Wise Children - Angela Carter (1991)

Wise Children blev Angela Carters sista roman, redan drabbat av cancer skriver hon denna  pratglads fabuleringsexplotion. Berättare är Dora (Floradora) Chance, som lever med sin tvillingsyster Nora (Leonora), "enäggstvillingar men inte siamesiska" som hon själv uttrycker saken. De delar bostad, men inte rum, utan bevarar varandras privatliv. Men i yrkeslivet är det en fördel för dem att vara enäggstvillingar, flera gånger upprepar hon att var och en för sig är de alldagliga, men tillsammans väcker de uppmärksamhet. 

Det finns fler tvillingpar i historien, som ett släktdrag. Carter är inspirerrad av William Shakespeare som har en förkärlek för tvillingar och förväxlingskomedi. Och hon tar alla chanser att driva med 'nationalskalden', 'nationalskatten'.

Historien börjar och slutar på tvillingarnas biologiske fars 100-årsdag, en tidigare berömd Shakespear-skådis. Men boken är fördelad på fem kapitel kring olika dramatiska händelser, liksom såväl tragedier som komedier på Shakespears teater. Dora är evigt pratglad och fladdrar fram och tillbaka i minnet i sitt liv och sin teaterfamiljs liv. Dora och Nora började som dansare. Alltså blir hela historien en bild av 1900-talets teater från vaudeville till Shakespeare, humoristiskt och fränt berättat. Via Broadway, London, tills Hollywood började filmatisera klassikerna. 

Huvudtema är de problematiska relationerna mellan biologiska föräldrar och deras barn. I historien har detta dragits så till sin spets att biologiska fäder alltid är frånvarande, att föräldraskapet är föremål för både tragedi och förväxlingskomedi. En bred familjesaga som också speglar scenkonsten, livet som teater, drama och komedi. 

"Comedy is tragedy that happens to other people." (s.213)

"I may never have known my father in the sense of an intimate acquaintance, but I knew who he was. I was a wise child, wasn't I?" (s.196) Därav titeln. Men när Dora skriver ner sina minnen är hon 75 år, ser sig i spegeln och skrattar ironiskt att nu är de 'wizened' (skrumpna)!

Språkliga kullerbyttor och fulla av citat och anspelningar på Shakespeare, där jag som inte kan Shakespeare utantill, antagligen missar en hel del. Det går antagligen att hitta många lager och tolkningar som även gör texten till en text om texten.  

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.

NP 1927 - Henri Bergson

Den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941) fick 1927 års Nobelpris i litteratur (uppskjutet till 1928), och motiveringen löd: "som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits".

En stilist, som skrev klart och tydligt om svåra ting. Han sa själv att filosofi är både oerhört komplicerat och mycket enkelt. Så känns det utan tvekan att läsa hans texter. Jag har läst de tre texter jag hittat i svensk översättning, inte bara för att jag gärna nosar på nobelpristagare, utan lika mycket för att jag som student lärde mig att hans filosofi var mycket viktig för fransk litteratur i början av 1900-talet. 

Henri Bergsons tid som professor vid collége de France i Paris 1900-21, gjorde honom till superkändis. Hans föreläsningar bevistades inte bara av studenter utan av hela den intellektuellt intresserade samhällsgräddan, och påverkade såväl filosofer som författare. Och snart spreds intresset ut över världen. 1911 föreläste han i Storbritannien och 1913 i USA. Själv ville han slippa berömmelsen, så 1921 sa han upp sig och drog sig undan. Men så fick han alltså nobelpriset, utdelat 1928.

Hans doktorsavhandling, Essai sur les données immédiates de la conscience (1889) heter i  svensk översättning: Tiden och den fria viljan. Den var inte lång, men som ett första möte med Bergson hade jag först svårt att komma in i tankebanorna. Han låg i framkant av de strömningar som låg i tiden, när symbolismen stod för dörren i protest mot den deterministiska materialismen som brett ut sig. 

Bergson visade upp helt egna insikt på det metafysiska området som växte sig starkt kring sekelskiftet 1900. Symboler och begrepp hindrar intutionen och skapandet i Bergsons teorier. Allt han skrev tycktes nytt och radikalt för det framväxande modernistiska avantgardet. 

