Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman (1988)

Jag läste den här boken för 20 år sedan, och mitt minne av den hade luckor och frågetecken, som om den var svårare att 'förstå' än andra Ekman-böcker. När jag nu äntligen läst om den för att undersöka mina frågetecken, inser jag att den är lysande. Lika fantastiskt skriven som Kerstin Ekman alltid tycks skriva. 

Även om det går att läsa den som ett sagoäventyr, med 'trollet' Skord som huvudperson, en nästan odödlig shamanliknande figur, så är Ekmans text som alltid en lök att skala lager för lager. Mångtydig, full av filosofiska tanketrådar, men lika mycket en lek, med tendenser till skröna. Det 'svåra' med romanen är att det inte går att kategorisera den, ingen etikett stämmer. Det närmaste är kanske pikaresk, vi reser med Skord genom Sveriges utveckling, genom århundraden, och vi presenteras den ena episoden efter den andra, möten med olika personer, som byts ut vartefter eftersom människor dör, medan trollet Skord lever vidare. 

Eftersom Kerstin Ekman under 1970-talet fram till 1983, fördjupade sig i de fyra romanerna om "Kvinnorna och Staden", kvinnors väg från 1800-talets patriarkat via järnvägen in i modernismen fram till New Age-psykologi, känns det efter denna roman som om hon har gått varvet runt, 360 grader. För i Rövarna i Skuleskogen börjar hon om, återgår hon till naturen, den stora Ångermanländska skogen, gränslandet mellan Natur och Civilisation. I berget bor troll och jättar, på gränsen får de utstötta försöka överleva. 

Och det är en huvudstupa djupdykning i naturen, romanen börjar långt bort i den mörka medeltid, och ställer frågor om skillnaden mellan människa och djur, hur stor betydelse har språk, ord, namn, bilder, tidsuppfattning, för den mänskliga livskänslan. Och med Skord som ciceron, får vi smaka på mänskligt liv, från den första tuggan pannkaka, till utsatthet, till privilegiet att lära sig namn på djur och växter. Kerstin Ekman är enastående när det gäller närvaron av djur och växter, det är naturlyrik utan romantik, för den rymmer även gift och förförelse. 

Från kvinnor får Skord pannkaka och kristen mytologi, av männen språk och alkemi. Men också våld och hierarkier. De själsliga funderingarna för att rena människans själ, övergår allt mer till en jakt efter guld, männen vill skapa sig rikedom och ställning, och glömmer alltmer bort själen. Kunskapen som skulle höja människan, ger i stället fler vapen, mer våld, mer maktbegär. Från medeltid, via renässans till religionskrig och revolutioner, fram till 'utopiska' drömmar om järnrälsvägar. Alltså varvet runt. 

Där slänger Ekman dessutom in en 'skröna', antagligen är det då 1860-tal trots att den verkar hämtad från 1980-tal, när den utopiske politikern menar att ryssarna redan har möjlighet att forsla soldater till Sverige 'under havet' och de förbluffade lyssnarna undrar om det inte trots allt är 'sälar' de sett??

Nåja - romanen är främst fylld av natur, och funderingar kring hur människan skiljer sig från naturen. Hon namnger växter och djur, skapar bilder, symboler, myter. Naturen är evigt liv, själslig, andas långsamt, medan människan rusar iväg. Ändå är det alltid i naturen  människans strävan kommer att förmultna, och spåren suddas ut. Några har svårare att pass in i civilisationen än andra. Dit hör Skord

Men som sagt, det finns mängder av lager att lösgöra, referenser att botanisera i. Mot slutet blir även några kvinnor mer närvarande. Däribland Xenia, flickan som varit försvunnen i 12 år, bortrövad? I alla fall tycks hon ha förlorat sin mänsklighet. I texten finns Gubben Hatt, vilket tycks referera till sagan 'Prins Hatt under jorden, för det är en av de tillfällen där det Xenia blir sårbar och borttappad. Prins Hatt liknar myten om Amor och Psyke, där Psyke rövas bort till underjorden. Och det var skadligt för Xenias mänskliga psyke, förlorar tidskänsla och språk, blir mer ande, närmast djurisk. 

I civilisationen riskerar hon att hamna på dårhus. Endast Skord kan hjälpa henne, han är den enda som förstår psykets gränsland. De förälskar sig, och kan vara som 'barn', sårbara, naiva, helt utan mänsklig ondska, när de får vara tillsammans. Men det är också med den kärleken som Skord blir mänsklig, och därmed dödlig, han åldras hastigt - efter många århundraden som barn och yngling. Xenias relation till Skord uppnår dessutom jämlikhet. Jag slog upp 'Xenia' och fann att det var et antikt grekiskt begrepp för en jämlik vänskapli relation mellan Gäst och Värd, alltså inte bara gästfrihet, utan mer en sorts 'Gästvänlighet' - läst jag. I Kerstin Ekmans texter går det alltid att fördjupa sig i alla ord och begrepp, det finns många gömda referenser i minsta ord-namn-händelse-bild-symbol.

Den här romanen - pikaresken - eller vad man ska kalla den, är väl värd att läsas flera gånger!

The Doves' Nest and Other Stories - Katherine Mansfield (1923)

Katherine Mansfield dog i akut blodstörtning 9 januari 1923, vid bara 34 år gammal. Så hennes sista samling utgavs postumt, och endast sex av novellerna räknas som 'färdiga', resten är fragment av pågående arbeten, uppslag. Men eftersom jag redan läst övrigt i hennes produktion så ville jag även läsa dessa. Redan när samlingen The Garden Party and other stories var klar att utges 1921, satte hon genast igång att planera nästa samling, vari huvudnumret skulle bli titelnovellen The Doves' Nest, som lär ha varit en viktig novell för henne. Ändå hör just den novellen till de som aldrig färdigställdes, den tog emot. 

Att hon inte färdigställde mer, beror dock främst på skrivkramp, än på sin sjukdom. Hennes självkritik djupnade alltmer. Bara hon själv skulle kunna påstå att det hon skrev inte höll måttet. Hon krävde att texten fick fram den äkta känsla hon strävade efter. Samtidigt som skrivandet började kännas meningslöst. Hon ville hellre leva sitt eget liv, än registrera andras. Tiden höll på att rinna ut.   

Eftersom det mesta i boken är 'fragment', idéer som inte färdigställts. Antagligen scener som fästes på papperet bara för att omarbetas och fördjupas senare, är det svårt att tillgodogöra sig fragmenten, på rätt sätt. Vi kan inte ens vara säkra på att de s.k. färdiga novellerna inte hade omarbetats, eller ens fått komma med i hennes eget slutgiltiga urval. När det gäller fragmenten är de oftast bara ett par tre tättskrivna idé-utkast, så läsandet blir mer en tankelek, där man frågar sig vad författaren önskade sträva mot? 

Samlingen inleds med 'The Doll's House', och tilldrar sig uppenbart på Nya Zealand kring samma tre systrar som i långnovellen 'Prelude' i Bliss and other stories (1920). Det är ännu en perfekt barndomsskildring, inriktad på med känsla med barnens värld. Isabel, Lottie och lilla självsvåldiga Kezia. Här har de fått ett stort dockhus av vänliga Mrs Hay, Tyvärr stinker huset av målarfärg, så det får stå kvar ute vid bakre ingången, tillräckligt skyddat. Dockorna är för stora för huset, men detaljerna i inredningen är förförande. I synnerhet den lilla gaslampan i hallen som Kezia älskar mest av allt. De vill visa det för alla skolkamrater, men dessa får bara komma två i taget, och bara de 'fina' flickorna, inte de 'fattiga'. Kezia lyckas ändå locka in flickorna Lil och 'our Else', som vet att de inte får gå dit. Men när de strax blir utschasade, har de i alla fall fått se den underbara lilla modellen av en gaslampa.

Även övriga noveller och fragment är huvudsakligen inriktade på medkänsla, inte ironiska elakheter. I några historier har första världskriget för ovanlighetens skull satt sina spår. I två har söner dött i kriget, i ett fragment talas det också om slang-ord som uppstått under kriget, inte minst sättet att 'se ner' på de man är kritisk mot, genom att kalla dem hunner, tyskar eller bolsjeviker. Men det mesta handlar om att komma in under huden på olika människors känslor. Och medelåldern har stigit betydligt i denna sista samling, trots att Katherine Mansfield själv inte hunnit fylla 35 år när hon dog.

"The Canary" är en kort novell om en isolerad kvinna, vars enda vän är en kanariefågel. Andra tycker att hon hellre borde skaffa sig en hund, men för kvinnan är fågeln perfekt och uttrycker det klokt: "Perhaps it does not matter so very much what it is one loves in this world. But love something one must."

Till de oavslutade hör "A Married Man's Story", som i bokens förord beskrivs som 'känns'avslutad'. Men där håller jag inte med. Maken 'skriver ner sina upplevelser', och för mig känns det som metatext som Mansfield tänkt återkomma till och ändra i. Mannen tog avstånd i synnerhet från sin lille son, efter hans födelse verkar äktenskapet slut. De pratar inte längre med varann. I stället minns han sin egen barndom och tidigt döda mor. Han har aldrig uppfattad hustrun som en 'möjlig mor'. Och sen funderas det över varför folk inte skiljer sig, att de håller samman bara av vana, brist på företagsamhet. Varefter han utvecklas sin tanke om att människor består av två Själv, Vilket på mig låter som en yttre mental, och en inre själ som kropp och hjärna inte kan råda över ... Det här är en lång historia, även som fragment, och kanske skulle ha blivit den längsta, om hon nått fram till vad hon ville säga.  

The Doves' Nest som skulle ha blivit huvudnumret, som titelnovell, är längst i denna bok. Och ändå inte klar. En änka och hennes dotter Milly hyr en villa på Franska Rivieran, ihop med deras sällskapsdam Miss Anderson, som obekvämt nog visat sig vara Katolik. Då dyker en amerikan upp, Mr Podger, som tidigare känt Änkans make, Millys far, och blir bestört när han hör att han dog två år tidigare. Och så börjar deras vänskap. de bjuder Mr Podger på middag, Och trots att han är medelålders, verkar han börja flirta med unga Milly. - Återigen tycks döden vara tema, trots att de säger sig ha kommit över sorgen, refererar Milly hela tiden till vad fadern sagt och gjort - men hejdar sig - och hennes mor känner att maken hela tiden finns i hennes själsliga närhet.  genomskinlig grav, och väljer blommor som om det vore kistdekorationer. Och den kammarjungfru som har till uppgift att smycka Matbordet med blommor, tänker hela tiden på dem som gravdekorationer, för än den ena och än den andra personen i hushållet. 

The Garden Party and Other Stories - Katherine Mansfield (1922)

 

Det här är min favorit bland Katherine Mansfields novellsamlingar. Det blev den sista hon själv sammanställde. Novellerna här innehåller mer smärta och glädje än satir, jämfört med många av de tidigare vassa novellerna. Flera noveller rör sig i dödens närhet. Som när flickan i titelnovellen vill att de ska avbryta den trädgårdsfest de håller på att duka upp, för att en fattig fembarnsfar dött i en olycka samma dag, alldeles i närheten. Men festen fortsätter. I stället får hon gå till änkan med den överblivna maten när festen är över. Känslorna svallar när hon ser den unge döde, och i stället för rädsla upplever hon en sorts skönhet inför den döde, relativt unge mannen.  

"The Daughters of the late Colonel" beskriver de numera gamla hemmadöttrarna, veckan efter att deras gamla far dött. Hela livet har de dominerats av hans humör och nycker. Modern dog tidigt, ormbiten, alltså blev det de två döttrarnas öde att isoleras i hemmet för att ta hand om fadern. Hur hade livet blivit om modern inte hade dött? Nu domineras de fortfarande av hans 'spöke', har svårt att tänka själva utan att ta hänsyn till hans vilja. Svårigheten att sluta lyda hans regler och nycker. Tänk bara fasan att begrava honom mot hans vilja ... 

Och i "The Stranger" har Mr Hammond väntat otåligt på sin älskade hustru, som varit på en längre resa över havet. När han äntligen får henne tillbaka, blir de hela tiden störda, trots att han längtat så efter att få ha henne för sig själv, även 'utan barnen'. När han slutligen får höra, att en hjärtsjuk passagerare på fartyget hon rest med, dött i hennes armar, för att hon velat stödja denne okände man, blir hennes make perplex, och därefter kan han inte ens i sina tankar föreställa sig sin hustru som hans egen helt och fullt. 

"Life of Ma Parker" beskriver tragiken i en kvinnas hårda liv, först som hunsad piga, sedan som gift då hon föder 13 barn och får begrava sju av dem vid unga år, och de som inte dog, försvann ändå ut i världen, alla utom en dotter, vars son - hennes sonson Lennie - blir hennes ögonsten. Stoiskt har hon stått ut med alla plågor, men att lille Lennie är sjuklig, och slutligen dör, den smärtan kan hon inte längre bära, då behöver hon gråta ut, men ingenstans kan hon vara ensam nog för att få ur sig känslorna. För hon vill inte skrämma sin omgivning, som vant sig vid hennes stoicism.  

Novellerna rör känslor, de flesta korta noveller gestaltar oftast en övergång från salighet till smärta, några enstaka från smärta till salighet, ett par har känslomässiga vågdalar fram och tillbaka. I "Mr and Mrs Dove" är det de osäkra ungdomarna som är perfekta för varandra, men nästan misster chansen för att ingen av dem beter sig som förlovade par i romaner. 

Några återvänder till Nya Zealand, och då är det främst barns känslor som står i förgrunden. Bland annat 'The Voyage' om flickan som förlorat sin mor och måste följa med sin mormor, och kanske får hon aldrig mer se sin far, inser hon när han besvarar hennes frågor med att ge henne 'en hel shilling'. Den resan tog en natt per båt, så jag antar att den gick mellan Nya Zealands två huvudöar. 

"Marriage à la mode", heter på svenska 'Den Nya Isabel', och är smått obehaglig och liknar mer de äldre elaka historierna, om omöjliga äktenskap, kommunikationsproblem, i den nya ytliga stilen à la 1920-tal. Här kommer deras två små söner i kläm, trots att de är materiellt bortskämda. 

Gamla "Miss Brill" njuter varje söndag av att klä upp sig 'i pälsboa' och gå till parken och lyssna på orkestern. Hon ser plötsligt hela livet som en teaterföreställning, där de alla är skådespelare, deras rutiner är manuskriptet de följer. Det gläder henne att tänka sig själv på scenen, om än bara som statiskt, och ser ett ungt kärlekspar och tänker sig dem som hjälte och hjältinna. Ända tills hon hör dem håna henne, skrattar åt hur hon spökat ut sig i sin 'boa'.  

I "Her First Ball" får en 18-årig flicka som levt isolerad på landet, för första gången gå på bal med sina kusiner. Allt är bliss, tills hon blir uppbjuden av en cynisk äldre herre som menar att för kvinnor är bal-äventyret en kort glädje, snart får hon sitta som mor och vakta sina döttrar. Hjärtat sjunker i fasa, men hon förtränger den känslan så snart ännu en ung man bjuder upp henne.  

"The Singing Lesson" går faktiskt från smärta till glädje, den redan 30-åriga sånglärarinnan vars fästman just fått kalla fötter, och inte längre vill gifta sig, plågar sina sångkör med att öva en sorgesång och tvinga dem att verkligen känna smärtan, tills eleverna verkligen börjat gråta. Då får hon ett telegram, där fästmannen genast tar tillbaka allt, och börjar köpa möbler till deras framtida hem. Därefter får de förvirrade köreleverna öva glädjesånger.  

Femton noveller totalt. Alla med njutbart språk och uppfinningsrik variation i gestaltandet, av mänsklig smärta och enstaka glädjeämnen. Katherine Mansfield är alltid läsvärd, oavset om det bara är för stilen, genomförandet, udden eller känslan. 

Gårdfarihandlaren : självbiografisk berättelse - Ivar Lo-Johansson (1953)

1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar. 

Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.

Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.

Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.   

Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse. 

Den befriade kärleken - Elin Wägner (1919)

Läste nyss att Elin Wägner skrev Den befriade kärleken före Kvarteret Oron (som jag läste för två veckor sedan), men trots detta utgavs Kvarteret Oron först, kanske för att den är kortare och mer hanterbar, roligare. I Kvarteret Oron är kriget just över, även om världen fortfarande känns upp och ner och oroar i samhället. 

Den befriade kärleken däremot, börjar på sommaren 1914, strax före krigsutbrottet och pågår framåt 1918, när vapenstilleståndet närmar sig. Jag vill därför kalla den Wägners 'krigsroman'. Romanen debatterar, journalisten Wägner refererar sin samtid, och alla motstridiga känslor som uppstår när människor genomlever den kaotiska krigstiden. 

Inledningen med det romantiskt förälskade gifta paret, det symbiotiska beroendeförhållandet, mellan Andrea och Filip beskrivs som i rosa dimma, helt olikt Wägners vanliga stil, det har jag först svårt att ta till mig. Tills jag inser att det tillhör de ämnen som romanen debatterar. Filip som varit en berömd poet, som diktat om sin kärlek till hustrun, hade drabbats av skrivkramp och rest ut i världen för att finna nya intryck i ett par månader, men blev p.g.a kriget fast i Sydafrika i flera år, med reseförbud, vilket först gör honom deprimerad, men sedan börjar han dikta igen, även om boken heter 'Den fångna kärleken'.  Hans symbios har inte släppt, han längtar hem och inser inte vad som hänt hustrun.

Åtskild från sin man finner Andrea i stället en religiös övertygelse om en större allomfattande andlig kärlek, inom en missionerande väckelserörelse. Den kärleken blir befriande för henne, trots att vi läsare får veta att man inte kan lita till de uppenbarelser olika personer säger sig ha haft. Andreas icke-religiösa omgivning ser med betydande misstänksamhet på den rörelsen, som lutar sig på apokalyptiska undergångskänslor.  Men Andrea själv har tappat tron på konsten och litteraturen. Den har inte hindrat kriget, den har inte ens protesterat, hon behöver något mer äkta att luta sig mot, även om 'sekten' hon hamnat i inte är den rätta, så trivs hon med sin missionsuppgift. Hon önskar skilsmässa, säljer deras hem, innan Filip hinner hem, och beger sig till Afrika, där hon älskar barnen i missionsskolan och de älskar henne tillbaka, men drabbas av malaria och förlorar sin hälsa.  

Filips syster har alltid varit en aktiv förkämpe, med en social mission. Hennes verksamhet rör att ta hand om fångars rehabilitering till livet efter fängelsetiden. Och det är ett blandat klientel, där finns både de tacksamma och de som lyckas. och tvärtemot de hämndgiriga, som genast berikar sig på krigstidens svartabörshandel, och aldrig slutar att luras. Romanen innehåller en rad skilda livsöden, för att gestalta alla de motstridiga synsätt som får människor att i krigstid ifrågasätta sina liv, och olika sätt att hantera sin själs mörka natt, och söka helt olika lösningar, när världen drabbats av denna dödsskugga. Hur ska man hitta en mening i galenskapen? Vågar man tro på att världen ska leva upp igen? Eller ska man vända sig ifrån den? Eller ge sig ut och missionera? Eller hjälpa andra människor via socialt och humanistiskt? Hur ska vi förbättra världen?  Inga svar ges. 

Kanske håller inte allt i romanen, men Elin Wägners text griper mig, som alltid, driver mig med sig, jag vill lyssna till alla skilda tankar. Styrka i romanen är det journalistiska driv. Kanske lite för flyhänt, kanske lite för drastiskt. Men det är ingen tillfällighet att Pingströrelsen grundades under första världskriget. Många kände av de apokalyptiska tankegångarna. Författaren Sven Lidman var vän till Elins make och anslöt sig. De kände även andra som följde med i förändringens vindar, som berörde även stadskyrkan, där Elin Wägners släkt var förankrad. 

Huvudpersonerna har efternamnet Humble, engelska för 'ödmjuk', även om romantexten på ett ställe knyter namnet till klängväxten 'humle'. Båda betydelserna var säkert medvetna för Wägner. Syster Mikaela Humble har alltid klarat sig själv via socialt arbete, men får i slutet när hennes verksamhet omintetgjorts av gulasch-baronen Olfeldt (fängelsekunden Olson), i stället stöd i den lika aktiva, men tacksamma fängelsekunden Törnros (också ett talande namn). Människor måste hjälpas åt. Om inte kriget tagit slut när hon förlorat 'arbetet', hade hon varit på väg mot Balkan, anslutit sig med de engelskor som körde ambulans där. 

Man kan säga att Andrea går motsatt väg, från äktenskap till socialt missionsarbete. Underförstått är att kvinnor vill ha egna uppgifter och mening i livet, inte bara vara kärlekens galjonfigurer. 

Romanen består dock av så mycket mer, det är ett nät av frågor och samband, för och emot. Jag ser den som ett intressant experiment, som dock verkar ha kommit i skymundan, för att den inte anses vara en av hennes mest lyckade. 

