Stefan Einhorn skrev 1998 den religionsfilosofiska boken En dold Gud, och därefter några till mer essä-artade böcker kring sammanhängande teman som medmänsklighet och andlig visdom - alltså inte religiösa böcker i sig, utan mer om vägen till fredlig mänsklig samexistens.
Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).
Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen, i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.
Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.
Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.
"Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.
2018-11-21
Vid alfabetets gräns - Janet Frame (1962)
Denna roman är en sorts fortsättning från romanen Ugglor gråter (1957), men nu bara om brodern Tobys fortsatta liv. I Vid alfabetets gräns (1962) är det Toby som får genomföra den långa båtresan från Nya Zeeland till London i Europa, som författarinnan själv gjort några år tidigare. Toby är epileptiker och kan personifierar hennes osäkerhet och känsla av sjukdomsstämpling. Men han har också planer på att skriva en roman, 'Den försvunna stammen', men tvärtemot Janet Frame kommer han aldrig till skott.
På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.
"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.
Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.
Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.
På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"
Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".
Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)
Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.
"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)
Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.
På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.
"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.
Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.
Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.
På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"
Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".
Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)
Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.
"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)
Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.
2018-10-31
Ugglor gråter - Janet Frame (1957)
Den Nya Zeeländska författarinnan Janet Frame (1924-2004) skrev sina tre omtyckta självbiografier i början av 1980-talet. De blev också film av Jane Campion 1990, med andra bokens titel: En ängel vid mitt bord. Åren 1948-56 var hon insatt på mentalsjukhus, stämplad som schizofren på mycket vaga grunder, utan utredning eller läkarsamtal. ... som om önskan att skriva skönlitteratur, på 1940-talet kunde var nog för att stämplas som 'mentalsjuk'.
Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.
Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.
Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."
Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.
Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.
Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.
Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.
Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.
Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar. Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.
Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.
Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.
Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.
Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.
Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."
Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.
Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.
Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.
Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.
Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.
Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar. Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.
Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.
Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.
2018-10-13
Enders spel - Orson Scott Card (1985)
En SF-klassiker, prisbelönt som ny, som blev film först 2013. Jag hittade en nyutgåva av boken och hade läst halva, när filmen dök upp på TV nu nyligen. Såg filmen och upplevde skillnaden mellan film och bok som väldigt tydlig. En film måste koncentreras för att inte bli hopplöst lång, vilket gjorde att jag uppfattade filmen som alltför förenklad, barnsligare än boken.
Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.
En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.
Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.
1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.
Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.
Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.
Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.
Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.
En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.
Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.
1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.
Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.
Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.
Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.
2018-10-06
Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)
Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
2018-09-16
Midnattsbarnen - Salman Rushdie (1981)
Salman Rushdie slog igenom internationellt redan med sin andra roman, Midnattsbarnen (1981), som vann Booker Prize, och fortfarande 2008 ansågs romanen vara den främsta av dem som vunnit priset.
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
2018-08-27
Thomas Hardy - noveller (ca 1888-1894)
Hittade en bok med ett urval av Thomas Hardys noveller, från tre olika samlingar: Wessex Tales (1888), A Group of Noble Dames (1891) och Life's Little Ironies (1894). Jag älskar allihop. Hardy är främst känd för sina romaner, men novellerna ger mig alla Hardys bästa egenskaper - oförglömliga karaktärsteckningar, vackert språk och skickligt byggda intriger - i koncentrerad form.
Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.
Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.
Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.
De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.
Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.
'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.
Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.
Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.
'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.
Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.
'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.
'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.
Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.
Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.
Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...
Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.
Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.
Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.
De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.
Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.
'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.
Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.
Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.
'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.
Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.
'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.
'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.
Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.
Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.
Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...
2018-08-16
Nights at the Circus - Angela Carter (1984)
Angela Carters Nights at the Circus, är mer pikaresk än roman - burlesk pikaresk.
Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.
Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.
När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.
Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.
Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.
Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.
Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.
Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!
Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?
Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.
Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.
Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.
När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.
Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.
Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.
Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.
Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.
Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!
Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?
Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.
2018-08-07
Rapport från en skurhink - Maja Ekelöf (1970)
När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.
Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.
Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.
Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.
Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.
Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.
Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.
Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.
Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.
2018-08-05
Samhällsbärarna - Leif G W Persson (1982)
Tredje delen i Perssons inledande trilogi, med samma undertitel som Sjöwall-Wahlöö - en roman om ett brott. Samhällsbärarna fick Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska kriminalroman 1982.
Den är helt inriktad på polisarbetet och utreder misstänkt polisbrutalitet, dvs berör knappt brottslighet utanför polishuset. Ett för mig ovanligt drag är att de tre poliser som arbetar ihop med utredningen, polisintendent Lars M Johansson, och kollegorna Wesslén och Tore Jansson, mest suckar över varandra, tittar snett och suckar. Kanske för att Johansson i denna bok har ett vikariat, att de alltså inte är en sammansvettsad grupp som tidigare samarbetat.
Sammansvetsade är däremot den piketgrupp de försöker utreda, vilket försvårar det hela. Det hela börjar med en misshandlad alkoholist, som dör av sina skador. Detta lär bygga på ett verkligt fall. Däremot tycks likheterna mellan piketgruppen och Norrmalmspolisens 'basebollliga' vara helt tillfälliga eftersom boken skrevs och utgavs innan den senare blev uppmärksammad. Men det visar i alla fall att ämnet låg rätt i tiden.
Piketgruppen sysslar hela tiden med egenmäktigt förfarande, tar alltså lagen i egna händer, utifrån sin egen bild av sig själva som 'Samhällsbärare', där alla medel tycks tillåtna, för att fälla på förhand de personer som de själva bestämt sig för att se som skyldiga.
