Gösta Berlings saga - Selma Lagerlöf (1891)

Parallellt med annan läsning har jag närläst Selma Lagerlöfs debut, Gösta Berlings saga. En milstolpe i svensk litteraturhistoria, en knalldebut, där Lagerlöf skapar sig en egen röst, som är berättartekniskt och psykologiskt avancerad. Till en början förvirrade det förståsigpåarna. Vad hade den lilla skollärarinnan skrivit?

Första gången jag läste den, hade jag svårt att hålla isär myllret av personer och sidohistorier. Ovant var också retrokänslan i det högtidliga alluderandet på det tidiga 1800-talets romantiska idealism. "O forna tiders kvinnor!" Men tilltalet riktar sig både bakåt och framåt, till oss "sena tiders barn" som förlorat livskänslan under 1880-talets 'gråväders'-realism. Det minner om Heidenstams och Levertins Renässans-manifest 1889.

Men Lagerlöf fick sin idé 1881, när hon insåg att hon hade ett rikt stoff i sin hembygds Värmland, som kunde gestalta hennes litterära idéer. Tio år tog det, men sedan hade hon skapat något som saknade motsvarighet i svensk litteratur. En krönika från en heroisk tid, full av originella människor. (Jfr Cervantes? Gogol? García Márquez?)

Genom Ekeby kavaljerer, de manliga dagsländorna, hyllas en gången livskänsla. Hon plockar också fram alla 'spökhistorier' hon själv matades med som barn, om onda och goda krafter, i kampen med den yttre naturen. Allt som den framväxande psykologin tycktes vilja vända ut och in på, till en kamp i vårt inre, med den hämmande inre kritikern. Lagerlöf bildar brygga mellan dessa olika synsätt, en syntes mellan modern yttre realism och en ny inre psykologisk symbolism.

"Äntligen stod prästen i predikstolen..." Den berömda inledningen syftar på Gösta själv, en ung alkoholiserad präst på väg att avskedas. Värmlands egen Lord Byron, romantikens konstnärsmyt, vars vilda leverne ännu inte satt några yttre spår. Lord Byron dog ung (1824) och är berömd för sin episka satir Don Juan (1819-24) som vänder på legenden, så Juan blir en antihjälte som lätt förförs av kvinnor. Gösta Berling enleverar tre olika sköna damer med hjälp av hästen Don Juan, Ekebys häst, som majorskan senare i intrigen är beredd att skänka honom bara han ger sig av.

Göstas kärleksäventyr rinner varje gång ut i sanden. Den strålande charmiga Gösta verkar närmast manodepressiv, ständigt självmordsbenägen efter varje avbrutet kärleksäventyr. Majorskan på Ekeby hade räddat Gösta, avsatt försupen präst, ur en snödriva utanför en krog, när han just för att få ännu ett glas alkohol, sålt en svältande flickas sista mjöl.

Majorskan identifierar sig med Göstas smärta, minns sin ungdoms plågor och depression, och ger honom en fristad i sin kavaljersflygel, ihop med elva andra herrar på dekis. Majorskan och Gösta är både lika och motpoler (kön, ålder, makt). Majorskan är också en antihjälte, allt vad en kvinna inte ska vara, aktiv, produktivt arbetande, rent maskulint kraftfull svär och dominerar hon, röker pipa och tar gärna en sup med kavaljererna. 

De är sagans kung och drottning. Den unge strålande guden, inspirationens förkunnare, missköter sitt värv att vårda sin församling, och avsätts, får inte längre predika. Majorskan, som vid sin passive makes sida, varit den verklige kungen i Värmland, härskarinna över sju järnbruk och samtidigt den vårdande kungamodern, som alltid sett till hela bygdens bästa, skall snart skällas för trollpacka, förvisas från sitt rika hem att sluta som tiggare, när det förflutna hinner ikapp henne.

Majorskans förenande kraft, som i årtienden fyllt landskapet med både arbete och fest, mals ner av kavaljerernas revolt, när elake patron Sintram, en folklig variant av Mefisto, förvänt deras blick att förneka sin välgörarinna, det goda livsfrämjande arbetet, till förmån för dagsländans kortsiktiga nöjen. Att Gösta likt Faust signerar kontraktet till den onde med sitt eget blod, ges en psykologisk förklaring. Sintrams intriger gör att Gösta sopar sina egna svagheter och skuldkänslor under mattan och anklagar majorskan för att ha vilselett  honom och unga Ebba Dohna. 

Lagerlöf skapar synteser. Hon letar fram sina karaktärers djupt omedvetna motiv, vad som på ytan kallas grymma öden, gestaltar hon psykologisk trovärdigt, parallellt med ett rikhaltigt nät av symboler ur legend och myt. Kavaljererna är tolv, likt olympens gudar, asagudar eller kung Arthurs riddare, kontrakt skrivs i blod med den onde under den magiska julnatten, allt stammar ur moderns förbannelse cementerat av dotterns iskalla förnekande, människors rädsla visar sig som slagbjörnar och blodtörstiga vargar.

Likt Lord Byron och Cervantes, är Lagerlöf satirisk. Hur än storvulna superlativer som beskriver Gösta, och hur än mäktigt majorskan härskar över Värmland, så är hennes vasaller bara tolv gubbar på dekis. En gång identiferade de sig med såväl franska revolutionen, som Napolen. Men hela gudatablån står på Värmlands urberg, smidd av järnmalm. Dess mänsklig kärna kommer alltid att få sprickor och rostangrepp.

Mängden möjliga symboliska nivåer är så rikhaltiga att Gösta Berlings saga aldrig slutar att fascinera. Huvudintrigen utspelas under ett år, från julnatt till julnatt, hela provinsen genomlider ett omvälvande år, med majorskans fall och förlösning, och Göstas fall och försoning, en reningsprocess under naturens cykliska växlingar, där kvinnliga och manliga själskrafter söker balansen lika mycket inom sig själv som i dansen med varandra. 

Boken är full av rörelse och förvandlingar, full med färgstarka personligheter. Det idealistiska 1820-talets kvardröjande känslokult efter franska revolutionen och Napoleon, blir en färgstark fond av naturkraft mot berättarens skeptiska samtid, som bleknat och tagit ifrån oss tron på dröm och fantasi som kreativa krafter.

Den natt Gösta enleverar Anna Stjärnhök förföljs deras släde av vargar. Det är en talande symbolisk färd, frågan är vad den säger? Gösta och Anna grubblar själva boken igenom om det var djävulen som förföljde dem, eller gud själv som ville varna och få dem att byta livsväg? För att skrämma vargarna används bland annat ett grönt skärp som får fladdra bak vagnen utan större verkan. Finns det någon metafor i skärpet? eller den gröna färgen? Jag vet inte. Tydligare är då symboliken kring den roman av madame Staël, Corinne ou l'Italie (1807), som Gösta slänger i gapet på ledarvargen som hinner upp deras släde. Ändå är det mångtydigt, för romanen slits sönder men blir inget större avbräck för vargarnas framfart.

Vad symboliserar Corinne för Lagerlöf? Germaine de Staël gifte sig med den svenske ambassadören i Paris tre år före franska revolutionen, var anhängare av revolutionens progressiva ideal och höll välbesökt litterär salong, där det intrigerades mot Napoleon, vilket gjorde att hon från 1803 drevs i landsflykt (varav ett år i Stockholm 1812-13). Jag har själv inte läst Corinne, men blir sugen att göra det för att försöka tolka Lagerlöfs inställning. Tyckte hon att den var värd att slitas sönder av vargar? Eller är det en allmän metafor för kritiken mot kvinnliga nytänkare? Madame de Staëls romaner och filosoferande fick betydelse för den följande romantiska perioden inom fransk litteratur.

Under sitt år vid makten, sedan majorskan förvisats, har kavaljererna utmanat allt småskuret och förkvävande, utmanat samhällets normer. Men de demonstrerar inte bara mot överheten, i form av spratt mot dumme greven och girige prästen, deras tanklöa spratt kan även slå hårt mot enkelt folk.
Kavaljerernas övermodiga lyckorike blir inte mer än en överreklamerad skrytvärld. Det blir parodi, som bryter sönder de goda krafterna. Lagerlöf är realist nog att se hur slöseri och brännvin skapar sociala problem, förvärrar missväxt och torka, tills folket ställer kavaljererna till svars.

Glädje och arbete måste återgå i en fruktbar syntes, behöver nya förebilder, en man och kvinna som på jämställd fot kan arbeta för kärleken och skönheten i livet.

Gösta är föga realistisk. Han inkarnerar en inspiration som överallt tänder glädje och sprider lycka över gråväderslivet. Han är vild, lyster som den störtade ängeln Lucifer, av både mörker som ljus. Han är 'poeten' som aldrig lyckas skapa något hållbart av sin uppflammande livsglädje. Han enleverar damer med sin svarta häst Don Juan. Kärleken blossar upp, men förbyts lika hastigt i förlust. De unga kvinnorna som Gösta känner sig förförd av, tycks representera olika kvinnoideal:
Förhistorien med unga Ebba Dohna, den orörda jungfrun, Kristi brud som hellre tar livet av sig än hemfaller åt vanlig jordisk kärlek. Hon väcker Göstas skuldkänslor, varefter en aspekt av handlingen frågar hur Gösta ska kunna räddas ur djävulens grepp och återintegreras i samhällslivet.

Anna Stjärnhök, fri för att hon är föräldralös med ärvda pengar, men bunden för att hon redan lovat bort sig, både till en ung fattig man, men sedan övertalas att godta en rik men gammal man. Gösta väcker kärleken och hindrar det misstaget. Men han vill att hon håller sitt löfte till fattige Ferdinand för att hjälpa den livsglada familjen ur sin fattigdom. Hon lovar först att följa hans råd, samtidigt som hon beslutar sig för att vara hans skyddsängel i kulissen. Svartsjuka från hennes sida eldar på intrigen, men hon resignerar till slut, släpper sin självpåtagna börda att vara guds redskap att leda Gösta, något som bara hämmat hennes frihet. 

Marianne Sinclaire, balens drottning bland grevar och baroner, sin fars stolthet, en hustrumisshandlaren som höjt sin dotter till skyarna, vaktar henne med brutal stränghet. Psykologiskt granskad balanserar hon mellan firad och stukad. En alltför sträng inre kritiker hindrar henne att våga ta till sig kärlek. En enda natt öppnas muren. Gösta hjälper henne nära ihjälfrusen ur snön när fadern (tillfälligt) förskjutit henne. Men hjälper också till att stöta henne ifrån sig när han inte längre upplever hennes känslor som äkta, dvs när den inre kritikern stukat henne. Hennes exempel visar vilket obarmhärtigt fängelse hemmet i en patriarkal familj kan vara för kvinnor. Efter att hon återvänt till fadern ingår hon med tiden ett resonemangsäktenskap med Adrian, som ytligt liknar en kavaljer, men som i grunden är en praktisk arbetsmänniska. Därmed har Marianne slutgiltigt resignerat.

Anna och Mariannes resignation omvandlas med tiden till socialt ansvar, vilket är Elisabet Dohnas, unga grevinnans, starka sida, den tredje unga kvinna Gösta rövar bort detta omstörtande år. Men denna gång är det mot kvinnans vilja. I oskuld liknar hon Ebba Dohna, trots att hon är gift. Den här gången är enleveringen dock ett spel för att reta hennes urbota dumme make, greve Dohna, och samtidigt i villervallan frita majorskan ur häktet, Elisabets krav på de ansvarslösa kavaljererna. När hon senare inser att den vilda slädturen bara var lösa skott, som trots allt räddat majorskan, blir hon ett kort tag bästa vän med Gösta, som beslutat att vara hennes underdåniga slav resten av livet.

 Elisabets etiska barometer ställer krav åt alla håll, inklusive på sig själv. Hon blir dock offer för illvilliga rykten och lämnar make och svärmor när hon inser att de saknar allt det moraliska adelskap hon förutsatt dem äga. Denna gång är Göstas förälskelse beständig, för att han fascineras av hennes 'sköna själ'. När de skiljs åt, känner sig Gösta än en gång förskjuten, deprimerad beslutar han att gifta sig med den mest förskjutna, den fattiga halvtokiga kvastflickan. Vem skulle passa bättre åt en galen avsatt präst? frågar han sig självförnedrande. Elisabet inser att detta är en stor försyndelse, både mot den stackars vanlottade kvastflickan, liksom mot Göstas egen andliga förmåga att skänka människor glädje. Hon lyckas hindra detta dåliga skämt.

Efter många turer blir de också man och hustru, även om det inte är den uppblossande passionen som slutligen förenar dem, utan deras gemensamma förmåga att se livet som ett praktiskt utövande av godhet, där de kan förena sina förmågor till medlidande och socialt ansvar. Elisabet är praktisk och klok. Hon är den idealbild Gösta hela tiden sökt. Inte så världsfrånvänt förandligad som Ebba, eller rent mentalt frånvarande som kvastflickan. Inte rik och behängd med den sociala kulturfernissan, som Anna och Marianne, eftersom Elisabet fråntogs allt anseende och redlighet när greven lät annullera deras äktenskap (på falska grunder). Alltså möts de på gemensam ursprunglig naturnivå. Anna visste aldrig om hennes känslor var den rätta vägens intuition, eller bara djävulens lockelser. Marianne vågade aldrig lita på sina känslor. Elisabet äger dock en osviklig, praktisk inre barometer, och kan därför försona Gösta med både Gud och samhället. Hon ställer krav på Gösta, ifrågasätter hans bristande besinning och dåraktiga hjältefasoner. Hon är inte världsfrånvänt och kravlöst uppoffrande. Gösta finns dock också där för att moderera hennes tendenser till extrem självkritisk botgöring. 

Som sagt,  glädje och arbete måste åter ingå en fruktbar syntes, och det är Gösta och Elisabet, som blir samhällets nya förebilder, men i all anspråkslöshet. Berättelsen avlägsnar sig från det heroiska.
Majorskan har gjort sin botvandring åter till sin mor och löst förbannelsen, och har därmed också nått försoning i slutet av sitt liv. Hon som inkarnerat hatet hos en kvinna som tvingats gifta sig mot sin vilja, vilket ledde till en snedvriden förening, där kvinnan blev stark och mannen likgiltig, i stället för en god arbetsgemenskap. Hon tog sig en älskare, som berika hennes liv med njutning, därför höjde hon honom till skyarna.

När hon ser att Elisabet och Gösta funnit en god själslig balans, kan hon välsigna Gösta. Ingen av dem tänker ta upp majorskans kungamantel. Gösta vill inte längre leva som en självisk livsnjutare.  Han tänker sprida glädje till folket betydligt mer anspråkslöst, som bondespelman och äppelodlare.

När romanen når sin fullbordan har samtliga karaktärer bytt roller, tagit på och av masker, och förvandlats och kommit till ro. Prästen som blev tiggare och kavaljer, kan fortsätta att sprida glädjens evangelium via musik och frukt. Majorskan hade i sin hårdföra maktposition känt sig mer död än levande, hon får nu somna in i mild förtröstan.

Trots Lagerlöfs rikliga symboliska bildvärld, som talar till läsarens själ, om människors brister och längtan efter att finna sin egen ursprungliga innersta kärna. Så var hon lika mycket psykolog i en realistisk tradition. Majorskan hade som ung oskuldsfull flicka, Margareta Celsing, tvingats in i ett förhatligt giftermål. Hon tycktes då ta sitt öde i egna händer, skaffade sig både älskare och makt. Men det visade sig att hon lika lätt kunde förlora allt. Hur än många bruk hon ärvt efter sin älskare, såg lagen det inte som hennes, utan som hennes makes, majorn. Trots att han inte arbetat för det som hon, så kunde han förvisa henne till tiggare, med den patriarkala lagen på sin sida.

Margareta Celsings mor förbannade dotterns revolt, men dottern slog tillbaka. Det växte till en psykologisk skuld i hennes djupaste undermedvetna. Ända tills hon beslöt att vandra sin via dolorosa tillbaka till förlösning, för att utplåna den kulturfernissa hon levat med. Hon innesluter alla kvinnorna i berättelsen, deras roller. När hon förvisades blev hon profetisk och siade hela traktens fall, att alla skulle tvingas förändra sina liv, att en omvandlingens storm skulle komma att brusa fram. Hennes mor krävde ingen botgöring. Allt modern ville var att bli sedd. Däremot kunde Margareta återfinna sin ungdoms rena själ. Livets etiska värdesystem är återställt. Ont och gott, ljus och mörker, har förenats till vanlig mänsklighet. Ragnarök har bedarrat.

Inte konstigt att Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobels Litteraturpris 1909, även om motiveringen
"på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning", inte uttrycker den fulla storheten i hennes litterära förmåga. Hon är än idag respekterad, även internationellt. Böckerna står orörda av tidens tand. Även Gösta Berlings saga, trots sitt bitvis storvulna tilltal. Allt är organiskt och logiskt sammanfogat.

Lagerlöf vann tidskriften Iduns litterära tävling 1890, med fem kapitel ur sitt ofärdiga manuskript av den blivande Gösta Berlings Saga (utgiven 1891). Hon valde ut historien om Anna Stjärnhök. Vilket ledde till ett stipendium, så hon kunde ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och färdigställa romanen. Det är vi evigt tacksamma för.

Ally Hughes har sex ibland - Jules Moulin (2015)

Har kopplat av med en smart feel-good. Det är Jules Moulins romandebut, men hon har tidigare skrivit manus till TV-serier som 'Vita huset' och 'Ensamma hemma', så hon är driven när det gäller story och dialog. En läsvärd lättviktare.

Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.

Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.

One : a novel - Richard Bach (1988)

En roman som bygger på kvantfysiska spekulationer, alldeles nytt för allmänheten då i slutet på 1980-talet, men idag börjar bli vardagsmat. Visst låg Bach i framkant...

Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...

I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.

Dinas bok, Lyckans son, Karnas arv - Herbjörg Wassmo (1989, 1992, 1997)

Parallellt med de böcker jag skrivit om här, har jag sedan i somras även läst Wassmos trilogi om Dina, tre rejält långa episka böcker från norskt 1800-tal. De kan verkligen rekommenderas ifall man vill sjunka in i en rad känslosamma människoöden. Trots att böckerna till större delen tilldrar sig vid en liten kustort och dess utveckling från ren fiskeby på 1840-talet, till att på 1880-talet vara ett växande samhälle på gränsen till modernisteten, så kan man ana sig till yttervärlden vid horisonten, med de omvälvningar som pågår där. Naturligtvis mest genom Norges kontakt med Danmark, där Dinas son kom att studera till läkare, men också Dinas egen vistelse i Berlin.

Dinas bok (1989) handlar helt om hur Dina, senare gift Grönelv, hur olyckan drabbar henne redan som barn, då hon av en ren olycka blir sin mors baneman. Hon kommer hela livet att brottas med och vägrar foga sig i 1800-talets snäva kvinnoroll. Det är mycket som kan kännas anakronistiskt, i hur hon tar för sig på ett mer manligt än kvinnligt sätt enligt den tidens sociala regler. Även om det är just det som gör läsningen uthärdlig.

Familjeförhållandena blir komplicerade gång på gång, mycket på grund av att det oftast är äldre män som gifter sig med unga flickor. Och att kvinnor levde farligt, inte minst vid graviditeter riskerade de sitt eget liv. En ung flicka kunde därför bli styvmor åt jämngamla barn från tidigare äktenskap.

Denna första bok rörde sig kring 1840-50-tal. Skandinavism och motståndet mot unionen med Sverige nämns, revolter ute i Europa, liksom Krimkriget och kontakter med Ryssland via ishavet.
"Ett krig som inte har nån mening för dem som slåss, är alltid förlorat på förhand. Krig är den yttersta konsekensen av att folk är så rädda att dom slutar tala." (s.479)

Lyckans son (1992) heter andra delen och rör ca 1860-talet till mitten av 1870-talet. Då följer vi mer Dinas son Benjamin, då hon själv många år gömmer sig utomlands. "Det värsta är inteatt vara rädd utan att man inte förstår att man måste göra precis det man är rädd för! Då är man fri!" (sid 404)

Benjamin studerar medicin i Köpenhamn, och får som läkarstudent se kriget på nära håll, när de vårdar sårade vid Dybböl vid kriget mellan Danmark och Bismarcks Tyskland. Även kvinnor vårdar sårade och bröderna Brandes blir kulturledande. Ibsens Peer Gynt väcker uppmärksamhet.
Boken slutar med att Benjamin blir far, men barnets mor, en enkel flicka (sjukvårdare) dör i barnsäng. Chokartat eftersom Benjamin inte lyckas hjälpa henne. Men dottern tar han slutligen till sig.

Karnas arv (1997) handlar både om Benjamin och hans dotter Karna, som lider av epilepsi. Dina återvänder också efter många år, så alla öden kan knytas samman. 1880-talet, med drömmar om elektricitet och moderniteter dominerar. Böckerna innehåller som sagt många öden, grymma och upprörande, men lätta att sjunka in i, i synnerhet de två senare böckerna.

Även om författaren gav Dina Grönelv förutom sitt mattesnille, även en otrolig förmåga till makt, som känns otrolig, med tanke på att kvinnor var omyndiga vid den här tiden, är väl ingen idé att fördjupa sig i. Vi vill ju helst göra om historien, till något mer positivt än vad många upplevde när det begav sig.