Bannlyst - Selma Lagerlöf (1918)

Tredje läsningen av denna roman, tredje gången gillt, kan jag äntligen uppskatta även dess förtjänster. Det är en mångfacetterad klassiker, om än lite bortglömd, med många möjliga teman. Problemet är att första tredjedelen gör mig illamående, inte så mycket för kannibalism-temat. Men romanen är full av mänskliga tillkortakommanden, som skitprat, mobbing, neurotisk svartsjuka och kvävande hotfulla relationer. Hela stämningen är så mörk, kvävande, helt utan hopp, vilket säkert var ett symptom på att första världskriget pågick när hon skrev, så första tredjedelen känns rent tryckande att läsa. Andra delen lättar trycket, Sven kämpar för att utföra goda gärningar, även tredje delen verkar gå åt rätt håll, men så kommer slutet med alla sjökrigsoffer, flytande lik som måsarna rivit ut ögonen på, då återkommer illamåendet, och jag önskar förtränga romanen som helhet. Lagerlöf är skicklig på att framkalla äcklet i mig. Hennes mål var att få oss att äcklas över krig, dödande. Hon oroade sig själv lite över att hon överdrivit äcklet, tror jag läste det i något av hennes brev till Sophie Elkan. Lagerlöfs mål med romanen var att få oss att helga livet. Att inte glömma femte budet, att icke dräpa, budet som krig sätter ur spel. 

Romanen innehåller, som alltid hos Lagerlöf, många karaktärer med sidohistorier, som visserligen hänger ihop, men ändå finns det något lite väl intellektualiserande med intrigen. Jag upplever den inte som tillräckligt organisk och trovärdig. Jag förstår att världskriget gjorde Lagerlöfs känslor akuta, och hur än mycket jag håller med om budskapet, så är det som om runda teman skall tvingas in i fyrkantiga hål. Jag tänker på alla författare som vid förra sekelskiftet lyssnat till Nietzsches upprop, att ta på sig en ledande, uppfostrande roll. Det låg egentligen inte för Lagerlöf. Hennes drivkraft var betydligt djupare, psykologisk och mytisk, Vilket ofta är betydligt mer helande än politik. Men här hämmas dessa organiska djup, lika mycket som Sven Elversson hämmas i romanen.

Men det är en mycket läsvärd roman. Sven Elversson är en antihjälte, värdig modern litteratur. Offer för omgivningens hån, böjer han sig, försöker ställa sig in. Men lyckas inte få kontakt. Som vanligt är Lagerlöf skicklig psykolog, och problematiserar 'Kärlekens väsen'. Relationen mellan Sigrun och hennes make, den sjukligt svartsjuke prästen Edvard Rhånge, är mycket problematisk. Den kärleken är allt annat än frisk, den kräver och kväver. Prästen som neurotisk narcissist, det är krypande obehagligt. Unga Sigrun riskerar att ge upp sig själv för att få maken att må bra, något hon aldrig kan lyckas med. Han blir bara mer och mer possessiv, aggressiv. Så jag mår illa.  

Men denna tredje gång jag läste romanen slog det mig plötsligt, att jag undrade om Lagerlöf nyligen hade läst Charlotte Brontës roman Jane Eyre? Har den svartsjuke prästen Edvard Rhånge inspirerats av den demoniske Edward Rochester? De har liknande namn, samma initialer. Släktgården Hånger, bar på en förbannelse över släktens män, och ljuder av ångest och ånger. Likt Rochesters slott Thornfield, det törnbeströdda fältet, med den galna kvinnan på vinden, som hemsöker hans liv i 15-20 år. 

Sigrun flyr tvånget i sitt äktenskap och ser Sven Elversson som en förebild i barmhärtighet. Jane Eyre flydde från det tvegifte Rochester ville lura in henne i. Men hon återkommer så snart hon hör hans själsliga rop på hjälp, men då har den första hustrun avlidit vid slottsbranden. Edvard Rhånge tog lärdom av Svens exempel, och gav sin hustru friheten. Men hon fick bara ett år med Sven, platoniskt, eftersom hans hjärtat brast när kärleken stod på tröskeln. Alltså återvände hon till sin make, sedan hans förbannelse släppt. Nog finns det många likheter. Men medan det romantiska fungerar i Jane Eyre, och det finns en värme hos Rochester, om än dold bakom törnesnåret, så hittar jag inte detta hos Edvard Rhånge. Rochester sökte kärlek, Rhånge vill ha makt.

Romanen brottas med att få ihop kropp och själ, realism och romantik, liv och död, krig och fred. Det vill sig inte. Människors psyke är för komplext för att benas ur med enkla svar.  Lagerlöf använder i romanen sierskan Lotta Hedman som budbärare. Hon får visioner, insikter från psykets skuggsidor, om krig och aggressioner. Man skrattar hellre ut henne än lyssnar. Intressant är Lottas "Out-of-body-experience", som Lagerlöf skildrar. Sven Elverssons hustru Rut har just avlidit i smittkoppor i Lottas säng. Lotta är utmattad och känner ångest inför alla komplikationer och lögner. Då får Lotta inte bara en vision av hur Ruts själ stiger högt över jorden, strålande av glädje och ljus, Lottas själ lösgör sig och följer med upp och får ett vidare perspektiv över människors livsvägar. Inser att själsligt har allt en mening, även om allt verkar för absurt för att våra tankar ska förstå helheten. Också Ruts död i smittkoppor är något hon själv velat, för att befria både sig själv och Sven.

En sak, antagligen det enda jag aldrig kunnat acceptera i Lagerlöfs texter, det är hennes indelning av människor i 'vackra' och 'fula'. Svens hustru Rut, tillhör de som beskrivs som den mest fula kvinna någon sett.  Nåväl, Sven hade gift sig med Rut, inte bara för att hon var den enda som kunde tänka sig att gifta sig med någon som smakat människokött. Han gifte sig med henne också av 'barmhärtighet', eftersom hon var så 'ful'. Suck. Å andra sidan hade Rut en ren själ, som gärna offrade sin kropp, för att Sven skulle få förena sig med den han älskar, dvs Sigrun. Både Sven och Sigrun hör också till de 'barmhärtiga', och anses därför kunna passa ihop, likt syskonsjälar. 

I våra kroppar komplicerar vid livet, våra tankar rör sig trögt, vårt psyke är fullt av skuggor. Så Ruts vilja och Lottas vision av denna, hjälper inte i längden. Kärlekens väsen är för komplicerad. Sigrun är splittrad mellan den själskärlek hon känner för Sven, som i början hjälpte henne ur den depression som drabbade henne när hon gift sig med Edvard. Och den konventionella moralen, att den man gift sig med skall man hålla sig till, hur än ung och oerfaren man var. Hon vill lära både sig själv och make vad verklig kärlek innebär. Hon försöker också få Sven att förstå, via outtalade undermeningar. Ungefär som när Rochester försökte göra Jane svartsjuk, för att få henne att visa känslor. Det går lika trögt i båda fallen. 

Lagerlöf verkar ge upp försöken att lösa problemen med den jordiska kärleken. Viktigare är Livets Helighet, Livet är okränkbart. Det är så prästen Rhånges omvändelse sker, inte via kärlek, utan via den insikt han plötsligt får att han själv förbröt sig mot Sven när han fördömde Sven inför församlingen, för en handling som bara drabbat en död kropp, medan Edvard själv då förbröt sig mot levande människor. Sven blev oförskyllt utstött genom Edvards ord i kyrkan. Med den insikten bryts förbannelsen, och han beslutar släppa hustrun Sigrun fri. Tyvärr är prästens avslutande predikan på detta tema alltför lång. Han ber faktiskt om tillgift inför hela församlingen, och försöker lära ut sin egen insikt från predikstolen, om Livets Helighet. Men den insikten hade redan gått upp för alla människor som sett alla krigsoffer flyta iland. 

Däremot har jag lite svårt att tro på prästens plötsliga omvändelse, att han så lätt tvättat av sig sin stolthet och sina fördomar och sin svartsjuka. Brontë gjorde det lättare för sig, Rochester drabbades av ett betydligt hårdare slag. Han var verkligen "storslagen och vek" på samma gång, så som Lagerlöf låter Sigrun beskriva Edvard. Inget i texten får mig att tro på att Edvard Rhånge varit varken storslagen eller vek. Ett år senare när Sven dött, återvänder Sigrun till sin första och enda make, som hon betraktar som sin 'första kärlek'. Återvända till ett osunt förhållande? Hm, medberoende? det känns för lättvindigt. 

