Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)

Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.

Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.

Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.

Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.

Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.

Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.

Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.

Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.

Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.

Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.

När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.

Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.

Hur motsägelsefullt är inte det?  Och världsfrånvänt...

The Diary of a Nobody - George & Weedon Grossmith (1892)

George Grossmith (1847-1912) studerade juridik och hans bror Weedon (1854-1919) ville bli porträttmålare, men båda hamnade i teatervärlden och var mycket framgångsrika som professionella komiker.

På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.

Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.

Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.

Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete,  val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.

Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.

Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.

The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)

Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.

1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.

I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.

Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.

Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.

Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.

Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.

Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.

Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.

Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.

Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.

I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.

Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.

WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.

The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande  anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.

Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.

Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.

Tolstoy and the Purple Chair - Nina Sankovitch (2011)

Boken har undertiteln "My Year of Magical Reading", vilket måste vara en medveten association till Joan Didions bok "The Year of Magical Thinking" (2005). Båda två bearbetar sorg. Jag hörde talas om Nina Sankovitchs bok när den just översatts till svenska. Det var i TV's litteratur-program Babel. Nina hade beslutat att läsa en bok om dagen under ett helt år och blogga om böckerna, och därefter utgavs denna bok om detta. Därför tänkte jag mig den som en samling bokanalyser, kanske av några böcker jag själv läst - kanske skulle jag kunna jämföra med mina egna läsupplevelser?

När jag nu sent omsider läser boken, på engelska, är det något helt annat som möter mig. Nina hade förlorat meningen med livet efter att hennes äldre syster dött i cancer. För att glömma sorgen började hon leva i ett allt högre tempo, men lyckades ändå inte ta sig ur sin sorg. Slutsligen beslöt hon ta en time-out, slicka sina sår genom att tilldela sig själv egen-tid varje dag, och tillskansa sig denna tid genom en utmaning, att läsa en medellåg roman per dag, då ingen fick störa henne, men då hon fick uppleva författarnas och karaktärernas slutsatser om livet.

Alltså en form av läs-meditation. Lyxen att få sjunka in i en god bok - varje dag. Andra kanske skulle gå in i sig själva via yoga, eller handarbeten eller växtodling. För en flerbarnsmamma som Nina, eller för alla oss som har arbete och omgivning med behov som vi tar hand om, är detta en åtråvärd lyx. Hennes make och fyra söner stödde henne. Visst låter det härligt!

Nu har jag läst boken om hennes upplevelser, och inser att det är en sorts självbiografi, som utvecklas ur de böcker hon läst. Endast sällan tar hon upp innehållet i böckerna, analyserar aldrig mer generella litterära aspekter. Hon läser endast de böcker som griper tag i henne från de första tio sidorna, oavsett om texten är högkulturell eller populär. För att inte riskera att bryta läsflödet, fick boken vara max 300 sidor. Projektet gällde en bok per dag - inga avsteg.

Jag har själv aldrig stött på en sann klassiker som inte varit lättläst och tillfredsställande. Även om det finns bottnar man inte uppfattar, så har en verklig klassiker något för alla. Även böcker som placeras i 'populära' genrer kan ofta ha innehåll som talar till oss och når fram till vårt inre vid en viktig tidpunkt i livet. Liksom humor - naturligtvis alltid lika viktigt.

Ninas läs-år börjar på födelsedagen i oktober, trampar igång och letar efter rutiner som hjälper. Först dominerar familjeminnen, som en nostalgisk resa, kvarhållandet av det förgångna. Det är naturligtvis ett äreminne över systern. Julen närmar sig. Det första som griper mig är julminnena. Hur hennes mor byggde sitt personliga jullandskap, genom att lägga ett lakan över sina böcker i bokhyllan och bygga ett helt landskap med en mängd samlade figurer, inte bara från vanliga julkrubbor, utan alla möjliga människor och varelser får vara med.

Vid juletid har läsrutinerna blivit så orubbliga att hon inte dras med i den vanliga stressiga julruschen. För att kunna fortsätta att läsa göra hon bara vad hon verkligen vill. Det blir den bästa jul hon haft, omgiven av sin familj, men utan alla måsten, väljer de vad som känns viktigast med julen.

Och så börjar insikterna ticka igång. Via läsningen börjar hon sätta sina egna behov i högsätet, samtidigt som hon bearbetar sorgen, genom att stöta och blöta sina erfarenheter med de inlästa erfarenheterna. Att Dickens i en av sina julhistorier menar att minnen är viktiga, att vi måste minnas även det negativa för att kunna förlåta. Men där vill Nina ännu inte hålla med. Att förlåta döden för att den tog  hennes syster, vore att acceptera att livet inte är rättvist. Och det kan hon ännu inte.

I en annan roman får bilden av hur vågor som möter varandra väver en komplicerad väv som är svår att tolka. Vilka är vågorna, hur bryts de? Vågornas vävda möte symboliserar hur komplicerat livet är, hur alla mänskliga möten påverkar varann, hur än omärkligt, ändå genomgripande. Ingen står ensam, allas handlingar påverkar varann i en kedjereaktion. Krig ger djupa ärrvävnader, liksom förluster, räsla och aggressioner. Vissa menar att människor alrig lär av historien. Att allt glöms bort. Där är böcker livsviktiga, för att vi inte ska glömma - utan kunna ta del av andras erfarenheter, nya och gamla.

Böcker låter oss också minnas att mänskligheten trots allt överlevt genom sin godhet och medkänsla. Att vi hjälper varann. Nina förstår genom böckerna att hon inte är ensam om sin sorg, att vi alla har många likheter, förutom spännande olikheter, och delar både smärta och glädje. Böcker speglar våra liv. Nina känner hur hon förändras. Alrig har hon suttit så still - som i sin lila läsfåtölj - och samtidigt upplevt så enormt mycket. Delat hela mänsklighetens samlade erfarenheter.

Att läsa en bok om dagen var Ninas metod att rensa sin hjärna, som om hon rensat ogräs i trädgården. Läsningen kudne vara smärtsam och utmattande, men drog alltid ut henne ur sorgens skuggor, ut till ljuset. Genom Knut Hamsuns Dreamers, inser hon vikten av att drömma, att bli klar över vår förmåga att se möjligheter och förverkliga planer. Vi måste leva här och nu.

"Joy is the only thing that slows the clock." En viktig maxim hon fann i en deckare redan som ung. Nu återvände tanken och blev viktig igen. Får Nina att släppa sorgen. Deckarmysterierna hjälper henne att tro på en möjlig ordning, trots kaoset i världen. Precis somhon själv skapar ordning genom att ta till sig de insikter hon finner via sitt läsande.

Insikten att det viktiga inte är vilka erfarenheter vi får i livet, utan vad vi gör av våra erfarenheter. Hur vi reagerar på dem, att se det positiva. Att vi faktiskt mycket oftare möter vänlighet, än motsatsen, inte bara från vänner, utan även från främlingar.

När Ninas Läs-år är slut, känner hon sig avslappnad. Ett år av förnöjelser, avkoppling, och ny näring, som fick allt annat arbete som pressade på, att kännas lättare. Läsningen rörde om i hennes liv, gav insikter och nya infallsvinklar. Och bäst av allt, genom att diskutera läsandet, fick hon allt fler kontakter. Via läsprat, har vi möjlighet att tala om våra liv och erfarenehter. Allt. Inga ämnen är tabu. Allt är tillåtet, alla åsikter tillåtna. Alla är vi en del av historien, alla med sin egen synvinkel. De kan vi dela med varandra.

Ninas Läs-år blev hennes sanatorium, liksom hennes far vistades på sanatorium efter andra världskriget, för att rensa tuberkulosen ur sina lungor, har Nina nu rensat ilska och sorg ur sitt liv, via ett berg av böcker. Hon har återhämtat sig och börjat leva på nytt. Efter att i tre år efter systerns död ha sprungit runt allt fortare och försökt 'leva' för dem båda, satte on sig ner, stilla. Slukade, smälte och begrundade böckerna, deras författare och karaktärer och slutsatser. JÄmförde hur de löst livets förvecklingar ochupptäckte humor, empati och gemenskap.

Det slutliga och viktigaste lärdomen kom från Lev Tolstoj, hans historia The Forged Cupon, som jag inte kan hitta svensk titel. Tydligen utgiven postumt. Första uppenbara insikten är att historien handlar om hur våra handlingar påverkar vår omgivning och sprider sig som kedjerekationer. Negativt eller positivt. Lurar vi någon leder det till elände, men tvärtom om vi erbjuder oss att stödja och hjälpa. Sista dagen sitter Nina i sin lila läs-fåtölj och inser att Lärdomen från Tolstoj är ännu djupare. Att meningen med livet definieras av hur vi reagerar på våra sorger och glädjeämnen, hur vi smider våra samband, om vi hjälper eller bestjäl varandra.

Vad vi gör för varandra är vad som överlever. Vad Ninas syster gjorde så länge honlevde, lever kvar än idag. Och Nina har lärt sig att acceptera att förlåtelse är möjlig - både att förlåta sig själv och sin omgivning. Kärleken överlever döden.

Alla behöver en egen vrå att dra sig tillbaka till och hitta sig själv. Sluta aldrig läsa.

Gitarr och dragharmonika - Gustaf Fröding (1891)

1891 var ett märkesår för svensk litteratur - debutår för två geniala värmlänningar, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Båda oförändrat läsvärda. Och som landsbygdsromantik tillhör de min sommarläsläsning.

Frödings debut, Gitarr och dragharmonika, blev unikt framgångsrik för en diktsamling. Upplaga på upplaga sålde slut. Kritikerna var enigt positiva, men själv var han intagen på sjukhem, utan begrepp om sin plötsliga popularitet.

Samlingen inleds med en programdikt som förklarar titeln - dragspel som det folkliga, medan gitarren då ännu var mer begränsad till de högre samhällsklasserna. Samlingen blandar alltså det folkliga och det mer högstämda, högkulturella. Och att dessa motpoler symboliseras av instrument visar hur nära musiken Frödings texter ligger. Till Frödings genialitet hör den inneboende musikaliska rytmen, som gör texten så sångbar. Det känns självklart att associera till musik.

Diktsamlingens 61 dikter är indelade i fyra avdelningar, kring olika teman, varav den första heter just "Värmländska visor'. Inte bara de tonsatta dikter, som vi alla hört, sjunger i mitt inre. Alla Frödings texter smälter fram på tungan, och det var denna avdelning som kom folk att rusa till bokhandeln. 'Det var dans bort i vägen på lördagsnatten..."

Melodin finns i orden, framhäver dem, i fullständig harmoni. Som den dansare jag alltid varit, har rytmen alltid varit det primära för mig. Så till den grad att mer tillämpade ordvändningar, kan försvinna bakom en taktfast metern. Och då tacksamt sökt mig till modernisternas frigörelse från rim och meter. Hos Fröding uppstår aldrig det problemet. Ord, meter, rytm, alliterationer och rim, allt löper i harmoni med varann. Det är rent välljud och klara bilder som frammanas

Denna inledande avdelning har dessutom ett folkligt humoristiskt porträttgalleri, ibland raljant som om Prosten 'rund som en ost' och andra mer udda krumelurer. Erk och Maja, och de trätande Jan Ersa och Per Persa, är på ständig visit i diverse korsord. Frödig såg de svaga människorna, drabbade av sociala orättvisor, och gestaltade dem alltid med inkännande medkänsla.

Men allt är inte Värmland hos Fröding, oftast växer hans gestalter utåt, som ringar på vattnet, ut i världen. Fröding läste ständigt och  mycket, Värmland blandas med internationellt kulturstoff. Det provinsiella bryts mot det exotiska, eller antika klassiker eller Bibelns historier, gör det närliggande mer allmängiltigt. I synnerhet i sista avdelningen, 'Likt och olikt', gör han virtuosa stilimitationer på  klassika texter. Mycket av dessa är texter som inte längre läses, och därför blir svårare att relatera till idag. Men i annat, som när Bibelns Höga visa utspelar sig bland granarna i den Värmländska skogen, det lever än idag, friskt och förföriskt.

Staffan Bergsten berättar i sin bok om Gustaf Fröding (1999) även om hans släkt och syskon. Värmland var inte större än att de bildade klasserna, med familjerna Fröding, Lagerlöf och Tegnér var släkt med varann, och alla tagit del i tränäringens uppgång och fall under andra halvan av 1800-talet. Fröding drömde sig tillbaka, intresserad av historien, förutom det rent litterära via Bibeln, det fornnordiska och Antiken, som avspeglas i hans texter.

Att välståndet ebbat ut, med träindustrins nedgång pga utländsk konkurrens, tolkade han på Antikens vis, som en allmän degenerering från den urtida guldåldern. Båda Gustafs föräldrar fick med tiden psykiska problem, ingen av hans fyra systrar gifte sig, ingen av dem fick barn. Hans familj ebbade ut. Redan som gymnasist fastnade han i alkoholismens garn, och kom aldrig ur det. Han såg sig själv som 'degenererad', förväntade sig inte annat än att dö psykiskt svag. Man kan fråga sig hur mycket psykisk sjukdom han egentligen led av, annat än just alkoholens nog så stora abstinensproblem.

Andra avdelningen heter 'Griller och grubblerier'. Även om Fröding gärna ironiserade över sig själv, för att ta loven av sina depressioner och tillkortakommanden, så fanns där också ångest och oro. Oro för saker vi idag inte tar så allvarligt på, som Fröding tog alltför allvarligt. Vissa av dikterna, t ex slutdikten om En fattig munk ifrån Skara. är dock underbart allmängiltigt inkännande.

Han var intagen på nervklinik många gånger - bland annat i ett helt år 1890. Utan tillgång till alkohol lyckades han sammanställa hela sin debutdiktsamling där. Med tanke på kvalitén, kan det itne ha varit något fel på hans psyke. Men så snart han skulle åka hem, försvann han in i alkoholens krogvärld, så pass att han hamnade på ett nytt nervhem, och inte var kontaktbar när hans epokgörande dikter utkom i maj 1891.

Jag har just börjat läsa om Gösta Berlings saga från samma år, Selma Lagerlöfs debut. Den boken handlar just om 'sagorna' kring Värmlands guldålder, träpatronernas guldålder, bruken och herrgårdarna, när de stod på toppen, men var på vippen att förlora vad deras driftiga anfädrar från tidigt 1800-tal skaåat. Det sägs att Frödings farmors bror, kallad 'den vandrande prästen' är förebild och inspiration till Gösta Berling, alkoholisten, den avsatte prästen, som lever på nåder med andra 'kavaljerer', parasiter på de få som ännu har pengar och driftighet.

NP 1925 - GB Shaw

George Bernard Shaw (1856-1950), fick Nobelpriset i litteratur 1925, med motiveringen:

"för hans både av idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet"

När jag tänker på Shaw är det naturligtvis främst filmatiseringarna av några av hans pjäser, som dök upp på TV när jag var barn. Främst musikalen My Fair Lady, där Julie Andrews lär ha gjort en enastående insats på scen i England, men då var för okänd i USA för att få göra samma insats på filmduken. Musikalen bygger alltså på Shaws pjäs Pygmalion (1912), som satiriserar hur sociala skillnader yttrade sig i språkbruk, alltså hur människor segregeras efter sin utbildning och sitt sätt att tala, hur vi dömer varandra utifrån det yttre, hellre än att se bakom denna yta och finna människors inre förmågor. Ett tema som har sitt värde än idag.

Shaw själv skulle inte ha accepterat musikalens romantiska slut, där språkprofessor Higgins och blomsterflickan i sista akten får varann, i ett 'lyckligt' slut. Det motsäger hans filosofi, att en kvinnan skulle foga sig efter mannen, i synnerhet inte en språkprofessor som anser att han själv har 'skapat' den nya eleganta Eliza, som talar standardengelska, istället för cockney accent. Shaw skrev till ett förtydligande slut i Pygmalion, där Eliza gifter sig med en av bipersonerna.

Shaw började som teaterkritiker på 1880-talet och inspirerades av Ibsens dramer, som ville problematisera samhällsproblem. Vilket är tydligt när Shaw började skriva teater på 1890-talet, inte minst 'den nya kvinna', skapad av kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet, kom att stötas och blötas.

Jag har just läst fyra av Shaws tidiga pjäser, Mrs Warren's Profession (1893),  Arms and Man (1894), Candida (1894) och Man and Superman (1902), som alla försöker vända uppochner på stelbenta konventioner. Förutom de rappa replikskiftena, så bygger Shaws satiriska humor främst på ombytta roller. Vi ska skratta åt att kvinnor beter sig som män och tvärtom, och därmed tänka efter och ifrågasätta. Så här drygt hundra år senare, är det mesta redan omkastat, många gamla konventioner är nedbrutna. På det sättet tillhör pjäserna en äldre era, även om det aldrig skadar att bli påmind om det, och se ifall vi fortfarande skrattar. Skratt utlöses oftast av att vi närmar oss en 'känslig gräns', mellan vad som är socialt tillåtet eller inte. På det sättet blir humor en barometer för var vi befinner oss på skalan. De omkastade könsrollerna är i alla fall än idag på agendan, inte minst tydligt genom hbtq och pride.

I Mrs Warren's Profession (1893) är dottern Vivie ett ytterst pragmatiskt mattegeni med universitets- examen, som får träffa sin mor för första gången. Pjäsen uppfördes inte förrän 1902 och rörde det för tiden oroande ämnet prostitution. Vivie får veta att modern aldrig varit gift, utan försörjt dem och dotterns skolutbildning, som prostituerad och bordell-ägare. I stället för att chockeras över detta, beundrar hon moderns födgeni. Vivie ser själv fram emot att få göra karriär inom matematik.. Hennes romans med unge prästsonen Frank Gardner, en slapp ung man som gärna blir försörjd av den idoga Vivie, kompliceras dock av att prästen hör till moderns stamkunder,  så det är möjligt, om än inte säkert att Frank och Vivie är halvsyskon. Samförståndet med modern upphör dock helt när Vivie inser att modern fortsatt med bordellverksamheten fastän hon numera är rik och inte behöver. Vivie krossar då modern hjärta genom att säga upp all kontakt med henne och börjar försörja sig själv med kontorsarbete i London, och bryter också med Frank och svär på att aldrig gifta sig.

Arms and the Man (uppförd 1894) var Shaws första framgång, och driver med den romantiska synen på krig och hjältar. I ett krig mellan serber och bulgarer 1885, gömmer sig schweizarem Bluntschli, legosoldat hos serberna, i bulgariska adelsflickan Rainas sovrum. Han är hungrig, hon ger honom  chokladpraliner och smeknamnet 'chocolate cream soldier'. Den idealistiska Raina intygar att den bulgariska adelns gästfrihet och moralkod gör att han kan känna sig trygg hos dem. Hon chockas dock av Bluntschlis pragmatism och cynism, som mer går ut på att överleva, än att ägna sig åt hjältedåd. Rainas far är major och hennes fästman Sergio ett idealistiskt brushuvud, som kastar sig ut i dumdristiska fältslag. Raina och hennes mor ger dock Bluntschli en av majorens rockar att smyga iväg i. Efter krigsslutet återvänder han med rocken, vid det laget har Raina och Sergio tröttnat på sina romantisk-idealistiska kärlekscharader. Sergio gifter sig hellre ha den jordnära smarta tjänsteflickan Louka, som vill uppåt i världen, och Raina har fastnat för sin Schweizare. Bluntschli friar när han inser att hon inte är så ung som hennes romantiska prat hade tytt på. Själv visar han sig vara en obotlig romantiker på kärlekens område, trots sin pragmatiska livsinställning i övrigt. När Rainas föräldrar vill protestera att dottern står över legosoldaten (trots att deras bibliotek inte innehåller mer än en handfull 25-öres romaner), så visar det sig att Bluntschli just ärvt åtskilliga lyxhotel efter sin far, vilket gör honom till betydligt rikare än hela bulgariska adeln. Och i fortsättningen kommer att ha personal som arbetar åt honom.

Candida (1894), en charmiga prästfrun, 33 år, har visserligen flirtat med den unge poeten Eugene, som fylld av idealistisk kärlek, vill frigöra Candida från hennes tillsynes självupptagne make, prästen Morell, och lösa henne från det ovärdiga smutsiga vardagslivets sysslor. Här har det alltså uppstått en rivalitet mellan en poetisk idealist och en kristen socialist, ständigt upptagen av sin församling, som beundrad föreläsare. Nu tvingas hustrun välja i kampen mellan rivalerna. Prästen, som aldrig tvivlat på sitt äktenskap, utan tagit hustrun för given, ansett sig oumbärlig för hennes beskydd, skakas i grunden när han inser att, hustrun visserligen väljer honom, maken, men gör det för att hon ser honom som den svagare, den som aldrig mött motgångar, och därför behöver hennes fortsatta stöd. 

Om de tre pjäserna ovan varit lättviktiga 'komedier', så är Man and Superman (1903) så betraktar jag denna text, fyra betydligt längre akter, snarare som ett filosofiskt läsdrama, som dessutom avslutas med ca 40 sidor lång text kallad "The Revolutionist's Handbook and Pocket Companion" som uppges vara skriven av huvudpersonen John Tanner, MIRC (= Member of the idle Rich Class). Självklart är det satir. Temat är Don Juan, och var ett önskemål han fått från Arthur Bingham Walkley. Utgåvan jag läst inleds dessutom med ett 30 sidor långt brev till denne Walkley där han förklarar sin tolkning, som avviker så mycket från andra Don Juan tolkare. Texten är otymplig, inte minst för att tredje akten innehåller en lång utvikning, där vi lämnar de nutida karaktärerna, varianter på Don Juan, Dona Ana och hennes far (statyn hos Mozart), och besöker helvetet där Juan, Ana, Djävulen och Statyn, samtalar. I synnerhet Don Juan breder ut sig i långa filosofiska utvikningar. Så det är inte konstigt att man vid premiären 1905 strök detta närapå sega avsnitt, och kvar fick en någorlunda lättviktig komedi. I sin helhet är har tiden lämnat texten långt bakom sig.

Shaw smälter samman tidens idéer från Darwinism (fortplantning med evolutionens urval) och Nietzsches övermänniskoideal (Superman) till att visa på att romantiska ideal aldrig kan vara grundvalen för äktenskapet. Det är en institution för fortplantning och omvårdnad, vilket mannen, Don Juan, försöker fly från. Men eftersom Naturen gör kvinnan till en fortplantningsmaskin, är det hon som jagar männen (Shaws könsrollsparadox). Och eftersom vi strävar efter att utvecklas till 'Superman', så krävs ett fritt urval av partners, inte inavel inom begränsade samhällsklasser.

De tre komiska akterna innehåller viktorianska konventioner som jagad hjälpte, hemligt bröllop i trots mot en dominant far, en försmådd hjälte som offrar sig för sin rival, och en skurkar som står i vägen för det lyckliga slutet. Shaw använder allt detta, men på ett helt eget, ofta farsartat, sätt, ingenting blir vad den viktorianska publiken väntade sig.

Shaws humor förlöjligar det konventionellt stelbenta, som tappat kontakten med sunt förnuft. Den lätta dialogen tuktar oss på en lång rad allvarligt menade områden. Den satiriska udden gör att man inte kan ta varje uttalande ord för ord. Dialogen ska öppnas, vi ska protestera, och tänka vidare.
Ofta leker Shaw med tes och antites, som slutar i syntes.

Man and Superman innehåller också cockney-accent, på ett sätt som förebådar Pygmalion. Både de outbildade, som tappat alla H, och den nya generationen, mekanisterna som lärt sig köra och reparera 'bilar', de nya uppkomlingarna som försöker komma upp i medelklassen och därför uttalar fler H än som ursprungligen ska vara där. Här känner man hur samhällsklasserna ställer sig allt brantare mot varandra. Striden mellan lillebror Irland och storebror England dyker också upp. Shaw var Irländaren som kom till England redan som 20-åring och sedan stannade och gjorde karriär.

Violet representerar bihistorien om den unga faderlösa kvinnan, som gifter sig i hemlighet med sonen till en utvandrad irländare, som nu tillhör de rikaste amerikaner - men helt utan tillräcklig polityr. Irland struntar han numera i. Hans mål är först och främst att hämnas på England genom att köpa upp de finaste slotten. Därför ska sonen Hector inte nöja sig med mindre än en adelsdam. Sonen avsäger sig faderns pengar av ren stolthet. Han arbetar säg hellre upp på egen hand. Violet vet dock bättre och lyckas tukta fadern, hon vet att de gamla slotten oftast är i mycket dåligt skick och inte värt de pengar de kostar. Hon vill inte slita och släpa i fattigdom i onödan.

Men innan vi kommit så långt, redan i första akten, när äktenskapet fortfarande är hemligt, och hon chockerar omgivningen genom att vara 'gravid ogift', då ville Tanner (anarkisten, och moderne Don Juan Tenorio) stödja hennes mod, att bli utomäktenskaplig mor. Att hon blir arg för att alla genast misstänker 'det värsta', något hon aldrig skulle ha 'hemfallit' åt - bevisar alltså att hon hela tiden följt den äldsta mest konventionella av livsstilar. Än idag vet vi behovet av vida sociala skyddsnät för de föräldrar som tvingas ta hand om barn på egen hand. Det är inte så lätt och självklart som man tror.

Saint Joan (1924), om Jeanne d'Arc, bidrog säkert till nobelpriset 1925, men den har jag varken läst eller sett, trots filmatiseringen 1957.  Jag kommer dock att läsa den inom en snar framtid.

Eldens skugga - Per Wästberg (1986)

Detta är första delen i en romansvit om kabinettsekreterare Johan Fredrik Victorin. Den var först planerad som en triologi, Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991) men fick till slut även en fjärde del, Vindens låga (1993). Harmoniska titlar som fascinerat mig långt innan jag började läsa böckerna.

Johan Fredrik hör till en välutbildad högre medelklass, och tycks flyta omkring på sitt arbete inom UD utan något uttalat livsmål, annat än att sprida sin egen välbalanserade inställning utåt i världen, för att behålla ett välanpassat status quo genom de internationella relationer som ständigt pågår.

När hans hustru Gudrun, plötsligt vill skiljas, till synes utan anledning, står  han undrande som inför en gåta. Han behåller hela tiden sin egen balans, som är grunden i hela hans yrkesutövning, i hela hans självbild. Livet går vidare, men djupt inom honom börjar något gro och bryta fram, som ett ogräs som spräcker asfalten. Ett ifrågasättande av jaget, och det liv han trodde att han ägt.

Romanen är närmast en meditativt samtal, främst inom huvudpersonen, men även i de sporadiska, dialoger han för med människor i sin närhet, varav inget tycks nå in på djupet. I och med skilsmässan tvingas han ompröva sitt liv och sina relationer. När han gifte sig, förälskad i Gudrun, förväntade han sig att de med åren skulle växa samman. I stället tycks de bara ha glidit isär, i takt med hustruns söndervittrade illusioner. Johan Fredrik har varit för upptagen av sitt arbete för att märka något.

Han har svårt att förstå att Gudrun inte längre behöver deras kärlek, utan bara längtar efter friheten i ett eget autonomt liv. Hon vill finna sig själv, medan hans eget ego står som förlamad, undrande vari bristen består. Han funderar över tidigare relationer, hur han inte kunnat återgälda den kärlek han fått av tidigare älskarinnor, och hur hustrun nu avvisar honom på samma sätt.

