En komikers uppväxt - Jonas Gardell (1992)

Så har jag åter läst om 'En komikers uppväxt', som väl måste ha varit Gardells genombrott. Men hittar inte att jag skrivit om den tidigare. En bok om det hårda livet i mellanstadiet, om man inte tillhör de 'populära' barnen. Mobbing. Det gör ont att läsa denna bok. Ändå älskar jag den. Igenkänningsfaktorn är så stor. Kanske är det så för alla mellanstadiebarn, när man tvingas in i en position i hierarkien, och stöts och blöts med jämnåriga. En hård skola.

Var man dessutom barn på 1970-talet, så är samhällsklimatet skildrat på kornet, inte bara sånt som blivit klichéer om villaförorter, utan detaljer av olika slag som genomsyrade tiden vi levde. 

Boken är dock utgiven 1992, under glasnost som började bryta upp det inrutade kalla kriget klimatet. Författaren/Berättaren, är komiker och ser tillbaka, och känner att han ännu inte kan möta gamla skolkamrater utan att åter placeras i sitt gamla fack, som han egentligen behållit, att spela klassens clown för försöka hindra att stötas ut, men det hjälper inte ...

I början finns ett minne från 7-åringen Juha Lindström, men större delen av boken är han och hans skolkamrater 11-12 år. Och historien pågår fram till skolavslutningen från mellanstadiet, årskurs 6. Samma dag som de får veta att ett av klassens mobbningsoffer, Thomas, inte längre lever - tog han livet av sig?

Ändå beskrivs texten hur berättaren skriver ner dessa minnen som brev till just denne Thomas, och ibland undrar han varför Thomas inte svarar? Kommer breven inte fram?

'Kapitlen' är så korta att jag snarare skulle vilja kalla dem 'textavsnitt'. De är numrerade och är 104 stycken, över bokens 248 sidor. Trots det hårda språket, där barn ofta beskrivs som fula och dumma, blir texten lika mycket prosapoesi, texter som vävs samman, skiljs och flyttas om. Ingen strikt kronologi. Och efter skolavslutningen i sexan, återkommer minnena, 'vännerna', de mobbade, leker ihop igen. De är även tillbaka i skolan, och klasslärarinnans egna alkohol och misshandelsproblem lyser fram. 

Den vuxne Juha kan helt enkelt inte sluta att fundera över vad som verkligen var sant eller inte ... 

Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....

Where Angels Fear to Tread - E M Forster (1905)

Edward Morgan Forster (1879-1970), hans romandebut, närmast ett ungdomsverk, så visst finns det brister. Men visst har forster redan tagit första steget på sin utstakade väg. Historin tilldrar sig väl i slutet av den viktorianska eran, med brittiska turister i det sköna men bondska Italien, där man ännu reser i hästdragna vagnar.

Romanen börjar med att kontrastera den svala brittiska högborgerliga kulturen, mot den  enkla naturnära italienska, som engelsmännen uppfattar som farligt passionerad. Italien och det impulsiva äktenskapet mellan den unga engelsk änkan Lilia Herriton och en åtta år yngre italinsk pojkman, Gino, blir därmed offer för svartmålning. 

Ibland ler jag åt absurditeter och brittiska försök till maktfullkomlighet. Det handlar om kulturkrockar, och skilda livsmålsättningar. Lilias släkt vill inte längre veta av henne, och det impulsiva äktenskapet, som var ett desperat sätt att bryta sig loss ur unkna tvång, blir inte vad hon hoppats. Och tragiken kommer allt närmare när Lilia i stället för att bli mor, dör i barnsäng. 

När så den unge Gino plötsligt blivit såväl änkling som ensamstående far, kommer omvärldens farhågor på skam. Han må vara av enkel härkomst, men Gino uppfylls av varma faderskänslor, lever för sin son, gör sitt bästa. Svartmålning och farhågor kan inte annat än tvättas bort. 

Ändå slutar allt tyvärr så oförlåtligt tragiskt, det är svårt att smälta. Lilias vänner Philip och Caroline har snuddat vid och bedåras av den passionerade faderskärleken hos Gino. När Philip ser Caroline hjälpa Gino att bada sonen, bara åtta månader, beskrivs hon som en Madonna, en gudinna som stiftar fred vid striden mellan Gino och Philip, ändå flyr hon från detta naturnära liv.  

Romanen står på gränsen mellan den 'sköna' värld som gick under med första världskriget, och fylls samtidigt med Forsters alldeles egen nyvakna ton, som förebådar 1900-talets nya människosyn. Forster är alltid läsvärd. 

The Machine Stops and other stories - E.M. Forster (1911 & 1928)

Vad jag förstår så utgav Edward Morgan Forster (1879-1970) bara två novellsamlingar under sin levnad, (1911 och 1928) och det är de tolv novellerna som 1947 samlades i The Machine Stops and other stories. Alltså inte så många, men ytterligare fjorton noveller kom i en postum samling, som jag inte läst.  

 Titelnovellen är en egenartad science fiction historia, en mycket mörk dystopi, enligt Forsters eget förord en reaction mot "one of the erlier heavens of H G Wells". Verkligt ovanlig i jämförelse med Forstera andra texter, och nästan profetisk, genom att den 'maskin' han beskriver som har människorna i sitt totala grepp, idag mycket väl kan liknas vid datorer och i synnerhet smartphones, något människan hypnotiserats av, livrädd för allt 'utanför' det skyddsrum de dragit sig tillbaka till. 

I övrigt finns några noveller om klass och kulturmöten, mellan engelska resenärer och sydeuropeisk lokalbefolkning, men nästan flest är de gränsöverskridande 'sagorna', när människan kliver över gränsen mellan liv och död. Forster kallar sina texter i förordet för 'fantasies', och visst det är fiktion. Men här blir det extra tydligt, när karaktärerna, ungefär som hos Selma Lagerlöf, får kontakt med mer andliga dimensioner, och tankar om livet efter detta. Allt på ett sätt som känns som en blandning av gammal folklore (som sicilianarens hävdande av 'Sirenens' existens), och spekulationer om vad som kanhända efter döden. Som i historien där livet tycks vara ett evigt maratonlopp, intill en häck, men när mannen inte orkar längre, utan försöker vila och då tränger igenom häcken vid vägrenen hamnar i ett stilla landskap, som känns mer oroande än himmelskt. 

Även "Mr Andrews" är en sådan fantasi, om uppstigandet efter döden, där en muslim och en kristen stiger uppåt mot "the Gates of Heaven", samtidigt, båda tror att den andre kommer att utestängas, med under resans gång grips av medlidande med varandra, och ber om nåd för varandra. Båda släpps in. Men där är himmelriket inte alls vad de tänkt sig, allt har stelnat till likgiltighet. De beslutar båda att lämna Himlen och låta sig uppslukas av Världssjälen, "... and all the experience they had gained, and all the love and wisdom they had generated, passed into it, and made it better." 

E M Forster är alltid läsvärd, alltid lite oroande, och ett tydligt tecken på att en ny tid va rpå väg, bort från den gamla viktorianska tiden med sina klassgränser. Än är de inte nedbrutna, men den tiden är på väg. 

