Detta är en roman som man verkligen ska ge sig tid att sjunka in i. Sarah Hall skapar en närmast magisk närvaro med sin täta prosa. Någon snabbläst action är det definitivt inte. Ibland kan meningsbyggnaden kännas lika livslång som huvudpersonens relaterade liv. Oftast används åtskilliga sidor att fördjupa sig i varje upplevelse. Och trots att livet tycks fyllt mest av elände, så löper där ändå ett stråk av det oväntade, av magi, av livets oförutsägbarhet, som gör läsningen värd sin tid.
Att huvudpersonen blir tatuerare till yrket ger också en extra dimension, kunskap om något jag själv känner föga till. Och Sarah Halls genomträngande förmåga att frammana en levande tidskänsla, med trovärdiga karaktärer, alltifrån tidig till sent 1900-tal - det är det som får läsuppelvelsen att stanna kvar i mig.
För att inte tala om språket, det riktigt glimmar om engelskan, in i minsta detalj. Jag ska bara göra ett litet citat här, från ett avsnitt om en spektakulär brand under en vinternatt.
s.43: "Fire itself would have been incendiary beauty enough for one evening. But then, it snowed. First it snowed lightly, a flake or two on the heads of the bemused onlookers, like winter waving a handkerchief from a distant carriage of the train taking it away. Somebody close to Cy in the crowd cheered, presuming the snow would extinguish the blaze, as if one tear could put out the fire of a tormented heart! Then the wind turned, switched tracks, and brought with it an entire fast batch of plump snow, a blizzard in fact."
Det är min kursivering. En instucken bisats av poesi.
2013-04-14
Novellisten O. Henry
Med tanke på att författaren bakom pseudonymen O.Henry skrev över 600 noveller kring förra sekelskiftet, kan den lilla samling jag läst på svenska, utgiven av Atlantis 1979, inte räcka något heltäckande omdöme. Men trots att det är första genomläsningen upptäcker jag att jag redan har klara minnesbilder av flera av historierna - men som film. Hans texter blev snabbt populära och ofta snart nog filmatiserade.
Han skriver anekdotiskt, med värme och slutar alltid med en överraskande twist. Det mekaniska i att alltid invaggas i falska förväntningar, börjar jag genast värja mig mot, dummare än så är jag inte. Behållningen för mig är framförallt att han med så små medel lyckas levandegöra tiden och platsen - oftast - New York, kring år 1900. Larmande fattiga invandrarkvarter, som ändå tycks myllra av livskraft. Alla karaktärer stiger så mänskliga.
Sentimentaliteten gör texten föråldrad i jämförelse med till exempel Strindbergs ifrågasättande satir i Röda rummet. Mest störande är A Harlem Tragedy, som försöker raljera på temat hustrumisshandel, som om kvinnan medvetet provocerar fram misshandeln i olika grad med tanke på hur dyr 'försoningsgåva' hon önskar sig - suck.
Å andra sidan har många noveller ett psykologiskt tema. Kanske som en efefkt av att läsaren skall narras, lurar också karaktärerna sig själva mer än sina medmänniskor. Den vanliga mänskliga självupptagenheten, som inte är illa menad i grunden, och kan uttryckas med viss cynism.
The Last Leaf minns jag mycket väl från film. Novellen åskådliggör psykets påverkan på vår hälsa. När Johnsy har lunginflammation, misstänker läkaren att dystra tankar påverkar negativt. Väninnan förnekar kärleksbekymmer, varpå läkaren lovar göra vad han kan för stärka henne, eftersom hon är så klen, men bästa kenpet är alltid att tänka på något roligt. "Så snart patienten börjar räkna vagnarna i sin begravningsprocession skriver jag ner medicinernas botande förmåga med 50%."
Psykets påverkan. Av någon anledning identifierar hon sin hälsa med löven på murgrönan utanför fönstret, tänkar att hon och växten ska dö samtidigt. Så en granne målar ett löv på husväggen, som stannar och därför fungerar som sockerpiller tills livsviljan återvänder.
