Per Wästberg (född 1933) debuterade med en novellsamling redan som 15-åring, och har varit produktiv ända sedan dess. Men inte förrän nu har jag läst min första Wästberg-roman, Luftburen från 1969, som jag snubblade över på antikvariat i en fin pocket från 1972. Det var ofta hög kvalitet på pockets på den tiden. Jag föll för det, men också eftersom det är en 1960-tals roman, en spännande era på många vis.
Det blir genast tydligt att Wästberg är en Stockholmsskildrare, liksom andra med honom samtida författare som Fogelström, Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö. Romanen rör sig i ett mycket konkret stadslandskap med exakt angivna gator med mera. Tänker att det kanske hängde samman med att Stockholm just på 1960-70-talen förändrades så hastigt, revs och byggdes om och planades ut.
Inser så fort jag börjar läsa, av en inledande kort sammanfattning, att romanen knyter an till en tidigare roman, Vattenslottet (1968), som jag alltså inte läst. Men författaren säger att det "inte är nödvändigt" att man läst den". Men halvsyskonen Jan och Gertrud, som var huvudpersoner i den, är i centrum även i denna. I Luftburen (1969) förälskar sig Jan i Jenny, byråchef på Naturvårdsverket. (!)
Observera att på 60-talet blev folk plötsligt medvetna om att miljön inte var osårbar, plötsligt fanns en hel rad problem som ville sätta sig på tvären i halsen. Allt som 'ingen hade tänkt på' flöt upp till ytan. Men hur än konkret och livsbejakande den här boken är, så befinner vi oss i en byråkratisk övre medelklassmiljö. Inga miljöaktivister på gräsrotsnivå inom synhåll. Utan en byråchef och syster Gertrud, som forskar kring ormbunkar (?), får representera miljömedvetandet.
Boken igenom är Jan och Jenny 'luftburna', dvs befinner sig i en extatisk känsla av förälskelse. Självklart finns det komplikationer. Båda har andra partners de inte vill skada. Kan man älska flera? Kan man dela med sig? Fungerer fri sexualitet? Filosoferandet från sida till sida liknar en fransk Nya Vågen-film, med svartsjuka som en borgerlig avart man skulle avhända sig
Tankarna tangerar 60-talets visioner om storfamiljer. Så romanen är en tydlig barometer för tidsandan, om än begränsad till övre medelklass, och därför välpolerad. Dessa människor har tappat bort sitt själslig djup, genom att försöka ignorera jobbiga känslor. Rent teoretiskt borde ovillkorlig kärlek, agape som inget kräver, vara ett fullt möjligt ideal. Men försöken går på grund.
Vad jag däremot har svårt att ta till mig, det är att halvsyskonen Jan och Gertrud lever som gifta, det är deras 'hemlighet', eftersom de har samma far är det olagligt. För att förstå den biten borde jag väl ha läst den tidigare romanen. Varför i all sin dar? Jag kan inte ta till mig 'syskonkärlek' som så viktig, att den gör incest till något 'naturligt'? Där skiljer sig verkligen 60-talet från dagens debattklimat.
Allt filosoferande kring den fria sexualiteten, där allt skulle undervisas som naturligt, att vara öppen för 'allt', ledde till att alltför många gränser revs, individen uppgick i kollektivet och i synnerhet kvinnors 'jag' suddades ut, till förmån för 'kollektivet'. Enda möjligheten för en kvinna att lyckas var att 'bli man', ta till sig manliga ideal.
Jag kan inte låta bli att må dåligt för Gertruds skull, att hon känns inlåst i hemmet, med sin forskning, att hon aldrig nått utanför hemmets vrå, hur än intelligent och kapabel, är hon fast i hemmet med brodern och i dammiga akademiska bibliotek. Tack och lov tar hon steget ut och bort i slutet av boken, för att äntligen skapa sig ett eget liv - hoppas jag.
Jenny, den effektiva 'byråchefen', hade innan kärleken till Jan drabbade henne, varit nöjd med köttslig kärlek, i ett långdistansförhållande, till engelsmannen John. Så länge de inte diskuterade saken, utan bara tog varandra för givet, så fungerade det. Men så snart Jan uppstod som rival, då utbröd svartsjukestormen, och den visionen gick i kras.
