Jag borde inet sitta här och göra fler inlägg. Just nu är det Kursens sluttenta som gäller - att välje en roman (ur lärarens lista) för att göra en självständig analys. Men på bussen hem idag läste jag ut en tunn roman som legat i väskan ett tag, efter att först ha legat på sängbordet ett tag, men nu närmade den sig slutet. Detta har varit allt annat än lätt läsning, Agneta Klingspors Pressa läpparna här.
Allt annat än lättläst. Spränfylld av smärta. Som titeln visar handlar det mer om tvång än ömsesidig kärlek. Passionens smärta, där kärleken övergår i våld - bryter mot allt vad kärlek är. Det är tung läsning för att det reser sig väggar av protest inom mig. Kärleksparet heter Iris och Frank. Iris vänner förstår inte heller ur hon står ut, varför hon inte släpper och gör slut. Ändå känner hon att hon måste. Hon har något att fullborda - gå till botten med - problemet är bara att det finns flera bottnar under varje botten, innan hon kan landa och vända uppåt.
Och en stor del i smärtan ligger i att jag delvis kan känna igen mig. Jag kan också känna igen Frank i vissa relationer, om än inte med fysiskt våld inblandat. Men psykiskt våld kan var minst lika förnedrande och tillintetgörande för självförtroendet, ändå måste man igenomd et och ta sig upp på andra sidan.
Iris blir misshandlad. Hon polisanmäler och vägrar ta tillbaka trots lock och pock och hot. Men vid domstolsförhandlingarna förlorar hon ändå. Mannens svartsjuka, trots att det bara är ett hjärnspöke, räknas mer, än kvinnans bortslitna hår, skrubbsår och blåtira. Det är samhällets regler. Kvinnan har bara sig själv att lita till.
Kärlek är något som bor inne i människan. Den är inte bunden till en viss människa. Det är den som älskar, som äger kärleken. Det är några få 'jesuslika' personer förunnat att vara så osjälviska att de kan älska 'alla'. I oss andra måste insikten väckas att den kärlek vi förmår känna inte försvinner med en viss partner. Och kärleken i vårt inre är så dyrbar att den inte skall förslösas på den som inte har någon värme att ge tillbaka.
Det räcker inte med passion. Det räcker inte med att partnern är intelligent och smart. Det måste finnas ömsesidig värme.
2010-05-24
1800-talsromaner & Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (1902)
Nu i maj står främst 1800-talsromanen på schemat, alltifrån Jane Austens 'all-time-classics'. Hennes ironiskt klarögda människokännedom är bland det bästa jag vet. Via Balzac, Fredrika Bremer, Brontë, Flaubert, Maupassant, Dostojevskij, till Victoria Benedictsson, Hamsun och Selma Lagerlöf.
Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor. En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.
Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.
Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.
Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.
När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.
Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.
Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor. En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.
Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.
Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.
Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.
När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.
Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.
Ich bin ein Bibliothekar! - Christer Hermansson (2001)
Hur än stressat så måste jag a en pocketbok i väskan på bussen. I april hittade jag en verklig liten pärla. Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar! Man ska inte låta sig luras av titeln. Boken är på svenska. Och en mycket komisk sådan. För en gångs skull är det en bok om en bibliotekarie, som är skriven av en bibliotekarie, och därför är insatt i arbetet. jag blir alltid lite irriterad när författare väljer bibliotekarie-yrket för någon av sina karaktärer i tanken att de vet precis hur det går till på bibliotek. Men tji fick dom flesta.
Hermanssons historia är visserligen betydligt mer fantastisk än de flesta, men känns ändå äkta. Och naturligtvis handlar det om samhällskritik. Och man kan närmast säga i Voltaires Candide-anda. Huvudpersonen är obeskrivligt positiv till ALLT. Han köper allt den nya elit-bibliotekarien får för sig. Hans kollegor bryr sig mer om honom, än vad han bryr sig om sig själv, säger att nu måste han väl ändå bli lite mindre okritisk.
Det går inte att beskriva denna lilla roman, den måste läsas. Och det är ett rent nöje. Och helt olikt något annat jag läst.
Hermanssons historia är visserligen betydligt mer fantastisk än de flesta, men känns ändå äkta. Och naturligtvis handlar det om samhällskritik. Och man kan närmast säga i Voltaires Candide-anda. Huvudpersonen är obeskrivligt positiv till ALLT. Han köper allt den nya elit-bibliotekarien får för sig. Hans kollegor bryr sig mer om honom, än vad han bryr sig om sig själv, säger att nu måste han väl ändå bli lite mindre okritisk.
Det går inte att beskriva denna lilla roman, den måste läsas. Och det är ett rent nöje. Och helt olikt något annat jag läst.
Dramatisk april-maj, inkl. 1800-tals-dramatik
Kursstress har gjort att mina inlägg uteblivit i två månader. Förutom att vi varit på bröllop, tango, varpå jag blev dunderförkyld i två veckor och vännens förlossning krånglade till sig, så vi blev hundvakt för en 80 kilos Rottweiler i en dryg vecka. Inte heller visade det sig så enkelt att installera solelement som komplement som alla sa. Och manualer - when everything else fails, read the fucking manuel! - var tydligen något som bara vi amatörer läst ...
På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.
Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.
Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.
Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.
Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.
Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks. Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.
En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.
Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.
På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.
Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.
Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.
Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.
Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.
Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks. Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.
En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.
Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
