Torgny Lindgren (1938-2017), hans genombrott Ormens väg på hälleberget, där han landade i sitt Västerbotten. Bo Widerberg gjorde en minnesvärd filmatisering 1986, men inget går upp mot att läsa romanen på Torgny Lindgrens egen litterära västerbottniska. Med enkla medel känns språkvändningarna bibliskt och 1800-tal, vilket gör hela gestaltningen som en hybrid mellan specifikt och allmängiltigt.
Trots att intrigen tangerar en skröna, så framträder handlingen (1849-1875) i sin bibliska språkdräkt med största allvar, som en djupt filosofisk frågeställning kring människans livsbetingelser. Fattiga torpare har hamnat i klorna på en handelsman, evigt skuldsatta, genom hans beredvilliga 'kredit', som endast kan regleras genom sexuella tjänster från familjens kvinnor.
Alla tycks sitta fast i sitt 'medfödda' öde. Filosoferandet pendlar mellan frågan om detta öde är en förbannelse eller bara en förutbestämd uppgift att utföra, att människan föds oskyldig och bara gör det hon ska, upplever det hon ska. Förövaren och offret sammanlänkade. Att offret som förlåter förövaren, är straff nog för förövaren och återlösning nog för offret. Människan är ett oskyldigt barn.
Berättare är Jani, son till den första utnyttjade kvinnan, bror till de följande, och slutligen make till den sista, Johanna, som dör i samma jordskred som förövaren, och deras barn - troligtvis även dessa handelsmannens icke erkända avkomma, även om det inte är lika klart som i tidigare generationer, eftersom hon är gift med Jani som därmed är fader på papperet.
Jani pratar med Vårherre. Vill veta vad som är meningen. Tvekar om det verkligen var bara handelsman Karl Orsa som skulle straffas. Jani är nu utan både hustru och barn, är inte det också ett straff? Var det för att han som son, bror och make aldrig protesterade nog? Aldrig lyckades skapa ett bättre liv åt kvinnorna? Utfattig, likt Job, får han nu begrunda livet. Hade han någonsin en chans?
Trots eländet, en skön sommarläsning, genom det rent utmejslade poetiska språket, och de frågor som väcks och de drag av försoning som trots allt löper genom texten.
2017-07-27
Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)
Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.
Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.
Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.
Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.
Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.
Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.
Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?
Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.
Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.
Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.
Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.
Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.
Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?
2017-07-26
Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo (1986)
Nu på semestern har jag sträckläst Wassmos trilogi om Tora, korad till klassiker redan när den var ny på 1980-talet. Tora är 'tyskungen' född i Nordnorge i början av 1940-talet. Toras mor blev utstött för att hon förälskade sig i en tysk soldat, och den 'synden' blir en arvsskuld även för lilla Tora. Fadern dör, modern skälls för 'hora' och dottern som 'tyskunge'. Jantelagen styr hårt, den hatiske styvfadern, hämnas sina ofullkomligheter och krigssår genom att misshandla hustru och styvdotter och förgriper sig med tiden allt grovare sexuellt på flickan.
Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.
Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.
Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.
I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv, och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.
Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.
Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.
Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.
Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.
Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.
Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.
Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.
I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv, och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.
Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.
Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.
Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.
Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.
2017-06-29
Att uppfinna ensamheten - Paul Auster (1982)
Paul Auster (f.1947) började som poet, och försörjde sig framför allt som översättare. Men 1982 kom prosadebuten, en bok skriven i två delar:
Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.
Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.
Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.
Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...
Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer, än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.
Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.
Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.
Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.
Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.
Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.
Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.
Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.
Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...
Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer, än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.
Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.
Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.
Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.
Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.
2017-06-20
Förorternas Buddha - Hanif Kureishi (1990)
The Buddha of Suburbia, debutroman för Hanif Kureishi (född 1954), är en lysande exposé över 1970-talet. Trots att texten inte är uttryckligen daterad, väver texten sig fram via referenser till musik och växlande kläd- och livsstilar, tills jag inser att vi jag färdats från sent 1960-tal med flower power, indiska gurus, mods och skinheads, via David Bowie, omnämnandet av en storstrejk 1972, punkens framväxt, parallellt med det konservativa partiets återkomst till makten. Margaret Thatcher nämns inte, men vi förstår ändå att det är parlamentsvalet 1979 som åsyftas i förbigående på näst sista sidan med orden "... till slut verkade varenda en ha fått reda på [...] vem som hade blivit ny premiärminister."
Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.
I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.
Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.
Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.
Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.
Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.
I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.
Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.
Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.
Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.
2017-06-05
Tine - Herman Bang (1889)
En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.
Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.
När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.
Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.
Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.
Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.
Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.
Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...
Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
"... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."
Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."
Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.
Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.
När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.
Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.
Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.
Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.
Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.
Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...
Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
"... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."
Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."
Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.
2017-05-25
Anna Branting - Lena Svanberg (1987)
Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.
Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?
Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn. I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.
Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.
Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne. Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.
Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?
Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn. I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.
Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.
Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne. Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.
F is for Fugitive - Sue Graften (1989)
Sjätte deckaren med Kinsey Millhone är lättviktigare än den föregående maximalt fantastiska urladdningen. Hennes bostad är ännu inte återuppbyggd efter bombdådet i slutet på föregående bok. Först får hon ett rum inne hos sin 82-årige hyresvärd, men tycker att han är alltför mycket 'kycklingmamma', som till och med viker hennes tvätt ..
Eftersom Kinsey varit föräldralös sedan 5 års ålder, är hon inte van vid att bli ompysslad. Utan är vanligtvis en stoisk ensamvarg. Hon får ett uppdrag åt en motellägare några mil från hemstaden, och flyttar in där medan hon försöker hjälpa honom att fria sonen från brottsmisstankar.
Men det är ingen rolig upplevelse. Hon har återigen hamnat i en dysfunktionell familj. Och kommenterar den samtida tendensen att prata mycket om dysfunktionella familjer. Kinseys erfarenhet är att det inte finns några andra sorter. Och börjar se alltfler fördelar med sin egen uppväxt som föräldralös. Ett exempel på Graftons/Kinseys torra humor. Men också sant, med tanke på att alla människors liv har sina problem att stöta och blöta, och att dessa oftast utspelas inom den närmsta familjen.
Motellet ligger i ett litet samhälle, Floral Beach, med dryga tusen invånare, där alla tycks känna alla, och där problemen tycks gjutna i betong sedan alla på förhand bestämt vem som är skyldig eller inte, vem som är omoralisk eller inte, osv.
Nytt fakta om Kinsey är att hon inte tål blodprover och sprutor, och blir illamående och riskerar att svimma ifall hon tvingas se när dottern i familjen kollar sin mors blodsocker och ger insulinsprutor. Inte 'cool' av någon som skall vara 'tuff privatdeckare' - konstaterar Kinsey själv.
Själva brottsintrigen: Titelns 'Fugitive' rör motellägarens son, som inte orkade kämpa emot en falsk anklagelse 17 år tidigare, utan tog ett fängelsestraff - men rymde redan efter ett år och hållit sig undan i 16 år, under falsk identitet. I övrigt rör det sig kring livslögner, som så ofta när det gäller brott. Jag säger inte mer. Karaktärerna är fattigare och lantligare i denna småstad, och som alltid språkligt på kornet. Graftons böcker är sköna att läsa på engelska.
Eftersom Kinsey varit föräldralös sedan 5 års ålder, är hon inte van vid att bli ompysslad. Utan är vanligtvis en stoisk ensamvarg. Hon får ett uppdrag åt en motellägare några mil från hemstaden, och flyttar in där medan hon försöker hjälpa honom att fria sonen från brottsmisstankar.
Men det är ingen rolig upplevelse. Hon har återigen hamnat i en dysfunktionell familj. Och kommenterar den samtida tendensen att prata mycket om dysfunktionella familjer. Kinseys erfarenhet är att det inte finns några andra sorter. Och börjar se alltfler fördelar med sin egen uppväxt som föräldralös. Ett exempel på Graftons/Kinseys torra humor. Men också sant, med tanke på att alla människors liv har sina problem att stöta och blöta, och att dessa oftast utspelas inom den närmsta familjen.
Motellet ligger i ett litet samhälle, Floral Beach, med dryga tusen invånare, där alla tycks känna alla, och där problemen tycks gjutna i betong sedan alla på förhand bestämt vem som är skyldig eller inte, vem som är omoralisk eller inte, osv.
