Efter Daisy Sisters (1982) blev Mankell chef för Kronobergsteatern i Växjö, och skrev inte fler romaner på 1980-talet - yuppie-eran dominerad av Guillous agentromaner. Men han grunnade på att gå i Sjöwall-Wahlöös fotspår och skriva en realistisk polisroman. Det blev kommissarie Kurt Wallander, introducerad i Mördare utan ansikte (1991) - en milstolpe i svenska deckarhistorien.
Beck och Wallander är likvärdiga gruppledare för sina polisteam, trötta magsårs-patienter, som mår dåligt av att se välfärden på fallrepet. Båda lever ensamma efter havererat äktenskap, och har förlorat kontakten med var sin tonårsdotter. I sin ensamhet söker sig båda till klassisk musik som vila för själen. Såväl Sjöwall-Wahlöö som Mankell berättar i tredje person, med enkelt språk och mycket dialog, som attraherar breda läsargrupper.
Men berättarrösten skiljer sig, genom att fokusera olika. Sjöwall-Wahlöö behåller hela tiden sin egen allvetande synvinkel, vars materialistiska politisk agenda stiger fram genom avskalad realism. De förevisar genom ett yttre sceniskt gestaltande. De ingående miljöbeskrivningarna av Stockholm har blivit omistliga tidsbilder. Men också karaktärerna gestaltas helt utifrån, hur de rör sig, inte vad de tänker. Läsaren får sen dra sina egna slutsatser, vad betyder ett visst rörelsemönster? Trötthet, uppgivenhet, irritation? Alla, såväl poliser som brottslingar och andra medagerande, stiger fram i klara pregnanta färger och rörelsemönster. Kollberg, Rönn, Gunvald Larsson med flera, får lika stort utrymme som Beck. Det blir en kollektiv-roman, inte bara för att det är ett helt arbetslag som tillsammans skall lösa brottet. Utan att samtliga individer gestaltas lika ingående.
Mankell däremot, koncentrerar sig på Wallander som centralfigur. Berättarrösten är osynlig. Läsaren får uppleva allt via Wallanders möten, och hans egna tankar kring dessa möten. Poliskollegorna är betydligt mer diffust återgivna, med något enstaka särdrag (reumatism, småbarnsförälder, spel på trav, osv). Att betrakta Wallander som Mankells alter ego, måste vara ren spekulation. Mankell har dock valt att betrakta det svenska/skånska samhället och dess kollisionkurs med omvärlden, genom Wallander själv.
Wallanders yrkesroll är väl medelklass, om än lägre med tanke på arbetsförhållandena som befinner sig långt ifrån åttiotalets yuppie-ideal. Wallander blir en symbolisk medelsvensson som bekymrad blickar ut över vad han uppfattar som ett folkhem på nedgång, med ökande orättvisor. Men inget är säkert eller färdigtolkat. Brottsutredningarna blir ett sätt att bredda hans inblick på olika områden.
Många av de personer som poliserna sätts att utreda beskrivs ingående, men visar sig vara sidospår. Detta upplevs som realistiskt polisarbete, problem att ta sig förbi, men breddar alltså också blicken ut över samhället. Symptomatiskt nog för för 1980-90-talet tycks dock de flesta leva dubbelliv, och fiffla eller ha hemligheter. Vanliga hederliga knegare har det blivit ont om.
Mankell berättar alltså inifrån Wallanders eget tvehågsna psyke, med alla personliga problem som det innebär att vara skild och ha en tonårsdotter han nära på tappat kontakten med, och en 79-årig far som tycks gå mot senilitet. Wallander oroar sig ständigt, hans psykiska press kommer sig inte bara av stressen på jobbet, att säkra tryggheten i närsamhället, utan även av ett molande dåliga samvete för att tonårsdottern glider honom ur händerna, liksom hur han ska kunna ta hand om den allt äldre och motsträvigare fadern. Wallander blir en symbol på individplanet, hans splittrade familj blir en bild av folkhemmets upplösning. All individualism som från 1980-talet börjat dra åt olika håll.
Wallander upplever att hans far föraktar hans yrkesval. Fadern tycks vara en kvarleva från ett mer bohemiskt 1960-tal, en sorts konstnärens frihetsdröm som gått i baklås. Fadern har hela livet målat samma mot - hötorgskonst - ett vemodigt höstlandskap, med eller utan tjäder. Man anar Wallanders desillusion inför sitt ursprung. Samtidigt som tonårsdottern hör till en mer oroande okänd framtid, det begynnande 1990-talet som efter Berlinmurens fall och glasnost, för med sig en översvämning efter alla rivna murar, som hotar att bli mer negativ än positiv.
