Ville läsa om Paulo Coelhos roman, som alltså också använder första raden i Psaltaren 137. Frågan är väl ifall han bara anknyter till Psaltaren, eller om han även anspelar på Elizabeth Smarts bok? Romanen är ett passionsdrama, med såväl andliga som erotiska förtecken. Kärleken som en möjlig andlig väg. Man behöver inte bli präst för att göra gott.
Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.
Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.
Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...
Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...
2016-06-10
By Grand Central Station I sat down and wept - Elizabeth Smart (1945)
Den bok jag just läst har benämnts både roman och självbiografi. Själv skulle jag snarare kalla de 120 glesa sidorna för prosalyrik. Det är en närmast delirisk passionsutgjutelse, där såväl tid som rum har satts ur spel, alltså de två parametrar som vanligen är själva grunden för ett romanbygge. Och även om författaren använder sina egna erfarenheter för sina ordbilder, så är är det inte berättelsen om ett liv placerat i tid och rum, med gestaltade med- och motspelare, utan ett sammelsurium av metaforer och litterära hänvisningar för att återskapa känslostormar.
När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:
"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"
Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.
Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.
Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.
Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.
Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.
Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.
Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.
2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.
PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.
När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:
"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"
Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.
Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.
Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.
Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.
Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.
Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.
Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.
2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.
PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.
2016-05-20
Kärlek het som Chili - Laura Esquivel (1989)
Den mexikanska författarinnan Laura Esquivel debuterade med denna historia (Como agua para chocolate) 1989. Den filmatiserades redan 1992 och jag såg den inte så många år senare, men har inte så bra minne att jag kan säga om filmmanuset avvek mycket från boken, som jag alltså inte läst förrän nu. Boken har en helt egen stil, och kandiderar som gör den till en modern klassiker.
Det är alltså en egensinnig historia, med tolv kapitel som benämns 'följetong', inte roman. De tolv kapitlen delas in efter årets tolv månader, trots att historien i sig inte följer året, utan utspelar sig under större delen av huvudpersonens liv, och alltså inte följer 'kapitel-året'. Frågan är väl ifall berättelsen skrevs först för att publiceras i något månadsmagasin? Det vet jag inget om. Antagligen var författarinnans huvudsyfte att bryta mot romangenren.
Berättelsen, som löper i en helt egen stil, är uppbyggd kring mat. Varje kapitel bär namn efter ett recept och inleds med en sida med ingredienser. Därefter börjar texten med att beskriva hur, oftast, huvudpersonen börjar tillreda receptet, varpå texten övergår till att väva samman denna tillredning med berättelsen i övrigt. En charmerande annorlunda historia.
Denna matlagningsmetod, med hundra år gamla recept, gör att jag associerar till gångna tider à la Cajsa Warg, back-to-basic. All matlagning görs från grunden. Ska man laga kyckling, inleder man med att nacka och plocka fjädrarna av dem. Och oftast är det storkok för släktfester. Allt detta vardagliga arbete skapar en mycket jordnära realism, förankrat i det agrara samhälle i Mexico under 1910-talets revolution, med hungriga arméer som rör sig över landskapet från tid till annan, medan andra ger sig av till USA. Dock inte huvudpersonen, Tita, hon tvingas stanna vare sig hon vill eller inte.
Laura Esquivel har skapat sin egen variant av Latinamerikas 'magiska realism'. För mitt i all realism upp till armbågarna, finns en själslig dimension, med intuitiva förmågor och avlidnas andar som återvänder för att stödja Tita när livet är som tyngst.
Det är en kärlekshistoria, mer uppenbart i den svenska titeln än den spanska. Men om referensen till följetong, lurar oss att tänka på sockersöt veckotidningsromantik, så bedrar vi oss. Historien är allt anant än förutsägbar. Den kommer ständigt med oväntade vändningar. Livet är hos Laura Esquivel en kryddstark kamp, nedplockad på jorden.
Ska jag ha någon invändning, så är det Titas mor, att en biologisk mor kan skildras så svart, endimensionellt svart. Visserligen får vi en viss förklaring till detta mot slutet, men nog har hon fler drag gemensamt med sagans onda styvmor, än traditionella modersporträtt.
2016-05-07
Kamalas Bok - Inger Edelfeldt (1986)
Inger Edelfeldt hör till de författare jag alltid återkommer till. Hon deputerade 1977 med Duktig pojke, men Kamalas Bok, var den första jag läste. En snabbläst berättelse om en 22-årig tjej med två deltidsarbeten. Språket flyter lätt, jag-berättad, närmast en inre dialog, där det är tydligt hur starkt hennes kokmmentarer styrs av en mycket stark inre kritiker. Vilsenheten inför vad livet innebär, vad hon ska göra med sitt liv, där den inre kritikern och all omedveten rädsla som det innebär, kväver hennes initiativkraft, gör henne skör.
Hon har trots allt inkomster, egen lägenhet och pojkvän. Så vad är det som hindrar henne? Hon känner sig som en kuvad robot, i synnerhet de tre dagar i veckan när hon står i en presentbutik, och säljer porslinsfigurer och annat meningslöst krams. Och har hon verkligen en 'pojkvän'? Han verkar snarare vara en bekant på distans. Samtidigt som hon försöker bevisa att hon är fri och självständig, klamrar hon sig fast vid honom likt ett sista halmstrå till den yttre världen. Att det finns någon som tycker om henne tillräckligt mycket för en träff då och då. För något engagemang lägger han inte ner i relationen.
Och hon har ingen kontakt med sina egna känslor. Hennes inre är i lika stort kaos som hennes lägenhet där soporna samlas och möglet frodas. Kreativiteten saknas. Hon undrar oengagerat ifall hon ska lära sig spela gitarr eller skriva några dikter, mer än så blir det inte. Hon saknar energi. Den är uttömd, dinglar vid en sista tunn tråd i stickningen.
Men en tidningsartikel hon läst, om Kamala, det otämjda djungelbarnet, uppfött av vargar, språklös, förvildad, naken. Den stannar hos henne som en omedveten inre väckarklocka, djupt inne i henne gror den, helt styrd av ordlösa instinkter försöker den komma fram.
Och mot slutet tränger den fram, alla de känslor hon kvävt, tar över. Då byter plötsligt Jaget identitet, det är Kamala som talar, hon skjuter undan det medvetna Jaget. Kamala, hennes undermedvetna tar över, medvetet och omedvetet krockar vid gränsen till sammanbrottet.
"Kamala kan inte bara hata, hon kan älska också. Kamalas kärlek är en djup svart brunn, den leder ner till mitten av jorden. Och Kamalas kärlek vill ingen människa falla ner i. Det är antagligen därför ingen människa kan älska mig." (s.113)
I ett kapitel beskriver hon sina Barbie-dockor, där jag känner igen varje detalj, från dockor inköpta på 1960-talet, ner till den tre cm korta kopian, barbie-docks-dockan, i röd baddräkt. Eftersom Barbie liknar en vuxen kvinna, tvingas inte den som leker med henne in i mamma-barn-rollspel som det blir med baby-dockor. I stället inbjuder Barbie till rollspel, vilka alls inte behöver handla om manekänger eller mode. Den unga kvinnan i romanen har använt sina dockor till att gräva betydligt djupare i sitt undermedvetna, gräver upp brutala fantasier ur djupet och en fattigdomsverklighet ur historien. Det är inte skönhet och rikedom hon relaterar till, utan en betydligt gråar och brutalare verklighet.
Mot slutet fantiserar hon att hon målar över hela ansiktet med grönt smink, blodröda rännilar i mungiporna, snaggar håret och går ut och gör 'uppror', genom att köpa glass i stället för vanlig dietmat. Men även det var mer dröm än verklighet. Hon tvättar av upproret och går ut och köper fiskbullar och skorpor. Om någon "verkligen älskade mig skulle jag också bli vacker och stark..." (s.126), försöker hon säga sig. Självkänslan är kvävd.
Efter en ensam semester, isolerad, med frånvarande pojkvän och väninnan upptagen av sin graviditetslycka, upplever hon närmast tacksamhet över att få återvända till sin hatade presentshop, att få vara 'duktig liten robot' igen. Komma in i normala rutiner, en yttre ram att hålla ångesten stången med. Det är det medvetna jagets liv.
Men i djupet finns Kamala, i det undermedvetna, och tvingar henne att längta, försöker få igång hennes känslor. Men inte ens kamala vet vad 'jaget' längtar efter. Allt Kamala kan göra är att tvinga henne att längta. När den känslan en dag bryter fram i ljuset sker förhoppningsvis en positiv förändring. Ibland behövs en KRIS, för att väcka oss.
På de sista raderna i boken har Jaget bplötsligt bytts ut, från det medvetna till det undermedvetna, nu har Kamala tagit över, hon får tala, talar som Vi: "Vi satt där i soffan och jag tvingade henne att längta. DEt kan jag i alla fall, jag kan tvinga henne att längta. Men jag Kamala kan inte förklara för henne vad hon längtar efter, för det vet jag inte själv."
Inger Edelfeldt tar i sina romaner oftast upp psykologiska fält. Det är universellt och tidlöst och värt att läsa om. Det åldras inte, det kan nya generationer läsa än idag. Leta upp dem på biblioteket.
Hon har trots allt inkomster, egen lägenhet och pojkvän. Så vad är det som hindrar henne? Hon känner sig som en kuvad robot, i synnerhet de tre dagar i veckan när hon står i en presentbutik, och säljer porslinsfigurer och annat meningslöst krams. Och har hon verkligen en 'pojkvän'? Han verkar snarare vara en bekant på distans. Samtidigt som hon försöker bevisa att hon är fri och självständig, klamrar hon sig fast vid honom likt ett sista halmstrå till den yttre världen. Att det finns någon som tycker om henne tillräckligt mycket för en träff då och då. För något engagemang lägger han inte ner i relationen.
Och hon har ingen kontakt med sina egna känslor. Hennes inre är i lika stort kaos som hennes lägenhet där soporna samlas och möglet frodas. Kreativiteten saknas. Hon undrar oengagerat ifall hon ska lära sig spela gitarr eller skriva några dikter, mer än så blir det inte. Hon saknar energi. Den är uttömd, dinglar vid en sista tunn tråd i stickningen.
Men en tidningsartikel hon läst, om Kamala, det otämjda djungelbarnet, uppfött av vargar, språklös, förvildad, naken. Den stannar hos henne som en omedveten inre väckarklocka, djupt inne i henne gror den, helt styrd av ordlösa instinkter försöker den komma fram.
Och mot slutet tränger den fram, alla de känslor hon kvävt, tar över. Då byter plötsligt Jaget identitet, det är Kamala som talar, hon skjuter undan det medvetna Jaget. Kamala, hennes undermedvetna tar över, medvetet och omedvetet krockar vid gränsen till sammanbrottet.
"Kamala kan inte bara hata, hon kan älska också. Kamalas kärlek är en djup svart brunn, den leder ner till mitten av jorden. Och Kamalas kärlek vill ingen människa falla ner i. Det är antagligen därför ingen människa kan älska mig." (s.113)
I ett kapitel beskriver hon sina Barbie-dockor, där jag känner igen varje detalj, från dockor inköpta på 1960-talet, ner till den tre cm korta kopian, barbie-docks-dockan, i röd baddräkt. Eftersom Barbie liknar en vuxen kvinna, tvingas inte den som leker med henne in i mamma-barn-rollspel som det blir med baby-dockor. I stället inbjuder Barbie till rollspel, vilka alls inte behöver handla om manekänger eller mode. Den unga kvinnan i romanen har använt sina dockor till att gräva betydligt djupare i sitt undermedvetna, gräver upp brutala fantasier ur djupet och en fattigdomsverklighet ur historien. Det är inte skönhet och rikedom hon relaterar till, utan en betydligt gråar och brutalare verklighet.
Mot slutet fantiserar hon att hon målar över hela ansiktet med grönt smink, blodröda rännilar i mungiporna, snaggar håret och går ut och gör 'uppror', genom att köpa glass i stället för vanlig dietmat. Men även det var mer dröm än verklighet. Hon tvättar av upproret och går ut och köper fiskbullar och skorpor. Om någon "verkligen älskade mig skulle jag också bli vacker och stark..." (s.126), försöker hon säga sig. Självkänslan är kvävd.
Efter en ensam semester, isolerad, med frånvarande pojkvän och väninnan upptagen av sin graviditetslycka, upplever hon närmast tacksamhet över att få återvända till sin hatade presentshop, att få vara 'duktig liten robot' igen. Komma in i normala rutiner, en yttre ram att hålla ångesten stången med. Det är det medvetna jagets liv.
Men i djupet finns Kamala, i det undermedvetna, och tvingar henne att längta, försöker få igång hennes känslor. Men inte ens kamala vet vad 'jaget' längtar efter. Allt Kamala kan göra är att tvinga henne att längta. När den känslan en dag bryter fram i ljuset sker förhoppningsvis en positiv förändring. Ibland behövs en KRIS, för att väcka oss.
På de sista raderna i boken har Jaget bplötsligt bytts ut, från det medvetna till det undermedvetna, nu har Kamala tagit över, hon får tala, talar som Vi: "Vi satt där i soffan och jag tvingade henne att längta. DEt kan jag i alla fall, jag kan tvinga henne att längta. Men jag Kamala kan inte förklara för henne vad hon längtar efter, för det vet jag inte själv."
Inger Edelfeldt tar i sina romaner oftast upp psykologiska fält. Det är universellt och tidlöst och värt att läsa om. Det åldras inte, det kan nya generationer läsa än idag. Leta upp dem på biblioteket.
2016-04-27
E is for Evidence - Sue Grafton (1988)
Återigen en fullträff av Sue Grafton. Kinsey Millhone lever i en ensamhetens bubbla över Jul och Nyår, då hennes liv helt går i stå. Livet omkring henne stänger, inklusive bortrest hyresvärd och stamkrogen där hon äter och får lite burdus omtanke, medan hon själv inte har någon släkt att umgås med. Även hennes halvt om halvt skilde förälskelse, Jonah, är bortrest över helgerna - med fru och barn.
Denna gång har hon ingen klientfall att utreda. Hon får ett brådskande rutinjobb, som det verkar, att kolla upp en brand, åt försäkringsbolaget där hon hyr kontor i utbyte mot lite tjänster. Men det visar sig vara en komplott, som gör att hon även blir utestängd från sitt kontor över helgerna anklagad för medhjälp till försäkringsbedrägeri. Problemet är att hitta bevis, evidence och vad som verkligen är det bakomliggande motivet. Vad som först verkar handla om affärer och företagsekonomi, visar sig i slutänden krympa, eller snarare växa, till ett handikappande familjedrama.
Men medan Kinseys vanliga liv i 'nuet' är helt avstängt, dyker hennes ex-man upp, musikern Daniel, den charmige talangen som kan förvrida huvudet på vem som helst. Här får vi veta en hel del om Kinseys förflutna och nedgrävda känslor.
Dessutom är texten mästerlig vad gäller hennes upplevelse när hon råkar vara i närheten av en brevbomb, som förutom tillfällig dövhet, tinnitus, diverse brännsår och blåmärken, även skapar chock och overklighet inför det som hänt, att hon stått intill en person som dör i olyckan. Jag kan inte annat än sugas in i texten följa med i den kvardröjande chocken, livet i ultrarapid hon inte accepterar utan tar sig ur.
Denna gång har hon ingen klientfall att utreda. Hon får ett brådskande rutinjobb, som det verkar, att kolla upp en brand, åt försäkringsbolaget där hon hyr kontor i utbyte mot lite tjänster. Men det visar sig vara en komplott, som gör att hon även blir utestängd från sitt kontor över helgerna anklagad för medhjälp till försäkringsbedrägeri. Problemet är att hitta bevis, evidence och vad som verkligen är det bakomliggande motivet. Vad som först verkar handla om affärer och företagsekonomi, visar sig i slutänden krympa, eller snarare växa, till ett handikappande familjedrama.
Men medan Kinseys vanliga liv i 'nuet' är helt avstängt, dyker hennes ex-man upp, musikern Daniel, den charmige talangen som kan förvrida huvudet på vem som helst. Här får vi veta en hel del om Kinseys förflutna och nedgrävda känslor.
Dessutom är texten mästerlig vad gäller hennes upplevelse när hon råkar vara i närheten av en brevbomb, som förutom tillfällig dövhet, tinnitus, diverse brännsår och blåmärken, även skapar chock och overklighet inför det som hänt, att hon stått intill en person som dör i olyckan. Jag kan inte annat än sugas in i texten följa med i den kvardröjande chocken, livet i ultrarapid hon inte accepterar utan tar sig ur.
2016-04-17
Vendetta - Jan Guillou (1991)
Vendetta är den mest spännande Hamilton thrillern av de första sex delarna. En bladvändare, inget onödigt teoretiserande. Antar att det beror på menings-fältet som Eco talat om. I Vendetta har några Boforsdirektörer blivit kidnappade av den sicilianska maffian, och Hamilton får uppdraget att medla mellan. Eftersom jag redan sett en rad maffiafilmer och har en rad vetskaper på området, så förväntar jag mig genast och avläser dold spänning i allt möjligt.
Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.
Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.
Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.
I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.
Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.
Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.
Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.
I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.
2016-04-16
The Maltese Falcon - Dashiell Hammett (1930)
Har nu läst Dashiell Hammetts klassiska The Maltese Falcon, med den stilbildande hårdkokte detektiven Sam Spade. Och med tanke på att jag nyss läst Umberto Ecos Foucaults pendel, kan jag bara konstatera att han inte bara nämner Sam Spade, utan haft Hammetts deckare i åtanke på mer än ett sätt. Inte bara titeln, utan hela brottsintrigen, snurrar kring en stöldbegärlig historisk klenod från Tempelriddartiden, den 'hemliga' organisation som också var en huvudingrediens i Ecos fabulerande.
Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.
Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.
Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.
En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa just det, med de stereotypa könsrollerna, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).
Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.
Det glada tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig
Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.
Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.
Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...
Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.
Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.
Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.
En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa just det, med de stereotypa könsrollerna, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).
Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.
Det glada tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig
Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.
Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.
Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...
2016-03-31
Foucaults pendel - Umberto Eco (1988)
Umberto Eco (1932-2016) blev världskändis genom sin första roman, Rosens namn (1980), där han med hjälp av en populär pusseldeckarmall, stoppade in sitt kulturfilosofiska vetande (se mitt inlägg januari 2012). I isolerad klostermiljö på 1300-talet mördas den ena munken efter den andra, lika mystiskt som Agatha Christies isolerade ö-besökare i Tio små negerpojkar. Till detta kloster kommer munken William av Baskerville, och tyder alla tecken lika mästerligt som en Serlock Holmes.
Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.
Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.
Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?
I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.
Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.
En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!
Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.
Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.
Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.
Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.
(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)
Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.
Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.
Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?
I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.
Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.
En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!
Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.
Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.
Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.
Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.
(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)
2016-03-15
Stendagböckerna - Carol Shields (1993)
Den amerikanskfödda, kanadensiska författaren Carol Shields (1935-2003) fick jag ögonen på första gången när hon skrev sin biografi över Jane Austen (2001). Den tyckte jag mycket om. Hon hade dessförinnan skrivit fiktion alltsedan 1970-talet, men fick sitt stora genombrott 1993 med The Stone Diaries, som tilldelades flera litterära utmärkelser - inklusive Pulitzer Price for Fiction.
Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.
Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.
1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.
Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.
Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.
Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.
Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.
Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.
Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.
Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.
1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.
Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.
Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.
Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.
Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.
Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.
2016-03-08
En gränslös kärlekshistoria - Aino Trosell (2005)
Inte för att jag läst så mycket av Aino Trosell, men jag påstår ändå att En gränslös kärlekshistoria måste vara bland det bästa hon skrivit. Den stannar i mig långt efter att jag läst ut den.
Det är en hundra år lång stafett, från Trosells mormorsmor Eli, via mormor Stina och modern Edit, fram till Aino själv, när hon själv blir mor. Hon mejslar fram kvinnornas historia med lätt handlag, som paradoxalt nog skapar en stenhård historia som trycker sig in i mig.
Kvinnornas liv rör sig från Norge in till norra Dalarna, vid den tid då Svensk-Norska unionen sprack och en gammal gräns återuppstod. Och det som blir så smärtsamt tydligt är hur män och kvinnor samtidigt tycks stå på varsin sida om en mental gräns. Och likt vatten och olja delar den sig horisontellt, män ovan kvinnorna, hur än fattigt, så flyter oljan ovanpå vattnet, i kraft av sin styrka och turen att inte behöva föda barnen.
Med det inte sagt att historien är endimensionell - långt ifrån. Det är fyra mycket olika kvinnor som skildras, olika till intressen och bevekelsegrunder. Dock är kvinnolivens villkor oföränderligt hårda lågt fram i historien. Och Trosell ger en lysande inblick i detta. Hon är noggrann med att inte romantisera någonting. Under så hårda livsvillkor kunde kärlek aldrig komma i första rummet. Det är också tydligt att under denna epok, från sent 1800-tal till 1960-tal, när de intellektuella männen agiterade för 'fri kärlek', då var livet för kvinnorna - i synnerhet längst ner på samhällsstegen - fortfarande en strid med livet som insats.
Graviditet i obygd utan sjukvård. Fattigdom. Såväl kroppslig som känslomässig svält. Allt känns närmast övermäktigt. Ändå överlevde de. Det är en 'sann' släkthistoria, ur kvinnoperspektiv. Antagligen den sannaste jag någonsin läst. Trosell lyckas genom att sålla ner berättelsen till ett minimum, vaska fram fakta bortom känslor.
Ändå är det just detta som väckt mina känslor. Ja, det löper en röd tråd av ofullgångna försök till frigörelse genom hela historien.Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Den är inte ny, men finns säkert på många bibliotek, men finns idag även som e-bok.
Det är en hundra år lång stafett, från Trosells mormorsmor Eli, via mormor Stina och modern Edit, fram till Aino själv, när hon själv blir mor. Hon mejslar fram kvinnornas historia med lätt handlag, som paradoxalt nog skapar en stenhård historia som trycker sig in i mig.
Kvinnornas liv rör sig från Norge in till norra Dalarna, vid den tid då Svensk-Norska unionen sprack och en gammal gräns återuppstod. Och det som blir så smärtsamt tydligt är hur män och kvinnor samtidigt tycks stå på varsin sida om en mental gräns. Och likt vatten och olja delar den sig horisontellt, män ovan kvinnorna, hur än fattigt, så flyter oljan ovanpå vattnet, i kraft av sin styrka och turen att inte behöva föda barnen.