Nytt fakta om Kinsey är att hon inte tål blodprover och sprutor, och blir illamående och riskerar att svimma ifall hon tvingas se när dottern i familjen kollar sin mors blodsocker och ger insulinsprutor. Inte 'cool' av någon som skall vara 'tuff privatdeckare' - konstaterar Kinsey själv.
Själva brottsintrigen: Titelns 'Fugitive' rör motellägarens son, som inte orkade kämpa emot en falsk anklagelse 17 år tidigare, utan tog ett fängelsestraff - men rymde redan efter ett år och hållit sig undan i 16 år, under falsk identitet. I övrigt rör det sig kring livslögner, som så ofta när det gäller brott. Jag säger inte mer. Karaktärerna är fattigare och lantligare i denna småstad, och som alltid språkligt på kornet. Graftons böcker är sköna att läsa på engelska.
2017-05-18
Stäppen - Anton Tjechov (1888)
Hittade nyligen Stäppen (1888) i Alduspocket från 1966, där den är 133 sidor lång i svensk översättning. Längden gör att den ibland kallas 'kortroman', trots att den saknar traditionell romanstruktur. Känslan är novellistisk.
Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.
I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.
Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.
Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.
Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.
I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.
Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.
Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.
2017-04-23
När ödets stjärnor faller - Maeve Binchy (1990)
Förutom första kapitlet, där 'Benny' (Bernadette) och Eve blev vänner som 10-åringar, tilldrar sig hela boken läsåret 1958-59, när de inleder sina universitetsstudier i Dublin och vänkretsen växer.
Benny och Eve kommer från Knockglen, en mindre tätort 8 mil från Dublin. Knockglen med en lång rad invånare är lika viktig för historien som flickorna. Alla interagerar och sätter igång föränring och utveckling på olika nivåer.
Maeve Binchy lyckas alltid höja mitt intresse från första sidan till den sista. Historierna är alltid mycket trovärdiga, aldrig schablonmässiga. Som exempel upplever Benny sin första förälskelse, men romanen handlar inte om parets väg att 'får varann' i slutet. I stället handlar det om hur alla inblandade hittar sig själva, ofta på mer oväntade sätt. Benny mognar till att inte fästa en orolig tilltro till en annan människa, utan finner lugnet i sig själv.
Föräldralösa Eve har vuxit upp i ett katolskt kloster, men hon har tur att vara omgiven av 'moderna' storsinta nunnor, som inte vänt sig från världen, och som inte försöker omvända eller kväva Eve som person. Andra exempel finns, men just hennes närmaste nunna, Francis, ger prov på en mer universell andlighet, som lär oss lyssna inåt på ett sätt som ger mognad och trovärdighet åt hela romanen.
Jag skulle aldrig kalla det en feel-good-roman, eftersom den innehåller en hel del jobbig vardag för många inblandade. Men allt lär så bra skrivet, engagerande och trovärdigt, att när romanen väl når slutet, så känns allt okej.
Benny och Eve kommer från Knockglen, en mindre tätort 8 mil från Dublin. Knockglen med en lång rad invånare är lika viktig för historien som flickorna. Alla interagerar och sätter igång föränring och utveckling på olika nivåer.
Maeve Binchy lyckas alltid höja mitt intresse från första sidan till den sista. Historierna är alltid mycket trovärdiga, aldrig schablonmässiga. Som exempel upplever Benny sin första förälskelse, men romanen handlar inte om parets väg att 'får varann' i slutet. I stället handlar det om hur alla inblandade hittar sig själva, ofta på mer oväntade sätt. Benny mognar till att inte fästa en orolig tilltro till en annan människa, utan finner lugnet i sig själv.
Föräldralösa Eve har vuxit upp i ett katolskt kloster, men hon har tur att vara omgiven av 'moderna' storsinta nunnor, som inte vänt sig från världen, och som inte försöker omvända eller kväva Eve som person. Andra exempel finns, men just hennes närmaste nunna, Francis, ger prov på en mer universell andlighet, som lär oss lyssna inåt på ett sätt som ger mognad och trovärdighet åt hela romanen.
Jag skulle aldrig kalla det en feel-good-roman, eftersom den innehåller en hel del jobbig vardag för många inblandade. Men allt lär så bra skrivet, engagerande och trovärdigt, att när romanen väl når slutet, så känns allt okej.
