Apropå tidsatmosfär, så har jag läst ännu en faktabok från förra sekelskiftet. Dekadensens kön är en akademisk text, med allt vad det innebär av snårighet, på grund av att Ebba Witt-Brattströms (EWB) idéanalys är mycket djupgående och detaljrik. Det blir mycket mäktigt i längden, därför valde jag att läsa den en munsbit i taget utspritt under en stor del av förra året.
Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.
Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.
Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.
Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.
Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för.
De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.
Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet. Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag. En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen.
2020-02-28
Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)
Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
2020-02-27
Timmen mellan hund och varg - Silke Scheuermann (2007)
En ganska kort tysk roman från 2000-talet, 176 sidor. Snabbläst. Men vad har jag läst? Jag är inte så nöjd, jag kan inte relatera till historien. Informationen är så knapphändig, så det korta formatet får mig att uppleva boken mer som ett första utkast.
Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.
Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.
En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."
Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.
'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?
Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av
Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.
Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?
Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.
Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.
En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."
Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.
'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?
Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av
Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.
Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?
2020-02-21
Joy Luck Club - Amy Tan (1990)
Amy Tan (född 1952) debuterade med The Joy Luck Club. Nu har jag läst den och fann den extremt tilltalande, lättläst, trots sitt djupa tema, mor-dotter-relationer med fördjupat generationsklyfta på grund av kulturkrocken när mor och dotter växt upp i helt olika kulturer.
Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.
Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.
De kinesiska mödrarna har en den mer österländska intuitiva inriktning, medvetenhet i nuet, som väst hade rusat ifrån och tappat bort, även om detta är på väg tillbaka idag. Avarter finns förstås också, som negativ vidskepelse. Läser man om Amy Tans liv så inser man att hon inspirerats av sin egen familjs historia, men även andra öden, eftersom hon i romanen tar upp fyra mödrar från olika delar av den kinesiska samhällspyramiden. Amy Tans föräldrar flydde från Kinas inbördeskrig på 1950-talet, och hennes mor tvingades lämna ifrån sig sina tidigare barn när hon flydde från Kina, medan Amy själv blev första barnet i USA. Så precis som i boken har Amy halvsystrar i Kina, som hon mötte först på 1980-talet, när hon reste tillbaka med sin mor. Fadern och en av bröderna hade dött redan när Amy var barn. Vilket alltså skiljer sig från romanen, där modern aldrig hann resa tillbaka till barnen hon tvingats överge, utan den av döttrarna i boken som reser tillbaka till sina halvsystrar, reser med fadern som återförenas med sin faster. Mångfalden berättelser, ger oss dramatiska scener ur Kinas omstörtande historia i mitten av 1900-talet. Tydligt tema är den språkliga och kulturella förbistring som personerna fastnar i. Men alla växer och mognar och vinner med tiden allt större förståelse för varann, när mödrarna berättar sina historier och alla öppnar sina murar. |
2020-02-04
Sexing the Cherry - Jeanette Winterson (1989)
Wintersons roman från 1989, är ett sorts postmodernt klimax. Prislönt. Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska med titeln Skapelsens kön. Romanen innehåller bland annat metafysiska meditationer över Tid, som fenomen, och gestaltar detta samtidigt, genom att hela tiden hoppa i tid och rum, lika lätt som människors tankegångar.
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
2020-01-30
Leo : ett estniskt öde - Maarja Talgre (1990)
Undertitel: Reportageroman. Journalisten Maarja Talgre kom till Sverige som foster, när modern flydde undan Sovjets ockupation av Estland, september 1944, i slutet av andra världskriget. Det var Maarjas far Leo, som hjälpt iväg sin unga fru, Meets, men själv blev han kvar sedan flyktvägarna stoppats. Tre månader senare dödades han, och blev den gåta och det tomrum inom Maarja, som slutligen utmynnade i denna bok. Gorbatjovs glasnost (islossning) i slutet av 1980-talet gav henne möjlighet att resa runt fritt i Estland och intervjua släkt, vänner och andra som kunde berätta något om hennes far.
1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.
Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.
För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.
1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.
Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.
För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.
2020-01-21
Ökendykarna - Sven Lindqvist (1990)
Sven Lindqvist är alltid en njutning att läsa - hur än jobbiga ämnen han väljer. Han är en glasklar essäist. Ökendykarna är en samling essäer kring Sahara och all den romantik som litteraturen skapat kring öknen. Han utgår från sin barndoms dröm att få följa i ökenflygaren Saint-Exupérys spår.
Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.
Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?
Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.
Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.
Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?
Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.
2020-01-17
Snöfall över Strandcaféet - Lucy Diamond (2013-2016
Denna bok är uppdelad i tre delar - med en ganska lös tråd - Huvudkaraktären och hennes ärvda café är den röda tråden. Så jag blev inte förvånad när jag insåg att detta antagligen är tre långnoveller. Lucy Diamond skrev del 1, Christmas at the Beach Café, 2013, andra delen Christmas Gifts at the Beach Café, 2014, och den sista kortaste delen A Baby at the Beach Café, 2016.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
2020-01-11
Herr Lehmann - Sven Regener (2001)
När mitt läsande nu är på väg att kliva ur 1980-talet och in i 1990-talet, gör jag det med en bok skriven 2001, men som tilldrar sig hösten 1989, i Västberlin, precis innan kalla krigets mur mellan öst och väst oväntat öppnades upp.
Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.
Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.
Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.
Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.
Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.
Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.
Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.
Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.
Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.
Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.
2019-12-30
Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek - Oscar Hijuelos (1989)
Regissören Arne Glimcher köpte filmrättigheten till den här romanen redan 1988, ett år innan boken gick i tryck. Jag antar att det hjälpte författaren att färdigställa denna sin andra roman, sex år efter sin första. Filmen hade premiär 1992 och var Antonio Banderas första roll på engelska.
Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).
Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...
I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.
Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.
Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.
Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.
Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.
Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).
Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...
I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.
Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.
Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.
Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.
Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.
2019-12-17
A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)
A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
2019-12-07
The Red Badge of Courage - Stephen Crane (1895)
The Red Badge of Courage, med undertiteln "an Episode of the American Civil War", skrevs av den unge amerikanske författaren Stephen Crane (1871-1900), som alltså inte föddes förrän sex år efter amerikanska inbördeskriget som pågick 1861-65. Men han arbetade också som journalist i New York, Texas och Mexiko, och blev med tiden krigskorrespondent både från Kuba och Grekland.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
2019-11-24
Gösta Berlings saga - Selma Lagerlöf (1891)
Parallellt med annan läsning har jag närläst Selma Lagerlöfs debut, Gösta Berlings saga. En milstolpe i svensk litteraturhistoria, en knalldebut, där Lagerlöf skapar sig en egen röst, som är berättartekniskt och psykologiskt avancerad. Till en början förvirrade det förståsigpåarna. Vad hade den lilla skollärarinnan skrivit?
Första gången jag läste den, hade jag svårt att hålla isär myllret av personer och sidohistorier. Ovant var också retrokänslan i det högtidliga alluderandet på det tidiga 1800-talets romantiska idealism. "O forna tiders kvinnor!" Men tilltalet riktar sig både bakåt och framåt, till oss "sena tiders barn" som förlorat livskänslan under 1880-talets 'gråväders'-realism. Det minner om Heidenstams och Levertins Renässans-manifest 1889.
Men Lagerlöf fick sin idé 1881, när hon insåg att hon hade ett rikt stoff i sin hembygds Värmland, som kunde gestalta hennes litterära idéer. Tio år tog det, men sedan hade hon skapat något som saknade motsvarighet i svensk litteratur. En krönika från en heroisk tid, full av originella människor. (Jfr Cervantes? Gogol? García Márquez?)
Genom Ekeby kavaljerer, de manliga dagsländorna, hyllas en gången livskänsla. Hon plockar också fram alla 'spökhistorier' hon själv matades med som barn, om onda och goda krafter, i kampen med den yttre naturen. Allt som den framväxande psykologin tycktes vilja vända ut och in på, till en kamp i vårt inre, med den hämmande inre kritikern. Lagerlöf bildar brygga mellan dessa olika synsätt, en syntes mellan modern yttre realism och en ny inre psykologisk symbolism.
"Äntligen stod prästen i predikstolen..." Den berömda inledningen syftar på Gösta själv, en ung alkoholiserad präst på väg att avskedas. Värmlands egen Lord Byron, romantikens konstnärsmyt, vars vilda leverne ännu inte satt några yttre spår. Lord Byron dog ung (1824) och är berömd för sin episka satir Don Juan (1819-24) som vänder på legenden, så Juan blir en antihjälte som lätt förförs av kvinnor. Gösta Berling enleverar tre olika sköna damer med hjälp av hästen Don Juan, Ekebys häst, som majorskan senare i intrigen är beredd att skänka honom bara han ger sig av.
Göstas kärleksäventyr rinner varje gång ut i sanden. Den strålande charmiga Gösta verkar närmast manodepressiv, ständigt självmordsbenägen efter varje avbrutet kärleksäventyr. Majorskan på Ekeby hade räddat Gösta, avsatt försupen präst, ur en snödriva utanför en krog, när han just för att få ännu ett glas alkohol, sålt en svältande flickas sista mjöl.
Majorskan identifierar sig med Göstas smärta, minns sin ungdoms plågor och depression, och ger honom en fristad i sin kavaljersflygel, ihop med elva andra herrar på dekis. Majorskan och Gösta är både lika och motpoler (kön, ålder, makt). Majorskan är också en antihjälte, allt vad en kvinna inte ska vara, aktiv, produktivt arbetande, rent maskulint kraftfull svär och dominerar hon, röker pipa och tar gärna en sup med kavaljererna.
De är sagans kung och drottning. Den unge strålande guden, inspirationens förkunnare, missköter sitt värv att vårda sin församling, och avsätts, får inte längre predika. Majorskan, som vid sin passive makes sida, varit den verklige kungen i Värmland, härskarinna över sju järnbruk och samtidigt den vårdande kungamodern, som alltid sett till hela bygdens bästa, skall snart skällas för trollpacka, förvisas från sitt rika hem att sluta som tiggare, när det förflutna hinner ikapp henne.