Europeana : kortfattad historia om 1900-talet - Patrik Ourednik (2001)

Ytligt sett, kanske någon tror att detta är en historiebok, men det är ett icke-kronologiskt hopkok av 'fakta', s.k. faktoider, saker vi hört så många gånger att vi till sist tror att de är sanna. De upprepas i olika variationer, nöter mot varann, från en helt känslobefriad naivt tanklös berättarröst. Det som berättas liknar det vi hört om världen omkring oss, och tolkas motstridigt av olika forskares olika åsikter och synvinklar. 

Ibland kan jag inte göra annat än le åt galenskapen, ofta väcks obehagliga känslor, slutomdömet är att texten åskådliggör det absurda i det mänskliga egots nittonhundratal.

Patrik Ouredník, född 1957 i Prag, flyttade dock tidigt till Frankrike, där han bland annat översatt en rad franska författare till tjeckiska. Och när man ser vilka författare han översatt, märks ett tydligt absurt tema: Rabelais, Jarry, Queneau, Vian m fl.

Detta är inte en bok för historieälskare och vänner av 'ordning'. Det är en bok för den som vill fundera över livets absurditeter, och faran av att vara alltför lättlurad, auktoritetstroende. 

The Man Who Was Thursday - G K Chesterton (1907)

 Ville läsa denna roman av Chesterton, som av många anses som hans starkaste. Fick då tag på en volym  kallad "The Wit, Whimsy, and Wisdom of G K Chesterton" som innehåller tre av hans verk, som jag nu har läst allihop. Och som sammanfattning passar det utmärkt, för nog är hans texter fyllda av en blandning av 'wit och whimsy' men även en hel del vishet. 

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) har ett klart språk som är skönt att läsa. Hans idéer är fulla av fantasi och humor, och är intressanta att läsa. Oftast är det sluten som snor ihop sig i allt snårigare absurdism, vilket kan kännas apart, men naturligtvis var ett barn av hans samtid, sekelskiftet med den allt större samhällsomvandlingen inom snart sagt varje område. 

Lättviktigast av de tre böckerna i min samlingsvolym, är "The Club of Queer Trades" (1905), ett tidigt verk, som helt klart vill skoja med Mästerdetektiv-genren och hittar här en egen variant på det hela. De sex kapitlen är löst sammanfogade mysterier. Huvudperson är den 'galne' pensionerade domaren Basil Grant. Galen för att han tröttnad på att de stora bovarna alltid kommer undan, och bara de små fattiga hamnar i fängelse. Så han drog sig tillbaka, med sin udda hobby, att hitta unika affärsföretag, rörelser som är ensamma om sin näringsgren. Ex-domare Basil Grant har en bror som är detektiv. Bröderna är varandras motsatser vad gäller metod att läsa mysterier. Utalanden som "facts obscure the truth" och den stilen leder till att vi inser att detektivbrodern är alldeles för cerebral och missar vad intutionen skulle ha kunnat förmedla. Något domaren är bättre på, när han elegant vänder på sin brors slutledningar. Vad som i början verkar tyda på brott, väcker oftast skratt när sanningen avslöjas. 

"The man who was Thursday" (1907) anses av många vara Chestertons starkaste verk. Det är också en sammanhållen historia, där de första kapitlen är en helt lysande inledning på ett mysterium där  polis och anarkist förväxlas och tvingas byta roller. Detta är också ett barn av sin samtid, med det nya terrorhotet från anarkistiska dynamitarder. Men Chesterton lägger också in samhällskritik och konspirationsteorier, där han åter trycker på att det är inte den 'lille dynamitarden' som smäller av någon enstaka bomb i ren förtvivlan som är de farliga skurkarna. Farligast är de rika eliten som kan ta sin lyxjakt och fly till vackrare nejder när det blir hett om öronen. Förväxlingshistorien trissas upp, tills den mot slutet blir allt absurdare och lite väl rörig i mitt tycke, med ett farande fram och tillbaka, motsvarande dagens biljakter i actionfilmer. Det är det enda som drar ner betyget, som annars skulle ha varit en klar fyra.  

Sist ligger ett senare verk, "The Man Who Knew Too Much" (1922). Återigen en mer löst sammanfogad samling historier, åtta mystiska mord, som får sin förklaring av Horne Fisher, återigen en variant på mästerdetektiv, men nästan samtliga förövare kommer av olika andledningar undan, åter igen samhällskritik, där de största skurkarna befinner sig inom eliten. Horne Fisher är hela tiden desillusionerad och säger att han 'vet för mycket', för att kunna anmäla och sätta fast den skyldige. Även denna historia, som fram till slutet var min favorit, får ett rörigt slut. Plötsligt sätts tiden till Första Världskrigets utbrott, och konspirationer i samhällstoppen och tyskhat, vilket gör huvudpersonen slutar som brittisk patriot, som inte längre vill kritisera de han hittills känt sig förrådd och tystad av - när han plötsligt menar att alla människor har både bra och dåliga sidor (vilket brukar vara sant) - men ändå själv blir en förövare för att rädda sitt lands och sin moders ära. 

Hmm, ja slutet blev rörigt - igen. Och är naturligtvis påverkad av det nyligen utkämpade världkriget, även om de inledande historierna verka ha skrivit före kriget och fått en mer harmonisk inramning än slutet. Tja, så kan det gå. 

Samuels bok & Samuels döttrar - Sven Delblanc (1981 & 1982)

Har slutligen tagit tag i Delblancs serie om sin morfar och hans döttrar, släkthistorien där Delblanc verkligen återvänt till allvaret, livets tunga avigsidor. 

Första delen, Samuels bok (1981) börjar 1897 med att bygga historien nästan rakt av efter morfaderns dagbok som hjälppräst skild från hustru och barn. Och fortsätter fram till hans död i slutet av 1900-talets första årtionde, och fortsätter sedan att följa änkan och barnen fram till 1918. 

Romanens gestaltning av eländet, de fattigas skyddslöshet inför överhetens maktfullkomlighet, är ingen upplyftande läsning, om än envetet genomfört med omtagning på omtagning. Tungt att läsa, men alla dessa sega upprepningar av alltmer depressiva tankar, blir en trovärdig gestaltning av tilltagande depression hos fadern, och lite senare även äldste sonen. Båda dör. Det finns ingen räddning för den fattige ... 

Mot slutet, under första världskriget som föga rör den lilla byn i Värmland, pågår trots allt rösträttsdebatten och jag anar mig till lite mera kämpatag hos Samuels unga döttrar. Maria får studera på folkhögskola. Hela familjen har varit läsbegåvade, vilket dittills varit en nackdel bland de fattiga gräsrötterna. Men nu när kvinnlig rösträtt står för dörren, kan jag bara hoppas att allt skall bli lite bättre i nästa bok. 

Men ack nej, Samuels döttrar (1982) rör en stor del av 1920-talet, men allt fortsätter med än mer elände på bondelandsbygden, i såväl Värmland som i Sörmland (Hedeby). Utnyttjandet och nedvärdernadet av kvinnor, hela slavmentaliteten är mycket beklämmande. Läsningen blir mer en spark i magen. Början av boken känns också mer  som en omtagning av första bokens senare del, än en fortsättning. 

Precis som första boken är stilen ett malande av omtagningar. Livet som upprepning. Har alltid svårt med kvinnobilderna hos Delblanc, men i denna del står Elin och Rebecca fram, minnesvärdt gestaltade glimtar av kvinnoöden, hur än deprimerande. Och på de sista sidorna har Maria (som med tiden ska föda författaren) slutligen hamnat i Kanada, med sin aggressive make. Stämningen är sådan att jag inte direkt ser fram emot att läsa nästa del. Redan i Hedebysviten som tilldrog sig efter dessa böcker, hörde vi talas om den misshandlande 'amerikanaren'. 

A Little Princess Frances Hodgson Burnett (1905)

 Vilken fantastisk 'liten' bok. Dess viktigaste temat är hur huvudpersonen, skolflickan Sara, hanterar de problem hon ställs inför, ett hårt öde, att bli föräldralös och utfattig, i en tid (kring år 1900) när barn och tjänstefolk behandlades som slavar utan mänskliga rättigheter. 

Sara använder fantasin, sin förmåga att berätta positiva sagor och visualisera dem i sitt inre, allt hon behöver för att må bra. Förmågan glädjer och hjälper både henne själv och hennes omgivning. Denna lekfullhet, fylld av en förmåga att skapa en bättre känsla i nuet, leder till en bättre framtid, genom att hennes dominerande positiv sinnesstämning gör att 'livets magi' kan komma till hennes hjälp. 

När barnet Sara tänker på sig själv som 'prinsessa' tar hon kontakt med sitt högre medvetande som gör det möjligt för kärlek och välmåga att fylla hennes liv, trots att svårigheterna i nuet hopar sig. Det känns som om detta är en tendens som finns i många böcker från förra sekelskiftet. När Burnett 1911 gav ut 'The Secret Garden', var det naturen som var livgivande och stärkande. Också en läsvärd bok.

Jag märker ofta denna tendens när jag läser böcker förra sekelskiftet. Man längtade efter fred och samförstånd, men tyvärr skulle 1900-talet krascha in i det ena kriget efter det andra. Drygt hundra år har gått, och vi har åter tagit oss upp till denna längtan efter fred och samförstånd, och trots allt är förutsättningarna nu betydligt större för att vi ska lyckas. Den här boken påminner mig om detta och hjälper mig att hitta tillbaka till urgammal kunskap på området.

Grottmannen - Sven Delblanc (1977)

Jag hittade Grottmannen i en rea-låda för 30 år sen. En vacker Delfinpocket med hög papperskvalitet. Men den blev inte läst förrän nu. På den tiden var det mycket prat om Delblancs Hedeby-serie, som filmatiserades. Tror aldrig jag såg alla delar, den fångade mig inte. Och när jag väl lästa Hedeby-böckerna blev jag än mer besviken. Så Grottmannen blev liggande, men jag visste att jag ville läsa den.

Nu har jag läst den - och om jag gillar den eller inte har pendlat fram och åter från första till sista sidan. Grottmannen är helt klart ett barn av sin tillkomsttid, 1970-talet. Både det som är bra och dåligt. På ett sätt är den en manlig variant av 'bekännelseroman', som många kvinnors romaner kallades på den tiden, Det socialrealistiska stod på schemat, och kvinnors texter tolkades ofta mer som självbekännelser, än kreativt skapande. Berättaren i Grottmannen, Sebastian Delfine, är av invandrad släkt, spyr ur sig ångest och svartsjuka och vilja att hävda sig. Han har 'förlorat sin son', och känner att hans släktlinje från Pisa i Italien kommer att dö ut. Notera att efternamnet, Delfine, kan översättas som 'Av slutet'.

Med 1970-talets globala kriser ökade invandringen, vilket ökade rasismen. Ändå retar jag mig mest på Delblancs i mitt tycke fördomsfulla sätt att skildra de 'italienska invandrarna', trots att familjen i romanen har blandade rötter, må vara att stamfadern är från Pisa, men stammödrarna är av dansk och svensk släkt. Däremot njöt jag av det språkliga tillskottet, när italienska ord/meningar vävdes in i testen, det uppfattade jag som äkta. 

Romanen har några rottrådar tillbaka till Hedeby-serien, som väl leker lite med Delblancs eget ursprung. Den tilldrog sig på 30-40-talet, medan Grottmannen är någon dryg generation senare, dvs nutida 1970-tal, med återblickar till 60-talet, kanske även lite 50-tal. Man kan notera likheten mellan det italienska släktnamnet och författarens. Delblancs släkt har ju också ett blandade rötter, mellan sydfranskt, tyskt, kanadensiskt och svenskt. Men närmare likheter än rent principiellt ska man nog inte vänta sig, precis som med 'kvinnliga bekännelseromaner'.

Däremot väver sig in i berättelsen en skarp satir över den samtida svenska kulturhierarkin, som börjar kännas som en nyckelroman, även om jag inte vet hur mycket sanning som speglas eller inte. Men många kända förnamn skrivs ut, så kan man tänka vad man vill. Mest galla spys över en person kallad Alex Sheitahn. Där visar Delblanc upp en  mycket påtaglig frustration. Tonen här är mycket misogyn och jag får obehagliga vibbar som liknar skandalen kring Svenska Akademin i slutet av 2010-talet, men som ju hade rötter långt tillbaka. Obehagligt.

Förutom detta vill Grottmannen beskriva en passionshistoria, en hatkärlek, paret som varken kan leva med eller utan varandra. Kanske känner någon igen sig, själv kan jag inte säga att den förmedlar särskilt mycket insikter, men återigen det gestaltar  all vånda som uppstod i 1960-70-talens försök att bryta gamla hämningar och regler. Problemet är att texten inte tar avstånd från våldet, utan tycks acceptera tiden i 'troglodyternas grotta' som något instinktivt och ursprungligt. För mig är detta en mycket otillfredsställande snedvriden syn på kärlek, ett säkert tecken på psykisk omognad.

NP 1929 - Thomas Mann

Thomas Mann (1875-1955), tysk författare född och uppväxt i Lübeck fick Nobels litteraturpris år 1929, med motiveringen:

"förnämligast för hans stora roman Buddenbrooks, vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk"

Alltså ännu en pristagare där man pekat ut ett specifikt verk. Buddenbrooks (1901) var dessutom Thomas Manns debutroman, så nog måste det kallas en imponerande bedrift att få Nobelpriset för sin romandebut som 26-åring. Å andra sidan läste jag någonstans att formuleringen kom sig av att en person i valkommittén reserverat sig för att han inte uppskattade Manns senare verk.

Men nu har även jag läst Buddenbrooks, och finner den lysande! Det är en släktkrönika från 1830-talet till sent 1870-tal, fyra generationer Buddenbrookare som har många drag gemensamt med Manns egen släkt, passerar revy med både ironi och värme.  Texten är stilistiskt skön att läsa. Människorna och deras hantering av livet står i centrum. Alla karaktärer beskrivs ingående vad gäller kropp och kläder, och männen i synnerhet deras olika varianter av ansiktsbehåring, men det är inga belastande beskrivningar utan flyter in naturligt i bisatser och bromsar aldrig lästakten. Inga andra yttre beskrivningar belastar texten. I mitt tycke har romanen inte ett onödigt ord, trots att den är uppåt 700 sidor lång.

Familjen Boddenbrook får representera ett förändrat samhällsklimat, steg för steg tycks deras ideal ebba ut, den nordtyska hanseitiska storborgaren, en konservativ ekonomisk elit med idog företagsamhet som bas, som blev patricier för sina trotjänare livet ut. Med tiden blir de omsprungna av friare andar ur den nya liberala trenden, som Broddenbrookarna betraktar som samvetslösa nyrika, som tummar på lagen av egennyttiga skäl. Det är stämningen, även om vi aldrig får veta var sanningen ligger.  

