En kakelsättares eftermiddag - Lars Gustafsson (1991)

 "Om människor själva fick bestämma var och när de skulle födas kanske det inte skulle födas några människor alls?" (s.119)

En dyster liten bok, som av någon för mig okänd anledning tilldrar sig 1982 - trots att den utgavs  1991, på tröskeln till den ekonomiska kris när 'bostadsbubblan' sprack och en mängd byggnadsföretag gick i konkurs. Men här befinner vi oss alltså 1982, i en dyster epilog till 1970-talets kriser. I alla fall jobbar kakelsättare Thorsten Bergman förgäves, i ett övergivet hus, sliter för att göra om det några andra slarvat med. Men huset är övergivet, och egentligen har han gått till fel hus, blandat ihop adresserna. Och får inget för sitt slit. 

En på ytan stilistiskt enkel avskalad historia, jämfört med de mångfacetterade 70-talsböckerna i serien "Sprickorna i muren", skapar sig Gustafsson en 'nyenkel stil'. Han har rivit ner all tidigare komplicerad mosaik, och stannar i enkla människors 'jag-berättande', förundrade över hur märkligt livet kan kännas. Det går att hitta många underliggande metaforer, men man behöver inte. Tilltalet är direkt, känslan är avskalad. Och dystert uppgiven.

På ytan - enkel - men under ytan full av metaforer. Det övergivna huset kan mycket väl tolkas som när 1980-talet övergav 'Folkhemmet'. 

Det finns berättelser i berättelsen, genom möten med andra människor. Däribland, släktingar till släktingar, kusiners kusiner, bland annat en skicklig 'konstnär', som aldrig fick studera och verkligen bli konstnär, men så skicklig att han utnyttjas som 'förfalskare', trots att han själv bara såg det som inspiration att kopiera i en viss stil, han signerade inte med falskt namn och såg det därför inte ens som plagiat. Men när han byter till modernare material, akryl, i stället för oljefärger, avslöjas att han blivit utnyttjad, att hans förmåga att 'härmas' utnyttjats av ohederliga konsthandlare. 

"Inte fan hamnar man i fängelse för konstförfalskning nuförtiden." (s.148)

Nej, Affe fick sitta i fängelse för den misshandel han blev orsak till i ilskan över att ha utnyttjats. Men förfalskarhistorien är ändå en metafor för funderingar kring 'konst', att härmas är 'skit', men bara om man blir upptäckt, annars kan man tjäna storkovan, eller åtminstone tjäna ihop storkovan åt andra. 

Det anses fint att vara 'originell', trots att all konst är ömsesidigt beroende inspiration människor emellan. 

Le Grand Meaulnes - Henri Alain-Fournier (1913)

Denna bok finns översatt till svenska under två olika titlar, både ordagrant Den store Meaulnes, men även Det underbara äventyret, vilket antagligen är lättare för en svensk att ta till sig. Den franska stavningen till trots uttalas efternamnet Meaulnes, som svenska 'moln', om än lite mjukare. Boken var debut för den unge Henri Alain-Fournier (1886-1914), men blev också hans svanesång, eftersom han stupade redan i början av Första världskriget, den 22 september, när kriget inte ens pågått i två månader. 

Jag läste den på franska som ung student och var lite tveksam över ryktet, så omtalad och älskad inom fransk litteratur. Författarens korta liv bidrog säkert. För mig är det en väl segdragen romantisk historia, större delen av boken är 'vag', för att huvudpersonerna mest drömmer om äventyr, och verkar befinna sig uppe bland 'molnen', när de letar efter äventyret, fantasy slottet, kärleken. Kanske var mina språkkunskaper inte nog vid först läsning? Kanske är jag för gammal nu när jag läst om den?  Den blev film, vilket säkert passar mycket bra. Film är bra för romantik och alla longörer kan skäras bort. 

Berättaren Francois Seurel läser till folkskollärare och får den två år äldre äventyrslängtande Augustin Meaulnes som vän, och de försöker tillsammans reda ut ett mysterium Meaulnes hamnat i, som tycks utmana våra vanliga uppfattning om tid och rum, sagolikt, som i senare fantasy-historier. Till historien hör också den rövarromantiske galenpannan Frantz, en prins i trasor, som både vägrar bli vuxen och anpassa sig under alla sociala regler. Det är Frantz som försökt iscensätta ett sagolikt bröllop i alltför unga år, i ett slott som redan är mer ruin och kuliss. Det är det äventyr de alla dras in i. 

