Jag trodde att jag hade läst det mesta av Selma Lagerlöf, men så hade jag missat den här. Liljecronas hem från 1911, tjugo år efter debuten med Gösta Berlings saga, som också innehåller ett kapitel om Liljecronas hem. Kanske blandade jag ihop korten av den anledningen.
Liljecronas hem inleds med en storm år 1800, som ingen som varit med om den glömt. I den stormen är lilljäntan Nora ute och går, och hon är fortfarande lilljänta när boken slutar, så mer än ett eller två år tilldrar sig inte intrigen, som ligger någon generation, ca 30 år, före Gösta Berlings saga, och inspireras av samma trakt, några karaktärer dyker upp i yngre upplaga. Patron Altringer som ägde så många bruk lever och tar sig an Sven Liljecrona. I början får vi även se en glimt av en ung majorska, som vinkar från en hästdragen vagn som åker förbi. Inspirationen är främst Lagerlöfs far- och morföräldrars och deras föräldrars generation. Prästsläkten och vägen bort från upprepandets tradition.
Boken är inte på något sätt fulländad, och det är väl också därför den glöms bort. Upplägget känns splittrat, mer än i Gösta Berlings saga. Hon var för stressad. 1909 vann Selma nobelpriset och ville göra sig förtjänst av det med nya storverk. Samtidigt som hon fått pengar nog att köpa tillbaka Mårbacka, hennes barndomsdröm, och hade fullt upp med återuppbyggnad. För att inte tala om alla som drog i henne, nu sedan hon blivit världskändis, och ville att hon skulle hålla tall i olika frågor, inte minst i Kvinnorösträttskampen.
När hon väl befann sig på Mårbacka kom inspirationen tillbaka, det skulle bli en idyll från tidigt 1800-tal. Men det blev en märk bok, präglad av medvetenheten om kvinnors utsatthet och bristande möjligheter att göra sig hörda.
Mina tips för att läsa Liljecronas hem: 1) Läs den så snabbt och koncentrerat som möjligt, i en eller två sittningar, för att inte tappa sammanhanget, som jag upplever som splittrat. Anekdoterna hon samlat på sig om sina äldre förfäder och deras trakt, gifter sig inte lika bra samman som i berättelserna kring Gösta Berling. Hon hade inte ro nog att knåda ihop alla trådar. En verklig släkthistoria är ju inte heller en sammanhållen intrig.
Tips 2) Närläs boken. Vilket naturligtvis tar betydligt längre tid, att granska varje detalj. Hitta alla sammanhang med Selmas eget liv, hennes släkt, trådar till både Gösta Berlings saga och senare memoarböcker, som Mårbacka. Detta gör att boken växer och blir verkligt intressant. Som alltid. Motsträviga böcker mår oftast bra av att närgranskas.
Selma var själv medveten om att hon fick för bråttom, att boken inte blev vad hon tänkt sig. Att perspektivet skiftar mellan olika personer är ingen nackdel. Lilljäntan, på sin första pigplats som 13-14-åring, ger ett uppfriskande nyfiket syn på alla underligheter hos prästfamiljen och därikring. Problemet är snarast att alltför mycket historier återberättas, snarare än gestaltas, som om intrigen betraktas i en omvänd kikarlins. Karaktärerna är oss för avlägsna.
Men psykologin finns där, och är som alltid intressant hos Selma Lagerlöf, och kvinnors värld, som aktualiserats av de nya tidernas stötande och blötande på 1910-talet. I boken finns alla generationer kvinnor kring år 1800, deras arbete och fastlåsthet i traditioner. Och i dessa äldre tider är psykologin oftast omtolkad i sagans land, och andevärlden.
Sven Liljecrona har samma initialer som Selma Lagerlöf. Han lever för sin fiol, musiken, liksom Selma levde för att få skriva. Men Sven våndas när han tror att hans fiolspel har lett till kärestans död. Selma led också kval för att ha gått sin egen väg, hellre än att foga sig efter familjen, som hemmaflicka. Slutet på 'Liljecronas hem' handlar om att bryta sociala mönster och våga gå sin egen väg, och att våga tro på sin egen talang, att den inte bara ger smärta utan också är vägen till helande.
Men huvudpersonen, prästdottern Maja Lisa (som var skapad efter Selmas farmor Lisa Maja) har en oroande syn på kärlek, att hon skall offra sig, tanken är att de ska lida tillsammans, med förhoppningen att han ska komma ur sina psykologiska problem. Där saknas insikten att man inte kan hela någon annan genom att lida.
Å andra sidan är det Sven som är Selma och hennes kamp att få tillgång till konsten/skapandet, för att hela sig själv. Selma har tagit steget bort från de förväntningar som man hade på kvinnor. Hon bröt traditionen och fick stor berömmelse, men inte utan stor ansträngning och problem att ta hand om.
