Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.
Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?
Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn. I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.
Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.
Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne. Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.
2017-05-25
F is for Fugitive - Sue Graften (1989)
Sjätte deckaren med Kinsey Millhone är lättviktigare än den föregående maximalt fantastiska urladdningen. Hennes bostad är ännu inte återuppbyggd efter bombdådet i slutet på föregående bok. Först får hon ett rum inne hos sin 82-årige hyresvärd, men tycker att han är alltför mycket 'kycklingmamma', som till och med viker hennes tvätt ..
Eftersom Kinsey varit föräldralös sedan 5 års ålder, är hon inte van vid att bli ompysslad. Utan är vanligtvis en stoisk ensamvarg. Hon får ett uppdrag åt en motellägare några mil från hemstaden, och flyttar in där medan hon försöker hjälpa honom att fria sonen från brottsmisstankar.
Men det är ingen rolig upplevelse. Hon har återigen hamnat i en dysfunktionell familj. Och kommenterar den samtida tendensen att prata mycket om dysfunktionella familjer. Kinseys erfarenhet är att det inte finns några andra sorter. Och börjar se alltfler fördelar med sin egen uppväxt som föräldralös. Ett exempel på Graftons/Kinseys torra humor. Men också sant, med tanke på att alla människors liv har sina problem att stöta och blöta, och att dessa oftast utspelas inom den närmsta familjen.
Motellet ligger i ett litet samhälle, Floral Beach, med dryga tusen invånare, där alla tycks känna alla, och där problemen tycks gjutna i betong sedan alla på förhand bestämt vem som är skyldig eller inte, vem som är omoralisk eller inte, osv.
Nytt fakta om Kinsey är att hon inte tål blodprover och sprutor, och blir illamående och riskerar att svimma ifall hon tvingas se när dottern i familjen kollar sin mors blodsocker och ger insulinsprutor. Inte 'cool' av någon som skall vara 'tuff privatdeckare' - konstaterar Kinsey själv.
Själva brottsintrigen: Titelns 'Fugitive' rör motellägarens son, som inte orkade kämpa emot en falsk anklagelse 17 år tidigare, utan tog ett fängelsestraff - men rymde redan efter ett år och hållit sig undan i 16 år, under falsk identitet. I övrigt rör det sig kring livslögner, som så ofta när det gäller brott. Jag säger inte mer. Karaktärerna är fattigare och lantligare i denna småstad, och som alltid språkligt på kornet. Graftons böcker är sköna att läsa på engelska.
Eftersom Kinsey varit föräldralös sedan 5 års ålder, är hon inte van vid att bli ompysslad. Utan är vanligtvis en stoisk ensamvarg. Hon får ett uppdrag åt en motellägare några mil från hemstaden, och flyttar in där medan hon försöker hjälpa honom att fria sonen från brottsmisstankar.
Men det är ingen rolig upplevelse. Hon har återigen hamnat i en dysfunktionell familj. Och kommenterar den samtida tendensen att prata mycket om dysfunktionella familjer. Kinseys erfarenhet är att det inte finns några andra sorter. Och börjar se alltfler fördelar med sin egen uppväxt som föräldralös. Ett exempel på Graftons/Kinseys torra humor. Men också sant, med tanke på att alla människors liv har sina problem att stöta och blöta, och att dessa oftast utspelas inom den närmsta familjen.
Motellet ligger i ett litet samhälle, Floral Beach, med dryga tusen invånare, där alla tycks känna alla, och där problemen tycks gjutna i betong sedan alla på förhand bestämt vem som är skyldig eller inte, vem som är omoralisk eller inte, osv.
Nytt fakta om Kinsey är att hon inte tål blodprover och sprutor, och blir illamående och riskerar att svimma ifall hon tvingas se när dottern i familjen kollar sin mors blodsocker och ger insulinsprutor. Inte 'cool' av någon som skall vara 'tuff privatdeckare' - konstaterar Kinsey själv.
Själva brottsintrigen: Titelns 'Fugitive' rör motellägarens son, som inte orkade kämpa emot en falsk anklagelse 17 år tidigare, utan tog ett fängelsestraff - men rymde redan efter ett år och hållit sig undan i 16 år, under falsk identitet. I övrigt rör det sig kring livslögner, som så ofta när det gäller brott. Jag säger inte mer. Karaktärerna är fattigare och lantligare i denna småstad, och som alltid språkligt på kornet. Graftons böcker är sköna att läsa på engelska.
2017-05-18
Stäppen - Anton Tjechov (1888)
Hittade nyligen Stäppen (1888) i Alduspocket från 1966, där den är 133 sidor lång i svensk översättning. Längden gör att den ibland kallas 'kortroman', trots att den saknar traditionell romanstruktur. Känslan är novellistisk.
Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.
I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.
Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.
Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.
Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.
I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.
Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.
Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