Släkten ebbar i alla fall ut, då Hanno dör ung, den siste på manssidan, kroppsligt svag, som aldrig passat för företagsledandet. Då, i slutet av 1870-talet, var Mann själv bara spädbarnet, så släkten är helt fiktiv. Ändå finns antagligen olika drag av Thomas Mann själv i de olika personerna, hans egen kluvenhet mellan olika släktdrag och släktideal. Förutom manssidans köpmannaideal, fanns sydtyska och franska drag, som förde in mer konst och musik, två intressesfärer som aldrig tycks gifta ihop sig och befrukta varann. 

Kvinnorna var fortfarande en handelsvara, en bricka på äktenskapsmarknaden, hemgiften kunde öka friarens kapital för fortsatt företagande, när affärerna gick i stå. hustrur och döttrar fick ingen utbildning att ta del i arbetet. De lär sig att de 'inget kan'. Antonia Buddenbrook, kallad Tony, är en av dessa, som trots att hon egentligen är den mest visionära och handlingskraftiga av sina syskon, hela tiden talar om hur ung och dum hon var som inget visste. Och trots att hon råkar in i två dåliga äktenskap, och 'riskerar att förstör familjens rykte' genom att skilja sig från båda misslyckandena, och därefter 'lever på den livsvisdomen', om fällorna kvinnor kan hamna i, så tänker jag att hade hon fått utbildning och större självförtroende så kanske Buddenbrooks kanske inte ebbat ut i den livströtthet som växer sig allt större för varje manlig generation. För Tony är en överlevare, med idéer och entusiasm. 

Den pågående samhällsomvandlingen var ju extra tydlig i Tyskland i slutet av 1800-talet, där Preussen började ena de olika delstaterna till ett rike. Vid samma tid går yngste sonen Buddenbrook, Hanno, i skolan, mobbad och klen  Via skolan visas det nya  preusseriet upp. Det krigiskt segerrika Tyskland hyllar alltmer primitiva manliga seder, i skolan hyllas de pojkar som dricker, röker och slåss. Vilket inte alls passar Hanno. Skolans nya rektor är Preussare (alltså precis som Bismarcks enande politik). Visst byggs skolan om för hygien och ny teknik, men Hanno tänker att han hellre gått i en skola där "klassisk bildning" varit "ett muntert självändamål, en "glad idealism" man strävat mot "i godan ro" - till skillnad från de 'nya' krigiska konkurrensen och opportunismen.

Romanen utgavs 1901, men jag som sitter med facit i hand, känner kritiken, aningarna om om vad som skulle komma att hända under 1900-talet. Eftersom det inte händer så ofta att jag läser tyska böcker, roar det mig att se författarens beskrivningar av skillnader i språk och kultur, som i boken verkar större mot de sydtyska bohemerna kring München, än mellan de nordliga plattyskarna och danskarna. Ofta refereras till Köpenhamn. Hanno som liten bar sjömanskostym, 'som i Köpenhamn', och lyssnar på sin far när denne blandar plattyska och danska för att tala med hamnarbetarna. Detta roar och ger insikter, om hur kontakten folk emellan då inte var så nationalistisk, utan det var något som bara börjat växa fram.  

I allt jag hittills läst av Thomas Mann spelar musiken en viktig roll. Han lär också själv ha inspirerats av Wagner och annan musik för att på samma sätt använda återkommande teman i sina texter. Därför kan man leta efter antydningar i texten om vad som komma skall, och därför ökar omläsningar behållningen.

Hanno fick en enda vän, Kai Mölln, fattigadel, som intresserade sig mycket för Edgar Allan Poe, och inspireras av Hannos musikdramer till att börja berätta och skriva historier. Så Kai känns som urfröet till Thomas Manns egen första väg till författandet. Romanens dödsscener är i alla fall naturalistiskt makabra, på ett sätt som kan påminna om Poe. Bara kvinnorna överlever ... Tony har fyllt femtio, fått 'mustasch' men inte ett grått hårstrå.  Som sagt, där överlevde vitaliteten. 

Sista ordet i romanen får den puckelryggiga Sesemi Weichbrodt, fattig släkting som försörjt sig som lärarinna, som puckelrygg hade hon ingen möjlighet till äktenskap. Hon som förväntat sig varje jul som sin sista, som varje år väntat på döden, kanske kommer att leva längst. 

Apropå Jul, beskrivningen av Hannos jul hos farmodern, associerar jag genast till julen som den beskriva i Fanny och Alexander av Ingmar Bergman. När han upptäckt musik och opera, önskade han sig en leksaksteater, och fick också en ståtlig modell i julklapp, där han kan spela upp sina favoritoperor. Vilket lär ha varit Manns eget barnsdomsminne och helt klart har en parallell hos Ingmar Bergman. Båda är lika magiska. 

Jag rekommenderar verkligen Buddenbrooks. Och eftersom det var denna roman som gav Mann Nobelpriset, så kanske det räcker så? Nej, absolut inte. Jag vill läsa mer av Thomas Mann, och se vad han åstadkom under sitt långa författarskap. Jag har naturligtvis läst Döden i Venedig några gånger, och novellen Tonio Kröger en gång. Så nu tog jag itu med en samling  noveller från samma era, åren 1897-1903. Fick tag på en engelsk utgåva, där man valt sex olika noveller med tydliga likheter med Buddenbrooks, som visar hur viktigt temat var för Mann, och en sorts urhistoria i hans författarskap. 

Först debutnovellen "Little Herr Friedemann" (1897), som ingick i första novellsamlingen 1898. Den är full av spår som återfinns i Buddenbrooks: till exempel är huvudpersonen, Herr Friedemann, precis som Hanno, döpt till Johannes. Han är puckelryggig precis som lärarinnan i romanen. Handikappet leder till utanförskap, och han beslutar att vara nöjd  och belåten med livet som det är, utan kärlek, i lugn kontemplation. Men så möter han Gerd (samma namn som Tomas Buddenbrooks hustru, med ett lika slående utseende.) Herr F blir handlöst förälskad, varpå hans polerade persona genast krackelerar. Passionen rider honom. I romanen var en mäklare hela livet förälskad i Gerd Buddenbrooks, men det utspelar sig endast som en liten bihistoria där, och är superb i sin enkelhet, medan novellen inte är lyckad, men viktig som urhistoria. Hagenström är ett annat namn som återkommer.

Ett urtema som alltid återkommer är utanförskapet, här via handikappet, i senare historier mer subtilt. Herr F dränker sig i vanmakt i slutet. Det är en så sönderslitande passion, ett vulkanutbrott, som är helt olik romanens människor som hela tiden håller sina känslor under största kontroll. Alla utom den unge Hanno, som förälskar sig i musik och inte kan finna något annat att intressera sig för, liksom hans mor. I både roman och novell är musik och duetter mellan karaktärer av viktig betydelse.

  

Nästan novell, "The Joker" (1897) berättas i jag-form, vilket lär vara ett undantag för Manns författarskap. Denna novell känns därför omedelbart mycket mer äkta än den första. Berättaren är återigen outsider, dekadent, misslyckad, identitetslös. Han läser mycket och identifierar sig med författare, men vågar itne tro på sig själv, sin talang. Precis som Mann själv så här tidigt i karriären. Jag-personen förälskar sig, men förfaller till självförakt när han känner att han inte dugar socialt. Han som beslutat njuta av livet, och hellre leva på begränsad ekonomi, bara han får vara fri som fågeln med sina böcker,, fruktar nu att friheten inte är lcykan, att han offrandet familjens sociala ställning gör också att han inte duger som friare till den kvinna han förälskat sig i. Även denna historia innehåller barndomsminnen och dockteater för operalekar. Han beskriver sig själv som skolans clown, en överlevnadsstrategi, sorglösare än Hannos, mer som Kai Mölner i Buddenbrooks. Men allt hade bara lett till olycka...

Nästa novell, "The Road to the Churchyard" (1900), skriven strax före den stora romanen, är en fantastisk liten liknelse. Om mannen som efter att både hustru och barn dött, drabbas av arbetslöshet och förfaller till alkoholism. På väg till gamiljens grav, möter han en ung vital cyklist, som far fram som livet självt, omöljig att stoppa. Alkoholisten gör vad han kan skriker och gapar åt livets bristande vördnad för de döda, ja döden själv. Mannen skriker och bannar sig in i delirium och död. Hans försök att strida mot livet, livskraften, går om intet, eller? Tankeväckande, med medkännande ironi över mäniskolivets villkor.

Nästa novell, "Gladius Dei" (1902) skrevs strax efter Buddenbrooks, helt klart upplyft av en ny positiv tro på författarskapet, både denna kom i bokform 1903. Återigen en tankeväckande historia - och dessutom komisk. Tycker att Mann ofta har ett uppfrisaknde sätt att se det humoristiska i människors beteenden, som är varmt och insiktsfullt. 

Denna historia tilldrar sig i München, med en sorts medeltida Girolamo Savonarola återuppstånden i Hieronymus gestalt. Det är satir över den 'ytliga' konsten, vilket i dag skulle kunna handla om dokusåpor med 'kändisar', eller protester mot pornografi, diskussioner om var gränsen går mellan konst och utnyttjande av barn och kvinnors kroppar. Att jakten på att tjäna pengar fått ta över, allt som går att sälja med mördande reklam, avstår inte den moderna näringsidkaren inte ifrån. Men samtidigt finns den motsatta problematiken. Får man satirisera på ämnet religion? Får det heliga profaneras?  Får man måla Madonnen, den religiösa dogmen, som ett misstroende av dogmen om jungfrufödseln? Finns det en gräns som åsiktsfrihet och tryckfrihet inte får överskridas? En fråga lika viktig idag.

Novellen "Tristan", också utgiven 1903, är längre, 50 sidor, och är en lysande blandning av satir, självkritik, och allvar. Åter gestaltas motsatser, intellektuell författare vs affärsman, ande vs kropp. Männen är de extrema ytterligheterna - skönhetsestet vs jordnära praktiker. Medan kvinnan de älskar, Gabriele, verkar förkroppsliga både och, eterisk musikkänsla och jordad vardaglighet. Å andra sidan får båda männen visa på motsatser, även den pragmatiska maken gråter när hustruns hälsa närmar sig döden, vilket han försökt förtränga. Medan författaren, esteten Herr Spinell, skriver brev som hämnd, ger tjuvnyp, - alls inte okej ...  

Ännu längre är Tonio Kröger (1903), så pass att den inte hann komma med i novellsamlingens första upplaga. Denna har jag läst en gång tidigare, men min läsupplevelse berikas och fördjupas av att läsa om den nu efter Buddenbrooks och övriga noveller. Tydligen var denna Thomas Manns egen favorit. Utanförskap, kluvenheten mellan det puritanska arbetsamheten vs estetiserande konst. Tydligen inspirerades denna av en resa till barndomens Lübeck och Danmark. Där han inser att han vill skildra livet, de se lever, hellre än att intellektualisera konsten. Hans Hansen och Ingeborg Holm, de blonda 'bekymmerslösa', som tar dagen som den kommer och inte filosoferar sönder livet. Temat är Tonios utveckling till författare. Många funderingar kring konstnärsskap och borgerlighet. Återigen Manns urhistoria, universum, åter en lite ny synvinkel. Tycker som alltid om Manns språk och trådar till temat som lyser igenom och blir klarare för varje omläsning. 

Den engelska novellsamlingen avslutas med Death in Venice (1912), som känns mer som en kortroman, än en långnovell. Den har jag läst flera gånger tidigare på svenska. I det här sammanhanget märks det att tio år förflutit, som enligt förordet fyllts av mindre lyckade texter. Men här återvänder Thomas Mann till mästerskapet, och har tagit ett steg bort från urhistorien. 

Här är det förnekandet av skönhet och kärlek som leder till att huvudpersonen Aschenbach, en åldrad författare och ärad parnassdiktare, med mödosamt upprätthållen persona, stegvis börjar brytas ner. Förförd av skönhet, stegras hans inre konflikter, ökar till en stark inre konflikt mellan drömmen om ungdomlig frihet och samvetets djupa  skam, allt rör sig i en mardrömslik spiral ner i Venedigs förnekande av pest och tyfus, död och förruttnelse.

Döden i Venedig är en mäktig psykologisk liknelse, nästan en filosofisk parabel, en känsla att sjunka ner i. Denna avslutande text, tycks inleda en ny era i Manns författarskap. Den engelska pocketens välskrivna förord berättar intressanta och förvånande fakta kring texten. Som visar sig bygga på mer fakta än fiktion. T ex de polska  badgästerna, med den sköna 14-åringen Tadzio, koleran, den suspekte gondoliären, det sammanbalndade baggaget, gatusångarna och mycket annat. Allt upplevde Mann på en resa med sin fru och sina barn 1911. Och genast omsatte Mann det till en fiktiv men meningsfull gestaltning av ett psykologiskt själsligt förlopp.

Efter Manns död, framträdde pojkarna på badhotellet, Tadzio och Jacha, nu vuxna, och berättade om sin badvistelse i Venedig 1911, med sparade fotografier som stöd. De mindes en äldre man som suttit i solstol på stranden och betraktat dem när de lekte på stranden, byggde sandslott och brottades. 

Enligt förordet hade Mann försökt skriva på en berättelse om den åldrade Goethes förälskelse i en 17-åriga flicka när han själv fyllt 74. Goethe friade, men insåg sitt misstag i tid, men hans rykte och värdighet som uppburen författare skadades. Sen reste han alltså till Venedig och såg den vackre ynglingen och den äldre betraktaren, Mann fascinerades och berättelsens alla pusselbitar föll på plats och har blivit till en klassiker som tål att läsas om.  

Jag själv minns Viscontis film (1971) för att det skrevs så mycket om att det var en svensk som fick spela den vackre polske ynglingen, Björn Andresén, och än idag kan det dyka upp artiklar där han uttalar sig om hur den rollen 'förstörde hans liv'. Jag tänker också på vad Aschenbach själv säger i texten, när han försöker besinna sin nyfikenhet, säger att när två människor aldrig pratat men känner igen varann för att deras vägar korsas om och om så väcks nyfikenheten. Och menar att det är dessa människor man kan älska och ära (till exempel för deras skönhet) men bara för att man inget vet om dem, bara fantiserar, för att vi inte har kunskap nog att bedöma helheten. 

