Min klasslärare läste högt ur Lisa Tetzners böcker när jag gick på mellanstadiet. Jag fastnade direkt. En underbar författare, med ett rakt och nära tilltal, i stil med Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är i mitt tycke levande klassiker, så man önskar att de fortfarande fanns i tryck. Men det gör jag inte. Leta gärna på bibliotek.
Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.
Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.
Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet. Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.
Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.
Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.
I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).
Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.
Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.
Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.
Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.
Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.
2017-11-30
Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)
Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.
Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.
Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.
Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.
Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.
Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt.
Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.
Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.
Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.
2017-10-31
Andarnas hus - Isabel Allende (1982)
Isabel Allendes debutroman, Andarnas hus, är en sjudande gryta av karaktärer och sammanflätade relationer. Det är en ordström, nästan utan dialog och andingspauser, som hotar att dränka mig, men ändå lyckas gripa tag i mig. En debut som genast blev en bestseller..
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
2017-10-21
Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)
Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.
Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott. Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.
Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.
Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.
Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.
Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.
Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.
"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."
Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."
Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.
Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.
Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott. Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.
Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.
Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.
Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.
Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.
Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.
"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."
Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."
Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.
Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.
2017-10-08
Pinocchio - Carlo Collodi (1881)
Le avventure di Pinocchio : Storia di un burattino, så lyder den italienska originaltiteln. Jag har faktiskt läst den på Italienska, min favorit bland främmande språk ända sedan barndomen.
Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.
Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.
En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.
Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.
Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.
En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.
2017-09-22
Mohammed Cohen - Claude Kayat (1981)
Romanen Mohammed Cohen, författad på franska, fick i svensk översättning undertiteln "Den arabiske juden", vilket ger en tydlig fingervisning om bokens grundtema. En i mitt tycke genial spegling av problemet med att indela människor efter nationalitet eller religion. Romanen är en uppväxthistoria om en pojke i Tunisien och åskådliggör den negativa splittring som uppstår när fanatismen indelar människor i 'vi' och 'dom', och hellre ser olikheter än likheter - när olikheter betraktas som något negativt.
Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.
Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.
Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.
Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.
Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.
Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.
Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.
Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.
Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.
Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.
Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.
Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.
Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.
Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.
2017-09-13
Utan Vittnen - Rosemary Wells (1980)
Länge samlade jag på 'En bok för allas' utgivning, alltid dök det upp några okända pärlor. Tyvärr tvingades de lägga ner vuxenavdelningen. Men än kan man hitta en och annan bok 'för unga vuxna'.
Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.
Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?
1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.
Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.
Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.
Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.
Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.
Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.
Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.
Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.
Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?
1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.
Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.
Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.
Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.
Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.
Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.
Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.
2017-09-05
Norwegian Wood - Haruki Murakami (1987)
Jag har dröjt i flera dagar nu att skriva i min blogg om min senast lästa bok, Norwegian Wood. Det tar emot för att denna roman, till så stora delar är dyster och vemodig, alltför många begår självmord och ett tema är psykisk bräcklighet.
Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.
För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.
Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.
I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.
Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.
Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.
Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.
För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.
Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.
I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.
Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.
Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.
2017-08-07
Tango för enbenta - Sture Dahlström (1981)
Sture Dahlström (1922-2001), jazzmusiker och författare, debuterade 1961 influerad av 1950-talets jazzinspirerade BEAT-rörelse. Nu har jag bara läst en av hans böcker, men där uppvisar Dahlström onekligen en mycket 'spontan' stil med närmast absurda svängar i intrigen.
Min egen bakgrund i Argentinsk Tango gjorde att det var just titeln Tango för enbenta (1981) som jag fastnade för. Den handlar om den frihetstörstande, dragspelande metallarbetare Karl Andersson, som gärna komponerar sina egna protest-tangos, och poängterar att det är just den argentinska tangon han föredrar. Detta alltså 1981, flera år innan dans-stilen fick en renässans, som sedan dess spritt sig i snart sagt hela världen och håller i sig än idag.
Efter nästan ett helt liv vid löpande bandet, börjar han plötsligt försöka slå sig ut ur det inrutade svenska samhället, han vill bryta alla band, klara sig helt själv. Ju längre tiden går, desto mer rabiat anarkistisk blir han. Han köper en liten lantgård kontant som han inhägnar med taggtråd, slår sönder brevlådan för att slippa all myndighetspost, och måste även avsäga elektricitet (då börjar vi närma oss mormon-stadiet, eller?).
Att romanen utgavs 1981, gör att jag associerade till 1970-talets allt starkare protester mot allt förbynderi och all byråkrati. På den tiden framställdes Sverige som det värsta förmyndarsamhället och byråkratins högborg. Onekligen var det betydligt svårare att inkomstdeklarera på den tiden, än med de förifyllda blanketter vi har idag...
Tidigare i romanen hamnar Karl Andersson i häkte efter ett bråk, och därifrån förs han till en mentalavdelning, där han får sitta och skriva sin bekännelse i lugn och ro. Han tar tid på sig och unnar sig fantasins alla utvikningar - det liknar en roman. Vilket gör att han börjar se mentalsjukhus som den idealiska Lustgården, att få sitta där skyddad i orkanens öga, medan myndigheterna runt omkring fick sköta allt pappersarbete bäst de ville, medan han själv befriades och fick skrivro. Men att få flytta in där var lättare sagt än gjort, då Sverige hellre började stänga ner mentalsjukhus, än spärrade in någon där.
Handlingen är dock mycket mer komplicerad än så, uppblandad med en mängd sexuellt frispråkiga ungdomsminnen och absurda drömavsnitt - allt i den närmast idylliska svenska ankdammen.
Förlaget Bakhåll startade ett Sture Dahlström-sällskap 1999, och började återutge hans romaner i snyggt inbunden form. Entusiastiska fans har han i alla fall fått.
Min egen bakgrund i Argentinsk Tango gjorde att det var just titeln Tango för enbenta (1981) som jag fastnade för. Den handlar om den frihetstörstande, dragspelande metallarbetare Karl Andersson, som gärna komponerar sina egna protest-tangos, och poängterar att det är just den argentinska tangon han föredrar. Detta alltså 1981, flera år innan dans-stilen fick en renässans, som sedan dess spritt sig i snart sagt hela världen och håller i sig än idag.
Efter nästan ett helt liv vid löpande bandet, börjar han plötsligt försöka slå sig ut ur det inrutade svenska samhället, han vill bryta alla band, klara sig helt själv. Ju längre tiden går, desto mer rabiat anarkistisk blir han. Han köper en liten lantgård kontant som han inhägnar med taggtråd, slår sönder brevlådan för att slippa all myndighetspost, och måste även avsäga elektricitet (då börjar vi närma oss mormon-stadiet, eller?).
Att romanen utgavs 1981, gör att jag associerade till 1970-talets allt starkare protester mot allt förbynderi och all byråkrati. På den tiden framställdes Sverige som det värsta förmyndarsamhället och byråkratins högborg. Onekligen var det betydligt svårare att inkomstdeklarera på den tiden, än med de förifyllda blanketter vi har idag...
Tidigare i romanen hamnar Karl Andersson i häkte efter ett bråk, och därifrån förs han till en mentalavdelning, där han får sitta och skriva sin bekännelse i lugn och ro. Han tar tid på sig och unnar sig fantasins alla utvikningar - det liknar en roman. Vilket gör att han börjar se mentalsjukhus som den idealiska Lustgården, att få sitta där skyddad i orkanens öga, medan myndigheterna runt omkring fick sköta allt pappersarbete bäst de ville, medan han själv befriades och fick skrivro. Men att få flytta in där var lättare sagt än gjort, då Sverige hellre började stänga ner mentalsjukhus, än spärrade in någon där.
Handlingen är dock mycket mer komplicerad än så, uppblandad med en mängd sexuellt frispråkiga ungdomsminnen och absurda drömavsnitt - allt i den närmast idylliska svenska ankdammen.
Förlaget Bakhåll startade ett Sture Dahlström-sällskap 1999, och började återutge hans romaner i snyggt inbunden form. Entusiastiska fans har han i alla fall fått.
2017-07-28
Ormens väg på hälleberget - Torgny Lindgren (1982)
Torgny Lindgren (1938-2017), hans genombrott Ormens väg på hälleberget, där han landade i sitt Västerbotten. Bo Widerberg gjorde en minnesvärd filmatisering 1986, men inget går upp mot att läsa romanen på Torgny Lindgrens egen litterära västerbottniska. Med enkla medel känns språkvändningarna bibliskt och 1800-tal, vilket gör hela gestaltningen som en hybrid mellan specifikt och allmängiltigt.
Trots att intrigen tangerar en skröna, så framträder handlingen (1849-1875) i sin bibliska språkdräkt med största allvar, som en djupt filosofisk frågeställning kring människans livsbetingelser. Fattiga torpare har hamnat i klorna på en handelsman, evigt skuldsatta, genom hans beredvilliga 'kredit', som endast kan regleras genom sexuella tjänster från familjens kvinnor.
Alla tycks sitta fast i sitt 'medfödda' öde. Filosoferandet pendlar mellan frågan om detta öde är en förbannelse eller bara en förutbestämd uppgift att utföra, att människan föds oskyldig och bara gör det hon ska, upplever det hon ska. Förövaren och offret sammanlänkade. Att offret som förlåter förövaren, är straff nog för förövaren och återlösning nog för offret. Människan är ett oskyldigt barn.
Berättare är Jani, son till den första utnyttjade kvinnan, bror till de följande, och slutligen make till den sista, Johanna, som dör i samma jordskred som förövaren, och deras barn - troligtvis även dessa handelsmannens icke erkända avkomma, även om det inte är lika klart som i tidigare generationer, eftersom hon är gift med Jani som därmed är fader på papperet.