Wallander suckar över den urbaniseringen som tycktes göra hela svenska landsbygden till en enda förort till de tre största städerna. Förort uttyddes som grogrund för rasism, narkotika och brottslighet. Och Skåne kändes samtidigt extra utsatt så nära inpå det allt öppnare Europa, då 'brandbomber och mord' (s.187) togs i bruk av främlingsfientliga, vilket får Wallander att kritisera 'bristen på invandringspolitik' (s.236). Så att de inte ens kunde misstänka utlänningar för mord (s.49) utan att det blev en het potatis.
Och det blir temat i denna polisroman, som jag inte ska avslöja innehållet i. Rasismens många olika ansikten, alltifrån det främlingsfientliga skånska Sjöbo, och hur ökande invandring och öppna gränser väcker rädsla och påverkar samhället. Alltså ett hett ämne än idag.
Till skillnad från äldre polisromaner, där karaktärerna helt tycktes sakna privatliv utanför yrkeslivet, upptas alltså nu minst hälften av skildringen av personliga problem, kring familj, kärleksliv eller diverse trauman. Yrkeslivet är inte längre allenarådande pliktuppfyllande. Kurt Wallander har familje- och hälsoproblem som är lika viktiga att lösa som brotten han arbetar med. Läsaren kan undra hur han alls kan sköta sitt jobb, med ett så splittrat liv - men också känna igen sig i denna allomfattande splittring.
Polisromanen har alltså psykologiserats på mer än ett plan. Men vi blir inte helt utan pusseldeckarens mysterier. även Wallander grunnar över ett par till synes olösliga gåtor, som dock i slutet får var sin enkel naturlig förklaring.
2018-01-23
Daisy Sisters - Henning Mankell (1982)
En ganska tidig Mankell, alltså nio år före den första Wallander-deckaren. Hans första bok kom dock ut 1973, men om dessa tidiga 70-talsböcker vet jag inget. Han visste redan som ung att han ville bli just författare, men hans bana började inom teater. Den radikala eran, 1968-78, var särskilt lämpad för teater som ett folkligt medium.
Jag blev dock nyfiken på Daisy Sisters (1982), som kom ut i ny pocketupplag 2010, på Mankells eget förlag, Leopard. Den skildrar tre generationer kvinnor, via några spridda märkesår från 1941 till 1981, vilket kittlade mitt historieintresse. Men om jag hade trott att det skulle vara någon sorts utvecklingsroman, om Sveriges rekordår efter andra världskriget, så fick jag tji.
Visst gestaltas några typiska 'områden' av samhället - 1941 är det beredskapsåren, 1956-1960 är det småstädernas raggarkultur och Teko-industrin (alltså när de kläder vi köpte fortfarande tillverkades i Sverige), 1971-77 farorna med asbest, nedtystat inom eternitindustrin och storindustriernas allt mörkare nedläggningshot.
Om Wallander kom att bli Mankells deppiga, besvikna alter ego, så är dessa tre generationer kvinnor - Elna, Eivor, Linda (och lillasyster Elin, som fortfarande är barn när boken slutar) - lika deppigt besvikna alter egon. Kvinnorna har romanens huvudroller, men är undanskuffade i sina egna liv.
Männen är ännu herrar på täppan, bestämmer över allt trots att de är mer eller mindre frånvarande. De gör det genom våldtäkt, misshandel, och mord. Ingen vidare bild man får av männen. En gubbe jobbar ihärdigt på att supa ihjäl sig, förutom 'stanken' som omger honom är han en i stort oförarglig, 'fönsterkikande' ungkarl. Men innan han lyckas supa ihjäl sig, och dö av blodstörtning, leder hans egen undfallenhet kring en förrymd ungdomsbrottsling till elände - för flickan Eivor så klart.
Kvinnorna blir gravida redan som 17-18-åringar. Alla känns som offer och rön för vinden, ingen är med och 'bygger' Sverige. Alla, inklusive männen, är offer på olika sätt, och känner aldrig att de kan påverka sina liv. Mycket dystert. Och på det hela taget är hela boken en sorts brottshistoria, även utan poliser.
Jag har själv svårt att relatera till dessa dystra kvinnor. Mitt 70-tal var positivt radikalt, vi trodde på framtiden, unga kvinnor hade återuppväckt feminismen, livet var mycket förändrat jämfört med våra mödrars liv. Därför har jag också först svårt att förstå syftet med romanen i stort, annat än som ett dystopiskt Sverige. Att han likt Brandes propagerade på 1880-talet, nu på 1980-talet ville visa fram alla samtida problem. Det blir många problem, och inget ljus i slutet av tunneln.
På sid 283 möter Eivor sin döende morfar, och det undslipper henne att livet "är så svårt ibland". Han svarar långsamt: "Ja ... Och det enda man har att göra är att orka. Det är det enda som man kanske kan berömma sej av. Att man har orkat ... "
Dessa ord tar jag med mig som det viktigaste i boken. Det är också min erfarenhet. Livet är en lång rad utmaningar, som man tar sig över, och kan berömma sig av att ha orkat igenom.
I romanen är graviditeter ett tveeggat svärd, från ett sätt att låsa kvinnor vid hemmet, till ett sätt att 'slippa jobba'. Men jag minns inte det som ett alternativ på 1970-talet, även om jag var för ung då, så skyndade sig alla kvinnor jag kände tillbaka till jobbet, och spädbarnen började på dagis redan innan de kunde gå. Få hade fler än två barn, de åren går fort. Nyckelbarn var vanligt.
På sin dödsbädd tänker morfar Rune mycket på sin hustru, som han levt med i över fyrtio år:
"Hon har varit hans kvinna, följt honom genom alla år, fött hans barn, gett honom middag, ständigt skapat ett hem åt honom som har gjort det mödan värt att - just orka! [...] Han har legat i sin säng med en förundran över allt vad hon har orkat, och han har med tilltagande olust frågat sig vad han egentligen har gett henne som kan mätas med hennes dagliga slit med att få de hopplöst korta ändarna att mötas" (s.283-284).
Hela tiden är det kvinnor som blir utnyttjade och måste 'orka'. Och männen är känslomässigt avtrubbade och använder våld som enda utväg.
Romanens tema känns till slut som kvinnors sexuella underordning, genom våldtäkter och oönskade graviditeter, vilket gör kvinnorna maktlösa. Slutkulmen 1977-78, striden mot förnedrande sexprat och pornografiska bilder på arbetsplatserna, tycks i alla fall vinnas till slut. Eivor börjar trivas bättre i den kärva arbetsgemensakpen. Det var ju 1970-talets kvinnorörelse som gav mod till den striden, även om det inte omtalas i romanen på det sättet. Eivor börjar i alla fall trivas bättre på jobbet, växer in i den kärva arbetsgemenskapen på lite mer lika villkor.
Jag blev dock nyfiken på Daisy Sisters (1982), som kom ut i ny pocketupplag 2010, på Mankells eget förlag, Leopard. Den skildrar tre generationer kvinnor, via några spridda märkesår från 1941 till 1981, vilket kittlade mitt historieintresse. Men om jag hade trott att det skulle vara någon sorts utvecklingsroman, om Sveriges rekordår efter andra världskriget, så fick jag tji.
Visst gestaltas några typiska 'områden' av samhället - 1941 är det beredskapsåren, 1956-1960 är det småstädernas raggarkultur och Teko-industrin (alltså när de kläder vi köpte fortfarande tillverkades i Sverige), 1971-77 farorna med asbest, nedtystat inom eternitindustrin och storindustriernas allt mörkare nedläggningshot.
Om Wallander kom att bli Mankells deppiga, besvikna alter ego, så är dessa tre generationer kvinnor - Elna, Eivor, Linda (och lillasyster Elin, som fortfarande är barn när boken slutar) - lika deppigt besvikna alter egon. Kvinnorna har romanens huvudroller, men är undanskuffade i sina egna liv.
Männen är ännu herrar på täppan, bestämmer över allt trots att de är mer eller mindre frånvarande. De gör det genom våldtäkt, misshandel, och mord. Ingen vidare bild man får av männen. En gubbe jobbar ihärdigt på att supa ihjäl sig, förutom 'stanken' som omger honom är han en i stort oförarglig, 'fönsterkikande' ungkarl. Men innan han lyckas supa ihjäl sig, och dö av blodstörtning, leder hans egen undfallenhet kring en förrymd ungdomsbrottsling till elände - för flickan Eivor så klart.
Kvinnorna blir gravida redan som 17-18-åringar. Alla känns som offer och rön för vinden, ingen är med och 'bygger' Sverige. Alla, inklusive männen, är offer på olika sätt, och känner aldrig att de kan påverka sina liv. Mycket dystert. Och på det hela taget är hela boken en sorts brottshistoria, även utan poliser.