Guds drömmare - Alfhild Agrell (1904)

Alfhild Agrell (1849-1923), årsbarn med Strindberg, och även hon mest känd som pjäsförfattare på 1880-90-talen, gav plötsligt ut denna roman år 1904, hennes enda roman. En lite märklig hybrid, med både styrkor och svagheter. Svagheten är främst att jag bitvis har svårt att hänga med, när texten tycks bygga mer på dramatisk dialog, än på att ge mig tillräcklig information om vad som rör sig - både i karaktärerna och romanens idéer som helhet.

Romanen känns väldigt mycket som ett gränsverk, på gränsen till modernism. Prästen Åke, som är berättare, är en ung modern stockholmare, cyklist i knäbyxor, som hamnar i en ålderdomlig jämtländsk socken. Men den gamla 1600-talskyrkan är nerlagd och ersatt med ett nybygge, liksom prästgården som också är ett nybygge. Åke blir lite bresviken över detta, han har trots allt sökt sig bort från Stocksholm för att fördjupa sig i sitt kall. 

I Jämtland möter han genast Margareta, som är en förandligad ung kvinna, allt annat än jordad, lever helt på inkännande känslor för sin omgivning, såväl människor som ting. Hon är talangfull violinist, men kvävs av noter och bävar inför en konsertkarriär. Hon vill i själ och hjärta bara improvisera, tolka i toner det hon känner inför omgivningen. Även hennes familj kommer från Stockholm, familjen Åkerlind, även om hon själv trivs bäst i skogen. Tycke uppstår, men för Margareta är det enbart andligt, en själarnas sympati, men Åke blir alltmer fascinerad av henne och får svårt att släppa taget om Margareta som trots allt är helt ogripbar.

När det gäller det andliga finns det mycket i den här romanen, som känns märkligt och svårbegripligt. Alltså lutar jag åt att tolka hela historien symboliskt passionsdrama, vilket på många sätt hör hemma vid sekelskiftet 1900. Men hela texten är som en snårskog av möjliga och omöjliga idéer. Oheliga motsättningar, som domedagspredikanten utan församling, den kringstrykande baronen som saknar allt utom sin titel, och den ateistiska naturmodern. Är det det titeln står för? 'Guds drömmare', de är passionerade men saknar rötter och hembygd att landa i. Den moderna alienationen är på väg med stormsteg. 

Det roliga med den här nyutgåvan är att den i slutet innehåller recensioner av Oscar Levertin, Klara Johansson med flera samtida kritiker, men också en analys av en modern litteraturvetare, som ger flera möjliga ingångar till verket. Och inte behöver jag känna mig ensam när det gäller saker jag inte begripit i texten. 

På ett sätt känns det att Agrell är mer pjäsförfattare än romanförfattare, för att texten bygger mer på dialog än beskrivningar. Men det är en märklig hybrid, av realistiska utvecklingsroman, med den jordnäre unge Åke, men å andra sidan svårbegripliga andlighet, där jag lutar mer åt de då nya psykoanalytiska idéerna, om dold undermedvetenhet. Någonstans är modernismen på väg, med allt djupare psykologiska kriser. 

NP 1926 - Grazia Deledda

1926 blev för andra gången en kvinna Nobelpristagare i litteratur, Grazia Deledda (1871-1936), med motivationen: 

"för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem"

Deledda, född och uppvuxen i Nuoro på Sardinien, har öns natur och enkla obemärkta människor som huvudmotiv. Hon debuterade med en novell redan som 15-åring, och kom att skriva över 250 noveller förutom 26 romaner. Hennes internationella genombrott kom redan 1903 med Elias Portolù, varpå hon översattes till många europeiska språk, bl a svenska.  Wahlström & Widstrand var så snabba att den utgavs redan samma år i Sverige. 

Glädjande nog återutgavs denna roman 2018, i en svensk satsning att motverka glömskan av det fåtal kvinnliga nobelpristagare vi fått. Jag har nu läst Elias Portolù, och finner den lika levande och allmänmänsklig idag. Visst handlar det om fåraherdar och lantbefolkning på Sardinien för över hundra år sedan, men Deledda skrev enligt italiensk verism, dvs den realistisk stil som strävade efter att beskriva sanna människor i samtiden, och på Sardinien var Deleddas samtid mycket jordbunden. Och hennes naturnära stil blir aldrig omodernt eftersom det pratar om vårt ursprung. 

Lättläst och välskrivet, om Elias öde, tydliggör för mig den befrielserörelse för individen som inleddes vid förra sekelskiftet och tagit hundra år för att slå igenom och bli en självklarhet, och inte ens det för alla. För mig är temat individens känsla inför livet i motsats till omgivningens krav, krav som internaliserats tills vi inte klarar av att gå emot dem, hur än mycket hjärtat värker. Kärlek vs plikt. något människan kanske alltid brottats med, men 1900-talet känns som en lång och plågsam befrielsekamp för detta. 

Individualisering, hur vi ska kunna följa vår inre intution, det hjärtat säger är rätt för oss själva, när samhället och våra närmaste ställer upp fasta regler och plikter som de anser att vi ska lyda i första hand. Elias rådfrågar Zio Martinu, skogsmannen, som representerar livsvisdomen, mannen som vet att lyssna på sitt inre samvete. Han känner att Elias bör lyssna på sin kärlek, trots att det är broderns fästmö Maddalena som Elias fäst sig vid. För det är uppenbart att även Maddalena älskar Elias tillbaka. De är som gjorda för varann. Deras kärlek är den sann och ren. Maddalenas förlovning med brodern Pietro, handlar bara om ekonomiska förhandlingar, det materiella, och som sådant inte förankrat i själen och därmed inte varaktiga.

Men Elias äger inte självkänsla nog att följa sitt hjärtas röst, han vill inte såra sin bror, och friar därför inte till Maddalena innan hon och brodern begår misstaget att gifta sig. Broderns äktenskapet bär inte frukt, relationen blir svår. Men kärleken mellan Elias och Maddalena lever vidare, som ett lidande, eftersom de försöker att förneka den. Att förneka sin inre äkta känsla och intution gör den bara starkare och starkare. Vi får fler chanser, men vägen dit blir mer och mer komplicerad. Och priset till samhället blir högre och högre.  

Visst är det lätt att vara efterklok. Zio Martinu såg och rådde redan i början, men Elias vågade inte följa rådet. I stället följde han prästens råd, dvs tradition och pliktkrav, och studerade till präst, men precis som Martinu sagt honom, var det inte 'rätt orsaker' som gjorde Elias till präst. Livet fortsätter som ett lidande. Allt beroende på att människan försöker reglera sitt samhälle, hellre än lära sig lyssna till själen. Vi har glömt bort hur vi kan lyssna till vår egen inre röst, intutionen, vägen till vår egen lycka, vad som är rätt för oss själva. 1900-talet har sett rader av kollektiva katastrofer, när människor försökt inordna sig i kollektiva krav, där alla skall vara lika, hellre än att lyssna efter sin egen lycka och rena glädje. 

Detta är den enda boken jag funnit på svenska i dagsläget. Men jag har läst en del på italienska, bland annat en samling blandade noveller, Racconti sardi, varav en, Il mago, finns översatt till svenska (Magikern) i En bok för allas antologi Fler nobeller (2012). Deleddas italienska texter har en vacker klarhet, åskådligt gestaltat och är lättläst även för mig som bara lärt mig språket i andra hand via böcker. Med tanke på hur många noveller hon skrivit är urvalet i den jag läst litet, men antagligen representativt, för de speglar olika vinklar av Sardiniens natur och människor, om vidskepelse och tro, problem och smärtsamma känslor när kärleken pockar. 

Jag har också läst en roman hon skrev tio år efter genombrottet, Canne al vento (1913) som lär finnas på svenska som 'Rö för vinden'. Den läste jag första gången för åtskilliga år sedan när jag höll på att lära mig italienska, och hade då lite för bråttom för att riktigt sjunka in i den. Nu har jag läst om den och finner den ännu skönare än Elias Portolù. 

Canne al vento är en meditativ livsbetraktelse, mycket stämningsfull och uppfylld av Sardiniens natur och jordnära kultur, och speglar med episk bredd en mängd människor i en by en bit från huvudorten Nuoro (alltså  Grazia Deleddas barndomslandskap). 

Huvuddelen av histrorien berättas via den gamle mannen Efix, som hela sitt liv tjänat tre systrar, från den stolta markägande släkten Pintor, men den har nu sjunkit ner i fattigdom, vilket dock inte får systrarna att svälja sin stolthet. Efix är och förblir deras 'tjänare', odlar frukt och grönt på den lilla plätt jord som återstår. Trots att systrarna är för fattiga för att kunna betala honom, vill han dem allt gott och stannar i sin önskan att stödja och skydda. Han har också ett mord, eller 'vållande till annans död', att sona, men håller denna plåga hemlig in i det längsta. 

Han betraktar sig själv och omgivningen som 'rön för vinden', livsödet blåser och vi böjer oss, blir redskap för så väl oss själva som andras, oavsett om vi förstår det eller inte. Det tjänar inget till att motsätta sig sitt öde, går vi emot vinden går vi av. Återigen tolkar jag det inte som omoderna katolska ideal, utan ett sätt att försöka lära sig att lyssna på sin intution och känslan för den underliggande meningen med livet.  

Men det finns också en hel del humor i Deleddas texter, som med värme visar på mänskliga svagheter, som fattigadelns improduktiva stolthet, och svårigheterna att hantera pengar och alkohol och avundsjuka. Hennes historier rör brott och skuld, realistiskt gestaltat med åskådliga starka känslor. Det som känns allmänmänskligt bestående, är att hennes romaner hyllar vanliga enkla människor, som brottas med svåra etiska problem, de blir utstötta och utmanar majoritetens värdenormer. Men deras strävan är att komma till harmoni med sitt livsöde, utan att ge avkall på sitt eget inre. Något vi alla har behov av i livet.  

Som sagt är Deleddas italienska vackert och rent, och passar mig som inte har det som modersmål. Inser att det var ju faktiskt inte heller Deleddas modersmål, Hon växte upp i en liten ort på Sardinien där man talade Logudorese, en lokal latinsk dialekt. Där gick hon endast fem år i vanlig folkskola. Därefter lästa hon i hemmet, där en släkting ärde henne italienska, latin och franska. Sedan fördjupade hon sina litteraturstudier på egen hand, samtidigt som hon skötte hushållet. Hon var alltså länge autodidakt hemmadotter. 

Grazias Deledda var idogt verksam författare från 1886, livet ut. Hennes far dog 1892, när hon var endast 21 år. Hennes bror blev familjeöverhuvud och lär ha supit upp familjeförmögenheten. Grazia flyttade 1899 till Calgari, huvudort på Sardinien, där hon träffade Palmiro Madesani,. De gifta sig året därpå, 1900 och bosatte sig i Rom, där de stannade livet ut. Maken var ämbetsman vid Finansdepartementet. Grazia skötte hushållet, födde två söner, och gav ut i genomsnitt en roman om året. Och som sagt från 1903 internationellt firad. Men någon utlandsresa gjorde hon inte förrän 1927, när hon reste till Stockholm för att ta emot Nobelpriset. 

 

Grazia Deledda är väl värd att läsa - en värdig nobelpristagare. De två romaner jag läst är episka och poetiska, med bredd i frågeställningarna, alltifrån klassmotsättningar, individens fria vilja, känslors livsavgörande kraft, hur våld och ondska drabbar. Och frågan hur brott kan sonas eller ej. Och i synnerhet i Canne al vento är naturen och landskaået en mycket levande spegel för den jordnäre Efix.

Herr Arnes penningar - Selma Lagerlöf (1904)

 Det första jag tänker på varje gång jag hör titeln Herr Arnes penningar, är att man gjorde stumfilm av den redan 1919. Letar jag mer info ser jag att den bearbetats till skådespel i Tyskland redan 1917 av 1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann och regissören Max Reinhardt. En annan lustighet är att Lagerlöf ändrat slutet i den tyska upplagan jämfört med den svenska. I den svenska kommer kvinnor från Marstrand och hemtar hem Elsalills döda kropp, medan hon i den tyska hämtas hem av sina döda anförvanter. Det är väl en smaksak vad man föredrar, den tyska trycker alltså mer på det övernaturliga och spöklika i historien. 

När Herr Arnes penningar dykt upp i brev av Lagerlöf som jag läst, skriver hon att den var mycket lätt att skriva, fantasin flödade lätt, men Sophie Elkan och kritikerna var inte lika roade. Men uppenbarligen blev den populär hos läsare och filmpublik. En klassiker. En spökhistoria? I alla händelser en thriller, kanske den första på svenska? Återigen är Lagerlöf förnyare.

Antar att Herr Arnes penningar har tolkats på många olika sätt, så som det blir med klassiker. För mig är temat djupt psykologiskt, som alltid är Lagerlöf psykolog. Det är en mordhistoria, med fiskhandlaren Torarin och den föräldralösa Elsalill som huvudpersoner. Båda två får intuitiv kontakt med de döda, som vill tala om vilka som är förövare och alltså förväntar sig att dessa straffas, medan Torarin och Elsalill i det längsta blundar inför sin intution, det som kommer från hjärtat, och i stället försöker lyssna till egot, hjärnans kohandlande. Torarin känner sig för svag för att anklaga soldater med macho image, och Elsalill förförs av kärleksfraser och tanken på att kanske få lämna sillrenserskornas liv och återkomma till ett mer privilegierat liv hon en gång föddes in i, innan hennes föräldrar dog. 

Att våga lita på sin intution, hellre än på vad andra säger åt oss, är en allmänmänsklig fråga, något alla måste lära sig. Vägen till vår egen livsväg. En svag självkänsla låter sig utnyttjas. 

Viktigt vad gäller Lagerlöfs utförande av intrigen, är hur hon använder vädrets makter. Iskylan och frånvaron av normalt vårväder, blir som en huvudkaraktär, en gudskraft. För nr människorna inte lyssnar till sin intution hårdnar kylan och håller fast de skyldiga tills sanningen börjar gå upp för det motvilliga psyket. Vårstormen ligger på lur och börjar bryta isen när insikterna växer hos Elsalill, men stoppas åter när hon ångrar sig. Först när kaptenen i det infrusna flyktskeppet, inser att det år brottslingar som han skall forsla, och då inte tvekar utan agerar kraftfullt enligt sin känsla - då först frigörs mer normalt vårväder, som gör att livet kan återgå till det normala med normala vårtidsväxlingar. 