Med det inte sagt att historien är endimensionell - långt ifrån. Det är fyra mycket olika kvinnor som skildras, olika till intressen och bevekelsegrunder. Dock är kvinnolivens villkor oföränderligt hårda lågt fram i historien. Och Trosell ger en lysande inblick i detta. Hon är noggrann med att inte romantisera någonting. Under så hårda livsvillkor kunde kärlek aldrig komma i första rummet. Det är också tydligt att under denna epok, från sent 1800-tal till 1960-tal, när de intellektuella männen agiterade för 'fri kärlek', då var livet för kvinnorna - i synnerhet längst ner på samhällsstegen - fortfarande en strid med livet som insats.
Graviditet i obygd utan sjukvård. Fattigdom. Såväl kroppslig som känslomässig svält. Allt känns närmast övermäktigt. Ändå överlevde de. Det är en 'sann' släkthistoria, ur kvinnoperspektiv. Antagligen den sannaste jag någonsin läst. Trosell lyckas genom att sålla ner berättelsen till ett minimum, vaska fram fakta bortom känslor.
Ändå är det just detta som väckt mina känslor. Ja, det löper en röd tråd av ofullgångna försök till frigörelse genom hela historien.Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Den är inte ny, men finns säkert på många bibliotek, men finns idag även som e-bok.
2016-03-05
Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)
Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.
Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.
1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.
Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.
Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.
Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.
Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.
Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?
Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.
Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?
Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.
Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...
Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.
Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.
1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.
Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.
Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.
Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.
Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.
Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?
Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.
Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?
Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.
Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...
Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.
2016-02-24
NP 1924 - Wladyslaw Stanislaw Reymont
1924 års Nobelpris i litteratur gick till den polske författaren Reymont (1867-1925), för hans
"stora nationalepos Bönderna"
Alltså ett av de fåtal pris som gått till ett specifikt verk, snarare än hela författarskapet. Det verkar vanligast tidigt i Nobelprisets historia, kanske för att man då såg mer till Nobels önskan i testamentet att främst färska prestationer skulle belönas.
Jag har inte läst Bönderna (1903-06). en tetralogi om böndernas liv uppdelad efter de fyra årstiderna. Säkert mycket läsvärd, men än har jag inte försökt fjärrlåna någon av delarna, den finns på några universitetsbibliotek. Ämnet lockade den läsande publiken inte minst i början av 1900-talet, när det svenska såväl som det polska bondelandet snabbt omvandlades mot dagens urbana industri. Förutom en mängd autodidakta arbetarberättelser, skrevs också mer eller mindre nostalgiska skildringar av bondesamhällets som riskerade försvinna.
Nu har jag i stället läst Reymonts debutroman i engelsk översättning, The Comédienne (1896; nyutg 2011). Reymont suktade hela sin uppväxt efter konst och litteratur, men förväntades av sin strikt katolska familj blir skräddare. Men så snart han fått sitt gesällbrev 1885, rymde han hemifrån och följde med ett resande teatersällskap, och därefter arbetade vid Warsawas 'parkteatrar'. De umbäranden han fick utstå inspirerade till debutromanen om medelklassflickan Janina, som rymmer för att slippa bli bortgift mot sin vilja. Hon tänker sig ett självständigt liv, som skådespelare. Hon idealiserar konsten, men tas ner på jorden den hårda vägen.
Reymonts stil är realistisk, med naturalistiska inslag. Han förtiger inget om de fattiga skådespelarnas usla livsvillkor. Romanen är kulturhistoriskt intressant och har ett nyskrivet förord av Marianna Rychlowska (2011, Onesuch Press) som förklarar en del om hur teatervärlden i slutet av 1800-talet. Flertalet skådespelare livnärde sig med nöd och näppe vid tidens 'parkteatrar', utomhus vaudeviller intill caféer och restauranger, som för en billig penning försökte roa den ständigt ökande mängden rotlösa stadsimmigranter. Repertoaren bestod av allt från Shakespeare ner till rena farser. Populärast var operetter med kända sånger och kör/dansare. Nybörjare tycks ha ingått i kören närmast som obetalda lärlingar och lyssnade antagligen in repertoaren den vägen, för repetitioner lade man sällan tid på. Mycket skådespeleri förlitade sig på klichéer.
Reymonts roman visar att i synnerhet de kvinnliga aktörernas position var mycket osäker. De förväntades 'sälja sig' för sin överlevnad. Även denna roman blir därmed ett inlägg i det sena 1800-talets debatt kring kvinnlig underordning. Om hon inte trälar i jordbruket, är piga på annat sätt eller kan arbeta som sömmerska, är kvinnans enda utväg att sälja sin kropp - inom eller utom äktenskapet. Medelklassens kvinnor har dock alltmer belästa, och trängtar efter konstnärlig kreativitet. Men i kampen för livsuppehället uppstår ständiga intriger och slagsmål om de få roller och de få kopek som står dem till buds. Att bli älskarinna åt någon sponsor tycks vara enda utvägen.
Janina vägrar acceptera detta och håller på att hon har rätt till lön nog för att livnära sig själv, men hånas då avundsjukt för sina 'ambitioner'. Men hon ensam kan inte bryta systemet. Och när hon slutligen blir gravid tappar hon helt sugen. Deprimerad, svälter hon och tar slutligen livet av sig. Som i så många historier från det sena 1800-talet erbjuds ingen annan lösning för medelklassens 'bildade' kvinnor som inte vill gifta sig.
Förordet förklarar det dubbeltydiga i romanens polska titel. Komendiantka är inte i första hand en 'komedi-skådespelerska', utan betecknar den lägst stående skådespelerskan, som 'anständigt folk' såg ner på. Ett skällsord. En oantastlig kvinna gifter sig, om inte är hon som kön genetiskt predestinerad till fresterska, en för män farlig bedragerska. Det hjälper inte att hon läst in sig på alla Shakespears dramer. Ingen tror på att hon kan vara uppriktigt hängiven konsten.