I historien finns även Frantz syster Yvonne, som både Meaulnes och berättaren fäster sina romantiska drömmar på. Men Yvonnes bror Frantz vill inte veta av sin familj, när hans fästmö aldrig dyker upp till sitt bröllop, löses allt upp, dagdrömmen förvandlas till tragedi, Frantz börjar leva som en vandrande zigenare. Varken Yvonne eller deras föräldrar nekar någonsin Frantz någonting, han växer aldrig upp.

Boken är för mig språkligt ofullgången, författaren hann inte utvecklas stilistiskt. Men det finns en hel del tematiska uppslag, som väl är det som fått boken att leva vidare. Psykiska och själsliga problem när man skall finna sitt eget jag, växa upp, lära sig förstå kärlek och vänskap. 

Meaulnes:- "Du vet vad äventyret i Sainte-Agathe betydde för mig. Det var mitt livsmål och det enda som gav mig hopp. /---/ jag försökte verkligen leva som andra där borta, i Paris, när jag såg att allt var slut och det inte längre lönade sig att söka det försvunna slottet ... Men en människa, som en gång varit i paradiset, kan väl aldrig vänja sig vid vardagen?"

Det låter som mer än dagdröm, det låter som en andlig upplevelse. Och problemen med att inte följa sin intuition, sin inre övertygelser ... Att ta sig över hindren för att nå det Namnlösa slottet.

Meaulnes:- "jag stod på höjden av min utveckling då jag upptäckte det Namnlösa slottet, så fullkomligt och rent kommer mitt väsen aldrig mer att bli. Endast i döden, kan jag måhända återfinna den inre skönhet jag ägde då..."

Kvinnobilden 1913, eller handlingens 1890-tal, avspeglas fortfarande i en madonna-hora-dualism, vilket också handlar om dessa unga mäns blinda fläck, när de söker efter sin egen Anima, lika väl som sin Animus.  Vilket tycks vara lättare för berättaren, som tre år senare börjar arbeta som folkskollärare. Han har fortfarande kontakt med barn, kanske även sitt inre barn, och förblir stödjande vän till Yvonne. Men svårare för Meaulnes, han flyr, och försöker stänga av sina känslor, bli kylig, det han tror att vuxenhet innebär. 

Berättaren Francois tänker på sin förvunne vän, Meaulnes, och undrar "Att en så nobel människa kan ha så galna griller. Kanske hans äventyrslusta blev honom övermäktig." Att vännen kan vara så kylig, när han själv har så svårt att dämma upp sina tårar. "Vi hade återfunnit den vackra unga flickan. Vi hade erövrat henne. Hon var min väns hustru, ohc jag älskade henne med den djupa hemliga ömhet som aldrig kan kläs i ord. Jag hade nöjd mig med hennes blotta åsyn och varit lycklig som ett barn." Men Meaulnes hade flytt direkt efter bröllopsnatten.  Francois förstår inte, han vet ännu inte allt, vet inget om vännens kval. 

Efter en långdragen, romantiskt dimmig historia, börjar det däremot hända så mycket med komplicerade turer, korsbefruktade relationer, att jag började associera till 'Svindlande höjder' av Emily Brontë, som också rör febrig passion i systematiskt korsbefruktade relationer och nära släkt. Tills det i slutet är en dotter, en ny generation, som får hjälpa till att lösa upp de gamla otursförföljda kärleksmisstagen. 

Tennisspelarna - Lars Gustafsson (1977)

En liten bok med luftig text, där inte ett ord är onödigt. Jag tycker väldigt mycket om Gustafssons 'personliga' tilltal. Även om den är illusorisk, fiktiv. En svensk universitetslärare som gästföreläser i Austen, Texas, låter som författaren själv, och gör därefter att texten känns igenkännlig och sann, vad än han kommer med för infall. 

Jag-berättaren småpratar med läsaren, och associerar fritt mellan ämnen som rent ytligt inte har något med varann att göra, men också kan ha det ifall man vill fundera vidare. Viktigast är att dessa associationer hela tiden roar mig. 

Den här boken tilldrar sig hösten 1974, och det finns stora möjligheter att associera till Watergate-skandalen och Vietnamkriget, även om dessa händelser aldrig nämns.  Vi befinner oss i 1970-talets kalla krig mellan öst och väst, som dessutom inte bara är kallt, utan fortfarande pågick i Vietnam, och ständigt blossar upp i Mellanöstern. Inget av detta uttalas annat än metaforiskt med Wagnermusik och Ragnarök, osäkerheten i den militära datasystemen och mycket annat. 