Majorskans förenande kraft, som i årtienden fyllt landskapet med både arbete och fest, mals ner av kavaljerernas revolt, när elake patron Sintram, en folklig variant av Mefisto, förvänt deras blick att förneka sin välgörarinna, det goda livsfrämjande arbetet, till förmån för dagsländans kortsiktiga nöjen. Att Gösta likt Faust signerar kontraktet till den onde med sitt eget blod, ges en psykologisk förklaring. Sintrams intriger gör att Gösta sopar sina egna svagheter och skuldkänslor under mattan och anklagar majorskan för att ha vilselett honom och unga Ebba Dohna.
Lagerlöf skapar synteser. Hon letar fram sina karaktärers djupt omedvetna motiv, vad som på ytan kallas grymma öden, gestaltar hon psykologisk trovärdigt, parallellt med ett rikhaltigt nät av symboler ur legend och myt. Kavaljererna är tolv, likt olympens gudar, asagudar eller kung Arthurs riddare, kontrakt skrivs i blod med den onde under den magiska julnatten, allt stammar ur moderns förbannelse cementerat av dotterns iskalla förnekande, människors rädsla visar sig som slagbjörnar och blodtörstiga vargar.
Likt Lord Byron och Cervantes, är Lagerlöf satirisk. Hur än storvulna superlativer som beskriver Gösta, och hur än mäktigt majorskan härskar över Värmland, så är hennes vasaller bara tolv gubbar på dekis. En gång identiferade de sig med såväl franska revolutionen, som Napolen. Men hela gudatablån står på Värmlands urberg, smidd av järnmalm. Dess mänsklig kärna kommer alltid att få sprickor och rostangrepp.
Mängden möjliga symboliska nivåer är så rikhaltiga att Gösta Berlings saga aldrig slutar att fascinera. Huvudintrigen utspelas under ett år, från julnatt till julnatt, hela provinsen genomlider ett omvälvande år, med majorskans fall och förlösning, och Göstas fall och försoning, en reningsprocess under naturens cykliska växlingar, där kvinnliga och manliga själskrafter söker balansen lika mycket inom sig själv som i dansen med varandra.
Boken är full av rörelse och förvandlingar, full med färgstarka personligheter. Det idealistiska 1820-talets kvardröjande känslokult efter franska revolutionen och Napoleon, blir en färgstark fond av naturkraft mot berättarens skeptiska samtid, som bleknat och tagit ifrån oss tron på dröm och fantasi som kreativa krafter.
Den natt Gösta enleverar Anna Stjärnhök förföljs deras släde av vargar. Det är en talande symbolisk färd, frågan är vad den säger? Gösta och Anna grubblar själva boken igenom om det var djävulen som förföljde dem, eller gud själv som ville varna och få dem att byta livsväg? För att skrämma vargarna används bland annat ett grönt skärp som får fladdra bak vagnen utan större verkan. Finns det någon metafor i skärpet? eller den gröna färgen? Jag vet inte. Tydligare är då symboliken kring den roman av madame Staël, Corinne ou l'Italie (1807), som Gösta slänger i gapet på ledarvargen som hinner upp deras släde. Ändå är det mångtydigt, för romanen slits sönder men blir inget större avbräck för vargarnas framfart.
Vad symboliserar Corinne för Lagerlöf? Germaine de Staël gifte sig med den svenske ambassadören i Paris tre år före franska revolutionen, var anhängare av revolutionens progressiva ideal och höll välbesökt litterär salong, där det intrigerades mot Napoleon, vilket gjorde att hon från 1803 drevs i landsflykt (varav ett år i Stockholm 1812-13). Jag har själv inte läst Corinne, men blir sugen att göra det för att försöka tolka Lagerlöfs inställning. Tyckte hon att den var värd att slitas sönder av vargar? Eller är det en allmän metafor för kritiken mot kvinnliga nytänkare? Madame de Staëls romaner och filosoferande fick betydelse för den följande romantiska perioden inom fransk litteratur.
Under sitt år vid makten, sedan majorskan förvisats, har kavaljererna utmanat allt småskuret och förkvävande, utmanat samhällets normer. Men de demonstrerar inte bara mot överheten, i form av spratt mot dumme greven och girige prästen, deras tanklöa spratt kan även slå hårt mot enkelt folk.
Kavaljerernas övermodiga lyckorike blir inte mer än en överreklamerad skrytvärld. Det blir parodi, som bryter sönder de goda krafterna. Lagerlöf är realist nog att se hur slöseri och brännvin skapar sociala problem, förvärrar missväxt och torka, tills folket ställer kavaljererna till svars.
Glädje och arbete måste återgå i en fruktbar syntes, behöver nya förebilder, en man och kvinna som på jämställd fot kan arbeta för kärleken och skönheten i livet.
Gösta är föga realistisk. Han inkarnerar en inspiration som överallt tänder glädje och sprider lycka över gråväderslivet. Han är vild, lyster som den störtade ängeln Lucifer, av både mörker som ljus. Han är 'poeten' som aldrig lyckas skapa något hållbart av sin uppflammande livsglädje. Han enleverar damer med sin svarta häst Don Juan. Kärleken blossar upp, men förbyts lika hastigt i förlust. De unga kvinnorna som Gösta känner sig förförd av, tycks representera olika kvinnoideal:
Förhistorien med unga Ebba Dohna, den orörda jungfrun, Kristi brud som hellre tar livet av sig än hemfaller åt vanlig jordisk kärlek. Hon väcker Göstas skuldkänslor, varefter en aspekt av handlingen frågar hur Gösta ska kunna räddas ur djävulens grepp och återintegreras i samhällslivet.
