Sara Lidman : i liv och text - Birgitta Holm (1998; uppdat. 2003)

 Allt jag läst av Birgitta Holm, om författares författande, uppskattar jag mycket. Så även denna bok. Hon skriver rent, klart, och lyckas få med hela Sara Lidmans något snåriga författarskap och person - samtidigt som Holm tvekar kring biografi som genre. Borde inte texten få stå för sig själv? Båda ja och nja. 

Sara Lidman gav Birgitta Holm hela sitt 'hemarkiv', sin skrubb full med anteckningar, dagböcker, handlingar och efterforskningar om sin släkt och sin bygd. Detta var 1994, när Jernbaneeposet ännu bara var fem böcker, utgivna 1977-1985. Och är det antagligen fortfarande. Dessa fem romaner cirklar kring farfar Didrik. Nog förstod jag att Sara Lidman inspirerats av sin egen hembygd, men inte att det var SÅÅ exakt. Birgitta Holm redogör för släktens öden så som det överensstämmer med Jernbane-eposet. Och naturligtvis fick Lidman skit för det, av byn som kände sig betittad, utstirrad? Men det är ju så det är med konst. Det närliggande inspirerar till större generaliseringar. Alla vi som inte levt där och inte känner sig trampad på tårna, finner det vackert och berörande. Vi letar efter något att känna igen sig i, medan de berörda skyr det de känner igen. 

Birgitta Holms tanke om varför Jernbaneeposet 'anses svårt att läsa', är värt att citeras. Att Lidman blandar traktens 'olika språk' (västerbottniskt talspråk, rikssvenska, myndighetsspråk och den ålderdomliga Bibelns språk), så att texten blir ett poetiskt gränsland, det är inte det svåra, inte heller dialekten i sig, eller myllret av människor. Det svåra är något mer oväntat, att Lidmans sätt att "förhålla sig till ord är detsamma som i poesin, läsaren förväntas uppehålla en poetisk läsart genom fem band romaner."

Att Lidman vrider och vänder på orden. Holm tar ett exempel ur Vredens barn, sid 135: "Karaffen är finare än karaffinen. Fastän det inte låter så, sa kassaförvaltaren och log."

Antingen älskar man hur hon smakar på orden, och vill sjunka in i just dessa ordmeditationer. Eller så finner man det svårt att hänga med.

Birgitta Holm skriver naturligtvis om hela författarskapet, men eftersom Jernbaneeposet bygger på familjen Lidmans 'förhistoria', så inleds boken där och får mig att associera. Men innan dess får vi insikter om det mesta, alltifrån debuten med Tjärdalen 1951, som jag själv älskade, när jag hittade den på 1990-talet. Vidare över aktivismen mot svensk Atombomb, vidare över Vietnamkriget och apartheid i Afrika. 

Men, som sagt,  när Holm arbetade på den här biografin, var Jernbaneeposet fem poetiska romaner kring Saras farfar. Men hon funderade länge på att även skriva om sin mor och hennes 'vrede', 'hysterin', 'hotet' som hela tiden tycks lura i bakhuvudet, i det undermedvetna. Allt det där som gjorde att Sara hellre tydde sig till sin far. 

Och så i slutet av 1990-talet, när Holm befriat hennes från arkivet, bagaget, tillkom i snabb följd de två sista böckerna, som alltså egentligen inte tillhörde Jernbaneeposet (och inte handlar om järnvägen, utan om hennes föräldrar och många andra i byn/trakten) - den oroande Lifsens rot, om vreden som livskraft, Sara Lidman skrev ju även tidigare om 'arga' kvinnor i betydelsen 'arbetssam och kunnig', men när det gäller modern, var vreden mörkare än så. Och slutligen den poetiska Oskuldens minut. Den senare kom först 1999, ett år efter Birgitta Holms biografi. 

Inte förrän i den allra sista boken, Oskuldens minut,  tycks Sara ha försonat sig med sin mor. Birgitta Holm fick lägga till ett flyhänt slutkapitel om dessa två böcker, i en uppdaterad ny upplaga 2003, när Jernbaneeposet återutgavs som sju romaner, till Saras 80-årsjubileum. Jag hade själv funderat på om Sara själv inspirerat till någon av småflickorna. Birgitta Holm tolkar 'Nanna', som ett fiktivt alter ego, en variant på Någon/Ingen, lillflickan som känner sig utstött, när hon får en lillasyster som modern börjar slösa all sin kärlek på, så som hon aldrig slösat kärlek på någon annan. Så Nanna tyr sig till fadern, för fadern tycks vara den enda som ser henne - åtminstone ibland.  

Dotter-Far-relationen var tema redan i debuten, Tjärdalen, så egentligen är det väl på tiden att jag läser om den, och ser om jag uppskattar den lika mycket även nu, sedan jag läst hela Järnbaneeposet...

Oskuldens minut : Jernbanan 7 - Sara Lidman (1999)

Så har jag slutligen gått i mål vad gäller Sara Lidmans Jernbaneepos. Jag fick delarna i en utgåva som räknar alla sju delarna, men det är 22 år från första till sista delen. De två sista delarna tillkom sent 1990-tal och har ändrat fokus. I synnerhet denna sjunde del handlar inte alls om järnvägen. Den är ett faktum sedan en generation tillbaka, och har inte uppfyllt de drömmar Didrik hade. Det gemensamma är att det är samma socken med samma familjer. Tiden har gått, nu är det 1920-talet, men ändå tycks den fattiga norrlandsbygden inte ha ändrats mycket sedan 1800-talet. 

Rönnog, huvudperson i del 6, har tydligen cykel, för vid ett tillfälle sägs hon 'cykla iväg'. Utbildad till mejerska, förde hon en modern känsla med sig, inte minst vad gäller hygien. Men nu är hon gift med Isak Mårten, folkilsken av besvikelser, fast i skuldträsket som svärfar Didrik lämnade över till sin son innan han dog. Didrik lät också installera el, så nu hänger det en 15W lampa i rummet där familjen samlas om vinterkvällarna - 15W måste vara ett minimum för att överleva det norrländska vinterhalvåret! Och lillebror Amos fick löständer av 'Kronan' under exercisen. Mer modernitet än så möter vi inte, utan det är det ursprungliga småbrukarsamhället, ett hårt liv, med tungt skogsarbete och djurhållning.

Inga årtal skrivs ut, men eftersom Rönnogs andra graviditet slutade som missfall vid slutet av första världskriget (del 6), och hon och Isak Mårten nu har ännu fler barn, så måste vi logiskt nog befinna oss på 1920-talet.  Och så minns jag att Sara Lidman själv föddes 1923, och funderar på om någon av de små flickebarnen kan vara inspirerade av henne själv? Jag har ingen aning, men troligt är att alla människoöden hon fyller boken med är muntligt traderade minnen från hemsocknen som hon växt upp med, och nu präntat ner i dessa böcker. 

Som sagt, den här sista boken skiljer sig från de tidigare på flera sätt. Även om Isak Mårtens och Rönnogs liv fortsätter, så är deras familj nu mer en ramberättelse, än huvudfokus. I stället återberättas en mängd olika relationer i deras omnejd, inom och utom familjen. Det blir som en rad kortnoveller kring ett känslomässigt huvudtema - att trots att livet är en jämmerdal, så finns där trots allt benådade ögonblick, som de alla upplever, ögonblick av kärlek som gror i själen, och hjälper dem att överleva. Det är heligt och inget man talar om. Det som  hörs gräl, anklagelser, tvister - de svarta tankarna. 

Jag tror det här var Sara Lidmans sista roman, och i den lägger hon ner en vacker visdom, som finns i livet, bortom det tunga som fyller oss.  Rönnog uppfattas som lika folkilsken som kvigan Sabina som kämpade sig till sin position som ledarko. Hon blir en sträng mor, men vid 'en' enda av sina graviditeter förstår hon innebörden i uttrycket 'välsignat tillstånd', hon fylls dessa månader av mildhet och dottern Regina blir en gudagåva. 

Men ofta är dessa benådade ögonblick betydligt kortare, som när åtta personer samsas i stugans kammare "och ingen märker att det är trångt". (s.728). En fridfull stund när ingen plågas varken av hunger eller kroppsliga krämpor. Även barnen har sådana glimtar av lycka, som när flickorna Nanna och Regina (som Nanna oftast är avundsjuk på) tillsammans samlar järnfilspån som faller ner, när Amos slipar sågbladen vassa. Flickorna blåser in dessa i öppna spisens eld, så att de blixtrar till som små stjärnor (s.729). Innerliga stunder av paradisisk ro. 