2019-03-15
2019-02-17
Tjuven - Göran Tunström (1986)
Och så har jag just avnjutit en av höjdpunkterna bland svenska 1980-tals romaner, Göran Tunströms Tjuven. Trots elände och tragik, är det en njutning att läsa Tunström. Lättheten, med vilken han styr oss genom sin komplicerade men geniala historia. De oförglömliga karaktärerna. Allt gestaltad på ett sätt som får bilderna att fastna på näthinnan.
Historien rör sig kring en barnrik 'tattarfamilj' i Sunne. Den alkoholiserade och våldsamme odugligen Fredrik Jonsson Lök får 12 barn med sin hustru Ida Pripp, som också tar hand om makens brorson, Johan Jonsson, som i barndomen är den känsliga dottern Hedvigs största stöd.
Historien rör meningen med livet och kärleken - livets stora frågor. Johan växer alltså upp i en familj av småtjuvar, för att de saknar talang och motivation. När Johan uppmanas att stjäla mat och pengar, börjar han i stället läsa böcker där han bryter sig in. Särskilt hos en pensionerad skollärare, som med tiden blir hans bundsförvant.
Trots att Johan i protest undviker att stjäla, kan han inte låta bli att drömma om att bräcka sin våldsamme farbror (fosterfar), och planerar den största möjliga 'stöten' att själa den gotiska Silverbibeln, en ovärderliga kulturskatt. Men för att nå fram till den, blir han student och med tiden doktorand - han genomgår alltså den etablerade bildningsgången, tar sig upp i samhället, men lyckas inte få sin familj, sina kusiner med sig.
I stället förlorar han Hedvig, på kuppen, när åren går och han sviker vad han lovat, att ta henne bort från det elände hon fastnat i. Han är 'gatsmart' och lyckas leva närapå gratis, hittar mat och bostad i en sommarstuga utanför Uppsala. Ändå är det svårt att kalla detta 'nyttjande' av oanvända tillgångar som 'tjuv'. Det mest tjuvaktiga, är den okälnda handskrift han finner i Ravenna, Italien, och smugglar med sig till Sverige, för att få ett genombrott i sin forskning.
Tunström gestaltar dock det Akademiska livet i sig som mest styrt av fiffel och båg, alltså ingen större skillnad på samhällsställning, män av alla slag fifflar sig fram för att uppnå sina mål. Den verkliga 'tjuven', visar sig dock med tiden vara Silverbibeln själv, dvs hela hans akademiska strävan. På den ödar han hela sitt liv, doktors-titeln är ett dammigt slit, ensligt, inom ett dött språk-område som han är närmast ensam om att intressera sig för.
Så det finns mycket tragik i denna historia, men även närmast farsartad komik, genom det mänskliga men också osannolika i skrönan i sig. Deras liv är kaotiskt, och Johan en underdog, som dock förförs av böckernas förtrollande makt, ja han blir besatt av Silverbibeln. Det driver honom framåt och gör honom till faster Idas stolthet. Men kusinen Hedvig kommer aldrig över detta svek. Henne kan inte böckerna förföra, hon får i stället mentala problem.
Johan är till större delen brerättare av historien, och riktar sig ibland till ett Du, som han kallar 'Domare', som om han pläderar i egen sak, men känner sig mer eller mindre 'skyldig'. Det tar tid innan vi får klart för oss vem denne 'Domare' är. Sitter Johan i fängelse eller inte? Anklagas han? I alla fall tycks han gå fri, endast villkorligt anklagad, om han sköter sig och lämnar tillbaka handskriften. I stället är det 'Tiden' som skall vara 'Domare' och utvisa historien i backspegeln.
Men den verkliga slutpläderingen riktar sig till 'Sonen', det är barnet som är den verklige Domaren, Idas stolhets stolthet. Johan har blivit far, oväntat oförhappandes. Vilket chockar alla inblandade, inte minst henne själv, som flyr undan detta 'obegripliga'. Men för Johan är Sonen av betydligt större mening och betydelse, än Silverbibeln någonsin kunnat vara. Det är 'vägen' som är meningen, inte målet. Så när han väl fått sitt doktorat, är Silverbibeln överspelad. Men barnet blir aldrig överspelat, en gång förälder alltid förälder.