Inför sitt nya tomma liv, väcks barndomsminnen kring en äldre barnlös släkting, en upptäcktsresande som levt en tid i Kamerun, och sedan aldrig slutat drömma om Afrika. Några få dagar i släktingens hem med hans Afrika-historier, tände en eld i Johan Fredrik om än med tiden djupt begraven, men som  undermedvetet bidrog till hans framtida yrkesval med internationella relationer.

Men dröm och verklighet står hela tiden långt ifrån varann, såväl hos släktingen, Knutson, som i hans eget liv. Han måste börja en resa, ett sökande, en omprövning. Knutson hann dö utan att de återsågs, nu vill han resa i hans fotspår, utan att säkert veta varför - antagligen för att söka sig själv.

Wästbergs prosa är suggestiv, drar in mig i sitt vardagslunk, där själen bryter fram allt oftare, när livet tycks ha förlorat sin mening. Det är ett ödesmättat sug, där det blir allt klarare att Johan Fredrik behöver något nytt att förhålla sig till.

Återigen blir det tydligt att Per Wästberg är en  utpräglad Stockholmsskildrare, där han detaljerat noterar hur staden förändrats med sin tid, när Johan Fredrik vaknat upp och åter börjar se, se sin omgivning, inte bara rusar förbi.

Gertrud kan bara erbjuda sin exmake fortsatt vänskap: "Vänskap har större avstånd, större glättighet, större välvilja - inte så mycket ängslan..." Men det räcker inte för Johan Fredrik. Han vill komma åter till passion, elden, i vars skugga han hamnat.

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist (1991)

Jag noterade genast att namn på karaktärer återkommer från Musikanternas uttåg (1978), t ex fostersystern Eeva-Lisa och modern Josefina Marklund. Men de två romanerna kan inte sägas ingå i någon 'serie'. De utgår från samma romanvärld, mer eller mindre fiktivt, men också djupt förankrat i Enquists självbiografi. En mytisk ombildning av författarens livserfarenheter.

Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008) tar bland annat upp hans alkoholproblem på 1980-talet, då han också fick problem att skriva romaner. Uppslukad delvis av teatervärlden, delvis av sitt nya äktenskap i Danmark, får han ingen ro att skriva romaner, det kräver mer än spridda stunder av inspiration. Han kan inte skriva alkoholpåverkad, vilket avskriver de gamla romantiska myterna om alkohol och droger som konstnärligt drivmedel.

Det enda i romanväg han utger är kortromanen, Nedstörtad ängel (1985), 140 glesa sidor, fyra historier lösryckta omstuvade. En kärleksroman om 'monster' - ett försök att gifta samman 'fult och ont' med självuppgivande agape-kärlek. Själv lyckas jag inte ta till mig metaforerna. Som mannen med två huvuden som som ska representera ett äktenskap som siamesiska tvillingar, en klaustrofobisk bild av ofrihet. Eller den unge mannen som mördar småflickor, ett psykopatiskt samlande på kärleksobjekt, och föräldrarna som förälskar sig i deras dotters mördare, tills han tar livet av sig.

Enquist omnämner den i självbiografin som sin bästa roman. Jag håller inte med. Nedstörtad ängel
passar dock in i sin tids frigörelse från 1970-talets socialrealistiska regler. Och är ännu ett uttryck för 1980-talets identitetssökande, stötande och blötande av det undflyende jaget, på jakt efter en ny  konstnärlighet.

För mig kommer det konstnärligt kreativa fram, med bravur, först i Kapten Nemos bibliotek (1991). Självbiografin beskriver hur tre olika behandlingshem mot alkoholism, misslyckats att hjälpa Enquist med AA-metoden. De två första rymmer han ifrån, i full ångest över att berövas sitt jag, via religiösa ideal. Den jämställer han med den jättebläckfisk som Kapten Nemo kämpar mot i Jules Vernes roman. Samma religiösa bläckfisktentakler han själv kämpat mot under sin egen uppväxt. Inte förrän det tredje behandlingshemmet, denna gång i Danmark, bryter mot reglerna och låter honom ha en ordbehandlare, bryts dödläget. Han kan skriva igen, får sin självkänsla åter. Skrivandet blir vägen tillbaka till livet.

Så i stället för att underkasta sig, blir Enquists räddning att skriva jag-romanen Kapten Nemos bibliotek. Han skriver sig bort från alkoholens grepp. Helt klart väver Enquist ihop sin egen släkts historia, och sin barndoms Västerbotten, med egna känslomässiga erfarenheter även på andra områden. Han knådar ihop kampen mot religionen, med andra identitetsnedbrytande erfarenheter, egna och andras. Så förstoras metaforerna, tar avstamp i verkligheten. Saga blir verklighet och verklighet blir saga.

Romanen blir en sorts deckarhistoria utan upplösning. Som de flesta texter jag läst av Enquist, blir varken han, eller jag som läsare, säker på vad som är fram eller bak. Inget kan tolkas helt svart eller helt vitt. Men jag kan ta till mig metaforerna i Kapten Nemos bibliotek, som allmängiltigt intressanta.
Romanen utgår ur den sanna historien om två spädbarn som förväxlats på BB, och att detta inte uppdagas förrän de är i 4-5 år. Efter en dom i Högsta Domstolen utväxlas pojkarna, när de är ca 6 år, och tvingas alltså byta hem och föräldrar. Visst låter det makabert? Att föräldrarna går med på att byta barn. Att en förälder ger upp barnet de levt med i så många år. Hur maktlös är man?

I Enquists roman utspelas detta först som ett realistiskt drama, som drabbar den förbryllade jag-berättaren, pojken som försöker acceptera och ta sitt identitetsbyte som något 'naturligt' men aldrig lyckas. Hur kunde modern avsäga sig honom? För mig blir historien också en metafor för författarens identitetsproblem skapade av alkoholproblemen. Att modern så lättvindigt byter ut sonen, och inte längre vill erkänna barnet hon uppfostrat. Det känns som alkoholistens utanförskap, hur han förkastas av sin familj, utestängs. Att under behandlingen tvingas frånsäga sig sitt jag, och förkastas av nära och kära, reducerad till ett sårbart skyddslöst småbarn.

I romanen framträder jag-berättaren som den mörkhåriga bortbytingen, har en 'tattare' nästlat sig in? Rasismen på den tiden inkluderade grannbyar... Medan bästa vännen, trevlige blonde Johannes, älskad av alla, får hans hem, det gröna huset, och hans mor. Johannes mor blir stum och galen innan hon snart dör, medan jag-berättarens egen mor hårdnackat tagit avstånd. Ju längre in i romanen vi kommer, ju mer känns Johannes som en låtsas-kamrat, en idealbild hos ett barn med kluven identitet. Han flyr in i litteraturen, ser sin Välgörare i pojkböckernas Kapten Nemo, ty den kristne människosonen har inte tid med honom.

Även Enquist söker sig hellre till litteraturen än till religionen. I självbiografin berättas hur hans far dog när Per Olov var bara ett halvår. Så han kände aldrig sin far, men fantiserade om honom som sin Välgörare, sin andlige beskyddare. Ännu en aspekt av denna identitetskris är att Enquists egen mor fick en son som var dödfödd några år före Per Olov, som fick överta 'döpojkens' namn. Brodern förevigades på ett 'dödsfoto', som seden var. Per Olov såg fotot och hörde berättelserna under hela sin uppväxt, vilket förvirrade honom redan som barn. Var det han själv som återfötts?

Fattigdom, kärlekslöshet, frireligiös stränghet, den straffande guden som skrämmer även Människosonen.

Döpojken återkommer i romanen som Eeva-Lisas dödfödde son, född för tidigt, som hon ber jag-berättaren att slänga i sjön, för att dölja synden och skammen. Fostersystern Eeva-Lisa skälls som 'tattare', för att hennes biologiska mor varit pianist, en synd hos de frireligiösa. Eeva-Lisa får skulden att ha dragit in Synden i hemmet, och fördärvat sonen. Även historien om Eeva-Lisa är en berättelse om Återuppståndelse. Likt alkoholistens återfödsel till ett nyktert liv. Så bär Eeva-Lisa på drömmen om kärleken, vägen till att återfödas.

Eeva-Lisa fick en kavaljer, som blev den 'fiende' som därmed återförenade pojkarna, Johannes och berättaren. Varför övergav han Eeva-Lisa när hon blev gravid? Var det berättaren som skrämde bort honom, genom att såga ner detras mötesplats, älgtornet? Johannes, den snälle som alla tycker om, blir förrädaren genom att avslöja hennes graviditet för fostermodern. När Eeva-Lisa ska föda barnet, är det berättaren hon söker sig till, för att få hjälp. Inte Johannes, han försvinner, drunknar som förrädare. Johannes är den del av personligheten som skrev, han satt i Kapten Nemos bibliotek och samlade på liknelser.

Enquist menar att Kapten Nemo omslöt hans femton år i Danmark, som Nemos ubåt innesluten i en vulkan på en hemlig ö. En perfekt metafor. I ubåten finns biblioteket, alla erfarenheter, alla metaforer och hemliga drömmar. Alkoholistens lögner måste förintas, men AA-metoden fungerade inte. Han vill underkasta sig, men kan inte. Frälsarens obönhörliga bläckfiskarmar är på väg att krossa honom.