Ett par viktiga citat: "Han våldtar livet på dess njutning i stället för att sakta smeka fram den."

Mikaela om svägerskan Andrea omvändelse: "Jag tror att hon är fullt uppriktig, men hur man kan komma till visshet om Guds kärlek år 1916, det fattar inte jag [...] året för de armeniska blodbaden."

"Helt naturligt att man ändrar livssyn, när hela världen omkring en förändras." 

Mikaela: "det finns en rättskänsla i samhället, en opinion, som inte tillåter vadsomhelst, ett slags kollektiv moral, och mot den, minns mina ord, förmår Olson ingenting!" 

Markurells i Wadköping - Hjalmar Bergman (1919)

Jag älskar denna roman. Det är storståtlig tragedi, uppvispade med luftig komik. För det småttiga Wadköping, den svenska ankdammen, kan inte betraktas med annat än ironi, den varma känslans ironi. Jag älskar Hjalmar Bergmans förmåga att gestalta sina karaktärer, i det här fallet är det i synnerhet paret Markurell som mejslas fram på djupet, trots att medlen ofta är enkla, sättet att tala, att röra sig. 

"Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok?" , säger Markurell efter att ha uppdagat en sanning han blundat för i åratal.  Romanen har fullt av meningar jag gärna hade citerat, men läser hellre om boken och återupptäck dem. 

Efter ett årtionde med experimentellt berättande, som inte betalade sig - men som är en guldgruva at läsa och fundera kring än i dag - fick Hjalmar Bergman (som förlorat sin givmilde far några år tidigare) dåligt samvete för att vara en förlustaffär för Bonniers, och beslöt sig för att återvända till ett publikfriande berättande. Och det börjar här, med Markurells i Wadköping, den första romanen med en medvetet fullt utvecklad stad, Wadköping, att befolka som ett lego av motstridiga tendenser i människliga varelser och relationer, både i smått och stort. 

Romanen har en klassisk enhet i tidsram, den tilldrar från morgon till kväll den 6 juni 1913, en dag av studentexaminationer, vem skall få den vita mössan eller inte? (Det roar mig att halvbröderna blir Primus och Ultimus!)

Bergman har också beslutat sig för en mer klassisk berättare, som talar direkt till mig, som om han sluter mig i sin famn och berättar denna både lustiga och skrämmande historia, eller snarare visar upp den för mig bildruta för bildruta. Berättaren som tycks veta allt om Wadköping, är dock inte helt helt 'allvetande'. Han visar på bredden i karaktärernas inre, men avslöjar inte alltid allt. Som när Markurells mot slutet irrar genom staden och flera gånger viker undan för studenternas snitslade tåg genom staden, och berättarens hypotes är att Markurell var förvirrad, "ja, alldeles omtöcknad" ... eller ägde ett "ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant."

Så hur än mycket man kan säga att Hjalmar Bergman gjort avkall på sitt mer svårtydda experimenterande, så har denna pärla till roman, värme och djup, som är ett för mig måste att läsa och läsa om. Full av mänsklig smärta, men också med insikter som kan försona oss. 

Romanens ifrågasätter alla hierarkier, och alla ytliga sätt att betrakta människor. Alla är vi splittrade mellan inlärda vanor och själsliga djup, och våra rädslor och våra drömmar. Markurells kan både betraktas som den råaste busen, den utstötte, men genom sina förmågor också som Wadköpings patriark, avskydd men också som någon sorts armeringsjärn att stödja sig mot. 

Och den mest lättköpta sanningen, att blodsarvet inte är det viktigaste, utan högst av allt är kärleken, den vi arbetar oss igenom dag för dag i våra relationer, trots att den kanske inte alltid är så uppenbar. 

Även om boken ger mest, att få sig varje ord till livs, så finns det även en utmärkt TV-produktion från sent 1960-tal, som säkert går att se på SVT play Arkiv än idag. Edvin Adolphson och Eva Dahlbeck var oslagbara, ja hela skådespelartruppen är fantastisk. Och Ulf Brunnberg i sin tidiga roll som sonen, Johan Markurell. En pärla även det. 

Kvarteret Oron : en Stockholmshistoria - Elin Wägner (1919)

 "Det finns en sten på bottnen av min själ på vilken står skrivet, att äktenskap är förnedring och skräck. Men det syns endast vid exceptionellt lågt vattenstånd"

Säger huvudpersonen mot slutet av boken. Friherrinnan Berit Ribing, änka redan vid 27, efter fem år i ett olyckligt äktenskap med en alkoholiserad friherre. Så det hon främst saknar är Ribingshov, deras ståtliga hem. För efter makens död är hon utfattig, och med en handikappad son, så hur ska hon försörja sig och sonen?

Låter tragiskt, men den den ruinerade friherrinnan är berättare, och har en besk ironisk ton, som roar mig bara jag kommer över det 'bildade uttal' som först stöter mig ifrån sig, men som troligen var mycket autentiskt för tiden. När boken utkom var en 27-åring 'gammal'. De flesta började arbeta som 12-13 åringar men hon själv har inte ens utbildning nog för att få ett arbete. Hon hyr minsta möjlig rum för vanliga kontorsråttor och får där nya vänner. 

Men boken är också som en samtidskrönika över samhällsläget 1919. Efter första världskriget verkar ståndscirkulationen ha tagit fart, och den ryska revolutionen har spridit sig till Tyskland, vilket skrämmer vissa och entusiasmerar andra, nationalistiska motrörelser nämns i såväl Finland och Tyskland. Svenskarna verkar ömsom rädda, skrämda av läget, ömsom blasé, tror inte att något någonsin kommer att förändras här. 

Det råder ransonering på såväl mat som sprit. De som kan, göra sig pengar på att sälja bådadera via svartabörshandel. Alkoholpolitiken tillhör det som sätter mest fart på folks girighet. Medan de flesta drabbas av 'spanska sjukan', en influensa i krigets kölvatten, som kräver fler dödsoffer än till och med det nyss överståndna storkriget. Men en av huvudfrågorna är naturligtvis hur kvinnor ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden, alltfler kvinnor måste stå på egna ben. Och hur ska man då kunna ta hand om sina barn samtidigt? För att inte tala om de är handikappade?

Det är en betydligt bättre bok än jag först insåg, inför 'friherrinnans' lite stela språkbruk. Jag småler en stor del av boken inför turerna kring det motstridiga arvet, det enda som återstår till sonen, 'en källare full av högklassig sprit'. Helst vill hon slänga fanstyget i sjön, men så utfattig kan hon inte göra sin son. Vad ska hon göra nu när staten har monopol på spritförsäljning?

Asfalt : memoarer - Ivar Lo-Johansson (1979)

Författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990) kan sägas spegla en stor del av 1900-talet, född 1901 som han var. Han ägnade också en stor del av sitt författarskap till att skildra sitt eget liv och sitt ursprung. Född och uppvuxen av statare, enklast tänkbara lantarbetare, under en herrgård på Södertörn, 

Jag läste för ett tag sedan om hans memoar Pubertet (1978), som detaljerat berör alla hans minnen och allt som berör hans strävsamma föräldrars väg från 'livegenskapen' som statare, till att börja om med att bygga sig ett eget hus, inom ett projekt egna-hems-rörelsen som inletts på 1910-talet. De måste ta lån och var sedan 'livegna' under detta lån, tills de kunde sälja huset vidare och pensionera sig i den lilla undantagsstuga de också byggt. Strävsamt. 