Jani pratar med Vårherre. Vill veta vad som är meningen. Tvekar om det verkligen var bara handelsman Karl Orsa som skulle straffas. Jani är nu utan både hustru och barn, är inte det också ett straff? Var det för att han som son, bror och make aldrig protesterade nog? Aldrig lyckades skapa ett bättre liv åt kvinnorna? Utfattig, likt Job, får han nu begrunda livet. Hade han någonsin en chans?
Trots eländet, en skön sommarläsning, genom det rent utmejslade poetiska språket, och de frågor som väcks och de drag av försoning som trots allt löper genom texten.
Trots att intrigen tangerar en skröna, så framträder handlingen (1849-1875) i sin bibliska språkdräkt med största allvar, som en djupt filosofisk frågeställning kring människans livsbetingelser. Fattiga torpare har hamnat i klorna på en handelsman, evigt skuldsatta, genom hans beredvilliga 'kredit', som endast kan regleras genom sexuella tjänster från familjens kvinnor.
Alla tycks sitta fast i sitt 'medfödda' öde. Filosoferandet pendlar mellan frågan om detta öde är en förbannelse eller bara en förutbestämd uppgift att utföra, att människan föds oskyldig och bara gör det hon ska, upplever det hon ska. Förövaren och offret sammanlänkade. Att offret som förlåter förövaren, är straff nog för förövaren och återlösning nog för offret. Människan är ett oskyldigt barn.
Berättare är Jani, son till den första utnyttjade kvinnan, bror till de följande, och slutligen make till den sista, Johanna, som dör i samma jordskred som förövaren, och deras barn - troligtvis även dessa handelsmannens icke erkända avkomma, även om det inte är lika klart som i tidigare generationer, eftersom hon är gift med Jani som därmed är fader på papperet.
Jani pratar med Vårherre. Vill veta vad som är meningen. Tvekar om det verkligen var bara handelsman Karl Orsa som skulle straffas. Jani är nu utan både hustru och barn, är inte det också ett straff? Var det för att han som son, bror och make aldrig protesterade nog? Aldrig lyckades skapa ett bättre liv åt kvinnorna? Utfattig, likt Job, får han nu begrunda livet. Hade han någonsin en chans?
Trots eländet, en skön sommarläsning, genom det rent utmejslade poetiska språket, och de frågor som väcks och de drag av försoning som trots allt löper genom texten.
2017-07-27
Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)
Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.
Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.
Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.
Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.
Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.
Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.
Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?
Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.
Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.
Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.
Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.
Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.
Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?
2017-07-26
Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo (1986)
Nu på semestern har jag sträckläst Wassmos trilogi om Tora, korad till klassiker redan när den var ny på 1980-talet. Tora är 'tyskungen' född i Nordnorge i början av 1940-talet. Toras mor blev utstött för att hon förälskade sig i en tysk soldat, och den 'synden' blir en arvsskuld även för lilla Tora. Fadern dör, modern skälls för 'hora' och dottern som 'tyskunge'. Jantelagen styr hårt, den hatiske styvfadern, hämnas sina ofullkomligheter och krigssår genom att misshandla hustru och styvdotter och förgriper sig med tiden allt grovare sexuellt på flickan.
Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.
Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.
Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.
I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv, och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.
Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.
Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.
Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.
Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.
Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.
Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.
Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.
I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv, och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.
Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.
Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.
Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.
Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.
2017-06-29
Att uppfinna ensamheten - Paul Auster (1982)
Paul Auster (f.1947) började som poet, och försörjde sig framför allt som översättare. Men 1982 kom prosadebuten, en bok skriven i två delar:
Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.
Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.
Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.
Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...
Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer, än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.
Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.
Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.
Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.
Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.
Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.
Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.
Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.
Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...
Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer, än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.
Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.
Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.
Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.
Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.
2017-06-20
Förorternas Buddha - Hanif Kureishi (1990)
The Buddha of Suburbia, debutroman för Hanif Kureishi (född 1954), är en lysande exposé över 1970-talet. Trots att texten inte är uttryckligen daterad, väver texten sig fram via referenser till musik och växlande kläd- och livsstilar, tills jag inser att vi jag färdats från sent 1960-tal med flower power, indiska gurus, mods och skinheads, via David Bowie, omnämnandet av en storstrejk 1972, punkens framväxt, parallellt med det konservativa partiets återkomst till makten. Margaret Thatcher nämns inte, men vi förstår ändå att det är parlamentsvalet 1979 som åsyftas i förbigående på näst sista sidan med orden "... till slut verkade varenda en ha fått reda på [...] vem som hade blivit ny premiärminister."
Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.
I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.
Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.
Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.
Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.
Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.
I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.
Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.
Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.
Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.
2017-06-05
Tine - Herman Bang (1889)
En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.
Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.
När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.
Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.
Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.
Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.
Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.
Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...
Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
"... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."
Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."
Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.
Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.
När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.
Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.
Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.
Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.
Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.
Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...
Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
"... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."
Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."
Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