Berättaren försöker tolka Johannes texter, samlat i Kapten Nemos bibliotek. De handlar ju om berättaren själv. Han ser att Johannes "ljög ganska mycket", men å andra sidan var det inte egentligen lögner och undanflykter utan snarare som "Bibelns liknelser". Efteråt kan man alltid läsa det som "omskrivningar, med en liten kärna av sanning som han bakat in som stekfläsk i en palt."

Mot slutet inser berätaren att Johannes, förrädaren, börjat växa ihop med honom. "Det var hemskt, när man tänker på det." (s.205) När han sorterar Johannes texter ser han att "Han leker med mina namn, som om det skulle hjälpa. Han har strukit över mitt namn, kallar mig nu något annat. Det är tredje gången han ändrar mig. Skäms väl." (s.218)  Alldeles i slutet, när han är 'sjuk', kommer modern, och erkänner i förbigående: "Jag ångrar att jag bytte bort dig, lite grann. Johannes har ju aldrig egentligen funnits." (s.237)

Eeva-Lisa återuppstod som katt, i 16 dagar vistad de tillsammans i en grotta. Hon återuppståd som en sorts treenighet av Jesus-Jungru Maria-Maria Magdalen. Hon förväntar sig att han skall kunna lägga ihop själv vad det betyder. "Det är nu du ska bli vuxen. Men du måste lägga ihop. Om du inte gör det, då har det ju inte varit någon mening alls med mitt liv, min död, och min återuppståndelse. /.../ vad den återuppståndna Eeva-Lisa den natten förtalde mig. Det kan inte nedskrivas, det har jag förstått. Det kan bara läggas ihop." (s.240)

"Johannes återuppstod ju aldrig. Det är ju så, att om någon inte funnits, då kan han inte dö, och då kan han heller inte återuppstå. Han var min bästa vän, det var så jag hade velat vara, fast det var han
som blev förrädaren. Det försökte jag förklara för dem som förvarade mig. Men intet förstod de." (s.248)

Ju mer Enquist slåss mot det religiösa, desto mer andlighet finns det kvar där, att lägga ihop.

Musikanternas uttåg - Per Olov Enquist (1978)

En sjuttiotals-roman, dvs med starka 'dokumentära' inslag. Men också med en ton av skröna, även om jag har svårt att finna humorn som lär finnas i romanen. Humor är ju som bekant väldigt personlig, och beroende av tidsanda och omständigheter. För mig är det elände som tränger sig på, och folks  svårigheter att förstå sig på varandra och oviljan inför det okända.

Baksidestexten kallar den en "grym verklighetssaga om arbetarrörelsens mödosamma framväxt bland sågverken längs norrlandskusten" - och tilldrar sig 1903-1910. Alltså även detta ett typiskt ämne på 1970-talet. 'Rasismen' var mycket lokal, för hundra år sedan var grannorter som var motståndarna man inte förstod sig på. Riktigt illa var det att vara 'Stockholmare'.

Men det jag läser är snarast en kamp mellan könen, svårigheterna att förstår varandra. Enquist hävdar också att i Norrland var det kvinnorna som bestämde, eftersom männen ofta jobbade långt hemifrån i skogen eller på sågverk. Då höll sig kvinnorna till bibeln och religiösa regler. Många män framstår som maktlösa tofflor. Detta känns som en begynnande backlash när kvinnorörelsen blivit allt starkare under 1970-talet. Enquist har en alternativ bild att ge oss.

Har man läst Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008), framstår den bilden som en metafor för Enquists egen uppväxt, faderlös son till en starkt troende änka, problemen att frigöra sig från modern när fadern är frånvarande (avliden redan när sonen var ett spädbarn). Man slåss inte mot arbetsgivarna, utan mot sina mödrar och hustrur.

Kampen är också liten och obefintlig i jämförelse med storstrejken 1909 i resten av landet, poängteras.

Redan 1975, med debutpjäsen Tribadernas natt, hade Enquist kommit att ägna sig främst åt dramatik i över ett årtionde. Jag kommer mycket väl ihåg all uppmärksamhet den pjäsen fick. Där Strindberg och Siri får stå modell för könskriget. Sågs väl som en ny infallsvinkel, men den kunde jag inte ta till mig. Jag föredrar Lena Einhorns version i Siri. när det gäller den konflikten.

P C Jersild - Calvinols resa genom världen (1965)

P C Jersild, född 1935, son till en baptistpastor, debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Samma år publicerade han ihop med Sonja Åkesson och några fler ett manifest "mot formens tyranni", att låta innehållet styra formen, inte tvärtom. 60-talets första hälft blev också en tid för lekfulla formexperiment. Jersilds fjärde bok, Calvinols resa genom världen (1965) excellerar i olika stilar och formexperiment - den verkar helt ensam i sitt slag i Sverige. Utan Modernistas nyutgåva 2003 skulle jag nog ha missat denna pärla. Jersilds genombrott kom först tre år senare, och Calvinol lämnades med sin udda stil åt sitt öde.

Calvinols resa genom världen har som motto ett citat från Rabelais: "Vår världsbild är en skepparhistoria". Den har också undertiteln Rövarroman, alltså synonym till skepparhistoria, likt skröna, fabel, lögn. Redan bokens andra mening förklarar att berättelserna om Calvinol kommer att innehålla "Direkta motsägelser, tveksamheter, överdrifter, understatements, fel- och vantolkningar, muntliga hörsägner och skrivna krönikor på många språk, där översättningsfelen är talrika..." - tydligare än så kan nog inte författaren ta ställning för fantasteri och absurdism hellre än realism.

Boken består av 13 åtskilda episoder skrivna i helt olika stilar, alla med den märkliga doktor Calvinol i huvudrollen. Han rör sig hela tiden obehindrat genom tid och rum, så jag frestas att kalla det en pikaresk, en skälms resa genom sitt samhälle. På ytan kan det tyckas vara ren uppsluppen underhållning, men jag skrattar inte. Texten ger genast ett allegoriskt djup för mig att sjunka ner i. Texten kan verka vildvuxen, men den är lättläst och relativt kort.

Överallt dyker Calvinol upp, i olika roller som läkare, psykolog, kvacksalvare, mirakeldoktor, ja som charlatan allt efter historisk epok. Det obehindrade resandet i tid och rum, skapar den allegoriska miljön, och jag sväljer det lättvindigt. Antagligen för att Jersilds fantasteri skrivs med kliniskt rena detaljer, och ger ett intryck av vetenskaplig exakthet.

Jersild själv har själv förklarat sin text som "en självbiografisk resa genom en världsbild". Jag ser genast texten framför mig som ett förtätat konglomerat av idébilder, ett sammanfogande av de idéer som 1900-talsmänniskan manglats igenom. Vi stöttes och blöttes alltifrån vår födsel i dessa skilda stoltheter och fördomar, en föreställningsvärld med trådar tillbaka till såväl 1600-talets protestantism som medeltidens katolisism.

Boken är alls inte andligt grubblande - texten tycks mig renskalat ateistisk - men myterna i vårt kulturarv kommer vi inte ifrån. Just därför noterade jag inledningsvis att Jersilds far var frikyrklig baptistpastor. Första kapitlet heter också Genesis, likt bibelns första Mosebok, och innehåller tre lika skabrösa som omöjlig födelsemyter kring Calvinol.

I den första är modern barnmorskan, stor lång bred djup, som "hade inga andra gudar jämte sig än sig själv" - alltså närmast Moder Jord själv. Calvinol föds på jordgolvet i potatiskällaren med dubbel segerhuva och bet själv av navelsträngen. Dia fick han inte, utan kom att för alltid sakna symbiosen med modern. Någon far hade Calvinol inte - "Ingen förundrades över detta då ingen jordisk man någonsin vågat komma Calvinols moder närmare än armlängds avstånd." - men sin syfilitiske morfar idealiserade han som en general större än både Alexander den store och Napoleon.

I den andra är modern däremot så obetydlig att Calvinor föder sig själv, genom att helt vända ut och in på moderns kropp, varpå Calvinol stiger fram som en färdig femåring - utan navel, likt Adam, den första människan. En sorts gudafödsel. Och i den tredje är Calvinols fader en avdankad soldat som vandrat runt världen på krigståg, förfört kvinnor och burit hem trettio barn av dem han avlat, även om inte alla överlevt. De tre yngsta (äalla med olika mödrar) döps till Calvinol 'för enkelhetens skull', då fadern var gammal och fått dåligt minne. Alkohol och tilltagande gråstarr gjorde dock att fadern glömde att de var tre och tog dem för samma en, vilket gör att Calvinol fick problem kring sin identitet, sitt jag och yttre och inre verklighet - en psykologisk allegori. Jag tänker på t ex Freuds tredelade psyke - Detet, Jaget & Överjaget. 

Så här jobbar Jersild boken igenom, samlar och blandar och ger av alla möljiga västerändska myter.
Andra berättelsen om barnet Calvinol som under medeltiden tänker att han skall ansluta sig till något av barnkorstågen, men sedan kommer på avvägar, får mig att associera till söndagsskolor och barnatro som med tiden ebbar ut, Jersild som antagligen haft en uppväxt i baptismens famn, kom att som vuxen ägna sig åt helt andra 'egna' korståg.

Tredje - rör småskoleåren i skuggan av andra världskriget, då alla lekar blir krigslekar, ett försök att bearbeta hot och våld. Äldre mobbar kallas 'tyskar'. Alla lekar och gängkrig rör krig mellan dom och vi. Rent allegoriskt kan man se alla krig som vuxnas omogna oförmåga att lösa konflikter utan våld.

Fjärde - för samman de arkeologiska storhetsdrömmarna, från Europas vagga i Troja, Mykene och på Kreta, allt grävande möda liknar mest första världskrigets skyttegravar i Flandern, jord och gegga, en tid av krig mellan samhällsklasser, hierarkin mellan de på bottnen som bara gått folkskola, till skillnad från de som tagit studenten, men också lättnaden att ha sluppit ifrån överklassens pennalism och att den idoge trots allt kan göra karriär som autodidakt.

Femte - Belgiske kung Leopolds privata utnyttjande av Kongo, blir ett konglomerat av överklasesns chauvinism, kolonialism i Afrika, rasism, slavhandel och patriarkalt kvinnoförtryck, allt i ett på några få sidor. Vuxenblivandets många chockerande insikter.

Sjätte - Calvinols doktorsavhandling 'Om de akustiska mikroberna', hur orden, ljuden, blir till levande mikrober, oralt överfört berättande, poesi, blir som ett virus, sprids och förökar sig. En roande absurdism, som dock kan sägas stamma ur vår kristna skapelsemyt - 'Ordet blev kött'.

Sjunde - Sveriges Protestantiska krig på Tysk grund, en fars, där Gustav II Adolfs för tidiga död döljs, genom att liket balsameras och Calvinol ställer upp som utklädd stand-in, och fortsätter att vandra runt med i dimman, tills ett politiskt lämpligare tillfälle infinner sig (vid Lützen). Detta blir väl jämförbart med otaliga politiska intriger och krig. Många människor dödas för att vinna obetydlig areal mark.

Åttonde - 1947 köper Calvinol en bensinmack, där han vid sidan av kränger antibiotika, som botar gonorré på promiskuösa lastbilschaufförer. Det står inte 'var', men livsstilen känns så amerikansk, lättvindiga drugstores i stället för statlig kontroll och doktorsgrad.

Nionde - 1937 cyklar han i Baltikum, och finner åter medeltida bilder på en falsk frälsare. Det enda han kan ge alla som söker hjälp, är att hugga av händerna och sy ihop dem alla till en enda långdans av personer som visserligen lever men samtidgit fortsätter att vara handlingsförlamande, intvingade i symbiosen. Också en mycket mångtydig symbol med många möjliga tolkningar.

Tionde - Calvinol är överklassens uppburna psykolog i Schweiz. Diskret. Jag associerar till Freud. . Plötsligt kommer Baron von Münchhausen (alltså 1700-talets roligaste bok) och klagar över sin melankoli. Münchhausen menar att de har mycket gemensamt, men Calvinol är hårdnackad, han anser att baronens flygande 'på kanonkulor' är en ren oansvarig verklighetsflykt. När baronen tigger recept mot melancolin får han till slut ett 'sockerpiller', med viss tillsats av 'sanning' och en liten aning 'ansvar', att intas 3 ggr dagligen -- Nästa patient, Sovjets partisekreterare, som blivit gigantisk och fallit ihop helt med huvudet i Ukraina och fötterna ända borta i Vladivostok, är en politisk satir över kommunismen som en stor handlingsförlamad klump, inom vars kropp Calvinol tvingas resa omkring i, via strupe mage tarmar. Allt verkar olösligt, tills en brasa i näsan får patienten att nysa och då hamnar i sittande ställning i stället. Calvinols belöning blir att omvandlas till medalj och hänga på partisekreterarens bröst, för evigt fäst vid 'kommunismen'. -- Taiwan blir dock nästa uppdrag, där mysteriet är att ju fler soldater de skaffar sig, ju mindre blir dem, tills dom inte blir större än tennsoldater och inte duger till annat än leksaker i Disneyland.

Elfte - Calvinol personifierar en kombination av Idoldyrkan och Charaltaneri i ohelig allians, genom att både vara en 1600-tals inspererad obducent/forskare, samt 1800-talets Idolläkare som skar i sina levande patienter utan att bry sig om 'baciller' eller renlighet utan fortsatte att sprida död omkring sig.

Tolfte - Calvinol hamnar på danskt dårhus 1929, när han inte kan hålla isär sina olika personligheter under olika tidsåldrar, utan gång på gång er olika besked om när och var han föddes, då spärrar psykiatrikerna in honom, och där får han stanna till sin död 1934.

Trettonde - Sista delen, Exitus Calvinol, sjöslaget vid Lepanto 1571, mellan osmanska muslimer och kristna.(berömt för att galeaser, som då var nya snabbarseglande krigsskepp, övertog ledarposition från de traditionella galärerna med roddare,) gjorde att de kristna vann en förkrossande seger, dock tog osmanerna snabbt till sig den nya tekniken och seglade snart Medelhavets främsta galeaser.
-- Jersilds berättare heter här Amiral, undersåte till osmanske sultanen. Det skepp han erövrar från de kristna är ett mycket märkligt skepp (ubåt) som flyter trots att den är av järn. Kapten och besättning talar 'någon sorts plattyska'. Amiral döper om den till 'Allahs ögonsten' och bygger om den. Smeder får öppna upp hyttventilerna så åror kan träs ut där, och periskopet förlängs till en mast. Denna järnbåt är den som klarar sig bäst mot de kristna skeppen, som inte klarar att ramma skrovet och där innuti sitter besättningen skyddad. Men när kristna skepp förtöjer sig vid järnbåten och sänder smeder att öppna upp innandömet, då visar en plattysk krigsfånge hur ubåten kan sänka sig under vattenytan. Tyvärr gör de öppnade hyttventilerna att ubåten sjunker och alla drunknar. Och med den ned i djupet dras de galeaser som man bundit vid 'ubåten'. Alltså lika stor katastrof för båda sidor. Allegoriskt återgivet på sitt eget absurda vis.

Så vart tog Calvinol vägen? Var han den plattyske ubåtskaptenen som hallshöggs? Å andra sidan var det här osmanen Amiral, som börjat som skeppsläkare, ... kan ha bytt sida och namn? Det berättas inte. Allt slutar som ett mysterium när skeppen sjunker och erövringsdrömmarna dränks.

Som sagt, denna fabulerande skröna, innehåller mycket allvar under ytan, med symboliska trådar ända in i vår nutid. Alltså förstår jag att Calvinol tar avstånd från Baron von Münchhausen, vars äventyr jag själv läst som ren underhållning. Rabelais är det så länge sedan jag läste att jag mest kommer ihåg de barockt svulstiga katalogerna. Frågan är om det finns mer allvar i historierna om Gargantua än hos Münchhausen? Det får jag ta reda på i framtiden.

Jersild är i alla fall lika ymning i sin ordbilder och språkliga svada, utnyttjar samma överflödande kataloger vid sina beskrivningar. Den burleska stilen mångdubblar sig gång på gång.

Det absurda blir vapnet mot den reaktionärt fastlåsta föreställningsvärlden som omger oss.

Magnetisörens femte vinter - Per Olov Enquist (1964)

En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.

Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.

En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.

Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.

Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.

Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.

Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos.  Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?

Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit.  Det bara glider bort" (s.157-158)

Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.

Mot ännu en sommar - Janet Frame (1963 [2007])

Den här romanen, Towards Another Summer, skrev Janet Frame redan 1963, men framhöll att den var för personlig för att ges ut så länge hon själv levde. Men att hon refererade öppet till den och att hon låtit binda in två maskinskrivna kopior att förvara på olika ställen, gjorde att de som förvaltar hennes litterära arv insåg att hon ville ha den utgiven postumt. Vilket skedde 2007, tre år efter Janet Frames död.

Texten är utan tvivel mer självupplevd än någon av hennes övriga romaner, om än koncentrerade till en situation, en enda helg. Huvudkaraktären Grace är en skygg författare, som trots sitt rika inre liv och språkliga skicklighet i text, grips av ångest i varje social situation där hon skall interagera med andra levande människor. När hon blir inbjuden att tillbringa en helg hos ett ungt äkta par med två små barn norra England, ställs allt på sin spets.

Grace drömmer om att få vara den firade spirituella författare hon är, även i levande livet. Att få förgylla värdparets helg. Men hela situationen blir en vanmäktig kamp mot hennes egna prestationskrav. Trots att mannen, Philip, är journalist och alltså även han en skrivande person, och trots att hans hustru Anne är bördig från Nya Zeeland precis som Grace, så tycks de åtskilda av ett oöverstigligt gap.

Inom sig flyr Grace tillbaka in i barndomsminnen (en del känner jag igen från andra av Frames böcker). Ibland vill hon referera till något självklart från detta landskap, men hennes referensramar tycks aldrig stämma med värdparets egna. Det uppstår aldrig något utbyte, som både hon och Philip och Anne hade hoppats när hon blev bjuden. 

Grace bekämpar sin ångest genom att identifiera sig själv med en flyttfågel, det ger inre trygghet, med fåglarna känner hon mer närhet och släktskap.  Men hon vågar aldrig uttrycka detta inre liv, rädd för att bli betraktad som helt galen. Romanens titel, Towards Another Summer, citerar en diktrad om en myrspov, på väg mot ännu en sommar och ingen vet var han kommer att finna vila om natten.

Grace sitter i ett vintrigt kallt och grått England, isolerad i sin ensamhet flyr hon in i skrivandet, endast där kan hon uttrycka sig fullt ut. Tankarna tar sig ut via skrivmaskinen, men inte via munnen. Hur än uppmärksamt hon noterar allt omkring sig, med psykologisk skärpa, tror hon sig aldrig om att kunna samtala om det.

Denna roman känns psykologiskt självbiografisk, och har en mer avskalad berättare, som inte ger sig in på modernistiska experiment. Här är de psykologiska iakttagelserna huvudtemat. Hemma hos det gifta paret Philip och Anne, känner Grace smärta och rädsla varje gång hon anar att de har skilda åsikter och behov. Det är minnena från föräldrarnas bråk och tvister, som Grace inte  lyckats frigöra sig ifrån. Hon förväntar sig samma utbrott, som hon minns från barndomen, och förvånas över att Philip och Anne lyckas glida förbi undervattensreven utan större skador. Det är som om Grace aldrig litar på att detta kan hålla i sig. 

"Förening är styrka - styrka att erkänna att ett är två; stöttad av kärlek kan vilken papperstunn identitet som helst stå orubblig som sten." (s.119) Detta är en av Graces iakttagelser, underförstått att hon själv alltid saknat ett sådant stöd åt sin papperstunna identitet. Inte ens hennes föräldrar hade så mycket kärlek till övers att ge. Men hon är glad åt Philips och Annes osviklig kärlek, inte avundsjuk.

En dag utbrister Philip impulsivt att Anne är en 'enastående människa', men i stället för att låta det vara den komplimang det är, börjar han omsorgsfullt modifera sina ord: "Nej, naturligtvis är du inte ett enastående exemplar av människosläktet, du är människa somi alla andra, varken mer eller mindre."(s.120) Grace undrar förvånad varför Philip tycktes så rädd inför sina egna ord att han ville modifiera dem vetenskapligt exakt. "Att vara mänsklig verkade betyda så mycket, att vara normalt mänsklig, som om ett sådant tillstånd kan bli upptäckt och dokumenterat." (s.120)

Vilket gör det omöljigt för Grace att tala om sig själv som 'flyttfågel'. Både Philip och Grace tycker om musik av Bach och Händel, och han vill få henne att tala om det. "Varför förstår han inte, att alla mina ord är plattityder, att när jag trixar och tömmer ur mig en mening finns det ingenting kvar, inga rester av tanke eller fantasi i mitt muntliga språk. /.../ Det var lönlöst; hon kunde inte förklara utan att snubbla och ramla huvudstupa över klichéerna, och de var alltid farliga" (s.212)

Grace utgår ifrån att de tolkar hennes tystnad som 'enfald' (trots att de läst hennes böcker och där måste ha upplevt hennes djup. Hon har kunnat leva på att sälja några noveller till The New Yorker. "Hon var för blyg för att kunna förklara att hon skämts och känt sig generad (glad också) över att få så mycket betalt för några timmars arbete när en hel bok renderade en ynka liten skvätt royalties." (s.222) Grace säger att betalningen varit helt utan proportioner. Allt visar henens dåliga självkänsla.

"Hon var så ovan vid konversation i vedertagen bemärkelse att de flesta ord hon yttrade praktiskt taget saknde innebörd. De var en gest, ungefär som en värdinnas gest [...] Grace arbetade så mycket med ord att hennes profitering på dem gjorde henne skamsen och deprimerad - men var de ändå inte ett väldigt behändigt sätt att säga ingeting på" (s.223)

Janet Frames ord ovan får tala för sig själva.

Hav - Jan Morris (1985 + 2006)

Last Letters from Hav (1985) och Hav of the Myrmidons (2006) är något så ovanligt som fiktiva reseberättelser. Och då menar jag inte romaner om resor, för det finns det väl hur många som helst.

Författaren Jan Morris (född 1926) har ägnat större delen av sitt liv åt resor runt om i världen och skrivit böcker om detta, men protesterade mot beteckningen 'reseböcker'. Hon har sagt att hon skrivit om platser och  människor. Och 1985 uppfann hon platsen Hav, och beskrev den så levande att många läsare och resenärer undrade hur de kunnat undgå att träffa på den.

Jan Morris beskriver ett sex månader långt besök i Hav, en halvö någonstans i östra Medelhavet, där alla upptänkliga kulturer möts, och skapar därmed en allegori över det 1985 rådande globala läget, med sig själv i rollen som besökande resenär och alla sina 'möten' med människorna där. Det hela blir både smart och bedårande charmigt, italienare, greker, turkar, ryssar, assyrier, engelsmän med flera, alla snuddar de vid varandra, samexisterar mer eller mindre sedan århundraden tillbaka. Historien är ständigt närvarande, som mytologisk bakgrund, alltifrån antikens Troja, över medeltida korståg, till den komplicerade nutiden. Till och  med kineserna har en egen lugn vik i öster.

1985 träffar Jan till och med en svensk skådespelerska, Solveig (vilket får mig att tänka på Ternström) där på semester på halvön. Allt har ett lite vagt skimmer över sig, men molnen hopar sig, samtida hot, världen tycks hänga på gränsen till sammanbrott och Jan Morris tvingas fly - hem till Wales. Och även om hon inte säger vad, så vet vi med facit i hand att det inte är långt till Östeuropas sönderfall, krigen på Balkan, en rad revolter i muslimska mellanöstern.

2006 återkom Jan Morris med ett veckobesök, inbjuden av myndigheterna i Hav, som tydligen vill visa upp sitt nya ansikte, och bli rentvådd. Hav of the Myrmidons,  är en moderniserad, återuppbyggd värld, som förlorat mycket av mystiken, ingen åker längre tåg, flygplatsen är ny, men stor nog att planera även för framtida rymdfärder. Kineserna håller sig inte längre i skymundan i kinesiska bukten, utan har flyttat ut till djuphavskusten, där deras stora fartyg ankarar för en allt större export.

Hela boken är alltså egentligen introspektiv, en resa i mänsklighetens myller av vaga relationer.
2006 är betydligt mer blankpolerad, man ägnar sig åt snobbigare konferenser, i övrigt har engelsmän och fransmän och italienare nästan helt dragit sig tillbaka, medan araberna har blivit den nya intellektuella gräddan, om än oroliga för att uttrycka några åsikter helt öppet. Nytt är DNA-forskning som visar på nya släktskaper människor emellan, vilka både kan styrka och hjälpa gamla åsikter om ursprung. Inte minst nära släktskap mellan folk som länge betraktat sig som religiölsa och territoriella rivaler.

Monsanto dominerar med genmodifierad mat, vita hallon har blivit Havs egen specialitet. Ideologien rör numera ekologi och miljö, i övrigt spelar man dum, för att inte stöta sig med religiösa eller ekonomiska intressen. Allt är en kulturell labyrint, där gott och ont smälter samman, politik är ideologi och etnicitet, ambassadörerna har blivit kulturattachéer, medan ekonomin lever sitt eget liv, är en egen parallell makt, utanför den politiska.

De en gång egenartat snirklande, leriga smågatorna, har blivit raka och rena, men därmed också monotona. Visst trivs människorna i moderniteten, men det personliga har försvunnit. Gatorna är numera uppdelade i starkt trafikerade motorvägar, versus många gågator. Och förutom de krig och revolter som skrämde bort Jan från Hav 1985, ligger chocken från 9/11 så sent som 2001, som gjort terroristhotet akut.

När Jan Morris flydde i augusti 1985, skapade Myrmidonernas republik i Hav, med namn efter en mytologisk krigarstam söm följde Akilles under trojanska kriget, mäktiga krigare, som ideologerna år 2006 alltså säger sig ha funnit DNA-bevis för släktskap med, närmare än med senare kulturer på platsen. Myrmidonernas mål var odödlighet.  Många ekonomiska krafter kämpar efter att göra Hav till värdland för de Olympiska sommarspelen 2012. (!)

Ett känt kulturmärke i Hav är ett högt torn med ett "M" på toppen. Jan Morris funderar över om det står för Myrmidon (trots att det fanns redan innen republiken), eller snarare står för Mammon, eller Mohammed, eller Manikeismen, eller MacDonalds, eller Monsanto, eller Microsoft, eller Minoisk? - "Or could it possibly be M for Me?

Ja, det är en enorm mängd kulturella fenomen som börjar med M. Jan Morris kände att hon behövde försöka fånga den alltmer ogripbara världen, och försökte sig alltså på det genom en allegori.

Jan Morris har använt den stil som var hennes invanda, vanliga, men skapade något helt nytt.
Den här boken är så genial! Så läsvärd! Så tänkvärd!

Hon slutar med att citera Novalis (1772-1801):
"Novels arise out of the shortcomings of history."

Miracle Cure - Harlan Coben (1991)

Det var länge sedan jag bara slölästa vanliga deckare. Första gången jag läste något av Harlan Coben, minst tio år sedan, blev jag imponerad av författarens fingertoppskänsla in i minsta detalj. Och insikten och trovärdigheten i de kvinnliga karaktärerna gjorde att jag först antog att boken var skriven av en kvinna. Men så är det alltså inte.

Nu har jag läst Harlan Cobens två första deckare och där har dessa kvaliteter ännu inte utvecklats. Han är numera så känd att det tydligen finns ett sug efter nyutgivningar av alla hans böcker. Böckerna har fått förord där han erkänner att han är kritisk till sina tidigare brister. En entusiastisk debutant sitter sällan inne med alla tekniska kunskaper som krävs för att få rätt flyt och stuns i texten. Och antagligen var det lättare förr i tiden att ändå få boken utgiven än det skulle vara idag.

Debuten 1990, I väntan på döden (Play Dead), är en sorts psykologisk thriller, en kriminalgåta med flera mord, men utan detektiv. Det är offren själva som söker svaren och intrigen är ganska komplicerad. Tyvärr känns de 462 sidorna för mig alltför segt utdragna. Boken är full av naiva schabloner, alla kvinnor är vackra, och 'farliga' för män. Kanske som ett villospår för läsaren, så vi ska misstänka att mördaren är en kvinna, en av två systrar. Historien inleds 1960, men avslutas 1989, med de inblandades söner och döttrar. En intrig kring familjehemligheter, och livslögner. Slutknorren är drastisk, lite väl drastisk, då en karaktär inte bara byter namn, hår- och ögonfärg, utan låter operera såväl ansikte som stämband.

Vad jag främst fäste mig vid i den boken, var alla referenser till instinkter och intuition. Och det faktum att personerna - inte saknar detta - men vägrar lyssna på sin egen intuition och sina egna instinkter, och därför råkar illa ut. Just i början av 1990-talet hade jag själv börjat fundera över vad som menades med intuition. Att djur har instinkter hade man alltid pratat om, men var det sant att även människor har det? CG Jung talade om det, så jag började undersöka om jag själv hade något sånt jag kunde lita till. Idag låter detta märkligt, att jag ens skulle behöva undra. På något sätt tycks 1900-talets behaviourism ha försökt göra om oss människor till automater. Idag är det en självklarhet. att vi är mer än så, och har s.k. 'andliga' förmågor, som känner av omgivningen och situationer via våra instinkter eller intuition.

Harlan Cobens andra deckare, Epidemin (Miracle Cure, 1991), har fortfarande många brister i mina ögon. Återigen hör två vackra systrar till huvudkaraktärerna, och de börjar som antagonister, men återfinner varandra. Den ena, Sara, har dock ett handikapp, som hon kompenserar genom studier och karriär som undersökande TV-journalist, vilket är ett steg i rätt riktning. Hon har en vän som är polis- kommissarie, Max 'Twitch' Bernstein, ung och smart och gay, men 'full av tics' och själv omedveten om att han aldrig kan hålla sig stilla. Ett än så länge taffligt porträtt.

Det intressanta i denna deckare är Aids-temat, den nya 'farsot' som debuterat i massmedia i början av 1980-talet. På svenska är titeln därför Epidemin, vilket jag dock tycker siktar snett, eftersom det inte dycker upp fler än sju patienter i hela boken. Intrigen rör de läkare som forskar för att finna en mirakelkur, men möter motstånd både hos religiösa fundamentalister som påstår att Hiv är 'Guds straff'' över sodomiter och narkomaner. Men även får rivaler inom andra forskningsgrenar, t ex cancer, för att de slåss om samma forskningsanslag.

Aids/Hiv-temat gör alltså deckaren till en tydlig tidsbild, känns som om Harlan Coben var på hugget tidigt, att kommentera motsättningarna inom detta då mycket känsliga område. Sara är gift med en Basket-stjärna och storidol, Michael. De är kändisparet som får representera det heterosexuella paret som får smittan via blodtransfusion. Ett viktigt tema är 'målet helgar medlen' ur olika synvinklar. 

Intrigen börjar alltså med smutskastning mellan olika ytterligheter, som tar fram de sämsta sidorna hos alla människor som tävlar om begränsade resurser. Och i mitten hamnar homosexuella som offer för en massmördande torped, som i massmedia kallas 'bögmördaren'. Naturligtvis hinner intrigen vridas flera varv innan vi får någon klarhet i hur allt hänger ihop. Tyvärr innebär det longörer och de ledtrådar som man önskar sig som läsare saknas till stor del.

När basketkändisen Michael till slut visar sig aldrig varit hiv-smittad, utan endast utsatt för intrig och förtal, andas media ut - och utnämner kommissarie Max till hjälte. Varpå han får chans att avslöja att han är gay - och blir 'rikets främste bögkändis' - vilket inte var den typ av hjälte som massmedia hade önskat sig på den tiden...

Shamanens sång - Jan Lidbeck (2011)

Det här är en medicinsk thriller, som satiriserar läkare - trots att författaren själv är läkare, specialist på smärtbehandlingar. Jan Lidbeck tröttnade på hur usel smärtvården är, och alla myter som omgärdade detta område. Att så många pacienter blir hånade och avspisade som inbillningssjuka.

Första halvan av boken rör Johanna, en ung kvinna, duktig intensivvårdssköterska som på väg till jobbet blir påkörd av en buss och drabbas av en wiplash-skada som leder till svår handikappande värk. Men prover och röntgen ger inga bevis på skador som kan behandlas. Alltså står läkarna handfallna, och i stället för att erkänna sin okunskap, börjar de raljera och avfärdar henne som inbillningssjuk.

Hur än hårt karikerade läkarna är, känner jag tyvärr igen mig i mycket, både i mitt eget möte med vårdsverige, liksom min dotter som drabbades av reumatism redan som barn, och min mor som levde med fruktansvärda bältrossmärtor i över 20 år. Och envän som drabbats av wiplash och i årtionden sökt möjliga vägar till lättnader av sina plågor.

Problemet kommer inte bara av de läkare med bristande empati, utan handlar också om att samhällsklimatet hårdnat, att man alltsedan 1990-talets ekonomiska kriser, från politiskt håll helt har lämnat den humanitära folkhemstanken bakom sig, och i stället helt inriktat sig på att 'spara pengar'. Då börajde man beskylla sjuka och skadade människor att vara smitare och bedragare. Läkarna fick nya restriktiva regler att hindra långtidssjukskrivningar.

Propagandan att sjuka smitare skulle avslöjas och tjäna pengar åt staten har naturligtvis inte infriats. Utan möjlighet till återhämtning och bot och bättring, ökar utslagningen. Utslagning av plikttrogna överarbetade människor, som alls inte vill vara sjukskrivna. Inte desto mindre har samhällets skyddsnät nedmonterats.

Boken börjar mycket dokumentärt och realistiskt. Författaren är trots allt läkare och sitter inne med hela synfältet, från möten med patienter, till regler uppifrån och erfarenheter av hur kollegor försöker hantera dessa motstridiga krav. I boken finns autentiska tidningsartiklar och förutom andra dokument som skall avbilda verkligheten.

Att huvudkaraktären Johanna inte klarar av förnedringen i många månader innan hon tar livet har sig, känns kanske inte så realistiskt. Jag känner som sagt människor som lidit i årtionden. Jag tror att hoppet driver människor att hålla sig kvar längre än så. Men författaren vill här komma in i andra delen, thrillern, det som ska dra till sig deckar-läsarna förutom alla patienter som känner igen sig.
Här möter vi Johannas far, läkaren som tröttnat på svensk sjukvård och sedan fem år tillbaka i stället jobbar i Afrika, där läkarna måste klara sig på sin egen skicklighet och bred kunskapsnivå, inte bara förlita sig på proverna, som verkar proffsiga - men i botten trots allt är bristfälliga.

Johannas far kommer efter hennes död hem, fylld av hämndbegär. Att hon redan är död gör det möjligt att göra en obduktion, och där uppdagas att det finns skador i nacken, vilka inte hade synts på magnetröntgen. Som sagt, prover visar inte hela bilden och ger bara svar på det man frågar, så ställer man inte rätt frågor, får man inte heller rätt svar. Att bara förlita sig på provsvar, i stället för att lyssna på patienterna, gör att sjukvården riskerar att bli för lat, riskerar att somna om, och missa olika lösningar. Något Johannas far inte kan kosta på sig på gräsrotsnivå i Afrika.

I Sverige börjar han dra i de trådar han har tillgång till, gamla kollegor, m.m. för att hämnas på de läkare som förnedrat Johanna, och inte lyssnat till hennes plågor. Detta kan kännas lite väl magstarkt, om vi inte minns att detta är en 'thriller', inte en dokumentär. Han vill i första hand skrämma till eftertanke, och lyckas i något fall. Han har också med sig växtgifter från en shaman i Burundi, som i ett fall - hos den sämste läkaren - skapar sådana smärtor att han själv ber om 'dödshjälp', för att slippa ifrån smärtor, sådana han bagatelliserat hos de patienter han vägrat att hjälpa.

Inte för att jag köper det där med att shamaner skulle rekommendera hämnd via gifter ... men thriller-  intrigen väcker trots allt eftertanke. Och i synnerhet uppskattar jag alla dokumentära insikter som denna bok omfattar. De sista sidorna är fulla av förklarande noter, viktiga att läsa. Detta är en mycket läsvärd bok.