Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf (1914)

Har läst om ännu en klassiker av Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien. Den extremt heta och torra sommaren 1914, när Europa rustade upp och inledde första världskriget, slöt sig Lagerlöf inom sig själv och koncentrerade sig på att skriva ännu ett mästerverk om kärlekens livgivande kraft - även om hettan också inspirerade huvudpersonen till undergångs-känslor. 

För första gången koncentrerar sig Lagerlöf på en (1) huvudperson, Jan i Skrolycka, en enkel torpare i Askedalarna. Jag vet inte om det ortnamnet existerar i verkligheten, men jag associerar till fattigdom i säck och aska i livets grottedal. Med små enkla medel, skapar Lagerlöf varsamt ett sorts dialektalt talspråk, som hon använder för att lyfta fram den enkla människan, utan att besudla, fokuserar hon på medmänsklighet. Textens språk och gestaltade verklighet är njutbart lättläst - och blir som en föregångare till senare arbetarförfattare. 

Temat är i första hand relationen förälder vs barn. Det finns flera sidohistorier, som exemplifierar andra varianter på det fjärde budet och svårigheterna med att alltid vörda sina föräldrar. Texten framkastar även i klartext frågan, varför det inte också finns ett motsatt budord, att föräldrar ska vörda sina barn? Egentligen exemplifierar hela romanen Jans vördnad inför sin dotter, som han låter själva Solen vara gudmor till och övermodigt döper till Klar Fina Gulleborg. Övermodigt för att hierarkin, när historien tilldrar sig, från 1860-talet, inte tillät samhällets gräsrötter att förhäva sig vad gällde namn, kläder och umgänge. 

Jans vördar sin dotter, för att det var hennes födelse som väckte hans hjärta till liv. Från att ha levt ett surmulet tryggt liv i offerställning, där han anklagat andra för sina egna brister, väcks hans intuition och andliga livsvisdom när det nyfödda, själsligt rena barnet läggs i hans famn. Han blir inkännande empatisk inför andra människors problem, och finner på lösningar, så att andra med tiden börjar uppfatta honom som synsk, vilket skrämmer de vidskepliga. Men inför sig själv och dottern hotar blindheten. Det ligger för hära

Att Jan gör Solen själv till dotterns gudmor, skyddshelgon, är tvetydigt. Solen som metafor för själskraft kan också tolkas hedniskt. När Jan mot slutet ser solen glödhett röd sjunka ner mot Askedalarna, är det som en gammaltestamentlig hämnande Gud inför mänskliga dårskaper. Den röda aftonsolen hade förebådats av Klara Gullas sidenblanka röda klänning, som hon bar till gudstjänsten en söndag. Prosten hade först förfasat sig, men Jan hade stolt försvarat dottern, att hon alltid varit till heder åt sina föräldrar, och inte förtjänar ont tal. Så prosten teg, men jantelagen fick inte resten av bygden att tiga, där leder avundsjukan till hån, som sår alla chanser till hån när hon fått resa till Stockholm. 

Den täta symbiosen med dottern, hur Jan projicerar såväl solen som sina problem på dottern, leder Klara vilsen. När fadern orättfärdigt krävs på 200 riksdaler, tror Klara högmodigt att hon med lätthet kan skaffa fram summan på tre månader, bara hon får åka till Stockholm. Inte på 1860-talet. Inte med hedern i behåll. Men den 18-åriga dottern kvävs i symbiosen och längtar efter egna äventyr i staden. Och när fadern inser att Klara längtar bort, längtar efter eget liv, egen företagsamhet, inte bara att tjäna sina föräldrar, då brister det, och Jans psyke får sig en så kraftig törn när navelsträngen klipps av, att han behöver fantasier för att överleva. I femton år väntar han förgäves på att dottern skall återvända. 

Han längtar sig förtvivlad, med bygger upp en skyddsmur av fantasier, när folk kallar Klara 'drottning' (slang för prostituerad) tolkar han det bokstavligt, när han får en kaskett och käpp med silverknopp, tolkar han det som om dottern delar med sig av sin kejserliga  höghet, och när de slutligen tas ifrån honom av sanningssägare, grubblar han förtvivlat över hur han förbrutit sig, och inser sitt högmod. Han har inte bara höjt sin dotter till skyarna, han har även förnekat sin hustru och en 'stollig' släkting, alltså en spegling av sig själv.

