Har läst ännu en märklig skapelse från 1980-talet, Dressinen, Carl-Henning Wijkmarks andra roman. Den går att läsa som en äventyrsroman, där huvudpersonen, en ung vetenskapligt sinnad jesuit, färdas i en ovanlig farkost - en dressin, stor som en godsvagn, som lämnar tågrälsen och sjösätts - och som en flotte kan den i havet både pumpas och segla fram. I den tar han sig från Kongos djungler, över Atlanten till Brasilien. Likt en Robinson Crusoe klara han umbärandena över havet, och med sig har han - inte infödingen Fredag, utan - tre 'halvt mänskliga apor'. Det är ett mysterium boken igenom om dessa 'apor' är den felande länken mellan människor idag och schimpans, och om dessa levt i det fördolda i de djupa djunglerna sedan urtiden, eller om de snarare är resultatet av 'rasblandning'. De svarta i Kongo hyser en vidskeplig skräck inför dem.
Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.
På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.
De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.
Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.
Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.
Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.
Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.
Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.
2018-06-23
Nyår - Stig Larsson (1984)
Stig Larssons andra roman, Nyår, återutgavs som pocket i Bonniers klassikerserie 2007. Den är inte ett lika splittrat formexperiment som Autisterna, för den har ett namngivet berättar-jag med mer specifika relationer och antydan till intrig. Jan Arnold menar i sitt förord att Nyår är höjdpunkten, både i Stig Larssons författarskap, och i den svenska 1980-tals litteraturen, som helhet.
Kenneth berättar själv en mängd spridda händelser ur sitt liv, och denna gång följer händelserna en linjär kronologi, även om det mesta saknar sammanhang. Han gifte sig tidigt med Eva och har två barn med henne, men efter en störtloppsolycka med tillfällig minnesförlust och påföljande skalloperation, lever de isär i ca 10 år, innan de åter lever samman.
Nyår handlar om glappet mellan Kenneths självbild och hur hans omgivning och vi läsare uppfattar honom. Notera dock att vi aldrig kan veta om om det Kenneth berättar är sant eller bara påhitt. Vi har bara hans egen synvinkel. Ibland kallar han sig mytoman, ibland att 'bilder' uppstår. Har det han berättar hänt eller är det bara fantasier? Har skallskadan påverkat hans psyke, eller är alla upplevelser psykiska? Är det främlingskap Kenneth känner något existentiellt eller en psykisk skada/brist?
Rent fysiska iakttagelser, som dofter, känsel och synintryck i nuet, är påtagligt närvarande och återgivna in i minsta detalj, Kenneth lever verkligen med alla kroppsliga sinnen i nuet, det som många strävar efter idag - mindfulness - men någon medveten närvaro är det inte fråga om. Kenneth saknar empatisk förmåga, men ingen kan förklara hur eller varför. Kenneth är psykopaten som inte har en aning om att han är psykopat, bara att han absolut inte vill få den etiketten fastsatt på sig.
Som läsare går vi vilse i hans alienerade huvud, lika oförmögna att lösa gåtan som han själv. Romanläsare är vana vid en intrig att luta sig mot, eller varför inte en linjär livshistoria, så som vi tolkar våra egna liv, likaväl som vår omgivnings liv. Trots att livet egentligen är en oändlig räcka sinnesupplevelser i nuet, brukar vi vara mer upptagna med vad som hänt (smärta/nostalgi) och ibland med framtiden (planer/oro), där vi kan skapa berättelser om lärdomar och karma. Kenneth tycks däremot drivas bara av nuets impulser, utan att uppleva något sammanhang av det. Hans associationer löper i splittrade kedjor.
Efter många år är det trots allt fru och barn som bildar en vardagsram, som han kan rota sig i. Känslor saknar han. Någon sorts dragningskraft måste han ha eftersom fru och barn bryr sig om honom, och en rad bekanta delar sina hem med honom, trots att han själv aldrig intresserar sig för dessa människors känslor, utan bara sina egna mer basala begär. Framåt mitten av boken stryper han en kvinna han haft en flera år lång relation med - på ren impuls utan anledning. Han eldar upp hennes lik i deras bil, men blir aldrig misstänkt eftersom han själv skadas i samma 'bilolycka'. Hans liv går vidare utan samvetsbetänkligheter
Först sju år senare finner man ett brev efter den dödade kvinnan, där hon oroar sig för att Kenneth ska göra allvar av sina tendenser att vilja strypa henne. Då erkänner rakt av, försöker framkalla känslor och sammanbrott, för att hellre hamna i fängelse, än att få etiketten psykopat klistrad på sig. Några andra bevekelsegrunder har han inte. Efter åratal av psykiatrisk vård, accepterar han att han inte kan känna något för andra. Mer insikt än så blir det inte. Han inser att han saknar autenticitet, integritet.
Kenneth förblir en gåta, för sig själv och för oss läsare.
Frågan är vad Stig Larsson ville med att skriva den här romanen? Ville han utforska 'psykopatens' psykologi? Eller var det formexperimenten som var det viktiga? Att få läsaren att inse att en roman alltid är en lek med ord och vinklar, aldrig kan bli en sanning att tro på. Eller ville han bara skapa en symbolbild av 1980-talets rotlöshet. Liv utan djupare mening.
Romantexten är inte en obruten räcka händelser ur Kenneths liv, utan består av ständiga luckor, som vi aldrig vet om de uppstår av Kenneths minnesförlust och bristande förmåga att se sammanhang, eller om det som berättas är mytomanens spridda bildskapelser. Han säger sig söka kontakt och klarhet, men
Den plötsliga upplösningen kring mordet som plötsligt uppdagas mot slutet av romanen, blir för mig som ett antiklimax. Att fenomenet 'romanintrig' plötsligt gör sitt intåg, sitt återtåg upp på scenen, så att romanen blir en variant av psykologisk deckare. Är det därför Nyår betraktas som höjdpunkten? Blev den gnistan, en nytändning för den svenska realistiskt psykologisk kriminalromanen?
Den manliga varianten, som skildrar det svarta skitiga livet, där kvinnor befinner sig i marginalen, offer för bestiala psykopater. Kvinnobilden är mycket negativ i Nyår. Som kvinna kan jag inte relatera till detta manliga 1980-tal. Män instängda i en värld av homoerotiska spänningar, på glid mellan äckel och begär, homofobi och manlig heroism. Där kvinnorna aldrig blir annat än bottenskrap. Inte konstigt att empatin lever på undantag.
Kenneth berättar själv en mängd spridda händelser ur sitt liv, och denna gång följer händelserna en linjär kronologi, även om det mesta saknar sammanhang. Han gifte sig tidigt med Eva och har två barn med henne, men efter en störtloppsolycka med tillfällig minnesförlust och påföljande skalloperation, lever de isär i ca 10 år, innan de åter lever samman.
Nyår handlar om glappet mellan Kenneths självbild och hur hans omgivning och vi läsare uppfattar honom. Notera dock att vi aldrig kan veta om om det Kenneth berättar är sant eller bara påhitt. Vi har bara hans egen synvinkel. Ibland kallar han sig mytoman, ibland att 'bilder' uppstår. Har det han berättar hänt eller är det bara fantasier? Har skallskadan påverkat hans psyke, eller är alla upplevelser psykiska? Är det främlingskap Kenneth känner något existentiellt eller en psykisk skada/brist?
Rent fysiska iakttagelser, som dofter, känsel och synintryck i nuet, är påtagligt närvarande och återgivna in i minsta detalj, Kenneth lever verkligen med alla kroppsliga sinnen i nuet, det som många strävar efter idag - mindfulness - men någon medveten närvaro är det inte fråga om. Kenneth saknar empatisk förmåga, men ingen kan förklara hur eller varför. Kenneth är psykopaten som inte har en aning om att han är psykopat, bara att han absolut inte vill få den etiketten fastsatt på sig.
Som läsare går vi vilse i hans alienerade huvud, lika oförmögna att lösa gåtan som han själv. Romanläsare är vana vid en intrig att luta sig mot, eller varför inte en linjär livshistoria, så som vi tolkar våra egna liv, likaväl som vår omgivnings liv. Trots att livet egentligen är en oändlig räcka sinnesupplevelser i nuet, brukar vi vara mer upptagna med vad som hänt (smärta/nostalgi) och ibland med framtiden (planer/oro), där vi kan skapa berättelser om lärdomar och karma. Kenneth tycks däremot drivas bara av nuets impulser, utan att uppleva något sammanhang av det. Hans associationer löper i splittrade kedjor.
Efter många år är det trots allt fru och barn som bildar en vardagsram, som han kan rota sig i. Känslor saknar han. Någon sorts dragningskraft måste han ha eftersom fru och barn bryr sig om honom, och en rad bekanta delar sina hem med honom, trots att han själv aldrig intresserar sig för dessa människors känslor, utan bara sina egna mer basala begär. Framåt mitten av boken stryper han en kvinna han haft en flera år lång relation med - på ren impuls utan anledning. Han eldar upp hennes lik i deras bil, men blir aldrig misstänkt eftersom han själv skadas i samma 'bilolycka'. Hans liv går vidare utan samvetsbetänkligheter
Först sju år senare finner man ett brev efter den dödade kvinnan, där hon oroar sig för att Kenneth ska göra allvar av sina tendenser att vilja strypa henne. Då erkänner rakt av, försöker framkalla känslor och sammanbrott, för att hellre hamna i fängelse, än att få etiketten psykopat klistrad på sig. Några andra bevekelsegrunder har han inte. Efter åratal av psykiatrisk vård, accepterar han att han inte kan känna något för andra. Mer insikt än så blir det inte. Han inser att han saknar autenticitet, integritet.
Kenneth förblir en gåta, för sig själv och för oss läsare.
Frågan är vad Stig Larsson ville med att skriva den här romanen? Ville han utforska 'psykopatens' psykologi? Eller var det formexperimenten som var det viktiga? Att få läsaren att inse att en roman alltid är en lek med ord och vinklar, aldrig kan bli en sanning att tro på. Eller ville han bara skapa en symbolbild av 1980-talets rotlöshet. Liv utan djupare mening.
Romantexten är inte en obruten räcka händelser ur Kenneths liv, utan består av ständiga luckor, som vi aldrig vet om de uppstår av Kenneths minnesförlust och bristande förmåga att se sammanhang, eller om det som berättas är mytomanens spridda bildskapelser. Han säger sig söka kontakt och klarhet, men
Den plötsliga upplösningen kring mordet som plötsligt uppdagas mot slutet av romanen, blir för mig som ett antiklimax. Att fenomenet 'romanintrig' plötsligt gör sitt intåg, sitt återtåg upp på scenen, så att romanen blir en variant av psykologisk deckare. Är det därför Nyår betraktas som höjdpunkten? Blev den gnistan, en nytändning för den svenska realistiskt psykologisk kriminalromanen?
Den manliga varianten, som skildrar det svarta skitiga livet, där kvinnor befinner sig i marginalen, offer för bestiala psykopater. Kvinnobilden är mycket negativ i Nyår. Som kvinna kan jag inte relatera till detta manliga 1980-tal. Män instängda i en värld av homoerotiska spänningar, på glid mellan äckel och begär, homofobi och manlig heroism. Där kvinnorna aldrig blir annat än bottenskrap. Inte konstigt att empatin lever på undantag.
2018-06-20
Oranges are not the Only Fruit - Jeanette Winterson (1985)
Jag har läst om ännu en favorit, Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner (1985), lika bra idag som första gången jag läste den. Den har kallats självbiografisk, men författaren själv protesterar och menar att när manliga författare som Milan Kundera och Paul Auster sätter sitt eget namn på en fiktiv karaktär, då "kallas det 'metafiktion', när jag gjorde det kallades det självbiografi. /.../ kvinnor förväntas fortfarande inte ha några litterära ambitioner eller hysa en vilja att leka med formen.", skriver Winterson i förordet till 2005 års nyutgåva.
Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debutroman. Den är uppfriskande humoristisk och förförande lättläst. Men det finns mycket lek med form och mytologiska symboler, som det står läsaren fritt att ta till sig. Temat är den fiktiva Jeanettes uppväxt i en pingstkyrklig missionsmiljö, som först innebar trygghet och inympat självförtroende, men som med tiden sätter allt strängare begränsningar. Och när hon inte låter sig tämjas, förkastar henne.
Att romanens olika delar bär namn efter olika böcker i Bibeln, förankrar den bibeltrogna miljö flickan växer upp i. Modern vill först inte låta Jeanette gå i vanlig skola, utan lär henne läsa med hjälp av Bibeln, hemmets enda bok. Bibeln med dess våldsamma historier och hämnande Gud, blir därför hennes referensram, så väsenskild från övriga klasskamraters.
Så förutom övergripande gammaltestamentliga referenser (som att kalla kapitlet om barndomen/livets början för 'Genesis' och låta 'Exodus' symbolisera de första stegen bort från hemmet, alltså när hon börjar kommunal skola, osv.), så finns mer specifika, som bl.a. Paulus. Viktig är också graal-legenden och andra symboliska sagor. Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet/Spegellandet' ger dessutom perfekta referenser när galenskapen breder ut sig.
Denna roman hör till 1980-talets kreativa förnyelse av romanskrivandet. Det är inte en subjektiv bekännelseroman (som de såg ut på 1970-talet) utan en lek med form och perspektiv, samtidigt som den unga flickans identitet utforskas.
Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debutroman. Den är uppfriskande humoristisk och förförande lättläst. Men det finns mycket lek med form och mytologiska symboler, som det står läsaren fritt att ta till sig. Temat är den fiktiva Jeanettes uppväxt i en pingstkyrklig missionsmiljö, som först innebar trygghet och inympat självförtroende, men som med tiden sätter allt strängare begränsningar. Och när hon inte låter sig tämjas, förkastar henne.
Att romanens olika delar bär namn efter olika böcker i Bibeln, förankrar den bibeltrogna miljö flickan växer upp i. Modern vill först inte låta Jeanette gå i vanlig skola, utan lär henne läsa med hjälp av Bibeln, hemmets enda bok. Bibeln med dess våldsamma historier och hämnande Gud, blir därför hennes referensram, så väsenskild från övriga klasskamraters.
Så förutom övergripande gammaltestamentliga referenser (som att kalla kapitlet om barndomen/livets början för 'Genesis' och låta 'Exodus' symbolisera de första stegen bort från hemmet, alltså när hon börjar kommunal skola, osv.), så finns mer specifika, som bl.a. Paulus. Viktig är också graal-legenden och andra symboliska sagor. Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet/Spegellandet' ger dessutom perfekta referenser när galenskapen breder ut sig.
Denna roman hör till 1980-talets kreativa förnyelse av romanskrivandet. Det är inte en subjektiv bekännelseroman (som de såg ut på 1970-talet) utan en lek med form och perspektiv, samtidigt som den unga flickans identitet utforskas.
2018-06-12
Tre dagar in i döden - Eva Seeberg (1981)
Första gången jag läste Tre dagar in i döden var sommaren 1990, i 'En Bok för Allas' pocketutgåva från 1989. Den fastnade i minnet. En mycket annorlunda bok, som vill skildra hur den andliga delen av människan måste lämna kroppen - och lära sig hur - när kroppen dör.
Den läsningen var mycket fantasieggande. Eva Seeberg skrev dock att hon utgått ifrån vad hon läst från olika religioner, sjukhusjournaler och nära-döden-upplevelser m.m haft att säga om ämnet, på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.
Nu när jag läst om boken, upplever jag dock inte samma wow-känsla, som första gången. Och det är kanske inte så konstigt. Den är inte ny längre. Det är den första nyfikenheten, inför hur 'själen' upplever problemen med att klara sig utan kropp, förflyttar sig utan kropp, det är den upptäcktsresan som är den stora behållningen.
Huvudpersonen Haldis Melin, är extra frågande, eftersom hon tillhör dem som aldrig trott på ett liv efter döden, eller att själen kan leva vidare, utan helt förlitat sig på sina kroppsliga sinnen. 1990 höll jag själv på att återupptäcka min intuition, en egenskap som tycktes ha kommit helt ur modet på den tiden, i vår ateistiska värld, när allt skulle förklaras ur en rent mekaniska naturlagar. Innan kvantfysiken blev mer allmänt känd. Idag kan vi tolka fenomenen på mer sofistikerade sätt.
Haldis Melin tvingas i alla fall inse att hon ingår i ett kretslopp av inkarnationer. Huvuddelen av romanen består av hennes livshistoria, återgett i återblickar, från födelsen 1910 till sin död 1979. Det blir också glimtar ur både Norges och Sveriges historia, där hon hade ett norskt äktenskap med en man hon förlorade under andra världskriget, och senare ett äktenskap i ett betydligt mer medelklassigt Sverige. Men den mannen är mycket svartsjuk och hela historien känns unket 50-talsaktig om passiv hemmafru, som saknar den kvinnokraft man önskar att hon fått uppleva.
Det är en sorglig historia, och då blir reinkarnationen den enda positiva möjligheten till ett bättre liv. Jag hade ju velat se att hon tagit mer aktiv del i detta livet, men det tidiga 1900-talet var betydligt mer hämmat i synnerhet för kvinnor, än det liv vi lever i dag i början av 2000-talet.
Eva Seeberg skrev sin första roman på en vecka, Det är hos mig han har varit (1952). Den lilla boken som jag läste när den utkom hos Bra Böcker tidigt 1970-tal, innehöll en mycket smart intrig med oväntad twist, som också stannade länge i minnet. Men hon skrev den i ren protest över det kvinnoförakt hon upplevde, sjaskigheten i äktenskap och relationer mellan könen. Och det blev ett tema som hon fördjupade i en hel rad romaner på temat reinkarnation, som jag brukade låna på biblioteket. Kanske finns de att låna än idag...
Den läsningen var mycket fantasieggande. Eva Seeberg skrev dock att hon utgått ifrån vad hon läst från olika religioner, sjukhusjournaler och nära-döden-upplevelser m.m haft att säga om ämnet, på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.
Nu när jag läst om boken, upplever jag dock inte samma wow-känsla, som första gången. Och det är kanske inte så konstigt. Den är inte ny längre. Det är den första nyfikenheten, inför hur 'själen' upplever problemen med att klara sig utan kropp, förflyttar sig utan kropp, det är den upptäcktsresan som är den stora behållningen.
Huvudpersonen Haldis Melin, är extra frågande, eftersom hon tillhör dem som aldrig trott på ett liv efter döden, eller att själen kan leva vidare, utan helt förlitat sig på sina kroppsliga sinnen. 1990 höll jag själv på att återupptäcka min intuition, en egenskap som tycktes ha kommit helt ur modet på den tiden, i vår ateistiska värld, när allt skulle förklaras ur en rent mekaniska naturlagar. Innan kvantfysiken blev mer allmänt känd. Idag kan vi tolka fenomenen på mer sofistikerade sätt.
Haldis Melin tvingas i alla fall inse att hon ingår i ett kretslopp av inkarnationer. Huvuddelen av romanen består av hennes livshistoria, återgett i återblickar, från födelsen 1910 till sin död 1979. Det blir också glimtar ur både Norges och Sveriges historia, där hon hade ett norskt äktenskap med en man hon förlorade under andra världskriget, och senare ett äktenskap i ett betydligt mer medelklassigt Sverige. Men den mannen är mycket svartsjuk och hela historien känns unket 50-talsaktig om passiv hemmafru, som saknar den kvinnokraft man önskar att hon fått uppleva.
Det är en sorglig historia, och då blir reinkarnationen den enda positiva möjligheten till ett bättre liv. Jag hade ju velat se att hon tagit mer aktiv del i detta livet, men det tidiga 1900-talet var betydligt mer hämmat i synnerhet för kvinnor, än det liv vi lever i dag i början av 2000-talet.
Eva Seeberg skrev sin första roman på en vecka, Det är hos mig han har varit (1952). Den lilla boken som jag läste när den utkom hos Bra Böcker tidigt 1970-tal, innehöll en mycket smart intrig med oväntad twist, som också stannade länge i minnet. Men hon skrev den i ren protest över det kvinnoförakt hon upplevde, sjaskigheten i äktenskap och relationer mellan könen. Och det blev ett tema som hon fördjupade i en hel rad romaner på temat reinkarnation, som jag brukade låna på biblioteket. Kanske finns de att låna än idag...
Konstnären som magister - Peter Dahl (1980)
Hittade hos Myrorna en härlig liten bok av konstnären Peter Dahl, Konstnären som magister : glimtar från ateljéer, akademier och gallerier under ett decennium. Alla textavsnitt har fått årtal mellan 1967-1979 som rubriker och personerna i boken tycks ha sina egna namn (alltså inte en nyckelroman). Och inte en memoar eller självbiografi i vanlig mening.
I stället får texten mig att tänka på 1970-talets s.k. bekännelseromaner av kvinnliga författare. Ja, på ett ställe i boken jämställer sig Dahl till och med med de kvinnor som klagar över att de inte får möjlighet att ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner, när han talar om sina egna problem att få tid nog att ägna sig åt måleriet, när allt annat i livet tar över. Inte minst de otacksamma lärarjobben.
Stilmässigt är det en roman, där Dahl ser sig själv i tredje person - han, magistern, professorn - och allt berättas med befriande självdistans och ironi. Och så här i backspegeln blir det en uppfriskande drift med 1970-talet, alltså skriven så nära inpå i tiden att den inte kan bli annat än sann och igenkännbar tidsbild.
Alltså en satir och bekännelseroman, uppblandad med intressanta konstfilosofiska funderingar, för att inte tala om alla rent praktiska realiteter för konstnärer på 1970-talet.
2018-06-11
Autisterna - Stig Larsson (1979)
Nu när jag kommit att läsa så många böcker från 1980-talet, går det inte att komma förbi Stig Larsson, vars fyra romaner från 1979-1989 av många fått personifiera det svenska 1980-talet.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
2018-06-04
Äta kakan och ha den kvar - Kristin Emilsson (2014)
Sommar, torrt och hett! Inte så vanligt i Sverige, i synnerhet inte redan i maj och början av Juni. Men så har det varit i flera veckor, och i helgen hela 30 grader. Då är det skönt med lättläst feelgood för hängmattan.
Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.
Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.
Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.
Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.
Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och mina erfarenheter av livet.
Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.
Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.
Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.
Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.
Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och mina erfarenheter av livet.
2018-05-23
The Passion of New Eve - Angela Carter (1977)
Den brittiska författarinnan Angela Carter (1940-92) blev främst känd för sina omtolkade sagor och myter, och använde det för att ifrågasätta hur vi tänker om könsroller och sexualitet. Hon var alltså queer innan queer blev ett begrepp, så det är inte förvånande att hon uppmärksammats igen nu på 2000-talet.
Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.
Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller. Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.
Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.
Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.
Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.
Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.
Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.
Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.
Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.
Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter. Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.
Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.
Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.
Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller. Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.
Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.
Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.
Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.
Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.
Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.
Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.
Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.
Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter. Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.
Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.
2018-05-09
Tess of the d'Urbervilles - Thomas Hardy (1891)
Tess of the d'Urbervilles med undertiteln A Pure Woman är en tragedi av Thomas Hardy (1840-1928) på temat en 'fallen kvinna', ett typiskt viktorianskt ämne, om kvinnan som antingen ren eller oren, oskuld eller inte. Men Hardys undertitel visar att han ifrågasatte dessa etiketter, att en kvinna som har sex utom äktenskapet ansågs ha 'fallit' för djupt för att någonsin kunna ta sig upp igen. Trots ämnet är Hardys stil uppfriskande osentimental, vilket gör romanen till en läsvärd klassiker än idag. Detta mycket tack vare huvudkaraktären, Tess Durbeyfield, som är en livfull och komplex karaktär, som det är lätt att identifiera sig med och sympatisera med.
Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Hardys roman är en mästerlig tragedi som kombinerar psykologiska, sociala och symboliska aspekter. Den bärs fram av en realistisk könsrollskritik, men också av det levande landskap som kan tolkas symboliskt, där Tess eget liv kan jämställas med ett landskap under förändring, från den agrara närande jordmodern, som våldtas av känslokalla maskiner. Men som med alla klassiska verk behöver man inte gräva efter symbolerna. Den känsliga texten är nog i sig själv en förmedlare av insikter.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Att karaktärerna främst fotvandrar, och i enstaka fall har tillgång till häst och vagn, gör även små avstånd oöverstigliga. Men järnvägen, industrialismens ryggrad, finns redan, om än i periferin. Vid ett tillfälle får Angel och Tess i uppdrag att köra till tåget med den mjölk som skall transporteras till London. Tess begrundar hur den mjölk de ägnat timmar åt att ta fram, nu ilar in till London, att drickas av människor som kanske aldrig ens sett en ko!? En av alla levande insiktsfulla detaljer som Thomas Hardy skapade.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
2018-04-08
Juloratoriet - Göran Tunström (1983)
Göran Tunström (1937-2000) fick sitt stora genombrott med Juloratoriet, en av svenskt 1980-tals främsta romaner. Romanen är ett brett upplagt sökande efter identitet, där berättaren Victor Udde söker sitt ursprung genom att återuppleva sin släkts historia. Romanen följer tre generationer värmlänningar från Sunne, men med anknytningar ut i världen (USA, Nya Zeeland).