Ofta tänker vi rumsligt om tid, som en tidslinje med början och slut utmärkta på linjen. I tanken 'ser' vi tiden, oftast som något som redan förflutit. Vi rör oss fritt i rummet, men vi kan inte röra oss fram och tillbaka i tiden. Bergsons huvudtes blir: "Tid är inte rum". Vilket kan tyckas självklart. Ändå är våra tidsenheter, sekunder minuter timmar dagar etc, härledda ur jordens rörelse runt solen. .  

Vår erfarenhet av tiden, upplevelsen att den rinner ifrån oss, kallar Bergson la durée réelle, verklig varaktighet. Att tidens sanna natur är en omätbar kvalitet, kan vi bara fatta via intutition. En insikt i ögonblicket. Som att jämföra Tid och Musik. Båda är en odelbar mångfald. Visst kan musiken studeras och delas upp i enheter och begrepp, och nedtecknas med not-symboler på linje, men är egentligen en mångfaldig helhetsupplevelse, unik för varje musiker och varje åhörare. 

Bergsons nuflödet (la durée réelle) skiljer sig från det praktiska livets kvantitativa, klocktid. Nuflödet  kan inte beskrivas med logik, endast uppfattas via intuition. Vårt psyke bärs upp av nuflödet, endast i detta skapande flöde finns Jagets fria vilja. Oftast är vi inrutade i rutiner och samhällsnormer, som riskerar att göra oss till marionetter för omständigheter. 

Den mest lättlästa av Bergsons texter jag läst är Le rire (1900; Skrattet) som undersöker vad som roar människor. Han  jämför tragedi och komedi och finner att tragedi bara finns i det unika enskilda ödet, medan komiken (narren, clownen, marionetten) alltid är ett schematiserat mekaniskt gruppbeteende, ett beteende som förlorat sin indivdualitet, som stelnat i brist på kontakt med det djupare inre självet. Bergson menar att omgivningens skratt verkar som en korrigerande kraft. En lärdom som ska väcka den sovande till insikt, tillbaka till äkthet och intuitiv äkthet. 

Först var jag undrade, jag har själv aldrig varit särskilt road av clowner, då jag tycker alltför synd om den som ramlar och slår sig. Jag har sett det tragiska. Och eftersom min egen kunskap om skrattet, grundar sig på insikten om att vi oftast skrattar mest åt det som ligger på gränsen till det tabubelagda. Men ju längre Bergson resonerar ju mer vinner han mig över och jag börjar se sambandet. Samhället har ändrats en hel del dessa 120 år. Men gränsen för det tabubelagda, som växer skratt, är naturligtvis även det en varning, ett sätt att korrigera när vi närmar oss något otillåtet som kan behöva kokrrigeras. 

Bergsons bild av vårt psyke, vår personliga identitet, blir ett Själv i konstant förändring, likt tiden i nuflödet samlas alla våra erfarenejter och smälter samman till en varaktig, odelbar medvetandeström. Om vi inte lyssnar till vårt inre, vår djupaste intuition, riskerar vi att bli marionetter, styrda av andra, och förlorar vår möjlighet att agera fritt. Vår fria vilja har därför sitt ursprung i vårt djupaste varaktiga själv. Bergson vägrar se psyket som en karta över hjärnans olika delar, att mätas och vägas. Vi bär vårt förgångna inom oss i vårt väsens odelbarhet, där varje ögonblick kan skapas fritt på nytt. 

Introduktion till metafysiken (1903) har i min upplaga från 1993 en utmärkt inledande essä av Asbjörn Aarnes, som ger mig en tydlig bild av sammanhanget, vad Bergson vände sig emot från tidigare filosofer, och vart han syftade. Här vidareutvecklar Bergson klart hur 'intuitionen' är den verkliga vägen till kunskap, eftersom människans inre är av samma art som det skapande utvecklingsflödet. Vår känsla och meditativa förståelse ligger närmare sanningen, eftersom så snart vetenskapen börjar mäta och väga så splittras verkligheten, och kan inte längre nå kunskap om helheten. hur än mycket statistik vi samlar in, blir bilden bara alltmer splittrad och ogripbar.  

När jag läste denna kom jag genast att tänka på Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, och förstod 'intuitivt' sambandet mellan Bergson och den samtida litteraturen.  Proust uttrycker Bergsons tidsuppfattning, där madelene-kakan är det oförglömliga 'intuitiva' ögonblicket, som väcker hela nuflödet, det varaktiga tidlösa. Det skapande minnet. Som gav mig en liknande intuitiv insikt angående Bergsons filosofi. En lycklig stund. 

Ett par dagar senare läste jag att Bergson dessutom gifte sig med en kusin till Marcel Proust, och att Proust var med på deras bröllop. Då blir det nästan självklart, att de känt varandra och talat ingående, inte bara via föreläsningar, utan som vänner delat erfarenheter. 

Men få som hamnar på parnassen får sitta där för evigt. Många filosofer av facket menade snart att Bergson inte var en 'riktig' filosof, utan mer diktare, en stilkonstnär som gestaltar sin vision av tillvaron.

Intresset för Bergsons idealistiska, anti-intellektuella filosofi minskade efter att han fått nobelpriset. 

Men inte så att hans betydelse försvunnit, allt tycks mig pendla fram och tillbaka. Nya upplagor på 1990-talet, och ännu senare. Francesco Alberoni (1993, Värden) menar att Bergons teoristruktur är en 'teologi', den enda som uppstått på 1900-talet, och var en viktig grund så sent som under 1968-rörelsen Vilket får mig att tänka på Flower Power som inledning till 'New Age', som fortfarande verkar i vågor när vi upplever att vi vist har en inre skaåarkraft, en själ, något mer än summan av våra atomer.  

Bergson sa att vårt inre samlar upp det oupphörliga skapande livsflödet, livsimpulsen. Intuition är medvetandets instinkt. Konst är intuition, konstnären kastar sig in i livsflödet. Intuitionen är livets utvecklingsdrift som bryter sönder det gamla och låter nytt uppstå i kontakt med det absoluta varat.

An Outpost of Progress - Joseph Conrad (1897)

Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter. 

I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".

Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.

An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta. 

Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där  enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.  

På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden. 

Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.

Textermination : a novel - Christine Brooke-Rose (1991)

Rena julafton för en litteratur- och språknörd som jag. Redan titeln, leken med orden text och extermination (förintelse) förutspår något ovanligt. Det är en experimentell metaroman, skriven av den brittiska författarinnan och litteraturvetaren Christine Brooke-Rose (1923-2012) som debuterade med 1957 med realistiska romaner, men blev känd senare genom experimentromaner.

Textermination är full av kända karaktärer från klassiska texter från alla tider, och även om texten huvudsakligen är på engelska så pratar Madame Bovary franska, Goethe och Lotte tyska, osv. Även andra språk dyker upp, t ex spanska, latin, grekiska, som spridda fraser. Eftersom denna roman utgavs 1991 när 'walkman' var populär - har dessa fiktiva gestalter, som möts på ett Kongress som vill försöka rädda livet på karaktärer i olästa, alltså döende romaner - så har dessa deltagare försetts med en 'talkman', ett motsvarande teknisk apparat som simultantolkar mellan karaktärer från olika språkområden. Detta en av historiens smarta detaljer. 

Har man läst romanerna och känner igen karaktärerna är det en rolig dubbeltydig läsning, med ironi och satir och igenkänning av olika slag. Om inte blir texten antagligen obegriplig. Å andra sidan dyker det även upp klassiska filmatiseringar, alltså skådespelare som spelat romankaraktärerna, och även kända TV-seriefigurer, från TV årtiondena t o m 1980-talet, med Dallas, Falcon Crest, MacGyver, James Bond, och Colombo som tassar in i sin skrynkliga Trench-coat, och försöker avleda genom att prata om sin fru, medan han ska utreda vad som hände när terrorister bröt sig in på Kongressen och blev halshuggna av den Obefintlige Riddaren, alltså Calvinos romanfigur. 

Men detta är mer än en humoristisk roman, det är en postmodern genreblandning, för som en äkta metaroman, diskuterar den skapandet av romanen. Men inte bara denna. De 18 kapitlen har olika teman som alla hör hemma i den litteraturvetenskapliga diskussionssfären. Vilket gäller olika typer av teknik som författare använder, hur romanen utvecklats, förändrats, men även frågor som hur Läsaren skapar texten, sociologiska frågor, sagor, religiösa texters påverkan, TV och filmatiseringars påverkan och mycket annat. 

Detta smygs dock in, nästan omärkligt, i denna relativt korta text (inte ens 200 sidor), och blir aldrig störande, utan kan snarare locka till eftertanke, kanske väcka intresse för litteraturteori hos läsare som aldrig tänkt de de banorna tidigare. 

Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila." 

Till Damaskus (del 1) - August Strindberg (1898)

1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.

Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism. 

Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären. 

Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.

I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.

Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'.  Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.

Jude the Obscure - Thomas Hardy (1895)

 Jude the Obscure är Thomas Hardys sista roman, till stor del för all kritik den fick utstå, inte minst för sin sexuella frispråkighet. För den som läst flera av Hardys romaner känner man sig hemma i Wessex, landskapet han 'skapade' och stilen, tragedierna som utspelar sig i denna parallella värld, som ofta tilldrog sig i Hardys ungdom i mitten av 1800-talet.

Jude the Obscure känns lite anakronistisk för att den rör sig ute i ett avlägset lantligt landskap som tills tor del känns som 1850-talet, men samtidigt rör 'den nya kvinna' och dekadensen från 1890-talet. Romanens berättare säger också att Jude Fawley och hans stora kärlek, Sue Bridehead, och deras nya sätt att tänka ligger femtio år i framtiden. Och med tanke på hur mycket kritik den fick utstå så stämmer det. Idag, 125 år senare, är boken inte chockerande. Äktenskap är inte längre en förutsättning för att accepteras av samhället i stort. 

Berättelsen kom först i den amerikanska månadstidningen Harper, och var då nertonad för att inte chockera de konservativa läsarna. I bokform, november 1895 i både USA och Storbritannien, plockades dock alla strykningar och sexuella konsekvenser tillbaka in i texten. 

Jag hittade titeln i svensk översättning, som Jude Fawley : en själ på djupet (utg. 1900). 'Obscure' kan översättas 'i skymundan', i romanen används ordet om de enkla människor, som ingen lägger märke till, de går under radarn så pass att de kan få igenom sin skilsmässa i domstolen. Redan 1851 flyttades skilsmässomål från kyrkan till vanlig domstol, men i romanen tycks de ändå behöva ange orohet som skäl, ena partnern måste smutskastas. Men fattiga människor behandlades likgiltigt, de förväntades inte ha bättre etik och moral. 

Det ledde också till att de fördömdes av samhället och förlorade sina respektabla arbeten. Livsvillkoren sjunker. Hardys vindlande relationsintriger fram och tillbaka, som börjar med logik och ansvar och samvete, trasslas in i en blandning av omgivningen krav och urgammal vidskepelse och ekonomiska realiteter för att få arbete och överleva. 

Människorna kämpar för sina ideal och samveten, med fastnar i ett mönster av tragedi à Shakespeare eller de antika grekerna. Att barnen dör får mig att tänka på Medea, även om intrigen inte stämmer, mer än att barnen dör till följd av föräldrarnas synder. 

'Obscure' i romantiteln rör inte bara att det är en historia om enkla människor, som genom sin fattigdom är utestängda från högre utbildning - Jude lär sig ändå latin och grekiska helt på egen hand - eller kvinnors underordning som inte tillåts tänka själva - Sue tänker ändå själv och vägrar gifta sig år ut och år in, för att inte förlora sin självständighet och rätt att tänka själv.  

Det är så mycket mer som rör sig i skymundan, det gäller själen och samvetet, som måste pressas ner och gömmas undan. Men också att samhällets tryck och religiösa åsikter rör till det i deras tro och det uppstår en skuggsida i psyket, som verkligen rör till det, till karaktärernas liv blir allt mer absurd. Så å ena sidan är Hardys stil realistisk, ett tydligt samhällsmönster utforskas, men å andra sidan skriver han stilistiska tragedier, som inte kan sluta annat än med en djupdykning utan hopp. 

Ändå finns där svart humor, frustrerade sarkasmer, över mänsklig dårskap. 

A Shropshire lad - A E Housman (1896)

 Vackert illustrerad diktsamling, min upplaga från 2012 har återanvänt bilder av Agnes Miller Parker, skapade till 1940 års upplaga, vackra, men mycket svarta träsnitt. Flyhänt bunden vers, rytmisk, smekande. Men innehållet ... Man måste nog vara engelsman, med betoning på 'man' för att uppskatta helheten. Uppenbarligen  uppfattar engelska läsare 'man's helplessness against an achingly beautiful countryside'. 

För mig är titeln missvisande, det var inte heller författaren själv som tänkte ut den. En helt klart säljande titel, med en lantlig känsla, men texten är för mig så nedslående, genom den ständigt närvarande döden. Naiva unga män går ut i kriget, förväntas utföra hjältedåd, men dör. Och då trycktes den ändå 18 år före första världkriget. Men blev en storsäljare tydligen redan till Boerkriget 1899-1901, och detta fortsatte vid flera krig. Som nämnt ovan även 1940, i början av andra världskriget. En tunn skrift att stoppa i bröstfickan och läsa när man längtar hem. Men dystert. 

Där finns även självmord och dikter som pratar om fängelse och avrättningar. Visst finns naturen närvarande, men mest som myllan under vilken den unge mannen snart skall sluta sina dagar, eller under vilken en flickväns f.d. fästman, redan begravts. Jag hoppas vi aldrig mer kommer tillbaka till en så dyster värld, bakom så 'heroiska' ideal.

Men visst är det tydligt så heroiskt och symboliskt 1890-talet var, bland klassikerna från det årtionden tycks diktsamlingarna dominera, så även i Sverige, med Heidenstam, Fröding, Karlfeldt. Manliga idealister. 

Rand - Jan Kjaerstad (1990)

För ganska många år sedan var den norske författaren Jan Kjaerstad (f. 1953-) med i ett svenskt litteraturprogram (kanske Babel?). Jag blev intresserad av hans sätt att beskriva sitt skrivande och strax därefter hittade jag Rand på rea. Men boken hamnade långt in i en hylla bakom andra böcker, återfann den inte förrän vid en omsortering av just den hyllan för två veckor sedan.  

Först blir jag besviken, att det handlar om en seriemördare, och att historien är så meningslös och splittrad. I början är enda behållningen att historien tilldrar sig i Oslo, och att jag som var i just Oslo för ett drygt år sedan, kan känna igen mig. Tänker att lokalkännedom brukar höra till vissa deckarförfattares signum. Boken tilldrar sig från sommar 1989 till Påsk 1990, som omtalas som den snöfattigaste i mannaminne. Jag minns den också, jag var nybliven mamma, och i Stockholm kom inte en snöflinga på hela vintern. Sedan dess har klimatet varit ovanlgit milt.

Enligt bokens omslag utbildade sig Jan Kjaerstad först till Teolog, vilket inte tynger boken i sig, men man kan ana sig till en djupare filosofisk ådra. Boken är varken en deckare eller en polisroman. Utan en postmodern blandskapelse som hör hemma i det sena 1980-talet. Jag inser att en (av många) uppslag till romanen är den hysteriska mördarjakten i Sverige efter mordet på Olof Palme. Ju längre utredningen på går desto mer uppgiven blir utredningsledaren, Zakariassen. De saknar ett 'huvudspår', utredningen blir som 'ett lokomotiv utan skenor'. Medan utredningens databas av tips sväller och blir allt vidare, till att snart nog inbegripa det mesta.

För mig är det framförallt en 'metaroman' alltså en roman om att skriva romanen, eftersom berättaren är mördaren själv, som försöker berätta allt som händer och hur morden uppfattas av media och polisen. 

Boken är full av tre-punkts-pauser (...) och kommentarer i parenteser. Jag tröttnar fort på detta, på det ofullgångna. Men det är antagligen ett medvetet stildrag. Mördaren/berättaren verkar ha svårt att se sig själv, och slutför därför inte de tankar som kan avslöja något djupare om honom själv. 