Anna Stjärnhök, fri för att hon är föräldralös med ärvda pengar, men bunden för att hon redan lovat bort sig, både till en ung fattig man, men sedan övertalas att godta en rik men gammal man. Gösta väcker kärleken och hindrar det misstaget. Men han vill att hon håller sitt löfte till fattige Ferdinand för att hjälpa den livsglada familjen ur sin fattigdom. Hon lovar först att följa hans råd, samtidigt som hon beslutar sig för att vara hans skyddsängel i kulissen. Svartsjuka från hennes sida eldar på intrigen, men hon resignerar till slut, släpper sin självpåtagna börda att vara guds redskap att leda Gösta, något som bara hämmat hennes frihet.
Marianne Sinclaire, balens drottning bland grevar och baroner, sin fars stolthet, en hustrumisshandlaren som höjt sin dotter till skyarna, vaktar henne med brutal stränghet. Psykologiskt granskad balanserar hon mellan firad och stukad. En alltför sträng inre kritiker hindrar henne att våga ta till sig kärlek. En enda natt öppnas muren. Gösta hjälper henne nära ihjälfrusen ur snön när fadern (tillfälligt) förskjutit henne. Men hjälper också till att stöta henne ifrån sig när han inte längre upplever hennes känslor som äkta, dvs när den inre kritikern stukat henne. Hennes exempel visar vilket obarmhärtigt fängelse hemmet i en patriarkal familj kan vara för kvinnor. Efter att hon återvänt till fadern ingår hon med tiden ett resonemangsäktenskap med Adrian, som ytligt liknar en kavaljer, men som i grunden är en praktisk arbetsmänniska. Därmed har Marianne slutgiltigt resignerat.
Anna och Mariannes resignation omvandlas med tiden till socialt ansvar, vilket är Elisabet Dohnas, unga grevinnans, starka sida, den tredje unga kvinna Gösta rövar bort detta omstörtande år. Men denna gång är det mot kvinnans vilja. I oskuld liknar hon Ebba Dohna, trots att hon är gift. Den här gången är enleveringen dock ett spel för att reta hennes urbota dumme make, greve Dohna, och samtidigt i villervallan frita majorskan ur häktet, Elisabets krav på de ansvarslösa kavaljererna. När hon senare inser att den vilda slädturen bara var lösa skott, som trots allt räddat majorskan, blir hon ett kort tag bästa vän med Gösta, som beslutat att vara hennes underdåniga slav resten av livet.
Elisabets etiska barometer ställer krav åt alla håll, inklusive på sig själv. Hon blir dock offer för illvilliga rykten och lämnar make och svärmor när hon inser att de saknar allt det moraliska adelskap hon förutsatt dem äga. Denna gång är Göstas förälskelse beständig, för att han fascineras av hennes 'sköna själ'. När de skiljs åt, känner sig Gösta än en gång förskjuten, deprimerad beslutar han att gifta sig med den mest förskjutna, den fattiga halvtokiga kvastflickan. Vem skulle passa bättre åt en galen avsatt präst? frågar han sig självförnedrande. Elisabet inser att detta är en stor försyndelse, både mot den stackars vanlottade kvastflickan, liksom mot Göstas egen andliga förmåga att skänka människor glädje. Hon lyckas hindra detta dåliga skämt.
Efter många turer blir de också man och hustru, även om det inte är den uppblossande passionen som slutligen förenar dem, utan deras gemensamma förmåga att se livet som ett praktiskt utövande av godhet, där de kan förena sina förmågor till medlidande och socialt ansvar. Elisabet är praktisk och klok. Hon är den idealbild Gösta hela tiden sökt. Inte så världsfrånvänt förandligad som Ebba, eller rent mentalt frånvarande som kvastflickan. Inte rik och behängd med den sociala kulturfernissan, som Anna och Marianne, eftersom Elisabet fråntogs allt anseende och redlighet när greven lät annullera deras äktenskap (på falska grunder). Alltså möts de på gemensam ursprunglig naturnivå. Anna visste aldrig om hennes känslor var den rätta vägens intuition, eller bara djävulens lockelser. Marianne vågade aldrig lita på sina känslor. Elisabet äger dock en osviklig, praktisk inre barometer, och kan därför försona Gösta med både Gud och samhället. Hon ställer krav på Gösta, ifrågasätter hans bristande besinning och dåraktiga hjältefasoner. Hon är inte världsfrånvänt och kravlöst uppoffrande. Gösta finns dock också där för att moderera hennes tendenser till extrem självkritisk botgöring.
Som sagt, glädje och arbete måste åter ingå en fruktbar syntes, och det är Gösta och Elisabet, som blir samhällets nya förebilder, men i all anspråkslöshet. Berättelsen avlägsnar sig från det heroiska.
Majorskan har gjort sin botvandring åter till sin mor och löst förbannelsen, och har därmed också nått försoning i slutet av sitt liv. Hon som inkarnerat hatet hos en kvinna som tvingats gifta sig mot sin vilja, vilket ledde till en snedvriden förening, där kvinnan blev stark och mannen likgiltig, i stället för en god arbetsgemenskap. Hon tog sig en älskare, som berika hennes liv med njutning, därför höjde hon honom till skyarna.
