Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien
Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.
Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år.
Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.
Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.
2020-03-15
Vilda Svanar - Jung Chang (1991)
Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden.
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
2020-03-05
Vredens slott - Alessandro Baricco (1991)
Alessandro Baricco (född 1958 i Turin, Italien) tycks vara en mångsysslare, åtminstonde vad gäller det skrivna ordet. Han studerade filosofi vid Turins universitet, med ett examensarbete om Adornos estetik, parallellt med pianostudier på musikkonservatoriet. Han blev också musikkritiker och skrev essäer om bl a Rossini, flera år innan Castelli di rabbia (1991; Vredens slott) blev hans roman-debut.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
2020-02-28
Dekadensens kön - Ebba Witt-Brattström (2007)
Apropå tidsatmosfär, så har jag läst ännu en faktabok från förra sekelskiftet. Dekadensens kön är en akademisk text, med allt vad det innebär av snårighet, på grund av att Ebba Witt-Brattströms (EWB) idéanalys är mycket djupgående och detaljrik. Det blir mycket mäktigt i längden, därför valde jag att läsa den en munsbit i taget utspritt under en stor del av förra året.
Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.
Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.
Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.
Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.
Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för.
De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.
Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet. Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag. En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen.
Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.
Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.
Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.
Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.
Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för.
De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.
Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet. Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag. En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen.
Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)
Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
2020-02-27
Timmen mellan hund och varg - Silke Scheuermann (2007)
En ganska kort tysk roman från 2000-talet, 176 sidor. Snabbläst. Men vad har jag läst? Jag är inte så nöjd, jag kan inte relatera till historien. Informationen är så knapphändig, så det korta formatet får mig att uppleva boken mer som ett första utkast.
Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.
Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.
En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."
Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.
'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?
Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av
Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.
Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?
Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.
Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.
En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."
Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.
'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?
Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av
Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.
Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?
2020-02-21
Joy Luck Club - Amy Tan (1990)
Amy Tan (född 1952) debuterade med The Joy Luck Club. Nu har jag läst den och fann den extremt tilltalande, lättläst, trots sitt djupa tema, mor-dotter-relationer med fördjupat generationsklyfta på grund av kulturkrocken när mor och dotter växt upp i helt olika kulturer.
Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.
Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.
De kinesiska mödrarna har en den mer österländska intuitiva inriktning, medvetenhet i nuet, som väst hade rusat ifrån och tappat bort, även om detta är på väg tillbaka idag. Avarter finns förstås också, som negativ vidskepelse. Läser man om Amy Tans liv så inser man att hon inspirerats av sin egen familjs historia, men även andra öden, eftersom hon i romanen tar upp fyra mödrar från olika delar av den kinesiska samhällspyramiden. Amy Tans föräldrar flydde från Kinas inbördeskrig på 1950-talet, och hennes mor tvingades lämna ifrån sig sina tidigare barn när hon flydde från Kina, medan Amy själv blev första barnet i USA. Så precis som i boken har Amy halvsystrar i Kina, som hon mötte först på 1980-talet, när hon reste tillbaka med sin mor. Fadern och en av bröderna hade dött redan när Amy var barn. Vilket alltså skiljer sig från romanen, där modern aldrig hann resa tillbaka till barnen hon tvingats överge, utan den av döttrarna i boken som reser tillbaka till sina halvsystrar, reser med fadern som återförenas med sin faster. Mångfalden berättelser, ger oss dramatiska scener ur Kinas omstörtande historia i mitten av 1900-talet. Tydligt tema är den språkliga och kulturella förbistring som personerna fastnar i. Men alla växer och mognar och vinner med tiden allt större förståelse för varann, när mödrarna berättar sina historier och alla öppnar sina murar. |
2020-02-04
Sexing the Cherry - Jeanette Winterson (1989)
Wintersons roman från 1989, är ett sorts postmodernt klimax. Prislönt. Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska med titeln Skapelsens kön. Romanen innehåller bland annat metafysiska meditationer över Tid, som fenomen, och gestaltar detta samtidigt, genom att hela tiden hoppa i tid och rum, lika lätt som människors tankegångar.
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
2020-01-30
Leo : ett estniskt öde - Maarja Talgre (1990)
Undertitel: Reportageroman. Journalisten Maarja Talgre kom till Sverige som foster, när modern flydde undan Sovjets ockupation av Estland, september 1944, i slutet av andra världskriget. Det var Maarjas far Leo, som hjälpt iväg sin unga fru, Meets, men själv blev han kvar sedan flyktvägarna stoppats. Tre månader senare dödades han, och blev den gåta och det tomrum inom Maarja, som slutligen utmynnade i denna bok. Gorbatjovs glasnost (islossning) i slutet av 1980-talet gav henne möjlighet att resa runt fritt i Estland och intervjua släkt, vänner och andra som kunde berätta något om hennes far.
1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.
Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.
För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.
1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.
Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.
För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.
2020-01-21
Ökendykarna - Sven Lindqvist (1990)
Sven Lindqvist är alltid en njutning att läsa - hur än jobbiga ämnen han väljer. Han är en glasklar essäist. Ökendykarna är en samling essäer kring Sahara och all den romantik som litteraturen skapat kring öknen. Han utgår från sin barndoms dröm att få följa i ökenflygaren Saint-Exupérys spår.
Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.
Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?
Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.
Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.
Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?
Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.
2020-01-17
Snöfall över Strandcaféet - Lucy Diamond (2013-2016
Denna bok är uppdelad i tre delar - med en ganska lös tråd - Huvudkaraktären och hennes ärvda café är den röda tråden. Så jag blev inte förvånad när jag insåg att detta antagligen är tre långnoveller. Lucy Diamond skrev del 1, Christmas at the Beach Café, 2013, andra delen Christmas Gifts at the Beach Café, 2014, och den sista kortaste delen A Baby at the Beach Café, 2016.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
2020-01-11
Herr Lehmann - Sven Regener (2001)
När mitt läsande nu är på väg att kliva ur 1980-talet och in i 1990-talet, gör jag det med en bok skriven 2001, men som tilldrar sig hösten 1989, i Västberlin, precis innan kalla krigets mur mellan öst och väst oväntat öppnades upp.
Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.
Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.
Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.
Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.
Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.
Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.
Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.
Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.
Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.
Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.
2019-12-30
Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek - Oscar Hijuelos (1989)
Regissören Arne Glimcher köpte filmrättigheten till den här romanen redan 1988, ett år innan boken gick i tryck. Jag antar att det hjälpte författaren att färdigställa denna sin andra roman, sex år efter sin första. Filmen hade premiär 1992 och var Antonio Banderas första roll på engelska.
Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).
Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...
I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.
Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.
Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.
Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.
Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.
Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).
Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...
I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.
Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.
Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.
Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.
Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.
2019-12-17
A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)
A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
2019-12-07
The Red Badge of Courage - Stephen Crane (1895)
The Red Badge of Courage, med undertiteln "an Episode of the American Civil War", skrevs av den unge amerikanske författaren Stephen Crane (1871-1900), som alltså inte föddes förrän sex år efter amerikanska inbördeskriget som pågick 1861-65. Men han arbetade också som journalist i New York, Texas och Mexiko, och blev med tiden krigskorrespondent både från Kuba och Grekland.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
