Hittade nyligen Stäppen (1888) i Alduspocket från 1966, där den är 133 sidor lång i svensk översättning. Längden gör att den ibland kallas 'kortroman', trots att den saknar traditionell romanstruktur. Känslan är novellistisk.
Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.
I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.
Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.
Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar