Herr Gustafsson själv - Lars Gustafsson (1971)

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla. 

Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på. 

Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.

Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur,  speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.

Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv. 

"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)

Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"

"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)

Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.

Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde  mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)

Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt? 

Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.

Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå. 

För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd. 

Osynliga länkar - Selma Lagerlöf (1894)

Novellsamlingen Osynliga länkar plockades samman 1894, alltså några år efter debuten med Gösta Berlings saga. Min utgåva från 1960 med totalt 20 noveller, men jag misstänker att flera av dem tillkom i någon senare upplaga. Och många av novellerna hade redan varit tryckta på annat håll i tidskrifter. Det verkar vanligt vid sekelskiftet 1900. Har nyligen läst mer om Hjalmar Söderberg och där sägs att han, som utgav flera novellsamlingar, ofta bara skrev ett fåtal nya och fyllde på med redan tryckta alster, när det var dags att ge ut en samling.

Tre av Lagerlöfs historier rör ett par av Gösta Berlings kavaljerer sedan de lämnat majorskans flygel. Men i övrigt är det vitt skilda teman, ofta med en historisk lutning tillbaka. Samlingen har egentligen inte någon röd tråd - det gemensamma draget är Lagerlöfs psykologiska skärpa och rena läsvärda stil, oavsett om där finns spår av saga, så är psykologin realistisk. Och därför för mig mycket itnressant att läsa. Hon är en sådan stark författarpersonlighet. 

Intressant när jag läser biografier över Lagerlöf, är att hon uppfattade novellskrivandet som energikrävande, något som tog tid ifrån hennes 'verkliga' målsättningar, att skriva större mästerverk. Noveller var för att skaffa inkomster, ett brödskrivande. Men å andra sidan så var ju trots allt det speciella med debuten, Gösta Berlings saga, att närmast är en novellsamling - en lång rad skilda öden i sina egna kapitel, även om Värmland och Gösta Berling är navet de rör sig kring. Även Antikrists mirakler (1897) har detta drag av novellsamling, med alla sidohistorier.

Novellsamlingen sålde bättre än debutromanen, men verkar ändå ha ignorerats en hel del. Bara det att jag inte läst den förrän nu, säger sitt. Det är som om nästa storverk, Jerusalem, kom kritikerna att nedvärdera dessa tidigare verk.

En herrgårdsssägen - Selma Lagerlöf (1899)

En herrgårdssägen känns som relativt bortglömd historia av Selma Lagerlöf, men den är ljuvlig. Och när jag nu läste den, förefaller den mig mer giltig än någonsin. Visst har den inslag av saga och gotiska skräck, men den andliga symboliken handlar om valet mellan att följa sin egen inre sanning, eller den yttre plikten. Fallgroparna när man lyssnar mer till andras övertalning, hur än välmenande, än sin egen inre övertygelse. 

Gunnar Hede, en av huvudpersonerna i historien, övergav sin kära fiol, övertalad av plikten, och tappade så bort sig själv. Selma Lagerlöf själv stred för att få följa sin inre lust att författa, författandet väckte minnen inom henne, både gott och ont, och upprorsvilja, hellre än anpassning. Säkert identifierade hon sig med Hede, och fann stöjande vänner i omgivningen om orken tröt.

Även Ingrid, flickan med de kärleksfulla stjärnögonen, velar om vad som är hennes väg och plats i livet. Dessa två, Ingrid och Hede, möts och skiljs. Och mellan dem utspelas dramat mellan den fria viljan och plikten. I värsta fall kunde 'fri vilja' i det gamla patriarkala samhället uppfattas som en osund frestelse, eftersom 'plikt' länge var den allenarådande ledstjärnan. Något Lagerlöf, som kvinna i en tid då kvinnor ansåga omyndiga om inte underställda en man. Kvinnors plikt handlade (då som nu) om plikten att ta hand om nära och kära. 

Ingrid saknar föräldrar, men tog redan som litet barn hand om sin blinde morfar. Dessa stöddes visserligen av cirkuspar, herr och fru Blomberg, ett harmoniskt äkta par som alltid stödde varandra. De ville gärna ta hand om Ingrid, men trots hennes utstrålning lyckas de inte göra någon lindansös av henne. Inom Ingrid strider 'drömmen' och det 'verkliga livet', precis som inom Hede. 

Ingrid och Hede blir symboler för samma strid inom varje människa, mellan de intuitiva önskningarna, vägen till skapandet, kampen för att rädda själen undan alltför tunga plikter och destruktiva skuggor, som väcker känslor av maktlöshet. Egot lamslås av fasor.

Hede gör allt för att tjäna pengar och räddasin fädernesgård undan konkurs. Och försätter sig då i en omöjlig situation att valla hundra getter genom en oväntad snöstorm, som leder till getternas död, en fasa som stressar Hede till att förlora sitt förstånd. När Cirkusparet inte kan ta hand om Ingrid hamnar hon hos en prästfamilj. Men hur än välmenande, hör hon inte hemma där, likt Hede förlorar hon sin själ, sin självkänsla, och får så svår feber att hon ger upp livet. Skendöd begravs hon.

Men det finns ett djupt undermedvetet, hemligt samband mellan deras själar, Hede och Ingrid (s.85) - än en gång visar Selma Lagerlöf sig vara en närmast psykoanalytisk författare (en strömning i tiden) , i sitt bruk av skapande myter. Oro och stress, det omöjliga i att få fantasi och verklighet att samsas, har gjort Ingrid och Hede sjuka. Men de hjälper varandra, undermedvetet, men det tar sin tid. 

Ingrid och Hede har båda en dal av dödsskugga att ta sig igenom, en själslig vandring. Hede som känner sig ansvarig för alla oskyldiga getters död, Ingrid som begravs levande, skendöd, en riktig skräckhistoria, som får omgivningen att tro att hon är ett spöke. Hennes dröm om Fru Sorg, i form av en falddermus, får mig att associera till vampyrtemat som växt sig allt starkare under det sena 1800-talet.

I början av historien fanns gycklarparet Blomberg med när Hede och Ingrid möttes. I slutet möts alla fyra igen. Blombergs försöker klä sig som 'borgare' för att på landsbygden visas 'konstnärsfolk' ingen respekt. Men deras själ och hjärta styrs av glädje, inte plikten. En smittsam hoppfullhet.

"Ingenting, som var tungt och bekymmersamt fanns till för dem, utan allting var lätt och förhoppningsfullt. De hade just inga mått för att mäta verligheten, därför voro de svåråtkomliga för dess strävhet." (s.89)

Så de vill trösta Ingrid med hjälp av alla sagors lycklig slut. Ingrid räddades visserligen av Hede ur sin skendödhet, likt Törnrosa, men Hede är för psykiskt sjuk för att inse att det är vad han har gjort. Och i slutet är det Ingrid som kysser Hede för att väcka honom hur hans själsliga skendödhet. Historien är därför uppfriskande jämlik mellan dem.

Hede behöver sin fiol för att spela sig tillbaka till sin själs rofullhet. Det blir en tidsresa, där glömskans mörker sakta viker undan. Och inte fullbordas förrän Ingrid vågar se honom och acceptera honom, helt med både ljus och mörker, och han själv inser det. Men hon måste fräsa argt innan han verkligen vaknar upp: "så karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest. Du bryr dig varken om mig eller din mor. Har inte hjärta för någon a nnan än dig själv." (s.100)

Kan man inte älska sig själv, är man inte heller till hjälp för någon annan, för man kan inte älska dem heller. Känns som om Lagerlöf visserligen prpagerar för den vria viljan att hitta sin egen väg till skapandet. Men inte utan att förankra den i verkligheten. I slutänden behövs en syntes.

Hede ser upp till Ingrid för hennes styrka, det får honom att vakna upp, och åter landa i sin verklighet. Selma Lagerlöfs 'saga' är grundad i verklighetens gyttja och smuts. Skaparkraftens drivkraft är inte bara kärleken, de behöver också förmågan att se sina egna skuggor. 

Kitchen Sink

 Här brukar jag främst skriva om de böcker jag uppskattat att läsa. Onödigt att fördjupa sig i det negativa. Men nu har jag lärt mig något nytt, pga av en bok jag verkligen fått kämpa mig igenom - hela tiden undrande - varför läser jag det här? Vad går det ut på?

Magikerna av Lev Grossman. Första delen av en trilogi, kom 2009. Den är helt klart inspirerad av alla möjliga Fantasyvärldar, inte minst Narnia, men även en lång rad andra referenser görs till Fantasy, och annan populärkultur. Ett av problemen är dock att allt är så deppigt att jag upplever hela historien som satir av fantasy-genren. Någon betecknade boken som en 'Harry Potter för vuxna', men ingen Harry Potter-fan kan gilla detta. 

Beteckningen 'för vuxna' skulle väl vara att huvudpersonerna är 'college'-studenter, och röker och super som sådana, och deppar, livets hopplöshet osv. Kan det vara annat än satir?

Så kom min dotter med lösningen. det jag läser är genren "Fantasy Kitchen Sink". Där grundreceptet är just att blanda olika Fantasy-världar. Och enligt receptet skulle urfröet till genren vara CS Lewis och hans 'Narnia'-böcker. Han kritiserades av andra just för sitt 'orealistiska' blandande.  

Jag kan förstå idén som sådan. Tänker på den animerade filmen Shreck, där alla möjliga olika sagofigurer blandas. Det gjordes på ett lysande sätt. Och tydligen finns Magikerna även som TV-serie, och den anses av en del vara bättre än boken. Behållningen är ju humorn när man skrattar igenkännande, man får en ny vinkel på det gamla kända figurer. Kanske funkar detta bäst i bild-formatet? När jag läser känns det mer som satir, jag saknar något eget från författaren .... Men Shreck hade dock även en skicklig bärande egen intrig, som bara fick extra krydda av alla andra figurer.

Men när jag hörde benämningen Kitchen Sink associerade jag naturligtvis genast till det sena 1950-talets Diskbänksrealism. Det fattiga, melankoliska, oromantiska, som började i England med de Arga Unga männen, och fortsatte på sina håll hela 1960-70-talen med sin samhällskritik.

Kan det vara så att Lev Grossman - medvetet eller omedvetet? - blandat in detta i Fantasy-genren? Eller satiriserar? I alla fall är hela boken mycket deppig. Och har därför svårt att intressera mig.

John Hall - Sophie Elkan (1899)

Sophie Elkan (1853-1921) koncentrerade sitt författande på historiska romaner, men är idag mest känd som Selma Lagerlöfs väninna. Eva Helen Ulvros har skrivit en fantastisk biografi som heter Sophie Elkan : hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (2001) som jag verkligen kan rekommendera. Den är mycket bra, varsam och djupgående på samma gång, med mycket inkännande kunskap både om Elkan och Lagerlöf, och för att ge en tidsbild från förra sekelskiftet. 

Johan Hall : en historia från det gamla Göteborg är en historisk roman av det dokumentära slaget, som återberättar en verklig familjs historia, centrerat kring John Hall d.y. vars far tillhörde Sveriges rikaste män, grosshandlare och exportör av svensk järnproduktion, och hur denna rikedom rann bort genom sonens händer. Detta hände ytterligare ett sekelskifte tidigare, alltså ca 1790-1810. 

Historien är mycket intressant gestaltat, om en godtrogen mans livstragedi, alltifrån hans barndoms fria uppfostran i Rousseaus anda, till bristande förmåga och kunskaper att fortsätta faderns verk. Romanen fick modern språkdräkt för ca 20 år sedan, och är mycke läsvärd. Historien är levande gestaltad, med flyt i skildring och dialog. 

Vad jag förstår av biografin över Elkan, ägnade hon sig mycket åt utforskande av de ämnen hon skrev om, i arkiv och bibliotek, så jag antar att hon eftersträvade att få skilringen dokumentär. Jag kan inte verifiera det, men skildringen känns trovärdig, och jag undrar naturligtvis hur mycket som är 'sanning'. 

Historien om 'rike Hallen' tillhörde tydligen de mest kända rykten och legender för göteborgare, Sophie Elkan var själv uppväxt och boende i Göteborg. Romanen visar att rikedomen i hans fars handelshus försvann lika mycket pga intriger och lurendrejerier bland konkurrerande  handelshus, som pga sonens envishet men främst okunnighet, som lätt utnyttjades av andra. 

Därmed lär romanen ha 'upprättat' John Hall d.y:s rykte, och visat att hans 'överdådiga slöseri' främst var en yttring av hans goda hjärta och givmildhet, förutom hur konkurrenterna satte krokben på honom. 

När jag dessutom läser Selma Lagerlöfs brev till Elkan - de offentliggjordes för 30 år sedan och ett urval finns utgiven i bokform - som visar att väninnorna skickade sina texter till varandra för kommentarer och tips, kan jag även undra hur mycket Lagerlöfs dramatiska intrigbyggande förmåga kan ha hjälpt Elkan med just denna roman? 

I ett brev från december 1896 skrev Lagerlöf till Elkan apropå John Hall, som hon sa att hon i sin barndom läst en tioöres folk bok om. "Jag antar att det är något i hans historia, eftersom jag minns den ännu. Jag tror riktigt att den kan bli bra, om du kan bli nog opolerad för den tidens lif. Jag tycker alltid att det är det, som brister oss båda att vi ha så svårt att var alika tarfliga som de förgångna och äfven de närvarande tiderna äro." /.../ "... jag vet ju att ett bra ämne är mä ktigare än vi själfva och kan alldeles skapa om oss. et skall bli riktigt roligt att få höra ditt material, lycka till med sanningen. Det är nog inte alls farligt att Hall blir lik Säfve..." (med utgivarens kommentar att Elkan börjat samla material till sin mest ansedda dokumentäroman om Göteborgsköpmannen John Hall.)

Lagerlöf har fullt upp med att färdigställa Antikrists mirakler som utkom 1897, och Elkan knåpade vidare på John Hall. Så plötsligt i början av 1899 väntar Lagerlöf med nyfikenhet på att få läsa Elkans pågående arbete, 'Hall'. "Jag är mycket öfvertygad om att den är bra, nog skulle jag bli bra glad om jag tyckte om den". Och ett par brev senare skriver hon: "Hela förra natten surrade din John Hall omkring i min hjärna så jag fick ej sofva ..." Nästa dag fick hon tandvärk när hon tog en långpromenad och "... tog ett par droppar opium för att söka sofva från värken. I stället för att somna har opiatet gett mig idéer". Och så skriver hon ner sina idéer till komposition av viktiga scener och karaktärer. 

Allt är mycket intressant.

Antikrists mirakler - Selma Lagerlöf (1897)

Gösta Berlings saga (1991) blev ingen omedelbar framgång, dess stil kändes för ny och ovan för samtiden. Selma Lagerlöf slet med sitt lärarinnejobb och drygade ut kassan med noveller. Hon skulle behöva skriva ett större verk för att befästa sin ställning som författare. Till det behövdes idéer. Till inspirationen hörde hennes nyfunna vän, Sophie Elkan. I synnerhet deras långa bildningsresa från oktober 1895 till sommaren 1896, större delen av tiden i Italien, varav ett par vårmånader på Sicilien.  

Selmas huvudperson, donna Micaela, är skissad utseendemässigt efter Sophie, finlemmad, svartklädd och svårmodig. Även hennes kärleksbekymmer finns först med i romanen. Men Selmas skrivkramp släppte inte förrän Selma släppte den tråden. Den verkliga huvudpersonen är Sicilien och vulkanen Etna med dess invånare. 

Helt klart var det en inspirerande resa, se läste också tidningar och böcker på italienska, och blev mycket intresserad av landets legender. Parallellt med Antikrists mirakler (1897) har jag läst ett urval brev från Selma till Sophie som finns i boken Du lär mig att bli fri, utgiven av Ying Toijer-Nilsson på Bonniers 1992. I breven efter hemkomsten diskuterar de sina författaridéer. Hon samlar på sig fler böcker om Italien och absorberar legender och stoff av olika slag. 

Lagerlöf vill samla stoff och dikta kring sina erfarenheter från Italien och Sicilien, och ungefär som hon gjort med Värmland i Gösta Berlings saga skapa en mängd novell-histsorier, enhetliga i sig själva, som sedan ska vävas ihop till en enhet. För detta möblerar hon om i geografin och använder platser de varit på till att skapa den fiktiva lilla fattiga staden Diamante, på Etnas sluttning, med inspiration från Paterno, och Taormina och andra ställen.. 

Utgångspunkt och röd tråd blir två legender. Den ena är historien om hur man i kyrkan Santa Maria Aracoeli, ett tag av misstag tillbett ett förfalskat 'Jesusbarn', så förväxlande likt att det kallas Antikrist, för att tillbe det leder bara till kaos eftersom Antikrist inte har någon makt i det överjordiska. Antikrist skänker endast jordiska materiella gåvor. Det andra är legenden om hur den romerske kejsar Augustus under den heliga Julnatten (Jesus födelse), får en syn och Sibyllan spår att en gång skall både Kristus och Antikrist dyrkas på Kapitoleum. 

Lagerlöf blir entusiastisk, när hon känner att hon kan väva ihop de två legenderna för att åskådliggöra sina funderingar kring den framväxande socialismen. Alla orättvisor och fattigdom hon sett omkring sig, blev så mycket tydligare på Sicilien, inte minst Kyrkans makt, med likheter och skillnader vad gäller det sociala arbetet, vad gäller sjuka och fattiga, där socialismen tycks så mycket effektivare. 

Selmas blick är en utomståendes fantasi, men försöker förankra sin berättelse i nutiden, med Italiens krig mot Abessinien och betydande förlust i slaget vid Adua 1 mars 1896. Alltså sådanat som de kunde läsa om i italienska tidnignar under sin resa. Socialismen skulle entusiasmera arbetarna till en ny stolthet och sammanhållning bland arbetarna. 

Romanen myllrar av olika historier med problem av olika slag, alltifrån svält, exploaterade textilarbeterskor och barnarbete i gruvor, till nerlagda kyrkor och kloster, vidskepelse och rövare (som väl kan ses som maffiavälde, en stat i staten) som satt käppar i hjulet för alla framsteg. På ytan representerar Donna Micaela kristendom och barmhärtighet, hon ber om hjälp från Jesusbarnet, utan att veta att den har en inskription son säger att dess makt 'endast är av denna världen', alltså inte handlar om ett himmelskt paradis. Gaetano, hennes kärlek med förhinder, som en gång själv tillverkat helgonbilder, får en uppenbarelse att kämpa för fred och frihet och bli en förespråkare för Socialismen, vilket gör att han fängslas på falska indicier, till livstids fängelse.

Där tycks kärlekshistorien rinna ut i sanden. Därefter handlar romanen om Micaels väg till styrka och handlingskraft. Varje gång hon ställs inför problem, hämtar hon styrka hos Antikrist (som hon tror är ett undergörande Jesusbarn), med sin brinnande tro lyckas hon kuva vidskepelse om 'onda ögat', hjälpa blinda, samla pengar till järnvägsbygge, och kuva de rövare som vill hindra bygget. Bara som några exempel. Micaela växer till en stark kvinna, likt majorskan i Gösta Berlings saga,  hon lär sig överlevnad och företagsamhet som ensam kvinna. 

Det var romanen Antikrists mirakler som blev Lagerlöfs genombrott, med den i ryggen kan hon bli författare på heltid. Den fick god kritik, trots att de flesta bara njöt av språket och alla exotiska legender, och inte förstod att detta handlade om allegori som vill göra gemensam sak med socialismen och bekämpa samhällets orättvisor. En del tolkade den snarare som ett förnekande, som om Lagerlöf tog avstånd från socialismen å kyrkans vägar.  Detta trots att hon själv inte uppfattade sig som kristen.

Hon såg den gemensamma idévärlden, om att kämpa för gemenskap och jämlikhet. Omgiven av krig och fatttigdom, finns det ingen anledning att vänta på livet efter detta. Det är här och nu vi måste sluta att bekämpa varandra, och i stället hjälpas åt och modernisera oss till hälsa och välmåga. Till exempel genom att bygga järnväg. Donna Micaela blir först grovt mobbad, men får till slut folket att börja samarbeta, och gör det genom att enas kring tron på mirakler, med den i ryggen orkar de kämpa, jämlika som fattigmunkar. Bekämpar kyrklig hierarki... 

 Men med alla otaliga historier på vägen som slutar lyckligt, känner Selma Lagerlöf att hon skapat en en begfull, luftig och ljus historia. Och kanske var det det som fick människor att köpa slut denna roman mycket snabbare än någon av de tidigare två böckerna. Men trots detta fanns det en misstänksamhet kring boken, som gjorde att den snabbt föll ur modet, trots att den hör till det modernaste hon någonsin skrev. Den har inte studerats och analyserats tillnärmelsevis så mycket som hennes övriga böcker. I slutet av 1970-talet kom hennes 'främsta' verk i nya fina skinnband, omen där fick inte Antikrists mirakler vara med. Men jag är glad att jag hittat originalutgåvan från 1897 på antikvariat, helt underbar papperskvalitet och halvfranskt skinnband. 

Selma lär i efterhand ha noterat att visst är det bra att inspireras av legender och symboler, men att det hade varit bättre att inte visa upp dem, det ledde bara till läsares förvirring och motstånd. På svenska bidrar titeln 'Antikrist' till denna förvirring. Är det djävulen? Kyrkan blir naturligtvis ett offer för sin egen bristande förmåga, ifall socialismen bättre på att sköta omsorgen om människorna. I slutet av boken finns en progressiv påve som försöker förklara att Antikrist inte skall hatas och bekämpas. Påven säger: "Ni har då glömt att sibyllan räknar honom som en af världsförnyarna." Och med slutmeningen: "Ingen kan frälsa människorna från deras sroger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem." (Påven Leo XIII lär ha varit förebild, berömd för sitt itnresse för socialismen.)

Micaelas kärlek, Gaetano, benådas vid en amesti som utlyses efter förlusten i kriget mot Abessinien, för att lugna folket, får de några av sina mildaste socialistiska hjältar åter. När Micaela återser honom inser hon att de kämpat för samma sak - hon och han - den andliga och socialisten.

Selma Lagerlöf är en djärv författare. Antikrists mirakler känns mycket modern. Antagligen låg den i framkant, var före sin tid. Det återstod minst 50 år av krig och elände, där tro stått mot tro. Kanske är vi äntligen beredda att ta emot idén idag, att förankar en positiv jämlikhet, redan här på jorden, grundad på pacifism. Bara vi samarbetar och kan tolerera att inte alla ser och tycker lika om allt. 

Förvillelser - Hjalmar Söderberg (1895)

Hjalmar Söderberg hör till de som har romaner jag läst om flera gånger. Förutom vissa noveller, i synnerhet romanerna Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken. Men jag tror inte att jag tidigare läst hans första roman, Förvillelser. Att den ändå känns bekant handlar antagligen om hans stil som är karaktäeristisk redan i denna. 

Ungdomens författare, som han kallats, passar in extra bra på denna, vars tema är borgerskapets ungdom, deras vilsenhet inför livet. Vad är kärlek? Var kommer pengar ifrån? När föräldrar inte har mer pengar att dela ut, fortsätter man att låna kors och tvärs, tills de hamnar i en ockrares garn. Trots bristen på pengar, och oförmågan att skaffa dem själv via arbete, kan huvudpersonen Tomas inte låta tänka sig att ekonomisera, att spara på det han 'tvingas' låna, utan skänker gärna bort och köper presenter. Vilekt visar både på ett sympatiskt drag och oansvarighet på samma gång. 

Jag tänker på Ellen Key som vid denna tid förespråkade vikten av äkta kärlek, och att den var viktigare än vigsel. Tomas är lika tanklös med sina kärlekspartners som med sina pengar, men i grunden ligger behovet att bli älskad, att få känna närhet. Att hitta meningen i livet via kärleksrelationer. Han uppfylls av någon sorts ideal, men de glider honom genom fingarna, precis som pengarna.  

Ungdomarna tycks mig aningslösa, medan de omges av allenarådande dubbelmoral. Som alltid myllrar Söderbergs roman av människor, de tar sig en promenad och tycks känna alla de stöter på. Vill de ha tag på någon bekant kommer de säkerligen att stöta på varann på stan, som om Stockholm vid sekelskiftet, var en småstad, liet i en ankdamm. Suggestivt.

På ett sätt vet alla allt om varann, men det mesta ligger under ytan - dubbelmoralen. Så hur ska ungdomarna undgå att upprepa fädrens synder? Samtidigt känns alla ensamma och isolerade från varann, dolda bakom konventionerna. Paradoxerna.

"Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt." (s.141) "Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting." (s.142)

Utan kärlek och pengar är livet endast grå tristess. Vem känner inte igen säg?

Tomas mor läser den kriste filosofen Tomas a Kempis, matas med tankar om att ett långt liv inte borgar för att en människa ska förbättra sig, utan snarare ökar på skuldbördan. Så Tomas köper en pistol (hur han nu har råd med det, när han inte har pengar att betala av sins kuld?) för att ta livet av sig. Men klarar inte ens det, han siktar så dåligt att han bara får en skråma.

Åt detta suckar Konsul Arvidson, vars namnteckning Tomas förfalskat på skuldsedeln. Han har betalat Tomas skuld utan att blinka, suckar över ungdomens dårskaper. 

Som vanligt är det flickorna som kommer i kläm. Tomas stora kärlek Märta, som försökt på lita på deras kärlek, och likt Ellen Keys lära (även om den inte nämns i romanen) litat på deras kärlek som det högsta, viktigare än vigsel, så är det hon som måste fly när hon 'drabbats' av graviditet. Det är ett problem, som fått kärleken att  rinna av Tomas, och Märta. För dem är leken slut.

Men varför är det bara Märta som måste fly till Norge, gömma sig och sin skam?

Ingen har några svar. Annat än att de behöver en ny livsinställning. Vakna upp. Göra något gott som skänker mening. 

Ur sommarnattens famn - Bengt Söderbergh (1991)

Bengt Söderbergh (1925-2019) författare och översättare, flyttade tidigt till Frankrike och bodde sedan där fram till sin död.  Ur sommarnattens famn (1991) är den enda av hans böcker jag läst, men det blir genast uppenbart att språk är ett huvudintresse.  

 'En annan', titulerar sig jag-berättaren, och låter som en fräck springpojke à la 30-talskomedi.  Och det här är en barndoms och uppväxthistoria från 1930-talets Stockholm, men med invandrarfamiljer i högborgen - sydfranska, italienska, vitryska, amerikaner etc - vilket ger ett mycket globalt intryck, även via andra utblickar mot samtiden, det kokande årtiondet före andra världskriget.

Den stora behållningen är den språkliga uppfinningsrikedomen. Och förmågan att frammana 1930-talets Stockholm, genom en mängd disparata intryck och anspelningar, som ofta gör texten allomfattande, ja nästan kompakt, trots att mycket utelämnats och bara just anspelar. 

Det finns femstjärniga avsnitt som gör mig lycklig, men ett visst splittrat upplägg, med mindre medryckande avsnitt, ner mot trestjärnigt, drar ner helhetsintrycket något.  Men inte mycket. Det är en mycket läsvärd bok.

Men här är detta  alldeles speciellt inriktad på språket som identitet. Och det är lustigt för nu har jag läst flera romaner från tidigt 1990-talet som just lekt med språk-blandningar. Och Söderberghs är den allra mest uttalade på det området. Att han dessutom bott i Frankrike större delen av livet tydliggjorde väl också den språkliga splittringen, men i denna roman kunde han utnyttja den som ett omvänt medel i sitt skapande. Genom att huvudpersonen är en pojke ur en fransk familj, men som länge hålls okunnig om sina biologiska föräldrar, växer upp i Stockholm, kan författaren använda sin erfarenhet som svensk i Frankrike, omvänt, med huvudpersonen som fransk i Sverige.

Huvudpersonen Charles, kallad Carlo av sin italienska granne, Kolja av vitryska grannar, och Kasko av alla övriga (svenskar) som missförstått hans mosters sa till honom, på franska, vid skolan. Redan här ser man alla splittrade identitetsmöjligheter. 

Slutknorren blir att nu ska jag-berättaren sluta kalla sig 'en annan'. Han ska inte längre splittra sig via olika språk och fantasier. Han ska bli sig själv. Här blir det formen av vuxenblivandet. Visserligen är uppväxtskildringar ofta ett sökande efter sin egen identitet, men genom att det är ett så dominant drag i denna roman, skulle jag kunna föra samman den med 1980-talets identitetssökande. 

The Turn of the Screw - Henry James (1898)

Det här är en av de mest omtalde historierna av Henry James, som analyserats och granskat otaliga gånger ur alla möjliga vinklar. Men jag har alltså inte läst den förrän nu. Spökhistorier är egentligen inget för mig. Och här blir jag så irriterad på att allt bygger på att folk inte vågar säga vad de menar rakt ut. Alltså typiskt viktorianskt hämmat. 

Eftersom jag nu lever på 2000-talet, så blir känslan för mig att det som ligger under ytan och inte uttalas, handlar om 'pedofili'. Det är den enda förklaring jag kan ge. Oförmågan att få barnen att 'berätta' och bete sig 'normalt'. Tolkas texten så blir det mycket tungt ödesmättat att läsa.

När historien skrevs trodde man fortfarande på 'hysteri' som en kvinnlig åkomma, men historien som påhittad av guvernanten, hysterisk eller inte, blir inte begriplig för mig. ... En annan kanske möjlig tokning som kunde vara populära idag, skulle annars vara tron på 'spöken' mer åt 'alien'-hållet.

The End of the Tether - Joseph Conrad (1902)

En kortroman, tror titeln någon gång översatts till svenska som 'Den yttersta gränsen'. Den handlar om Kapten Whalley, en gammal sjökapten, som närmar sig livets slut, och hur han försöker avsluta sin karriär så att hans dotter, som lever under knappa ekonomiska förhållanden, skall få något att ärva.  

Men det är lättare sagt än gjort för honom, att sluta, att återvända till dottern, när han inte vill ligga henne till last. han säljer sitt lilla fartyg, som var menat för pensioneringen, för att sända pengar dottern behöver för att starta en mindre rörelse, att leva på. Men han vill ge henne mer, men eftersom han behöver någon typ av pensionskapitel, investerar han i en ångbåt, som behöver honom som kapten i tre år. 

Även om starten är lite trög, så är den viktig för att lära känna huvudpersonen, Kapten Whalley. Vi lär oss att han är sympatisk, kunnig, fortfarande kroppsligt stark, men har begränsade ekonomiska medel. Ändå vill han göra allt han kan för att hjälpa sin dotter, enda barnet. Whalley är änkling sedan över 20 år. Men livet krånglar till sig och spänningen byggs skickligt upp.  

Intrigen är en sorts triangelhistoria, med den sympatiske kapten Whalley, som hamnar mellan två frustrerade 'kollegor'. Mr Massey, ångarens ägare, som också är ingenjör och därför kan ångtekniken, men saknar kaptensgrad och därför måste anställa och betala en kapten, vilket retar gallfeber på honom. Men Massey är även spelberoende, vilket gör att han ständigt förstör sitt båtföretags ekonomi, men hela tiden skyller på omgivningen för sina egna problem. Och så har vi uppkomlingen Sterne, andrestyrman, som vill intrigera sig uppåt i karriären till Whalleys kaptensjobb.

Kapten Whalley är nykter och klok, den enda man kan sympatisera med. Men trots hans välhållna kropp, går alla planer över styr när han plötsligt börjar förlora synen, i snabb takt - men förtiger detta i det längsta, för att inte förlora sina sista pengar, som han betraktar som sin dotters arv. han inser inte att omgivngen redan börjat ana hans synproblem, men själva vill använda den kunskapen i sina egna intriger, för sina egna motsatta mål.  

Ett viktigt tema är inte blindheten som sådan, utan blindheten som metafor, livslögner, hur alla blundar för sina egna lögner. Och vad det leder till. 

The Awakening - Kate Chopin (1899)

The Awakening, Uppvaknandet, är en ganska kort roman, som blev totalt utskälld 1899, och därefter bortglömd ända tills den återupplivades av feministiska omtolkningar mot slutet av 1900-talet. Sedan dess har den tydligen blivit ett populärt analysobjekt. 

Jag slogs genast av textens 'Virginia Woolf' känsla, och med det menar jag att texten flyter fram, huvudsakligen i ett kvinnligt medvetande, en inre monolog som känns modern. Detta 16 år innan Woolfs debut. Alltså var hon föregångare. 

Född i Missouri, med franska rötter, läste Kate Chopin (1850-1904) även fransk litteratur, bland annat Flaubert, Zola och Maupassant, men ändå är det de gigantiska kvinnorna, som Jane Austen och systrarna Brontë, som är det stora arvet som både Chopin och Woolf lutar sig mot, när de tolkar kvinnans kamp att hitta sig själv i en inrutad 'kvinnlig' värld, hemmet som enda scen, där alla kvinnor inte kan få utlopp för sin kreativitet. 

Jag tänker också på de berättelser i slutet av 1800-talet som jämför USA och Europa, ser skillnader, i synnerhet hur amerikanska flickor/kvinnor är frimodigare, ser det som en självklarhet att ta för sig och tro på sig själva. Inte så viktorianskt inrutade. Så känns det när huvudpersonen Edna Pontellier beslutar sig för att skaffa egen mindre bostad, som en väg ut ur det inrutade högborgerliga kvinnolivet med det stora huset med alla hushållskrav, alla tjänare som gör att hon saknar privatliv. Alla krav på att representera och ta emot alla som kommer på visit, mer som Goodwill för makens ställning i företagsvärlden, än för att hon själv skulle se dem som vänner av intresse.  

Edna vill inte ge upp sin själ, utplåna sig, för någon, inte ens för sina barn. Idag hoppas jag alla vet att inga barn mår bättre av att modern hämmas. Men 1899 var det chockerande att uttrycka en sådan tanke. Men här startar den Nya Kvinnans period, dekadensen, som börjar experimentera mot traditionella könsroller. Därför blir det först en stor besvikelse när historien tycks sluta på traditionellt manligt vis, där den fallna kvinnan alltid går under, tar livet av sig. Varför inte fortsätta att tro på sig själv? Hon verkade ju ha chansen, eftersom de amerikanska männen, hur än fast i det patriarkala, ändå låter henne ha en hel del 'amerikansk frihet'. 

Tills jag inser att hela romanen är ett starkt exempel på Symbolismen kring sekelskiftet 1900. Det är möjligt att gräva ner sig djupt i alla symboler i denna roman, inte konstigt om den blivit populär bland litteraturhistoriker. Jag behöver inte se Ednas nedstigande i havsvattnet i slutet som deprimerande, inte om jag läser den symbolisk. Då blir hela intrigen en mytisk cirkelhistoria.

Ednas uppvaknande skedde på semesterorten vid havet, när Edna äntligen lär sig simma. Då föds hon ur vågorna likt Afrodite, så det är dit hon återvänder i slutet, till sitt eget ursprung, havet.

H is for Homicide - Sue Grafton (1991)

 Känner mig alltid lika nöjd efter att ha läst ut en av Sue Graftons deckare. Hon har hållit fast vid sin alfabetiska idé, att gå igenom alla möjlig brott i bokstavsordning. Homicide, mord, står det i titeln från 1991. Och visst börjar historien med ett mord, en skadereglerare på California Fidelity, försäkringsbolaget där Kinsey Milhone har sitt kontor - i utbyte mot att kontrollerar vissa misstänkta fall av försäkringsbedrägeri.

Men på baksidan finns även alternativa titlar, som är viktiga för historien: H is for Hustler och H is for Hazardous. Kinsey hamnar mitt i en härva av systematiska bedrägerier med bilförsäkringar, och blir där, under falsk identitet, ofrivilligt engagerad som medhjälpare, vid en serie 'medvetet framkallade' krockar, för att begära ut ersättning både för bilskador och för Wiplash och andra diffusa kroppsskador. Hon befinner sig alltså under vanskliga förhållanden, bland fifflare och bedragare, och spindeln i nätet är psykopatiskt oempatisk och totalt självcentrerad. 

Miljön är som vanligt gestaltad filmiskt levande. Och hela den klaustrofobiska  stämningen gör att det pågår en kontinuerlig låggradig stress so gör det svårt att släppa boken. Ganska länge tänkte jag att det blev ovanligt 'händelselöst', så att jag kanske inte skulle ge den 5 poäng, men så känns det inte när jag läst klart boken. Spänningen har ökat boken igenom, och på slutet dyker några omsvängningar upp, som för att boken får även den femte guldstjärnan i kanten. 

Kinseys slutsats är att alla människor är redo att fiffla, mer eller mindre. Hon börjar vid krockarna, som blir som ett spännande äventyr där de lurar naiva medtrafikanter - i synnerhet förare som själva slarvar med olika trafikregler - tänka att de 'får skylla sig själva', som är så lättlurade. Hon måste ruska om sig själv emellanåt för att inte tappa sitt rättsmedvetnade och sin empati.