Jag har själv svårt att relatera till dessa dystra kvinnor. Mitt 70-tal var positivt radikalt, vi trodde på framtiden, unga kvinnor hade återuppväckt feminismen, livet var mycket förändrat jämfört med våra mödrars liv. Därför har jag också först svårt att förstå syftet med romanen i stort, annat än som ett dystopiskt Sverige. Att han likt Brandes propagerade på 1880-talet, nu på 1980-talet ville visa fram alla samtida problem. Det blir många problem, och inget ljus i slutet av tunneln.
På sid 283 möter Eivor sin döende morfar, och det undslipper henne att livet "är så svårt ibland". Han svarar långsamt: "Ja ... Och det enda man har att göra är att orka. Det är det enda som man kanske kan berömma sej av. Att man har orkat ... "
Dessa ord tar jag med mig som det viktigaste i boken. Det är också min erfarenhet. Livet är en lång rad utmaningar, som man tar sig över, och kan berömma sig av att ha orkat igenom.
I romanen är graviditeter ett tveeggat svärd, från ett sätt att låsa kvinnor vid hemmet, till ett sätt att 'slippa jobba'. Men jag minns inte det som ett alternativ på 1970-talet, även om jag var för ung då, så skyndade sig alla kvinnor jag kände tillbaka till jobbet, och spädbarnen började på dagis redan innan de kunde gå. Få hade fler än två barn, de åren går fort. Nyckelbarn var vanligt.
På sin dödsbädd tänker morfar Rune mycket på sin hustru, som han levt med i över fyrtio år:
"Hon har varit hans kvinna, följt honom genom alla år, fött hans barn, gett honom middag, ständigt skapat ett hem åt honom som har gjort det mödan värt att - just orka! [...] Han har legat i sin säng med en förundran över allt vad hon har orkat, och han har med tilltagande olust frågat sig vad han egentligen har gett henne som kan mätas med hennes dagliga slit med att få de hopplöst korta ändarna att mötas" (s.283-284).
Hela tiden är det kvinnor som blir utnyttjade och måste 'orka'. Och männen är känslomässigt avtrubbade och använder våld som enda utväg.
Romanens tema känns till slut som kvinnors sexuella underordning, genom våldtäkter och oönskade graviditeter, vilket gör kvinnorna maktlösa. Slutkulmen 1977-78, striden mot förnedrande sexprat och pornografiska bilder på arbetsplatserna, tycks i alla fall vinnas till slut. Eivor börjar trivas bättre i den kärva arbetsgemensakpen. Det var ju 1970-talets kvinnorörelse som gav mod till den striden, även om det inte omtalas i romanen på det sättet. Eivor börjar i alla fall trivas bättre på jobbet, växer in i den kärva arbetsgemenskapen på lite mer lika villkor.
2018-01-15
Hjärtblad - Aino Trosell (2010)
Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.
Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...
Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.
Jag får en känsla av äkthet i dessa berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.
Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.
Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.
Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.
Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.
Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.
Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...
Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.
Jag får en känsla av äkthet i dessa berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.
Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.
Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.
Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.
Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.
Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.
2018-01-11
Tschandala - August Strindberg (1888-89)
Efter att nyligen ha läst Strindbergs roman I havsbandet (1890), backade jag två år till långnovellen Tschandala. Det roade mig att åter få läsa en av Strindbergs historiska berättelser, denna tilldrar sig 1688 i Skåne, trettio år efter att provinsen erövrats från danskarna. Först myser jag belåtet över hur Strindberg levande miljö, men snart bleknar denna känsla, när jag inser att han bara använder Skånes 1600-tal som en kuliss för sina egna erfarenheter i Danmark 1888. Berättelsen kom också först ut på danska, 1889, men inte på svenska förrän 1897.
Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.
Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak. egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).
Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.
Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.
Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom.
Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak.
Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.
Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.
Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak. egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).
Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.
Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.
Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom.
Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak.
Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.
2017-12-30
I havsbandet - August Strindberg (1890)
Har läst Strindbergs tredje bok med skärgårdsmotiv, I havsbandet, den bok han själv länge såg som en grandios roman, och sitt mognaste verk. Men som sågades av kritikerna. De önskade sig en ny Hemsöborna. En folklig historia. I stället var Strindberg inspirerad av Nietzsche och hans 'övermänniska'. De växlade några brev vid denna tid, beundrade varandras verk. Det var strax innan Nietzsche insjuknade psykiskt.
Läsningen går trögt. Romanens första tredjedel känns mest som ett omständlig pseudovetenskapligt tuggande. Litteraturhistorikerna har visat att det gick ovanligt trögt för Strindberg att färdigställa texten. Att han planerar en tredje bok omnämns redan i förordet till Skärkarlslivs (dat. sep. 1888), men annat kom emellan. Trots att han planerat ett 'storverk' på ca 400 sidor, blev det bara 182 sidor. De första sju kapitlen tog över ett år, och känns just så splittrade som han antagligen var. De sista sju kapitlen klämde han dock ur sig på några sommarmånader 1890, och då flyter texten igen.
Alla inledande beskrivningar vill få fiskeriintendent Axel Borg att framstå som ett geni, en övermänniska, men oförstådd sådan. Något Strindberg kunde relatera till. Geniet som inte känner att omgivning uppskattar honom efter förtjänst. Axel Borg hamnar hela tiden på undantag, och accepterar slutligen en undanskymd fiskeri-tjänst i yttre skärgården. Men hur än liten ö, hindrar det inte att han genast kommer på kant med befolkningen.
De upplever intendent Borg, som en besserwisser som lägger snaror, och nedvärderar deras kunskaper, snarare än förbättra det vikande fisket. Borg själv ser öns fiskare som lata vildar, utan minsta omtanke om framtida miljö och djurliv. Han är inte där av omtanke med sina medmänniskor, utan för att vetenskap roar honom. Han förlovar sig med en sommargäst, Maria, i en trängtan efter intimitet, men ser hela tiden ner på henne. Enligt Borg är kvinnor längre stående 'halvmänniskor'.
Drömmen om intimitet för att öka sin egen livslust, att få vara den allvetande stödjaren, för att erfara sin egen styrka, denna enkelriktade relation, med mannen överst, kan inte bli annat en en black om foten. Likaså relationen till öbefolkningen, där ateisten Borg låter bygga ett missions-kapell med banktanken att 'packet måste skrämmas'. Predikningar och mirakelliknande fenomen, gör dem inte mer fogliga och arbetsamma - tvärtom.
Borgs hemliga forskningsprojekt gäller att utröna ifall naturen verkligen är lagbundet ordnad, eller om det bara är den mänskliga hjärnan som själv väljer hur kaoset skall ordnas. Och vem är då bättre lämpat att ordna detta kaos, om inte geniet själv? Borg berusas av sitt eget medvetande, som likt en gud ordnar upp kaos.
Maria misstänker snart att hon aldrig kan bli mer för Axel Borg, än den livmoder som han själv saknar, ett organ att föda hans arvtagare. Hon vägrar att utsätta sig för den livsfaran, om han inte kan visa att hon betyder mer än så. Men icke, han intrigerar och styr om så att en vacker yngling kommer i Marias väg, så hon kan förälska sig och själv bli orsak till deras brytning. Borg känner att han styr över allt. Ja, han försöker skapa ett foster på konstgjord väg, i en tidig kuvös.
Detta är ett av tecknen på att Borg vetenskapligt ligger före sin tid. En kuvös för förtidigt födda barn utvecklades av en fransk förlossningsläkare, efter att denne sett en äggkläckningsmaskin på en utställning 1878. Något Strindberg troligen läst om, även om de färdiga kuvöserna för barn inte visades upp med levande barn i förrän på världsutställningen 1896. Han var i alla fall övertygad om att all vetenskap att räkna med stammade från Paris intelligentia.
Andra framtidsvisioner som Borg har är ett 'blixttåg' som skulle gå mellan Stockholm och Helsingborg på endast sex timmar. Tror inte att det gick så snabbt på 1880-talet, men idag tror jag det är normaltid på den sträckan. Ångfärja över Öresund skulle knyta samman Stockholm och Köpenhamn, Nordens dynamiska centrum. Nordens vintersömn skulle stävjas med isfria hamnar så handeln kunde upprätthållas året runt. Ryska handelsvaror, ja även indiska och persiska, skulle färdas via Stockholm och Göteborg till England. Norden skulle inte längre acceptera att vara en fattig utkant, utan locka till sig turister. Viktigast av allt - att återskapa en Europeisk Gemenskap - genom att återupprätta latinet som gemensamt språk, och katolicismen som gemensamt språkrör.