Markens gröda - Knut Hamsun (1917)

Åren går så fort - men nu har jag äntligen läst Markens gröda, den roman som gav Hamsun Nobels litteraturpris 1920. För ovanlighetens skull angavs detta specifika verk i prismotivationen. Och det hann bara gå tre år mellan utgivning och priset, vilket var vad Nobel hade önskat, att det skulle vara aktuellt. Vilket vanligen är svårt, böcker kan behöva ligga till sig innan man vet om det är ett vin värt att lagra eller inte. 

Och nog lever den oförtrutet, lika oförtrutet som karaktärerna i romanen. Jag hittade en utgåva från 1970-talet, översatt av Eva Seeberg, och med vackert illustrerat omslag, av nybyggarna som skapar sitt universum på bergets sluttning. En härlig roman, värd att läsa och läsa om. Det är livskraft i hela boken, hur än många problem som tillstöter så löser det sig med hjälp av kreativ idoghet. Och detta skrev mitt under första världskriget. Och priset kom två år efter krigsslutet. Kanske ansåg Akademin att detta var den livskraft som behövde stöd just då.

Historien är fräscht berättad, språket och intrigen. Klart är att det är nybyggaren som är hjälten och framtiden, markens män och kvinnor, inte de som längtar in till de nya städerna. Inte de som försöker sig på affärsspekulationer. Det verkliga värdet är materiellt, enligt boken, jorden och grödorna och djuren. Så jag förstår att boken fick en nyutgåva under 1970-talets 'Gröna våg'. 

Alla romanens karaktärer är trovärdiga och intressanta. Inte minst Geissler, som beundrar den kreativa sidan hos nybyggarna. Han är alltid beredd att hjälpa den som hjälper sig själv, och avvisa den som inte kan klara sig själv. Alltså behöver han nästan aldrig hjälpa de äkta 'nybyggarna'. I stället muttrar han småsurt åt den som smiter undan och inte kan ta ansvar. Geissler är dock i sig själv en lite underlig figur, som kommer och går, ingen vet hur eller var eller när. Har han pengar eller är han lusfattig och bara spelar på folks fantasi, en skådespelare? Man kan se Geissler som författarens alter ego.

Det står inga årtal i boken, men utvecklingen följer drygt en generation, dvs från att Isak börjar bryta mark på allmänningen i unga år, hur han får Ingrid som maka, och hur deras barn växer upp och söker partners, medan deras egen styrka efter lång kamp trots allt börjar tappa av. Dessa cirka fyrtio år tilldrar sig antagligen från 1880-talet fram till tidigt 1900-tal. Svenskar omnämns i början så det känns som unionstid, där folk rör sig över gränsen. Mot slutet nämns något om att svenskarna numera betraktas som utlänningar, vilket borde vara efter unionens upplösning 1905.

I bakgrunden finns brytningstiden mellan rent bondeland och den nya ekonomin, med städer och fabriker. Där finns också teman kring kvinnans situation vad gäller att bli gravid ogift, och hur det leder till att barn föds i lönndom och kvävs. Och hur synen ändras, den sociala betydelsen bakom vad som sker, och att allt beror på att kvinnors problem att få bestämma över sitt liv, där de sitter mellan skål och vägg - giftermål och barn som tvång och återvändsgränd.

Som sagt, värd att läsa och läsa om - även om det idag är en försvunnen värld boken behandlar.

Musen och hans barn - Russell Hoban (1967)

Ett oväntat fynd, när dottern städade ut sina gamla böcker. Russell Hoban (1925-2011) verkar ha skrivit mycket för barn. Just Musen och hans barn (1967) känns dock mycket vuxen, för texten är inte lättläst, utan har ett rikt språk och tät text i 200 sidor, men kan fungera från bokslukaråldern, även om intrigen och ironin antagligen roar vuxna mer än barn. Inte många tonåringar skulle väl ta i en bok om plåtleksaker (utom möjligen den som är intresserad av mekanik, leksaker som rör sig när de skruvas upp). Men det är bara det ytliga temat. Intrigen i denna bok är så mycket djupare.  

Russel Hoban föddes i USA men kom senare i livet att flytta till Storbritannien. Britterna har en lång tradition av talande djur, som får exemplifiera alla möjliga och omöjliga mänskliga tokigheter. Hobans bok känns på det sättet som en blandning av Alice i Underlandet och Nils Holgerssons underbara resa. I stället för tomtar och pysslingar är det mekaniska plåtleksaker som är prisgivna åt skogens djur och fåglar. Har ännu inte läst 'Det susar i säven' så jag vet inte om det finns fler likheter där än att det förekommer en padda och möss och andra smådjur. 

Förutom det avancerade språket är intrigen full av våld och död - plåtleksakerna överlever bara just för att de är av plåt och inte kan slukas av hungriga djur. Men historien är spännande även för äldre läsare, från första till sista kapitel. Och som sagt full av vuxnas sätt att tänka. Som ett exempel, inledningen till kapitel 8.

"Manny Råttas invigningsfest var mycket lyckad. han hade bjudit alla de förnämsta i råttsocieteten och alla hade kommit, kvittrande och pipande av gott humör medan de klättrade uppför snörstegen till dockhuset. Gamla gråsprängda kämpar och deras mulliga, respektabla fruar nuddade morrhår med råttherrar som blivit släta i ansiktet av pur listighet och slanka unga skönheter med obestämbar anknytning till teatern. Flickråttor som nyss varit på sin första bal och flotta unga playboy-råttor, soptippens hela gyllene ungdom anlände i små skrattande grupper som tycktes stråla till och med i mörkret, medan darriga gamla änkeråttor kom i sällskap med magra konstnärsråttor med tovig päls, brinnande ögon och enorm aptit. Sist uppför stegen kom ett gäng enklare folk, hyrda lymlar, ljusskygga banditer och skumma affärsmän som det var klokt att hålla sig väl med."

Ett av många exempel på textens fyllighet, som skapar rika bilder åt vuxna läsare. Historien handlar om mekaniska leksaker som sålts från leksaksbutik som julklapp, men inte blivit långlivad utan gått sönder och hamnat på soptippen och där domineras av en tyrannisk råtta. Och hur dessa med hjälp av diverse smådjur och fåglar rymmer och jagas och slutligen skapar sig en egen familj och ett eget territorium och får hjälp att bli mer eller mindre 'självuppdragande' så de får ett 'visst' oberoende. Vi har ju trots allt ännu inte uppfunnit någon evighetsmaskin. 

Efter mycket gående och arbetande hade Musfar "börjat gå allt långsammare utan att märka det, och nu stannade han häpen då de båda fjädrarna som dragit upp varandra slutligen rullades ut helt, eftersom de för varje dag förlorat en smula energi på grund av friktionen. 'Jag är inte självuppdragande längre!' sa han. 'Nå', sa Groda, 'jag skulle inte tro att det finns någon som är helt och hållet självuppdragande. Det är sånt man har vänner till.' Han sträckte ut handen mot faderns nyckel för att vrida upp honom igen. 'Inte riktigt än', sa fadern. 'Det är skönt att vila en liten stund. Det har varit en lång väg."