Torrt och lite långdraget kanske, men aldrig segt. Mycket belysande kring hur svårt det kan vara att avgöra hur skador uppkommit, hur snabbt blåmärken syns eller inte, hur mycket som kan bero på gamla skador, liksom alkoholens skadeverkningar över tid. Och mycket andra sådana realistiska aspekter på polisarbete. Och helt klart är den ett verk av sin tid - det socialrealistiska 1970-tal, vilket hänger med in på det tidiga 1980-talet.
Den är helt inriktad på polisarbetet och utreder misstänkt polisbrutalitet, dvs berör knappt brottslighet utanför polishuset. Ett för mig ovanligt drag är att de tre poliser som arbetar ihop med utredningen, polisintendent Lars M Johansson, och kollegorna Wesslén och Tore Jansson, mest suckar över varandra, tittar snett och suckar. Kanske för att Johansson i denna bok har ett vikariat, att de alltså inte är en sammansvettsad grupp som tidigare samarbetat.
Sammansvetsade är däremot den piketgrupp de försöker utreda, vilket försvårar det hela. Det hela börjar med en misshandlad alkoholist, som dör av sina skador. Detta lär bygga på ett verkligt fall. Däremot tycks likheterna mellan piketgruppen och Norrmalmspolisens 'basebollliga' vara helt tillfälliga eftersom boken skrevs och utgavs innan den senare blev uppmärksammad. Men det visar i alla fall att ämnet låg rätt i tiden.
Piketgruppen sysslar hela tiden med egenmäktigt förfarande, tar alltså lagen i egna händer, utifrån sin egen bild av sig själva som 'Samhällsbärare', där alla medel tycks tillåtna, för att fälla på förhand de personer som de själva bestämt sig för att se som skyldiga.
Torrt och lite långdraget kanske, men aldrig segt. Mycket belysande kring hur svårt det kan vara att avgöra hur skador uppkommit, hur snabbt blåmärken syns eller inte, hur mycket som kan bero på gamla skador, liksom alkoholens skadeverkningar över tid. Och mycket andra sådana realistiska aspekter på polisarbete. Och helt klart är den ett verk av sin tid - det socialrealistiska 1970-tal, vilket hänger med in på det tidiga 1980-talet.
2018-08-03
En dag ska jag ta mig någon annanstans - Karin Thunberg (2011)
En perfekt sträckläsningsbok för en lugn semesterdag. Journalisten Karin Thunberg fördjupar sig i sitt 1970-tal. Även om jag är yngre än författaren, så känner jag ändå igen mig i mycket av det hon refererar till, både vad gäller 70-talet och rent personliga tankar och känslor.
Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.
Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.
Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...
Mycket läsvärd.
PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.
Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.
Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.
Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...
Mycket läsvärd.
PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.
2018-08-01
Black Venus - Angela Carter (1985)
Har nu läst en samling åtta korta berättelser av Angela Carter, som först tryckts en och en mellan 1977 och 1982. Titelhistorien Black Venus trycktes 1980, men fick också bli titel åt hela samlingen utgiven 1985. Att kalla dem noveller känns fel, snarare kortprosa. Flera av texterna rör faktiska historiska personer.
Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.
Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.
Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.
Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.
I Peter and the Wolf är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.
The Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.
Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.
Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.
Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.
Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.
Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.
I Peter and the Wolf är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.
The Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.
Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.
2018-07-27
The Mayor of Casterbridge - Thomas Hardy (1886)
Har läst om ännu en roman av Thomas Hardy, lika känd som den om Tess, The Mayor of Casterbridge (1886), med undertiteln the Story of a Man of Character. Casterbridge är en lantlig köpstad central i Hardys fiktiva Wessex. Huvudperson är borgmästare Michael Henchard, och som författaren själv skrev i sitt förord, är denna roman mer än något annat han skrev, centrerat just kring sin huvudperson.
Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.
Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).
Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.
Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.
Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.
Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.
Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.
Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,
Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.
Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern
Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.
Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.
Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.
Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.
Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.
Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.
Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).
Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.
Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.
Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.
Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.
Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.
Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,
Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.
Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern
Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.
Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.
Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.
Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.
Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.
2018-07-19
Raymond Carver (noveller 1982)
Den amerikanske författaren Raymond Carver (1938-1988) är mest känd för sina noveller som man utgav på 1970-80-talet. Jag har just läst samlingen What we talk about when we talk about love (1982) som innehåller 17 korta noveller. Andra kända samlingar är Will you please be quiet, please? (1976) och Cathedral (1984)
Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.
1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.
Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.
Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.
Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.
Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.
1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.
Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.
Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.
Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.
2018-07-12
Bluebeard's Egg - Margaret Atwood (1983)
Nu har jag några novellsamlingar som semesterläsning. Först ut är Margaret Atwood, kanadensiskan som fick sin stora publik just på 1980-talet, med i synnerhet Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale, 1985) som både filmatiserats och blivit opera, och så sent som 2017 blev en ny TV-serie. En dystopi, som kritiserar de fundamentalistiska samhällen som förminskar kvinnors livsmöjligheter. Detta var alltså inte långt efter den religiösa kontrarevolutionen i Iran som åter satte burka på kvinnorna. Och 1988 kom Kattöga (Cat's eye) som jag skrev om här för några år sedan.
Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.
Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.
Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.
Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.
Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord
Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...
Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.
Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.
Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.
Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.
Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.
Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord
Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...
Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
