3,5/5. Roligt att Kurt Wallander (Henning Mankells skapelse) får vara med som 'gästskådis'. Tydligen ett vänskapslån. Tionde och sista delen av de ursprungligt planerade 10 delarna om Hamilton. Alltså handlar det mest om att knyta ihop och avsluta, inklusive att få Hamilton själv ur vägen. Och hela idén med svenska spioner. Hamilton försöker reformera hela det svensk SÄK systemet, som det framställs i böckerna. Mycket handlar om kritik mot journalister, där Guillous alter ego, Erik Ponti tillhör de gamla i gamet, som motsätter sig modernt lättfångat skandalskriveri, till förmån för seriöst undersökande skriverier. En del svensk politik också, förstås. Mest intressant i nutiden 1995, eller för oss som minns, och därför kanske lite dammigt idag, men fortfarande finns sånt som är giltigt.
Så mycket av texten går på rutin, känns igen, blir därmed lättläst, inte så mycket tröttande marinmilitärt osv. Intressant är Hamilton själv, den dubble änkemannen, som fått både ex-fru och fru nr 2 och båda barnen mördade. Hur han biter ihop, och skapar sitt sista livsprojekt, som han rättfärdigar för sig själv, men som i slutänden visar hur psykiskt störd han blivit både av sitt spionliv och av att nära och kära mördats.
Supermanlighetens omedvetna sårbarhet. Det är faktiskt riktigt skickligt skildrat. Den insikten faller över mig efter läsningen, mer än under själva läsningen.
2020-07-20
The War of the Worlds - H G Wells (1897-1898)
Litteraturhistoria, boken är över 120 år. Utgavs först som följetong i tidning 1897, och sedan som bok 1898. Med H G Wells uppstod Science Fiction genren som vi känner den idag. "Världarnas krig" är dessutom den första som handlar om en konflikt mellan människor och en utomjordisk ras.
Wells är mer filosofisk än action-inriktad. Boken skrevs i slutet av den viktorianska eran, och mitt under en intensifierad kolonialism. De första två tredjedelarna av boken rör främst människors panikartade rädsla och flykt undan de mars-varelser man tidigare löst fantiserat om som människoliknande, men som nu visar sig avvika på ett skrämmande sätt. Boken inleds alltså dystopiskt, inspirerad av Skräckgenren. Samtidigt kommenterar Wells att Marsmänniskornas hyperintelligens lett till egoistisk hybris, och liknar den vid förhållandet mellan Människor och myror, och det faktum att människors kolonialism även utrotat olika människogrupper, t ex Tasmanierna.
HG Wells ser på varelsers utveckling ur en Darwinistiskt syn på evolutionen. Marsvarelserna blev så intelligenta att de inte längre behövde sina kroppar. Nu återstår bara hjärnan och händerna, därav egoismen. Den sista tredjedelen av boken visar sig dock marsvarelserna även ha en svaghet. De har inget försvar mot mänskliga bakterier, utan dör, liksom deras röda växter, som först trivs och tar över den vattenrika jordmånen kring Themsen. Människorna hade inget försvar mot dem, naturen ordnade själv urskillningen. Människorna får behålla Jorden.
Marsvarelserna här några nyheter med sig, som blivit standard i senare SF-genren. Deras främsta vapen är en Heat-Ray, med grönt ljus, vilket gör att jag associerar till laservapen. Viktigt att tänka på är också det rådande samhällsklimatet vid förra sekelskiftet, men framväxande militarismen, parallellt med anarkistiska utbrott. Människans krigiska vapen verkar först inriktad på skyttegravar, och marsvarelserna dödar med med svart rök påminnande om lava och askregn, medan jag även associerar till första världskriget med giftgaser 15 år senare.
Nästa nyhet är robotar. Eftersom de intelligenta marsvarelserna numera består främst av hjärna, bygger de maskiner som utför allt, förutom sina enorma vapenmaskinliknande rustningar, också effektiva självgående maskiner, som rör sig som levande krabbor - robotar. Flygtekniken har dock ännu inte blivit allmänt känd. Eftersom Mars håller på att kallna och dess invånare behöver en ny hemmabas, kommer de för att etablera den på jorden, och använda jordvarelserna som näringskälla (de äter inte i vanlig mening, utan suger blod likt vampyrer). För att komma till jorden i metallkapslar, som om skjutna ur en kanon, en efter en. Först här på jorden börjar de experimentera vidare med konsten att flyga, bygger flygmaskiner/ufo.