Han skriver anekdotiskt, med värme och slutar alltid med en överraskande twist. Det mekaniska i att alltid invaggas i falska förväntningar, börjar jag genast värja mig mot, dummare än så är jag inte. Behållningen för mig är framförallt att han med så små medel lyckas levandegöra tiden och platsen - oftast - New York, kring år 1900. Larmande fattiga invandrarkvarter, som ändå tycks myllra av livskraft. Alla karaktärer stiger så mänskliga.
Sentimentaliteten gör texten föråldrad i jämförelse med till exempel Strindbergs ifrågasättande satir i Röda rummet. Mest störande är A Harlem Tragedy, som försöker raljera på temat hustrumisshandel, som om kvinnan medvetet provocerar fram misshandeln i olika grad med tanke på hur dyr 'försoningsgåva' hon önskar sig - suck.
Å andra sidan har många noveller ett psykologiskt tema. Kanske som en efefkt av att läsaren skall narras, lurar också karaktärerna sig själva mer än sina medmänniskor. Den vanliga mänskliga självupptagenheten, som inte är illa menad i grunden, och kan uttryckas med viss cynism.
The Last Leaf minns jag mycket väl från film. Novellen åskådliggör psykets påverkan på vår hälsa. När Johnsy har lunginflammation, misstänker läkaren att dystra tankar påverkar negativt. Väninnan förnekar kärleksbekymmer, varpå läkaren lovar göra vad han kan för stärka henne, eftersom hon är så klen, men bästa kenpet är alltid att tänka på något roligt. "Så snart patienten börjar räkna vagnarna i sin begravningsprocession skriver jag ner medicinernas botande förmåga med 50%."
Psykets påverkan. Av någon anledning identifierar hon sin hälsa med löven på murgrönan utanför fönstret, tänkar att hon och växten ska dö samtidigt. Så en granne målar ett löv på husväggen, som stannar och därför fungerar som sockerpiller tills livsviljan återvänder.
2013-04-12
Röda rummet - August Strindberg (1879)
Läste om Strindbergs debutroman och stora genombrott. Än idag är den levande och läsvärd. Språktet är friskt flytande, enkelt men exakt, något helt nytt för sin tid. Man brukar säga att Röda rummet inleder den realism som dominerade svenskt 1880-talet. Förutom den berömda inledningen med utsikten över Stockholm uppifrån Mosebacke, finns inga skönskrivningar. Boken från första till sista sidan full med syrliga cynismer - som jag kan fnittra åt än idag. Det är roligt när någon med medveten udd pekar på mänskliga brister, alltifrånd et personliga, till ohederliga företagare till ineffektiva setatliga verk.
Det är ju inte en roman med intrig i vanlig mening, utan mer ett kritiskt panorama. I bokens inledning står idealisten Arvid Falk en majdag och ser ut över Stockholms liv och rörelse, vi anar ljusare tider. Men de invånare i huvudstad som visas upp genom romanens 29 kapitel, smular sönder vår tro på människan och framtiden. Realismen stegar in och låter all romantisk syn på konst och snille gå upp i rök.
Att samhället står vid randen av ett gammalt system som behöver omorganiseras, blir tydligt av kritiken mot statliga ämbetsverk. Medelklassen tycks ännu inte ha funnit sin plats och funktion, utan lever mest i en lånekarusell där man parasiterar på varann, ett pyramidspel som endast de som ligger steget före kan dra fördel av. Att ha en 'tjänst' på ett ämbetsverk garanterar varken arbete eller lön. Satiren visar upp dem som en 'herrklubb' dit mannen går för att läsa sin tidning eller intaga sin frukost. En livsstil som kan passa en välbeställd överklass, men inte mättar några kurrande magar.
Jag tror dock inte att man kan göra så lätt för sig att man kallar Arvid Falk för Strindbergs alter ego. Redan efter 18 månader har Arvid Falk gett upp sina litterära drömmar, vid insikten att litteratörens arbete är ett slaveri som hela tiden tummar på etiken. Han blir ämbetsman och gifter sig. Visst, Strindberg hade kämpat en stor del av 1870-talet kring rätt eller fel idealitet i sin pjäs Mäster Olof. Inför svårigheten att bli accepterad av etablissemanget, vände han på klacken och skrev Röda Rummet.