Selma Lagerlöfs två närmsta vänner fick läsa Bannlyst i förväg, Sophie Elkan för att ge synpunkter och Valborg för att hon renskrev på maskin. Båda opponerade sig. De kände väl av äcklet, och trodde att lösningen var att frikänna Sven från misstanken att ha ätit människokött. Lagerlöf tyckte inte om att göra våld på historiens inre logik, att börja med skulden och sedan i slutet vända på allt med ett enda lappkast. Men hon gav med sig. Jag håller med Lagerlöf, det blev en svaghet. 

Att det mot slutet finns antydningar om att Sven varit för sjuk för att säkert veta vad som hänt, det är okej. Påståendet att det hänt, har knäckt Svens tro på sig själv, men vi som läsare kan frikänna om vi vill. Däremot tror jag inte på den långa beskrivningen, att ett av de drunknade engelsmännen som Sven drog upp ur havet, hade varit med till Nordpolen, och hade ett halvskrivet brev i fickan - som tydligen inte skadats av havsvattnet - och att det i brevet stod att de lurat Sven, och att samvetet nu säger att Svens engelska fosterföräldrar måste få veta sanningen, så de kan frikänna Sven. Det är bara för mycket, en eftergift en författare aldrig ska behöva göra.

Eller? Det är prästen Edvard Rhånge som berättar om brevet inför församlingen vid begravningen, den som Sven krävde - den som gav honom frid i hjärtat. Kan prästen ha ljugit ihop brevet? För att få en chans att berätta om sin nya insikt om allt levandes okränkbarhet? Det blev ändå för mycket för Sven, hans hjärta gav upp. - Ja det är en märklig historia, komplex och märklig.

His Last Bow - Sir Arthur Conan Doyle (1917)

Doyles nästa sista novellsamling om Sherlock Holmes, His Last Bow, känns som om den var tänkt som den sista, jag anar en känsla av definitivt avslut. Watson inleder med att berätta att Sherlock Holmes dragit sig tillbaka, för att bedriva biodling på en liten gård i Sydengland.  Holmes och Watson hörde hemma i det viktorianska 1800-talet. De åkte alltid i hästdragna droskor. Holmes förlitade sig på sitt skarpa analytiska intellekt och vetenskap, inte på tekniska maskiner. Men nu är ubåtar och bilar på väg.

De åtta berättelserna tillkom 1908-1917, alltså mycket glest för att vara Doyle. Det var länge sedan den analytiska Holmes var Doyles målsättning. Han har alltid strävat mot mer litterära mål, och skrev mycket annat. Men fick han en idé som Holmes och Watson kunde förmedla, skrev han den, men bräddar historien. Några av novellerna ser som tidigare tillbaka på deras äventyr i slutet av 1800-talet. Men inte alla. 

1900-talet smög sig på redan i samlingen från 1904, med en växande känsla av allmän otrygghet, något många i texterna gärna skyller på 'galna anarkister', 'red republicans', rädslor för 'hemliga rörelser', maffia. Man nämner anarkister, nihilister, bombdåd. Mellan raderna reflekterar Doyle över den allt oroligare världen. 

I "Wisteria Lodge" har en grym latinamerikansk diktator tvingats fly sitt land, men har en hämnare efter sig. Han är nu i London, jagad av motståndare. En respektabel men okunnig engelsman dras in i intrigerna, för att hämnaren ser honom som ett trovärdigt alibi. Historien sägs tilldra sig 1892, men visar på tidens politiska omvälvningar. Holmes vill inte bedöma vilket brott som är värst, den grymma diktatorns, eller hämnare. "The Red Circle" är ännu en sorts maffiahistoria, och Holmes låter hämnaren, som dödar den grymme ledaren, gå fri.  

Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som verkar än starkare i de senare texterna. Ibland känner Holms att hans avslöjande av brottslingen kan ha gjort mer skada än själva brottet i sig. Holmes samvete blir allt ömmare och han tar allt oftare lagen i egna händer. Redan i  "The Abbey Grange" (1904) sa Holms att "I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience." En politisk osäkerhet lyser igenom. 

Inför de grymma svartsjukeintrigerna i "The Cardboard Box", med sina avskurna öron, känner sig Holmes närmast uppgiven över meningen med livet, inför allt våld och elände. "It must tend so some end, or else our universe is ruled by chance, which is unthinkable? [...] The human reason is as far from an answer as ever." Börjar Holmes (Doyle) tveka om 'förnuftet ' är svaret, som kan lösa mänsklighetens problem? Runt författaren växer sig krigsivrarna allt starkare.