Tunström var prästson, men förlorade sin far redan som 12-åring. Det är två betydande fakta med tanke på att många av Tunströms texter ofta kan tolkas som teologiska funderingar. Juloratoriet har fått sin titel efter Johan Sebastian Bachs 'Juloratorium', som berättaren Victor skall dirigera i Sunne kyrka. Även om jag inte känner oratoriets text, så utgår jag ifrån att den är biblisk och rör Jesus födelse, alltså födelsemiraklet.
Victor berättar (s.13) för kyrkokören, att Bach skapade detta som "bruksmusik för julen 1734" och använde "världslig musik till sakrala texter". Kantaterna blandar alltså bibeltexter med t ex kärleksvisor från Bachs samtid. "Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek?", frågar sig Victor.
Jag ser detta som en fingervisning till hur romanen kan tolkas. Huvudtemat rör tre generationer av världslig kärlek, men den kan tolkas sakralt, som en teologisk meditation kring jungfrufödsel, födelsemiraklet, och frånvarande fäder - gestaltad i den krassa vardagen i Sunne. Det är ju trots allt här på jorden vi lever. Sonens födelse hyllas i varje generation, men fråntas ändå sin far.
Tunströms komposition är estetiskt skicklig. Juloratoriet är ett intrikat bygge, som utgår ur en cirkelkomposition, där Victor inleder och avslutar, men länge tycks osynlig när resten av hans släkthistoria rullas upp - dramatiska och betydelsefulla händelser i faderns och farfaderns liv pågick minst tjugo år innan Victor själv föddes, men de kom ändå att påverka Victors liv. Och nu återkommer han alltså till Sunne för att slutför Julkonsert-projektet, som var hans farmoders skötebarn.
Läser man om texten medan man ännu har hela historien i minnet, blir det dock uppenbart att det är Victor själv som utforskar sin släkts historia, via de brev, vykort och dagböcker, som relateras utan kommentarer. Men det innehåller fakta kring hans far som undanhölls honom som barn, och som därför gav hans liv en rotlös, fragmentarisk känsla. Romanens existentiella motiv kan tolkas både världsligt och sakralt. Med varje barn som föds, föds en själ. Om barnet förlorar kontakten med en eller flera av sina föräldrar, känner sig barnet övergivet i världen - liksom själen känner sig övergiven av Gud.
Tunströms hembygd, den lilla orten Sunne i Värmland - som också var Selma Lagerlöfs hemort - blir en konkret avskuren spelplats för ett större existentiellt drama. Ljuvt och lätt flyter Tunströms språk och berättelse fram, trots att ämnet är tungt. Till pralinerna hör att Selma får vara med på ett hörn som karaktär i boken, den kloka omtänksamma matriarken, som nu är i slutet av sitt liv och känner ett ansvar för alla hjälpsökande som hon trots allt inte kan ta hand om.
En snårig text, som kanske varit seg att läsa, kan ändå bli till en lustfylld lek om man hittar symboler att tolka. Men hos Tunström, liksom hos Selma Lagerlöf, är texterna nog i sig själva, det blir ett lustfyllt badande i språket, som inte vill malas ner. Hellre då behålla den mångfacetterade magin.
Det underliggande andliga sökandet hittar fram ändå, allmängiltigt gestaltat, så som alla mästerverk.
Alla tre generationer i romanen förlorar nära och kära, kärleken tas ifrån dem, och ger sig därför ut att söka dem, antingen i Värmland, eller på andra sidan världen (Nya Zeeland), eller ända in i döden. Själarna söker efter sin andra hälft, vare sig det är en förälder eller en kärlekspartner, vilket kan bli en snårig väg tillbaka till den Edens lustgård vi lämnade vid födelsen.
Den skrämmande tomhetskänslan måste fyllas med kärlek, och då hjälper inga surrogat. Det måste vara äkta vara, och den måste komma inifrån oss själva, oavsett det yttre objektets form.
"Johann Sebastian Bach skapade av vibrerande luft den världsomfattande osynliga Gudsstaten och vandrade, medan han ännu levde, in i den...", citerar Victor på sid 12, och berättar att hela familjen Bach jobbade tillsammans hela veckan för att skapa nya kantater till varje söndag. Till sin hjälp hade de en massa formler att ta till, allmängods. "Den här skaåelseprocessen som vi lägger så stor vikt vid i våra dagar, var bara färgläggningen av alltsammans." (s.13)
Tunström var prästson, men förlorade sin far redan som 12-åring. Det är två betydande fakta med tanke på att många av Tunströms texter ofta kan tolkas som teologiska funderingar. Juloratoriet har fått sin titel efter Johan Sebastian Bachs 'Juloratorium', som berättaren Victor skall dirigera i Sunne kyrka. Även om jag inte känner oratoriets text, så utgår jag ifrån att den är biblisk och rör Jesus födelse, alltså födelsemiraklet.
Victor berättar (s.13) för kyrkokören, att Bach skapade detta som "bruksmusik för julen 1734" och använde "världslig musik till sakrala texter". Kantaterna blandar alltså bibeltexter med t ex kärleksvisor från Bachs samtid. "Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek?", frågar sig Victor.
Jag ser detta som en fingervisning till hur romanen kan tolkas. Huvudtemat rör tre generationer av världslig kärlek, men den kan tolkas sakralt, som en teologisk meditation kring jungfrufödsel, födelsemiraklet, och frånvarande fäder - gestaltad i den krassa vardagen i Sunne. Det är ju trots allt här på jorden vi lever. Sonens födelse hyllas i varje generation, men fråntas ändå sin far.
Tunströms komposition är estetiskt skicklig. Juloratoriet är ett intrikat bygge, som utgår ur en cirkelkomposition, där Victor inleder och avslutar, men länge tycks osynlig när resten av hans släkthistoria rullas upp - dramatiska och betydelsefulla händelser i faderns och farfaderns liv pågick minst tjugo år innan Victor själv föddes, men de kom ändå att påverka Victors liv. Och nu återkommer han alltså till Sunne för att slutför Julkonsert-projektet, som var hans farmoders skötebarn.
Läser man om texten medan man ännu har hela historien i minnet, blir det dock uppenbart att det är Victor själv som utforskar sin släkts historia, via de brev, vykort och dagböcker, som relateras utan kommentarer. Men det innehåller fakta kring hans far som undanhölls honom som barn, och som därför gav hans liv en rotlös, fragmentarisk känsla. Romanens existentiella motiv kan tolkas både världsligt och sakralt. Med varje barn som föds, föds en själ. Om barnet förlorar kontakten med en eller flera av sina föräldrar, känner sig barnet övergivet i världen - liksom själen känner sig övergiven av Gud.
Tunströms hembygd, den lilla orten Sunne i Värmland - som också var Selma Lagerlöfs hemort - blir en konkret avskuren spelplats för ett större existentiellt drama. Ljuvt och lätt flyter Tunströms språk och berättelse fram, trots att ämnet är tungt. Till pralinerna hör att Selma får vara med på ett hörn som karaktär i boken, den kloka omtänksamma matriarken, som nu är i slutet av sitt liv och känner ett ansvar för alla hjälpsökande som hon trots allt inte kan ta hand om.
En snårig text, som kanske varit seg att läsa, kan ändå bli till en lustfylld lek om man hittar symboler att tolka. Men hos Tunström, liksom hos Selma Lagerlöf, är texterna nog i sig själva, det blir ett lustfyllt badande i språket, som inte vill malas ner. Hellre då behålla den mångfacetterade magin.
Det underliggande andliga sökandet hittar fram ändå, allmängiltigt gestaltat, så som alla mästerverk.
Alla tre generationer i romanen förlorar nära och kära, kärleken tas ifrån dem, och ger sig därför ut att söka dem, antingen i Värmland, eller på andra sidan världen (Nya Zeeland), eller ända in i döden. Själarna söker efter sin andra hälft, vare sig det är en förälder eller en kärlekspartner, vilket kan bli en snårig väg tillbaka till den Edens lustgård vi lämnade vid födelsen.
Den skrämmande tomhetskänslan måste fyllas med kärlek, och då hjälper inga surrogat. Det måste vara äkta vara, och den måste komma inifrån oss själva, oavsett det yttre objektets form.
"Johann Sebastian Bach skapade av vibrerande luft den världsomfattande osynliga Gudsstaten och vandrade, medan han ännu levde, in i den...", citerar Victor på sid 12, och berättar att hela familjen Bach jobbade tillsammans hela veckan för att skapa nya kantater till varje söndag. Till sin hjälp hade de en massa formler att ta till, allmängods. "Den här skaåelseprocessen som vi lägger så stor vikt vid i våra dagar, var bara färgläggningen av alltsammans." (s.13)
2018-03-29
A House of Pomegranates - Oscar Wilde (1891)
Oscar Wildes sista samling konstsagor utgavs året efter Dorian Grays porträtt, och saknar helt de humoristiska inslag som annars är så vanligt hos Wilde. Som han själv påpekade var historierna inte ämnade varken för barn eller ens 'allmänheten'. Det är estetiska experiment i sagoform. Han använder det magiska tretalet rikligt, men också allegorier och symboler som genomsyrar texten med moraliska och etiska budskap.
Den mörka ominösa stämningen från Dorian Gray dröjer kvar. Alla fyra sagorna spelar på dualiteter som gott och ont, kärlek och grymhet, stolhet och ödmjukhet, synd och botfärdighet. girighet och osjälviskhet - som framstår som idealistiska kristna budskap.
I synnerhet The Young King, som börjar som en tungfotad katalog över konstverk och rikedomar, övergår snart till en Kristuslegend - där andlig styrka utvinns ur konstlös enkelhet. Sonen till en ogift prinsessa, förskjuts av sin morfar kungen, som låter honom uppfostras i fattigdom hos en getherde, men återkallas till sin 16-årsdag då annan arvinge saknas. Först förtrollas han av palatsets rikedom, all skön konst, men natten före kröningsdagen drömmer han om de fattiga som sliter och dör för att framställa de rikas lyx. Så han avsäger sig all rikedom, återgår till sina enkla herdekläder, med törnekrona och herdestav i stället för kungaspira. Men då får han såväl adel, präster och bönder emot sig. De nöjer sig inte med andlig styrka, de vill ha gyllene kungaregalier att se upp till. Men när ärkebiskopen vägrar kröna honom, sänder Gud själv in solstrålar genom kyrkofönstret, och omvärver honom med heligt gyllene ljus, som kröner honom till ängel, som genast lyfts upp att regera i himmelen.
The Birthday of the Infanta börjar också som en långrandig beskrivning av spansk kunglig lyx (ca år 1600?), men utvecklas till en hjärtskärande historia om en dvärg som förälskar sig i prinsessan, utan att förstå att hela hovet skrattar åt honom, till och med blommorna hånar hans yttre. Han har levt i skogen och aldrig sett sin spegelbild. Så snart han får syn på sig själv i en spegel, inser han hånet som omger honom, och dör av brustet hjärta. Eftersom allt börjat som en saga på slottet, kanske vi väntar oss att prinsessan skall förbarma sig över dvärgen. Men Wilde ger inget lyckligt slut. I stället är det prinsessan som levt hela sitt liv i det skönt smyckade slottet, som fått ett hjärta hårt som sten. När dvärgen dör från sin uppgift, blir hennes kalla slutreplik: "For the future, let those who come to play with me, have no hearts."
Hur än vacker konst vi omges med, kan den inte ge oss ett gott hjärta. Men jag tänker också på att historien innehöll en lång inledning, innan slottets vackra konst beskrevs, om Kungens sorg, att han blev änkling redan 18 månader efter bröllopet, och därefter isolerat sig, otröstlig. En psykologisk fingervisning, om hur den så tidigt moderlösa prinsessan berövats den kärlek varje barn behöver, oavsett lyx eller inte.
The Fisherman and His Soul får mig att tänka på HC Andersens Lilla Sjöjungfrun, även om Wilde har vänt på intrigen, och låter en fiskare bli kär i jungfrun och får veta att han måste skiljas från sin själ för att kunna leva med henne i havet. 1. Prästen förfasar sig och förklarar att själen är det högsta människan äger, men 2. köpmännen anser den värdelös, 3. men en häxa förklarar att den sitter i hans skugga och kan avskiljas med rätt rit och trollformel. Häxan lyckas, och själen måste bege sig ensam ut i världen, medan fiskaren flyttar ner i havet och älskar sin sjöjungfru. Men själen återvänder en gång om året och försöker locka honom tillbaka, med utlovad visdom, och sedan rikedom. Tredje året lyckas han fresta med tanken på danserskor med vackra fötter (något sjöjungfrun saknar), varpå de återförenas. Men själen håller inte vad han lovat, han lurar fiskaren att 1. stjäla, 2. slå ett barn, 3, mörda en gästfri man.
Förvirrad undrar jag vad fiskarens själ är för Wilde. Den frestas av världsliga nöjen och rikedom, och säger att allt beror på att fiskaren behöll sitt hjärta (nödvändig för kärleken till sjöjungfrun) medan själen fick ge sig ut i världens utan detta känslomässiga stöd, och därför blev samvetslös. Medan fiskaren själv aldrig förlorar sin förmåga att älska. Han vill återvända till sin sjöjungfru, men en själ kan aldrig avskiljas en andra gång, även så blev fiskaren lurad. Men aldrig mer ger han efter för den känslokalla själen, utan stannar på stranden - och låser därmed även själen till stranden - i suktan efter närheten till sjöjungfrun. Tre år senare flyter hon iland död, och fiskaren dör av brustet hjärta. Prästen vägrar begrava dem i vigd jord, men ytterligare tre år senare växer de mest underbara blommor fram över deras grav, vilket omvänder prästen som därefter välsignar 'alla varelser' utan diskriminering.
Wilde predikar alltså kärlekens kraft, en kroppens kärlek, som tycks klara sig helt utan själ. Hos Wilde sitter inte samvetet i själen, utan i kärleken. Kärleken står över alla andra frestelser. Och ändå är Kärleken ändå inte räddaren i nöden.
Sist, men inte minst, The Star-child, om hur en skogshuggare ser ett stjärnfall och hittar ett litet spädbarn i skogen, som om det just fallit från en stjärna. Fattig är han, men tar hand om barnet, beundrat för sitt vackra yttre, men fåfäng, grym torterar han djur och ser ner på varje fattiglapp, i tron att han själv är av ädlare härkomst. Tills en dag en tiggarkvinna som i åratal letat efter sitt förlorade barn, har vägarna förbi och visar sig vara hans mor. Menhan finner henne motbjudande och stöter henne föraktfullt ifrån sig. Genast förvandlas han yttre, blir paddlikt, fjällgit som en orm, varpå han genast förlorar alla sina vänner och beundrare. Pojken ger sig iväg på jakt efter den avvisade modern, för att få be om förlåtelse. Tre år söker han. Han ber djuren hjälpa honom leta, men de kan inget göra, vingklippta och skadade av hans hårda behandling. Slutligen blir han såld till slav åt en trollkarl, av vilken han får tre uppdrag att leta upp guld dolt i skogen. Han lyckas med hjälp av en hare som han en gång befriat ur en snara. Men varje gång förbarmar han sig över en leprasjuk tiggare, och ger denne guldet, och kommer därför tomhänt till trollkarlen som pryglar honom, värre för varje gång. Tredje gången gillt har han fått sitt sköna ytre tillbaka och tiggarkvinnan visar sig vara hans mor, en förklädd drottning, liksom den leprasjuke, hans far, likaså förklädd kung.
Denna saga predikar alltså osjälvisk medkänsla, men inte heller denna kärlek skapar något himmelrike här på jorden. Hans sköna yttre återställdes och han återfördes till sitt kungliga ursprung, men något långt liv fick han inte, och inget himmelrike på jorden. "Yet ruled he not long, so great had been his suffering, and so bitter the fire of his testing, for after the space of three years he died. And he who came after him ruled evily."
Kärleken tycks aldrig få något djupare effekt på det jordiska livet. Detta är mörka sagor, som inte roar, men som intellektuell utmaning får de oss att fundera över det mänskliga livets villkor och de andliga och känslomässiga band som snor sig kring oss. Saker vi kan fundera över än idag.
Den mörka ominösa stämningen från Dorian Gray dröjer kvar. Alla fyra sagorna spelar på dualiteter som gott och ont, kärlek och grymhet, stolhet och ödmjukhet, synd och botfärdighet. girighet och osjälviskhet - som framstår som idealistiska kristna budskap.
I synnerhet The Young King, som börjar som en tungfotad katalog över konstverk och rikedomar, övergår snart till en Kristuslegend - där andlig styrka utvinns ur konstlös enkelhet. Sonen till en ogift prinsessa, förskjuts av sin morfar kungen, som låter honom uppfostras i fattigdom hos en getherde, men återkallas till sin 16-årsdag då annan arvinge saknas. Först förtrollas han av palatsets rikedom, all skön konst, men natten före kröningsdagen drömmer han om de fattiga som sliter och dör för att framställa de rikas lyx. Så han avsäger sig all rikedom, återgår till sina enkla herdekläder, med törnekrona och herdestav i stället för kungaspira. Men då får han såväl adel, präster och bönder emot sig. De nöjer sig inte med andlig styrka, de vill ha gyllene kungaregalier att se upp till. Men när ärkebiskopen vägrar kröna honom, sänder Gud själv in solstrålar genom kyrkofönstret, och omvärver honom med heligt gyllene ljus, som kröner honom till ängel, som genast lyfts upp att regera i himmelen.
The Birthday of the Infanta börjar också som en långrandig beskrivning av spansk kunglig lyx (ca år 1600?), men utvecklas till en hjärtskärande historia om en dvärg som förälskar sig i prinsessan, utan att förstå att hela hovet skrattar åt honom, till och med blommorna hånar hans yttre. Han har levt i skogen och aldrig sett sin spegelbild. Så snart han får syn på sig själv i en spegel, inser han hånet som omger honom, och dör av brustet hjärta. Eftersom allt börjat som en saga på slottet, kanske vi väntar oss att prinsessan skall förbarma sig över dvärgen. Men Wilde ger inget lyckligt slut. I stället är det prinsessan som levt hela sitt liv i det skönt smyckade slottet, som fått ett hjärta hårt som sten. När dvärgen dör från sin uppgift, blir hennes kalla slutreplik: "For the future, let those who come to play with me, have no hearts."
Hur än vacker konst vi omges med, kan den inte ge oss ett gott hjärta. Men jag tänker också på att historien innehöll en lång inledning, innan slottets vackra konst beskrevs, om Kungens sorg, att han blev änkling redan 18 månader efter bröllopet, och därefter isolerat sig, otröstlig. En psykologisk fingervisning, om hur den så tidigt moderlösa prinsessan berövats den kärlek varje barn behöver, oavsett lyx eller inte.
The Fisherman and His Soul får mig att tänka på HC Andersens Lilla Sjöjungfrun, även om Wilde har vänt på intrigen, och låter en fiskare bli kär i jungfrun och får veta att han måste skiljas från sin själ för att kunna leva med henne i havet. 1. Prästen förfasar sig och förklarar att själen är det högsta människan äger, men 2. köpmännen anser den värdelös, 3. men en häxa förklarar att den sitter i hans skugga och kan avskiljas med rätt rit och trollformel. Häxan lyckas, och själen måste bege sig ensam ut i världen, medan fiskaren flyttar ner i havet och älskar sin sjöjungfru. Men själen återvänder en gång om året och försöker locka honom tillbaka, med utlovad visdom, och sedan rikedom. Tredje året lyckas han fresta med tanken på danserskor med vackra fötter (något sjöjungfrun saknar), varpå de återförenas. Men själen håller inte vad han lovat, han lurar fiskaren att 1. stjäla, 2. slå ett barn, 3, mörda en gästfri man.
Förvirrad undrar jag vad fiskarens själ är för Wilde. Den frestas av världsliga nöjen och rikedom, och säger att allt beror på att fiskaren behöll sitt hjärta (nödvändig för kärleken till sjöjungfrun) medan själen fick ge sig ut i världens utan detta känslomässiga stöd, och därför blev samvetslös. Medan fiskaren själv aldrig förlorar sin förmåga att älska. Han vill återvända till sin sjöjungfru, men en själ kan aldrig avskiljas en andra gång, även så blev fiskaren lurad. Men aldrig mer ger han efter för den känslokalla själen, utan stannar på stranden - och låser därmed även själen till stranden - i suktan efter närheten till sjöjungfrun. Tre år senare flyter hon iland död, och fiskaren dör av brustet hjärta. Prästen vägrar begrava dem i vigd jord, men ytterligare tre år senare växer de mest underbara blommor fram över deras grav, vilket omvänder prästen som därefter välsignar 'alla varelser' utan diskriminering.
Wilde predikar alltså kärlekens kraft, en kroppens kärlek, som tycks klara sig helt utan själ. Hos Wilde sitter inte samvetet i själen, utan i kärleken. Kärleken står över alla andra frestelser. Och ändå är Kärleken ändå inte räddaren i nöden.
Sist, men inte minst, The Star-child, om hur en skogshuggare ser ett stjärnfall och hittar ett litet spädbarn i skogen, som om det just fallit från en stjärna. Fattig är han, men tar hand om barnet, beundrat för sitt vackra yttre, men fåfäng, grym torterar han djur och ser ner på varje fattiglapp, i tron att han själv är av ädlare härkomst. Tills en dag en tiggarkvinna som i åratal letat efter sitt förlorade barn, har vägarna förbi och visar sig vara hans mor. Menhan finner henne motbjudande och stöter henne föraktfullt ifrån sig. Genast förvandlas han yttre, blir paddlikt, fjällgit som en orm, varpå han genast förlorar alla sina vänner och beundrare. Pojken ger sig iväg på jakt efter den avvisade modern, för att få be om förlåtelse. Tre år söker han. Han ber djuren hjälpa honom leta, men de kan inget göra, vingklippta och skadade av hans hårda behandling. Slutligen blir han såld till slav åt en trollkarl, av vilken han får tre uppdrag att leta upp guld dolt i skogen. Han lyckas med hjälp av en hare som han en gång befriat ur en snara. Men varje gång förbarmar han sig över en leprasjuk tiggare, och ger denne guldet, och kommer därför tomhänt till trollkarlen som pryglar honom, värre för varje gång. Tredje gången gillt har han fått sitt sköna ytre tillbaka och tiggarkvinnan visar sig vara hans mor, en förklädd drottning, liksom den leprasjuke, hans far, likaså förklädd kung.
Denna saga predikar alltså osjälvisk medkänsla, men inte heller denna kärlek skapar något himmelrike här på jorden. Hans sköna yttre återställdes och han återfördes till sitt kungliga ursprung, men något långt liv fick han inte, och inget himmelrike på jorden. "Yet ruled he not long, so great had been his suffering, and so bitter the fire of his testing, for after the space of three years he died. And he who came after him ruled evily."
Kärleken tycks aldrig få något djupare effekt på det jordiska livet. Detta är mörka sagor, som inte roar, men som intellektuell utmaning får de oss att fundera över det mänskliga livets villkor och de andliga och känslomässiga band som snor sig kring oss. Saker vi kan fundera över än idag.
2018-03-23
Lord Arthur Savile's crime and other stories - Oscar Wilde (1891)
Den här samlingen av av Oscar Wilde, består av fyra gåtfulla historier med mer eller mindre komiska inslag. Alla fyra publicerades först i tidskrifter, redan 1887, men samlades inte i bokform förrän 1891.
I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?
The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!
The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.
Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.
Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."
Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."
I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?
The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!
The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.
Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.
Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."
Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."
2018-03-14
Det låsta rummet - Paul Auster (1986)
Det låsta rummet är tredje och sista delen av New York-trilogin, som syr ihop hela historien. Först i tredje delen inser jag att det inte är tre olika historier, utan att allt hänger ihop - om än osäkert hur. Det är som ett spektrum av samma historia. Samma historia berättas om och om igen, under en svärm av skilda detaljer.
Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.
Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.
Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.
Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.
Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.
Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.
Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.
Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.
När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.
Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.
"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."
Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.
I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad? Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?
Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."
Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.
Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.
Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.
Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.
Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.
Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.
Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.
Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.
Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.
Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.
När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.
Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.
"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."
Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.
I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad? Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?
Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."
Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.
Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.
2018-03-09
Vålnader - Paul Auster (1986)
Andra boken i den s.k. New York-trilogin, är betydligt kortare (90 sidor) och mer rak på sak, än första boken som var mer av en metaroman, som flöt mellan olika berättarsynvinklar.
Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.
Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.
Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.
I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.
Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.
Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.
Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....
Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.
Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."
Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.
Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.
Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.
I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.
Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.
Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.
Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....
Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.
Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."
2018-03-05
Stad av glas - Paul Auster (1985)
Med Stad av glas, som var Paul Austers stora genombrott, inledde han den postmoderna romansvit som senare kom att kallas New York-trilogin. Läsaren luras in i historien med förespeglingen om att historiens genre är någon typ av hårdkokt deckare. Huvudpersonen får i uppdrag att skydda en person, genom att skugga och bevaka den person som uppdragsgivaren känner sig hotad av.
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