Berättelsen översvämmas av falskhet och intriger. Men näst sista kapitlet avviker med betraktelser över livet, som tycks förebåda Bönderna. Det är när sanningen börjat gå upp för den deprimerade, svältande Janina, hon är "dying from inner exhaustion [...] from the hunger of her soul". Hon minns sin barndoms landsbygd och vandrar ut ur staden för att vila i naturen och låta sin själ helas av frisk luft och grönska. Hennes livskraft återvänder. Då möter hon en gammal man som också njuter av lugnet i naturen. Under deras samtal visar han upp en närmast buddhistisk världsfrånvändhet.
För honom är teatern, liksom mycket av samhället, en ren chimär. Han råder henne att sluta strida, och gå sin egen väg: "Do our peasants interest themselves in the theater or in the world affairs? [... No,] it doesn't make the slightest difference to them whether Newton or Shakespeare ever lived or not. And they are just as well off with their ignorance."
Tidningar och teatrar visar bara att människor älskar, hatar och slåss likadant idag som de alltid gjort. Mannen vill slippa se hur människors samveten mals till damm. "To desire nothing for ourselves, care for nothing, and be indifferent that is what we ought to aim at."
Men Janina kan inte acceptera denna världsfrånvändhet, som hon upplever som iskall likgiltighet. Då föredrar hon det vanliga livets plågor. Men mannen har redan sätt henne njuta av solen i gräset. "The best remedy for our mental sufferings is to expand our hearts, to become one with nature." Han uppmanar henne att visa medlidande, att förlåta.
"In a moment of clairvoyant vision she had seen that both the good and the bad suffered equally, that all were struggling, all were clamoring for salvation and protesting against life."
Janina som först tycktes återfinna sig själv i naturen, grips åter av ångest. Och i ett försök att förlåta sina 'mobbare', tappar hon all självkänsla, och mister all lust till skådespeleriet. Så det slutar med att hon tar sitt eget (och sitt ofödda barns) liv.
Apropå kulturhistoria noterar jag att en av skådespelarna där Janina hamnat heter Stanislavskij. Karaktären omnämns bara perifert, och kanske är namnet bara en tillfällighet? Den historiske skådespelaren med samma namn var ryss. Å andra sidan var Polen vid denna tid inte en suverän stat, utan delat mellan Ryssland och Tyskland. Och Stanislavskij var nästan jämnårig med Reymont. Men den fiktive Stanislavskij beslutar plötsligt, i slutet av romanen, att starta ett eget teatersällskap, ett sorts kooperativ, som skall vidareutbilda skådespelarna till äkta konstnärlighet. Han erbjuder den då arbetslösa Janina, att gå med i truppen, men vid det laget är hon så desillusionerad (och gravid) att hon slutgiltigt tappat all tilltro till sitt teaterliv.
Konstantin Stanislavskij, (1863-1938), rysk skådespelare och regissör, som börjat som amatörskådespelare, men med en ovanligt seriös strävan efter äkthet. Han utvecklade metoder för artistisk självanalys, menade att rollen skulle 'upplevas', istället för att bara markeras via ytliga ytliga klichéer. Hans skrifter används än idag inom skådespelarutbildningar, t ex En skådespelares arbete med sig själv : i inlevelsens skapande process.
Stanislavskijs influerades av avant-gardistiska strömningar, som naturalism och symbolism. Hans läror spreds och blev med tiden lika viktig för utvecklingen av realistisk teater i USA, som för socialrealismen i Sovjet. Så jag tror att teaterentusiasten Reymont kände till honom redan då det begav sig och alltså medvetet skrev in honom i sin roman - som en blinkning.
Konstantin föddes i en av Rysslands rikaste släkter, men tog sig scennamnet 'Stanislavskij' 1884, då skådespelaryrket i hans samhällsklass var tabu, med sin extremt låga sociala status, lägre i Ryssland än i något annat europeiskt land. (Reymont rymde som sagt till teatern 1885, och hans namn är också en pseudonym). Ända fram till 1896, (året för Reymonts romandebut), då Stanislavskij fyllde 33 år, uppträdde denne endast som amatörskådespelare och arbetade hela tiden inom sin släkts företag. Ända fram till Ryska revolutionen 1917 kunde han ofta bekosta olika teaterexperiment med sina ärvda tillgångar.
Stanislavskijs far lät 1877 bygga en teater på sitt lantgods, där sonen roade sig med att delta, och 1881 byggde familjen en andra teater, då vid sin herrgård i Moskva där Stanislavskij levde 1863-1903. Denna blev ett kulturellt centrum för Moskva. Stanislavskij experimenterade med att leva sig in i roller och behålla dessa karaktärer även utanför scenen. 1883 spred han sin metod till sina medskåespelare och övergav tidigare inlärda teaterklichéer i sin strävan att skapa maximal trovärdighet.
Redan som 25-åring (1888) var Stanislavskij en välkänd amatörskådespelare. Det är svårt att tro att teatereleven Reymont inte skulle ha känt till honom. 1888, då Stanislavskijs familjeföretag gjort en ovanligt stor vinst använda han detta överskott till att bilda ett Samfund för konst och litteratur, för att ena amatörer och professionella, och lät inreda ett klubbhus med stor scen. För denna utarbetade Stanislavskij en lämplig läroplan för dramasektionen, bl a genom att studera undervisningen vid Comédie-Francaise i Paris. Skolan öppnade den 8 oktober 1888, och samfundet invigdes officiellt den 3 november, med bland annat Anton Tjechov närvarande.
1889 formulerade Stanislavskij sin motsats-metod, dvs "When you play a good man, try to find out where he is bad, and when you play a villain, try to find where he is good." Stanislavskij insisterade på att skådespelarna skulle lära sig sina repliker utantill, vilket krävde repetitioner. Innan dess var repetitioner nästan obefinliga och sufflörer oumbärliga.