En ramberättelse kring denna historia, gäller att försäkringsbolaget California Fidelity, där Kinsey har sitt kontor, har gjort så stora skadeförluster, att de fått en kontrollant över sig, som ska avskeda folk och se över alla rutiner. En riktigt stelbent paragrafryttare. Jag tänker att det tidiga 1990-talet var en svår tid för världsekonomin. Många konkurser, brant ökad arbetslöshet. Kinsey kommer ihop sig med kontrollanten, när hon påpekar att hon minsann inte är anställd där, så på henne kan han inte ställa några krav. Hon säljer sina tjänster mot hyresfritt kontor. 

Men kontrollanten, Mr Gordon Titus (nickname: Tightass), lyssnar inte på det örat. På sista sidan får vi veta att han sett till att göra sig av med Kinsey. Får väl se i nästa bok vad det innebär. Måste hon skaffa sig ett annat kontor? Där på sista sidan förklarar Kinsey också att det inte bara är 'vanligt folk' som är ohederliga fifflare. Temat om ohederliga poliser finns med även i början av boken, när hon möter en barndomskamrat, som utbildade sig till polis samtidgit med Kinsey, men som frestades att ta mutor, men skaffade sig en bra advokat och stämde sin arbetsgivare när han blev avskedad. 

Slutknorren gäller att trots att Polisen anlitade Kinsey, och lovade hjälpa till och beskydda, vilket dock uteblev, antagligen på grund av administrativt slarv, så har Kinsey inte fått betalt. De olika inblandade polisavdelningarna skickar Kinseys faktura mellan sig, obenägna att ta på sig betalningsansvaret. Den ursprungliga utredningen var dessutom från Försäkringsbolaget självs, som nu verkar ha slängt ut Kinsey. 

Kinsey meddelar beskt att om Polisen inte lyckas betala henne inom 90 dagar, så tänker hon stämma dem! Jag kan inte låta bli att skratta åt dessa slutknorrar. Tidsandan. Och det blir som en cliff-hanger till nästa bok i serien.  

Den femtionde frälsaren - PC Jersild (1984)

Plockade upp en gammal Jersild och blev minst sagt förvånad. Jersilds egen vildvuxna fabuleringskonst har här hittat inspiration i The Holy Blood and the Holy Grail (1982; av Eaigent, Leigh & Lincoln), som talar om en obruten ättelängd från Jesus fram till 1900-talet, dvs att 'den heliga graal', kalken, inte är ett ting, en kalk som samlat blod från Jesu sår på korset, utan Maria Magdalena själv,  som moder till hans son, därigenom fört blodslinjen vidare. Jersild hoppade alltså genast på tåget så snart han hört talas om boken. Det är alltså samma bok som inspirerade Dan Brown 20 år senare, och ledde till dundersuccén Da Vinci-coden (2003).

PC Jersild var alltså först. Han förlade dock  handlingen till 1790-talet, och Venedig. En revolutionär tid, och i en stad på fallrepet. Första halvan av boken är det mycket lätt att sjunka in i, när Jersild målar upp ett rikt persongalleri, och detaljrikt fabulerande, som får Venedig att myllra fram med en mängd trådar åt olika håll som levandegör denna omvälvande brytningstid i Europas historia. Den unga mannen Ciacco och hans osäkra liv och inkomstmöjligheter, som gör att hans stenogramförmåga blir hans födkrok, vilket också gör honom till ett antecknande vittne till olika intriger. Och som en 1700-talets tjänsteande inte har möjlighet att ta sig fram på egna ben, alltid utnyttjad av omgivningen, även om han lika ofta klarar sig undan de knipor han hamnar i. Allt känns friskt så långt. 

Ciacco anlitas för att skriva ner vittnesmål av den märkliga mannen 'Magdalenus', som yrar om många märkliga ting bakåt och framåt i tiden, alltifrån Jesu tid till vårt 1900-tal, med båtar och andra för 1700-talet märkliga ting. Hur ska man uppfatta detta? Som ett New Age-medium? Ett utslag av en kvantfysisk tillvaro, där tiden egentligen inte är linjär, utan allt beror på synvinkel vad vi får se. 

Först är flottan misstänksam och vill veta om Magdalenus är en spion? Sedan tappar de intresset, och Magdalenus främsta motståndare blir den Katolska kyrkan, som anser att talet om att Jesus skulle ha skaffat barn är hädiska rykten. Magdalenus riskerar att fällas av inkvisitionen, men undkommer pga Napoleon-krigen. Kyrkan är för pragmatisk för att tro på mirakler. Den är medveten om man har bränt kättare vars sanningar senare visat sig stämma. Man är då pragmatisk nog att acceptera att verkligheten är föränderlig. 

Magdalenus har en son, som Ciacco tar hand om som fosterson, och ger honom en anonym barndom.

Den sista tredjedelen blir så rörig att det blir svårt att se tydligt vart författaren vill komma med sin historia. Inspirerande lättläst är dock texten och en njutning som historisk fantasi. 

Dracula - Bram Stoker (1897)

Vampyrer och skräck har väl aldrig hört till mina favoriter. Visst läste jag Dracula när jag var ung, utan att det gav mig mersmak. Men nu har jag läst om Bram Stokers klassiker från 1897, och inser att den är ett genialt uttryck för sin tillkomsttid, det sena 1800-talet. 

Abraham Stoker, född 1847 i Dublin, Irland, var statstjänsteman, med skrivande som hobby. Han hann skriva många böcker, men Dracula (1897) är den enda som eftervärlden minns. Och det med besked, för det finns ett otal efterföljare både i bokform och på film. Han fångade den viktorianska tidens rädslor och visade fram dem på ett minnesvärt groteskt sätt. 

1800-talets tro på teknik och vetenskap stod ännu på en bräcklig grund, därav rädslan för att tekniska haverier skulle låta vidskepelsen vinna i långa loppet. Liksom mängden emigranter från östeuropa, när krig och förföljelser fick folken att röra på sig, många på väg till Amerika.  

Vampyrer tillhör de blodsugande andevarelser som funnits i folktron sedan urminnes tider, något som sedan upplysningstidens 1700-tal plockats upp i den litterära världen, för att roa och skrämma. Men hur än positivistiskt samhället blev, hur än mycket man ville utrota vidskepelser, tycktes det finnas mycket som inte kunde förklaras bort, utan väckte frågor. Dessutom blev psykologin en ny vetenskap, som likt hypnos tycktes magisk. 

Bram Stokers vampyr Dracula kommer från Östeuropa och visar sig förvånansvärt intresserad av den Brittiska kulturen och London, dit han vill för att insupa nytt fräscht blod. För att uppnå detta mål har han lärt sig vad han kan om brittisk kultur, med jurister, kontrakt och telegram. Allt för att ostört kunna förflytta sig och sina kistor med helig transylvansk jord till en ny bostad i England.  

Teosofi, andeseanser med mera var på modet. Romanens huvudpersoner vägrar i det längsta tro på dessa 'odöda' varelser som likt spöken går igen och suger deras blod, dvs vill stjäla livskraften från den moderna civilisationens medborgare. De som byggde detta samhälle var jurister, psykiatrer, medicinska pionjärer och forskningsresande. 

Vampyrbekämparen Van Halen, som fortfarande har tillgång till gammal kunskap om dessa onda andliga väsen och hur man skyddar sig mot dem, tillsammans med hans team av yngre moderna förmågor: juristen, psykiatern, medicinska pionjärer, och den modige forskningsresande amerikanske vännen.  

Först drabbas juristen som besökt greve Dracula i Transylvanien, ditkallad som konsult. Sedan drabbas hans blivande hustru Minas väninna Lucy, och sist Mina själv. 

Sexualiteten skrämde många vid denna tid. I slutet av 1800-talet växte en dekadent rörelse fram, parallellt med den nya synen på kvinnan. Kvinnorna skulle vara oskuldsfullt charmiga, men riskerade att förföras och stjälas av utländska män, som 'saknade hämningar'. Dessa kvinnor ansågs 'fallna' och associeras med syfilis, könssjukdomarna, som gjorde sexualiteten än mer skrämmande. 

Greve Draculas kvinnor i hemlandet är sådana blodsugande vålnader som skrämmer viktorianska män. När madame Minas väninna Lucy drabbas, hjälper det dock inte hur än många blodtransfusioner de ger henne. Hon kan inte räddas. Hon var för okunnig om livets 'realiteter'. Mina själv är dock en modern kvinna, vars intellekt och effektivitet beundras lika maycket som henne friska charm. Hon blir inte bara sin makes, juristen, perfekta sekreterare, maskinskriverskan, som lär sig alla tågtidtabeller utantill, för att alltid vara förberedd. Hon skriver rent alla dagböcker och psykologens fonogramrullar, så att eftervärlden själv kan döma sanningshalten i deras upplevelser i kampen mot det onda. 

Intrigen flukturerar mellan att Mina, likt andra kvinnor, skall skyddas och undanhållas alla otäckheter, till att männen slutligen inser att om kvinnan lämnas okunnig, blir hon bara mer utsatt som offer inför vampyrens hypnos. Mina är inte rädd, hon är okuvligt envis och hjälper männen i kampen mot Dracula. Den hypnos Dracula utsatt henne för, blir också Draculas undergång, när hon via den kan hitta tillbaka till honom när han väl flytt, så de kan hitta och förgöra honom.  

Under den jakten hanterar Mina inte bara skrivmaskiner och telegram, utan även revolver och kör häst och vagn i full fart på bergsvägarna. Den Nya Modern kvinnan ger aldrig upp - hon segrar. Det kan låta patetiskt, men stilen Stoker skriver i, en detaljrik 1800-talsengelska, som gör allt för att vinna vår tilltro med något som liknar realism, är lätt att sjunka in i.

Att romanen är skriven som utdrag ur de inblandades dagböcker, kan känns föråldrat, eftersom det var en vanlig metod på 1700-talet. Förklaringen är dock att Stoker vill skapa trovärdighet och realism åt sin groteska skräckhistoria. Alla inblandades samstämmiga återberättande av händelseförloppet, ska borga för sanningshalten, även om sammanställaren i slutet suckar över att så många originalhandlingar förstörts, och att det mesta som återstår är madam Minas maskinskrivna kopior. Idag har vi väl lite svårare att inse att en 'handskriven' dagbok skulle vara mer trovärdig än en maskinskriven?  

Mitt slutomdöme blir att tidsandan fångats skickligt av Stoker, trots att hela romanen är allt annat än gråvädersrealism. Det sena 1800-talet är en brytningstid mellan vetenskap och äldre vidskepelser, men också med nya medicinska upptäckter som blodtransfusion, liksom den nya psykologin, där hypnos kan tyckas magiskt oförklarlig. Teknik som ångbåtar, telegrafer, skrivmaskiner och fonografrullar (som en tidig föregångare till skivinspelningar) är visserligen nytt och spännande, men riskerar alla att fallera, de hinner inte alltid fram i tid, det misslyckas som så mycket annat. Och så länge Dracula har Mina i sin makt bränns hennes hud vid kontakten med oblater, dvs Kristi kropp vid nattvarden. För kristendomen var trots allt den största faran mot vampyrens hedendom. Mina kan dock nå honom via hypnotisk tankeöverföring.

Stokers slutomdöme tycks vara att modern vetenskap måste balanseras mot gammal kunskap, och att mekanik inte är allt, människan har också en djupare andlig/psykologisk dimension. 

Efter Floden - PC Jersild (1982)

 Dystopi, skriven i slutet av 'kalla kriget', när kärnvapenkriget fortfarande var ett reellt hot på agendan. Jersild engagerade sig i 'Läkare mot kärnvapen' och ger oss en realistisk fantasi om undergången människan kan utsätta sig själv för. Mycket deprimerande postapokalyptisk SF-roman. 

Utspelar sig på någon sorts ö ungefär vid Östersjön, en resta efter att kärnvapen utplånat all civilisation, och en människospillra hankar sig fram, letar vad de kan ta tillvara i soporna efter den utraderade samhället. Och det är 'mannens värld', den starkes värld. Och inget hopp finns om överlevnad på ängre sikt, trots att trettio år gått efter kriget som utspelat sig på 1990-talet. 

Romanen återutgavs 2011, av Coltso/Ersatz, nära trettio år efter första utgåvan, i snygg högkvalitativ inbunden bok. Synd att den är så deprimerande och helt utan hopp. Förhoppningsvis inser alla det och vägrar acceptera tanken. Ser till att vi är på väg mot en bättre värld än hotbilderna vill påstå....