Per Wahlöös debut, ursprungligen med titeln Himmelsgeten, är en fotbollshistoria, och dessutom klassisk påstods det, så då blev jag nyfiken trots att fotboll egentligen inte är min grej.
Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.
Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.
Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)
2014-02-18
2014-02-17
Geniet - Ivar Lo-Johansson (1947)
Geniet väckte vid utgivandet rabalder som pågick intensivt i minst ett år, men idag tiger litteraturhistorien still. "Geniet (1947) väckte mycket diskussion", står det i en handbok, inte hur eller varför. Det kan bero på att debatten inte rörde det litterära. Moralens företrädare var indignerade och sansade sig inte tillräckligt för att söka fler teman i sin läsning.
Min läsning idag finner en mycket komplex väv av olika teman, där huvudtemat för mig gäller vad Bourdieu på 1980-talet kom att kalla "kulturellt kapital". Hos Ivar Lo känner sig tonårspojken Kristian lurad av 'de vuxna'. Konst och litteratur ges värden som inget betyder för honom själv. De ingår helt enkelt inte i hans eget kulturarv, den fattiga statarmiljö/arbetarmiljö han växt upp i. Man kan dessutom läsa mellan raderna att de lägre klasserna räknades som 'kulturlösa', bara medel- och överklass ansågs 'äga kultur'. Och i den miljön är det inte individens uppskattning av t ex en tavla som har betydelse, utan åsatt 'marknadsvärdet'.
Romanen tar upp en anekdot om hur en man försöker sälja ett värdefullt konstverk av 'Goya', där han som ett experiment dolt signaturen under ramen. Men ingen expert inser att det är en Goya, de vägrar köpa, och ingen annan heller uppskattar motivet. Hur än mannen sänker priset, tycker ingen att tavlan är värd att betala för. Först när han knackar på hos en konstnär, ser denne genast att det är en Goya. Men en Goya för ett så lågt pris måste vara stulen, menar konstnären, och inte tänker han köpa stöldgods!
Kristian tror att de vuxna bara 'låtsas' förstå konstverken, inbillar varandra att där finns värden han själv inte kan finna i motiven, varför han beslutar att betrakta allt som humbug. Men all 'kultur' är en fråga om inlärning, om att dela ett 'kulturellt kapital', vilket Bourdieu menade att medelklass och överklass fick med sig hemifrån, gratis, som en självklarhet via modersmjölken. Allt detta står Kristian utanför, ensam, utan bas att utgå ifrån.
Ivar Lo ger oss Kristians perspektiv, generations-motsättningen, men vi kan bara gissa om författaren själv såg det som en klassresa mellan olika samhällsklassers kulturella kapital, vilket vi får räkna ut själva, utan pekpinnar.
Här kommer nästa tema in, 'geniet', den romantiska synen på skapargeniet, som unik, den som aldrig upprepar något inlärt, utan enbart frambringar snilleblixtar. Kristian är begåvad, har lätt för inlärning, men att vissa i omgivningen, främst Singel, ser honom som 'genial', gör bara att Kristian känner sig än mer ensam, utan bas att stå på, vilket leder till hans undergång. Genom hela boken förknippas 'geni' med 'idiot', den tunna linjen mellan snilleblixt och galenskap. Och likadant som med konstverken är det eftervärlden som bestämmer om det skapade är något genialt mänskligheten behöver, eller rena idiotin. (Ett exempel är Christopher Polhem, som räknas upp bland de 'svenska genierna', vars geniala mekaniska uppfinningar det tog eftervärlden 200 år att acceptera.)
Allt detta tal om genier, som övermänniskor, tillhör ju det som gör boken otidsenlig i dagens ögon. Det känns för mig som 1930-tals rasism, nazism, och är naturligtvis inspirerat av Romantikens skaparideal och Nietzsche, och på samma gång motsatsen till Realismen och Naturalismens materiella syn på människan. Jag tror att det ingår i det Ivar-Lo vill uppmärksamma och kritisera. Huvudtemat i Ivar Lo-Johanssons författarskap rör ju ständigt kollektivets för- och nackdelar. Vi behöver varandras stöd och trygghet, men riskerar samtidigt att bli kvävda av omgivningens krav. En roman ur den ensamma pojkens perspektiv, inledande en klassresa som gör honom helt skyddslös, är något helt motsatt hans tidigare berättelser om statarkollektiv, och upplevdes därmed av läsarna som helt främmande.
Intressant nog kom Geniet i ny upplaga så sent som 1980 i Bra Böckers klassikerserie, trots att kritiken ansåg romanen otidsenlig redan 1947. Inte begrep jag 1980 tonårspojkens problem, det NE kallar "pubertal sexualnöd". Det onani-tabu Ivar Lo upplevt i början av 1900-talet var ingen inbillning. Skämt om att hålla fingrarna ovanför täcket, var en gång tabu på fullt allvar. Debatten rörde sig främst kring Singels utrop: "Vi måste släppa till flickorna", den individualistiske liberale mannen Singels lösning. En absurd lösning ryckt ur sitt sammanhang.
Min tolkning av romanen - som gav en så het debatt kring onani och sex i tonåren - blir att den ville få läsaren att inse att onani är fullständigt naturligt och oskyldig, tvärtemot den skräckpropaganda Kristian gick på, och självklart att föredra jämfört med tonårsgraviditeter, våldtäkter och könssjukdomar.
Min läsning idag finner en mycket komplex väv av olika teman, där huvudtemat för mig gäller vad Bourdieu på 1980-talet kom att kalla "kulturellt kapital". Hos Ivar Lo känner sig tonårspojken Kristian lurad av 'de vuxna'. Konst och litteratur ges värden som inget betyder för honom själv. De ingår helt enkelt inte i hans eget kulturarv, den fattiga statarmiljö/arbetarmiljö han växt upp i. Man kan dessutom läsa mellan raderna att de lägre klasserna räknades som 'kulturlösa', bara medel- och överklass ansågs 'äga kultur'. Och i den miljön är det inte individens uppskattning av t ex en tavla som har betydelse, utan åsatt 'marknadsvärdet'.
Romanen tar upp en anekdot om hur en man försöker sälja ett värdefullt konstverk av 'Goya', där han som ett experiment dolt signaturen under ramen. Men ingen expert inser att det är en Goya, de vägrar köpa, och ingen annan heller uppskattar motivet. Hur än mannen sänker priset, tycker ingen att tavlan är värd att betala för. Först när han knackar på hos en konstnär, ser denne genast att det är en Goya. Men en Goya för ett så lågt pris måste vara stulen, menar konstnären, och inte tänker han köpa stöldgods!
Kristian tror att de vuxna bara 'låtsas' förstå konstverken, inbillar varandra att där finns värden han själv inte kan finna i motiven, varför han beslutar att betrakta allt som humbug. Men all 'kultur' är en fråga om inlärning, om att dela ett 'kulturellt kapital', vilket Bourdieu menade att medelklass och överklass fick med sig hemifrån, gratis, som en självklarhet via modersmjölken. Allt detta står Kristian utanför, ensam, utan bas att utgå ifrån.
Ivar Lo ger oss Kristians perspektiv, generations-motsättningen, men vi kan bara gissa om författaren själv såg det som en klassresa mellan olika samhällsklassers kulturella kapital, vilket vi får räkna ut själva, utan pekpinnar.
Här kommer nästa tema in, 'geniet', den romantiska synen på skapargeniet, som unik, den som aldrig upprepar något inlärt, utan enbart frambringar snilleblixtar. Kristian är begåvad, har lätt för inlärning, men att vissa i omgivningen, främst Singel, ser honom som 'genial', gör bara att Kristian känner sig än mer ensam, utan bas att stå på, vilket leder till hans undergång. Genom hela boken förknippas 'geni' med 'idiot', den tunna linjen mellan snilleblixt och galenskap. Och likadant som med konstverken är det eftervärlden som bestämmer om det skapade är något genialt mänskligheten behöver, eller rena idiotin. (Ett exempel är Christopher Polhem, som räknas upp bland de 'svenska genierna', vars geniala mekaniska uppfinningar det tog eftervärlden 200 år att acceptera.)
Allt detta tal om genier, som övermänniskor, tillhör ju det som gör boken otidsenlig i dagens ögon. Det känns för mig som 1930-tals rasism, nazism, och är naturligtvis inspirerat av Romantikens skaparideal och Nietzsche, och på samma gång motsatsen till Realismen och Naturalismens materiella syn på människan. Jag tror att det ingår i det Ivar-Lo vill uppmärksamma och kritisera. Huvudtemat i Ivar Lo-Johanssons författarskap rör ju ständigt kollektivets för- och nackdelar. Vi behöver varandras stöd och trygghet, men riskerar samtidigt att bli kvävda av omgivningens krav. En roman ur den ensamma pojkens perspektiv, inledande en klassresa som gör honom helt skyddslös, är något helt motsatt hans tidigare berättelser om statarkollektiv, och upplevdes därmed av läsarna som helt främmande.
Intressant nog kom Geniet i ny upplaga så sent som 1980 i Bra Böckers klassikerserie, trots att kritiken ansåg romanen otidsenlig redan 1947. Inte begrep jag 1980 tonårspojkens problem, det NE kallar "pubertal sexualnöd". Det onani-tabu Ivar Lo upplevt i början av 1900-talet var ingen inbillning. Skämt om att hålla fingrarna ovanför täcket, var en gång tabu på fullt allvar. Debatten rörde sig främst kring Singels utrop: "Vi måste släppa till flickorna", den individualistiske liberale mannen Singels lösning. En absurd lösning ryckt ur sitt sammanhang.
Min tolkning av romanen - som gav en så het debatt kring onani och sex i tonåren - blir att den ville få läsaren att inse att onani är fullständigt naturligt och oskyldig, tvärtemot den skräckpropaganda Kristian gick på, och självklart att föredra jämfört med tonårsgraviditeter, våldtäkter och könssjukdomar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