I "The Dying Detective" tycks Doyle åter försöka ta livet av Holmes, men det är en smart intrig styrd av Holmes själv. Denna och två noveller till rör gifter - vilket säkert intresserade läkaren i Doyle. 

Dessutom, när det gäller gifthistorien i 'The Devil's Foot", som både sägs tilldra sig i Cornwall 1897, men Watson återberättar den 1910, börjar Holmes kommentera sina egna rökvanor. Säger att Watson börjat tjata om att tobak är ett gift, så pass att Holmes önskar sig rök som inte är giftig. 

Även i den här historien går hämnaren fri, "a lawless lionhunter", som vistats stor del av sitt liv i Afrika. "I have spent much of my life outside the law [...] I have come at last to be a law to myself."   

I "The Bruce-Parrington Plans" rycker världskriget snabbt inpå knuten. Hemliga ubåts-ritningar säljs till främmande makt, alltså en spion-intrig, där Holmes bror Mycroft är med en sista gång. En representant för Brittiska regeringen, som ibland 'tvingas' ta hela ansvaret. Ubåtskrig har blivit verklighet. 

Men titelnovellen "Hist Last Bow", placerad sist, är det verkliga slutet och kommentar till världskriget. Holmes har lämnat sin lugna biodlartillvaro för att infiltrera tyskarnas spionnät och avslöja dem. Han lyckas den 2 augusti 1914 (krigsutbrott utan återvändo kom 4 aug) fängsla tyskarnas främste agent. Är britterna så mjäkiga som tyskarna tycks tro? Så oförberedda? Är de lätta att köra över?

I denna historia finns novellernas första bil, Baron Von Herling, på tyska ambassaden kör en "hundra hästkrafters Benz bil". Holmes och Watson kommer i en Ford, Holmes förklädd till Amerikansk medborgare med irländskt ursprung, vilket ansågs nog för att vilja förråda England.  

Holmes sista ord: "Good old Watson! You are the one fixed point in a changing age. There's an east wind coming [...] It will be cold and bitter, Watson, and a good many of us may wither before its blast. But it's God's own wind none the less, and a cleaner, better stronger land will lie in the sunshine when the storm has cleared."

Patriotiskt. 1914 sedd i backspegeln, troligen skriven 1917, efter åratal av mänskligt vansinne. Men mer skulle komma. 

 Hur än skicklig Doyle är på att väva detektivintriger, så är det uppenbart att han var mer intresserad av människor och deras känslor. Därför är relationen mellan Holmes och Watson det som är den verkliga behållning när man läser Sherlock Holmes. Man kan se  paret som de två motstridiga sidorna av Doyles eget inre. Holmes är den vetenskapliga stringens som krävs för hans läkarkarriär. Förebild var en av hans egna lärare, en  mycket analytisk föreläsande läkare. Men Doyle hade alltid strävat mot att få skriva, att få leva via sin kreativa fantasi. Watson representerar denna betydligt mänskligare karaktär med hjärta och känslor. 

James Joyce - Edna O'Brien (1999)

Bonniers utgav kring sekelskiftet 2000 en serie kallad 'Porträtt'. Jag tycker om den, författare skriver om författare. Irländska Edna O'Brien skrev om sin landsman James Joyce (1882-1941), som även om han tidigt övergav Irland, hade främst Dublin och Irland som sitt huvudsakliga motiv. 

Edna O'Briens har en skön stil. Hon är väl påläst, de 17 viktigaste bibliografierna listas i slutet. Men hon har läst mer än så, och lyckas koka ner alla dessa textmassor till en hanterbar, nätt liten bok på 184 sidor, som tar oss med på en resa genom James Joyce tragiska liv. Texten är, sina långa meningar till trots, lättläst, som fiktion/essä när den är som bäst, som stiger fram som trovärdig. Och känns fullständig, för att O'Brien lyckats teckna en mångfacetterad författare - 'komplex och paradoxal'. Och hur det skar sig mellan honom och världen. 

Det enda jag inte förstår, är hur O'Brien kan protestera mot åsikten att James Joyce föraktade kvinnor, med förklaringen "I själva verket var han långt mer skonsam mot kvinnor än män" och förklarar att hans skäl till det var hans beroende av tre kvinnor - hustrun Nora för inspiration, Sylvia Beach som kämpade för att Odysseus skulle kunna tryckas och filantropen Harriet Weaver som höll honom med pengar. Inte var han mindre föraktfull för det. Han svek dem alla. 

Han läste Nietzsche, som så många andra kring år 1900, och ville vara 'författargeniet', som kunde ägna hela livet åt att leka med orden. Utan den leken var livet tom och ödslig.  Då blev han krävande och gnällig. Alla skulle i första hand stödja 'hans geni'. 

Porträtt av konstnären som ung - James Joyce (1916)

James Joyce (1882-1941) har i denna sin första roman,A Portrait of the Artist as a Young Man, om Stephen Dedalus uppväxt i Dublin, kommit så nära en självbiografi man kan komma. Det vill säga James Joyce berättelse om hur han som frustrerad ung irländare utvecklades till författare. Texten är i slutet daterad, både Dublin 1904 och Triest 1914. 1904 lämnade han Irland för gott och bosatte sig i  Triest fram till första världskrigets utbrott, då han med fru och barn begav sig till Schweiz. 1914 utgavs Dublinbor, hans första utläggningar kring sin födelsestad. A Portrait... dröjde till 1916.

Jag läste den här uppväxtskildringen första gången (troligen på svenska) när jag själv var i tonåren, och då identifierade jag mig mycket lätt med barnet Stephen Dedalus. Jag mindes hur jag själv i småskolan brukat skriva mitt namn, med gatuadress, kvarter, stadsdel, stad, landskap, län, land, Europa, Jorden, Solen, Vintergatan, Universum. Och här gjorde unge Stephen likadant ca 1890. Det var också lätt att identifiera sig med alla plågor ett barn drabbas av i skolan, med mobbning och andra problem. Boken har fem långa kapitel, som fem olika faser i Stephens unga livsutveckling, hur hans själ utvecklas mot behovet att skapa.  

När jag nu läser om den i original kan jag inte längre förtränga alla segdragna brottningsmatcher med den katolska tron, dogmerna, teologiska predikningar. Det blir för intellektuellt och segdraget. Jag kan inte identifiera mig med skam och rädsla för helvetet, och än mindre med den intellektuella snobbismen. Här blir boken rent sömngivande. Delvis för att irländsk dogmatism är för avlägsen för mig, delvis för att Joyce själv identifierade sig med det jesuiterna och det patriarkala. . 

Man brukar prata om James Joyce teknik 'Stream of Consciousness' som något han utvecklat i Odysseus (1922). Men jag har aldrig kunnat förlika mig med den medvetandeströmmen, den brukar bryta sig mot min egen. Det finns så må nga andra som gör det så mycket bättre, främst Virginia Woolf. A Portrait... laborerar med språklig utveckling för att gestalta Stephens uppväxt. Det gör att meningarna i den första delen, som skall illustrera barnet, blir så korthuggna, så staccato, far fram och tillbaka, så att jag börjar känna tendenser till ADHD, både hos honom och mig själv. Även om Joyce idé var att gå från enkelt barnsligt språk/tankemönster, utökat vartefter, tills han i sista kapitlet börjar skriva vers, så fungerar det inte för mig. För det första tror jag inte på den splittrade känsla som barnet inger, för även om barnet inte har språk att uttrycka alla sina tankar, så kan de ha huvudet fullt med bilder. Dessutom är boken för kort, eller har för långa kapitel, för att gestalta en trovärdig 'utveckling' på det sättet. 

Boken är ändå läsvärd, även om inte alltigenom lyckad. Liksom Stephen i barndomen såg sig själv som centrum för Universum, behöll han denna självcentrering. A Portrait of the Artist as a Young Man gestaltar författarens frustrerade kamp för att finna sitt eget jag, sin egen själ. Han må som litet barn ha accepterat i synnerhet religionen, som sanning, men börjar tidigt slåss mot allt omkring sig, allt blev hinder, livet en kamp. Inte bara fattigdomen i den barnrika familjen som ökade år för år, inte minst på grund av faderns alkoholism. Ändå ville han i första hand frigöra sig från sin mor, sedan hela sin familj, kyrkan som moder, och redan som 22-åring från moderlandet Irland och för att slutligen även göra sig av med sitt modersmål, för att skapa ett eget litterärt språk som gjort sista verket, Finnegans Wake,  mycket snårigt och svårläst. 