Som t ex att Jag-berättaren föreläser om Strindbergs Inferno-kris, och diskussionerna om förföljelsemanin är inbillad eller sann. Liksom Nietzsche och faran att blanda ihop dennes idéer med de populärkulturella 'Superman'. Eller att 1970-talet var Björn Borgs guldålder, men aldrig nämns i denna 'tennisbok',  i stället flyger Dr.Borg, en Strindbergs fiktiva karaktärer, förbi på en sida. Vi har tillåtelse att associera lika fritt som Gustafsson själv. 

Samtidigt kokar texten ner allt till något mycket personligt, med lokala metaforer, även om Texas är främmande för mig. Något som nämns mot slutet är 1968, och då associerat till 1848, utan att nämna varken revolt eller revolution, så är andan där, när Richard Wagners vän, den ryske anarkisten Bakunin,  lyckats fly från sin deportation i Sibirien, flyr runt hela världen och åter dyker upp i London 1861, vänner kände: "I det ögonblicket förstod vi att året 1848 aldrig hade dött i våra hjärtan", vilket transponeras till kommentaren 1974: "I det ögonblicket insåg vi att året 1968 aldrig hade dött i våra hjärtan". 

Hur ska vi tolka det? Hade det gått att anklaga och avsätta en president före år 1968? Eller syftar han på att vi aldrig kan slå oss till ro? Är det det olagligheterna som alltid återkommer, maktmissbruket, likt maffian i bokens Texas? Eller är det tilltron till att människor aldrig kommer att ge upp sin tro på framtiden? Det är helt fritt för läsaren att associera.  

Gustafsson skriver både på första sidan "Ja. Det var en lycklig tid",  och i början av sista kapitlet "Ja. Jag minns det som en lycklig tid!" Hur mycket kan vi lita på minnet?

Lika viktigt för min läsning är att Gustafsson skriver så målande bildrikt. Jag är inte det minsta intresserad av tennis, annat än metaforiskt, men han lyckas ändå måla upp bilder i ultrarapid som är rena njutningen, av tennisbollar  och kroppsrörelser. Likaväl som soluppgångar och ösregn.

Det här är en klassiker. Storheten är det luftigt lättlästa, som man gärna läser om, men som kan tolkas på många olika sätt. 

Fem hjärtan i en tändsticksask - P C Jersild (1989)

Lysande barn- och ungdomsskildringar. Genren hör visserligen till mina favoriter, men jag finner PC Jersilds detaljerat ingående beskrivning av sin barn- och ungdom, generellt igenkännbar. Per Christian Jersild födde 1935, men skildringen börjar från första minnet ca 1939, och går sedan under kriget och hela 1940-talet, och sedan tidigt 50-tal frma till studenten 1955. Allt är bildrikt, bildlikt, bildligt talat allmänmänskligt och individuellt på samma gång. Att berätta sitt liv, när man inte kan vara säker på minnen, så är det som han själv skriver i inledningen "rummet, geografin" något man kan hålla sig till, för det kan hjälpligt kontrolleras. Jersild berättar att hans far var en idog amatörfotograf, så jag tänker att han hade material att hämta sina detaljerade minnen ifrån. 

Boken avslutande kapitel nämner hans bokdebut 1960 mest för hur den berörde familjerelationerna, och sedan möter vi föräldrarna och hans äldre bror under deras sista år i livet på 1970-talet. Det här är en familjehistoria, psykologiskt, via känslomässiga bilder.

Trots att jag själv inte är i samma generation, känner jag ändå igen 'min barndoms Sverige', via ting och erfarenheter som fanns i mina mor- och far-föräldrars hem/liv. Jersilds äldre bror är född samma år som mina föräldrar. Mycket av fenomenen från 40-50-talen levde kvar under 1960-talet. Men även de rent psykologiska relationerna mellan familjemedlemmarna är saker jag kan relatera till, även sådant som gäller mig som förälder ytterligare en generation framåt. 

Det är en självbiografi, en uppväxthistoria, och som sådan saknar den intrig, utan handlar om att bevara eller fundera över en gången tid. Jag finner den helt lysande, en allmänmänsklig dyrgrip att behålla i min bokhylla.

Loewenhistorier - Hjalmar Bergman (1913)

Loewenhistorier tycks lika bortglömd som missförstådd. Jag hittade en upplaga från 1926, och har läst den för första gången. Romanens tre delar skiljer sig så pass mycket åt, att samtida läsare såg det mer som tre noveller. Att den skrevs 1913, gör Hjalmar Bergmans experiment med sin berättarstil mycket moderna, och före sin tid - i synnerhet för att vara svensk litteratur 1913 - och kanske förvirrade det läsarna, när de invanda genrekonventionerna inte längre följdes. 

För mig är den lysande. Leonard Loewen berättar hela historien i presens i jag-form, men ändå skiljer sig de tre delarna åt, likt en triptyk får vi tre olika avsnitt ur Loewens liv, tre olika sociala omständigheter, som påverkar Loewens jag-upplevelse. Och det påverkar också mig som läsare, ger mig närhet till karaktären Loewen. 

Mitt i boken förklarar Loewen: "Jag berättar mitt liv för mig själv."

Vilket är vad Kerstin Ekman också talar om, att vår mänsklighet ligger i att vi skapar oss själva genom att berätta våra liv, våra historier om oss själva. I Loewenhistorier är Bergman närmast melankolisk, och livsspiralen är nedåtgående. De tre delarna är uppkallade efter var Loewen bor för tillfället. 

Del 1: "47:an" handlar om ett stadshus, där allt rör sig om sociala hierarkier mellan de boende, ett spel mellan kvinnor och män, och sociala klasser. Loewen (liknar tyska ordet för 'lejon') är ett adligt efternamn, och något annat yrke än misslyckad 'konstnär' har han aldrig haft. Hans katt, William Penn, har även den en närmast 'kunglig' stamtavla. Men allt är bara en mycket bristfälligt förnissad yta. Loewen lever på lånade pengar, och har ingen framgång som konstnär. Även övriga hyresgäster yvs med lånta fjädrar. (William Penn var kväkaren som grundade den amerikanska staten Pennsylvania.) 

Del 2: "Thoméi gård", en f.d. bondgård i utkanten av staden, När Loewen hamnar här är han så pank och alkoholiserad att han tvingats ge bort sin katt. Han har släppt sina konstnärsdrömmar, gjorde ett kort  mellanspel som dekorationsmålare, i stort sett används schabloner att fylla i färg i, men deras chef Tunberg är impopulär och strejk utbryter. Det slutar med att Loewen blir vanlig 'plankstrykare', dvs målar om väggarna på Thoméus hus, där han haft bostad, men inte kan betala hyra. Och svälter gör han, tills han utför ett taffligt inbrottsförsök.

Del 3: "Gula huset", utvecklas till en sorts deckarhistoria. Efter Loewens fängelsestraff har hans  'rika' släktingar förbarmat sig över honom, så han får bo i herrgården, som informator åt den studieovilliga dottern, och som 'intendent' hjälpa den gamle Översten, att försöka styra upp ekonomin. Men egentligen är allt spel för gallerierna. Loewen lever helt på nåder, utan eget liv, och sjunker allt mer in i tapeten, har inget inflytande, kan bara se hur allt är ett spel, där alla bedrar varandra i jakt på 'pengar, förmögenhet'. Ingen vinner, och Loewen riskerar att åter hamna på bar backe, när Översten, gammal och sjuk, snabbt närmar sig döden.

Loewen är själv en hedersman, som hamnar i klammeri med rättvisan, på ena eller andra sättet, alltid av irrationella försök att rädda någon ung kvinna, som riskerar att falla offer på olika sättet. I Thoméi gård är det Agnes, offerlammet, där också han själv mister sitt namn, genom att försöka leva incognito och bara använda förnamnet, men där Agnes mor, fru Ekström, som styr och ställer och har enkel krog med spritutskänkning, börjar kalla honom Josef, och en retsam grannflicka, Stella, tar efter. Antagligen refererar detta till bibelhistorien om Potifars hustru, eftersom Loewen i det längsta försöker freda sin kropp, samtidigt som Stella utövar utpressning, i försök att få en kyss, som skall döma honom till pedofil. Stella är "en liten darrål. Hon slingrar fram genom mina mardrömmar." (s..127)

Bland alla triptyk-teman, kan man också jämföra delarna med Dante, där jag ser 47:an som Skärelden, Thoméi gård som helvetet - vid ett tillfälle skall man röka ut lössen från hans rum med hjälp av svavel, vilket gör att han måste sova utomhus i kalla vintern pga svavelångorna (!). Och Gula huset, ser jag som ett mycket tvetydigt Himmelrike, herrgården hos de adliga, som glider ovanpå och handlar med juveler. Mat och rena kläder får han, men inget mer. Himmelriket finns inte, det finns ingen räddning, Loewen tappar helt tron på mänskligheten, genom dess brist på anständighet och hederlighet. 