Nu har jag sent omsider även läst andra delen av hans senare memoarer, Asfalt, om åren 1918-1930. De rör hans väg från vilsen 17-åring, med en önskan om att få skriva sig till en identitet, men alltför rastlös för att läsa, han ville uppleva, och blev därför under 1920-talet vagabond, först i Sverige, senare i Frankrike och England, med målet att skriva om sina erfarenheter, de människor han mötte, främst kroppsarbetare, men även romer.  

Även denna andra memoar är både enkelt rakt på sak skriven, så typiskt för honom, så att texten blir lätt att ta till sig för de flesta. Samtidigt är den så detaljrik, att han antingen har fotografiskt minne eller mängder av sparade anteckningsböcker. Det  mesta är mycket intressant, med en variation av upplevelser från tonåringen till den unge mannen, vägen till att hitta sig själv. Märkliga upplevelser griper mig, som ger tidsandan, brytningen mellan det gamla Sverige, det ofria bondeland han beskrev i del ett och ville göra sig fri ifrån, instängdheten, ofriheten. Längtan att få skriva, utan att behöva läsa, att skapa ett nytt sätt att skriva, och tjäna pengar. 

Något jag inte visste var att omständigheterna gjorde honom till stenhuggarlärling, även om han oftast fick arbeta med vanligt hantlangararbete, så specialiserade han sig på bildhuggeri. Och fick till slut utföra både en kristusbild och en dopfunt till en norsk sjömanskyrka i Frankrike. Allt roar mig att läsa om. Även om stenhuggarna i det snabbt växande Stockholm mest sysslade med trappor och diskbänkar. Jag växte själv upp i ett bostadshus byggt 1920, och minns hur jag tittade på trilobiter och andra förstenade havsdjur i trappornas kalksten man gick upp och ner varje dag. 

Ivar Lo-Johansson levde då, var ung, och tidsandan likt asfaltdoften på de nya vägarna, blev ett med honom. Han ville skriva om 'den nya människan', stadsbon. Som ung ville han bort från allt vad landsbygd heter, ofriheten han växt upp med.  Ändå hamnade han först på en folkhögskola, åter igen på Södertörn, via ett stipendium, men utan att egentligen ta del av undervisningen. Han måste skaffa sig inkomster, började skicka texter till tidningar, även om inte mycket antogs. 

Så han gav sig av som cyklande gårdfarihandlare 1921, vilket han 1953 skrev en självbiografisk roman om. Så de erfarenheterna omnämner han här i romanen bara helt kort, förklarar bara att den var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Han var alltför blyg. Samtidigt skiljer han alltid på det yttre och de inre erfarenheterna. Det viktigaste som hände honom på den cykelturen från Stockholm och hela vägen upp genom Norrland, var främst en inre själslig, i mötet med den naturen, så helt annorlunda än Södertörn, hur han blev som hypnotiserad av en norrländsk fors, mötet med något magiskt i den vilda otämjda naturen. När han i tonåren haft föga tålamod att läsa, främst allt som krävde det kulturella kapital han aldrig fått tillgång till i folkskolan, hade han dock tagit till sig flera mystiker, och nu tycks just forsen ha gestaltat det han läst. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant. 

När han sedan 1925 reser ner i Europa, med intentionen att studera och intervjua kroppsarbetare och deras arbetsplatser 'i alla länder', känns han bra ung och naiv. Spänningen stiger, åtminstone gör det ont i mig, när jag känner på mig hur den naiva unge svensken kan blir lurad. Främst tycks det vara utlands-svenskar han stöter på som skäller ut eller lurar honom. Men han vägrar ge upp, fortsätter med gott mod, och får också ibland rent 'mirakulös' hjälp i rätt ögonblick.  

En svensk väninna ville att han skulle leta upp hennes syster i Berlin och överlämna ett brev. Systern hade gift sig med en tysk, men inte hörts av på många år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till och från, och missade därigenom de sevärdheter han planerat, eftersom han skulle vidare till Paris med tidsbegränsad biljett. Och när han väl hittar henne blir han utskälld som förrädare. För henne var numera, efter världskriget, alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland. Neutralitet var tydligen inget hon trodde på. Å andra sidan mötte han senare i Frankrike och på andra håll, folk som  såg mycket misstänksamt på Sverige, som om det var en del av Tyskland och därför tillhörde de besegrade fienderna. 

Det är intressant att läsa om alla dessa röriga upplevelser som möter efter det stora kriget. Alla är upprörda, arbetslösheten stor, svälten utbredd i Tyskland. Men det är till Paris han ämnar sig, som så många andra på 1920-talet. Och likt många andra upplevde han där ljuset, färger, folkliv, mycket positivt. Vi har hört det från många håll. Paris som 'Europas huvudstad'. Och även Ivar Lo sökte sig till Sylvia Beach bokhandel Shakespeare and Company. Det dyker upp först senare.

Först hade han fattiga vandringsår, med svårt att få arbete att försörja sig, men mirakulöst nog fick stenhuggararbete under en svensk arkitekt inblandad i att bygga en norsk sjömanskyrka i hamnstaden Rouen i Normandie. Men han vill se mer, och beger sig till Genua i Italien, men där är fascismen redan på framväxt, och arbetslösheten alldeles för hög. Så han beslutar att bege sig till Spanien, och gör det till fots, går hela kustvägen igenom Norditalien, längs Frankrikes medelhavskust, fram till spanska gränsen, där han dock får lifta med en lastbil till Barcelona. Men även där var det ont om arbete. När han slutligen får arbete att lasta en tysk båt, skyndar han sig att använda lönen till att resa tillbaka till Normandie, och får då äntligen utföra det stenhuggeri jag nämnt ovan. 

Ett minst sagt omväxlande liv. Allt är läsvärt. Och det är från dessa resor han kan skriva resereportage om de sociala förhållandena, som allt oftare tas in i svenska tidningar, och ger honom pengar att ta sig fram. Även om han drömmer att skriva romaner om sitt eget liv, så vågar han ännu inte, han har ännu inte tillräcklig överblick för att få det att lyckas. 

Han återvänder till Sverige, och möter kärleken i den 14 år äldre Macka, som dock mest leder till stridigheter och svartsjuka. Han reser till England, för att där skriva om kolarbetare, och blir alltmer utmattad och allt sjukare, lunginflammation utvecklas till livshotande lungsäcksinflammation. Hemma i Sverige igen måste han uppge sina planer om att skriva om arbetare i alla länder, inser hur mycket hybris det låg i det, i stället gräver han ner sig i sina privata känslor, svartsjukan. 

När han sedan återvänder till Frankrike, för att i lugn och ro skriva sin roman (som skulle bli hans romandebut, men inte förrän 1932) hamnar han i en liten ort utanför Paris, där den nästan jämngamle Eyvind Johnson också sitter och skriver romaner. Norrlänningen som redan är inne på sin femte roman, känner sig isolerad. Nära vänner blir de inte enligt Ivar, de var för olika. Men de umgicks. och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera g ånger, ville Ivar när han var på väg vidare därifrån (för att skriva om ungerska romer) först ge Eyvind en present. Så då begav han sig till bokhandeln Shakespeare and Company inne i Paris! Och där fann han James Joyces Ulysses (!) och tänkte att den såg ju tillräckligt tjock och komplicerad ut för att passa Eyvinds smak (!). 

Med tanke på att jag själv nyss läst Sylvia Beach memoarer Shakespeare and Company, är detta mycket roande. Det roade nog även Ivar att så här i efterhand inse att han gjorde ett mycket bra val av bok, eftersom den idag är en sådan omtalad klassiker. Ibland är världen bra liten. Å andra sidan var Ivars egen känsla 1930 att Stockholm höll på att bli en verklig storstad eftersom han kunde trampa runt i Stockholm, utan att någonsin stöta ihop med sin tidigare kärlek, Mackan/Måna.

Stockholm höll på att bli den där rena stenstaden han längtat efter som ung. Han blev välbetald journalist när han hela 1930 kunde skriva om Stockholmsutställning, fylld med Funkis, glas och stål. Men han skriver om det på ett kluvet sätt, tydligen beundrade besökarna inte i första hand detta, utan intresserade sig mer för de blommor som fanns planterade här och där, och gamla gungstolar med inpyrda kuddar, som bara fanns där som kontrast. Ville svensken inte få sitt nya samhälle?

När han slutligen kan bjuda sina föräldrar in till staden, och se allt han beundrar, och bevista den storstilade Stockholmsutställningen, betala för dem med pengar han fått för sina artiklar, då är de små och oförstående, längtar hela tiden hem till 'landet'. Och jag ser framför mig min egen farmor, jämngammal med Ivar Lo-Johansson, när hon fick besöka storstaden (årtionden senare), så liten och förundrad - och helst bara ville hem igen. Bilden av kluvenheten mellan det gamla och det moderna. 

Winesburg, Ohio - Sherwood Anderson (1919)

Sherwood Anderson (1876-1941) debuterade med en roman 1917, men det är hans novellsamling Winesburg, Ohio två år senare som blivit en amerikansk klassiker. Jag har just läst den för första gången och texten gjorde mer och mer intryck på mig för varje novell, och växte till ett mycket starkt helhetsintryck. 

Alla novellerna rör olika karaktärer som lever i och kring den lilla staden Winesburg i Ohio, som före inbördeskriget på 1860-talet bara var en by med ett dussin hus, men kring år 1900 hade den växt till en mer traditionell lantlig småstad, typ äldre 'Vilda Västern' filmer - men  i novellerna nästan utan våld. Den har saloon och lanthandlare, någon läkare och barberare, en bankir, men de flesta är enkelt folk, lantligt folk.

Vi rör oss fram och tillbaka i tiden, men huvuddelen av texterna verkar tilldra sig ca år 1900. Även om varje novell har varsin egen huvudkaraktär, dyker en del upp även i andra noveller, i bakgrunden. Mer konstant är George Willard, den unge reportern, Winesburgs ende reporter - även om han också dyker upp som barn - kanske är han även den gamle författaren på de inledande sidorna, som arbetar på en bok om 'groteska' livsöden. På de sista tre sidorna lämnar George Willard Winesburg, på gränsen till vuxenlivet, för att med sin mani för ord drömma fram sitt liv. Han ville i alla fall skriva mer än bara lokala notiser. 

Vad som först kändes lite för avlägset min vardag, lite dammigt, växte. Det 'groteska' hos karaktärerna visade bara på varje människas ensamhet och inre kamp med sig själv. Inte slagsmål med andra, men tvivel inom sig själv, växtvärk. Ibland en längtan efter kontakt med någon annan, kanske man-kvinna, men lika ofta utvecklad till besvikelse. Så länge man inte hittat sitt inre jag, finner man inte rätt yttre partner. 

Så, totalt sett, ger novellsamlingen oss en karta över såväl mänsklig mångfald som det allmänmänskliga. Som helt klart är läsvärt.

Bliss and Other Stories - Katherine Mansfield (1920)

Katherine Mansfield (1888-1923) skrev bara noveller. Född på Nya Zealand, flyttade hon däremot till England redan som 19-åring, men kom att vistas både i Tyskland och Frankrike innan hon dog av lungblödning redan 34 år ung. 

Bliss and Other Stories är hennes andra novellsamling, utgiven 1920 i London, men hon själv såg den som sitt första mogna verk. När det gäller stilen och förmågan att dra in mig som läsare och inte släppa taget om mig, håller jag med. Texten flyter lätt och många dialoger är lysande. Novellerna är främst stämningsbilder, och Mansfield är skicklig på väva fram den, men samtidigt växer något mer brutalt, smärtsamt fram mellan raderna. Mansfields ironiska udd är mycket skarp, så även om jag tycker om avslöjande ironi, gör detta många texter tuffa att läsa, som när människor framstår som falska egoister.   

Först i samlingen finns dock långnovellen Prelude, som hon skrev redan 1915-16 och publicerades av paret Virginia och Leonard Woolf på deras lilla förlag Hogarth Press, dess första år 1917. Den var på 64 sidor indelade i 12 avsnitt, och skiljer sig avsevärt från övriga texter, genom att tilldra sig på Nya Zeeland, hennes barndoms hemmiljö, som vid den här tiden styrdes av en brittisk guvernör.

En familj som flyttar från trång stadsbostad till ett hus på landsbygden, verkar vara en idyll, men alla verkar ha flera personligheter, en tålmodig yta där alla kommer överens, och en dold fasett, där individerna stångas med någon medmänniska. I förgrunden figurerar barnen, och jag föredrar alltid när Mansfield skriver om barn, då är deras känslor viktigare än ironin. 

Övriga noveller är korta, oftast psykologiska stämningsbilder. Jag föredrar när hon skriver om barn, deras storögda förvåning inför världen, som i allmänhet slutar i besvikelse, men barnets reaktion är så sann. Värre blir det med vuxna karaktärer som möter samma besvikelser och inte vet hur de ska reagera, och främst i sina relationer är offer för bristande kommunikation. Egoister som tolkar allt utifrån sig själva och dömer ut sin partner, antingen drar på sig offerkoftan, om de inte tvärtom växer till fullständiga narcissister. 

Titelhistorien Bliss tillhör mina favoriter, genom sin upprymda, pirrande livskänsla, hos den unga modern, som tycker sig ha funnit en perfekt mysterisk väninna att förälska sig i, men tyvärr vänds även den i en hård slutinsikt, som ställer henne utanför. Det tuffa slutet smärtar. 

Mansfield var ung, men beskriver 30-åringar som 'gamla', vilket kan kännas absurt i dag. Men för hundra år sedan började man förvärvsarbeta tidigt i tonåren, och hade oftast förbrukat halva livet vid 30-35 års ålder. Kanske hängde det även samman med hennes egen obotliga TBC-diagnos. Edith Södergran var fyra år yngre, men dog samma år i samma sjukdom. 