Alltså en livslång frigörelseprocess, som måste ha gjort honom mycket ensam. Jag och andra kan ha svårt för hans ego-trippar, men det hindrar honom inte att hävda sin mening. Den var hans. Hans öppet patriarkala nedvärderande av mödrar, kvinnor i allmänhet, kan kanske knytas till 'kompensation' för olycklig kärlek, och frustration över fattigdomen. Från att ha funderat över att bli präst, det är det yttre han drogs till, likaväl som han ser alla sina fiender i det 'yttre', omgivningen, inser han snart att celibat är inte hans väg, han kan inte leva utan sex och alkohol. Att uppvärdera sin egen genialitet, och bli en diktande 'superman', var hans väg. 

Boken vill beskriva 'Konstnärens' väg, från inledningen 'Once upon a time and a very good time..." som inleder Stephens liv som saga, berättelse, fortsätter han hela tiden att betrakta sitt liv och kamp med språk och idéer, hela tiden med sig själv i tredje person. Även så mot slutet när känslor pockar på och tycks skapa upplevelser av att dikter formas automatisk av 'geniet', kommer till honom som musik, han hänförs över orden. Vi har utan förklaring letts att betrakta en rad olika stadier hos Stephen, till slutsidorna plötsligt är dagboksutdrag i jag-form. Stephen har slutligen blivit berättare, egot som tittar ut ur sig själv, författaren själv. 

Mor i Sutre - Hjalmar Bergman (1917)

Romanen Mor i Sutre  är en guldgruva i dubbeltydigheter och dolda budskap. Man kan läsa den flera gånger och upptäcka nya saker. Den tillhör Hjalmar Bergmans modernistiska upptäckarperiod. Jag har läst ett par kommentarer som läser in freudianskt Odipus-tema. Bergman hade tydligen själv prövat på någon typ av psykoanalys ungefär vid tiden för romanens tillkomst, så det är möjligt att det stämmer. Men man behöver inte läsa romanen så. Det finns andra givande tolkningar. 

Det är uppenbart att Bergman utforskar både psykologiska och sociologiska livsvillkor. Den flickjagande fattiggreven (Don Juan-typ) och länsman som jagar honom, klarar sig alltid. De tillhör samhällstoppen. Kvinnor, och i synnerhet ogifta mödrar (inte minst pga grevliga Don Juan-typer) befinner sig längst ner på samhällsstegen. Karl Viktor Anton Kling, Träsken kallad, den enkle handelsmannen, som börjat med att nasa träskedar längs landsvägarna, står i kontrast mot den rike grossisten och importören Luther i Göteborg, med tyskt påbrå. men Kling kallas aldrig annat än Träsken, trots att han kunnat samla på kistbotten, han blir aldrig sedd som annat än löst folk, i jämförelse med bönder. Han måste skaffa fram rejäl hemgift för att lyckas gifta bort ett par av sina fem döttrar. 

Ändå är nätverket mellan samhällsklasserna finmaskigt. Träsken luras in i skumraskaffärer med greven för att skaffa  hemgift åt döttrarna. Grevens oäkta son får gå som nådehjon hos sin morbror, bonden som också är Gästgivare i Sutre, efter far sin. Den 'oäkta' systersonen Basilius, Basse kallad, har satt en fläck på familjens rykte, som aldrig tycks gå att tvätta bort. Alla tycks invävda i skvallernätet. Gästgivarns hustru, Sväran, alltså Mor i Sutres svärdotter, bär på aldrig sinande underlägsenhetskänslor, för att hon är född torpare, kompenserar genom att samla på de 'synder' som hon hittar hos alla runt sig. Det blir en sådan mani att hon verkar närmast sinnessvag. 

Sväran har fått för sig att 'Basse', oäktingen, sätts högre än henne själv och hennes egna barn i 'äkta säng', bara för att han har en greve till far, trots att han som oäkting också är den mest skydde, utanför alla andra, den ensammaste. Så dubbeltydigt är huvudstråket i romanen, hela knuten i historien. Sväran, vill bli av med Basse, och skrämmer honom. och när han förlamas av sin rädsla av att vara ensammast i hela världen, fantiserar Sväran ihop komplotter om att hon bara är redskap för familjens undermedvetna önskan att bli av med den 13-årige men mycket klene Basilius. 