Snabbtåg och EU. Tja, Engelska vann över latinet, även om Storbritannien idag arbetar på att lämna EU. Lite väl drastiskt pseudovetenskapligt är idéerna om att stänga av Mälaren och göra Stockholm till en 'saltsjöstad', då man tidigare i historien lagt stor vikt vid naturens och vädrets inverkan på människornas psyken. De fattiga sömniga Stockholmarna skulle alltså ingjutas ny livsenergi via salta havsvindar, kan man tänka. Nåja, alla dessa idéer och hypoteser livar i alla fall upp texten.
Att Axel Borg inte lyckas, varken med det konstgjorda fostret, eller sina relationer överhuvudtaget, utan närmar sig psykisk upplösning, först drabbad av förföljelsemani, men tappar slutligen helt livslusten, och tänker hellre godvilligt lämna livet. Ett lika tragiskt slut som någonsin Fadren eller Fröken Julie. Var Borg förföljd av sin ogina omgivning, eller var det Borg som ogint förföljde sin omgivning?
Strindberg psykologiserar Borgs öde helt i linje med 1890-talets tendenser och nya strömningar. Trodde Strindberg någonsin att 'geniet' var livsdugligt nog att ensam styra världen mot en ljusare framtid? Avsaknaden av medmänskliga känslor och medbestämmande gör idén omöjlig. Endast via kärlek tar vi ta till oss goda idéer, inte via tyranniska despoter.
I slutet saknar Borg sin egen avlidna moder, trösterskan, ursprunget. Kvinnan är mannens rötter i jorden (s.177). När ett skeppsbrott, med dockor i vrakgodset flyter iland som hittebarn till Borg, verkar havet ha besvarat hans bön. Han pysslar med de livlösa dockorna, maktlös i sin ensamhet.
Slutligen seglar Borg en mörk julnatt ut mot öppna havet. Havet, 'den Stora Allmodern', länken mellan omedvetet och medvetet liv. Seglar ut i havets sköte som tänt livets första gnista, fruktsamheten. Men det är Herkulesstjärnan som är Borgs riktmärke, som leder honom. han drömmer än om Herkules storverk.
Många tolkar slutet som självmord och undergång. Men det kan ju lika väl vara en cliff-hanger, till en påföljande möjlig uppföljare ...
Nu när 1890-talet går in har man sedan länge tröttnat på Naturalismen som pedantisk återgiven realism. Strindberg servera här i stället några motstridiga idéer utan lösning. En märklig roman.
Läsningen går trögt. Romanens första tredjedel känns mest som ett omständlig pseudovetenskapligt tuggande. Litteraturhistorikerna har visat att det gick ovanligt trögt för Strindberg att färdigställa texten. Att han planerar en tredje bok omnämns redan i förordet till Skärkarlslivs (dat. sep. 1888), men annat kom emellan. Trots att han planerat ett 'storverk' på ca 400 sidor, blev det bara 182 sidor. De första sju kapitlen tog över ett år, och känns just så splittrade som han antagligen var. De sista sju kapitlen klämde han dock ur sig på några sommarmånader 1890, och då flyter texten igen.
Alla inledande beskrivningar vill få fiskeriintendent Axel Borg att framstå som ett geni, en övermänniska, men oförstådd sådan. Något Strindberg kunde relatera till. Geniet som inte känner att omgivning uppskattar honom efter förtjänst. Axel Borg hamnar hela tiden på undantag, och accepterar slutligen en undanskymd fiskeri-tjänst i yttre skärgården. Men hur än liten ö, hindrar det inte att han genast kommer på kant med befolkningen.
De upplever intendent Borg, som en besserwisser som lägger snaror, och nedvärderar deras kunskaper, snarare än förbättra det vikande fisket. Borg själv ser öns fiskare som lata vildar, utan minsta omtanke om framtida miljö och djurliv. Han är inte där av omtanke med sina medmänniskor, utan för att vetenskap roar honom. Han förlovar sig med en sommargäst, Maria, i en trängtan efter intimitet, men ser hela tiden ner på henne. Enligt Borg är kvinnor längre stående 'halvmänniskor'.
Drömmen om intimitet för att öka sin egen livslust, att få vara den allvetande stödjaren, för att erfara sin egen styrka, denna enkelriktade relation, med mannen överst, kan inte bli annat en en black om foten. Likaså relationen till öbefolkningen, där ateisten Borg låter bygga ett missions-kapell med banktanken att 'packet måste skrämmas'. Predikningar och mirakelliknande fenomen, gör dem inte mer fogliga och arbetsamma - tvärtom.
Borgs hemliga forskningsprojekt gäller att utröna ifall naturen verkligen är lagbundet ordnad, eller om det bara är den mänskliga hjärnan som själv väljer hur kaoset skall ordnas. Och vem är då bättre lämpat att ordna detta kaos, om inte geniet själv? Borg berusas av sitt eget medvetande, som likt en gud ordnar upp kaos.
Maria misstänker snart att hon aldrig kan bli mer för Axel Borg, än den livmoder som han själv saknar, ett organ att föda hans arvtagare. Hon vägrar att utsätta sig för den livsfaran, om han inte kan visa att hon betyder mer än så. Men icke, han intrigerar och styr om så att en vacker yngling kommer i Marias väg, så hon kan förälska sig och själv bli orsak till deras brytning. Borg känner att han styr över allt. Ja, han försöker skapa ett foster på konstgjord väg, i en tidig kuvös.
Detta är ett av tecknen på att Borg vetenskapligt ligger före sin tid. En kuvös för förtidigt födda barn utvecklades av en fransk förlossningsläkare, efter att denne sett en äggkläckningsmaskin på en utställning 1878. Något Strindberg troligen läst om, även om de färdiga kuvöserna för barn inte visades upp med levande barn i förrän på världsutställningen 1896. Han var i alla fall övertygad om att all vetenskap att räkna med stammade från Paris intelligentia.
Andra framtidsvisioner som Borg har är ett 'blixttåg' som skulle gå mellan Stockholm och Helsingborg på endast sex timmar. Tror inte att det gick så snabbt på 1880-talet, men idag tror jag det är normaltid på den sträckan. Ångfärja över Öresund skulle knyta samman Stockholm och Köpenhamn, Nordens dynamiska centrum. Nordens vintersömn skulle stävjas med isfria hamnar så handeln kunde upprätthållas året runt. Ryska handelsvaror, ja även indiska och persiska, skulle färdas via Stockholm och Göteborg till England. Norden skulle inte längre acceptera att vara en fattig utkant, utan locka till sig turister. Viktigast av allt - att återskapa en Europeisk Gemenskap - genom att återupprätta latinet som gemensamt språk, och katolicismen som gemensamt språkrör.
Snabbtåg och EU. Tja, Engelska vann över latinet, även om Storbritannien idag arbetar på att lämna EU. Lite väl drastiskt pseudovetenskapligt är idéerna om att stänga av Mälaren och göra Stockholm till en 'saltsjöstad', då man tidigare i historien lagt stor vikt vid naturens och vädrets inverkan på människornas psyken. De fattiga sömniga Stockholmarna skulle alltså ingjutas ny livsenergi via salta havsvindar, kan man tänka. Nåja, alla dessa idéer och hypoteser livar i alla fall upp texten.
Att Axel Borg inte lyckas, varken med det konstgjorda fostret, eller sina relationer överhuvudtaget, utan närmar sig psykisk upplösning, först drabbad av förföljelsemani, men tappar slutligen helt livslusten, och tänker hellre godvilligt lämna livet. Ett lika tragiskt slut som någonsin Fadren eller Fröken Julie. Var Borg förföljd av sin ogina omgivning, eller var det Borg som ogint förföljde sin omgivning?
Strindberg psykologiserar Borgs öde helt i linje med 1890-talets tendenser och nya strömningar. Trodde Strindberg någonsin att 'geniet' var livsdugligt nog att ensam styra världen mot en ljusare framtid? Avsaknaden av medmänskliga känslor och medbestämmande gör idén omöjlig. Endast via kärlek tar vi ta till oss goda idéer, inte via tyranniska despoter.
I slutet saknar Borg sin egen avlidna moder, trösterskan, ursprunget. Kvinnan är mannens rötter i jorden (s.177). När ett skeppsbrott, med dockor i vrakgodset flyter iland som hittebarn till Borg, verkar havet ha besvarat hans bön. Han pysslar med de livlösa dockorna, maktlös i sin ensamhet.
Slutligen seglar Borg en mörk julnatt ut mot öppna havet. Havet, 'den Stora Allmodern', länken mellan omedvetet och medvetet liv. Seglar ut i havets sköte som tänt livets första gnista, fruktsamheten. Men det är Herkulesstjärnan som är Borgs riktmärke, som leder honom. han drömmer än om Herkules storverk.
Många tolkar slutet som självmord och undergång. Men det kan ju lika väl vara en cliff-hanger, till en påföljande möjlig uppföljare ...
Nu när 1890-talet går in har man sedan länge tröttnat på Naturalismen som pedantisk återgiven realism. Strindberg servera här i stället några motstridiga idéer utan lösning. En märklig roman.