2017-04-08
The Europeans - Henry James (1878)
Har läst en lättsam kortroman av Henry James, en sorts 'comedy of manners', vet ingen bra svensk översättning för det begreppet, men det passar Henry James mycket uppmärksamma blick, att lyfta fram människors beteenden i ljuset, låta oss betrakta och fnysa lite roat.
The Europeans utgavs tre år före hans tegelsten, Portrait of a Lady, som även den var en psykologisk betraktelse, utan att komma med pekfingrar eller omdömen. The Europeans känns väldigt mycket som en pjäs, där jag tillsammans med författaren kikar in på tittskåpsscenen. Scenbilderna är några få rum inomhus, där karaktärerna möts.
Vi betraktar karaktärerna, inte naturen eller omgivningen. Vi lyssnar till deras samtal med varandra, samtal som avslöjar deras kontrasterande karaktärer. Motsatser möts och står lite frågande inför varandra. Berättaren, Henry James, känns här som en regissör, som ser allt, och vill visa fram vissa drag, men vi går inte in i skådespelarnas tankar. Vi ser deras ageranden och utifrån det kan vi få en bild av deras inre. Och dessa skiljer sig åt.
Ett syskonpar från europeisk överklass besöker några släktingar i Amerika. Dessa släktingar har aldrig tidigare träffats, utan bara hört talas om varandra, med allt vad det innebär av fördomar. Europeerna möter i Amerika en mer strikt puritanism än vad de är vana vid. Och amerikanerna tolkar allt europeiskt som frivolt, nöjeslystet, något man 'inte kan lita på'. Den gladlynte europeiska brodern vill lätta upp stämningen, få sina amerikanska släktingar att inse att det inte är syndigt att njuta av livet. Lättsamt, men tankvärt.
Henry James skrev samma år två långnoveller på samma tema, att kontrastera europeiskt och och amerikanskt: An International Episode (1878). I del 1 reser ett par engelsmän från överklassen till Amerika. De chockeras redan första dagen av juli-värmen, tror sig inte om att stå ut, men blir väl bemötta och omhändertagna av en amerikansk familj, som tar med de ut på sitt svalare sommarnöje.
I del två reser de amerikanska kvinnorna till England, Den äldre har varit där förut och har inga illusioner om att deras gästfrihet ska återgäldas. Twisten i historien, gör först att den gifta kvinnans fördomar kommer på skam, men i nästa twist besannas.
Ännu en ganska lång novell från samma år, Daisy Miller : a Study, börjar i lättsam ton, men rör sig dock helt bort från den satiriska komiken, mot en mer smärtsam alienation. I denna historia står kontrasten mellan nyalända amerikaner, versus de som varit så länge i Europa att de tappat bort den friare amerikanska andan. Endast den europeiska moralen är 'fin nog'. En mer öppen livsstil misstänkliggörs som omoraliskt hämningslös.
Det pratas om de unga amerikanska flickornas 'flirtighet', naturligt i USA, men helt otänkbart i Europa. Jag funderar på om det amerikanska 'dating'-systemet kan betraktas som etablerat redan 1870-talet? Huvudpersonen Winterbourne, den unge mans om försöker förstå sig på Daisy, säger: "Flirting is a purely American custom, it does not existe here", dvs i Europa.
Det känns också som om fröet till feminismen, den nya friare kvinnan, kan ha funnit en tidig återgivare här ...
Det känns som om Henry James i Daisy Miller : a Study är på väg mot en ett djupare psykologiskt allvar, kanske en försmak på vad som komma skulle med Portrait of a Lady.
The Europeans utgavs tre år före hans tegelsten, Portrait of a Lady, som även den var en psykologisk betraktelse, utan att komma med pekfingrar eller omdömen. The Europeans känns väldigt mycket som en pjäs, där jag tillsammans med författaren kikar in på tittskåpsscenen. Scenbilderna är några få rum inomhus, där karaktärerna möts.
Vi betraktar karaktärerna, inte naturen eller omgivningen. Vi lyssnar till deras samtal med varandra, samtal som avslöjar deras kontrasterande karaktärer. Motsatser möts och står lite frågande inför varandra. Berättaren, Henry James, känns här som en regissör, som ser allt, och vill visa fram vissa drag, men vi går inte in i skådespelarnas tankar. Vi ser deras ageranden och utifrån det kan vi få en bild av deras inre. Och dessa skiljer sig åt.
Ett syskonpar från europeisk överklass besöker några släktingar i Amerika. Dessa släktingar har aldrig tidigare träffats, utan bara hört talas om varandra, med allt vad det innebär av fördomar. Europeerna möter i Amerika en mer strikt puritanism än vad de är vana vid. Och amerikanerna tolkar allt europeiskt som frivolt, nöjeslystet, något man 'inte kan lita på'. Den gladlynte europeiska brodern vill lätta upp stämningen, få sina amerikanska släktingar att inse att det inte är syndigt att njuta av livet. Lättsamt, men tankvärt.
Henry James skrev samma år två långnoveller på samma tema, att kontrastera europeiskt och och amerikanskt: An International Episode (1878). I del 1 reser ett par engelsmän från överklassen till Amerika. De chockeras redan första dagen av juli-värmen, tror sig inte om att stå ut, men blir väl bemötta och omhändertagna av en amerikansk familj, som tar med de ut på sitt svalare sommarnöje.
I del två reser de amerikanska kvinnorna till England, Den äldre har varit där förut och har inga illusioner om att deras gästfrihet ska återgäldas. Twisten i historien, gör först att den gifta kvinnans fördomar kommer på skam, men i nästa twist besannas.
Ännu en ganska lång novell från samma år, Daisy Miller : a Study, börjar i lättsam ton, men rör sig dock helt bort från den satiriska komiken, mot en mer smärtsam alienation. I denna historia står kontrasten mellan nyalända amerikaner, versus de som varit så länge i Europa att de tappat bort den friare amerikanska andan. Endast den europeiska moralen är 'fin nog'. En mer öppen livsstil misstänkliggörs som omoraliskt hämningslös.
Det pratas om de unga amerikanska flickornas 'flirtighet', naturligt i USA, men helt otänkbart i Europa. Jag funderar på om det amerikanska 'dating'-systemet kan betraktas som etablerat redan 1870-talet? Huvudpersonen Winterbourne, den unge mans om försöker förstå sig på Daisy, säger: "Flirting is a purely American custom, it does not existe here", dvs i Europa.
Det känns också som om fröet till feminismen, den nya friare kvinnan, kan ha funnit en tidig återgivare här ...
Det känns som om Henry James i Daisy Miller : a Study är på väg mot en ett djupare psykologiskt allvar, kanske en försmak på vad som komma skulle med Portrait of a Lady.
2017-03-20
Skärkarlsliv : berättelser - August Strindberg (1888)
Så har jag läst lite Strindberg igen, novellerna i Skärkarlsliv. De skrev han i Danmark, när livet var som rörigast, med grannosämja och äktenskapet med Siri på väg mot upplösning. Hemsöborna (1887) hade börjat sälja bra, så Strindberg och hans förläggare satsade på Stockholms skärgård igen. Säkert var det också en skön 'flykt' att få koncentrera sig på ett svenskt sommarlandskap, skärgården, där han trivts att vistas.
Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.
Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.
Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.
Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.
Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.
Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.
Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.
Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.
Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.
Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.
2017-03-06
Louisiana Blues - James Lee Burke (1989)
James Lee Burke började skriva skönlitteratur redan på 1960-talet. Men inte förrän 1987 utgav han sin första deckare, vilken introducerade huvudpersonen Dave Robischeaux, som vid det här laget finns med i 20 av hans deckare.
Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.
Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.
Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.
Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.
Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ... ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.
Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.
Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.
Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.
Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.
Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.
Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ... ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.
Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.
2017-02-28
The Happy Prince and Other Tales - Oscar Wilde (1888)
Har läst om några av Oscar Wildes tidigaste sagor - oh så smärtsamma. Alla är parabler på temat uppoffrande kärlek, som kolliderar med halsstarrig egoism.
Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.
Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.
Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.
De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.
The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.
The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.
Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.
Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism.
Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'. Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.
Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.
Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.
Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.
De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.
The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.
The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.
Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.
Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism.
Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'. Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.
2017-02-16
En dåres försvarstal - August Strindberg
Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.
För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.
Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.
1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.
Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.
För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.
Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.
1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.
Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