Vilket också är berättarens dilemma. "Till och med det moderna är förgängligt" säger berättaren på ett ställe, vilket tycks vara en blinkning åt Postmodernismen. Romanens universum försöker också förstå sig på 1980-talets nya filosofier som Kvantfysik och holografiska paradim. Att inget är en slump, att varje del innehåller helheten, att allt hänger ihop, hur än slumpmässigt mördandet verkar.  

Det går så långt att berättaren/mördaren, som är dataexpert, själv blir anlitad i utredningsarbetet, polisen hoppas få nya infallsvinklar från hans 'helt utomstående' (!) sätt att tänka 'utanför boxen'. Alltså en paradox i sig själv, vilket polisen inte vet. Berättaren inser snart att det inte finns några gränser för människans inbillningskraft. 

Och hans dator hittar hela tiden samband i det som verkar helt meningslöst, och splittrat, överallt finns gemensamma tentakler, som kan binda samman alla olika offer för seriemördaren, även om det bara är födelsedatum eller matvanor.  

Paradoxen är sambanden i meningslösheten, att döden kommer plötslig, men inte tycks ha något alls med ondska att göra. Som läsare är det svårt att se annat än meningslöshet. Men berättaren/mördaren får kunskaper om de han dödar först efteråt, genom utredningen, och börjar genast uppskatta alla deras förtjänter, vad de uträttat, vad som intresserat dem, liksom varje författare som fördjupar sina karaktärer inför sina läsare. Samhället växer fram och berikas med globala förbindelser av olika slag.  

Theo Zakariassen, som polis, letar hela tiden ledtrådar i fragment, och menar att nyckeln till heten alltid 'ligger i fragmentet'. Berättaren/mördaren upplyfts av alla uppslag och infall som tycks öka meningen. Vid ett tillfälle tycker sig berättaren uppleva en epifani (uppenbarelse): "Han ser en miljard vintergator i ett hölje med namnet människan".  Människans obegränsade fantasi. 

Men han känner också att sinnenas upplevelser ligger bortom språket. Han förmår inte skriva ner dem. Han tycker sig finna meningen bara i en verklighet som saknar språk. Ord räcker inte till. Endast hela databasen är lösningen, en grandios design som inte kan reduceras. Symmetrin kan vi inte uppfatta när vi står mitt i den, den kan bara upplevas utifrån, som vid flygfotografering.  

Romanen inleds och avslutas med märklig oläslig text, och kartor över vårt solsystem, med pilar mot Jorden, och in mot Oslo. Har någon utomjording läst texten och redigerat? Vissa avsnitt tycks censurerade, i synnerhet berättarens tankar som rör sig mot en gudsupplevelse. Vid textens inledning och avslutning, på obegripligt språk, finns stämplar som om texten bemyndigats av något slag. Så blev det även något slags Science-Fiction av romanen.

Förklaringen till romanens titel, Rand, finner jag på sidan 157: "Jag tycker om den låga, bländande solen. Jag tycker om att man så ofta ser allt i motsljus, bara i silhuett så att säga, eller bara som form. Till oh med människor reduceras til ett slags randfenomen (som om alla människor vore marginaler?)"

Polisen Zakariassens förnamn är Theo, jag associerar till 'teo' i betydelsen 'gud'. 

Andra namn som lyfts fram är Mont Blanc, Montesquieu, Montaigne, Montezuma, och kanske fler, alltså en anknytning till höga berg, som man kan fundera över. Men romanen är för splittrad som helhet för att jag ska vilja läsa om den eller gräva ner mig i den.

På sidan 191 säger berättaren. "Jag är absolut ingen beudnrare av det moderna, det nya, i sig. För mig är det inte nytt. Det är något som har funnits där hela tiden, som potential."

Det är ingen ordning på mina papper - Bodil Malmsten (1991)

Detta är ett hopplock av olik texter, alltså dikter, notiser, kåserier, artiklar, intervjuer, så omisskännligt Bodil Malmsten, hennes blandning av skämt och allvar, högt och lågt. Och när jag tänker på det så är detta mixande helt klart ett barn av 1980-talets postmoderna estetik. 

Texterna tycks samlade främst från 1985-1990, och alltså kom i en gemensam bok 1991. Till exempel finns en text om ett besök våren 1989 vid den obegripliga muren i Berlin, alltså ett halvår innan den plötsligt revs och Glasnost verkligen fått effekt. 1991 var texternas innehåll vad som brände i folks medvetanden sedan några år tillbaka. 

Boken avslutas med dikten "Landet utan lov", nyskriven, med 25 sidor var väl inte nog för att tryckas som separat bok. Det är bokens höjdpunkt, ett omisskännligt 1980-tal, samlat, uppammar mängder av minnen för den som levde då. Bodil bevittnade en tid som kanske kan kännas avlägsen, men som var fröet till de stora förändringar som växt dessa 30 år.  

Bodil inleder dikten med ett citat från Vaclav Havel (ur Fjärrförhör), som jag vill upprepa här:

"Hopp är inte optimism. De tär inte en övertygelse om att något kommer att gå brfa, det är en visshet om att något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå."

Typhoon - Joseph Conrad (1902)

"Tyfon" är en långnovell (90 sidor) som Joseph Conrad började skriva 1899, och blev tryckt som serie i tidskrift januari-mars 1902, och sedan i bokform samma år. Denna har jag på svenska, i samma volym som "Negern på Narcissus" som Forum gav ut 1958. Båda dessa historier rör sig kring en svår storm, och hur liten människan är inför de enorma naturkrafterna, och behovet av solidaritet för att överleva. 

Men medan Narcissus var ett segelfartyg, i slutet av seglets storhetstid (vad handelsflottan anbelangar) så är Nan-Shan i Tyfon ett ångfartyg i östasiatiska farvatten, under siamesisk flagg. Vi känner förändringarnas vindar, både tekniskt, med ånga och elektriska lampor, och med politiska förändringar. Lasten är 200 kinesiska arbetare, kulis, på väg hem från arbeten i andra delar av Asien. Man ser ner på dem, de är 'last' inte 'passagerare'.  

Boxarupproret pågick 1899-1901 i Kina, en protest mot det ökade utländska inflytandet i landet. Det nämns inte i Conrads berättelse, men kan ändå ha påverkat innehållet, t ex att det engelska rederiet beslutat att låta ångaren gå under siamesisk flagg. Stormen har kastat runt skeppet så att kinesernas resetrunkar slagits sönder och deras innehåll, besparingar från två års arbete, spritts över mellandäck, vilket lett till slagsmål för att återfinna sina ägodelar, men eftersom stormen fortsätter lyckas det inte. 

Det ovanliga med berättelsen "Tyfon" är att Conrad ansträngt sig att lägga in mer humoristiska anslag än i sina tidigare historier. Alla karaktärer visar upp olika mänskliga svagheter. Kapten MacWhirr, till exempel, tolkar allt bokstavligt, vilket leder till komiska missförstånd mellan honom och förste styrman Jukes, som därför ser honom som korkad. Ändå försöker kaptenen, sina svagheter till trots, att lösa problem på bästa sätt. 

När det gäller kinesernas tillhörigheter är det förståeligt att de tror att man tagit ifrån dem deras dollarbesparingar. Kapten löser det dock genom att samla in allt och sedan dela det lika mellan allihop. Hans resonemang är att eftersom pengar inte är namnade efter ägare och man inte kan lita på att alla ärligt talar om hur mycket som tillhör var och en, hoppas han att kineserna ska vara nöjda med denna typ av rättvisa. Det olösliga problemet, får alltså denna lösning, när han själv delar ut pengarna, och kineserna nöjer sig, för de är medvetna om att ifall pengarna hade överlämnats till deras egna myndigheter att fördela, dvs mandarinerna, så skulle de ha försvunnit helt, eftersom mandarinerna var vana vid att leva på mutor. Samtidigt är Kapten nu glad att ångaren går under siamesiska flagg, så att engelska myndigheter slipper kopplas in med risk för långdragna undersökningar och domstols-förhandlingar. 

Med andra ord har den 'korkade' kaptenens bokstavliga stelbenthet i slutänden lugnat ner många upprörda känslor. Å andra sidan var det hans oerfarenhet med tyfoner som ledde till att de hamnade mitt i stormen av tsunami-vågor, så skeppets överlevnad hängde på en skör tråd. Lustigt var resonemanget när han inte förstod vitsen med att försöka segla runt en storm, som man inte ens visste hur svår den var, så länge man ännu inte stött på den! Att bara lita till det extremt låga mätvärdet på barometern dög inte. Själv börjar jag fundera på hur moderna skepp gör idag? Vill man alltid spara tid genom att ta sig rakt genom storm, eller följer man alltid meteorologernas varningar och seglar runt?

Berättelsen innehåller många fler lustigheter, orsakade av bristande kommunikation människor emellan. Något som tydliggör människans livsvillkor och ensamhet. 

Historien är väl värd att läsas än idag, inte minst för humorn och allvaret bakom humorn

Letters to Alice : On First reading Jane Austen - Fay Weldon (1984)

Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen. 

Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer. 

Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform. 

I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir. 

Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.

Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva. 

Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes. 

Ur askan i elden - Peter Robinson (1987)

 Sent om sider översattes första boken (från 1987) till svenska, så alla inspektör Alan Banks fans ska få veta hur allt började. 1987 hade den säkert varit medelgod, åtminstone mot slutet när trådarna knyts samman. För mig känns allting lite väl löst och ofokuserat, hyggligt för ett första försök, men inte mer. Går absolut inte att jämföra med min favorit, Sue Grafton, som hunnit skriva flera ypperligare deckare redan i början av sin serie på 1980-talet. 

En röd tråd i boken är jämställdheten mellan könen, 'inte bara kvinnliga poliser ska tvingas koka kaffe', den typen, och med fönstertittare och våldtäkt bland brotten, jämförs könens olika utsatthet. Banks försöker jämföra det med att själv ha blivit motad med revolver. Men Alan Banks känner sig utanför 'kvinnornas värld', frun anklagar honom för att 'aldrig kunna förstå' hur en kvinna känner sig i utsatta situationer som hon varit med om. Påståendet att det finns ett avstånd mellan könen som inte går att överbrygga ...? Ett tänkvärt ämne, som dock behandlas väldigt ytligt och schablonmässigt. Och därför känns mossigt avlägset idag.

Undrar ju över Jennys 'naturligt attraktiva utseende'. Vad är det??? Som hon dessutom antas ha 'försökt tona ner' (glasögon, håret i knut, säckiga kläder!). Berättaren är man, tydligen är han attraherad. Men det gör det inte allmängiltigt. Det finns ingen guldstandard för utseenden, även om vissa tror det. 

Ond bråd död i Venedig - Donna Leon (1992)

Donna Leon (f.1942) är amerikanska men skriver deckare från Venedig. Med tanke på att Donna Leon själv faktiskt lever i Venedig och har gjort det sedan 1981, gjorde att jag till slut skaffade mig några av hennes deckare, och nu har läst den första, om polisen Guido Brunetti. 

Brunetti är ingen mästerdetektiv, han går runt och intervjuar alla inblandade, blir intresserad av de inblandade människorna, lågmält begrundande implikationerna av det han hör. Denna första del kändes lite trög i uppstarten, offret är en tysk 'genial' dirigent som kommit till Venedig för att dirigera La Traviata. Först känns alla olika trådar lite väl långsökta, med dirigentens liv på 1940-talet, men i slutet knyts allt ihop riktigt bra. 

Venedig har jag varit i, men bara helt kort, så jag både känner igen mig och tycker om att få veta 'mer'. Karaktärerna är behållningen, även om det finns schabloner vad gäller det italienska. Kanske är det därför böckerna aldrig fått översättas till Italienska, hon lever ju där. Böckerna har översatts till 23 språk, men inte italienska. Men det är svårt att avgöra efter bara första boken.

Huvudbrottet i boken gäller pedofili, så vill man se samhällskritik så gäller det pedofili och kvinnors underordning i patriarkala samhällen. Anekdota bihistorier om byråkrati i Venedig tillhör också guilty pleasure underhållning.