I romanen kunde Strindberg dela upp alla sina egna erfarenheter och känslor på många karaktärer. Jag ser Olle Montanus som en stark kandidat för Strindbergs pockande skugga. Kroppsarbetaren som gett upp det otacksamma slitet, och som självlärd filosof känner att han skulle kunna göra större nytta inom politiken, i striden mot orättvisorna. Men inte heller hans ideal har något rum i den tidens samhälle och han tar hellre livet av sig än ger upp. Han dränker sig, och ser det som ett värdigare slut. I fickan ligger hans sista ord, en anklagelseskrift, en lista över fel i samhället.
Och det är väl precis det Strindberg försöker göra med Röda rummet. Visserligen är han nygift med Siri von Essen och försöker hålla sig ren och snygg, och har ideal om ett jämlikt äktenskap. Men de drabbas nästan omgående av konkurs, och där nere på ruinens brant kan han solidarisera sig med den fattigaste arbetare, trots sin tjänst på Kungliga biblioteket. Strindberg måste jobba ihop varje krona han så gärna vill slösa bort. Så han sätter sig att skriva öppet om hur konstnärer, litteratörer o arbetare sliter ont, medan ohederlighet lönar sig. Kritiken må bära eller brista, blir det inte han sociala självmord, så kanske han kan tjäna ihop en slant ... och så blev det ju.
Det är ju inte en roman med intrig i vanlig mening, utan mer ett kritiskt panorama. I bokens inledning står idealisten Arvid Falk en majdag och ser ut över Stockholms liv och rörelse, vi anar ljusare tider. Men de invånare i huvudstad som visas upp genom romanens 29 kapitel, smular sönder vår tro på människan och framtiden. Realismen stegar in och låter all romantisk syn på konst och snille gå upp i rök.
Att samhället står vid randen av ett gammalt system som behöver omorganiseras, blir tydligt av kritiken mot statliga ämbetsverk. Medelklassen tycks ännu inte ha funnit sin plats och funktion, utan lever mest i en lånekarusell där man parasiterar på varann, ett pyramidspel som endast de som ligger steget före kan dra fördel av. Att ha en 'tjänst' på ett ämbetsverk garanterar varken arbete eller lön. Satiren visar upp dem som en 'herrklubb' dit mannen går för att läsa sin tidning eller intaga sin frukost. En livsstil som kan passa en välbeställd överklass, men inte mättar några kurrande magar.
Jag tror dock inte att man kan göra så lätt för sig att man kallar Arvid Falk för Strindbergs alter ego. Redan efter 18 månader har Arvid Falk gett upp sina litterära drömmar, vid insikten att litteratörens arbete är ett slaveri som hela tiden tummar på etiken. Han blir ämbetsman och gifter sig. Visst, Strindberg hade kämpat en stor del av 1870-talet kring rätt eller fel idealitet i sin pjäs Mäster Olof. Inför svårigheten att bli accepterad av etablissemanget, vände han på klacken och skrev Röda Rummet.
I romanen kunde Strindberg dela upp alla sina egna erfarenheter och känslor på många karaktärer. Jag ser Olle Montanus som en stark kandidat för Strindbergs pockande skugga. Kroppsarbetaren som gett upp det otacksamma slitet, och som självlärd filosof känner att han skulle kunna göra större nytta inom politiken, i striden mot orättvisorna. Men inte heller hans ideal har något rum i den tidens samhälle och han tar hellre livet av sig än ger upp. Han dränker sig, och ser det som ett värdigare slut. I fickan ligger hans sista ord, en anklagelseskrift, en lista över fel i samhället.
Och det är väl precis det Strindberg försöker göra med Röda rummet. Visserligen är han nygift med Siri von Essen och försöker hålla sig ren och snygg, och har ideal om ett jämlikt äktenskap. Men de drabbas nästan omgående av konkurs, och där nere på ruinens brant kan han solidarisera sig med den fattigaste arbetare, trots sin tjänst på Kungliga biblioteket. Strindberg måste jobba ihop varje krona han så gärna vill slösa bort. Så han sätter sig att skriva öppet om hur konstnärer, litteratörer o arbetare sliter ont, medan ohederlighet lönar sig. Kritiken må bära eller brista, blir det inte han sociala självmord, så kanske han kan tjäna ihop en slant ... och så blev det ju.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