Och allt detta gestaltat med Tunströms oefterhärmligt levande ordkonst.
Historien rör sig kring en barnrik 'tattarfamilj' i Sunne. Den alkoholiserade och våldsamme odugligen Fredrik Jonsson Lök får 12 barn med sin hustru Ida Pripp, som också tar hand om makens brorson, Johan Jonsson, som i barndomen är den känsliga dottern Hedvigs största stöd.
Historien rör meningen med livet och kärleken - livets stora frågor. Johan växer alltså upp i en familj av småtjuvar, för att de saknar talang och motivation. När Johan uppmanas att stjäla mat och pengar, börjar han i stället läsa böcker där han bryter sig in. Särskilt hos en pensionerad skollärare, som med tiden blir hans bundsförvant.
Trots att Johan i protest undviker att stjäla, kan han inte låta bli att drömma om att bräcka sin våldsamme farbror (fosterfar), och planerar den största möjliga 'stöten' att själa den gotiska Silverbibeln, en ovärderliga kulturskatt. Men för att nå fram till den, blir han student och med tiden doktorand - han genomgår alltså den etablerade bildningsgången, tar sig upp i samhället, men lyckas inte få sin familj, sina kusiner med sig.
I stället förlorar han Hedvig, på kuppen, när åren går och han sviker vad han lovat, att ta henne bort från det elände hon fastnat i. Han är 'gatsmart' och lyckas leva närapå gratis, hittar mat och bostad i en sommarstuga utanför Uppsala. Ändå är det svårt att kalla detta 'nyttjande' av oanvända tillgångar som 'tjuv'. Det mest tjuvaktiga, är den okälnda handskrift han finner i Ravenna, Italien, och smugglar med sig till Sverige, för att få ett genombrott i sin forskning.
Tunström gestaltar dock det Akademiska livet i sig som mest styrt av fiffel och båg, alltså ingen större skillnad på samhällsställning, män av alla slag fifflar sig fram för att uppnå sina mål. Den verkliga 'tjuven', visar sig dock med tiden vara Silverbibeln själv, dvs hela hans akademiska strävan. På den ödar han hela sitt liv, doktors-titeln är ett dammigt slit, ensligt, inom ett dött språk-område som han är närmast ensam om att intressera sig för.
Så det finns mycket tragik i denna historia, men även närmast farsartad komik, genom det mänskliga men också osannolika i skrönan i sig. Deras liv är kaotiskt, och Johan en underdog, som dock förförs av böckernas förtrollande makt, ja han blir besatt av Silverbibeln. Det driver honom framåt och gör honom till faster Idas stolthet. Men kusinen Hedvig kommer aldrig över detta svek. Henne kan inte böckerna förföra, hon får i stället mentala problem.
Johan är till större delen brerättare av historien, och riktar sig ibland till ett Du, som han kallar 'Domare', som om han pläderar i egen sak, men känner sig mer eller mindre 'skyldig'. Det tar tid innan vi får klart för oss vem denne 'Domare' är. Sitter Johan i fängelse eller inte? Anklagas han? I alla fall tycks han gå fri, endast villkorligt anklagad, om han sköter sig och lämnar tillbaka handskriften. I stället är det 'Tiden' som skall vara 'Domare' och utvisa historien i backspegeln.
Men den verkliga slutpläderingen riktar sig till 'Sonen', det är barnet som är den verklige Domaren, Idas stolhets stolthet. Johan har blivit far, oväntat oförhappandes. Vilket chockar alla inblandade, inte minst henne själv, som flyr undan detta 'obegripliga'. Men för Johan är Sonen av betydligt större mening och betydelse, än Silverbibeln någonsin kunnat vara. Det är 'vägen' som är meningen, inte målet. Så när han väl fått sitt doktorat, är Silverbibeln överspelad. Men barnet blir aldrig överspelat, en gång förälder alltid förälder.
Och allt detta gestaltat med Tunströms oefterhärmligt levande ordkonst.
2019-02-11
Doftande trädgårdar för de blinda - Janet Frame (1963)
"Galenskap är bara Öppet Hus i själsfabriken." - Denna nyckelmening i Janet Frames roman Doftande trädgårdar för de blinda, dyker inte upp förrän i kapitel 10, dvs senare halvan av denna roman.
Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj, där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.
Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.
Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist.
Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).
Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."
Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."
Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...
En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.
Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.
Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj, där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.
Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.
Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist.
Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).
Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."
Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."
Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...
En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.
Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.
2019-01-31
Edmondstone Street 12 - David Malouf (1985)
David Malouf, född 1934 i Australien, har även bott i England och Toscana i Italien.
Edmondstone Street 12 är en bedårande liten memoarbok, som till större delen är en skildring av hans barndoms hem, familjens villa i Brisbane. Han får miljön och tingen att leva, så de beskriver en hel tidsålder och atmosfär - inklusive pojkens upptäckt och känslor inför sin omgivning och den större världen. Barnets värld är tidlös, men skulle jag vilja placera huset i tiden, så är 1930-tal, med trådar bakåt via äldre släktingar.
Boken innehåller även tre andra kortare texter med minnen, på andra teman, som jag antar fanns med även i originalutgåvan. I två av dem är känslan betydligt modernare, och troligen tidigt 1980-tal.
En plats i Toscana skildrar en mindre landsbygdsstad, där Malouf bosatte sig för att få skrivro. Det är en lika bedårande insiktsfull text som titeltexten. Malouf beskriver mycket inkännande både klimat och natur, människor och samhällsklimat.
Om möjligt ännu mer tankeväckande är hans beskrivning av sina känslor inför och erfarenheter av Indien i En fot i strömmen. De eftertänksamma reflektionerna är mycket tankeväckande. Detsamma gäller den kortaste och avslutande texten, Kyoglebanan, som beskriver familjen Maloufs resa med en smalspårig järnväg mellan Brisbane och Sydney, i juli 1944, alltså i slutet av andra världkriget.
Sträckan som idag tar under en timme med flyg, tog då 16 timmar i det trånga tåget, där pojken David känner spänning inför alla soldater som är i omlopp. Dessutom visar sig tåget medföra tre japanska krigsfångar, men detta lägger sordin på reseäventyret.
Troget författarens kontemplativa stil, associerar han till sin egen farfar, flyktig undan massakrer på kristna i Libanon, själv i krigets början häktats som 'fiende' för att han inte var australiensisk medborgare. Davids far lyckats dock fått de lokala myndigheterna att inse det absurda i situationen, varpå de släppt farfadern. Även om vi inget vet något om de fängslade japanerna, så är det lika möjligt att de var lika fredliga invånare, som bara råkat vara födda i fel land.
Författarens stil och språk är förstklassig. Att David Malouf i Wikipedia beskrivs som 'författare och poet' känns självklart. Meta Ottossons översättning är en ren njutning.
Edmondstone Street 12 är en bedårande liten memoarbok, som till större delen är en skildring av hans barndoms hem, familjens villa i Brisbane. Han får miljön och tingen att leva, så de beskriver en hel tidsålder och atmosfär - inklusive pojkens upptäckt och känslor inför sin omgivning och den större världen. Barnets värld är tidlös, men skulle jag vilja placera huset i tiden, så är 1930-tal, med trådar bakåt via äldre släktingar.
Boken innehåller även tre andra kortare texter med minnen, på andra teman, som jag antar fanns med även i originalutgåvan. I två av dem är känslan betydligt modernare, och troligen tidigt 1980-tal.
En plats i Toscana skildrar en mindre landsbygdsstad, där Malouf bosatte sig för att få skrivro. Det är en lika bedårande insiktsfull text som titeltexten. Malouf beskriver mycket inkännande både klimat och natur, människor och samhällsklimat.
Om möjligt ännu mer tankeväckande är hans beskrivning av sina känslor inför och erfarenheter av Indien i En fot i strömmen. De eftertänksamma reflektionerna är mycket tankeväckande. Detsamma gäller den kortaste och avslutande texten, Kyoglebanan, som beskriver familjen Maloufs resa med en smalspårig järnväg mellan Brisbane och Sydney, i juli 1944, alltså i slutet av andra världkriget.
Sträckan som idag tar under en timme med flyg, tog då 16 timmar i det trånga tåget, där pojken David känner spänning inför alla soldater som är i omlopp. Dessutom visar sig tåget medföra tre japanska krigsfångar, men detta lägger sordin på reseäventyret.