När hon ser att Elisabet och Gösta funnit en god själslig balans, kan hon välsigna Gösta. Ingen av dem tänker ta upp majorskans kungamantel. Gösta vill inte längre leva som en självisk livsnjutare. Han tänker sprida glädje till folket betydligt mer anspråkslöst, som bondespelman och äppelodlare.
När romanen når sin fullbordan har samtliga karaktärer bytt roller, tagit på och av masker, och förvandlats och kommit till ro. Prästen som blev tiggare och kavaljer, kan fortsätta att sprida glädjens evangelium via musik och frukt. Majorskan hade i sin hårdföra maktposition känt sig mer död än levande, hon får nu somna in i mild förtröstan.
Trots Lagerlöfs rikliga symboliska bildvärld, som talar till läsarens själ, om människors brister och längtan efter att finna sin egen ursprungliga innersta kärna. Så var hon lika mycket psykolog i en realistisk tradition. Majorskan hade som ung oskuldsfull flicka, Margareta Celsing, tvingats in i ett förhatligt giftermål. Hon tycktes då ta sitt öde i egna händer, skaffade sig både älskare och makt. Men det visade sig att hon lika lätt kunde förlora allt. Hur än många bruk hon ärvt efter sin älskare, såg lagen det inte som hennes, utan som hennes makes, majorn. Trots att han inte arbetat för det som hon, så kunde han förvisa henne till tiggare, med den patriarkala lagen på sin sida.
Margareta Celsings mor förbannade dotterns revolt, men dottern slog tillbaka. Det växte till en psykologisk skuld i hennes djupaste undermedvetna. Ända tills hon beslöt att vandra sin via dolorosa tillbaka till förlösning, för att utplåna den kulturfernissa hon levat med. Hon innesluter alla kvinnorna i berättelsen, deras roller. När hon förvisades blev hon profetisk och siade hela traktens fall, att alla skulle tvingas förändra sina liv, att en omvandlingens storm skulle komma att brusa fram. Hennes mor krävde ingen botgöring. Allt modern ville var att bli sedd. Däremot kunde Margareta återfinna sin ungdoms rena själ. Livets etiska värdesystem är återställt. Ont och gott, ljus och mörker, har förenats till vanlig mänsklighet. Ragnarök har bedarrat.
Inte konstigt att Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobels Litteraturpris 1909, även om motiveringen
"på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning", inte uttrycker den fulla storheten i hennes litterära förmåga. Hon är än idag respekterad, även internationellt. Böckerna står orörda av tidens tand. Även Gösta Berlings saga, trots sitt bitvis storvulna tilltal. Allt är organiskt och logiskt sammanfogat.
Lagerlöf vann tidskriften Iduns litterära tävling 1890, med fem kapitel ur sitt ofärdiga manuskript av den blivande Gösta Berlings Saga (utgiven 1891). Hon valde ut historien om Anna Stjärnhök. Vilket ledde till ett stipendium, så hon kunde ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och färdigställa romanen. Det är vi evigt tacksamma för.
Första gången jag läste den, hade jag svårt att hålla isär myllret av personer och sidohistorier. Ovant var också retrokänslan i det högtidliga alluderandet på det tidiga 1800-talets romantiska idealism. "O forna tiders kvinnor!" Men tilltalet riktar sig både bakåt och framåt, till oss "sena tiders barn" som förlorat livskänslan under 1880-talets 'gråväders'-realism. Det minner om Heidenstams och Levertins Renässans-manifest 1889.
Men Lagerlöf fick sin idé 1881, när hon insåg att hon hade ett rikt stoff i sin hembygds Värmland, som kunde gestalta hennes litterära idéer. Tio år tog det, men sedan hade hon skapat något som saknade motsvarighet i svensk litteratur. En krönika från en heroisk tid, full av originella människor. (Jfr Cervantes? Gogol? García Márquez?)
Genom Ekeby kavaljerer, de manliga dagsländorna, hyllas en gången livskänsla. Hon plockar också fram alla 'spökhistorier' hon själv matades med som barn, om onda och goda krafter, i kampen med den yttre naturen. Allt som den framväxande psykologin tycktes vilja vända ut och in på, till en kamp i vårt inre, med den hämmande inre kritikern. Lagerlöf bildar brygga mellan dessa olika synsätt, en syntes mellan modern yttre realism och en ny inre psykologisk symbolism.
"Äntligen stod prästen i predikstolen..." Den berömda inledningen syftar på Gösta själv, en ung alkoholiserad präst på väg att avskedas. Värmlands egen Lord Byron, romantikens konstnärsmyt, vars vilda leverne ännu inte satt några yttre spår. Lord Byron dog ung (1824) och är berömd för sin episka satir Don Juan (1819-24) som vänder på legenden, så Juan blir en antihjälte som lätt förförs av kvinnor. Gösta Berling enleverar tre olika sköna damer med hjälp av hästen Don Juan, Ekebys häst, som majorskan senare i intrigen är beredd att skänka honom bara han ger sig av.
Göstas kärleksäventyr rinner varje gång ut i sanden. Den strålande charmiga Gösta verkar närmast manodepressiv, ständigt självmordsbenägen efter varje avbrutet kärleksäventyr. Majorskan på Ekeby hade räddat Gösta, avsatt försupen präst, ur en snödriva utanför en krog, när han just för att få ännu ett glas alkohol, sålt en svältande flickas sista mjöl.
Majorskan identifierar sig med Göstas smärta, minns sin ungdoms plågor och depression, och ger honom en fristad i sin kavaljersflygel, ihop med elva andra herrar på dekis. Majorskan och Gösta är både lika och motpoler (kön, ålder, makt). Majorskan är också en antihjälte, allt vad en kvinna inte ska vara, aktiv, produktivt arbetande, rent maskulint kraftfull svär och dominerar hon, röker pipa och tar gärna en sup med kavaljererna.
De är sagans kung och drottning. Den unge strålande guden, inspirationens förkunnare, missköter sitt värv att vårda sin församling, och avsätts, får inte längre predika. Majorskan, som vid sin passive makes sida, varit den verklige kungen i Värmland, härskarinna över sju järnbruk och samtidigt den vårdande kungamodern, som alltid sett till hela bygdens bästa, skall snart skällas för trollpacka, förvisas från sitt rika hem att sluta som tiggare, när det förflutna hinner ikapp henne.
Majorskans förenande kraft, som i årtienden fyllt landskapet med både arbete och fest, mals ner av kavaljerernas revolt, när elake patron Sintram, en folklig variant av Mefisto, förvänt deras blick att förneka sin välgörarinna, det goda livsfrämjande arbetet, till förmån för dagsländans kortsiktiga nöjen. Att Gösta likt Faust signerar kontraktet till den onde med sitt eget blod, ges en psykologisk förklaring. Sintrams intriger gör att Gösta sopar sina egna svagheter och skuldkänslor under mattan och anklagar majorskan för att ha vilselett honom och unga Ebba Dohna.
Lagerlöf skapar synteser. Hon letar fram sina karaktärers djupt omedvetna motiv, vad som på ytan kallas grymma öden, gestaltar hon psykologisk trovärdigt, parallellt med ett rikhaltigt nät av symboler ur legend och myt. Kavaljererna är tolv, likt olympens gudar, asagudar eller kung Arthurs riddare, kontrakt skrivs i blod med den onde under den magiska julnatten, allt stammar ur moderns förbannelse cementerat av dotterns iskalla förnekande, människors rädsla visar sig som slagbjörnar och blodtörstiga vargar.
Likt Lord Byron och Cervantes, är Lagerlöf satirisk. Hur än storvulna superlativer som beskriver Gösta, och hur än mäktigt majorskan härskar över Värmland, så är hennes vasaller bara tolv gubbar på dekis. En gång identiferade de sig med såväl franska revolutionen, som Napolen. Men hela gudatablån står på Värmlands urberg, smidd av järnmalm. Dess mänsklig kärna kommer alltid att få sprickor och rostangrepp.
Mängden möjliga symboliska nivåer är så rikhaltiga att Gösta Berlings saga aldrig slutar att fascinera. Huvudintrigen utspelas under ett år, från julnatt till julnatt, hela provinsen genomlider ett omvälvande år, med majorskans fall och förlösning, och Göstas fall och försoning, en reningsprocess under naturens cykliska växlingar, där kvinnliga och manliga själskrafter söker balansen lika mycket inom sig själv som i dansen med varandra.
Boken är full av rörelse och förvandlingar, full med färgstarka personligheter. Det idealistiska 1820-talets kvardröjande känslokult efter franska revolutionen och Napoleon, blir en färgstark fond av naturkraft mot berättarens skeptiska samtid, som bleknat och tagit ifrån oss tron på dröm och fantasi som kreativa krafter.
Den natt Gösta enleverar Anna Stjärnhök förföljs deras släde av vargar. Det är en talande symbolisk färd, frågan är vad den säger? Gösta och Anna grubblar själva boken igenom om det var djävulen som förföljde dem, eller gud själv som ville varna och få dem att byta livsväg? För att skrämma vargarna används bland annat ett grönt skärp som får fladdra bak vagnen utan större verkan. Finns det någon metafor i skärpet? eller den gröna färgen? Jag vet inte. Tydligare är då symboliken kring den roman av madame Staël, Corinne ou l'Italie (1807), som Gösta slänger i gapet på ledarvargen som hinner upp deras släde. Ändå är det mångtydigt, för romanen slits sönder men blir inget större avbräck för vargarnas framfart.
Vad symboliserar Corinne för Lagerlöf? Germaine de Staël gifte sig med den svenske ambassadören i Paris tre år före franska revolutionen, var anhängare av revolutionens progressiva ideal och höll välbesökt litterär salong, där det intrigerades mot Napoleon, vilket gjorde att hon från 1803 drevs i landsflykt (varav ett år i Stockholm 1812-13). Jag har själv inte läst Corinne, men blir sugen att göra det för att försöka tolka Lagerlöfs inställning. Tyckte hon att den var värd att slitas sönder av vargar? Eller är det en allmän metafor för kritiken mot kvinnliga nytänkare? Madame de Staëls romaner och filosoferande fick betydelse för den följande romantiska perioden inom fransk litteratur.