Kombinationen Gothic-skräckgenre och filosoferandet, gör stilen både intressant, men också seg, mot mer moderna historier. Men helt klart skapade Wells här något helt nytt.
2020-07-15
Simone och jag - Åsa Moberg (1996)
Uppskattar verkligen Åsa Mobergs sätt att skriva och resonera. I den här boken jämför hon sitt eget liv med allt hon läst in sig på kring Simone de Beauvoir. Hon har ju även översatt flera av Beauvoirs böcker, så hon är väl insatt. Simone de Beauvoir hör till 1900-talets historia, inte minst som symbol för kvinnans växande självständighet, trots att hon själv inte såg det så. Hon var en av 'grabbarna' bland inne-filosoferna. Vilket naturligtvis beror på samhällsklimatet under mitten av 1900-talet.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.
Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'. Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.
Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.
Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.
Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'. Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.
Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.
Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.
2020-07-11
The Time machine - H G Wells (1895)
Första tidsresenären i litteraturhistorien. Tidigt science fiction äventyr, men äventyret är mer som en typisk viktoriansk 'reseberättelse', inte ett karaktärsdrama. Det dystopiska slutet hör antagligen också till nyheterna i genren.
H G Wells (1866-1946) lär ha varit övertygad socialist, men han var helt klart mer påverkad av Darwin än Marx. Det gotiskt dystopiska slutet, med jordens undergång, kanske var en varning från Wells sida - ville han väcka sin samtid ur sin tanklöshet? Men tankarna kring mänsklighetens undergång, känns dock även nära släkt med Antikens historier, där man alltid tycktes se människan som en degenererad avfälling från gudarnas guldålder.
Boken är mest intressant som litteraturhistoria. Det är en lättläst kortroman, men visst känns det att den är 125 år gammal. Frågan är var dagens SF skulle vara utan Wells? Jules Vernes skrev mer tekniskt inriktade äventyr, Wells inledde ett mer filosofiskt spekulernade över hur människan i sig själv skulle förändras, inte bara drömmar om tekniska framsteg.
H G Wells (1866-1946) lär ha varit övertygad socialist, men han var helt klart mer påverkad av Darwin än Marx. Det gotiskt dystopiska slutet, med jordens undergång, kanske var en varning från Wells sida - ville han väcka sin samtid ur sin tanklöshet? Men tankarna kring mänsklighetens undergång, känns dock även nära släkt med Antikens historier, där man alltid tycktes se människan som en degenererad avfälling från gudarnas guldålder.
Boken är mest intressant som litteraturhistoria. Det är en lättläst kortroman, men visst känns det att den är 125 år gammal. Frågan är var dagens SF skulle vara utan Wells? Jules Vernes skrev mer tekniskt inriktade äventyr, Wells inledde ett mer filosofiskt spekulernade över hur människan i sig själv skulle förändras, inte bara drömmar om tekniska framsteg.
2020-07-05
I hennes majestäts tjänst - Jan Guillou (1994)
Jag närmar mig slutet på serien om den svenska spionen Carl Hamilton. Har just läst nionde delen av tio, som serien först var planerad. Sjätte delen, Vendetta, är fortfarande den jag fann mest spännande. Delvis för att jag själv hela tiden befarade att maffian skulle ge sig på hans familj, Hamilton som just fått en liten dotter. Allt tycktes dock sluta framgångsrikt.
Maffian är dock tillbaka i denna åttonde bok, i en av bihistorierna. Och nu i nionde delen kommer den stora hämnden. Hamilton är omgift och har fått en son med nya frun, hans gamla kärlek från Kalifornien. Både hennes son och fd man och Hamiltons dotter och ex blir brutalt mördade. Det nya hemmet med nya familjen måste byggas om, bli ett 'fort' för deras säkerhet. Intressant är att denna serie (startad i mitten av 1980-talet) hela tiden satt datakunskaper i centrum som den nya tidens viktigaste informationskanal. Och nu måste de dessutom se till att Tessie kan jobba hemifrån så mycket som möjligt, vilket är möjligt just via hemdatorer. 1996 kom statens rabatter till de anställda som ville köpa hemdatorer via sina företag. Idag, 25 år senare, under Corona-pandemin, jobbar många hemifrån, nu är allt detta inarbetat, som var så nytt för 25 år sedan.
Historien är skickligt komponerade, med tre röda trådar som håller igång Hamilton och hans kollegor, utan långa transportsträckor. Boken som helhet gestaltar det omöjliga att 'vinna' med våld. Våld föder våld. Livet blir ett fängelse, som leder till förluster av nära och kära.
Att denna del får en något svag fyra (till skillnad från Vendetta, som jag gav högsta betyg), beror mycket på bilden av Britterna. Jag vet att böckerna innehåller satir, och jag har roats mycket av satiren kring svenska egenheter i samhälle och politik. Men när det gäller Britterna känner jag inte igen mig. Saknar jag rätt referensram? Eller är jag alltför anglofil? Men mina möten med Storbritannien är helt annorlunda. Vilket väl inte är så konstigt. Vardagsliv och fiktiva spionhistorier är naturligtvis väsensskilda.
Maffian är dock tillbaka i denna åttonde bok, i en av bihistorierna. Och nu i nionde delen kommer den stora hämnden. Hamilton är omgift och har fått en son med nya frun, hans gamla kärlek från Kalifornien. Både hennes son och fd man och Hamiltons dotter och ex blir brutalt mördade. Det nya hemmet med nya familjen måste byggas om, bli ett 'fort' för deras säkerhet. Intressant är att denna serie (startad i mitten av 1980-talet) hela tiden satt datakunskaper i centrum som den nya tidens viktigaste informationskanal. Och nu måste de dessutom se till att Tessie kan jobba hemifrån så mycket som möjligt, vilket är möjligt just via hemdatorer. 1996 kom statens rabatter till de anställda som ville köpa hemdatorer via sina företag. Idag, 25 år senare, under Corona-pandemin, jobbar många hemifrån, nu är allt detta inarbetat, som var så nytt för 25 år sedan.
Historien är skickligt komponerade, med tre röda trådar som håller igång Hamilton och hans kollegor, utan långa transportsträckor. Boken som helhet gestaltar det omöjliga att 'vinna' med våld. Våld föder våld. Livet blir ett fängelse, som leder till förluster av nära och kära.
Att denna del får en något svag fyra (till skillnad från Vendetta, som jag gav högsta betyg), beror mycket på bilden av Britterna. Jag vet att böckerna innehåller satir, och jag har roats mycket av satiren kring svenska egenheter i samhälle och politik. Men när det gäller Britterna känner jag inte igen mig. Saknar jag rätt referensram? Eller är jag alltför anglofil? Men mina möten med Storbritannien är helt annorlunda. Vilket väl inte är så konstigt. Vardagsliv och fiktiva spionhistorier är naturligtvis väsensskilda.
2020-06-25
Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)
En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.
Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.
Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.
2020-06-22
En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)
I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit - hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Barnens Ö - P C Jerild (1976)
Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.
På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.
Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation? Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?
På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.
Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation? Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?
2020-04-23
Grisjakten - PC Jersild (1968)
1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.
Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.
Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.
Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.
En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).
Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.
Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.
Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.
Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.
Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.
Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.
Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.
En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).
Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.
Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.
Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.
Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.
2020-04-18
Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)
Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.
Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.
Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.
Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.
Graham blir så manisk att han börjar använda hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk 'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.
Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.
Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.
Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.
Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.
Graham blir så manisk att han börjar använda hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk 'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.
Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.
2020-04-04
Medan natten lider - Fríða Á. Sigurðardóttir (1991)
Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.
Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.
Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.
När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.
Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.
Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.
När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.
Svanen - Guðbergur Bergsson (1991)
Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.
Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.
Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.
Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att Svanen har hållit för tidens tand.
Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.
Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.
Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att Svanen har hållit för tidens tand.
2020-03-25
Färden genom mangroven - Maryse Condé (1989)
Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien
Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.
Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år.
Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.
Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.
Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.
Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år.
Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.
Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.
2020-03-15
Vilda Svanar - Jung Chang (1991)
Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden.
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
2020-03-05
Vredens slott - Alessandro Baricco (1991)
Alessandro Baricco (född 1958 i Turin, Italien) tycks vara en mångsysslare, åtminstonde vad gäller det skrivna ordet. Han studerade filosofi vid Turins universitet, med ett examensarbete om Adornos estetik, parallellt med pianostudier på musikkonservatoriet. Han blev också musikkritiker och skrev essäer om bl a Rossini, flera år innan Castelli di rabbia (1991; Vredens slott) blev hans roman-debut.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
