P C Jersild - Calvinols resa genom världen (1965)

P C Jersild, född 1935, son till en baptistpastor, debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Samma år publicerade han ihop med Sonja Åkesson och några fler ett manifest "mot formens tyranni", att låta innehållet styra formen, inte tvärtom. 60-talets första hälft blev också en tid för lekfulla formexperiment. Jersilds fjärde bok, Calvinols resa genom världen (1965) excellerar i olika stilar och formexperiment - den verkar helt ensam i sitt slag i Sverige. Utan Modernistas nyutgåva 2003 skulle jag nog ha missat denna pärla. Jersilds genombrott kom först tre år senare, och Calvinol lämnades med sin udda stil åt sitt öde.

Calvinols resa genom världen har som motto ett citat från Rabelais: "Vår världsbild är en skepparhistoria". Den har också undertiteln Rövarroman, alltså synonym till skepparhistoria, likt skröna, fabel, lögn. Redan bokens andra mening förklarar att berättelserna om Calvinol kommer att innehålla "Direkta motsägelser, tveksamheter, överdrifter, understatements, fel- och vantolkningar, muntliga hörsägner och skrivna krönikor på många språk, där översättningsfelen är talrika..." - tydligare än så kan nog inte författaren ta ställning för fantasteri och absurdism hellre än realism.

Boken består av 13 åtskilda episoder skrivna i helt olika stilar, alla med den märkliga doktor Calvinol i huvudrollen. Han rör sig hela tiden obehindrat genom tid och rum, så jag frestas att kalla det en pikaresk, en skälms resa genom sitt samhälle. På ytan kan det tyckas vara ren uppsluppen underhållning, men jag skrattar inte. Texten ger genast ett allegoriskt djup för mig att sjunka ner i. Texten kan verka vildvuxen, men den är lättläst och relativt kort.

Överallt dyker Calvinol upp, i olika roller som läkare, psykolog, kvacksalvare, mirakeldoktor, ja som charlatan allt efter historisk epok. Det obehindrade resandet i tid och rum, skapar den allegoriska miljön, och jag sväljer det lättvindigt. Antagligen för att Jersilds fantasteri skrivs med kliniskt rena detaljer, och ger ett intryck av vetenskaplig exakthet.

Jersild själv har själv förklarat sin text som "en självbiografisk resa genom en världsbild". Jag ser genast texten framför mig som ett förtätat konglomerat av idébilder, ett sammanfogande av de idéer som 1900-talsmänniskan manglats igenom. Vi stöttes och blöttes alltifrån vår födsel i dessa skilda stoltheter och fördomar, en föreställningsvärld med trådar tillbaka till såväl 1600-talets protestantism som medeltidens katolisism.

Boken är alls inte andligt grubblande - texten tycks mig renskalat ateistisk - men myterna i vårt kulturarv kommer vi inte ifrån. Just därför noterade jag inledningsvis att Jersilds far var frikyrklig baptistpastor. Första kapitlet heter också Genesis, likt bibelns första Mosebok, och innehåller tre lika skabrösa som omöjlig födelsemyter kring Calvinol.

I den första är modern barnmorskan, stor lång bred djup, som "hade inga andra gudar jämte sig än sig själv" - alltså närmast Moder Jord själv. Calvinol föds på jordgolvet i potatiskällaren med dubbel segerhuva och bet själv av navelsträngen. Dia fick han inte, utan kom att för alltid sakna symbiosen med modern. Någon far hade Calvinol inte - "Ingen förundrades över detta då ingen jordisk man någonsin vågat komma Calvinols moder närmare än armlängds avstånd." - men sin syfilitiske morfar idealiserade han som en general större än både Alexander den store och Napoleon.

I den andra är modern däremot så obetydlig att Calvinor föder sig själv, genom att helt vända ut och in på moderns kropp, varpå Calvinol stiger fram som en färdig femåring - utan navel, likt Adam, den första människan. En sorts gudafödsel. Och i den tredje är Calvinols fader en avdankad soldat som vandrat runt världen på krigståg, förfört kvinnor och burit hem trettio barn av dem han avlat, även om inte alla överlevt. De tre yngsta (äalla med olika mödrar) döps till Calvinol 'för enkelhetens skull', då fadern var gammal och fått dåligt minne. Alkohol och tilltagande gråstarr gjorde dock att fadern glömde att de var tre och tog dem för samma en, vilket gör att Calvinol fick problem kring sin identitet, sitt jag och yttre och inre verklighet - en psykologisk allegori. Jag tänker på t ex Freuds tredelade psyke - Detet, Jaget & Överjaget. 

Så här jobbar Jersild boken igenom, samlar och blandar och ger av alla möljiga västerändska myter.
Andra berättelsen om barnet Calvinol som under medeltiden tänker att han skall ansluta sig till något av barnkorstågen, men sedan kommer på avvägar, får mig att associera till söndagsskolor och barnatro som med tiden ebbar ut, Jersild som antagligen haft en uppväxt i baptismens famn, kom att som vuxen ägna sig åt helt andra 'egna' korståg.

Tredje - rör småskoleåren i skuggan av andra världskriget, då alla lekar blir krigslekar, ett försök att bearbeta hot och våld. Äldre mobbar kallas 'tyskar'. Alla lekar och gängkrig rör krig mellan dom och vi. Rent allegoriskt kan man se alla krig som vuxnas omogna oförmåga att lösa konflikter utan våld.

Fjärde - för samman de arkeologiska storhetsdrömmarna, från Europas vagga i Troja, Mykene och på Kreta, allt grävande möda liknar mest första världskrigets skyttegravar i Flandern, jord och gegga, en tid av krig mellan samhällsklasser, hierarkin mellan de på bottnen som bara gått folkskola, till skillnad från de som tagit studenten, men också lättnaden att ha sluppit ifrån överklassens pennalism och att den idoge trots allt kan göra karriär som autodidakt.

Femte - Belgiske kung Leopolds privata utnyttjande av Kongo, blir ett konglomerat av överklasesns chauvinism, kolonialism i Afrika, rasism, slavhandel och patriarkalt kvinnoförtryck, allt i ett på några få sidor. Vuxenblivandets många chockerande insikter.

Sjätte - Calvinols doktorsavhandling 'Om de akustiska mikroberna', hur orden, ljuden, blir till levande mikrober, oralt överfört berättande, poesi, blir som ett virus, sprids och förökar sig. En roande absurdism, som dock kan sägas stamma ur vår kristna skapelsemyt - 'Ordet blev kött'.

Sjunde - Sveriges Protestantiska krig på Tysk grund, en fars, där Gustav II Adolfs för tidiga död döljs, genom att liket balsameras och Calvinol ställer upp som utklädd stand-in, och fortsätter att vandra runt med i dimman, tills ett politiskt lämpligare tillfälle infinner sig (vid Lützen). Detta blir väl jämförbart med otaliga politiska intriger och krig. Många människor dödas för att vinna obetydlig areal mark.

Åttonde - 1947 köper Calvinol en bensinmack, där han vid sidan av kränger antibiotika, som botar gonorré på promiskuösa lastbilschaufförer. Det står inte 'var', men livsstilen känns så amerikansk, lättvindiga drugstores i stället för statlig kontroll och doktorsgrad.

Nionde - 1937 cyklar han i Baltikum, och finner åter medeltida bilder på en falsk frälsare. Det enda han kan ge alla som söker hjälp, är att hugga av händerna och sy ihop dem alla till en enda långdans av personer som visserligen lever men samtidgit fortsätter att vara handlingsförlamande, intvingade i symbiosen. Också en mycket mångtydig symbol med många möjliga tolkningar.

Tionde - Calvinol är överklassens uppburna psykolog i Schweiz. Diskret. Jag associerar till Freud. . Plötsligt kommer Baron von Münchhausen (alltså 1700-talets roligaste bok) och klagar över sin melankoli. Münchhausen menar att de har mycket gemensamt, men Calvinol är hårdnackad, han anser att baronens flygande 'på kanonkulor' är en ren oansvarig verklighetsflykt. När baronen tigger recept mot melancolin får han till slut ett 'sockerpiller', med viss tillsats av 'sanning' och en liten aning 'ansvar', att intas 3 ggr dagligen -- Nästa patient, Sovjets partisekreterare, som blivit gigantisk och fallit ihop helt med huvudet i Ukraina och fötterna ända borta i Vladivostok, är en politisk satir över kommunismen som en stor handlingsförlamad klump, inom vars kropp Calvinol tvingas resa omkring i, via strupe mage tarmar. Allt verkar olösligt, tills en brasa i näsan får patienten att nysa och då hamnar i sittande ställning i stället. Calvinols belöning blir att omvandlas till medalj och hänga på partisekreterarens bröst, för evigt fäst vid 'kommunismen'. -- Taiwan blir dock nästa uppdrag, där mysteriet är att ju fler soldater de skaffar sig, ju mindre blir dem, tills dom inte blir större än tennsoldater och inte duger till annat än leksaker i Disneyland.

Elfte - Calvinol personifierar en kombination av Idoldyrkan och Charaltaneri i ohelig allians, genom att både vara en 1600-tals inspererad obducent/forskare, samt 1800-talets Idolläkare som skar i sina levande patienter utan att bry sig om 'baciller' eller renlighet utan fortsatte att sprida död omkring sig.

Tolfte - Calvinol hamnar på danskt dårhus 1929, när han inte kan hålla isär sina olika personligheter under olika tidsåldrar, utan gång på gång er olika besked om när och var han föddes, då spärrar psykiatrikerna in honom, och där får han stanna till sin död 1934.

Trettonde - Sista delen, Exitus Calvinol, sjöslaget vid Lepanto 1571, mellan osmanska muslimer och kristna.(berömt för att galeaser, som då var nya snabbarseglande krigsskepp, övertog ledarposition från de traditionella galärerna med roddare,) gjorde att de kristna vann en förkrossande seger, dock tog osmanerna snabbt till sig den nya tekniken och seglade snart Medelhavets främsta galeaser.
-- Jersilds berättare heter här Amiral, undersåte till osmanske sultanen. Det skepp han erövrar från de kristna är ett mycket märkligt skepp (ubåt) som flyter trots att den är av järn. Kapten och besättning talar 'någon sorts plattyska'. Amiral döper om den till 'Allahs ögonsten' och bygger om den. Smeder får öppna upp hyttventilerna så åror kan träs ut där, och periskopet förlängs till en mast. Denna järnbåt är den som klarar sig bäst mot de kristna skeppen, som inte klarar att ramma skrovet och där innuti sitter besättningen skyddad. Men när kristna skepp förtöjer sig vid järnbåten och sänder smeder att öppna upp innandömet, då visar en plattysk krigsfånge hur ubåten kan sänka sig under vattenytan. Tyvärr gör de öppnade hyttventilerna att ubåten sjunker och alla drunknar. Och med den ned i djupet dras de galeaser som man bundit vid 'ubåten'. Alltså lika stor katastrof för båda sidor. Allegoriskt återgivet på sitt eget absurda vis.

Så vart tog Calvinol vägen? Var han den plattyske ubåtskaptenen som hallshöggs? Å andra sidan var det här osmanen Amiral, som börjat som skeppsläkare, ... kan ha bytt sida och namn? Det berättas inte. Allt slutar som ett mysterium när skeppen sjunker och erövringsdrömmarna dränks.

Som sagt, denna fabulerande skröna, innehåller mycket allvar under ytan, med symboliska trådar ända in i vår nutid. Alltså förstår jag att Calvinol tar avstånd från Baron von Münchhausen, vars äventyr jag själv läst som ren underhållning. Rabelais är det så länge sedan jag läste att jag mest kommer ihåg de barockt svulstiga katalogerna. Frågan är om det finns mer allvar i historierna om Gargantua än hos Münchhausen? Det får jag ta reda på i framtiden.

Jersild är i alla fall lika ymning i sin ordbilder och språkliga svada, utnyttjar samma överflödande kataloger vid sina beskrivningar. Den burleska stilen mångdubblar sig gång på gång.

Det absurda blir vapnet mot den reaktionärt fastlåsta föreställningsvärlden som omger oss.

Magnetisörens femte vinter - Per Olov Enquist (1964)

En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.

Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.

En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.

Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.

Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.

Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.

Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos.  Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?

Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit.  Det bara glider bort" (s.157-158)

Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.

Mot ännu en sommar - Janet Frame (1963 [2007])

Den här romanen, Towards Another Summer, skrev Janet Frame redan 1963, men framhöll att den var för personlig för att ges ut så länge hon själv levde. Men att hon refererade öppet till den och att hon låtit binda in två maskinskrivna kopior att förvara på olika ställen, gjorde att de som förvaltar hennes litterära arv insåg att hon ville ha den utgiven postumt. Vilket skedde 2007, tre år efter Janet Frames död.

Texten är utan tvivel mer självupplevd än någon av hennes övriga romaner, om än koncentrerade till en situation, en enda helg. Huvudkaraktären Grace är en skygg författare, som trots sitt rika inre liv och språkliga skicklighet i text, grips av ångest i varje social situation där hon skall interagera med andra levande människor. När hon blir inbjuden att tillbringa en helg hos ett ungt äkta par med två små barn norra England, ställs allt på sin spets.

Grace drömmer om att få vara den firade spirituella författare hon är, även i levande livet. Att få förgylla värdparets helg. Men hela situationen blir en vanmäktig kamp mot hennes egna prestationskrav. Trots att mannen, Philip, är journalist och alltså även han en skrivande person, och trots att hans hustru Anne är bördig från Nya Zeeland precis som Grace, så tycks de åtskilda av ett oöverstigligt gap.

Inom sig flyr Grace tillbaka in i barndomsminnen (en del känner jag igen från andra av Frames böcker). Ibland vill hon referera till något självklart från detta landskap, men hennes referensramar tycks aldrig stämma med värdparets egna. Det uppstår aldrig något utbyte, som både hon och Philip och Anne hade hoppats när hon blev bjuden. 

Grace bekämpar sin ångest genom att identifiera sig själv med en flyttfågel, det ger inre trygghet, med fåglarna känner hon mer närhet och släktskap.  Men hon vågar aldrig uttrycka detta inre liv, rädd för att bli betraktad som helt galen. Romanens titel, Towards Another Summer, citerar en diktrad om en myrspov, på väg mot ännu en sommar och ingen vet var han kommer att finna vila om natten.

Grace sitter i ett vintrigt kallt och grått England, isolerad i sin ensamhet flyr hon in i skrivandet, endast där kan hon uttrycka sig fullt ut. Tankarna tar sig ut via skrivmaskinen, men inte via munnen. Hur än uppmärksamt hon noterar allt omkring sig, med psykologisk skärpa, tror hon sig aldrig om att kunna samtala om det.

Denna roman känns psykologiskt självbiografisk, och har en mer avskalad berättare, som inte ger sig in på modernistiska experiment. Här är de psykologiska iakttagelserna huvudtemat. Hemma hos det gifta paret Philip och Anne, känner Grace smärta och rädsla varje gång hon anar att de har skilda åsikter och behov. Det är minnena från föräldrarnas bråk och tvister, som Grace inte  lyckats frigöra sig ifrån. Hon förväntar sig samma utbrott, som hon minns från barndomen, och förvånas över att Philip och Anne lyckas glida förbi undervattensreven utan större skador. Det är som om Grace aldrig litar på att detta kan hålla i sig. 

"Förening är styrka - styrka att erkänna att ett är två; stöttad av kärlek kan vilken papperstunn identitet som helst stå orubblig som sten." (s.119) Detta är en av Graces iakttagelser, underförstått att hon själv alltid saknat ett sådant stöd åt sin papperstunna identitet. Inte ens hennes föräldrar hade så mycket kärlek till övers att ge. Men hon är glad åt Philips och Annes osviklig kärlek, inte avundsjuk.

En dag utbrister Philip impulsivt att Anne är en 'enastående människa', men i stället för att låta det vara den komplimang det är, börjar han omsorgsfullt modifera sina ord: "Nej, naturligtvis är du inte ett enastående exemplar av människosläktet, du är människa somi alla andra, varken mer eller mindre."(s.120) Grace undrar förvånad varför Philip tycktes så rädd inför sina egna ord att han ville modifiera dem vetenskapligt exakt. "Att vara mänsklig verkade betyda så mycket, att vara normalt mänsklig, som om ett sådant tillstånd kan bli upptäckt och dokumenterat." (s.120)

Vilket gör det omöljigt för Grace att tala om sig själv som 'flyttfågel'. Både Philip och Grace tycker om musik av Bach och Händel, och han vill få henne att tala om det. "Varför förstår han inte, att alla mina ord är plattityder, att när jag trixar och tömmer ur mig en mening finns det ingenting kvar, inga rester av tanke eller fantasi i mitt muntliga språk. /.../ Det var lönlöst; hon kunde inte förklara utan att snubbla och ramla huvudstupa över klichéerna, och de var alltid farliga" (s.212)

Grace utgår ifrån att de tolkar hennes tystnad som 'enfald' (trots att de läst hennes böcker och där måste ha upplevt hennes djup. Hon har kunnat leva på att sälja några noveller till The New Yorker. "Hon var för blyg för att kunna förklara att hon skämts och känt sig generad (glad också) över att få så mycket betalt för några timmars arbete när en hel bok renderade en ynka liten skvätt royalties." (s.222) Grace säger att betalningen varit helt utan proportioner. Allt visar henens dåliga självkänsla.

"Hon var så ovan vid konversation i vedertagen bemärkelse att de flesta ord hon yttrade praktiskt taget saknde innebörd. De var en gest, ungefär som en värdinnas gest [...] Grace arbetade så mycket med ord att hennes profitering på dem gjorde henne skamsen och deprimerad - men var de ändå inte ett väldigt behändigt sätt att säga ingeting på" (s.223)

Janet Frames ord ovan får tala för sig själva.

Hav - Jan Morris (1985 + 2006)

Last Letters from Hav (1985) och Hav of the Myrmidons (2006) är något så ovanligt som fiktiva reseberättelser. Och då menar jag inte romaner om resor, för det finns det väl hur många som helst.

Författaren Jan Morris (född 1926) har ägnat större delen av sitt liv åt resor runt om i världen och skrivit böcker om detta, men protesterade mot beteckningen 'reseböcker'. Hon har sagt att hon skrivit om platser och  människor. Och 1985 uppfann hon platsen Hav, och beskrev den så levande att många läsare och resenärer undrade hur de kunnat undgå att träffa på den.

Jan Morris beskriver ett sex månader långt besök i Hav, en halvö någonstans i östra Medelhavet, där alla upptänkliga kulturer möts, och skapar därmed en allegori över det 1985 rådande globala läget, med sig själv i rollen som besökande resenär och alla sina 'möten' med människorna där. Det hela blir både smart och bedårande charmigt, italienare, greker, turkar, ryssar, assyrier, engelsmän med flera, alla snuddar de vid varandra, samexisterar mer eller mindre sedan århundraden tillbaka. Historien är ständigt närvarande, som mytologisk bakgrund, alltifrån antikens Troja, över medeltida korståg, till den komplicerade nutiden. Till och  med kineserna har en egen lugn vik i öster.

1985 träffar Jan till och med en svensk skådespelerska, Solveig (vilket får mig att tänka på Ternström) där på semester på halvön. Allt har ett lite vagt skimmer över sig, men molnen hopar sig, samtida hot, världen tycks hänga på gränsen till sammanbrott och Jan Morris tvingas fly - hem till Wales. Och även om hon inte säger vad, så vet vi med facit i hand att det inte är långt till Östeuropas sönderfall, krigen på Balkan, en rad revolter i muslimska mellanöstern.

2006 återkom Jan Morris med ett veckobesök, inbjuden av myndigheterna i Hav, som tydligen vill visa upp sitt nya ansikte, och bli rentvådd. Hav of the Myrmidons,  är en moderniserad, återuppbyggd värld, som förlorat mycket av mystiken, ingen åker längre tåg, flygplatsen är ny, men stor nog att planera även för framtida rymdfärder. Kineserna håller sig inte längre i skymundan i kinesiska bukten, utan har flyttat ut till djuphavskusten, där deras stora fartyg ankarar för en allt större export.

Hela boken är alltså egentligen introspektiv, en resa i mänsklighetens myller av vaga relationer.
2006 är betydligt mer blankpolerad, man ägnar sig åt snobbigare konferenser, i övrigt har engelsmän och fransmän och italienare nästan helt dragit sig tillbaka, medan araberna har blivit den nya intellektuella gräddan, om än oroliga för att uttrycka några åsikter helt öppet. Nytt är DNA-forskning som visar på nya släktskaper människor emellan, vilka både kan styrka och hjälpa gamla åsikter om ursprung. Inte minst nära släktskap mellan folk som länge betraktat sig som religiölsa och territoriella rivaler.

Monsanto dominerar med genmodifierad mat, vita hallon har blivit Havs egen specialitet. Ideologien rör numera ekologi och miljö, i övrigt spelar man dum, för att inte stöta sig med religiösa eller ekonomiska intressen. Allt är en kulturell labyrint, där gott och ont smälter samman, politik är ideologi och etnicitet, ambassadörerna har blivit kulturattachéer, medan ekonomin lever sitt eget liv, är en egen parallell makt, utanför den politiska.

De en gång egenartat snirklande, leriga smågatorna, har blivit raka och rena, men därmed också monotona. Visst trivs människorna i moderniteten, men det personliga har försvunnit. Gatorna är numera uppdelade i starkt trafikerade motorvägar, versus många gågator. Och förutom de krig och revolter som skrämde bort Jan från Hav 1985, ligger chocken från 9/11 så sent som 2001, som gjort terroristhotet akut.

När Jan Morris flydde i augusti 1985, skapade Myrmidonernas republik i Hav, med namn efter en mytologisk krigarstam söm följde Akilles under trojanska kriget, mäktiga krigare, som ideologerna år 2006 alltså säger sig ha funnit DNA-bevis för släktskap med, närmare än med senare kulturer på platsen. Myrmidonernas mål var odödlighet.  Många ekonomiska krafter kämpar efter att göra Hav till värdland för de Olympiska sommarspelen 2012. (!)

Ett känt kulturmärke i Hav är ett högt torn med ett "M" på toppen. Jan Morris funderar över om det står för Myrmidon (trots att det fanns redan innen republiken), eller snarare står för Mammon, eller Mohammed, eller Manikeismen, eller MacDonalds, eller Monsanto, eller Microsoft, eller Minoisk? - "Or could it possibly be M for Me?

Ja, det är en enorm mängd kulturella fenomen som börjar med M. Jan Morris kände att hon behövde försöka fånga den alltmer ogripbara världen, och försökte sig alltså på det genom en allegori.

Jan Morris har använt den stil som var hennes invanda, vanliga, men skapade något helt nytt.
Den här boken är så genial! Så läsvärd! Så tänkvärd!

Hon slutar med att citera Novalis (1772-1801):
"Novels arise out of the shortcomings of history."

Miracle Cure - Harlan Coben (1991)

Det var länge sedan jag bara slölästa vanliga deckare. Första gången jag läste något av Harlan Coben, minst tio år sedan, blev jag imponerad av författarens fingertoppskänsla in i minsta detalj. Och insikten och trovärdigheten i de kvinnliga karaktärerna gjorde att jag först antog att boken var skriven av en kvinna. Men så är det alltså inte.

Nu har jag läst Harlan Cobens två första deckare och där har dessa kvaliteter ännu inte utvecklats. Han är numera så känd att det tydligen finns ett sug efter nyutgivningar av alla hans böcker. Böckerna har fått förord där han erkänner att han är kritisk till sina tidigare brister. En entusiastisk debutant sitter sällan inne med alla tekniska kunskaper som krävs för att få rätt flyt och stuns i texten. Och antagligen var det lättare förr i tiden att ändå få boken utgiven än det skulle vara idag.

Debuten 1990, I väntan på döden (Play Dead), är en sorts psykologisk thriller, en kriminalgåta med flera mord, men utan detektiv. Det är offren själva som söker svaren och intrigen är ganska komplicerad. Tyvärr känns de 462 sidorna för mig alltför segt utdragna. Boken är full av naiva schabloner, alla kvinnor är vackra, och 'farliga' för män. Kanske som ett villospår för läsaren, så vi ska misstänka att mördaren är en kvinna, en av två systrar. Historien inleds 1960, men avslutas 1989, med de inblandades söner och döttrar. En intrig kring familjehemligheter, och livslögner. Slutknorren är drastisk, lite väl drastisk, då en karaktär inte bara byter namn, hår- och ögonfärg, utan låter operera såväl ansikte som stämband.

Vad jag främst fäste mig vid i den boken, var alla referenser till instinkter och intuition. Och det faktum att personerna - inte saknar detta - men vägrar lyssna på sin egen intuition och sina egna instinkter, och därför råkar illa ut. Just i början av 1990-talet hade jag själv börjat fundera över vad som menades med intuition. Att djur har instinkter hade man alltid pratat om, men var det sant att även människor har det? CG Jung talade om det, så jag började undersöka om jag själv hade något sånt jag kunde lita till. Idag låter detta märkligt, att jag ens skulle behöva undra. På något sätt tycks 1900-talets behaviourism ha försökt göra om oss människor till automater. Idag är det en självklarhet. att vi är mer än så, och har s.k. 'andliga' förmågor, som känner av omgivningen och situationer via våra instinkter eller intuition.

Harlan Cobens andra deckare, Epidemin (Miracle Cure, 1991), har fortfarande många brister i mina ögon. Återigen hör två vackra systrar till huvudkaraktärerna, och de börjar som antagonister, men återfinner varandra. Den ena, Sara, har dock ett handikapp, som hon kompenserar genom studier och karriär som undersökande TV-journalist, vilket är ett steg i rätt riktning. Hon har en vän som är polis- kommissarie, Max 'Twitch' Bernstein, ung och smart och gay, men 'full av tics' och själv omedveten om att han aldrig kan hålla sig stilla. Ett än så länge taffligt porträtt.

Det intressanta i denna deckare är Aids-temat, den nya 'farsot' som debuterat i massmedia i början av 1980-talet. På svenska är titeln därför Epidemin, vilket jag dock tycker siktar snett, eftersom det inte dycker upp fler än sju patienter i hela boken. Intrigen rör de läkare som forskar för att finna en mirakelkur, men möter motstånd både hos religiösa fundamentalister som påstår att Hiv är 'Guds straff'' över sodomiter och narkomaner. Men även får rivaler inom andra forskningsgrenar, t ex cancer, för att de slåss om samma forskningsanslag.

Aids/Hiv-temat gör alltså deckaren till en tydlig tidsbild, känns som om Harlan Coben var på hugget tidigt, att kommentera motsättningarna inom detta då mycket känsliga område. Sara är gift med en Basket-stjärna och storidol, Michael. De är kändisparet som får representera det heterosexuella paret som får smittan via blodtransfusion. Ett viktigt tema är 'målet helgar medlen' ur olika synvinklar. 

Intrigen börjar alltså med smutskastning mellan olika ytterligheter, som tar fram de sämsta sidorna hos alla människor som tävlar om begränsade resurser. Och i mitten hamnar homosexuella som offer för en massmördande torped, som i massmedia kallas 'bögmördaren'. Naturligtvis hinner intrigen vridas flera varv innan vi får någon klarhet i hur allt hänger ihop. Tyvärr innebär det longörer och de ledtrådar som man önskar sig som läsare saknas till stor del.

När basketkändisen Michael till slut visar sig aldrig varit hiv-smittad, utan endast utsatt för intrig och förtal, andas media ut - och utnämner kommissarie Max till hjälte. Varpå han får chans att avslöja att han är gay - och blir 'rikets främste bögkändis' - vilket inte var den typ av hjälte som massmedia hade önskat sig på den tiden...

Shamanens sång - Jan Lidbeck (2011)

Det här är en medicinsk thriller, som satiriserar läkare - trots att författaren själv är läkare, specialist på smärtbehandlingar. Jan Lidbeck tröttnade på hur usel smärtvården är, och alla myter som omgärdade detta område. Att så många pacienter blir hånade och avspisade som inbillningssjuka.

Första halvan av boken rör Johanna, en ung kvinna, duktig intensivvårdssköterska som på väg till jobbet blir påkörd av en buss och drabbas av en wiplash-skada som leder till svår handikappande värk. Men prover och röntgen ger inga bevis på skador som kan behandlas. Alltså står läkarna handfallna, och i stället för att erkänna sin okunskap, börjar de raljera och avfärdar henne som inbillningssjuk.

Hur än hårt karikerade läkarna är, känner jag tyvärr igen mig i mycket, både i mitt eget möte med vårdsverige, liksom min dotter som drabbades av reumatism redan som barn, och min mor som levde med fruktansvärda bältrossmärtor i över 20 år. Och envän som drabbats av wiplash och i årtionden sökt möjliga vägar till lättnader av sina plågor.

Problemet kommer inte bara av de läkare med bristande empati, utan handlar också om att samhällsklimatet hårdnat, att man alltsedan 1990-talets ekonomiska kriser, från politiskt håll helt har lämnat den humanitära folkhemstanken bakom sig, och i stället helt inriktat sig på att 'spara pengar'. Då börajde man beskylla sjuka och skadade människor att vara smitare och bedragare. Läkarna fick nya restriktiva regler att hindra långtidssjukskrivningar.

Propagandan att sjuka smitare skulle avslöjas och tjäna pengar åt staten har naturligtvis inte infriats. Utan möjlighet till återhämtning och bot och bättring, ökar utslagningen. Utslagning av plikttrogna överarbetade människor, som alls inte vill vara sjukskrivna. Inte desto mindre har samhällets skyddsnät nedmonterats.

Boken börjar mycket dokumentärt och realistiskt. Författaren är trots allt läkare och sitter inne med hela synfältet, från möten med patienter, till regler uppifrån och erfarenheter av hur kollegor försöker hantera dessa motstridiga krav. I boken finns autentiska tidningsartiklar och förutom andra dokument som skall avbilda verkligheten.

Att huvudkaraktären Johanna inte klarar av förnedringen i många månader innan hon tar livet har sig, känns kanske inte så realistiskt. Jag känner som sagt människor som lidit i årtionden. Jag tror att hoppet driver människor att hålla sig kvar längre än så. Men författaren vill här komma in i andra delen, thrillern, det som ska dra till sig deckar-läsarna förutom alla patienter som känner igen sig.
Här möter vi Johannas far, läkaren som tröttnat på svensk sjukvård och sedan fem år tillbaka i stället jobbar i Afrika, där läkarna måste klara sig på sin egen skicklighet och bred kunskapsnivå, inte bara förlita sig på proverna, som verkar proffsiga - men i botten trots allt är bristfälliga.

Johannas far kommer efter hennes död hem, fylld av hämndbegär. Att hon redan är död gör det möjligt att göra en obduktion, och där uppdagas att det finns skador i nacken, vilka inte hade synts på magnetröntgen. Som sagt, prover visar inte hela bilden och ger bara svar på det man frågar, så ställer man inte rätt frågor, får man inte heller rätt svar. Att bara förlita sig på provsvar, i stället för att lyssna på patienterna, gör att sjukvården riskerar att bli för lat, riskerar att somna om, och missa olika lösningar. Något Johannas far inte kan kosta på sig på gräsrotsnivå i Afrika.

I Sverige börjar han dra i de trådar han har tillgång till, gamla kollegor, m.m. för att hämnas på de läkare som förnedrat Johanna, och inte lyssnat till hennes plågor. Detta kan kännas lite väl magstarkt, om vi inte minns att detta är en 'thriller', inte en dokumentär. Han vill i första hand skrämma till eftertanke, och lyckas i något fall. Han har också med sig växtgifter från en shaman i Burundi, som i ett fall - hos den sämste läkaren - skapar sådana smärtor att han själv ber om 'dödshjälp', för att slippa ifrån smärtor, sådana han bagatelliserat hos de patienter han vägrat att hjälpa.

Inte för att jag köper det där med att shamaner skulle rekommendera hämnd via gifter ... men thriller-  intrigen väcker trots allt eftertanke. Och i synnerhet uppskattar jag alla dokumentära insikter som denna bok omfattar. De sista sidorna är fulla av förklarande noter, viktiga att läsa. Detta är en mycket läsvärd bok.

Mitt liv så här långt - Jane Fonda (2005)

Om man som jag är intresserad av kultur- och samhällshistoria, då är Jane Fondas första memoar, Mitt liv så här långt, ett lyckokast. Även om man glömt det, så inser man strax hur ikonisk hon var under de tre årtionden hon filmade 1960-1990. Inte bara för sina filmer, utan även för sina protester mot hemlandet USA's agerande i Vietnam-kriget, och skapandet av Work-out videos och mycket annat, vilket tydligen satte igång folks intresse för att skaffa sig en 'video', som då (1980) tillhörde de nya mediala uppfinningarna.

Hon förskönar inte, slår sig inte för bröstet, tvärtom. Boken utforskar på djupet hur hon påverkats av sin omgivning, och hur hon till långt in i medelåldern hade svårt att stå upp för sig själv. En sextioårig kamp.  Hon analyserar och visar upp för att dela med sig till alla som kan ha hamnat i samma situation.

Från sina första roller som oskyldig flicka i romantiska komedier, hamnade hon i Frankrike, mitt i den franska filmgräddan och 'Nya Vågen', vilket i slutänden gav henne en möjlighet att i Europa se USA utifrån, när protesterna mot Vietnamkriget växte sig allt starkare. Tills Jane Fonda tog på sig uppgiften att resa tillbaka och protestera på hemmaplan. Hon intervjuade mängder av amerikanska soldater om deras erfarenheter och betraktades av många som förrädare och utreddes av FBI, osv. Trots att boken är en tegelsten på 600 sidor lång, är allt så elegant skrivet, att texten känns lätt och luftig, fördelad i lagom munsbitar.

Jag har aldrig sett kultklassikern 'Barbarella' (1968), eller 'Klute' (1971), men minns mycket väl 'Det shoot Horses, Don't they? (1969) om förödmjukande maratondans under den stora Depressionen. Liksom 'Julia' (1977; med Vanessa Redgrave), 'Coming Home' (1978; med John Voight, om Vietnamveteraner), och 'The China Syndrom' (1979; om kärnkraftshaveri, samma år som det även kom att hända i Harrisburg), och den fantastiska 'Sista sommaren' (1981; där hon spelar mot sin far, Henry Fonda, hans sista film, och Katherine Hepburn.), bara för att nämna några. "9 to 5" (1980) med Dolly Parton och Lily Tomlin, gick på TV härom veckan, den var kul att se igen.

Två Oscar vann hon, förutom ytterligare fem nomineringar. Många av filmerna vill åskådliggöra underliggande sociala problem, även om en film som '9 to 5' ytligt sett är en komedi, så är ämnet sexuella trakasserier på arbetsplatsen, ett ämne som åter är uppe i hetluften nu 40 år senare.

Efter 15 års uppehåll i filmandet, satte dock filmkarriären åter igång, 2005, nästan samtidigt med denna utgivningen av självbiografin. Hon har kommit in i andra andningen, helt enkelt, eller som hon själv säger, 'sin tredje ålder/fas' i livet. Förhoppningsvis så mycket tryggare i sig själv, vilket hon kämpat livet igenom för.

Per Wästberg - Luftburen (1969)

Per Wästberg (född 1933) debuterade med en novellsamling redan som 15-åring, och har varit produktiv ända sedan dess. Men inte förrän nu har jag läst min första Wästberg-roman, Luftburen från 1969, som jag snubblade över på antikvariat i en fin pocket från 1972. Det var ofta hög kvalitet på pockets på den tiden. Jag föll för det, men också eftersom det är en 1960-tals roman, en spännande era på många vis.

Det blir genast tydligt att Wästberg är en Stockholmsskildrare, liksom andra med honom samtida författare som Fogelström, Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö. Romanen rör sig i ett mycket konkret stadslandskap med exakt angivna gator med mera. Tänker att det kanske hängde samman med att Stockholm just på 1960-70-talen förändrades så hastigt, revs och byggdes om och planades ut.

Inser så fort jag börjar läsa, av en inledande kort sammanfattning, att romanen knyter an till en tidigare roman, Vattenslottet (1968), som jag alltså inte läst. Men författaren säger att det "inte är nödvändigt" att man läst den". Men halvsyskonen Jan och Gertrud, som var huvudpersoner i den, är i centrum även i denna. I Luftburen (1969) förälskar sig Jan i Jenny, byråchef på Naturvårdsverket. (!)

Observera att på 60-talet blev folk plötsligt medvetna om att miljön inte var osårbar, plötsligt fanns en hel rad problem som ville sätta sig på tvären i halsen. Allt som 'ingen hade tänkt på' flöt upp till ytan. Men hur än konkret och livsbejakande den här boken är, så befinner vi oss i en byråkratisk övre medelklassmiljö. Inga miljöaktivister på gräsrotsnivå inom synhåll. Utan en byråchef och syster Gertrud, som forskar kring ormbunkar (?), får representera miljömedvetandet.

Boken igenom är Jan och Jenny 'luftburna', dvs befinner sig i en extatisk känsla av förälskelse. Självklart finns det komplikationer. Båda har andra partners de inte vill skada. Kan man älska flera? Kan man dela med sig? Fungerer fri sexualitet? Filosoferandet från sida till sida liknar en fransk Nya Vågen-film, med svartsjuka som en borgerlig avart man skulle avhända sig

Tankarna tangerar 60-talets visioner om storfamiljer. Så romanen är en tydlig barometer för tidsandan, om än begränsad till övre medelklass, och därför välpolerad. Dessa människor har tappat bort sitt själslig djup, genom att försöka ignorera jobbiga känslor. Rent teoretiskt borde ovillkorlig kärlek, agape som inget kräver, vara ett fullt möjligt ideal. Men försöken går på grund.

Vad jag däremot har svårt att ta till mig, det är att halvsyskonen Jan och Gertrud lever som gifta, det är deras 'hemlighet', eftersom de har samma far är det olagligt. För att förstå den biten borde jag väl ha läst den tidigare romanen. Varför i all sin dar? Jag kan inte ta till mig 'syskonkärlek' som så viktig, att den gör incest till något 'naturligt'? Där skiljer sig verkligen 60-talet från dagens debattklimat.

Allt filosoferande kring den fria sexualiteten, där allt skulle undervisas som naturligt, att vara öppen för 'allt', ledde till att alltför många gränser revs, individen uppgick i kollektivet och i synnerhet kvinnors 'jag' suddades ut, till förmån för 'kollektivet'. Enda möjligheten för en kvinna att lyckas var att 'bli man', ta till sig manliga ideal.

Jag kan inte låta bli att må dåligt för Gertruds skull, att hon känns inlåst i hemmet, med sin forskning, att hon aldrig nått utanför hemmets vrå, hur än intelligent och kapabel, är hon fast i hemmet med brodern och i dammiga akademiska bibliotek. Tack och lov tar hon steget ut och bort i slutet av boken, för att äntligen skapa sig ett eget liv - hoppas jag.

Jenny, den effektiva 'byråchefen', hade innan kärleken till Jan drabbade henne, varit nöjd med köttslig kärlek, i ett långdistansförhållande, till engelsmannen John. Så länge de inte diskuterade saken, utan bara tog varandra för givet, så fungerade det. Men så snart Jan uppstod som rival, då utbröd svartsjukestormen, och den visionen gick i kras.

Tjuven - Göran Tunström (1986)

Och så har jag just avnjutit en av höjdpunkterna bland svenska 1980-tals romaner, Göran Tunströms Tjuven. Trots elände och tragik, är det en njutning att läsa Tunström. Lättheten, med vilken han styr oss genom sin komplicerade men geniala historia. De oförglömliga karaktärerna. Allt gestaltad på ett sätt som får bilderna att fastna på näthinnan.

Historien rör sig kring en barnrik 'tattarfamilj' i Sunne. Den alkoholiserade och våldsamme odugligen Fredrik Jonsson Lök får 12 barn med sin hustru Ida Pripp, som också tar hand om makens brorson, Johan Jonsson, som i barndomen är den känsliga dottern Hedvigs största stöd.

Historien rör meningen med livet och kärleken - livets stora frågor. Johan växer alltså upp i en familj av småtjuvar, för att de saknar talang och motivation. När Johan uppmanas att stjäla mat och pengar, börjar han i stället läsa böcker där han bryter sig in. Särskilt hos en pensionerad skollärare, som med tiden blir hans bundsförvant.

Trots att Johan i protest undviker att stjäla, kan han inte låta bli att drömma om att bräcka sin våldsamme farbror (fosterfar), och planerar den största möjliga 'stöten' att själa den gotiska Silverbibeln, en ovärderliga kulturskatt. Men för att nå fram till den, blir han student och med tiden doktorand - han genomgår alltså den etablerade bildningsgången, tar sig upp i samhället, men lyckas inte få sin familj, sina kusiner med sig.

I stället förlorar han Hedvig, på kuppen, när åren går och han sviker vad han lovat, att ta henne bort från det elände hon fastnat i. Han är 'gatsmart' och lyckas leva närapå gratis, hittar mat och bostad i en sommarstuga utanför Uppsala. Ändå är det svårt att kalla detta 'nyttjande' av oanvända tillgångar som 'tjuv'. Det mest tjuvaktiga, är den okälnda handskrift han finner i Ravenna, Italien, och smugglar med sig till Sverige, för att få ett genombrott i sin forskning.

Tunström gestaltar dock det Akademiska livet i sig som mest styrt av fiffel och båg, alltså ingen större skillnad på samhällsställning, män av alla slag fifflar sig fram för att uppnå sina mål. Den verkliga 'tjuven', visar sig dock med tiden vara Silverbibeln själv, dvs hela hans akademiska strävan. På den ödar han hela sitt liv, doktors-titeln är ett dammigt slit, ensligt, inom ett dött språk-område som han är närmast ensam om att intressera sig för.

Så det finns mycket tragik i denna historia, men även närmast farsartad komik, genom det mänskliga men också osannolika i skrönan i sig. Deras liv är kaotiskt, och Johan en underdog, som dock förförs av böckernas förtrollande makt, ja han blir besatt av Silverbibeln. Det driver honom framåt och gör honom till faster Idas stolthet. Men kusinen Hedvig kommer aldrig över detta svek. Henne kan inte böckerna förföra, hon får i stället mentala problem.

Johan är till större delen brerättare av historien, och riktar sig ibland till ett Du, som han kallar 'Domare', som om han pläderar i egen sak, men känner sig mer eller mindre 'skyldig'. Det tar tid innan vi får klart för oss vem denne 'Domare' är. Sitter Johan i fängelse eller inte? Anklagas han? I alla fall tycks han gå fri, endast villkorligt anklagad, om han sköter sig och lämnar tillbaka handskriften. I stället är det 'Tiden' som skall vara 'Domare' och utvisa historien i backspegeln.

Men den verkliga slutpläderingen riktar sig till 'Sonen', det är barnet som är den verklige Domaren, Idas stolhets stolthet. Johan har blivit far, oväntat oförhappandes. Vilket chockar alla inblandade, inte minst henne själv, som flyr undan detta 'obegripliga'. Men för Johan är Sonen av betydligt större mening och betydelse, än Silverbibeln någonsin kunnat vara. Det är 'vägen' som är meningen, inte målet. Så när han väl fått sitt doktorat, är Silverbibeln överspelad. Men barnet blir aldrig överspelat, en gång förälder alltid förälder.

Och allt detta gestaltat med Tunströms oefterhärmligt levande ordkonst.

Doftande trädgårdar för de blinda - Janet Frame (1963)

"Galenskap är bara Öppet Hus i själsfabriken." - Denna nyckelmening i Janet Frames roman   Doftande trädgårdar för de blinda, dyker inte upp förrän i kapitel 10, dvs senare halvan av denna roman.

Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj,  där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.

Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.

Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett  buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist. 

Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).

Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."

Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."

Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...

En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.

Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.

Edmondstone Street 12 - David Malouf (1985)

David Malouf, född 1934 i Australien, har även bott i England och Toscana i Italien.

Edmondstone Street 12 är en bedårande liten memoarbok, som till större delen är en skildring av hans barndoms hem, familjens villa i Brisbane. Han får miljön och tingen att leva, så de beskriver en hel tidsålder och atmosfär - inklusive pojkens upptäckt och känslor inför sin omgivning och den större världen. Barnets värld är tidlös, men skulle jag vilja placera huset i tiden, så är 1930-tal, med trådar bakåt via äldre släktingar.

Boken innehåller även tre andra kortare texter med minnen, på andra teman, som jag antar fanns med även i originalutgåvan. I två av dem är känslan betydligt modernare, och troligen tidigt 1980-tal.
En plats i Toscana skildrar en mindre landsbygdsstad, där Malouf bosatte sig för att få skrivro. Det är en lika bedårande insiktsfull text som titeltexten. Malouf beskriver mycket inkännande både klimat och natur, människor och samhällsklimat.

Om möjligt ännu mer tankeväckande är hans beskrivning av sina känslor inför och erfarenheter av Indien i En fot i strömmen. De eftertänksamma reflektionerna är mycket tankeväckande. Detsamma gäller den kortaste och avslutande texten, Kyoglebanan, som beskriver familjen Maloufs resa med en smalspårig järnväg mellan Brisbane och Sydney, i juli 1944, alltså i slutet av andra världkriget.

Sträckan som idag tar under en timme med flyg, tog då 16 timmar i det trånga tåget, där pojken David känner spänning inför alla soldater som är i omlopp. Dessutom visar sig tåget medföra tre japanska krigsfångar, men detta lägger sordin på reseäventyret.

Troget författarens kontemplativa stil, associerar han till sin egen farfar, flyktig undan massakrer på kristna i Libanon, själv i krigets början häktats som 'fiende' för att han inte var australiensisk medborgare. Davids far lyckats dock fått de lokala myndigheterna att inse det absurda i situationen, varpå de släppt farfadern. Även om vi inget vet något om de fängslade japanerna, så är det lika möjligt att de var lika fredliga invånare, som bara råkat vara födda i fel land.

Författarens stil och språk är förstklassig. Att David Malouf i Wikipedia beskrivs som 'författare och poet' känns självklart. Meta Ottossons översättning är en ren njutning.

Lucy - Jamaica Kincaid (1990)

Kincaids andra kortroman, Lucy (1990), blev snabbt kult, mycket omskriven och studerad.  Den fortsätter utvecklandet av samma mor-dotter-konflikt som i Annie John (1985), och fyller även på med postkoloniala betraktelser.

Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.

Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.

Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.

En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne.  Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.

Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att  bli som en ny vårdande mamma åt  Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.

När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i. 

Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.

Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.

Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.

Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.

Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.

Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv  sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.

Annie John - Jamaica Kincaid (1985)

Jamaica Kincaid föddes 1949 på den karibiska ön Antigua (då fortfarande brittisk koloni), men lämnade ön redan som 16-åring, för att jobba som au pair i New York. Med tiden började hon skriva för olika tidningar, och blev bl a krönikör i 'The New Yorker'. Författarnamnet är en pseudonym eftersom hennes föräldrar och äldre släktingar stördes av hennes skrivande.

Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.

Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.

Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.

Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.

Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.

Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.

Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.

Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.

'Vatten' är en viktig symbol, ju  mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.

PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst.  Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då  sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.

Segu : en afrikansk släktkrönika - Maryse Condé (1984)

Läste utdrag ur Maryse Condés släktroman Segu när jag pluggade litteraturhistoria, en delkurs om utomeuropeisk litteratur och kolonialism. Eftersom romanen är lång hann jag bara skumma långa stycken. Först nu, julen 2018, tog jag mig tid att läsa om hela romanen i lugn och ro.

Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.

Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.

Segu : en afrikansk släktkrönika (1984),  är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.

Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.

Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.

I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.

Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.

Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.

Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.

Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.

Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.

Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.

De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.

Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.

Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.

Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.

Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...

Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i  krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)

Ansikten i vattnet - Janet Frame (1961)

Janet Frames andra roman, Ansikten i vattnet (1961), skrevs medan hon befann sig i London på sin stipendie-resa. Det är en renskalat realistisk berättelse om, Istina Mavet, patient på mentalsjukhus. Där använder Janet Frame många av sina egna erfarenheter från sina åtta år på mentalsjukhus, med felaktig diagnos, godtycke och ren vanvård. Men det bygger även på medpatienternas erfarenheter, så det är inget självporträtt. Dessutom har hon förklarat att hon tonat ner mycket av galaneskaperna i de s.k. vårdmetoderna, för att det inte skulle verka 'trovärdigt' för läsaren.

Det är tydligt att hon behövde skriva av sig, ur sig, rakt upp och ner. Här finns inget rum för litterära modernistiska experiment. Inget får skymma erfarenheten, den får inte ifrågasättas, kollras bort. Här behövs inga metaforer.

Denna roman är alltså en unik vittnesbörd inifrån en psykotisk värld. Mentalsjukdom var behäftat med skam i betydligt högre grad då än idag. Och att vårdinstitutionen i hög grad skapar sina patienter utifrån sina egna ramar.

Sakligt och djuplodat, solidariskt med patienterna, skildras trotsiga överlevnadskonster i deras maktlösa kaos.