Så många noveller är fylld av besvikelser, kanske alla. Livet är hårt. 

Men jag tror att Sun and Moon, är min absoluta favorit. Ett syskonpar, den lilla flickan Moon, och den lite äldre brodern Sun, barn till rika föräldrar som skall hålla stor fest med många gäster. Barnen får bara titta på allt det underbara innan allt börjar, alla blomdekorationer, och främst den fantastiska glasstårtan i form av ett hus. Sen blir barnen uppklädda för att betittas av gästerna, innan de skickas i säng. Men inte kan de sova, inte med alla ljud från festen. När sedan de troligen alkoholpåverkade föräldrarna hittar barnen vakna på natten när alla gäster gått, skrattar de och låter barnen tvärtemot alla stränga regler, komma ner i bankettsalen för att 'smaka på resterna'. Förödelsen med allt det halvätna skräpiga sönderslagna, får genast pojken att gråta. Bestörtningen över hur någon kan göra detta med allt det underbara, det kan inte fadern förstå. Då vill han inte längre kännas vid sina barn. 

ÅH, vad jag känner med barnen, deras förundran inför verklighetens obegripligheter. Och trots att det känns hårt för barnen att upptäcka det, är det ändå lättare att läsa, än om de okänsliga allt annat än kommunikativa vuxna egoisterna. Men det är alltid än upplevelse att läsa Mansfields elegant flytande prosa. 

The Voyage Out - Virginia Woolf (1915)

Virginia Woolf (1882-1941) debuterade med romanen The Voyage Out. Han hade inlett arbetet 1905 och kom att skriva om den gång på gång fram till 1912, året då hon gifte sig med Leonard Woolf. Att boken inte utgavs förrän 1915, hade både med Virginias hälsoproblem att göra, men också världskrigets utbrott 1914. Men ut kom den, trots att hon förtvivlat åtskilliga gånger.  

Hon ville förnya romangenren, men vägen dit var inte enkel. Debutromanen har kallats konventionell, men jag håller inte med om det. Vid läsningen känner jag att Woolf inspirerats av Jane Austen, likt henne föser Woolf samman några familjer med en rad utmärkande olika personligheter, och låter dem stötas och blötas, för att ställa frågor om livet. En viktig ingrediens hos både Austen och Woolf är ironin i granskandet av människors svagheter och dubbelheten mellan vad vi är medvetna resp omedvetna om hos oss själva. Att kapten Willoughby Vinrace, Rachels far, bär samma förnamn som den charmiga egoisten i Austens Förnuft och känsla. känner jag som en medveten blinkning från Woolf till föregångaren. 

Inför de första 80 sidorna var jag entusiastisk, inte minst för att Mrs Dalloway gör ett kort gästspel - en sorts karikatyr långt innan hon fick sin egen roman. Tyvärr kändes bokens mittenparti som alltför långdragen, sega longörer gjorde mig så ofokuserad, att jag la ifrån mig boken, det tog tid för mig att nå fram till slutet. Men de sista 80 sidorna tyckte jag lika mycket om som de första, men av andra skäl. även om en text mår bra av ombearbetningar, så tror jag att  den sju år långa tillkomsten blev för utdragen. Men en viktig läroprocess fram till hennes senare mästerskap.  

En annan tråd till Austen är Mariannes febersjukdom i Förnuft och känsla. Colonel Brandon, som älskar Marianne i tysthet, mår så dåligt av sin hjälplöshet inför sjukdomen, inaktiviteten i att bara vänta och hoppas, att han ber om en aktivitet, något som kan hjälpa. Han får rida iväg och hämta hennes mor. En lysande detalj hos Austen, som gestaltar Brandons personlighet, förmågan att agera och lösa problem. Hos Woolf splittras dock denna kärna, när Rachel ligger lika allvarliga febersjuk, genom att hennes fästman (sedan bara 4 veckor) Terrence Hewett, är mer huvudlöst orolig, och stannar hemma i trappan, medan det blir hans vän St. John Hirst som får rida iväg och leta upp en kunnigare läkare. Vilket dock inte hjälper. 

Virginias familj var hårt drabbade vad gäller sjukdom och död. Virginias föräldrar hade redan förlorat sina äkta hälfter, och hade barn med sig i äktenskapet med varandra. Och fick sedan även fyra barn ihop. Virginias var 13 när även hennes mor dog, och ett par år senare fick fadern cancer, vilket blev några för alla plågsamma år fram till hans död. Även en äldre halvsyster som fått 'ersätta' modern dog, så syskonen fick klara sig själva. Och då kom det sista hårda slaget, Virginias mest beundrade äldre bror, Thoby, dog i Tyfus. Det är uppenbart att Woolf ville bearbeta hjälplösheten och frågorna inför sjukdom och död. Och det är dessa frågor som ger The Voyage Out dess pregnanta sista fjärdedel. 

Vad gäller ironin, så ironiserar Woolf inte enbart över individerna i romanen, utan över hela den engelska medelklassen, de som har råd att ta långa semestrar på avlägsna koloniala platser, där de kan känna sig överlägsna, men samtidgit styrs av hämningar, och aldrig vågar lita på omgivningen, känner sig annorlunda, och aldrig kan ta seden dit de kommer. 

Woolf är lysande när det gäller dialog. Det märks att hon levt i en stor skara syskon och senare i en grupp vänner, som hela tiden håller igång konversationen, som i romanen är den krydda som hela tiden håller texten levande, och dessutom förmedlar ironin i situationerna. Det som brister i den här romanen är för mig longörerna däremellan, mer eller mindre ofokuserade beskrivningar. Och kärlekshistorien mellan Rachel och Terrence är 'tyst', och jag får svårt att ta den till mig. Lika mycket som den naiva Rachel själv, som är ung och okunnig om livet. Woolfs mål var säkert att få fram just Rachels osäkerhet, och det gör hon bra. Men att övertyga mig om deras själsliga kontakt, det är mer intellektuellt än övertygande för mig. 

Ett par notiser i texten som anknyter till händelser 1909-1910, visar att romanen tilldrar sig i Woolfs samtid. alltså årtiondet före första världskriget. Viktigt är hur romanen rör sig mellan de olika kvinnorna på hotellet i Santa Marina, alla med olika syn på livet, och med olika livserfarenheter, vilket kan åskådliggöra den tröskel den moderna kvinnan stod inför, att hon måste ut ur den viktorianska naiviteten och ta del av livet. Frågor uppstår: Vad är livet? Vad är känslor? Vad har betydelse? Finns själen? Vad betyder kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Hur mycket är inlärt? Hur mycket utgår ur individers personlighet? Och så vidare...

Allt blir både intressant och ogripbart. Virginia Woolf kommer inte med några svar. Olika människor ser olika på problemen och har olika lösningar. Eller bara hankar sig fram ...