Ett öppet tema i boken är den mellan manlig 'rättvisa', som gamle Gästgivarn i Sutre höll högt. Han gifte sig sent, för han hade adlrig funnit att någon kvinna kunde vara annat än orättvisa. Han fann också tullar och skatter orättvisa, varför han inte serverade alkohol. Men Gästgiveriet blev inte populärt förrän han började byta till sig tullfri konjak via Träsken, och då tog han sig också en flickhustru, Boel Svensdotter, som blev en arbetsam gästgivarmor, Mor i Sutre, som föder honom söner och döttrar, alla viktiga karaktärer i romanen som utspelas under ett enda dygn, från gryning till gryning.

Temat handlar alltså om motsatsen mellan 'manlig rättvisa', som aldrig leder till annat än våld, hämnd, och det märkliga 'modershjärtat'. "Hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust?" Det undrar greve Arnfeldt på sid 353. Han har ju börjat inse att hans egen jakt på flickor kan bero på modersbrist, att han förlorat sin egen mor i unga år. Så han söker modershjärtat hos varje kjoltyg, inklusive Gästgivarmor,som serverar det i form av stek och ostkaka. 

Gästgivarmor, som hunnit bli mormor, undrar vad man ska med barn till? Liknar de fadern vill hon inte ha dem. Den yngste sonen, Daniel, liknar inte någon av gästgivarparet, sina biologiska föräldrar. Så fadern ignorerar honom, medan Boel börjar skämma bort Daniel, vilket i längden går honom illa. När Boel är över femtio, och yngste sonen i sin skönhets ynglingadagar, då påminner han om de drömmar om kärlek hon haft som ung. Hon viftar bort det eftersom hon vet att livet skapas av arbete, inte av drömmar. Det är arbetet på gästgiveriet som varit tillfredsställande i livet. 

Men undermedvetna drömmar har ändå fått henne att skämma bort yngsta sonen, Daniel. Och de bildar ett omedvetet behov att skydda honom, parat med stråk av svartsjuka. Samtidigt som hon vet att vad än hon kan tänkas drömma om för sina barn, så besannas aldrig drömmarna. Barnen går sin egen väg, sönerna anammar faderns 'Rättvisekrav', de jagar de fattiga strykarna, slår dem om de stjäl mat, medan Boel själv ömmar för alla svaga, vill ge de hungriga mat, medan sönerna menar att hon bara är 'velig', en kvinnlig åkomma. Och hon ömmar för den senaste lilla mamsellen som greven rövat bort, och nu ämnar överge för nästa. Inte för att greven lyssnar när gästgivarmor bannar. Och på något sätt var hon själv skyldig till att sända sin egen dotter Stava, i gapet på greven, så att hon blev ogift mor till Basse.

Romanen är en tät väv av mänskliga relationers brister, inte minst kring oäktingen Basse, som känner sig så utanför, han har ju inte ens fått ett 'riktigt' namn, inte som halvbröderna Anders och Lars, som ärvt sina fäders namn. Basse känner sig inte hemma någonstans. han är inte 'riktig'. Boel utbrast, "Men vad säger du? klart du är ett riktigt barn?" Men för Basse själv känns det inte så. Allt handlar om psykologi, i samverkan med sociala  hierarkier. För även om Boel trott att hon behandlat alla barnbarn lika - även om hon inte behandlat alla söner lika - så har det funnits undermedvetna stråk av skam kring oäktingen. Skam som gav Basse förmågan att läsa tankar. Basse är mycket känslig för vad alla runt honom tänker och känner.

Jag är som alltid imponerad av Hjalmar Bergmans filmiskt dialogiska scenarier av psykologiska teman, experimentellt återgivet, så nytt i hans samtid. 

PS. När jag tänker djupare, så kanske det finns ännu ett dolt tema. Att sonen Daniel kanske faktiskt även han är grevens son, han som inte liknar gästgivarparet. Greven sökte ju även Moran i sin jakt på en mor, och hon är svag för hans charm, som hon i nyktra stunder känner som 'fans verk'. Att Daniel blir dödad av misstag, för att förföljarna misstar Daniel för greven, kan vara ett tecken på detta. Inte bara att Daniel skämts bort med dyra kragstövlar som passar grevar bättre än bönder. Men detta är så undertryckt i Boels medvetande - om det stämmer - att Bergman inte ens ger oss några större vinkar i texten. Men å andra sidan stämmer det med att Bergmans alltid är mycket subtil i sina intriger.