I sådana ögonblick kan Sara Lidman tala direkt till läsaren, direktare än någonsin tidigare:

"Hur läng tror du att det går att leva så? Som ett med luften? Utan motstånd? (s.730)

Nej, livet tycks vara motstånd. Hon berättar om människorna och tydliggör på flera ställen skillnaden mellan vad de enskilda personerna är, och vad å andra sidan rykten må säga. Sånt är livet, pratat, men inte mer sant för det. 

'Blidan', tövädret människor emellan, varar sällan länge, när det brister, likt ett ägg, visar sig livet åter "som det verkligen är, en enda oförrätt"...

När Rönnog som byggt sig så höga murar av ilska, att hon från alla håll uppfattas som folkilsken, då kan det vara en benådad stund att få möta en vän, "en människa som såg förbi den rastlösa vaktfru hon blivit, en som visste att bortom 100 larmande klagomål finns en kärlek man inte kan tala om ... den kan man bara erfara..." (s.744)

Eller den glädje de känner som klarat sig undan en fara, eller räddat någon undan en fara, och hur vackra liknelser Sara Lidman kan få till, som när Lillebror Erhart, som många sett som "saktfärdig intill efterbliven" räddar en man ur djup snö och "drog ut snön ur hans mun och öron, bultade honom i ryggen och handskades med honom så ömsint som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor." (s.760)

Visst är det vackert, handskas så ömsint med honom som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor.  Ja, det är Oskuldens minut, en alla dessa gnistor av medmänsklighet, trots allt ... en vacker liten bok, trots allt ... en juvel.

Lifsens rot : Jernbanan 6 - Sara Lidman (1996)

Det är 22 år mellan utgivningen av Jernbane-eposests första och sista del. Jag har just läst den sjätte. Mellan femte och sjätte delen gick det 11 år, men i handlingen har vi rört oss en generation framåt, ca 20 år, och är nu framme på 1910-talet. Första världskriget pågår långt borta i söder, men verkar inte påverka livet i Lillvattnet, Didriks socken. Livet är lika fattigt och arbetsamt. Didriks skulder består, trots att järnvägen har varit klar i nära 20 år, så har rikedomen inte kommit, och livet inte underlättats för 'vanligt grovt folk'. 

I centrum i denna del står Rönnog, som utbildat sig till mejerist. Skildringen känns betydligt mer realistiskt, vi har nått fram i 'modern' tid, med enstaka bilar och tal om elektriskt ljus. Efter mycken tvekan kom Rönnog dock att gifta sig med Isak Mårten, Didriks 'storson', dvs familjens förstfödde son (kallas så hur än många döttrar som gått före). 

Trots hoppet i tid, bör man ha läst alla föregående delar för att hänga med i historien. För trots realismen så är känslan i boken fortfarande att historien är 'oralt traderad', via ständiga samtal inom familjer och grannar emellan. För livet går i samma cirklar, alla människor som myllrat fram i tidigare böcker, myllrar fortfarande fram i alla samtal, vilka är det som driver intrigen. Några finns kvar som gamlingar, familjerna håller ihop, och är närmast som fotbojor runt varandra, och de återberättar ständigt det förflutna för varandra. Livet som evig cirkelgång. 

Didriks skulder har visserligen skuffats över på sonen, Isak Mårten, och därmed hans hustru Rönnog, vars barn alla riskerar bli lika hungriga och trasiga som alla barnrika familjer i Rönnogs närhet, vilka hon ser ner på, hon som lärt sig hygien via den moderna mejerinäringen, med pastöriserad mjölk. 

Alltsedan Järnvägsbygget fullbordats i Lillvattnet och rallarna försvann, är kvinnorna tillbaka på scenen. Och Rönnog är lika arbetsamt 'arg', och likt Hagar och många andra, är det kvinnornas arbete, besparingar och tillgångar, som räddar männen. 

Bara en avslutande del återstår för mig att läsa...