Lagerlöf är som alltid en skickligt gestaltande psykolog, och låter Jans hustru säga:  "Jan är inte stollig. Vår Herre har satt en skärm för ögonen på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det ska en bara vara tacksam för."

Hur än kyligt deras äktenskap var från början, har även de mjuknat inför varandra, och svetsats samman sedan dottern försvann ur deras liv. Hustrun är lika livsvis hon, men det är inte hon som är fokus i berättelsen. Det är Jans sköra psyke, och problemen att hantera symbiosen med dottern. Han vill henne bara väl, och inser att hans svaghet och ekonomiska problem lett till att Klara tvingats ut i en hård storstadsvärld. Där hotar laster och hon tvingas lägga på sig samma hårdhet, som fadern blev av med när hon kom till världen. 

Symbios är mänskligt, men också något vi måste ta oss ur. Visst ska vi förvänta oss bara bra saker av våra barn, men vi kan inte förvänta oss att de ska lösa våra problem. De har nog med sina egna. Klara klarade ju faktiskt upp sina problem, och skaffade sig en rörelse som restauratris. Men det är inte det som fokuseras. Hon har dåligt samvete, och tyngs under faderns projiceringar, så när han drunknar, plågas hon än mer, vilket växer till vidskepelse, inbillar sig att hans döda ande väntar på att få hämnas. Klara måste också släppa symbiosen och inser att hon inte var ansvarig för hans sorg.

Som alltid, stora viktiga teman hos Selma Lagerlöf är Kärleken, Kreativiteten och Förlusten av Barndomshemmet. Förlusten av Mårbacka, och kampen för att vinna tillbaka det, vilket lyckades efter Nobelpriset 1909, även om det inte var så enkelt som att bara 'köpa' det med pengarna, utan krävde mycket arbete, precis som för Klara Gulla. Till detta krävdes Kreativ Fantasi för att överleva, precis som för Jan i Skrolycka. Och inte minst Kärlek och Medkänsla, som vi alla behöver, och som Selma Lagerlöf ägnade livet åt att försöka sprida i sina texter. 

NP 1937 - Roger Martin du Gard

"för den  konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv"

Så löd motiveringen 1937, när Roger Martin du Gard (1881-1958) fick Nobels litteraturpris. Jag minns att jag som ung såg en intressant fransk TV-serie som baserades på just den bokserien, Les Thibault, åtta delar utgivna 1922-1940. TV-serien hade ungefär lika många delar, som handlade om en familj med en strikt katolsk far och i synnerhet hans två söners olika öden. Nationalencyklopedin kallar den mästerverk, "en brett samtidsförankrad familjehistoria om två bröder, en revoltör och en konformist, en berättelse om lidandet och döden och sexualiteten, skriven med slående enkelhet."

Hur än intressant detta låter, så känns det väl mycket för ett smakprov på författaren - film och text är ju sällan samma sak - den är också svår att få tag på, så jag var glad att jag i stället fick tag på en betydligt tidigare roman, genombrottsverket, Jean Barois (1913). När jag nu läste den, ser jag redan här intresset för att problematisera motsatser, och på ett föredömligt rent och lättläst språk, utan att förenkla idéinnehållet. Tur det, för exemplaret jag fick tag på var helt klart datorinläst (från gammal utgåva, nu på print-on-demand), så att sidbrytningar och kapitelindelningar flyter ihop utan normala typografiska luckor mellan olika avsnitt. När jag insåg det började jag använda färgpennor för att markera nytt kapitel etc.   

Svenska Akademins priskommitté hade bytt inriktning på 1930-talet och omtolkat Nobels testamente till att ges till författare som kunde tala till de stora läsargrupperna, inte som ofta tidigare, till ett fåtal. Där passar denna språkliga klarhet in. Roger Martin du Gard var utbildad arkivtjänsteman, vilket märks i Jean Barois, där han använder historiska fakta med precision, och i noter anger exakt vilka texter han citerar. Enkelheten uttrycker sig från början genom att texten till stor del består av dialog, skrivna som i teatermanus, där allt utom replikerna uttrycks som kortfattade scenhänvisningar, och plats, och personernas ålder och utseende. Men insprängt finns också brev och utdrag ur dagböcker och domstols-förhandlingar. Allt bildar ett sorts collage av människors olika tankar och inställningar till livsfrågor. Språket är enkelt, men absolut inte idé-innehållet, snarare gestaltar texten livets komplexitet. Författaren kommer inte med något 'svar', han gestaltar många frågeställningar.  

Jag började läsa nyfiket, och fann oväntat nog att en stor del av boken handlar om Dreyfus-affären, vilket säkert bidragit till att boken går att få tag på än idag. Romanen gestaltar hur justitiemordet mot Dreyfus 1894, och den segdragna kampen i åratal därefter att finna 'sanningen', de sociala motsättningarna kring sekelskiftet 1900, och den uppenbara antisemitismen i ett samhälle som på ytan trott på Franska Revolutionens budskap om jämlikhet och broderskap. Redan år 1905 kom franska staten att skilja sig från kyrkan, så att religionsfrihet kunde råda. Undrar om det också var ett symptom eller resultat av Dreyfus-affären?

Jean Barois handlar om titelkaraktärens liv, i tre huvudavdelningar: från ungdom, via aktivt vuxenliv, till ålderdom, där livet igenom religion och vetenskap prövas mot varandra i olika varianter. den katolska kyrkans dogmer ställs mot materialism, hoppet att kunna 'bevisa' det ena eller andra hela tiden slås i spillror. 

Jeans mor dör tidigt, och fadern, ateist och mycket upptagen läkare, och därmed frånvarande fader,  menar att Jeans svaga hälsa (tendens till lungsot), måste stärkas genom fysiska aktiviteter för att väcka livsviljan. Jean som växt upp främst hos mormodern, som förlitat sig på helgon och böner, saknar fadern och försöker ta till sig hans tankar och börjar studera de moderna vetenskaperna. När mormodern dör är fadern fortfarande lika upptagen/frånvarande, så Jean knyts till sin gudmor och hennes dotter Cecile som hans bästa vän. De gifter sig mycket unga, men så snart förälskelsen blir vardag, står han inte längre ut med sin hustrus religiösa 'vidskepelse'. 

När Cecile tycks ha svårt att bli gravid ber hon till helgon och utför religiösa riter, vilka Jean vägrar delta i. När det ändå blir barn, de får dottern Marie, tänker Jean inte hindra Ceciles kyrkliga utövning, men vägrar delta själv. Han revolterar, t ex genom att vägra delta i dotterns dop. dop. Då spricker samlivet, de separerar, Jean lovar att inte längre vara en del i dotterns liv, innan hon fyller 18 år. Han blir alltså en lika frånvarnade far åt sin dotter, som hans egen far varit. 

Jean Barois har i samma veva blivit av med sin lärartjänst i en katolsk skola, för att han föreläst om Darwin och evolutionen. Alltså flyttar han till Paris och startar tidskriften Le Semeur (Såningsmannen) som propagerar för vetenskap och humanism, i motsats till vidskepelse och katolska dogmer. De vänner Barois startar tidskriften ihop med, har alla skilda karaktärsdrag och inställningar inför livet och hur problem ska lösas. Någon har estetiska dandy-later, en annan ser anarkism som lösningen, en tredje arbetar intensivt i sitt laboratorium på att finna svaret till livets uppkomst, och så vidare. Minns att detta alltså är samtida med Strindbergs Infernokris i Paris, också han höll på med kemiska experiment.  

Barois har alltså lämnat sin barnatro bakom sig och kämpar för att upplysa sina medmänniskor om vetenskapernas landvinningar, man vill att 'alla' ska få ta del av denna 'väckelse'. Men i stället blir människor bara mer splittrade, och det blir allt svårare att finna någon allenarådande 'sanning'. Redan i ungdomen hade han kontakt med en entusiastisk katolsk präst som senare blev missionär, men Barois kunde inte tro på de dogmerna. Senare hade Barois en studiekamrat, utbildad präst, som ändå studerade vetenskaperna och propagerade för att se på religionen med mer symboliska förtecken. Men inte heller det räcker för Barois. I kampen kring Dreyfus, och i kontakterna med andra ateister, kan han inte tro annat än att ingen själ finns, människan är bara en samling atomer som kommer att upplösas när döden inträffar. 