"stora nationalepos Bönderna"
Alltså ett av de fåtal pris som gått till ett specifikt verk, snarare än hela författarskapet. Det verkar vanligast tidigt i Nobelprisets historia, kanske för att man då såg mer till Nobels önskan i testamentet att främst färska prestationer skulle belönas.
Jag har inte läst Bönderna (1903-06). en tetralogi om böndernas liv uppdelad efter de fyra årstiderna. Säkert mycket läsvärd, men än har jag inte försökt fjärrlåna någon av delarna, den finns på några universitetsbibliotek. Ämnet lockade den läsande publiken inte minst i början av 1900-talet, när det svenska såväl som det polska bondelandet snabbt omvandlades mot dagens urbana industri. Förutom en mängd autodidakta arbetarberättelser, skrevs också mer eller mindre nostalgiska skildringar av bondesamhällets som riskerade försvinna.
Nu har jag i stället läst Reymonts debutroman i engelsk översättning, The Comédienne (1896; nyutg 2011). Reymont suktade hela sin uppväxt efter konst och litteratur, men förväntades av sin strikt katolska familj blir skräddare. Men så snart han fått sitt gesällbrev 1885, rymde han hemifrån och följde med ett resande teatersällskap, och därefter arbetade vid Warsawas 'parkteatrar'. De umbäranden han fick utstå inspirerade till debutromanen om medelklassflickan Janina, som rymmer för att slippa bli bortgift mot sin vilja. Hon tänker sig ett självständigt liv, som skådespelare. Hon idealiserar konsten, men tas ner på jorden den hårda vägen.
Reymonts stil är realistisk, med naturalistiska inslag. Han förtiger inget om de fattiga skådespelarnas usla livsvillkor. Romanen är kulturhistoriskt intressant och har ett nyskrivet förord av Marianna Rychlowska (2011, Onesuch Press) som förklarar en del om hur teatervärlden i slutet av 1800-talet. Flertalet skådespelare livnärde sig med nöd och näppe vid tidens 'parkteatrar', utomhus vaudeviller intill caféer och restauranger, som för en billig penning försökte roa den ständigt ökande mängden rotlösa stadsimmigranter. Repertoaren bestod av allt från Shakespeare ner till rena farser. Populärast var operetter med kända sånger och kör/dansare. Nybörjare tycks ha ingått i kören närmast som obetalda lärlingar och lyssnade antagligen in repertoaren den vägen, för repetitioner lade man sällan tid på. Mycket skådespeleri förlitade sig på klichéer.
Reymonts roman visar att i synnerhet de kvinnliga aktörernas position var mycket osäker. De förväntades 'sälja sig' för sin överlevnad. Även denna roman blir därmed ett inlägg i det sena 1800-talets debatt kring kvinnlig underordning. Om hon inte trälar i jordbruket, är piga på annat sätt eller kan arbeta som sömmerska, är kvinnans enda utväg att sälja sin kropp - inom eller utom äktenskapet. Medelklassens kvinnor har dock alltmer belästa, och trängtar efter konstnärlig kreativitet. Men i kampen för livsuppehället uppstår ständiga intriger och slagsmål om de få roller och de få kopek som står dem till buds. Att bli älskarinna åt någon sponsor tycks vara enda utvägen.
Janina vägrar acceptera detta och håller på att hon har rätt till lön nog för att livnära sig själv, men hånas då avundsjukt för sina 'ambitioner'. Men hon ensam kan inte bryta systemet. Och när hon slutligen blir gravid tappar hon helt sugen. Deprimerad, svälter hon och tar slutligen livet av sig. Som i så många historier från det sena 1800-talet erbjuds ingen annan lösning för medelklassens 'bildade' kvinnor som inte vill gifta sig.
Förordet förklarar det dubbeltydiga i romanens polska titel. Komendiantka är inte i första hand en 'komedi-skådespelerska', utan betecknar den lägst stående skådespelerskan, som 'anständigt folk' såg ner på. Ett skällsord. En oantastlig kvinna gifter sig, om inte är hon som kön genetiskt predestinerad till fresterska, en för män farlig bedragerska. Det hjälper inte att hon läst in sig på alla Shakespears dramer. Ingen tror på att hon kan vara uppriktigt hängiven konsten.
Berättelsen översvämmas av falskhet och intriger. Men näst sista kapitlet avviker med betraktelser över livet, som tycks förebåda Bönderna. Det är när sanningen börjat gå upp för den deprimerade, svältande Janina, hon är "dying from inner exhaustion [...] from the hunger of her soul". Hon minns sin barndoms landsbygd och vandrar ut ur staden för att vila i naturen och låta sin själ helas av frisk luft och grönska. Hennes livskraft återvänder. Då möter hon en gammal man som också njuter av lugnet i naturen. Under deras samtal visar han upp en närmast buddhistisk världsfrånvändhet.
För honom är teatern, liksom mycket av samhället, en ren chimär. Han råder henne att sluta strida, och gå sin egen väg: "Do our peasants interest themselves in the theater or in the world affairs? [... No,] it doesn't make the slightest difference to them whether Newton or Shakespeare ever lived or not. And they are just as well off with their ignorance."
Tidningar och teatrar visar bara att människor älskar, hatar och slåss likadant idag som de alltid gjort. Mannen vill slippa se hur människors samveten mals till damm. "To desire nothing for ourselves, care for nothing, and be indifferent that is what we ought to aim at."
Men Janina kan inte acceptera denna världsfrånvändhet, som hon upplever som iskall likgiltighet. Då föredrar hon det vanliga livets plågor. Men mannen har redan sätt henne njuta av solen i gräset. "The best remedy for our mental sufferings is to expand our hearts, to become one with nature." Han uppmanar henne att visa medlidande, att förlåta.
"In a moment of clairvoyant vision she had seen that both the good and the bad suffered equally, that all were struggling, all were clamoring for salvation and protesting against life."
Janina som först tycktes återfinna sig själv i naturen, grips åter av ångest. Och i ett försök att förlåta sina 'mobbare', tappar hon all självkänsla, och mister all lust till skådespeleriet. Så det slutar med att hon tar sitt eget (och sitt ofödda barns) liv.
Apropå kulturhistoria noterar jag att en av skådespelarna där Janina hamnat heter Stanislavskij. Karaktären omnämns bara perifert, och kanske är namnet bara en tillfällighet? Den historiske skådespelaren med samma namn var ryss. Å andra sidan var Polen vid denna tid inte en suverän stat, utan delat mellan Ryssland och Tyskland. Och Stanislavskij var nästan jämnårig med Reymont. Men den fiktive Stanislavskij beslutar plötsligt, i slutet av romanen, att starta ett eget teatersällskap, ett sorts kooperativ, som skall vidareutbilda skådespelarna till äkta konstnärlighet. Han erbjuder den då arbetslösa Janina, att gå med i truppen, men vid det laget är hon så desillusionerad (och gravid) att hon slutgiltigt tappat all tilltro till sitt teaterliv.
Konstantin Stanislavskij, (1863-1938), rysk skådespelare och regissör, som börjat som amatörskådespelare, men med en ovanligt seriös strävan efter äkthet. Han utvecklade metoder för artistisk självanalys, menade att rollen skulle 'upplevas', istället för att bara markeras via ytliga ytliga klichéer. Hans skrifter används än idag inom skådespelarutbildningar, t ex En skådespelares arbete med sig själv : i inlevelsens skapande process.
Stanislavskijs influerades av avant-gardistiska strömningar, som naturalism och symbolism. Hans läror spreds och blev med tiden lika viktig för utvecklingen av realistisk teater i USA, som för socialrealismen i Sovjet. Så jag tror att teaterentusiasten Reymont kände till honom redan då det begav sig och alltså medvetet skrev in honom i sin roman - som en blinkning.
Konstantin föddes i en av Rysslands rikaste släkter, men tog sig scennamnet 'Stanislavskij' 1884, då skådespelaryrket i hans samhällsklass var tabu, med sin extremt låga sociala status, lägre i Ryssland än i något annat europeiskt land. (Reymont rymde som sagt till teatern 1885, och hans namn är också en pseudonym). Ända fram till 1896, (året för Reymonts romandebut), då Stanislavskij fyllde 33 år, uppträdde denne endast som amatörskådespelare och arbetade hela tiden inom sin släkts företag. Ända fram till Ryska revolutionen 1917 kunde han ofta bekosta olika teaterexperiment med sina ärvda tillgångar.
Stanislavskijs far lät 1877 bygga en teater på sitt lantgods, där sonen roade sig med att delta, och 1881 byggde familjen en andra teater, då vid sin herrgård i Moskva där Stanislavskij levde 1863-1903. Denna blev ett kulturellt centrum för Moskva. Stanislavskij experimenterade med att leva sig in i roller och behålla dessa karaktärer även utanför scenen. 1883 spred han sin metod till sina medskåespelare och övergav tidigare inlärda teaterklichéer i sin strävan att skapa maximal trovärdighet.
Redan som 25-åring (1888) var Stanislavskij en välkänd amatörskådespelare. Det är svårt att tro att teatereleven Reymont inte skulle ha känt till honom. 1888, då Stanislavskijs familjeföretag gjort en ovanligt stor vinst använda han detta överskott till att bilda ett Samfund för konst och litteratur, för att ena amatörer och professionella, och lät inreda ett klubbhus med stor scen. För denna utarbetade Stanislavskij en lämplig läroplan för dramasektionen, bl a genom att studera undervisningen vid Comédie-Francaise i Paris. Skolan öppnade den 8 oktober 1888, och samfundet invigdes officiellt den 3 november, med bland annat Anton Tjechov närvarande.
1889 formulerade Stanislavskij sin motsats-metod, dvs "When you play a good man, try to find out where he is bad, and when you play a villain, try to find where he is good." Stanislavskij insisterade på att skådespelarna skulle lära sig sina repliker utantill, vilket krävde repetitioner. Innan dess var repetitioner nästan obefinliga och sufflörer oumbärliga.
2016-02-17
Thérèse Raquin - Émile Zola (1867)
Naturalismens frontfigur, Émile Zola, fick sitt genombrott som 27-åring med romanen Thérèse Raquin. Romanen skildrar ett äktenskapsbrott, där en kvinna och hennes älskare enas om att mörda hennes make. Att de genomför mordet, leder dock inte till den eftertraktade lycka paret hoppats på.
En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.
När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.
Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.
Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.
Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.
Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.
Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.
Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .
Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.
Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...
En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.
När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.
Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.
Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.
Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.
Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.
Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.
Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .
Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.
Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...
2016-01-31
Constance Ring - Amalie Skram (1885)
Har just läst en roman från 1880-talet av norskan Amalie Skram (1846-1905), ännu en skicklig författarinna från det moderna genombrottet. Constance Ring (1885) är Skrams debutroman och jag uppslukas av hennes berättarstil, som består av såväl pregnant lättflytande dialog, som detaljerat återgivna tankar och känslor inifrån karaktärerna. Jag upplever Skrams text som en modern inre medvetandeström.
Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.
Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.
Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.
Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"
Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.
Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.
Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.
I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.
Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.
Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.
Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.
Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.
Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)
Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...
... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.
Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.
Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.
Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.
Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"
Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.
Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.
Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.
I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.
Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.
Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.
Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.
Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.
Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)
Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...
... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.
2016-01-07
San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)
Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.
Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.
Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.
Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.
Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.
Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.
Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.
Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.
Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.
Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
