James Joyce (1882-1941) har i denna sin första roman,A Portrait of the Artist as a Young Man, om Stephen Dedalus uppväxt i Dublin, kommit så nära en självbiografi man kan komma. Det vill säga James Joyce berättelse om hur han som frustrerad ung irländare utvecklades till författare. Texten är i slutet daterad, både Dublin 1904 och Triest 1914. 1904 lämnade han Irland för gott och bosatte sig i Triest fram till första världskrigets utbrott, då han med fru och barn begav sig till Schweiz. 1914 utgavs Dublinbor, hans första utläggningar kring sin födelsestad. A Portrait... dröjde till 1916.
Jag läste den här uppväxtskildringen första gången (troligen på svenska) när jag själv var i tonåren, och då identifierade jag mig mycket lätt med barnet Stephen Dedalus. Jag mindes hur jag själv i småskolan brukat skriva mitt namn, med gatuadress, kvarter, stadsdel, stad, landskap, län, land, Europa, Jorden, Solen, Vintergatan, Universum. Och här gjorde unge Stephen likadant ca 1890. Det var också lätt att identifiera sig med alla plågor ett barn drabbas av i skolan, med mobbning och andra problem. Boken har fem långa kapitel, som fem olika faser i Stephens unga livsutveckling, hur hans själ utvecklas mot behovet att skapa.
När jag nu läser om den i original kan jag inte längre förtränga alla segdragna brottningsmatcher med den katolska tron, dogmerna, teologiska predikningar. Det blir för intellektuellt och segdraget. Jag kan inte identifiera mig med skam och rädsla för helvetet, och än mindre med den intellektuella snobbismen. Här blir boken rent sömngivande. Delvis för att irländsk dogmatism är för avlägsen för mig, delvis för att Joyce själv identifierade sig med det jesuiterna och det patriarkala. .
Man brukar prata om James Joyce teknik 'Stream of Consciousness' som något han utvecklat i Odysseus (1922). Men jag har aldrig kunnat förlika mig med den medvetandeströmmen, den brukar bryta sig mot min egen. Det finns så må nga andra som gör det så mycket bättre, främst Virginia Woolf. A Portrait... laborerar med språklig utveckling för att gestalta Stephens uppväxt. Det gör att meningarna i den första delen, som skall illustrera barnet, blir så korthuggna, så staccato, far fram och tillbaka, så att jag börjar känna tendenser till ADHD, både hos honom och mig själv. Även om Joyce idé var att gå från enkelt barnsligt språk/tankemönster, utökat vartefter, tills han i sista kapitlet börjar skriva vers, så fungerar det inte för mig. För det första tror jag inte på den splittrade känsla som barnet inger, för även om barnet inte har språk att uttrycka alla sina tankar, så kan de ha huvudet fullt med bilder. Dessutom är boken för kort, eller har för långa kapitel, för att gestalta en trovärdig 'utveckling' på det sättet.
Boken är ändå läsvärd, även om inte alltigenom lyckad. Liksom Stephen i barndomen såg sig själv som centrum för Universum, behöll han denna självcentrering. A Portrait of the Artist as a Young Man gestaltar författarens frustrerade kamp för att finna sitt eget jag, sin egen själ. Han må som litet barn ha accepterat i synnerhet religionen, som sanning, men börjar tidigt slåss mot allt omkring sig, allt blev hinder, livet en kamp. Inte bara fattigdomen i den barnrika familjen som ökade år för år, inte minst på grund av faderns alkoholism. Ändå ville han i första hand frigöra sig från sin mor, sedan hela sin familj, kyrkan som moder, och redan som 22-åring från moderlandet Irland och för att slutligen även göra sig av med sitt modersmål, för att skapa ett eget litterärt språk som gjort sista verket, Finnegans Wake, mycket snårigt och svårläst.
Alltså en livslång frigörelseprocess, som måste ha gjort honom mycket ensam. Jag och andra kan ha svårt för hans ego-trippar, men det hindrar honom inte att hävda sin mening. Den var hans. Hans öppet patriarkala nedvärderande av mödrar, kvinnor i allmänhet, kan kanske knytas till 'kompensation' för olycklig kärlek, och frustration över fattigdomen. Från att ha funderat över att bli präst, det är det yttre han drogs till, likaväl som han ser alla sina fiender i det 'yttre', omgivningen, inser han snart att celibat är inte hans väg, han kan inte leva utan sex och alkohol. Att uppvärdera sin egen genialitet, och bli en diktande 'superman', var hans väg.
Boken vill beskriva 'Konstnärens' väg, från inledningen 'Once upon a time and a very good time..." som inleder Stephens liv som saga, berättelse, fortsätter han hela tiden att betrakta sitt liv och kamp med språk och idéer, hela tiden med sig själv i tredje person. Även så mot slutet när känslor pockar på och tycks skapa upplevelser av att dikter formas automatisk av 'geniet', kommer till honom som musik, han hänförs över orden. Vi har utan förklaring letts att betrakta en rad olika stadier hos Stephen, till slutsidorna plötsligt är dagboksutdrag i jag-form. Stephen har slutligen blivit berättare, egot som tittar ut ur sig själv, författaren själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar