1965, samma år Wahlöö började skriva Martin Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall, vann han Svenska Dagbladets litteraturpris för romanen Generalerna. Den avslutade vad Wahlöö själv kallade en trilogi, på temat militärdiktaturer. Hur makt och hot korrumperar. Inledde gjorde Lastbilen, 1962 och Uppdraget, 1963.
Jag upplever Generalerna som närmast farsartat svart, i sin nidbild av en fiktiv domstolsförhandling i en fiktiv militärdomstol i en fiktiv militärdiktatur. Den väcker det äckel i läsaren som den åsyftar att väcka. Om det är värt ett litterärt pris eller inte, handlar väl mest om att temat i romanen speglar vad som upptog folks tankar vid denna tid. Militärdiktaturer dominerar en stor del av 1900-talet, och stod högst upp på nyhetsmedias agenda på 1960-70-talen.
Jag hittar ingen djupare filosofi. Maktkampens 'segrare' omvandlar vad som skett, justerar ordval osv, för att stämma med den egna ideologin, men sitter själv löst i en ändlös våldsspiral. Ingen sitter säker, och resignationen är total.
2014-04-24
2014-04-21
Svart sommar - Maria Lang (1966)
Har hittat ännu en Maria Lang-deckare hos Myrorna. Denna är inte skriven i jag-form, vilket jag föredrar. Allt blir mer tuktat, mindre flamsigt prat. Vilar på en klar dialog.
Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.
Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).
Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?
Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?
Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.
Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).
Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?
Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?
2014-04-18
Lykke-Per - Henrik Pontoppidan (1898-1904)
Nu har jag äntligen läst den danske nobelpristagaren Henrik Pontoppidans mästerverk Lykke-Per, vars första utgåva var uppdelad i flera delar, vilket är begripligt med tanke på verkets längd. På svenska (Lycko-Per) delades den i tre delar och utkom 1918-1919. Tyvärr fanns bara tredje delen i behåll på mitt lokala bibliotek, men som den kom ut i dansk nyutgåva så sent som 2012, vilket är ren lycka för mig, för detta är ett mästerverk jag inte ville missa. 2017 blir det hundra år sedan Pontoppidan fick sitt nobelpris, kanske att det då kan vara läge för en svensk nyutgåva? Kanske i Brombergs nobelpris-serie?
Jag har alltså nu läst de 818 sidorna på danska, och med hjälp av ett litet dansk-svenskt lexikon för de svåraste orden gick det bättre än jag förväntat mig. Pontoppidan skriver så lättflytande och levande, med mästerliga dialoger, så min läsning strax slutade att vara en 'ansträngning'.
Detta är en mycket bred skildring av Danmark i slutet av 1800-talet, kring Georg Brandes storhetstid, när samhället började bubbla av entusiastisk skaparenergi. I romanens utkant finns en Dr Nathan inspirerad av Brandes. I centrum står Per Sidenius, från gammal luthersk prästsläkt. Vi får följa större delen av hans liv, hur han vill bryta upp ur allt det gamla hämmande, bli ingenjör och vara med om att skapa det 'Nya' starka moderna Danmark. Det myllrar av människor kring hans livsväg, som blir allt annat än rak och bred.
Alla beskrivna karaktärer är mästerligt levande, av trovärdigt kött och blod, med alla brister och all styrka verkliga människor har. Berättelsen vindlar fram, genom en period av social och religiös omvandling. Pontoppidan beskriver människorna så fantastiskt smidigt, alla stretar på så gott de kan i sina egna livsspår hur än svårt de har att förstå varandra - alla gör så gott de kan. Ingen blir 'fälld' i livets domstol. Även om författaren utgår ur en central allvetande berättare, får vi inget skrivet på näsan. Många antydningar får läsaren själv leta upp, saker karaktärerna inte ens själva är medvetna om. Allt är mästerligt autentiskt. Vi följer Per under ett mycket ambivalent liv fyllt av tvivel, i sökandet efter 'meningen', den snåriga instinktens väg för att försöka hitta sitt eget sanna jag. Och på den vägen möter han mängder med människor med sina egna helt skilda syner på livet och hur de ska ta sig igenom det.
Romanen är så lång för att Pontoppidan vill berätta allt, varje fundering, varje snedsteg. Mängder av insikter och misstag sveper förbi, mycket kan omvärderas, så som sker under ett människoliv. Och det gör också att romanen inte är slut när jag läst klart, trots att Pers liv är över. Dessa 818 fullspäckade sidor är så rika att att jag kan fundera vidare, tolka vidare. Ingenting är fastslaget. Livet fortsätter...
Inte minst för Jakobe, den kvinna Per 'nästan' gifte sig med, men övergav i sista stund. Ett fantastiskt inkännande porträtt, lika mångfasetterat som alla andra. Med tanke på andra manliga författares böcker från denna tid, är detta kvinnoporträtt unikt stark. Pontoppidan är unik för att han inte låter henne gå under, trots att hon både föder barn utom äktenskapet och blir övergiven. Hon går inte under trots att mannen flytt sin kos. Hon växer och tar upp kampen och skapar ett eget livsverk, en skola för fattiga barn. Inte så att hennes liv går lätt, hon blir både fattig och förtalad, men hon ger inte upp. Hon är i grund och botten starkare än Per, och hur än olika de tror sig vara, känner jag som läsare där ett starkare samband i deras relation, än någon annan i romanen.
Även beskrivningen av Pers äktenskap med en troskyldig prästdotter, finner jag alldeles fascinerande, hur det sker mer eller mindre av 'misstag', utan att de inblandade själva inser det. Så som det ofta kan vara med relationer när man är ung, innan man ännu vet riktigt vad man vill, vart man syftar, vilket mål i livet man har. Men trots att de är så uppenbart omaka, stretar de på och uppfostrar sina barn, och ser till varandras goda egenskaper ... trots att båda två har en inre längtan efter något annat.
818 sidor dansk text, så levande att jag gärna läser om den igen. Andan i romanen känns så förunderligt modern och aktuell än idag
Jag har alltså nu läst de 818 sidorna på danska, och med hjälp av ett litet dansk-svenskt lexikon för de svåraste orden gick det bättre än jag förväntat mig. Pontoppidan skriver så lättflytande och levande, med mästerliga dialoger, så min läsning strax slutade att vara en 'ansträngning'.
Detta är en mycket bred skildring av Danmark i slutet av 1800-talet, kring Georg Brandes storhetstid, när samhället började bubbla av entusiastisk skaparenergi. I romanens utkant finns en Dr Nathan inspirerad av Brandes. I centrum står Per Sidenius, från gammal luthersk prästsläkt. Vi får följa större delen av hans liv, hur han vill bryta upp ur allt det gamla hämmande, bli ingenjör och vara med om att skapa det 'Nya' starka moderna Danmark. Det myllrar av människor kring hans livsväg, som blir allt annat än rak och bred.
Alla beskrivna karaktärer är mästerligt levande, av trovärdigt kött och blod, med alla brister och all styrka verkliga människor har. Berättelsen vindlar fram, genom en period av social och religiös omvandling. Pontoppidan beskriver människorna så fantastiskt smidigt, alla stretar på så gott de kan i sina egna livsspår hur än svårt de har att förstå varandra - alla gör så gott de kan. Ingen blir 'fälld' i livets domstol. Även om författaren utgår ur en central allvetande berättare, får vi inget skrivet på näsan. Många antydningar får läsaren själv leta upp, saker karaktärerna inte ens själva är medvetna om. Allt är mästerligt autentiskt. Vi följer Per under ett mycket ambivalent liv fyllt av tvivel, i sökandet efter 'meningen', den snåriga instinktens väg för att försöka hitta sitt eget sanna jag. Och på den vägen möter han mängder med människor med sina egna helt skilda syner på livet och hur de ska ta sig igenom det.
Romanen är så lång för att Pontoppidan vill berätta allt, varje fundering, varje snedsteg. Mängder av insikter och misstag sveper förbi, mycket kan omvärderas, så som sker under ett människoliv. Och det gör också att romanen inte är slut när jag läst klart, trots att Pers liv är över. Dessa 818 fullspäckade sidor är så rika att att jag kan fundera vidare, tolka vidare. Ingenting är fastslaget. Livet fortsätter...
Inte minst för Jakobe, den kvinna Per 'nästan' gifte sig med, men övergav i sista stund. Ett fantastiskt inkännande porträtt, lika mångfasetterat som alla andra. Med tanke på andra manliga författares böcker från denna tid, är detta kvinnoporträtt unikt stark. Pontoppidan är unik för att han inte låter henne gå under, trots att hon både föder barn utom äktenskapet och blir övergiven. Hon går inte under trots att mannen flytt sin kos. Hon växer och tar upp kampen och skapar ett eget livsverk, en skola för fattiga barn. Inte så att hennes liv går lätt, hon blir både fattig och förtalad, men hon ger inte upp. Hon är i grund och botten starkare än Per, och hur än olika de tror sig vara, känner jag som läsare där ett starkare samband i deras relation, än någon annan i romanen.
Även beskrivningen av Pers äktenskap med en troskyldig prästdotter, finner jag alldeles fascinerande, hur det sker mer eller mindre av 'misstag', utan att de inblandade själva inser det. Så som det ofta kan vara med relationer när man är ung, innan man ännu vet riktigt vad man vill, vart man syftar, vilket mål i livet man har. Men trots att de är så uppenbart omaka, stretar de på och uppfostrar sina barn, och ser till varandras goda egenskaper ... trots att båda två har en inre längtan efter något annat.
818 sidor dansk text, så levande att jag gärna läser om den igen. Andan i romanen känns så förunderligt modern och aktuell än idag
2014-04-10
De tre små mästarna - Kerstin Ekman (1961)
Att Kerstin Ekman började som deckarförfattare är välkänt. De tre små mästarna (1961) är den första att avvika från sin tids standardmall för pusseldeckare. Först och främst miljön, att hon hittat fram till Norrland, och släpper in såväl tornedalsk finska, som samer. Samefrågor var väl betydligt mer på tapeten på 1960-talet än idag, när man överhuvudtaget började uppmärksamma diskrimineringen av minoriteter.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fru Bengtssons andliga uppvaknande - Caroline L Jensen (2010)
En mycket annorlunda humoristisk historia, som blandar mer allvarliga kommentarer till Gamla testamentets gudstro, med en mer farsartad humor. Fru Bengtsson har beslutat sig (jag avslöjar inte varför) för att försöka bryta mot samtliga Guds tio budor, och det är inte lätt med tanke på hennes i grunden goda natur och vilja att inte skada någon annan än sig själv. Jag får mig en hel del glada skratt, inte minst via bruket av schlagertexter .... läs så förstår ni.
Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?
Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.
Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?
Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.
En man som heter Ove - Fredrik Backman (2012)
De första kapitlen känns kanske lite tjatiga, en ständigt purken 'gubben' (trots att han bara är 59 år), men det är mest för att läsaren ska vänja sig vid Oves psyke. Därefter djupnar historien betydligt, blir en hel livshistoria, trots att intrigen bara pågår några veckor. Och allt är skrivet med varm humor.
Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.
Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.
Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.
Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