Troget författarens kontemplativa stil, associerar han till sin egen farfar, flyktig undan massakrer på kristna i Libanon, själv i krigets början häktats som 'fiende' för att han inte var australiensisk medborgare. Davids far lyckats dock fått de lokala myndigheterna att inse det absurda i situationen, varpå de släppt farfadern. Även om vi inget vet något om de fängslade japanerna, så är det lika möjligt att de var lika fredliga invånare, som bara råkat vara födda i fel land.
Författarens stil och språk är förstklassig. Att David Malouf i Wikipedia beskrivs som 'författare och poet' känns självklart. Meta Ottossons översättning är en ren njutning.
2019-01-27
Lucy - Jamaica Kincaid (1990)
Kincaids andra kortroman, Lucy (1990), blev snabbt kult, mycket omskriven och studerad. Den fortsätter utvecklandet av samma mor-dotter-konflikt som i Annie John (1985), och fyller även på med postkoloniala betraktelser.
Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.
Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.
Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.
En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne. Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.
Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att bli som en ny vårdande mamma åt Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.
När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i.
Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.
Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.
Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.
Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.
Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.
Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.
Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.
Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.
Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.
En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne. Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.
Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att bli som en ny vårdande mamma åt Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.
När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i.
Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.
Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.
Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.
Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.
Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.
Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.
2019-01-19
Annie John - Jamaica Kincaid (1985)
Jamaica Kincaid föddes 1949 på den karibiska ön Antigua (då fortfarande brittisk koloni), men lämnade ön redan som 16-åring, för att jobba som au pair i New York. Med tiden började hon skriva för olika tidningar, och blev bl a krönikör i 'The New Yorker'. Författarnamnet är en pseudonym eftersom hennes föräldrar och äldre släktingar stördes av hennes skrivande.
Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.
Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.
Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.
Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.
Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.
Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.
Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.
Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.
'Vatten' är en viktig symbol, ju mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.
PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst. Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.
Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.
Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.
Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.
Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.
Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.
Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.
Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.
Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.
'Vatten' är en viktig symbol, ju mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.
PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst. Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.
2019-01-11
Segu : en afrikansk släktkrönika - Maryse Condé (1984)
Läste utdrag ur Maryse Condés släktroman Segu när jag pluggade litteraturhistoria, en delkurs om utomeuropeisk litteratur och kolonialism. Eftersom romanen är lång hann jag bara skumma långa stycken. Först nu, julen 2018, tog jag mig tid att läsa om hela romanen i lugn och ro.
Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.
Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.
Segu : en afrikansk släktkrönika (1984), är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.
Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.
Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.
I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.
Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.
Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.
Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.
Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.
Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.
Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.
De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.
Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.
Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.
Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.
Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...
Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)
Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.
Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.
Segu : en afrikansk släktkrönika (1984), är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.
Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.
Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.
I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.
Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.
Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.
Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.
Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.
Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.
Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.
De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.
Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.
Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.
Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.
Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...
Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)
2018-12-31
Ansikten i vattnet - Janet Frame (1961)
Janet Frames andra roman, Ansikten i vattnet (1961), skrevs medan hon befann sig i London på sin stipendie-resa. Det är en renskalat realistisk berättelse om, Istina Mavet, patient på mentalsjukhus. Där använder Janet Frame många av sina egna erfarenheter från sina åtta år på mentalsjukhus, med felaktig diagnos, godtycke och ren vanvård. Men det bygger även på medpatienternas erfarenheter, så det är inget självporträtt. Dessutom har hon förklarat att hon tonat ner mycket av galaneskaperna i de s.k. vårdmetoderna, för att det inte skulle verka 'trovärdigt' för läsaren.
Det är tydligt att hon behövde skriva av sig, ur sig, rakt upp och ner. Här finns inget rum för litterära modernistiska experiment. Inget får skymma erfarenheten, den får inte ifrågasättas, kollras bort. Här behövs inga metaforer.
Denna roman är alltså en unik vittnesbörd inifrån en psykotisk värld. Mentalsjukdom var behäftat med skam i betydligt högre grad då än idag. Och att vårdinstitutionen i hög grad skapar sina patienter utifrån sina egna ramar.
Sakligt och djuplodat, solidariskt med patienterna, skildras trotsiga överlevnadskonster i deras maktlösa kaos.
Det är tydligt att hon behövde skriva av sig, ur sig, rakt upp och ner. Här finns inget rum för litterära modernistiska experiment. Inget får skymma erfarenheten, den får inte ifrågasättas, kollras bort. Här behövs inga metaforer.
Denna roman är alltså en unik vittnesbörd inifrån en psykotisk värld. Mentalsjukdom var behäftat med skam i betydligt högre grad då än idag. Och att vårdinstitutionen i hög grad skapar sina patienter utifrån sina egna ramar.
Sakligt och djuplodat, solidariskt med patienterna, skildras trotsiga överlevnadskonster i deras maktlösa kaos.
2018-11-28
Den sjunde dagen - Stefan Einhorn (2003)
Stefan Einhorn skrev 1998 den religionsfilosofiska boken En dold Gud, och därefter några till mer essä-artade böcker kring sammanhängande teman som medmänsklighet och andlig visdom - alltså inte religiösa böcker i sig, utan mer om vägen till fredlig mänsklig samexistens.
Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).
Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen, i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.
Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.
Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.
"Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.
Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).
Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen, i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.
Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.
Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.
"Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.
2018-11-21
Vid alfabetets gräns - Janet Frame (1962)
Denna roman är en sorts fortsättning från romanen Ugglor gråter (1957), men nu bara om brodern Tobys fortsatta liv. I Vid alfabetets gräns (1962) är det Toby som får genomföra den långa båtresan från Nya Zeeland till London i Europa, som författarinnan själv gjort några år tidigare. Toby är epileptiker och kan personifierar hennes osäkerhet och känsla av sjukdomsstämpling. Men han har också planer på att skriva en roman, 'Den försvunna stammen', men tvärtemot Janet Frame kommer han aldrig till skott.
På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.
"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.
Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.
Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.
På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"
Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".
Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)
Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.
"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)
Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.
På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.
"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.
Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.
Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.
På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"
Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".
Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)
Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.
"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)
Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.
2018-10-31
Ugglor gråter - Janet Frame (1957)
Den Nya Zeeländska författarinnan Janet Frame (1924-2004) skrev sina tre omtyckta självbiografier i början av 1980-talet. De blev också film av Jane Campion 1990, med andra bokens titel: En ängel vid mitt bord. Åren 1948-56 var hon insatt på mentalsjukhus, stämplad som schizofren på mycket vaga grunder, utan utredning eller läkarsamtal. ... som om önskan att skriva skönlitteratur, på 1940-talet kunde var nog för att stämplas som 'mentalsjuk'.
Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.
Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.
Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."
Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.
Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.
Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.
Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.
Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.
Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar. Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.
Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.
Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.
Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.
Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.
Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."
Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.
Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.
Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.
Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.
Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.
Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar. Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.
Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.
Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.
2018-10-13
Enders spel - Orson Scott Card (1985)
En SF-klassiker, prisbelönt som ny, som blev film först 2013. Jag hittade en nyutgåva av boken och hade läst halva, när filmen dök upp på TV nu nyligen. Såg filmen och upplevde skillnaden mellan film och bok som väldigt tydlig. En film måste koncentreras för att inte bli hopplöst lång, vilket gjorde att jag uppfattade filmen som alltför förenklad, barnsligare än boken.
Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.
En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.
Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.
1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.
Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.
Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.
Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.
Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.
En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.
Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.
1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.
Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.
Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.
Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.
2018-10-06
Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)
Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
2018-09-16
Midnattsbarnen - Salman Rushdie (1981)
Salman Rushdie slog igenom internationellt redan med sin andra roman, Midnattsbarnen (1981), som vann Booker Prize, och fortfarande 2008 ansågs romanen vara den främsta av dem som vunnit priset.
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
2018-08-27
Thomas Hardy - noveller (ca 1888-1894)
Hittade en bok med ett urval av Thomas Hardys noveller, från tre olika samlingar: Wessex Tales (1888), A Group of Noble Dames (1891) och Life's Little Ironies (1894). Jag älskar allihop. Hardy är främst känd för sina romaner, men novellerna ger mig alla Hardys bästa egenskaper - oförglömliga karaktärsteckningar, vackert språk och skickligt byggda intriger - i koncentrerad form.
Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.
Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.
Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.
De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.
Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.
'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.
Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.
Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.
'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.
Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.
'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.
'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.
Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.
Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.
Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...
Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.
Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.
Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.
De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.
Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.
'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.
Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.
Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.
'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.
Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.
'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.
'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.
Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.
Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.
Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
