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.
Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.
Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.
Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980. Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.
Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.
Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.
2016-09-17
Cementträdgården - Ian McEwan (1978)
Ian McEwans debutroman från 1978. Två veckor har gått sedan jag läste ut den, och att jag dröjer med att formulera mina tankar om denna korta roman på 160 sidor handlar inte bara om att mitt liv varit fullt av andra åtaganden. Hur än kort och lättläst ger den möjlighet till symboliska tolkningar.
Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?
Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.
Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.
Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)
Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.
Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.
Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.
Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.
Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?
Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?
Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.
Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.
Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)
Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.
Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.
Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.
Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.
Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?
2016-09-02
Simsalabims Stockholms ABC (1994)
Nu ska jag för ovanlighetens skulle rekommendera en bilderbok för barn. En utmärkt gåva till barn och barnbarn. Jag har dock köpt den till mig själv i En bok för allas senaste nyutgåva (2016).
Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.
Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.
Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.
En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!
Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.
Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.
Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.
En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!
2016-09-01
Brev från Klara och andra berättelser - Tove Jansson (1991)
Senare delen av författarskapet skrev Tove Jansson främst noveller. Brev från Klara och andra berättelser har ett lika kristallklart språk som alltid, men i den avklarnade stilen finns också en sorts lättnad. Alla egensinniga karaktärer, gamla som unga, känns inte längre så bortkomna i en obegriplig värld.
Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !
Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