När dottern Marie fyllt 18 år vill hon träffa honom. Vid det laget har han helt lämnat den tanken bakom sig, att en gång träffa dottern och förklara sin syn på livet. Hur en generad han känner sig lovar han ta emot henne i sin parisiska ungkarlslya i två månader. Hon sätter sig och läser alla böcker och artiklar han skrivit dessa 18 år. Och han blir genast bedårad av hennes intelligens, men också chockad när hon berättar att hon beslutat gå i kloster. Att träffa fadern var bara ett 'test' för att se om hennes egen tro kunde omkullkastas. Men det kan den inte. Hennes mystiska religiösa upplevelser, känslan av av allt är besjälat, påverkas inte av några vetenskapliga argument.  

Även Maries katolska mor chockeras, hur än katolskt dogmatisk, hade hon inte velat att dottern skulle gå i kloster. Jeans sorg efter sin korta förbindelse med dottern leder till en själslig kris, hans lungsot  återkommer när han försvagas och grubblar. Marie hade velat att föräldrarna skulle återförenas och stödja varandra, men Barois men tvingas till slut när kroppen blir allt svagare, att sluta arbeta, och flytta hem till sitt föräldrahem, där Cecile, som alltid engagerad i församlingsarbetet, blir hans stöd mot slutet av livet. 

Hela romanen är en filosofisk betraktelse över motsatser som vetenskap och religiös tro, materialism och andlighet - motsatser som hela tiden balanseras genom samtal mellan oliktänkande. Alla får sitt synsätt uttryckt. Dessutom kan livet i sig innebära olika faser och synvinklar. Det blir som en evig cirkelgång. Jean Barois själv tycks gå varvet runt i sitt sökande efter en möjlig tro och trygghet i sitt jag. Själv har han blivit så skeptisk att han har svårt att finna ro och självinsikt. Han avundas människor som är trygga i sig själva, som t ex hans dotter. 

Vad var det deras tidskrift 'Såningsmannen' hade sått? Tvivel? Var det av godo eller ondo? Vetenskap och andlighet talar inte samma språk, de är två skilda delar av livet, det ena kan inte bevisa det andra. Prästen Barois diskuterar med i slutet av livet är övertygad om att han lyckats ge honom ro i bönen, meditationen. Medan hans ateistiske vän, som kämpat för tolerans, frihet och broderskap, finner ro i vetskapen att liv och död hör ihop, är det som ger harmoni och utveckling. Det ateisterna aldrig kan förlåta är att religionen fördömer alla som står utanför, och förpassar dem till 'helvetet'.

Barois tycks dock aldrig finna ro, han saknar tillförsikt. Han tar emot katolska kyrkans sista smörjelse. Men när han dragit sitt sista andetag, finner hustrun och prästen hans 'testamente', som han skrev i sin krafts dagar, ca 40 år gammal, där han intygar att han inte tror på en odödlig själ, utan på en universell determinism, vad som är gott eller ont är relativt, en slump, beror av omständigheterna. 

Sedan hustrun öppnat och läser detta låter hon det falla i öppna spisens lågor. Och prästen hindrar henne inte... 

Roger Martin du Gard var drygt 30 år när romanen gavs ut, och den känns både föredömligt klar och allomfattande i sitt filosoferande. Hans stil, med repliker och arkivmaterial ger mer än bara 'en illusion' av verkligheten i hans samtid. Jag själv har ingen anknytning till katolicismen och kan därför känna med Barois i protesten mot dogmer, och stönar ibland över de religiösa kvinnornas hårdnackade vägran att acceptera hans 'religionsfrihet', men ändå är frågeställningarna så allmänt hållna att boken kan läsas än idag för sitt problematiserande av ande och materia. Vi har ännu inte löst den gåtan...

Det enda 'bristen' jag kan se är kvinnoporträtten, hustrun och dottern, och deras mor/mormor, som alla är mycket diffusa - representanter för katolska kyrkans synsätt - som först fick mig att känna att författaren själv inte verkade närmare bekymra sig om 'kvinnor', allt är för mycket schabloner. Men å andra sidan skulle detta även kunna symbolisera Jean Barois egna problem att ta till sig det andliga, som kvinnorna symboliserar, därav det diffusa. Samtidigt som de frånvarande fäderna också är ett symptom, både på frånvarande religiösa tron lika väl som auktoritetstro.

Om författaren var för ung för detta synsätt eller inte, vet jag inte. Men undermedvetet finns den där, eller är möjligt att tolka så. Det är en evig balansgång att vara tolerant.