Kanaans land (1984) & Maria ensam (1985) - Sven Delblanc

Så nu har jag till slut läst även de fyra böckerna i Samuel-serien, alltså serien som startar med Sven Delblancs morfar 'Samuel', och sedan följer hans barn - döttrar och söner - och deras kamp att ta sig genom livet. Fiktivt, men ändå Delblancs bild av sin släkts historia. Ända sedan Hedeby-borna, den mer burleska tidigare fyra-boks-serien, har vi väl vetat att pojken Axel Weber, Svenskamerikanarens son, är författarens alter ego. Fick nyligen veta att Axel faktiskt är en av de tre förnamn Delblanc själv fått i dopet. Axel efter morfadern, Hermann efter farfadern och Sven ett helt eget namn modern ville ge sonen. 

Kanaans land handlar om Fredrik och Maria Webers slit som nybyggare i Kanada, det 'förlovade' landet, som av olika skäl inte lever upp till förhoppningarna under de tio år de levde där. I Maria ensam, sista boken i serien, återvänder familjen till 'Hedeby' (som alltså ligger i Södermanland, i trakten av Vagnhärad). Så sluts cirkeln.

Mitt problem med hela serien är att allt är eländes elände, och mals om  och om igen. Stora delar av böckerna kunde krympas ner till långnovell. Störst problem är dock att så mycket rör kvinnor, Samuels hustru och döttrar, och jag tror inte på Delblanc som kvinnoskildrare. Jag hittar ingen äkta psykologisk trovärdighet. Mänskliga liv medför livserfarenheter som utvecklar oss, men jag hittar inga spår av detta, allt bara mals om och om. Så många gånger som det talas om Marias 'ensamhet' i Kanaans land, liksom om sjunkande vetepriser, är min uppfattning att vi hunnit ner till 'minus 200 %', vilket är en omöjlighet, i synnerhet som Marias ensamhet fortsätter ännu djupare i sista boken, som också kallas  Maria ensam. Vid det laget inser hon kanske att hon trots allt inte var så ensam i Kanada ... Eller?

Om man som jag även läst Hedeby-serien, blir Maria ensam, som ett flyktigt återseende av många av Hedebys karaktärer. De omnämns helt kort, speglas i något typiskt karaktärsdrag, för det är den burleska serien, som jag hade svårt att skratta åt, då humorn inte åldrats med värdighet. 

Det är först den sista tredjedelen av fjärde och sista boken, som Axel Weber, Delblancs alter ego, kommer mer i blickfånget, och visar sig vara lika deprimerad som resten av släkten, men även uppvisar en sorts tonårsrevolt. han vacklar mellan underkuvad uppgivenhet och världsfrånvänt flyktbeteende. Och vi får slutligen veta att han till slut räddas av 'skrattet'. Och då börjar polletten ramla ner i mig. Det rabelaiska skrattet. Att skratta åt livets absurditeter. Det som blev grunden i Hedebyserien. 

Plötsligt blir hela denna långa släkthistoria, där alla är rädda för, och skäms och våndas över, de psykiska problem som morfar Samuel och flera av hans barn drabbats av. Maria känner sig ständigt skyldig, rädd att hon bär på dessa 'skamliga gener'. Liksom Samuels fromma religiositet, som även hans hustru håller fast i livet igenom, blir som ett underkuvande. Hela denna lidandes historia blir som en bakgrund, en förklaring, till Axel Webers, dottersonens egen depression och verklighetsflykt. Som om det är något fastnaglat i generna, snarare än svårigheten att passa in i de stelbenta samhällsnormerna. 

Det är tungt att läsa, ja rent frustrerande. Axel klamrar sig fast vid ateismen, och verkar inte se några  andliga dimensioner i hans flykt, dagdrömmarna in i 'det avlägsna landet', fantasin, fiktionen, blir hans asyl för att avvisa omgivningens krav. Litteraturen blir slutligen hans väg ut. 

Konstantinos P. Kavafis (1863-1933) - Valda dikter

En helt ny bekantskap för mig. Hittade en helt bedårande liten flerspråkig bok, med tillhörande DVD. Sexton utvalda dikter, en liten samling favoriter. Som på DVD:n läses upp av olika personer på olika språk, men alla med svensk översättning i undertexten. Och så har man den lilla boken med alla texter, både på grekiska (dessa vidunderligt vackra bokstäver) på vänster sida, och parallellt på högersidan i svensk översättning. Dessutom finns 14 av dikterna översatta till engelska, samlat i slutet av den lilla boken. 

Tydligen - enligt introduktionen på svenska, där tre olika personer skriver om författaren och hans tid - utgavs aldrig Kavafis i bokform under sin levnad. Han delade ut dem egenhändigt handskrivna till vänner och bekanta. Sammanlagt 154 dikter. Först efter Kavafis död, samlades de och trycktes i bokform, och så blev hans rykte grundmurat. De få dikter jag nu fått ta del av ger mersmak. Det är ett enkelt språk, ofta i presens, med personlig närvaro, som känns allmängiltig, något vi alla kan ta till oss, som livet här och nu, våra känslor, evigt igenkännbara. Inga krångliga omskrivning. 

Jag själv kan inte grekiska mer än som nybörjare, något jag leker med att lära mig via Duolingo appen. Och ändå är dikternas enkla struktur, helt möjlig att dechiffrera med hjälp av den svenska parallelltexten. Utan att någonsin bli simplistiskt, så har de en djup skönhet i sin enkelhet (vilket får mig att associera till Tranströmers enkla skönhet). 

Kavafis levde en stor del av sitt liv i Alexandria (Egypten), även om han även bott i England och Konstantintopel. Men han var av grekisk familj och omfamnade den urgamla hellenistiska kulturen vid Medelhavet. Ändå är dikterna jag läst, som sagt mänskligt allmängiltiga. Och hans vuxna liv i Alexandria var det begynnande 1900-talet, med sin variant av mångkulturell smältdegel, om man nu ska se den som sen, efter hellenistiska mått, eller tidig med tanke på vår tids globalism.

I alla fall skulle jag med glädje läsa alla Kavafis 154 dikter ...

För Lydia - Gun-Britt Sundström (1973)

Har just läst om Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg, 1912), jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gun-Britt Sundströms För Lydia (1973) är en lysande parallell-text till denna, som jag också har läst flera gånger. Den här gången beslöt jag att läsa båda böckerna parallellt, avsnitt för avsnitt. 

Sundström har gjort en i mitt tycke alldeles lysande roman, en av mina absoluta favoriter, och en av de bästa från 1970-talet (vid sidan av Kerstin Ekmans Katrineholms-serie). 

Söderberg skrev om Arvid Stjärnbloms kärlekstrassel, med Lydia som det kärleksobjekt han har så svårt  att nå fram till. Sunström beslöt att skriva samma historia ur Lydias synvinkel, kvinnan. Men inte som det tedde sig vid sekelskiftet 1900, utan hon transponerade fram hela historien 60 år. 

Det geniala med Söderbergs bok är att den, trots sitt lilla format, tilldrar sig från 1897-1912, och hela tiden tar upp dagsaktuella händelser och debatter, vilket ger en illusion av att livet segar sig fram. Sundström lyckas helt galant transponera fram detta exakt 60 år, till 1957-1972, med precis samma lätta luftiga text, samma kärlekstrassel, och också sin samtids viktiga händelser, och debatter, moralpanik, mordet på Kennedy, demonstrationer mot Vietnamkriget. 

Sextio år brukar betraktas som två generationer, och eftersom barn ofta revolterar mot sin föräldrageneration, verkar det det skapa en cykel av återgång till liknande problem varannan generation, så här återkommer problem kring moral och sexualitet och kvinnans frigörelse, om än i spiralform och alltså något steg framåt trots bakslag. 

För mig är detta en lysande bok, och även om man kan tycka att båda böckerna är 'lite ytliga' inte gräver sig in i huvudpersonernas själsliv, så känns de ändå representatia. Hur många stänger inte av sina känslor för att 'överleva' livets smällar. Ibland när jag läser Den allvarsamma leken retar jag mig på hur svärta Lydia tycks bli i slutet, när Arvid blivit cynisk, besviken i sin kärleksplåga. 

Det var väl därför Sundström ville ge Lydias version. Och när man som jag nu gjort läser böckerna bokstavligt parallellt, inser man hur skickligt hon lyckats hålla sig till originalet, scen för scen, trots att den är 60 år modernare, samtidgit som vi får Lydias synvinkel. Och även Lydia är uppgivet besviken i slutet. Och så går det som det går. 

Och böckerna är en dialog mellan könen, där kvinna och man har svårt att förstå varandra, fastän de i grund och botten faktiskt upplever precis samma saker, men utifrån sitt eget köns lite olika förutsättningar, hamnar de hela tiden lite vid sidan av varann. 

Nostromo - Joseph Conrad (1904)

Det här måste vara Joseph Conrads bredaste, mest ambitiösa verk, Nostromo : A Tale of the Seaboard (1904). Varför har jag inte läst den tidigare? Den är i mina ögon helt fantastisk, något av det bästa jag någonsin läst. Jag har läst den lååångsamt, munsbit för munsbit, som njutning. 

Conrad bygger upp en fiktiv latinamerikansk stat, som blir ett symbolisk exempel för kolonialismens och dess skiftande motstridiga intressen. Och människors sätt att tänka i vi och dom, för även om det finns motsättningar mellan engelsmän och latinos, så var ju även latinos en gång invnadrande kolonisatörer. 

Boken är som en stor bataljmålning, som fyller en hel vägg, fullspäckad med detaljer, och karaktärer, inbegripna i sina personliga trauman. Allt börjar med en lanskapsbeskrivning, helt fantastiskt, inte en onödig detalj, allt sammanvävt som myter utifrån vad människar trott och berättat. Allt blir till en heltäckande karta, och sedan i följande kapitel kommer karaktär efter karaktär att placerar in i bilden av det koloniala samhället, som ett pussel av mänskliga strävanden och dårskaper. Och trots att det för mig är en långsam läsning, blir jag aldrig otålig, jag vill verkligen sjunka in i varje detalj. 

Språket, bilderna, naturen, landskapet, vädret, är skönt poetiska. Moder jord är vacker, men vad människan gör med den väcker tvetydigheter, som exempel tänker jag på bilden av urskogen vid berget, som Mrs Gould ritar av när hon kommer som nygift till landet, 'ormarnas paradis', det är vackert, orörd natur, men så fullt av ormar att människor skyr platsen. Men sedan rensas denna bort för att lämna plats åt St. Tomés silvergruva, skönheten försvann, men också ormarna, och lämnade plats för en gruva som ger välsignelse i form av arbete och 'utveckling', rikedomen att bygga staten på. Men vems stat? Och detta leder också till girighet, revolution och krig. Så bilden är tvetydig både som ursprunligt natur och som exploaterat råmaterial. Var ligger välsignelsen, var ligger fallgroparna? Ett komplext problem.

Conrad är suverän psykolog, som målar upp varje detalj, varje karaktär, trovärdigt in i minsta absurditet, saker som får mig att le mitt i eländet. Allt vävs samman som människors berättelser och myter, olika personers olika tolkningar och misstolkningar. Alla har sina personliga livs kamp och livslögner. Ett prisma av olika sanningar vävs samman. Människors beroenden och mer eller mindre tilltrasslade relationer, motiv och ideal. 

Och det finns en tråd av spänning hela historien igenom. Historien är berättad mer i spiral än rakt kronologiskt, och det finns hela tiden mysterier, frågor, som gör att jag vill veta mer. Det finns altså en intrig som snirklar sig genom samhällshålningen. Vad hände? Hur ska det sluta? Även om vissa myter kommer att dö med vissa generationer, så finns det andra som lever vidare...

Jag ser att Conrad dedicerade sin bok till författaren och vännen John Galsworthy. De träffades 1893, när Conrad arbetade som styrman och Galsworthy var passagerare, och deras vänskap bestod livet ut. De kunde helt klart diskutera sina litterära ambitioner och projekt. Galsworthy fick Nobelpriset 1932 för sin målning av det brittiska samhällets omvandling kring sekelskiftet och den moderna tidens inbrott. Forsyth-sagan. Undrar om det var samtal kring dessa litterära mål som inspirerade Conrad till sin breda samhällsmålning i Nostromo ? Eller tvärtom, Conrad som inspirerade Galsworthy? Första delen i Forsyth-sagan kom två år senare, 1906.

Dotter till : Scener kring en mor - Henrik Stangerup (1995)

 Det här var en oväntad liten bok. Börjar nästan som en bagatell, några spridda minnen av författarens mor. Luftigheten i dessa minnen gör att jag genast tänker på Hjalmar Söderbergs lika luftigt meditativa noveller. Jag läste hans syster Helle Stangerups historiska romanen Christine, för många år sedan, innan jag visste att de var Hjalmar Söderbergs danska barnbarn. 

Denna boks första halva blir en betraktelse över generationsgränser, mor och son som kommit ifrån varann och av olika skäl. Jag tänker att det är ganska allmängiltigt. många barn tar sina föräldrar för givet tills det är för sent. Betty, Hjalmar Söderbergs dotter med danska hustrun Emilie, blev skådespelare (precis som Doris, dotter till svenska hustrun Märta). Ur texten framkommer att hon senare i livet bodde långa tider i Sydfrankrike, vilket naturligtvis försvårat kontakten.

Betty satt på ålderns höst, i Nice, och tänkte att hon skulle skriva en memoar, 'Dotter till, Gift med, Mor till'. Hon gav upp sin karriär och det är uppenbart att den titel hon tänkt sig reducerat hennes till ett bihang till män. Viktig var fadern, författaren, Vem hon gifte sig med, och att hennes son blev en känd författare. Dottern, som också blev författare, omnämns inte ens i boken. 

Betty ville ha hjälp att skriva sina memoarer, men det skar sig, samtalet med sonen avbröts. Betty gick bort 1993, då går Henrik igenom hennes efterlämnade papper för att sätta samman de memoarer hon velat skriva - men han hittar inte det underlag som modern tycks ha pratat om. Bortstädat? Kvar finns bara några brev om fadern, Hjalmar Söderberg, den beundrade. Brev hon skrivit med uppgifter till svar på frågor när man skrev en biografi om Söderberg. Boken väcker beundran, även om hon också är besviken på de slarvfel som dykt upp.

Så trots att detta är en liten tunn bok, och på ytan handlar om en sorts undanskymda 'kändisar', så lever boken på mer än det, den ger tidsbilder och betraktelser över livets flyktighet, blir en sorts meditation. En tankeställare - lite i stil med Söderbergs...

Det är tragiskt att titta tillbaka på det tidiga 1900-talet och Bettys barndom. Eftersom hennes föräldrar inte var gifta när hon kom till flydde de till Tyskland så hon kunde födas i 'hemlighet', och sedan fraktades barnet i en koffert (med lufthål) till Danmark, och fick där växa upp på barnhem de första sju åren. Och även därefter fick hon vara mer hos mormor och faster Eva av olika själ. Tragiskt. Ändå beundrade hon sin far ...

The House of Mirth - Edith Wharton (1905)

 Detta är 'Stolthet & Fördom', men 100 år efter Jane Austen. Huvudpersonen Lily Bart har faktiskt samma initialer som Lizzie Bennet. Temat är alltså att kvinnor måste gifta sig till pengar för att få ett 'värdigt' liv. Och det blir ett schackrande ... deprimerande. För huvudpersonen halkar hela tiden nedåt på samhällsstegen, och lär aldrig av sina misstag.  Det är så deprimerande att boken tog betydligt längre tid för mig att läsa än jag väntat mig. Hundra år efter Jane Austen börjar det fördomsfulla samhälle och sociala liv, som Franska Revolutionen inte lyckats ta död på, att gå mot sin undergång. Eller? Kändisars lyxliv finns kvar, och paparazzi som skriver påhittade historier. 

Lily Bart vägrar släppa på sina föräldrars drömmar om sysslolöst lyxliv, det hon uppfostrades till, att bara vara vacker och bli omhändertagen. Alldeles i slutet reflekterar hon över att hennes liv hade varit 'så mycket enklare' om hon varit ett djur, någon vacker fågel kanske? som kunde fjädra sig och inte behövde inordna sig i alla sociala spelregler. Och så är hon stolt, stoltheten gör Lilys tankar rigida, oböjliga. Men det gäller även alla fördomar, allt är stelt och oböjligt. 

Edith Wharton beskriver ett samhälles undergång, på gränsen till den moderna tid då även medelklasskvinnor började arbeta och skulle få rösträtt. Men dit hör inte kvinnorna hon beskriver (utom den lilla arbeterskan som Lily hjälpte av en ren nyck, när hon höll på att dö av lungsot.) Wharton ser människornas som djur inlåsta i sociala pålagor. Jag saknar dock Jane Austens psykologiska skärpa, och humor, och insikter om möjligt mänskligt förnuft. Det är så deprimernade att inte en enda person i historien kan ta sitt förnuft till fånga, utan låter sig fösas omkring av den historiska determinismen. (Inte minsta Mr Darcy i sikte)

Laurence Selden är den som mest motsvarar Lily Bart, och vore den naturliga partnern för Lily. Han är advokat, och lever alltså på att ordna upp de rikas trassliga mellanhavanden. Han kan därför se och tolka ytan, utifrån. Och vågar inte ge sig in i stacken. Lily, som inte har några egna pengar att tala om, parasiterar också på vänner, inbjuden för att vara paradisfågel och som med mjuka ord och uppmärksamhet ska lugna och avleda omgivningen - dubbelmoralens krockkudde. 

Äktenskapsmarknaden är så motbjudande, Lily klarar aldrig att ta sista steget till ett kärlekslöst äktenskap, att sälja sig för pengar. Problemet är att den naivitet hon uppfostrats till, gör att hon först inte förstår att pengar inte kommer utan 'personliga' gentjänster.  

Boken är naturligtvis en klassiker, som rent litterärt är läsvärd, men jag har numera svårt för olyckliga slut och suktar efter positiva lösningar och Jane Austens bitska humor. En genomarbetad detalj är dock att vi boken igenom möter de olika karaktärernas ständiga misstag när det gäller varandra, vi får höra deras tankar om varandra, och ingen tycks ha intuition nog att tolka varandras sanna inre. Så dubbel var moralen, så mycket masker stod i vägen för intimitet och sanning. 

Ett UFO gör entré - Jonas Gardell (2001)

 Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck. 

I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.

Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken. 

Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem. 

Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt. 

1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?

Mordets praktik - Kerstin Ekman (2009)

Denna Kerstin Ekmans sena lilla roman är inspirerad av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905). Hon noterade också HC Andersens "livsgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv."  Deckarförfattaren i Ekman spinner alltså vidare på just brottet, hon finner en läkare som får svara på Söderbergs fråga om 'gift' som kan döda. Vilket alltså väcker en mörkrets skugga i läkaren, som därefter börjar leva ut fantasin i Doktor Glas. 

Som alltid hos Kerstin Ekman finns där många trådar, som det är möjligt att nysta i. För det här är i första hand inte en 'deckare', även om brottets psykologi dominerar. Det är också en metaroman, en roman om att skriva, och hur läsare och författare påverkar varandra fram och tillbaka. Ja, hur människan själv skapar historierna i sitt liv, och inspireras av andras historier.  Texten gästas ett par gånger helt kort av Hjalmar Söderberg själv, på Ekmans eget trovärdiga sätt.

Titeln Mordet praktik är dubbeltydig. Praktik i betydelsen läkarmottagning är central i både Doktor Glas liv och än mer för huvudpersonen Pontus Revinge i Ekmans text. Men det är också praktik i betydelsen hur det utförs. Och att människors liv tas just i denna fysiska lokal. Men det går att dra trådarna ännu längre. Att så kallad 'läkarvård' kan dölja missbruk, mer än hälsovård. Inte bara att läkaren kan dölja sina brott, för att folk litar på honom. Utan också på att sjukvården i sig, omtalas som i första hand ett utdelande av smärtstillande och lugnande medel, ett kroniskt tillstånd, som inte leder till hälsa. Där finns alltså en kritisk underström som gäller än idag, över hundra år senare. 

Kerstin Ekman som alltid är glasklar och detaljrik i sina texter, har i denna lilla volym även inspirerats av Hjalmar Söderbergs lätta luftiga stil, korta munsbitar. Men lägger in sin egen känsla för realism. Hon återgestaltar Söderbergs tid, men har inte gett den hans mjuka ram, livet som en drömfiktion. Ekman plockar fram sin egen känsla för realism. Hon har inte suddat bort lort och odörer. Hennes läkare tror inte på Doktor Glas' lättsamma praktik. Revinge har inte råd med egen praktik, hans långa arbetsdagar fylls av könssjukdomar och illegala aborter, kroppars vätskor och förfall.  

Doktor Revinge vill hålla sig lika moraliskt ren som Doktor Glas, han levde i en tid av kvinnoförakt, där de flesta kvinnor sågs som horor, och några få unga jungfrur sattes på piedestal som madonna. Men den nya tiden bryter in, kvinnor befinner sig på gränsen till genombrott, det dyker upp en kvinnlig läkare som hans vikarie, en misstänksam rökande deckarläsande, hon som riskerar att avslöja Revinges dåliga samvete. Även hans styvdotter, som är hans madonna, vill bli sjuksköterska, och lyckas med tiden få sin vilja igenom, att studera till Sophiasyster. Ett hårt arbete, i tider av syfilis och den i slutet av boken inbrytande 'Spanska sjukan-influensan'. Den unga flickan åldras, Revinge skyller det på arbetet, att hon med tiden förlorar sin madonnalika fräschör. 

Som alltid, Kerstin Ekmans texter är som gjorda för djupläsning, det spelar ingen roll att det är bara 200 luftiga sidor. Ju mer man letar, desto fler möjliga trådar finns för att öppna Pandoras ask. Man kan alltid med nöje läsa om hennes texter och hitta nya ingångar. Säkert kommer jag att läsa denna bok igen. 

Folkungaträdet - Verner von Heidenstam (1905-1907)

Förutom några få diktstrofer, måste detta vara en av Heidenstams idag mest läsbara texter. Han ville vara diktare, inte romanförfattare. Och blev också i början närmast popikonisk kändis. Och när jag läser de två delarna av Folkungaträdet, som var menat att bli en trilogi, så upplever jag inte texten som 'roman' utan mer som en ballad i prosaform. Att Heidenstam kastar in oss mitt i händelserna, utan kontext, utan beskrivningar. Med ålderdomliga ordvändningar skapar han en bildrik atmosfär från brytningtiden mellan hedendom och tveksamhet inför kristendom och civilisation. Men ofta rör den sig samtidigt lätt, i dialogform. Det blir en Vikinga-fantasy, som Heidenstam tycks ha yrat fram i en feberdröm.

Första delen, Folke Filbyter (1905), handlar mest om Bjälboättens urfader, som idag anses vara ren legend, vilket tyder på att inga skriftliga källor finns. Men om Heidenstam haft någon text att utgå ifrån eller inte, vet jag inte. Hur mycket har han diktat upp själv? Han förlitar sig ju på sin egen inspiration, känslor hos individer, hellre än översiktsbilder och fakta. Vi får sjunka in i en skitig hård urtid, nära naturen och asatron, fylld av slavar. Vi rör oss alldeles i slutet när vikingatågen upphört, och två av Folke Filbyters söner istället fått arbete som vakter hos den östromerske kejsaren. Mot slutet inträffar också den brand som raserade Uppsala asa-tempel mot slutet av 1000-talet. En välkänd brand, men höljd i dunkel, då källor saknas. Alltså får vi nöja oss med en brutal text i saga-form, som manar fram en brytningstid i Nordens förhistoria mellan Asa-tro och Kristendom, kampen mellan den kristne Inge, och asa-trons Blot-Sven.

Men jag kan inte säga att jag begriper allt vad Heidenstam vill ha fram. Hela tiden tycks han blanda 'blonda' och 'dvärgar', med 'läderhud som inte kan rodna' - två olika sälkttrad som Heidenstam hela tiden låter tvinna och brottas inom Bjälboätten, likaväl som utanför den.

Del 2, Bjälboarvet (1907) har gjort ett hopp på 200 år i tiden, till Birger Jarl och  hans fyra söner, främst då Valdemar och Magnus, och deras kamp sinemellan. För den som inte läst den gamla tidens historieböcker centrerad kring legender om kungar och drottningar, slängs vi in i en okänd kontext. Allt känns så vagt ur historisk synpunkt. Heidenstam är diktaren, som låter baladen förstora skillnaderna mellan bröderna, Jag vill ha någon fakta att ta på och hittar fakta om deras drottningar, det historiska skelettet stämmer, men känns ändå mer som legend och Heidenstam älskar att brodera ut, erserad i gammalspråkliga vändningar. Rakt på människornas förvirrade känslor - på bitvis uppslukas man och tar texten till sig. 

Tiden det rör sig om är alltså samma som slutet av Guillous Arn-series, alltså Arvet efter Arn, och 1200-talets strider för att ena delar av landet på 1200-talet. Men övriga likheter saknas. Inga idéer om samhälls-bygget. I stället får vi en ballad i prosaforom, med ytterligheter och brudrov och ond bråd död. Vad jag har extra svårt för hos Hedenstam, det obegripliga' är vad han egentligen menar med att typisera släktdragen, de två arven,'de blonda' och de 'dvärglika mörka' till 'dvärgarna, de mörka med läderhud som inte kan rodna'. Vad är han  ute efter? Dessa två 'arv', som tvinnas och brottas, inom Bjälboätten, boken igenom. 

Vad står de för? Vad är det Heidenstam kallar finn-dvärgar??? De svarthåriga? Det känns både obegripligt idag, utan den nationalistiska agendan som pågick alltifrån 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Och jag både vill och vill inte veta. Eftersom det är strider inom samma släkt, så blir det inte ett rent vi-och-dom-tänk, utan mer som psykologiska karaktärsdrag, mellan den blonde förföraren Valdemar, nära kvinnor och naturtro, den som inga rikedomar samlar på hög, i motsats till brodern, den mörke falske Magnus, som tagit till sig Centraleuropas riddarideal, men samtidigt avskiljer sig från kvinnor och kärlek, och helt vill hänge sig åt lagar och riddarideal. 

Hans bok om Heliga Birgitta var ett första steg i den riktningen, som fick mig intresserad, att försöka se vad Heidenstam ville hitta för psykologiska typer. Och denna gång har han tagit ett steg till, djupare in i urtiden. Men vad menar han? Allt känns ovanligt tvinnat, inte så renodlade typideal, varken från tidigare eller senare litteratur.

Alltså lite av en gåta att fundera över. Heidenstam har alltså mediterat över känslor och karaktärer. Det är ju en släktsaga, och saknar romanintrig. Han avslutade inte sin serie, han hade först planerat en trilogi, så vart han ville komma vet vi inte. Början och slutet av varje del är svårast att ta till sig, innan i Heidenstams diktarflöde tar fart, och sedan när allt ebbar ut och försvinner ...

Doktor Glas - Hjalmar Söderberg (1905)

Helt kort kan man säga att Doktor Glas är meditation över livets paradoxer. Som alltid hos Söderberg, rör sig karaktärerna runt i Stockholm, i sina egna spår och försöker förstå livet.

Å andra sidan skulle man också kunna gräva ner sig i mängder av detaljer, och synvinklar, och tolkningsmöjligehter. Och den har mängder med möjliga värdiga citat.

"Liv, jag förstår dig inte!" Alla vill vi förstå - men känslorna styr oss, och allra mest de känslor vi undertrycker. Boken må handla om ett mord, men rör främst psykologi. Och kan med lätthet ses ur olika symboliska vinklar. 

"Ingenting drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

"Moralen det är andra åsikter om det rätta."  Doktor Glas förespråkar dödshjälp, inte mord, men dödshjälp för den som önskar undgå ohälsans hårda öde. Han ser detta som en självklarhet för framtiden. Dit har vi dock ännu inte kommit. Läkareden gäller fortfarande som det högsta. Och det gör det även för doktor Glas. Han vägrar hårdnackat att befatta sig med fosterfördrivning. Han ser samhällets dubbelmoral som det verkliga problemet.   

Doktor Glas är romantiker, men har aldrig varit köttsligt nära en kvinna. Han ogillar dubbelmoral och det fula i det köttsliga, all sorts prostitution. Som ung led han i tanken att han var ful. Han förälskar sig i förälskade kvinnor, vill stödja dem, men anser inte sig själv god nog åt dem. Så han vill hjälpa den olyckligt-lyckligt-förälskade Helga Gregorius, som har en kärleksaffär med unge vackre Klas Recke. Doktor Glas sublimerar sin svartsjuka, och projicerar den som hat mot prästen Gregorius, Helgas make. Detta är djuppsykologi. Klas Recke ser han som estetiskt vacker, och därför värdig Helga. Det vill han stödja. 

Dr Glas är en oerhört ensam romantiker. "Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus." Han drömmer hellre om kärlek än tar den till sig, rädd att den ska bli kantstött. Och så går livet honom förbi. "Mitt liv blir mer och mer dröm. Och det har kanske aldrig varit annat."

Martin Birck, Hjalmar Söderbergs ungdoms alter ego, finns med på ett hörn, oftast tillsammans med journalisten Merkel. Dr. Glas anser Martin Birck alltför tungsint för att orka träffa honom på tu man hand. Merkel talar gärna lättsinnigt om livets mening och sanningar, uttalar cynismer för att lätta upp livet och mänsklig psykologi. Oavsett om Martin Birck ännu ligger Söderberg närmast om hjärtat eller inte, så är det inte Doktor glas som är Söderbergs odelade röst. 

En kväll på krogen talar några av männen om sin idealkvinna. En man vill att hon ska vara ung och mager. Merkel vill ha en mullig kvinna. Men Martin Birck vill "att hon håller av mig". Alltid lika  känslosam, önskan att få vara älskad, något som låg Söderberg närmast hjärtat och försvårade livet. Martin Birck, är den del av honom som ville bli författare, men har svårt att ta steget fullt ut. 

På ett sätt kan man se alla skilda röster, som vårt paradoxala inre psyke, med alla sina motstridiga önskningar. Men också en bild av samhällets mångfaldiga motstridighet. Moral blir som sagt "de andras åsikt om det rätta". Doktor Glas beklagar falskheten. Det som skiljer Helga från alla andra människor han möter är att hon 'visade upp sitt rätta jag', erkände sina innersta känslor, så som ingen annan vågar. Hans hemliga önskan är att kunna göra det, men vågar ändå inte. Inte ens för Helga. 

Alla vill ha någon att vara fullt ärlig inför. Det är kärlek. Men all falskhet och dubbelmoral tycks göra det omöljigt. En enda gång i sitt liv försökte Dr Glas gå till handling, försökte tänka ut 'det rätta' att handla efter. Vilket leder till Gregorius död, men fick ändå inte önskat resultat. Klas Recke var trots allt inte värdig Helga. Även hans väg gick till ett äktenskap baserat på pengar - alltså med en annan kvinna.  

Texten rör sig kring psykologiska teman och det undermedvetna, tankar betydligt äldre än Freud. På sidan 67 nämner Dr Glas HC Andersens saga 'Skuggan', en psykologisk metafor. Andersens Skugga kunde frigöra sig, smita ifrån människan och göra allt som skuggans mänskliga 'ägare' önskat men inte vågat göra själv. Doktor Glas tänker "det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa". Så om Andersens Skugga är vårt omedvetna psykologiska djup, det undertryckt undermedvetna, så tycks Söderberg vända på tanken, som om Doktor Glas har glidit så långt ner i sitt vansliga  undermedvetna, att han önskar att han kunde få komma upp i ljuset igen och slippa sina begär och släppa tanken på prästen (och kanske hatet mot prästen). Men när skuggan väl sluppit fri, vill den inte längre komma tillbaka och kuvas.

Jag minns att jag skrev en litteraturuppsats om HC Andersens 'Skuggan' för tio år sedan ungefär. Det var mycket intressant att väva undermeningar ur den. Jag läste också på den tiden Ohlsons bok Gregorius, som ser händelseförloppet ur prästens synvinkel. Det boken fann jag däremot påfrestande ordrik. Söderberg är ju så lätt och luftig, och därför möjlig att filosofera ikring. Gregorius hade en så överväldigande obruten inre svada, att den stötte mig ifrån sig. 

Däremot minns jag nu att Kerstin Ekman skrev en bok på Dr Glas tema, Mordets praktik, den måste jag leta upp, nu när jag har Doktor Glas i friskt minne.  

En komikers uppväxt - Jonas Gardell (1992)

Så har jag åter läst om 'En komikers uppväxt', som väl måste ha varit Gardells genombrott. Men hittar inte att jag skrivit om den tidigare. En bok om det hårda livet i mellanstadiet, om man inte tillhör de 'populära' barnen. Mobbing. Det gör ont att läsa denna bok. Ändå älskar jag den. Igenkänningsfaktorn är så stor. Kanske är det så för alla mellanstadiebarn, när man tvingas in i en position i hierarkien, och stöts och blöts med jämnåriga. En hård skola.

Var man dessutom barn på 1970-talet, så är samhällsklimatet skildrat på kornet, inte bara sånt som blivit klichéer om villaförorter, utan detaljer av olika slag som genomsyrade tiden vi levde. 

Boken är dock utgiven 1992, under glasnost som började bryta upp det inrutade kalla kriget klimatet. Författaren/Berättaren, är komiker och ser tillbaka, och känner att han ännu inte kan möta gamla skolkamrater utan att åter placeras i sitt gamla fack, som han egentligen behållit, att spela klassens clown för försöka hindra att stötas ut, men det hjälper inte ...

I början finns ett minne från 7-åringen Juha Lindström, men större delen av boken är han och hans skolkamrater 11-12 år. Och historien pågår fram till skolavslutningen från mellanstadiet, årskurs 6. Samma dag som de får veta att ett av klassens mobbningsoffer, Thomas, inte längre lever - tog han livet av sig?

Ändå beskrivs texten hur berättaren skriver ner dessa minnen som brev till just denne Thomas, och ibland undrar han varför Thomas inte svarar? Kommer breven inte fram?

'Kapitlen' är så korta att jag snarare skulle vilja kalla dem 'textavsnitt'. De är numrerade och är 104 stycken, över bokens 248 sidor. Trots det hårda språket, där barn ofta beskrivs som fula och dumma, blir texten lika mycket prosapoesi, texter som vävs samman, skiljs och flyttas om. Ingen strikt kronologi. Och efter skolavslutningen i sexan, återkommer minnena, 'vännerna', de mobbade, leker ihop igen. De är även tillbaka i skolan, och klasslärarinnans egna alkohol och misshandelsproblem lyser fram. 

Den vuxne Juha kan helt enkelt inte sluta att fundera över vad som verkligen var sant eller inte ... 

Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....

Where Angels Fear to Tread - E M Forster (1905)

Edward Morgan Forster (1879-1970), hans romandebut, närmast ett ungdomsverk, så visst finns det brister. Men visst har forster redan tagit första steget på sin utstakade väg. Historin tilldrar sig väl i slutet av den viktorianska eran, med brittiska turister i det sköna men bondska Italien, där man ännu reser i hästdragna vagnar.

Romanen börjar med att kontrastera den svala brittiska högborgerliga kulturen, mot den  enkla naturnära italienska, som engelsmännen uppfattar som farligt passionerad. Italien och det impulsiva äktenskapet mellan den unga engelsk änkan Lilia Herriton och en åtta år yngre italinsk pojkman, Gino, blir därmed offer för svartmålning. 

Ibland ler jag åt absurditeter och brittiska försök till maktfullkomlighet. Det handlar om kulturkrockar, och skilda livsmålsättningar. Lilias släkt vill inte längre veta av henne, och det impulsiva äktenskapet, som var ett desperat sätt att bryta sig loss ur unkna tvång, blir inte vad hon hoppats. Och tragiken kommer allt närmare när Lilia i stället för att bli mor, dör i barnsäng. 

När så den unge Gino plötsligt blivit såväl änkling som ensamstående far, kommer omvärldens farhågor på skam. Han må vara av enkel härkomst, men Gino uppfylls av varma faderskänslor, lever för sin son, gör sitt bästa. Svartmålning och farhågor kan inte annat än tvättas bort. 

Ändå slutar allt tyvärr så oförlåtligt tragiskt, det är svårt att smälta. Lilias vänner Philip och Caroline har snuddat vid och bedåras av den passionerade faderskärleken hos Gino. När Philip ser Caroline hjälpa Gino att bada sonen, bara åtta månader, beskrivs hon som en Madonna, en gudinna som stiftar fred vid striden mellan Gino och Philip, ändå flyr hon från detta naturnära liv.  

Romanen står på gränsen mellan den 'sköna' värld som gick under med första världskriget, och fylls samtidigt med Forsters alldeles egen nyvakna ton, som förebådar 1900-talets nya människosyn. Forster är alltid läsvärd. 

The Machine Stops and other stories - E.M. Forster (1911 & 1928)

Vad jag förstår så utgav Edward Morgan Forster (1879-1970) bara två novellsamlingar under sin levnad, (1911 och 1928) och det är de tolv novellerna som 1947 samlades i The Machine Stops and other stories. Alltså inte så många, men ytterligare fjorton noveller kom i en postum samling, som jag inte läst.  

 Titelnovellen är en egenartad science fiction historia, en mycket mörk dystopi, enligt Forsters eget förord en reaction mot "one of the erlier heavens of H G Wells". Verkligt ovanlig i jämförelse med Forstera andra texter, och nästan profetisk, genom att den 'maskin' han beskriver som har människorna i sitt totala grepp, idag mycket väl kan liknas vid datorer och i synnerhet smartphones, något människan hypnotiserats av, livrädd för allt 'utanför' det skyddsrum de dragit sig tillbaka till. 

I övrigt finns några noveller om klass och kulturmöten, mellan engelska resenärer och sydeuropeisk lokalbefolkning, men nästan flest är de gränsöverskridande 'sagorna', när människan kliver över gränsen mellan liv och död. Forster kallar sina texter i förordet för 'fantasies', och visst det är fiktion. Men här blir det extra tydligt, när karaktärerna, ungefär som hos Selma Lagerlöf, får kontakt med mer andliga dimensioner, och tankar om livet efter detta. Allt på ett sätt som känns som en blandning av gammal folklore (som sicilianarens hävdande av 'Sirenens' existens), och spekulationer om vad som kanhända efter döden. Som i historien där livet tycks vara ett evigt maratonlopp, intill en häck, men när mannen inte orkar längre, utan försöker vila och då tränger igenom häcken vid vägrenen hamnar i ett stilla landskap, som känns mer oroande än himmelskt. 

Även "Mr Andrews" är en sådan fantasi, om uppstigandet efter döden, där en muslim och en kristen stiger uppåt mot "the Gates of Heaven", samtidigt, båda tror att den andre kommer att utestängas, med under resans gång grips av medlidande med varandra, och ber om nåd för varandra. Båda släpps in. Men där är himmelriket inte alls vad de tänkt sig, allt har stelnat till likgiltighet. De beslutar båda att lämna Himlen och låta sig uppslukas av Världssjälen, "... and all the experience they had gained, and all the love and wisdom they had generated, passed into it, and made it better." 

E M Forster är alltid läsvärd, alltid lite oroande, och ett tydligt tecken på att en ny tid va rpå väg, bort från den gamla viktorianska tiden med sina klassgränser. Än är de inte nedbrutna, men den tiden är på väg. 

Europeana : kortfattad historia om 1900-talet - Patrik Ourednik (2001)

Ytligt sett, kanske någon tror att detta är en historiebok, men det är ett icke-kronologiskt hopkok av 'fakta', s.k. faktoider, saker vi hört så många gånger att vi till sist tror att de är sanna. De upprepas i olika variationer, nöter mot varann, från en helt känslobefriad naivt tanklös berättarröst. Det som berättas liknar det vi hört om världen omkring oss, och tolkas motstridigt av olika forskares olika åsikter och synvinklar. 

Ibland kan jag inte göra annat än le åt galenskapen, ofta väcks obehagliga känslor, slutomdömet är att texten åskådliggör det absurda i det mänskliga egots nittonhundratal.

Patrik Ouredník, född 1957 i Prag, flyttade dock tidigt till Frankrike, där han bland annat översatt en rad franska författare till tjeckiska. Och när man ser vilka författare han översatt, märks ett tydligt absurt tema: Rabelais, Jarry, Queneau, Vian m fl.

Detta är inte en bok för historieälskare och vänner av 'ordning'. Det är en bok för den som vill fundera över livets absurditeter, och faran av att vara alltför lättlurad, auktoritetstroende.