När Loewen sov utomhus i vintern, och riskerade frysa ihjäl, då blev kölddvalan som ett himmelrike i helvetet, då han fantiserar igenom hela sitt liv, läser det som en berättelse, ett skådespel. Ibland blev orden 'en trist oreda', men då lät han sömnen sudda ut orden för att kunna vakna till nya harmoniska fantasier. Loewen försöker skapa sitt 'jag'.

Många teman kan delas i tre, några har jag nämnt ovan, men möter också sina paradoxala motsatser, som t ex när Loewen riskerar att utnyttjas av fru Ekström, hamnar han själv samtidigt i blickfånget som eventuell pedofil. I Thoméi gård lever galna fru Andersson, rädd för vatten, bibeltrogen fruktar hon en ny syndaflod (ännu ett bibeltema) inför alla mänskliga tillkortakommanden. Omgivningen styr henne, genom att hota med regn, så att hon aldrig vågar gå ut, i stället betalar hon för deras tjänster, fru Ekström får så ännu en inkomst. Men är fru Andersson galen? Eller är hon klok, som hon själv påstår, och alltså medvetet smiter undan livet?

Loewen svälter, säger. "Jag vill gärna ha arbete. Och likväl blir jag rädd var gång brevbäraren kommer in på gården. Jag är så trött."   Länge lyckas han undvika fru Ekström, "Jag tror att om jag hade pillat henne under hakan, så skulle jag fått ett glas (en besk). Men jag pillar henne inte udner hakan. Det är allt, vad jag har kvar av viljan. det är min sista vilja."  Loewens moraliska stolthet är hans testamente. Men till sist måste han ge tappt och undrar "varför jag envist kämpar för en liten nyckfull dygd, var mening är mig främmande." 

I första delen talar han om sin 'tredje vilja', Förståndet och känslorna är de två första, det inlärda och det instinktiva, men det tredje tycks vara 'dygden', som hela tiden får honom att handla enligt själens heder, snarare än via förnuft och instinkter. Återigen tre - människans vilja tredelad. 

Loewen sov ute i kylan, för att undvika fru Edströms snaror,  halvdöd stod han på tröskeln, längtade han efter kölddvalans förmåga att 'uppenbara sanningen', alltså sökte en andlig uppenbarelse. När han svältande lyckats tjäna någon krona genom påhugg på torget, slösar han genast bort den på karameller, som han delar med barnen, och blodapelsiner han ger till Agnes, men hon blir rädd för den röda saften, 'blodet', som hon aldrig tidigare träffat på, och slänger därför bort dem. Allt är förgäves. 

En annan triptyk är samhällsklasserna, i Del 1 lägre medelklass, i Del 2 bönderna som omvandlas till arbetare, men där man fortfarande kan se tillbaka till "de gamla bondetagen, det är Thoméi poesi, ett dyrbart brottstycke ur et förlorat bonde-epos." (s.124), när han börjat "tänka på samma sätt som det hur, i vilket man bor" då kan man uppehålla livet. Det är då han fick stryka plank åt Thoméi och göra andra ärenden för maten och husrummet, som att hjälpa Thoméus att skoja bönderna på kreatursmarknaden. Och i Del 3, sitter överklassen, och där har Loewen svårt att tänka som sin omgivning, ändå sjunker han in i en total marginal, passiviserad, hissnar över alla bedrägerier.

Intill Thoméi gård finns en handlare, som är så artig att han "adlar hela sin omgivning. Agnes kallar han fröken eller lilla nåden. Han är aldrig ful i mun." Men på väggen har han 'cigarrettkvinnor' som vittnar om 'sansad phalloskult'. När  handlaren sen vill 'köpa' Agnes som 'stadigvarande mätress' - då brister det för Loewen: "Lymmel, det är dina finnar som räddar dig från en örfil." Präktiga ord, men rösten är matt. Loewen vill stjäla för att rädda Agnes, så att inte "vargen river lammet", men misslyckas, och hamnar i fängelse, men Agnes gifter sig till pengar med den gamle sjuke Thoméus, och fogar sig i sitt öde. Agnes, som varit den enda kvinna Loewen kunnat visa sitt rätta jag för, utan mask. Men även det var förgäves. Till och med Viberg, Agnes stora kärlek, och Loewens tidigare bäste vän, anser att det är bäst att Agnes gifter sig till pengarna, så kan de gifta säg när gubben dött. 

Loewen väcker melankoli, över mänsklighetens tillstånd. Ändå läser jag gärna om denna bok för att jag trots allt kommer så nära inpå livet på Loewen, och njuter av många sköna språkliga formuleringar.