Under sitt år vid makten, sedan majorskan förvisats, har kavaljererna utmanat allt småskuret och förkvävande, utmanat samhällets normer. Men de demonstrerar inte bara mot överheten, i form av spratt mot dumme greven och girige prästen, deras tanklöa spratt kan även slå hårt mot enkelt folk.
Kavaljerernas övermodiga lyckorike blir inte mer än en överreklamerad skrytvärld. Det blir parodi, som bryter sönder de goda krafterna. Lagerlöf är realist nog att se hur slöseri och brännvin skapar sociala problem, förvärrar missväxt och torka, tills folket ställer kavaljererna till svars.
Glädje och arbete måste återgå i en fruktbar syntes, behöver nya förebilder, en man och kvinna som på jämställd fot kan arbeta för kärleken och skönheten i livet.
Gösta är föga realistisk. Han inkarnerar en inspiration som överallt tänder glädje och sprider lycka över gråväderslivet. Han är vild, lyster som den störtade ängeln Lucifer, av både mörker som ljus. Han är 'poeten' som aldrig lyckas skapa något hållbart av sin uppflammande livsglädje. Han enleverar damer med sin svarta häst Don Juan. Kärleken blossar upp, men förbyts lika hastigt i förlust. De unga kvinnorna som Gösta känner sig förförd av, tycks representera olika kvinnoideal:
Förhistorien med unga Ebba Dohna, den orörda jungfrun, Kristi brud som hellre tar livet av sig än hemfaller åt vanlig jordisk kärlek. Hon väcker Göstas skuldkänslor, varefter en aspekt av handlingen frågar hur Gösta ska kunna räddas ur djävulens grepp och återintegreras i samhällslivet.
Anna Stjärnhök, fri för att hon är föräldralös med ärvda pengar, men bunden för att hon redan lovat bort sig, både till en ung fattig man, men sedan övertalas att godta en rik men gammal man. Gösta väcker kärleken och hindrar det misstaget. Men han vill att hon håller sitt löfte till fattige Ferdinand för att hjälpa den livsglada familjen ur sin fattigdom. Hon lovar först att följa hans råd, samtidigt som hon beslutar sig för att vara hans skyddsängel i kulissen. Svartsjuka från hennes sida eldar på intrigen, men hon resignerar till slut, släpper sin självpåtagna börda att vara guds redskap att leda Gösta, något som bara hämmat hennes frihet.
Marianne Sinclaire, balens drottning bland grevar och baroner, sin fars stolthet, en hustrumisshandlaren som höjt sin dotter till skyarna, vaktar henne med brutal stränghet. Psykologiskt granskad balanserar hon mellan firad och stukad. En alltför sträng inre kritiker hindrar henne att våga ta till sig kärlek. En enda natt öppnas muren. Gösta hjälper henne nära ihjälfrusen ur snön när fadern (tillfälligt) förskjutit henne. Men hjälper också till att stöta henne ifrån sig när han inte längre upplever hennes känslor som äkta, dvs när den inre kritikern stukat henne. Hennes exempel visar vilket obarmhärtigt fängelse hemmet i en patriarkal familj kan vara för kvinnor. Efter att hon återvänt till fadern ingår hon med tiden ett resonemangsäktenskap med Adrian, som ytligt liknar en kavaljer, men som i grunden är en praktisk arbetsmänniska. Därmed har Marianne slutgiltigt resignerat.
Anna och Mariannes resignation omvandlas med tiden till socialt ansvar, vilket är Elisabet Dohnas, unga grevinnans, starka sida, den tredje unga kvinna Gösta rövar bort detta omstörtande år. Men denna gång är det mot kvinnans vilja. I oskuld liknar hon Ebba Dohna, trots att hon är gift. Den här gången är enleveringen dock ett spel för att reta hennes urbota dumme make, greve Dohna, och samtidigt i villervallan frita majorskan ur häktet, Elisabets krav på de ansvarslösa kavaljererna. När hon senare inser att den vilda slädturen bara var lösa skott, som trots allt räddat majorskan, blir hon ett kort tag bästa vän med Gösta, som beslutat att vara hennes underdåniga slav resten av livet.
Elisabets etiska barometer ställer krav åt alla håll, inklusive på sig själv. Hon blir dock offer för illvilliga rykten och lämnar make och svärmor när hon inser att de saknar allt det moraliska adelskap hon förutsatt dem äga. Denna gång är Göstas förälskelse beständig, för att han fascineras av hennes 'sköna själ'. När de skiljs åt, känner sig Gösta än en gång förskjuten, deprimerad beslutar han att gifta sig med den mest förskjutna, den fattiga halvtokiga kvastflickan. Vem skulle passa bättre åt en galen avsatt präst? frågar han sig självförnedrande. Elisabet inser att detta är en stor försyndelse, både mot den stackars vanlottade kvastflickan, liksom mot Göstas egen andliga förmåga att skänka människor glädje. Hon lyckas hindra detta dåliga skämt.
Efter många turer blir de också man och hustru, även om det inte är den uppblossande passionen som slutligen förenar dem, utan deras gemensamma förmåga att se livet som ett praktiskt utövande av godhet, där de kan förena sina förmågor till medlidande och socialt ansvar. Elisabet är praktisk och klok. Hon är den idealbild Gösta hela tiden sökt. Inte så världsfrånvänt förandligad som Ebba, eller rent mentalt frånvarande som kvastflickan. Inte rik och behängd med den sociala kulturfernissan, som Anna och Marianne, eftersom Elisabet fråntogs allt anseende och redlighet när greven lät annullera deras äktenskap (på falska grunder). Alltså möts de på gemensam ursprunglig naturnivå. Anna visste aldrig om hennes känslor var den rätta vägens intuition, eller bara djävulens lockelser. Marianne vågade aldrig lita på sina känslor. Elisabet äger dock en osviklig, praktisk inre barometer, och kan därför försona Gösta med både Gud och samhället. Hon ställer krav på Gösta, ifrågasätter hans bristande besinning och dåraktiga hjältefasoner. Hon är inte världsfrånvänt och kravlöst uppoffrande. Gösta finns dock också där för att moderera hennes tendenser till extrem självkritisk botgöring.
Som sagt, glädje och arbete måste åter ingå en fruktbar syntes, och det är Gösta och Elisabet, som blir samhällets nya förebilder, men i all anspråkslöshet. Berättelsen avlägsnar sig från det heroiska.
Majorskan har gjort sin botvandring åter till sin mor och löst förbannelsen, och har därmed också nått försoning i slutet av sitt liv. Hon som inkarnerat hatet hos en kvinna som tvingats gifta sig mot sin vilja, vilket ledde till en snedvriden förening, där kvinnan blev stark och mannen likgiltig, i stället för en god arbetsgemenskap. Hon tog sig en älskare, som berika hennes liv med njutning, därför höjde hon honom till skyarna.
När hon ser att Elisabet och Gösta funnit en god själslig balans, kan hon välsigna Gösta. Ingen av dem tänker ta upp majorskans kungamantel. Gösta vill inte längre leva som en självisk livsnjutare. Han tänker sprida glädje till folket betydligt mer anspråkslöst, som bondespelman och äppelodlare.
När romanen når sin fullbordan har samtliga karaktärer bytt roller, tagit på och av masker, och förvandlats och kommit till ro. Prästen som blev tiggare och kavaljer, kan fortsätta att sprida glädjens evangelium via musik och frukt. Majorskan hade i sin hårdföra maktposition känt sig mer död än levande, hon får nu somna in i mild förtröstan.
Trots Lagerlöfs rikliga symboliska bildvärld, som talar till läsarens själ, om människors brister och längtan efter att finna sin egen ursprungliga innersta kärna. Så var hon lika mycket psykolog i en realistisk tradition. Majorskan hade som ung oskuldsfull flicka, Margareta Celsing, tvingats in i ett förhatligt giftermål. Hon tycktes då ta sitt öde i egna händer, skaffade sig både älskare och makt. Men det visade sig att hon lika lätt kunde förlora allt. Hur än många bruk hon ärvt efter sin älskare, såg lagen det inte som hennes, utan som hennes makes, majorn. Trots att han inte arbetat för det som hon, så kunde han förvisa henne till tiggare, med den patriarkala lagen på sin sida.
Margareta Celsings mor förbannade dotterns revolt, men dottern slog tillbaka. Det växte till en psykologisk skuld i hennes djupaste undermedvetna. Ända tills hon beslöt att vandra sin via dolorosa tillbaka till förlösning, för att utplåna den kulturfernissa hon levat med. Hon innesluter alla kvinnorna i berättelsen, deras roller. När hon förvisades blev hon profetisk och siade hela traktens fall, att alla skulle tvingas förändra sina liv, att en omvandlingens storm skulle komma att brusa fram. Hennes mor krävde ingen botgöring. Allt modern ville var att bli sedd. Däremot kunde Margareta återfinna sin ungdoms rena själ. Livets etiska värdesystem är återställt. Ont och gott, ljus och mörker, har förenats till vanlig mänsklighet. Ragnarök har bedarrat.
Inte konstigt att Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobels Litteraturpris 1909, även om motiveringen
"på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning", inte uttrycker den fulla storheten i hennes litterära förmåga. Hon är än idag respekterad, även internationellt. Böckerna står orörda av tidens tand. Även Gösta Berlings saga, trots sitt bitvis storvulna tilltal. Allt är organiskt och logiskt sammanfogat.
Lagerlöf vann tidskriften Iduns litterära tävling 1890, med fem kapitel ur sitt ofärdiga manuskript av den blivande Gösta Berlings Saga (utgiven 1891). Hon valde ut historien om Anna Stjärnhök. Vilket ledde till ett stipendium, så hon kunde ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och färdigställa romanen. Det är vi evigt tacksamma för.
2019-11-15
Ally Hughes har sex ibland - Jules Moulin (2015)
Har kopplat av med en smart feel-good. Det är Jules Moulins romandebut, men hon har tidigare skrivit manus till TV-serier som 'Vita huset' och 'Ensamma hemma', så hon är driven när det gäller story och dialog. En läsvärd lättviktare.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
2019-11-09
One : a novel - Richard Bach (1988)
En roman som bygger på kvantfysiska spekulationer, alldeles nytt för allmänheten då i slutet på 1980-talet, men idag börjar bli vardagsmat. Visst låg Bach i framkant...
Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...
I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.
Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...
I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