2017-12-28
Himmel och Helvete - Kirsten Thorup (1982)
Jag saknar 'En bok för alla's vuxenutgivning, deras förmåga att plocka fram lite bortglömda böcker, eller författarskap som man annars skulle ha missat i det allmänna mediabruset. Jag har just läst en bok som 'En bok för alla' återutgav 2003. Och när jag nu googlar på Kirsten Thorup ser jag att hon just denna höst, 2017, belönats med Nordiska Rådets litteraturpris för en roman som ännu inte översatts till svenska, Erindring om kaerligheden.
Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.
Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.
Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.
Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.
Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.
Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.
Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.
Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.
Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.
Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.
2017-12-10
Hedda Gabler - Henrik Ibsen (1890)
Så var det dags för ännu en Ibsenpjäs, en kvinnlig titelroll, som räknas till de stora dramatiska rollerna, som spelats många gånger, filmatiserats och tolkats på helt olika sätt.
När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känt sig tvingad till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.
Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldrama, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.
Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.
Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.
Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulett med.
Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.
Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.
Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.
Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.
Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.
Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetande makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.
När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känt sig tvingad till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.
Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldrama, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.
Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.
Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.
Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulett med.
Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.
Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.
Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.
Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.
Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.
Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetande makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.
2017-12-09
The Anglomaniacs - Mrs Burton Harrison (1890)
Mrs Burton Harrison, född Constance Fairfax Cary (1843-1920), plantage aristokrater från Virginia. Hennes far var tidningsredaktör, men hennes morfar kom från skotsk adel. När fadern dog 1854 flyttade mor och dotter till släktens plantage i Virginia, där de stannade fram till inbördeskrigets utbrott,1861, då plantaget förstördes. Constance ställdes inför krigets fasor och assisterade sin mor som fältsjukvårdare.
Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.
Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.
Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.
I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.
Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...
Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.
Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.
Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.
I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.
Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...
2017-11-30
Barnen i 67:an - Lisa Tetzner (1932-1936)
Min klasslärare läste högt ur Lisa Tetzners böcker när jag gick på mellanstadiet. Jag fastnade direkt. En underbar författare, med ett rakt och nära tilltal, i stil med Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är i mitt tycke levande klassiker, så man önskar att de fortfarande fanns i tryck. Men det gör jag inte. Leta gärna på bibliotek.
Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.
Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.
Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet. Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.
Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.
Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.
I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).
Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.
Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.
Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.
Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.
Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.
Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.
Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.
Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet. Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.
Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.
Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.
I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).
Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.
Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.
Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.
Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.
Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.
Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)
Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.
Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.
Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.
Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.
Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.
Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt.
Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.
Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.
Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.
2017-10-31
Andarnas hus - Isabel Allende (1982)
Isabel Allendes debutroman, Andarnas hus, är en sjudande gryta av karaktärer och sammanflätade relationer. Det är en ordström, nästan utan dialog och andingspauser, som hotar att dränka mig, men ändå lyckas gripa tag i mig. En debut som genast blev en bestseller..
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
2017-10-21
Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)
Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.
Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott. Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.
Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.
Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.
Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.
Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.
Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.
"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."
Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."
Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.
Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.
Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott. Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.
Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.
Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.
Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.
Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.
Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.
"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."
Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."
Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.
Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.
2017-10-08
Pinocchio - Carlo Collodi (1881)
Le avventure di Pinocchio : Storia di un burattino, så lyder den italienska originaltiteln. Jag har faktiskt läst den på Italienska, min favorit bland främmande språk ända sedan barndomen.
Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.
Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.
En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.
Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.
Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.
En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.
2017-09-22
Mohammed Cohen - Claude Kayat (1981)
Romanen Mohammed Cohen, författad på franska, fick i svensk översättning undertiteln "Den arabiske juden", vilket ger en tydlig fingervisning om bokens grundtema. En i mitt tycke genial spegling av problemet med att indela människor efter nationalitet eller religion. Romanen är en uppväxthistoria om en pojke i Tunisien och åskådliggör den negativa splittring som uppstår när fanatismen indelar människor i 'vi' och 'dom', och hellre ser olikheter än likheter - när olikheter betraktas som något negativt.
Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.
Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.
Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.
Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.
Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.
Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.
Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.
Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.
Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.
Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.
Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.
Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.
Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.
Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.
2017-09-13
Utan Vittnen - Rosemary Wells (1980)
Länge samlade jag på 'En bok för allas' utgivning, alltid dök det upp några okända pärlor. Tyvärr tvingades de lägga ner vuxenavdelningen. Men än kan man hitta en och annan bok 'för unga vuxna'.
Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.
Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?
1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.
Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.
Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.
Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.
Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.
Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.
Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.
Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.
Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?
1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.
Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.
Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.
Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.
Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.
Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.
Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