Men i slutet övergår hon till att helt bearbeta liv och död, troligen utifrån egna upplevelser. För rAchel tycks drabbad av samma tyfoidfeber, som dödade Virginias käre bror Thoby. Även syster Vanessa drabbades, men hon överlevde. De föräldralösa ungdomarna var på en gemensam resa till Grekland, och sjukdomen hindrade dem från att fortsätta till Turkiet. Efter allt detta blev frågor kring döden ett brännande ämne, hur handfallna vi står, hur obegripligt allt kan synas. 

Så Virginia Woolf hade mycket att bearbeta. Och i boken finns en skala av skiftande tankar om själen finns eller inte. Kan man tro på den själsliga närvaro man tycker sig känna med en avliden person, eller är det bara inbillning?

Shakespeare and Company - Sylvia Beach (1959)

Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.  

Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.

Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut. 

Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.  

Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna. 

När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)

Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri. 

Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.  

En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce. 

Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

En lång dag i Athen - Theodor Kallifatides (1989)

 Kallifatides är som vanligt bedrägligt enkel. Man möts av ett skönt lättläst språk, som dock döljer många vinklar på ett komplext liv. Är det här en självbiografisk bok? Han talar om sig själv. Det är delvis en metaroman, talar om skrivandet, problemen att få fram texten. Det självbiografiska är i alla fall en av alla möjliga tolkning av någon aspekt av hans eget liv. Här huvudsakligen mötet med minnen kring fadern, död sedan flera år. 

Kallifatides problematiserar själv underförstått begreppet 'självbiografisk', genom att fråga sig själv: "Varför plötsligt denna öppenhet? Varför överger jag mina vanliga konster? Varför gör jag inte en roman av det hela?" (s.44) Att göra en roman, att skapa en berättelse kring ett tema man vill utforska. 

Mellan bokpärmarna samlar Kallifatides mängder av minnen som rör relationer mellan män. Mellan fäder och söner, mellan bröder. Det är en manlig bok, om soldatliv, livet som manlig kropp. Mäns förtryck av män, och vägen ut, eller flykt? Emigration mer för att komma bort från sig själv, än sitt land. Ett försök att finna ett inre själv. Men han tvivlar, för själen tycks delad, att vara både grek och svensk. En bok om parallella liv, skillnader och likheter, gemenskap vs behovet av ensamhet, ljus och mörker. Det kan lika gärna vara allmänmänskliga som en specifik immigrants erfarenheter. 

Språket är författarens arbetsredskap, och blir därför ett viktigt tema att utforska. Att Kallifatides inte skriver på sitt modersmål, visar en ännu tydligare kluvenhet i självet. I sitt arbete har han klivit ur det grekiska. Han funderar över hur samma begrepp, som ordet 'grav' kan ge så olika bilder och känslor beroende på om han uttalar ordet på svenska eller grekiska. 

Texten har många bottnar, men inge krav på facit. Frågorna kring skrivandet, rör först och främst frågor om identitet. Boktiteln visar att texten tilldrar sig under en enda dag i Athen, men han skriver också att den tog tre månader att skriva. För hela tiden tränger olika minnen upp från olika erfarenheter i livet. Kring bokens tema. Samtidigt som han mot slutet förklarar att han sovrat, han har ett liv som pågår parallellt med skrivandet. Nuet i Sverige under skrivandet, där finns livets pågående erfarenheter som kan ha passat in, men som författaren valt bort. 

För dagen han skriver om, är dagen i Athen, då hans fars kvarlevor måste tas upp ur sin grav, tre år efter begravningen, ett myndighetsförfarande som måste efterföljas. Att berätta detta är både en rent materiell upplevelse, att se faderns avskalade ben, och en rent andlig, av alla minnen som grävs upp, av fadern och Kallifatides egen uppväxt och de 28 månaderna militärtjänst i Grekland. Faderns död blev "målet för den dikt jag ville skriva" (s.33). Notera att Kallifatides här kallar sin text 'dikt'. 

Skrivandet återuppväcker de döda. Och antagligen blir det lite olika varje gång. Kallifatides fick ofta hålla föredrag om att skriva 'på ett främmande språk'. Själv brukade han tycka att problemet var skrivandet, oavsett vilket språk man skrev på. Att översätta tankarna till tal, och sedan till skrift. Problemet blir att välja översättning. 

"Den fullständigt trogna översättningen är en illusion /.../ så vilken grad av ofullständighet skall jag godta? Och på vilka grunder skall jag godta denna ofullständighet? På moraliska, logiska eller estetiska?" (s.37)

Författaren måste välja grad av ofullständighet. Att förenkla tydliggör, som att han i ungdomen älskade två kvinnor som båda hette Maria. Han särskiljer dem genom deras sätt att tala, den ena som om hon är på väg att 'brista i gråt', och den andra på väg att 'brista i skratt', två tydliga sätt att se på livet. "... så enkelt var det inte, men så mindes jag det; nej, så enkelt är det inte heller, utan det är så jag tror att jag måste säga det." (s.88)

Han fortsätter: "Det är livsfarligt att skriva, men att skriva dåligt är direkt mördande. Jag känner en hel del klokt folk som har förstört sin barndom genom att skriva om den."

Så han drömmer om att någon gång kunna skriva 'bortom sig själv', bortom 'människan' att hans texter, likt Sofokles tragedier, inte ska säga något om författaren i sig. För konsten med stort K "är mer organiserad än livet /.../ i konsten måste det finnas en anledning och dessutom en avsikt" (s.88-89). Han måste välja det han beskriver. Organisera texten åt läsaren.     

Kallifatides skrev detta 1989. Och texten är omisskännligt hans egen, men också 80-tal, metatexten, att fokusera problem kring identitet och skrivande, fakta vs fiktion. 

Apropå 'hemlängtan', skriver han vad jag skulle kunna säga om min egen svaghet för barndomsskildringar. Kanske är det inte det välbekanta, självklara, vilsamma vi söker.

 "... det viktigaste är en brinnande önskan att ännu en gång vistas på de platser där livet var ett mysterium, men ett mysterium utan ångest, en gåta utan ängslan; det vill säga platser där inga risker är för stora  och där döden är lätt." (s.116)

Kallifatides far tillhörde de greker vars förfäder bott sedan urminnes tider i det vi idag kallar Turkiet, men efter första världskriget tvingats flytta därifrån. Drömmen är att återvända till det liv där olika kulturer, olika religioner, kan samsas parallellt med varann. 

Men det förtryck familjen upplevt i Grekland, undra andra världskriget och inbördeskrig, och militära styren, återupplevde han genom samtal med sin 12 år äldre halvbror, som mindes detaljer och namn, kring det Kallifatides själv mindes som vaga tillstånd, känslor, bilder, och blev till "den oemotståndliga kraft som fick mig att skriva mina första böcker." (s.152) Alltså hans första svarta romantrilogi, som jag läst och noterat tidigare här i bloggen. Vreden över att ha blivit orättvist behandlad, måste ut. 

En döds memoarer - Hjalmar Bergman (1918)

 När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln. 

Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget.  Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet. 

När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer. 

Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer  att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig. 

Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop  Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?

Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar.  Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta. 

"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73) 

 Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner. 

Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie. 

Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar,  runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. 

Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm. 

På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.

Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.  

Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld,  och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.

Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'

Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning. 

Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.